Dags för mig att slutligen släcka ljuset på Expressen och den här bloggen; på tisdag gör jag mina första sidor som kulturchef på Dagens Nyheter.

Ni som vill följa med dit kan läsa min tjuvstartade DN-blogg här. Den som använder rss kan prenumerera här.

Tack för den här tiden. Jag säger som den store poeten Tommy Söderberg: Ända in i kaklet.

Nu har jag satt mina sista två Expressen-rubriker – "Back in bläck" och "Bergakungens skval" till två notiser på söndag – och lämnar över till kollegan Olsson, som sitter bara skrivbordet bakom mig i dagsläget. Jag gratulerar Karin till världens roligaste och friaste jobb och Expressen till en stark publicist med tabloidkänsla ut i fingertopparna.

Jag berättade vid avtackningen för alla på centralredaktionen om när jag började på tidningen 2001 och arbetade – hårt och hängivet – med en nystartad kulturbilaga. Jag var ganska nybliven pappa och hade ofta vår första dotter med mig hit. En dag när jag kom hem upplyste jag – glädjestrålande – min fru: ”Tänk, Sara älskar verkligen att vara på Expressen.” Svaret kom blixtsnabbt: ”Vad bra, då är ni två då”.

Jag är fortfarande väldigt förtjust i den anekdoten. Det sitter så mycket lycka i de här väggarna för mig.

Akademiens teknikintresserade sekreterare Peter Englund uppmärksammar läsplattan och framför allt dess slogan "Ett bättre sätt för dig som vill läsa ifred".

"Jag känner igen problemet", skriver Englund på sin blogg. "Inte sällan är jag ute på resa, och vill inte skylta med det jag läser – och det handlar varken om att jag studerar magbesvärens eller den kvinnliga orgasmens mysterier utan helt enkelt bara att jag fördjupar mig i någon av Nobelpriskandidaterna."

Englund bedömer dock att han kan klara sig utan läsplattan i framtiden också:

"Min egen lösning är dock synnerligen lågteknologisk. Jag tar skyddsomslaget från en annan bok. Svårare än så är det ej: 'Ett billigare sätt att läsa för dig som vill läsa ifred'."

Se där ett tips för oss Nobelkremlologer, om vi i framtiden råkar på Englund på resande fot med vad som ser ut att vara en bok av Camilla Läckberg i handen. Dessutom glädjer det mig att den ständige sekreteraren ger sanktion åt min tidigare kritik av att någon vettig människa skulle ha glädje åt att bära runt på 5000 böcker.

Ingen som suttit framför SVT den senaste veckan lär ha kunnat missat det ivriga trailandet för morgondagens Babel, där Daniel Sjölin påannonserar en intervju med den piprökande hedersmannen Torgny Lindgren.

Så långt är allt väl.

Det jag inte kan släppa är Lindgrens pose. Han står med armen i vinkel framför kroppen och handen krökt, precis som man gör när man håller i en sedan länge inrökt pipa. Det är bara det att handen är tom. Det finns ingen pipa!

Det hela är djupt fascinerande. Har Lindgren slutat röka? Är det en konstinstallation? Eller har SVT helt enkelt retuscherat bort pipan?  

”Kul att hon som skrev Kitty-böckerna fick Astrid Lindgren-priset”, skrev en lustigkurre på Twitter nyligen, minuterna efter att den belgiska illustratören Kitty Crowther tilldelats årets Alma-pris till Astrid Lindgrens minne.

Finns det skäl falla in i kören av häcklare?

Kanske ändå. Jag erkänner gärna att jag aldrig tidigare hört talas om Kitty Crowther. Min okunskap är heller inte ett rekvisit för ett lyckat val av pristagare; jag hade heller inte hört talas om den palestinska läsfrämjande organisation som förra året förtjänstfullt fick priset. Inte heller har jag några synpunkter på kvaliteten på Crowthers bilder – vilken säkert är utmärkt – och jag vägrar att gå med på att min kritik skulle vara av samma karaktär som de årliga brölen om att Jan Guillou borde få Nobelpriset.

Det jag ifrågasätter är Alma-juryns kompletta misslyckande med att skapa engagemang kring sitt pris, något man talar om på samma sätt som Nobelpriset. En sådant intresse måste vara prisets själva syfte – det om något skulle stärka barnkulturens ställning. I stället blir tillkännagivandet varje år ett antiklimax av rang; inte ens erfarna skribenter som bevakat barnkultur i ett helt liv kände fram till nyligen till Kitty Crowther.

Denna snudd på sekteristiska attityd till omvärlden visar att den nuvarande organisationen – till skillnad från Akademiens Nobelkommitté – är oförmögen att balansera ett prestigefullt pris mellan mediernas Klang och det totala ointressets Kling.

Man måste till sist ändå få påminna om vad Alma-priset kunde ha blivit, med fem statliga miljoner i prispengar och ett enormt initialt intresse för ett nytt litteraturpris till minne av Sveriges mest kända författare.

Tanken var väl ändå att Astrid Lindgrens pris skulle bli en fest i stil med det stora tabberaset i Katthult. I stället har det kommit att likna ett kafferep för barnkulturens mest plikttrogna konstaplar.

Skälen att angripa författare och konstnärer varierar. Nu berättar tv-serien Saltöns författare Viveca Lärn om hur hon för ett år sedan blev attackerad av en läsare som handgripligen lät sin vrede gå ut över hennes beslut att låta den folkkära karaktären MacFie dö i romanserien.
 
Ännu ett attentat mot det fria ordet? Eller ett löftesrikt vittnesbörd om romanens livaktighet som litterär genre?

Avgjort det senare. Jämför bara med exemplet från romanens barndom, Dickens följetong Den gamla antikvitetshandeln, som på 1840-talet satte de engelska läsarskarornas sinnen i brand. Framför allt romanens hjärtegoda hjältinna Lilla Nell, som på väg mot sin oundvikliga död i slutet fick fansen att bestorma Dickens med böner och anrop om att låta henne leva. Dickens själv påstod sig drabbad av "en outsäglig ångest" inför beslutet, men vidtog ändå det konstnärligt nödvändiga åtgärden. Lilla Nell fick dö.

Reaktionen blev uppenbarligen våldsam. En av tidens kända skådespelare vittnade om att han aldrig läst skrivna ord som tillfogat honom så mycket smärta och en berömd irländsk politiker kastade i förtvivlan och raseri ut romanen genom ett tågfönster. Författaren Thomas Carlyle påstås ha översköljts av sorg.

MacFie är död! Leve romanen! Man började nästan tro att det bara var språkmaterialismen som i dagsläget var kapabel att väcka så pass starka litterära passioner.

Jag noterar att Allmänhetens Pressomdudsman Yrsa Stenius i tidningen Resumé tycker att jag utövar både "kvinnoförakt och åldersrasism".

Det må man säga. Beskyllningen för kvinnoförakt kan jag leva med, eftersom den är så uppenbart grundlös. Att bli beskylld för åldersrasism tar mig hårdare. Är det min formulering om att "slå dammet av PO:s årsböcker" som stört Stenius?

Vidare oroas jag av att Resumé inte givit mig möjlighet att bemöta Stenius anklagelser. Jag kanske blir tvungen att PO-anmäla?

I en artikel på Newsmill i dag gör före detta Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius något så ovanligt som att offentligt kritisera en efterträdare. Jigenius menar att Yrsa Stenius borde ställt sig kallsinnig till Jan Guillous försök att använda PO för sina syften och att han själv är vållande till den publicitetsskada han drabbats av.

Yrsa Stenius själv skriver i Expressen här och jag svarar här. Jag talade också i dag med en smått legendarisk tidigare chefredaktör på en stor svensk tidning, som fann PO:s agerande i detta fall inte bara anmärkningsvärt, utan mycket anmärkningsvärt. Man kan också påminna om att Sydsvenskans Andreas Ekström redan förra året krävde Stenius avgång i tidningen Journalisten.

För den som tröttnat på PO-gate men längtar tillbaka till 70-talet är dagens mest ögonöppnande kulturartikel Gunilla Brodrejs analys av parallellerna mellan Abba och Ingmar Bergman.

Sedan Jan Guillou i oktober förra året befanns med sina utsvängda 70-talsbyxor nere har han fått ihop både hängslen och rem och kravlat sig tillbaka in i sandlådan. I dagens Aftonbladet reser han grävskopan mot att Expressens reporter Micke Ölander i helgen kan få en Guldspade för sitt avslöjande om Guillous samröre med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Inget nytt mellan sandkornen?

Kanske ändå. Nu rycker nämligen även den barska föreståndarinnan för den mediala svenska nannyakuten, pressombudsmannen Yrsa Stenius, ut med ett utlåtande i hinken, triumfatoriskt citerat i anslutning till Guillous artikel.

Man kan möjligen finna det pikant att Aftonbladets tidigare chefredaktör Stenius – i egenskap av PO – tycker sig kunna hantera ett fall som rör en tidigare kollega i den tidning där hon var verksam som krönikör fram till för tre år sedan. Vilken instans ska i sin tur ta emot ett klagomål mot PO? JK (justitiekanslern) eller JG (Jan Guillou själv)?

Ännu mer pikant är dock vad Stenius faktiskt skriver i sitt yttrande till Pressens opinionsnämnd, som alltså står inför beslutet att klandra eller fria Expressens artiklar, vilka i inget fall befunnits felaktiga. Stenius anser sig dock veta att ”valet av typsnitt och grad” indikerar att Expressen ”trodde sig vara ett sensationellt avslöjande på spåren” och att Guillous samröre med KGB vållat honom en ”oförsvarlig publicitetsskada”.

Vilken skada! Vilken svada! Att Expressen – till skillnad från andra medier – aldrig utpekade Jan Guillou som spion bekommer inte Stenius, som bekymmersfritt upphäver den semantiska gränsen mellan ”agent” och ”spion”.  

Yrsa Stenius svaghet som PO är redan väl känd. Hon har kallat Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer för ett missbruk av yttrandefriheten och tyckte att Danmarks statsminister borde ha bett om ursäkt för publiceringarna. Senare jublade hon åt nedläggningen av Alex Schulmans berömda blogg och manifesterade därmed att hon tappade greppet om den publicistiska utvecklingen ungefär samtidigt som kamrat Guillou slutade samarbeta med Sovjetunionen. Hon oroas vidare över utvecklingen på internet, "där vem som helst tycks få säga vad som helst om vem som helst".

Denna diskursiva strategi tycks för all del gälla Stenius också – som hejaramsa på hemmaplanens krönikörsutrymme kunde hennes utlåtande säkert ha fungerat även denna gång.

Vad resten av allmänheten behöver är en ny pressombudsman, som kan misstänkas mindre för ren jävighet än för ett riktigt engagemang i modern journalistik.

Jag har i dag förgäves försökt övertyga barnen om att Kim Larsens och Gasolins gamla version av "This is my life" vida överglänser den bleka kopia med samma titel som i går vann i Melodifestivalen. Begränsad framgång.

Gick i stället ut för att rensa farstutrappan från decimetertjock is, dagen till ära och i brist på bättre beväpnad med en yxa. Ganska begränsad framgång där också. Kanske borde jag – och andra – ha valt ett tillhygge med större historisk hemortsrätt hos delar av det kommunistiska etablissemanget. Ishacka?

UPPDATERING: Jag skulle nog ha prövat med den här versionen av "This is my life" i stället, som kollegan Johan Eriksson tipsar om från Florida. Sator är nog effektivare för både barn och tjocka isbeläggningar.