JAg finns också på http:gammelbyn.blogspot.com, en mer inredningsinriktad blogg, ungefär så intelligent som jag orkar vara just nu. :-) 

blir sjuk och hela ens tillvaro rasar, hur kommer man tillbaka?

Vad jag än skriver kan det bli fel, hur jag än gör kan det bli tokigt så jag nöjer mig med att säga att en som jag älskar otroligt mycket har drabbats av en allvarlig, kronisk nedbrytande sjukdom.
Har gått från ledsen till arg och apatisk, var jag är idag vet jag inte då det förändras dag efter annan.
Men en sak är säker, oavsett vad man är med om i livet är man inte vaccinerad mot att saker händer en igen. Inte alls.

Tyvärr en rätt dyrköpt erfarenhet men ändå en erfarenhet som jag inte lär glömma då verkligheten påminner mig nästan varje dag.

I övrigt då?
Jag för ett ivrigt krig mot gulnad furu! Nästan allt med träfärg får sätta livet till nu när Ullet har penselkrig. Kanske jag har någon form av överreaktion eller hyperaktivitet för att dölja hur ruddigt det är inuti mig, men snyggt blir det. Datorn står på högsta volym, Rix-FM spelar så det dånar i burken och jag står uppkliven på en stol och målar väggar och tak. Önskar bara jag var längre, mindre muskelsvag så det gick fortare men man kan inte få allt här i världen. Inte ens en bråkdel.

Helgen som gick var tung, mycket tung.
Jag rider fortfarande i vågskvalpet efter den och vet inte riktigt ut eller in på vissa saker. Döljer nog en del för mig själv, men det som göms i snö kommer upp i tö sägs det. Annars är allt bra. *blinkar*

vi har drabbats av sjukdom i släkten och jag klarar just nu bara av en sak i taget. Jag kommer tillbaka men i mer dämpad form i framtiden. *ler* Ha det gott, ni kan gärna messa mig om ni vill så hör jag av mig!

Jättekram Ullet

Men jag har haft stora existensiella frågeställningar om min framtid, men inte fått nåt bra svar av den stora Guden däruppe. (om du läser det här kan du med vänlig hänvisning ge bönesvar, tack! Adressen vet du redan.)

Har flummat runt på nätet, tjattrat lite o funderat i massor. Sedan visade det sig att jag nog inte klarar av ett heltidsjobb, ingen nyhet kan tyckas, men självklarheten i detta har jag nog inte velat se, så jag är lite under isen just nu. Min stora grej nu är att städa i huset och det brukar betyda att jag behöver struktur i mitt liv. Nåja, jag har just börjat KBT och hoppas det ska ge mer struktur för att inte tala om att lära mig leva med min sjukdom, något jag har så svårt för. Antingen är jag helt frisk (JAPP!!) eller så ligger jag deppig i ett dike och funderar varför jag finns till öht. Nåt mellanting måste det gå att få. Hoppas jag.

Maken skulle inte jaga, han har ett härligt jaktlag med bekväma äldre herrar i, så när vädret är för kallt, för regnigt, då skippar dom jakten. *Skrattar* Han blir hemmavid hela dagen, underbart. Då blir det härlig middag ikväll. *lämnar över matlagningen till maken idag*

Okej då tjatmostrar! Då ska jag berätta sex underligheter hos mig, tror ni att ni tål det? *blinkar*

REGLER:
Som utmanad ska du nu skriva sex st underliga/egendomliga saker om dig själv i din dagbok/blog. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler. Utmana därefter själv sex nya personer vars egendomligheter du vill upptäcka!

1. Jag läser ofta slutet på deckare när jag läst några kapitel. Sen tar jag beslutet om jag ska läsa ut boken eller inte.

2. Älskar lakrits och violgodisar på ett inte helt nyttigt sätt. Jag tror att det är medicin och gör mig säll och lycklig. *ler brett* Maken säger att det är godis, jag tror honom inte.

3. Klarar inte av mansfötter. Har fullkomlig fobi mot mansfötter och blir nästan helt hysterisk när knotiga karlfötter kommer nära mitt ansikte. Ingen fotfetisch här inte!

4.Är extremt överrörlig och kan utan svårigheter vända mina fötter 180° baklänges och gå så också. Ser inte helt och fullt ut friskt ut kan jag berätta!

5. Älskar latinska ord och kan rabbla en hel hög med blomnamn utantill till ingen som helst nytta och älskar att leka med ord på olika sätt. Ordonanist, javisst!

6. Känner mig  lång ibland till makens stora glädje och mitt stora förtret. Jag förstår inte alltid att jag faktiskt är under medellängd (161,5 cm över mattkanten) och ibland kan jag stå och titta i taket och känna mig lång. Det är lite; Oj, var jag så här lång egentligen?! Men då tar maken fort ned mig på marknivå igen och säger att det är ingen större bedrift att vara 161,5 cm över havet...jag tycker han kan hålla tyst när jag känner mig lång) Däremot känner jag mig aldrig lång när jag står bredvid maken, då känner jag mig kort, det är skönt! *S*

Utmanar

Hosanna
Monsterhuset
Ensamma mamman
Systern min
AnneH m dom perfekta barnen om du läser det här
Jikålainen

Drömmer om att vi har en del av huset som vi inte använder men som jag hela tiden längtar till, särskilt vindsutrymmet. Nu drömde jag att jag gick till den andra flygeln (vi har ett hus på 230 kvm i två plan och den andra flygeln är lika stor om inte större och används inte alls på nåt sätt) och öppnade upp. Gick dit på toaletten, hade lite svårt att tända ljusen i taken men de tändes efterhand.

JAg ville visa flygeln för några, vilka vet jag inte. Rummen är stora, herrgårdsliknande, någon stor matsal i 1800-tals stil. Toaletten är fräsch, gigantisk och exklusiv, inte helt i min smak men den är snygg och som sagt var, exklusiv. Det finns även ett gömt rum där, en lagerlokal och jag tar mig dit. Det är underförstått att man inte går varken dit eller till den "gömda" flygeln, men jag tar mig till förrådsutrymmet och hittar massor med saker. Gamla leksaker från min riktiga barndom, påhittade leksaker, saker jag vill ge mina barn, jag hittar böcker om släktingar, påhittade eller riktiga och jag blir helt absorberad av vad jag gör.

Har släktingar på bjudning och vi ska gå upp till lagerlokalen men jag ser att dörren är öppen och min man är redan där, han brukar aldrig vara där o verkar ha varit helt ointresserad av förrådet/lagret. Han hittar sina gamla leksaker, böcker etc. Jag går igenom alla andra rum och hittar antikviteter, böcker, LInné går förbi utanför tillsammans med en häst på två ben (ja, jag sa aldrig att jag var normal eller??). Jag springer ut och ska rädda en kraschad bil som rullar efter en slänt, men dom klarar sig och kör vidare, jag springer efter.

SÅ mina vänner! Vad betyder det här egentligen tror ni?

i Carolina Klûft. *blinkar pillemariskt* Hon växer på mig hela tiden och jag är helimpad av henne. Hon är så...*letar ord* rätt på nåt sätt.

Ska man ha en fil.mag i sophämtning? Lokalvård? Murning? Vad? Alla vill inte och _kan_ inte gå en högre utbildning och att utbilda bara för att utbilda gör ju bara att en massa går omkring med dyra studielån men inget jobb. Sedan tror jag kvalitén på utbildningen försämras om man slår ut den på en himla massa lärosäten, varje stad med självaktning ska ha en högskoleutbildning numer. Nej, fler valmöjligheter för alla, att välja utbildning som inte alltid behöver vara baserad på högskola/universitet, alla behöver inte det. Faktiskt. 

Jag är skittrött på ordet _snippa_. Jag vet att många är så underbart glada för att det ordet finns och själv bara avskyr jag det. Det finns inget ord i hela världen som ger mig mer eksem än detta!

Snopp, skruv, penis, dase, kuk och alla andra ord som finns för just det manliga maskformade bihanget, är allmänt vedertagna, sägs med stolthet många gånger och är självklara. Kvinnor har vagina (vem säger glanspenis, scrotum men vagina är så ...fint?), underliv, framstjärt, mus. Men så kommer frågan, vad ska vi lära barnen? Jo, vi tar ett feminiserat snopp och gör det till den kvinnliga motsvarigheten. Skittöntigt! Vad som helst men inte detta. Varför ska vi ha ett ord som vi inte ens själva har kommit på ifrån början? Det är fortfarande bara på andras premisser och brist på egen stolthet över könet. Snippa är asfult, dötöntigt och jag vägrar ordet snippa! VÄGRAR!!

Om jag hade en tjej skulle jag bli asförbannad om hon kom hem och dom sa snippa på skolan, jag skulle lära henne allt jag kan om muffar, fittor, framstjärtar, musar, kisstofsar mm, och ta ett snack med läraren om min inställning till snippanvändandet. Nej, fy för snippa! Snopp-snippa, va fan! Liknar ju ingenting.

som osar ända ned till Trelleborg och dit är det långt. Jag är helt och hållet hjärndöd som sätter igång med att steka köttbullar av 4,5 kilo köttfärs, vet ni hur mycket köttbullar det är? Sen börjar jag med det när Pytten är som mest hungrig, Storebroren hungrig och maken är en timme bort.
Köttbullskleptomaner länsar faten innan bullarna ens hunnit på bordet, själv avskyr jag stekoset och svär över hur ini h-vete korkad jag varit, ännu en gång.

Ringer genast psykakuten och bokar tid för a) lobotomi b) stor sinnesundersökning c) avlivning. Funderar starkt på det tredje. *kastar köttbullar omkring mig och skrattar hysteriskt*

*slår er på kinderna*

Hallå?!
Man får göra puckade saker och ta dumma beslut när man är ung, man måste göra korkade saker och ta taskiga beslut för att lära sig. Men frågan är om vi kvinnor, tjejer LÄR oss någonting någon gång? Det är okej att vara ytlig och bry sig själv och kolla hur ens attraktionsförmåga är mot det andra könet men när vi inte lär oss av dom dumheter vi gör, det pisses me off! (Det gör mig mer än beklämd också, snarare gråtfärdig av ilska)

Det är okej att vara ett våp, en nolla, det är okej om man bara utvecklas till en mer intelligent puckad varelse och inte regredierar. Jag blir ibland så vansinnigt arg (förbannad) på alla kvinnor som jamsar med, som lever i en barndomsvärld där alla är så himla snälla och alla män är som pappa och bara man försöker tillräckligt mycket kommer den snälle, missförstådde mannen att bli som jultomten. HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!! Wääjki, wääjki! *bitchslappar*

Han som är fyrtiofem år, dömd för misshandel och dråp, älskar att bita halsen av undulater och bor helst hemma i sin döda mammas sovrum, samt samlar på pansarbrytande vapen, han är inte, läs, INTE trolig till att förändra sig bara för att du förändrar hela dej. Du är värd såå mycket mer än så. Det finns män som till ytan ser skitmesiga ut men som kanske är urtuffa. De kan klara av vildmarksliv, åka fort i bil, klättra i berg, skjuter med armborst på fritiden men klarar av att föra ett normalt, socialt liv där fabbo Polisen inte är stamgäst på helgerna.
Män dömda för sexuellt utnyttjande av barn kommer troligen heller _inte_ att förändra sig bara för att du kommer in i bilden. Varför är vi så ini h-vete korkade att vi inte bryr oss mer om oss själva än att frälsa andra? Eller rättare sagt, tro att vi kan frälsa andra? Jag vill ruska i dom små bimbosarna (märk väl att bimbos i det här fallet inte är utseende utan själsliga ickefunktioner, nämligen självbevarelsedrift) och säga åt dom att vara rädda om sig själva. Jag vill ta alla dysfunktionella pappor som stoppar picken i allt och alla utan att ta hand om sina döttrar att banne mig schämmes!
Jag önskar någon hade ruskat om mig när jag tagit ovettiga beslut, när jag haft relationer som varit helt uppåt väggarna knäppa och gett mig en hurvel så jag hjulat in i nästa decennium. Varför tror vi på alla idioter som bedyrar hur fruktansvärt fantastiska vi är medans dom förstör våra liv? Unga tjejer, skärp er. Skaffa ett yrkesliv, gå inte på vad som helst, älska er själva först för att sedan kunna älska andra. Ta inte hand om skit!

Typexempel här

Låt inte era barn växa upp o se mamma bli behandlad som en dörrmatta, ta hand om er, var bra förebilder o var KLOKA förebilder så era barn inte gör samma idiotiska misstag. Låt någon gång magkänslan styra och inte det som är strax nedanför naveln. ;-)
Jag har tagit så mycekt dumma beslut i mitt liv och jag inser, nu äntligen, att jag måste ta hand om mig själv först och främst, men jag ska absolut inte frälsa någon längre. VAKNA BRUDAR!