Jag ska inte säga att jag begriper mer av amerikansk fotboll än av fransk språkmaterialism, men jag älskar sport och Superbowl är onekligen sport när det är som mest uppumpat. Nu har jag nyss sett New Orleans Saints slå favorittippade Indianapolis Colts och hela USA skriker av lycka åt den här berättelsen om laget som hämtade upp ett hopplöst underläge och staden som reste sig tog revansch efter katastrofen med orkanen Katrina.

I direktsändning gullar Saints quarterback Drew Rees med sin närapå nyfödda son; den skräckslagna pojken har hörselskydd och ser helst ut att vilja sova. Ingen svensk tv-pruducent skulle våga hålla kameran lika länge vid den scenen, medan kommentatorerna skriker: "Isn't this the most precious moment a father could share with his son!".

Man måste nästan älska det. Och om inte annat beundra USA:s förmåga att ständigt reproducera sin egen grundberättelse.

Fullt medveten om att Expressens tidigare musikpristagare Salem al-Fakir gick vidare i Melodifestivalen vill jag ändå upplysa om att New York Times i dag hyllar Nina Stemmes insats i Ariadne på Naxos, som hade premiär på Metropolitan i torsdags: "She was in excellent voice here, singing with earthy colorings, ample power and vivid character", skriver recensenten Anthony Tommasini om Stemme, som också hon fått musikpriset Spelmannen.

Eftersom mitt något äldre resesällskap – vars födelsedag vi är här för att fira – får ont i öronen av Strauss kommer jag inte att få se Stemme upprepa succén i morgon kväll. I kväll ska vi i stället besöka det operacafé som kollegan Brodrej fick läsartips om i veckan. Egentligen hade jag hellre varit hemma på hotellrummet och sett Sarah Palin hålla sitt prime time-tal på det bisarra protesteventet Tea Party, som amerikanska nyhetskanaler nu frossar i.

Å andra sidan kanske skillnaden mellan frihjulande operafantaster i Midtown och piratklädda populister i Nashville inte är så stor.

Globaliseringen av väderjournalistiken, som jag skrev om innan jag reste till New York i torsdags, är onekligen ett faktum. I närmare ett dygn har jag nu på plats följt amerikanska mediers fantastiska förtjusning i rapporterna inför det snöfall som nu drabbar den amerikanska östkusten. Upphetsade reportrar rullar snöbollar på CNN och rapporterar om tömda hyllor i affärerna, när Washingtonbor bunkrar inför helgen. Bistra studioankare uppmanar i direktsändning skolrektorer att hålla sina skolor stängda eftersom det kommer att bli "pretty hairy out there".

Kanske en ny riktning också för Sverige: väderjournalistiken som opinionsbildning? Det kommande ovädret har i alla fall fått det omisskännliga namnet "Snowpocalyps". Vi får se hur många millimeter som faller över Manhattan i morgon.

I väntan på att årets fyrtiosjunde snöoväder ska dra in över Marieberg åt jag lunch med en av våra medarbetare, Huvfudstadsbladets kulturchef Philip Teir, som är på besök i Stockholm. Vi talade en stund ståndsmässigt om Runeberg, vars bemärkelsedag i morgon ska firas traditionsenligt med tårta på "Husis" redaktion i Helsingfors, innan vi gick över till det som verkligen engagerar oss rikssvenska kulturjournalister, nämligen vädret. Teir menade från sin finlandssvenska horisont att den stora fixeringen vid kommande oväder i svenska medier är en klar amerikanisering och lade fram teorin att det kan ha att göra med att allt fler människor i det moderna samhället långpendlar till sina jobb och alltså är beroende av fungerade kommunikationer.

En medieteoretisk spaning så god som någon. En annan sådan framkastades för övrigt nyligen av Nina Lekanders unge brorson Nisse, som också han avlade besök i dag. Han tycker att det råder "The Wire-stämning" på Expressens redaktion. Och det kan vi ju inte ta som annat än en komplimang.

Eftersom många redan ligger före med bloggar om vår kulturfest i går kväll – där Madeleine Grive välförtjänt tog emot Björn Nilsson-priset och någon liknade Expressens chefredaktör vid "en lovande ung rysk matematikprofessor" – vill jag bara påminna om att det var den konkurrerande kvällstidningens förre kulturredaktör Håkan Jaensson som en gång gav mig det kärnfulla receptet till en lyckad kulturfest: "Folk vill träffas, ta ett järn och snacka med varandra".

I går pratade jag och Jaensson om tidningar, bland annat om den gamla Expressen-chefen som när han var tvungen att köpa Aftonbladet på lediga dagar neutraliserade detta genom att köpa två exemplar av Expressen. Jaensson har nu, som pensionär, förfinat denna metod och köper två Aftonbladet och ingen Expressen.

I övrigt följde kvällen hans enkla recept och avlutades i vanlig ordning med att en grupp glada förläggare, författare, ledarskribenter, skådespelare och violinister låste och larmade Cadierbaren på Grand klockan två.

På en mediemänniskotät fest i går konfronterades jag med en av de mest profilerade revolverreportrarna på den kvällstidning som inte är Expressen, som skroderade med att han uppdaterar sina statusrader på Facebook på hexameter. Imponerande. (Samma person har för övrigt vid ett tidigare tillfälle briljerat med att läsa Eliots dikt "The Love Song of J. Alfred Prufrock" fritt ur minnet vid en likaledes sen timme.)

Min främsta anledning till avundsjuka mot vår huvudkonkurrent har dock alltid varit att deras redaktionslokaler ligger vid Globen, från vilken jag bor på ett avstånd som inte motsvarar mer än spaltlängden på en genomsnittlig kulturartikel.

Jag har dessutom alltid tyckt om att titta på Globen, i dess egenskap av folkligt landmärke och trivselmättat skrytbygge. De senaste månaderna har dock utsikten från vår gata förmörkats av att de nya ägarna har försett Globen med en ställning till ett slags linbana, i vilken man ska kunna fraktas upp till toppen till en kostnad av 120 kronor. Eländet ska invigas på fredag.

Såvitt jag kan se är detta en förbisedd arkitektonisk skandal, likvärdig med att bygga en inglasad hiss utanpå Ragnar Östbergs stadshus. Ställningen har helt förstört Globens rena, sfäriska yta – ett slags tandställning som förvandlat den från ett fritt svävande klot till en kuvad jordglob.

Att inte ens de högkulturella kollegerna på Aftonbladet med kraft har reagerat mot detta kan bara bero på att de är på väg att flytta därifrån.

UPPDATERING: Sveriges roligaste arkitekturskribent Dan Hallemar hänger på min upprördhet här. Nästan synd att Expressen är en rikstidning. Annars hade det varit läge för kampanj.

Det var nog ingen slump att Apples Steve Jobs visade en bild på Moses med stentavlorna när han i kväll skingrade dimmorna kring den hett emotsedda läsplattan iPad. Själva maskinen har jag inga åsikter om men den digitala frenzyn runt evenemanget hade tveklöst religiösa dimensioner. En av de hundratusentals twittrare som bidrog till väckelsemötet jämförde med månlandningen. Hade jag varit mer marxistiskt lagd än vad jag är hade det varit naturligt att tala om varumärkesfetischism i dess renaste form.

Jag drar dock hellre den gammaltestamentliga parallellen ytterligare ett varv. Om Apples vd är Skaparen som ligger ovanför allt mänskligt klander, vad ska man då kalla själva plattan? Jobs bok?

1956 skrev Herbert Tingsten en – även för hans förhållanden – ovanligt salvelsefull ledare till stöd för staten Israel. Samma dag, berättar han i tredje delen av sina memoarer, kom DN:s judiske distributionschef Gabriel Grünewald fram och tackade med en handtryckning: ”Det ligger många tusen nävar i den labben.”

Är det en relevant bild i dag, 65 år efter Auschwitz befrielse?

I veckan har Skånskans reporter Andreas Lovén i en serie artiklar berättat om den ökande antisemitismen i Skåne och främst Malmö. Judar vittnar om hot och trakasserier och en familj – släkt till överlevare från Auschwitz – ser sig till och med tvingad att flytta från Sverige. Antalet anmälda antisemitiska hatbrott i Skåne har fördubblats mot året innan. Mörkertalet antas vara stort.

Är detta något som oroar de opinionsbildare vars reflexmässiga avsky mot Israel hindrar dem från att se antisemitismens särställning i de europeiska hatlärornas skräckkabinett? Det borde det göra. Antisemitismen är unik i sin förmåga att ständigt byta skepnad: judarna har genom historien varit för rika, för fattiga, för reaktionära, för radikala, för rena, för smutsiga. De har hatats för vad de gjort och för vad de inte har gjort. Nu är det dags igen, i Sverige. Svart på vitt.

De delar av den svenska vänstern som länge framhärdat i sin oförmåga att se antisemitismens spöke som något annat än en ofarlig mask från Butterick’s får nu själva stå där med skammen.

Tingsten och den judiska staten då? Är de helt överspelade? Finns det några nävar i labben än i dag?

Kanske ändå. Några av de barnbarn till judiska överlevare som nu, enligt Skånskans artiklar, lämnar landet har valt att flytta till just Israel. Av trygghetsskäl.

UPPDATERING: Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu kommenterar i dag artikelserien – läs här – och visar att hans tidigare, mycket grumliga linje i frågan om antisemitismen står fast. Bland annat understryker han att judarna själva har ett ansvar för den uppkomna situationen: "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israelskränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hållaen demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler". Fel signaler? Det kan man lugnt säga.

Alla som – i likhet med mig själv – hyser ett klart mer kvantitativt än kvalitativt intresse för vin rekommenderas Carl-Johan Malmbergs essä i dagens Svenska Dagbladet om smakstriden mellan Bourgogne och Bordeaux. För den som alltså vanligen nöjer sig med distinktionen mellan vitt och rött är det djupt fascinerande att läsa meningar som "Det räcker med att man hittar sin personliga smak, det man helst dricker denna sidan graven" eller "Ofta har jag också noterat att mittpunkten av en mogen bourgogne är liksom ett tomrum".

Kanske är det den riktiga kulturartikelns funktion? En aficionado talar om sitt favoritämne med den fåkunniga allmogen på ett sätt som får den senare att gapa (och i detta fall även svälja). Om fler kunde skriva om poesi som Malmberg skriver om rödvin skulle troligen lyrikintresset i landet att stiga i takt med Systembolagets försäljningssiffror. Eller så ligger hela tjuskraften så att säga i ämnets natur?

Även min favoritpoet Evert Taube verkar – vilket Malmberg inte uppmärksammar – ha varit påverkad av smakkonflikten mellan de franska vindistrikten. I "Vals i Provence" hyllar han Erik Axel Karlfeldts kraftfulla exklusivitet med en vinliknelse (Det minner mig uti Provence/om Karlfeldts heta blod./Det brann där oppi Dalarna/som eldat av bourgogne) medan han i "Balladen om Ernst Georg Johansson" lovprisar det enkla livet på en krog i Buenos Aires:

Det låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför
Vår krogvärd han var mördare och kyparn sutenör
Men allt var här så billigt och allting fanns att få
Från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux.

Sti(e)gmatiseringen av namnet Larsson går vidare, inte minst i Dagens Nyheter. Efter förra fredagens munsköljning av poeten Stig – som av flera läsare missuppfattades som ett angrepp på hans namne Stieg – lanseras i dag teorin att inte heller den riktige Stieg skrev sin Milleniumtrilogi själv, utan tog hjälp av sin sambo Eva Gabrielsson. Allestädes närvarande Kurdo Baksi, som förhoppningsvis själv har skrivit sin egen nya bok om Larsson, understryker hans brister som stilist, medan Gabrielsson slår ifrån sig tanken på en spökskrivare:

"Det skulle ha varit att ta penseln från en målare", säger hon i dagens Expressen.

Säg inte det! I veckan öppnade Nationalmuseum en utställning med en målning av den gamle rucklaren Caravaggio, som själv inledde sin våldsamma karriär som spökmålare åt äldre mästare. Nu visas en äkta version hans Den helige Franciscus och en kopia – kopian ansågs länge vara den vackraste. Kanske blir den svinaktige Caravaggio – dömd för både mord och misshandel – föremål för nästa veckas rättarting i Dagens Nyheter?

Annars återstår förstås Mona Sahlin och hennes väska, en tills motsatsen bevisas alldeles äkta Louis Vuitton för 6000 kronor. Arbetarrörelsens främsta företrädare i röd lyxväska? Det är att verkligen våga leka med elden.