Nyss hemkommen från animerad religionsdiskussion på SVT:s Debatt i Göteborg – med efterföljande ekumenisk sittning till sent in på natten – möts jag nyheten att Expressen Kultur toppar listan över de svenska medierredaktioner som har flest följare på Twitter. Det är jag glad över, eftersom vi skröt med att vara den första mikrobloggande kulturredaktionen när vi drog i gång i januari förra året. Vi har sedan dess inte bara puffat för våra artiklar och utbytt synpunkter med våra läsare, utan också rapporterat live från evenemang som Kulturutredningen, rättegången mot Anna Odell, Polarprisgalan och tillkännagivandet av Nobelpriset.

Det är en lättsam och annorlunda form av kulturjournalistik som vi tycker är rolig att göra. Känns bra att så många tycker om att följa den också.

Vårt twitterflöde finns här.

I dag publicerar vi en av årets sannolikt mest lästa kulturartiklar, och en av de finaste också. Det är Stig Larsson som skriver om sin katt Esset, som dog för ett tag sedan. Den ansluter till Jan Myrdals text om Kurremurr, som vi tryckte i vintras.

Jag var själv med och avlivade en älskad gammal katt för ett drygt år sedan och vet att ett djurs bortgång väcker starka känslor, inte minst kring ens eget liv. De varma läsarreaktioner som vi fått under dagen efter Larssons artikel bekräftar detta. Jag tycker att kultursidorna försvarar sin plats på mediemarknaden ovanligt bra en dag som denna: en plats för reflektion, som inte får plats någon annanstans.

De opinionsbildande klasserna har fått en ny YouTube-favorit i moderaten Hans Rothenborg, som i ett klipp drar liknelsen mellan Moderaterna och en Dry Martini till sin yttersta tandpetarspets. Tacksamt att häckla, givetvis.

Fast frågan är om det inte är mer oroande att en representant för den moderna borgerligheten så in i grunden tycks ha missuppfattat hur man blandar en Dry Martini. Under en lyckad fest i helgen påmindes jag om min egen bakgrund som extraknäckande barmästare på det ryktbara nöjespalatset Monte Carlo i hörnet Sveavägen/Kungsgatan (ni som är tillräckligt gamla behöver ingen beskrivning av vad Monte Carlo var, ni som inte är det lever nog lyckligare utan samma beskrivning). Där fanns, hursomhelst, en gäst (och lyssna nu, I nya tiders barn, klientelet på en krog kallas "gäster", inte "kunder", och man säger som barmästare aldrig "varsågod" när man överlämnar växeln eller kortslippen, utan "tack"). Hursomhelst. En gäst, alltså, som var mycket förtjust i Dry Martini. Med betoning på "Dry". Han klagade konstant på att de drajor vi serverade var för söta, alltså smakade för mycket vermouth, oaktat det faktum att vi följde den ultraortodoxa skolan och hällde i en minimal skvätt Noilly Prat i blendern, skvimpade runt och hällde ut igen, för att sedan fylla på med gin och is. Fortfarande inte tillräckligt torr. (Förmodligen hade han hört om den brittiska excentriker – jag har glömt vilken men Johan Hakelius kan säkert upplysa mig – som hävdade att man åstadkommer den perfekta drajan genom att bara skruva korken av en vermouthflaska en bit bort från bardisken. Det slutade med att vi serverade vår gäst ren gin med citronskal och oliv.

I ärlighetens namn ska sägas att jag på Monte Carlo blandade fler San Francisco och Gröna hissen än Dry Martinis, men på åtminstone någon punkt tycks mig den gigantiska mängden vermouth i Hans Rothenborgs "Free Martini" symptomatisk för de nya moderaternas brott med borgerlighetens bildningstraditioner.

De svenska katolikernas överhuvud, biskop Anders Arborelius, är i elden igen. Tidigare i år svävade han på målet angående Katolska kyrkan i Sveriges inställning till både förintelseförnekare och en våldtagen nioårig flickas rätt att göra abort.

Nu har biskopen, enligt SVT, bidragit till att Jonas Gardell inte tillåts filma i Roms kyrkor inför sin kommande SVT-serie om religion.

Vatikanen och dess hantlangare gör fortsatt nytta i förnuftets tjänst. Om inte annat som bevis på att det finns fler religiösa hot mot en modern människouppfattning än den militanta islamismen.

Många fina recensioner av Roberto Savianos nya bok, som ges ut på svenska i dag – läs Olle Svenning i Expressen, Ragnar Strömberg i AB och Lars Linder i DN. Som Svenning noterar nämner Saviano Berslusconis namn bara en gång i boken, vilket inte hindrar att hans texter sitter djupt samman med italiensk politik.

I dag kom till exempel nyheten att en domare i Neapel begärt Nicola Cosentino häktad på grund av hans kontakter med camorrans mäktiga Casaleklan. Cosentino, som Malena Johansson skrev om redan för ett år sedan, är statssekreterare i Berlusconis finansdepartement även kandidat till posten som guvernör i Kampanien.

Den italienska anomalin blir alltmer flagrant, nu med en premiärminister som snart står inför rätta för korruption – och som viftar bort att en av hans statssekreterare begärs häktad för sina kontakter med maffian... Skurkarnas meritokrati regerar vidare.

Läs alla Savianos artiklar i Expressen här.

Jag följer fascinerad tidningen Resumés journalistik kring tv-serien Mad Mens genomslag i reklambranschen. Först artikeln "Moderna reklamare förväntas klä sig som Mad Men-karaktärerna", där en av Donald Drapers sentida amerikanska kolleger berättar om hur serien påverkat hur kundernas förväntan:

– Människor som anlitar en reklambyrå för första gången förväntar sig att Don Draper ska komma in genom dörren. När de i stället får se en kille i t-shirt under de vem i helvete han är.

Därefter följde man upp med en läsaromröstning, som visar att 60 procent av Resumés läsare vill se ut som Don Draper, och avslutade dagen med en artikel om en reklambyrå i Luleå – "Här är Sveriges Mad Men" – där personalen börjat klä sig som sina förebilder:

– Det passar också bra eftersom vår byrå heter Märkvärdig, det blir lite märkvärdigt, säger vd:n Therèse Brun till Resumé och tillägger att hon ägnar en timme varje morgon åt att rulla upp håret med papiljotter.

Båda byråerna är dock noga med att tillägga att det inte uppfattas som "coolt" att röka och dricka sprit på kontoret, i alla fall inte ihop med kunder.

Jag är hemma med min yngsta dotter, som är för liten för att ha några åsikter om att Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren blir programledare för Melodifestivalen nästa år. Om några timmar kommer å andra sidan två desto mer åsiktstyngda experter, som säkert kommer att avge sina omdömen, förutom då möjligen om Dolph Lundgren, om vars existens de säkert är lyckligt ovetande.  

Det är något speciellt med hur fascinerade vi är inför exilsvenskar som blivit mer framgångsrika i en internationell än i en inhemsk kontext (Anita Ekberg, Yngwie Malmsteen, Anna Anka med flera). Snart kan vi säkert räkna även Zlatan till denna snudd på semifiktiva stjärnkrets.

Det är därför typiskt att det bara är Jesper Högström i hela världen som har vett att uttrycka exakt den rågbrödsmässiga ryggmärgsreaktion som jag själv känner inför Zlatans divaliknande krumbuktande med landslaget. Erik Hamrén må ha möjlighet att bli fotbollslandslagets svar på Thomas Bodström, men i det här fallet är han ju helt oskyldig. Trots att han höll presskonferens i smoking.

I likhet med Natalia Kazmierska som skriver väldigt bra på kultursidorna i dag har jag inga personliga minnen av murens fall. Vilket kan bero på att jag befann mig i Kina den hösten och att nyhetsförmedlingen där antagligen var obefintlig – i alla fall var inte jag mottaglig för den. Men det är ändå märkligt: bara tre år tidigare hade jag och en kamrat under en skolresa larvat oss framför muren på västsidan och sett oss storögt runt på Alexanderplatz i snålblåsten på östsidan (vår intellektuellt lagde gympalärare hade köpt en utrangerad militärbuss och skjutsat ner valda delar av Farsta Gymnasium till Berlin under en vecka; vi gjorde också ett studiebesök hos Solidaritet i Gdansk på vägen hem till Sverige).

Jag har följt nyhetsförmedlingen storögt i kväll, kanske för att få återuppleva det jag missade då. Jag är också tillräckligt mottaglig för storvulna effekter för att tycka att det var rätt gripande när Lech Walesa puttade omkull den där dominobrickan.

I våras skrev Gabi Gleichmann i Expressen om de allt hätskare stämningarna i Ungern efter en rad attentat mot romer. I en annan artikel beskrev Ervin Rosenberg hur hetspropagandan har fått allt större dimensioner och hur den ”nationella” pressen ständigt fylls med artiklar mot de ”oanpassbara”.

I går kväll kunde Kulturnyheterna i SVT visa ett inslag av Elisabeth Åsbrink om hur tidningen Magyar Demokrata går till angrepp mot några av landets ledande författare som György Konrád och Peter Nádas:

”Låt oss, i grupper om tre–fyra personer, kamma genom biblioteken och förstöra de osmakliga varbölder som skrivits av de vänsterliberala fosterlandsförrädarna”, står det i artikeln.

Det kan vara värt att lägga örat mot marken. Ljudet av stöveltramp från Centraleuropa är bara alltför välbekant.

I helgen dog alltså Claude Lévi-Strauss, strax före sin 101-årsdag. Och i dag såg jag att även Francisco Ayala, siste överlevande i Gabriel García Lorcas berömda ”generación del 27”, gått ur tiden, 103 år gammal.

Jag minns att vi på universitet läste hans iskalla noveller i La cabeza del cordero (Lammets huvud) om grymheterna i det spanska inbördeskriget. Och att vår lärare José Luís Serrano, den person som på allvar lärde mig att läsa böcker, talade om Ayala som en av giganterna i den europeiska 1900-talslitteraturen. Serrano hade sådana där glasögon som färgades svarta av solen, hade studerat med den legendariska filosofen Ortega y Gassett i Madrid och var – för att citera Thåström – "den hårdaste grabben jag mött". (Jag minns särskilt att det var noga med att man hade studerat "med" en lärare, inte "under" någon.)

Jag minns nog, för att vara ärlig, allt det där mer än jag minns Ayalas egna noveller, men El País kallar honom i dag för "den spanska 1900-talslitteraturens stora vittne". Kanske borde Svenska Akademien – vilket jag också minns att Serrano inskärpte – ha premierat Ayala i stället för Camilo José Cela 1989.

I kväll har vi också haft årets traditionsenliga frilansmöte med kulturredaktionens medarbetare. Om det har gästande chefredaktören Mattsson bloggat här.