Ikväll tillkännagav Sony att de bantat ned sin PS3 till två smäckra tredjedelar av ursprungskonsolen. Från och med 1 september ska du alltså inte bli nervös om du ser en sån här i din lokala spelbutik;

Är högblank hårdplast därmed helt ute? Först Nintendo DSi och nu Playstation 3. Lite trist, men samtidigt spännande att faktiskt kunna röra vid sina spelkonsoler igen. Om man nu är lagd åt det hållet.

Jag har tillbringat merparten av den här helgen framför 360-versionen av G.I.JOE: The Rise of Cobra. Utan att avslöja allt för mycket - recensionen kommer nästa vecka - har jag haft roligare i mitt liv. Midnattsloppet passerade exempelvis utanför mitt fönster igår och trots att jag hatar att titta på flåsande människor som springer på led pausade jag spelet upprepade gånger för att följa dramatiken på gatan. Ja, ni fattar.

Nästa vecka öppnar förresten Gamescom i Köln. Jag vet försvinnande lite om den här mässan, men jag förutsätter att flera stora speltillverkare kommer att finnas på plats och avslöja helt fantastiska saker. Det är på tok för mycket hemlighetsmakeri nuförtiden.

Jag har haft ungefär 15 år på mig att komma fram till följande; Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time är det bästa licensspelet genom tiderna. Punkt slut. Och vore det inte för Super Probotector/Contra III hade spelet antagligen roffat åt sig titeln som bästa co-op till Super Nintendo, någonsin.

I augusti kommer spelet tillbaka i slimmad XBLA- och PSN-kostym. Jag är naturligtvis inte objektiv på en fläck i den här frågan - det är min barndom vi talar om - men ser inte spelet helt övernaturligt stekhett ut? Och som om originalet inte var perfekt redan 1992 går det nu att spela fyra personer samtidigt. Det återstår alltså bara att hitta tre personer som tror på ett enda ord jag säger...

Jag har, efter inrådan från diverse vänner, bekanta och fiender, gjort flera allvarliga försök att komma in i det första Assassin's Creed-spelet utan att lyckas. Det ser fortfarande helt fantastiskt ut men är så osannolikt tråkigt att spela att jag blir arg bara av att tänka på det. Ändå har jag tillbringat de senaste veckorna framför AC2-trailern, iförd haklapp. Stiligare än så här blir det nämligen inte.

Herre. Min. Je.

Jag misstänker förvisso att Assassin's Creed II bygger ohälsosamt mycket på föregångaren - det brukar vara så när UbiSoft repriserar sina kläng å fläng-spel - men förhoppningsvis har Jade Raymond & Co både lärt sig att uttala och förstå innebörden av ordet variation sedan sist. Vilket inte låter helt orimligt med tanke på att huvudpersonen Ezio både sägs kunna simma, köra båt och flyga omkring i en flygmaskin den här gången - en inte helt vanlig syn i Italien på 1400-talet (Där spelets handling är förlagd). Så vitt jag vet.

Jag vill börja med att totalt ignorera det faktum att jag inte yppat ett ord i spelbloggen på jättemånga veckor. Men så har jag heller inte tyckt någonting. Om någonting.

Men nu;

Först och främst har E3 2009 kommit och gått och lämnat efter sig massor av sedvanligt trams, men också några godbitar som åtminstone jag ser fram emot, t ex;

The Last Guardian.
Jomenvisst. Uppföljaren till ICO och Shadow of the Colossus ser ut som en ganska uppenbar fusion mellan de båda; Liten pojke i stort slott som klättrar på en stor, luden varelse (som visserligen verkar from som ett lamm). Om du inte redan tittat på trailern föreslår jag att du gör det nu. Klickettiklick.

Castlevania: Lords of Shadow.
Jag vill minnas att jag redan i höstas skrev en lång harang om det mystiska spelet Lords of Shadows och anklagade det för alla möjliga sorters Castlevania-intrång. Kanske blev Konami (som ju läser den här bloggen. Dagligen.) rädda och gjorde om spelet till ett RIKTIGT Castlevania. Sa jag förresten att Hideo Kojima är involverad i produktionen? Här är ialla fall trailern.

Super Mario Galaxy 2.
Nintendo visade förvisso upp New Super Mario Bros till Wii, vilket rimligen borde tilltala mig mer eftersom jag 999 gånger av 1000 föredrar tvådimensionella plattformsspel, men ärligt talat; Super Mario Galaxy 2! Med Yoshi! Njut av den här trailern ett ögonblick och spela sedan igenom 1:an igen. Det ska ialla fall jag göra.

Därefter tänkte jag ventilera lite om Assassin's Creed 2. Och det där nya Metroid-spelet som ärligt talat mest verkar... jobbigt.

Jag vill börja med att säga att jag inte hoppade över DS Lite med flit. Köpet blev bara aldrig av. Och det är egentligen först nu som min gamla tjock-DS börjar kännas obehaglig på allvar. Den tittar på mig med sin stora tjocka kropp och dimmiga LCD-ögon, och för varje dag som går blir jag mer och mer förfärad över hur jävla ful den är. Egentligen har jag ingenting konkret att jämföra med eftersom jag aldrig rört en DS Lite i hela mitt liv. Jo, du läste rätt. Men jag har minsann sett skärmen och jag vet att den är mycket klarare. Hela tiden har jag tänkt att "nästa månad köper jag en!"

Men månader blir som bekant till år och plötsligt är det liksom ingen idé längre. Eller? Nästa vecka kommer DSi - dyrare än en genomsnittlig Xbox 360 och belamrad med kamera, kortläsare och andra tidstypiska meningslösheter jag aldrig brytt mig om. Herregud, jag vill ju bara stoppa in en spelkassett och trycka på "start". Allt annat är och förblir overkill, åtminstone när det gäller bärbara spelmaskiner. Den fiffiga luckan för Game Boy Advance-spel är dessutom spårlöst försvunnen vilket gör fysiskt ont att tänka på, särskilt för mig som aldrig riktigt lämnade GBA-eran. (Så sent som idag spelade jag Great Circus Myste... förlåt.. Disney's Magical Quest 2, eftersom jag mitt i en galopperande febertopp fick för mig att det var ett bra spel. Det är det inte.)

Nu vet jag varken ut eller in. Det verkar rimligt att investera i en DSi eftersom den;

A) Är ny

och

B) Har en alldeles oförskämt krispig skärm. Jag går ju tydligen igång på sånt. 

Eller så skaffar jag en DS Lite trots allt - som ju för en överkomlig summa skulle innebära ett visuellt uppsving för min samling DS-spel, om än inte lika stort.

Alltså;

GBA-kompatibilitet vs. lyxigare skärm.
Vad skulle du ha gjort?

Att Phantom Hourglass skulle få en uppföljare var väl inte helt oväntat, men ändå känns det nästan larvigt högtidligt att titta på trailern för det nya Zelda-spelet. Jag vet inte exakt i vilket skede järnvägen drogs genom Hyrule, men nu tycks Link i alla fall vara lokförare. Det är alltså aldrig försent att skola om sig. The Legend of Zelda: Spirit Tracks släpps till DS och är förhoppningsvis mindre bökigt än föregångaren (Temple of the Ocean King, någon?)

Jag har förresten dragit på mig en helt osannolik förkylning, inte olik digerdöden. Det ursäktar visserligen inte hur sällan jag uppdaterat bloggen den senaste tiden, men ändå. Så fort jag återfått medvetandet ska jag göra några nedslag i spelvåren. För den är här nu.

Imorgon kommer Street Fighter 4! 

Och om man överhuvudtaget ska tro ett enda ord som skrivits om Capcoms monstersatsning i utomeuropeisk spelpress är spelet värt minst tre utropstecken.

Alltså;

Imorgon kommer Street Fighter 4!!!

Jag tänker vara Chun-Li. Vem ska du vara?

Man skulle kunna tro att jag legat på latsidan när det gäller recenserandet, vilket både är alldeles sant men också pyttelite falskt. Jag kan ju inte hjälpa att januari är en så överjävligt tråkig spelmånad. Inom kort kommer i alla fall en recension av Lord of the Rings Conquest att dyka upp. Och så har jag spelat det absurt efterlängtade Killzone 2. Om du nu har vägarna förbi spelsidan senare i veckan alltså.

Och du, det går rykten om att R-Type Dimensions släpps till Xbox Live Arcade på onsdag. Jag är så osannolikt värdelös på shoot'em'ups att jag egentligen inte ens borde få tillgång till nya spel i genren. Men jag har ändå öronmärkt 1200 Microsoft Points för ändamålet. Som om jag njöt av att få laserstryk i rymden...

Nu står det klart att det strömförande djungelvidundret Blanka kommer att bära en chic safaridräkt i Street Fighter IV. Och plötsligt ser han ungefär lika skrämmande ut som en genomsnittlig chimpans. Lyckligtvis besitter han fortfarande sina dödliga kannibalmoves, vilket inte minst den här videosnutten vittnar om. Och skulle safaritemat inte falla dig på läppen går det naturligtvis utmärkt att klä honom i de sedvanliga.. ja..., vad brukar egentligen Blanka ha på sig? Det står alldeles stilla i huvudet.

För han har väl kläder?

Jag har de senaste dagarna försökt formulera ett inlägg om SEGAs retroironiska Pole's Big Adventure till Wiiware. Problemet är bara att jag ärligt talat inte vet om jag gillar det jag ser. Tio sekunder in i den officiella trailern kan man konstatera att det glatt kalkerar de rysliga Mario-klonerna som temporärt tog livet av den tvådimensionella plattformsgenren i början av 90-talet. Nu vill SEGA att vi ska skratta åt alltihopa. Bra, tänker jag då, men undrar samtidigt om det överhuvudtaget är ok att 2009 tycka att dåliga saker är dåliga, även om de är dåliga med flit? Jag hatade det genomtramsiga God Hand till Playstation 2 - en ospelbar Final Fight-parodi som jag såhär i efterhand fått veta är en creddig Capcomklassiker bland trendmedvetna och superironiska kids världen över.

Alltså har jag ingen humor.

Jag ska naturligtvis spela Pole's Big Adventure grundligt, men jag tänker absolut inte skratta om det inte är roligt. Det närmaste året förväntar jag mig förresten att - i kölvattnet efter Mega Man 9, som ju var alldeles för bra för både sitt och spelvärldens bästa - se massor av nyproducerat retroskräp till Xbox Live Arcade, Playstation Network och Wiiware. Och eftersom ingen vill erkänna att det - hör och häpna - släpptes en hel del vedervärdiga spel till exempelvis helgonförklarade NES kommer parodierna och nostalgitripparna att sälja som smör. Och vips sitter vi där med avskyvärdheter som Bubsy, Zool, Aero the Acrobat och Earthworm Jim på halsen igen.

Jag har varnat er.

Som med så mycket annat i mitt liv bryr jag mig regelbundet om spel som alla andra ratar, eller helt enkelt aldrig upptäcker eftersom de

A) Ser ut som skit.
B) Släpps i 25 exemplar.
eller,
C) Heter namn som inte går att uttala, oavsett var på jorden man kommer ifrån.

Tack vare Atlus är det snart dags igen när den amerikanska versionen av Steal Princess släpps till DS. Den här gången är det antagligen den outhärdliga musiken i trailern som kommer att få gamers världen över att sky spelet likt vampyrer för vitlök, men om jag avslöjar att Steal Princess är utvecklat av teamet bakom superklassikern Landstalker kanske någon åtminstone blir måttligt intresserad. Trailern är fruktansvärt osmaklig - ja, faktiskt så gräslig att jag föreslår att du inte tittar på den överhuvudtaget - men visst kan man skönja ett isometriskt plattformsäventyr med piskor och pirater någonstans bland allt ögon- och öronbedövande trams?

Spelbloggen har sovit i några välbehövliga veckor, men nu ska det bli andra bullar, tänkte jag. Januari är förvisso inte världens roligaste spelmånad, men redan i februari kommer ljuvligheter som Street Fighter IV, Castlevania: Order of Eccelsia, Bionic Commando, Chrono Trigger, Patapon 2 och Silent Hill: The Homecoming till Sverige vilket är åtskilliga snäpp vassare än förra året vid den här tiden.

Under tiden kan man, om man inte redan gjort det, läsa min recension av Rise of the Argonauts på spelsidan. Och så skriver Alexander om World of Goo som jag har för avsikt att skaffa så fort jag får en tillstymmelse till fritid igen. 2010, kanske.

Och innan jag glömmer - Gott nytt år kära läsare!

Jag har tjatat om det förut, men på fredag är det äntligen dags för - kan ni tänka er - Secret of Manas svenska Virtual Console-premiär! Det finns i dagsläget inget annat gammalt Super Nintendo-spel som jag är mer sugen på att spela om igen. Jag har - och nu är det nörden i mig som talar - fortfarande kvar originalet, komplett med kartong, instruktioner och av sockerdricka ihopklistrad papperskarta över det enorma Mana-landet. Min SNES å sin sida är precis så död som bara en 17 år gammal spelkonsol kan vara. Wii-versionen kommer med andra ord bli min julklapp till mig själv, från mig själv. Och ja - man ska ge sig själv julklappar. Det har man förtjänat.

Meanwhile - på andra sidan atlanten - släpps det minst lika fantastiska Phantasy Star IV som kostar mer pengar på begagnatmarknaden än en genomsnittlig moped. Jag förutsätter därför helt krasst att Virtual Console-versionen kommer till Sverige ögonaböj, om jag så ska skrika, sparka, grina och hota mig till en officiell release.

Jag har lämnat Stockholm för några juliga ögonblick i norr. Med mig på resan har jag en PSP med Valkyrie Profile Lenneth (som jag är fast besluten att klara innan jag åker hem - jag misslyckades kapitalt förra julen), en fin bok jag fått av en fin person och en mobiltelefon laddad med massor av bra musik (som plåster på såren eftersom jag för andra året i rad missar en kombospelning med Magic Numbers och Shout Out Louds. Vad är oddsen för det?)

Jag funderar på att sammanställa en ytterst inofficiell årsbästalista här i bloggen. Kanske imorgon. Kanske en annan dag. Allt jag vet är att utan topplistor i slutet av varje år går jag sönder. Man tycker onekligen extra mycket saker, så här års.

När vi ändå talar om PS3-exklusiviteter kan det vara på sin plats att titta lite närmare på Uncharted 2: Among Thieves och den här fruktansvärt ångestframkallande trailern där Nathan Drake vaknar upp i en situation som får de allra ostigaste måndagmorgnar att blekna. En kvalificerad gissning är att spelet släpps redan nästa år, men så sa jag om Duke Nukem Forever också. Det var 1997, och spelet är - så vitt jag vet - fortfarande inte släppt.

Inte för att jag egentligen vet vad dessa två spel har med varandra att göra.

Den senaste tiden har Playstation 3 blivit brutalt snuvad på den ena exklusiva speltiteln efter den andra. God of War å sin sida kan inte dyka upp på någon Microsoftkonsol ens om Kratos skulle gå ner på sina deffade knän och be (det vill säga; så länge Bill Gates och hans Xbox-lakejer låter bli att köpa upp hela Sony. Vilket i rimlighetens namn inte borde kunna hända, men alla marddrömsscenarion jag fantiserar ihop har en osviklig tendens att bli verklighet. Så nu vet ni. Microsoft kommer antagligen att köpa Sony. Sedan Nintendo. Sedan dig och mig och allt vi håller kärt.). 

God of War III är alltså på många sätt 2009 års Metal Gear Solid 4. Det kommer att kränga absurda mängder PS3-konsoler bara på sitt ryktbara namn, och då spelar det egentligen ingen roll om spelet återanvänder varenda kilobyte av föregångarna. Den nya trailern - för det finns en sån - ser inte riktigt lika märkvärdig ut som jag hade hoppats, men visst tusan vill jag spela. 

Kratos har förresten världens största vantar på sig. Det önskade jag mig i eftermiddags när jag promenerade med frysta fingertoppar längs Hornsgatan.

Jag är övernaturligt trött och bara några få blinkningar från att ramla ur stolen, så nu är det bråttom! Veckans recensioner är, i tur och ordning;

Prince of Persia
Need for Speed: Undercover
Mortal Kombat vs DC Universe
Singstar Vol. 3
Lips
Singstar: Sjung med Disney
Disney Sing It

(Jag slumrade ärligt talat till mellan varje titel.)

DS-exklusiva Dragon Quest IX har inte ens släppts i butik ännu, men SquareEnix verkar redan arbeta på en uppföljare. Brinner det någonstans, undrar jag då? Dragon Quest X släpps i alla fall, föga förvånande, till Wii. Jag har av förklarliga skäl ingen aning om när. Serien har inte heller varit känd för att dyka upp i Europa överhuvudtaget (2006 års Dragon Quest VIII var det första spelet som hittade hit) så vi får se vad som händer. Handen på rollspelshjärtat tycker jag att DS-remaken av bortglömda Dragon Quest VI känns mer intressant i dagsläget. Men det är ju jag det.

En eftermiddag när jag var liten rasade det ett litet krig på skolgården mellan Super Mario Bros-fans och Great Giana Sisters-anhängare. Spelen såg exakt likadana ut och ingen visste vilket som hade kommit först. Vid det här laget hade Nintendo antagligen redan stämt Time Warp för plagiat, men utan internet var sådant omöjligt att veta. Jag försvarade naturligtvis Super Mario Bros till den sista blodsdroppen. Inte för att jag överhuvudtaget visste vad jag talade om, utan för att jag helt enkelt tyckte att det var ett mycket bättre spel än Great Giana Sisters. 2008 skulle nog ingen säga emot mig längre. Förutom gravt världsfrånvända C64-romantiker som på allvar tycker att deras speldator genererade mer än en handfull vettiga spel.

Men så hittade jag det här;

Det må ha tagit 20 år för Nintendo att förlåta intrånget, men nu kommer Great Giana Sisters till Nintendo DS. I kid you not. Spelet ser naturligtvis vedervärdigt ut och jag förväntar mig inte direkt att det åldrats med värdighet. Men det jag aldrig erkände den där eftermiddagen på skolgården var att musiken i spelet slår Mario-brödernas äventyr med hästlängder. Jag förutsätter att den är intakt även i DS-spelet, som förresten släpps i Sverige under 2009.

Hade jag inte varit gravt färgblind hade jag säkert suttit här nu, precis som alla andra, och hävdat att nästa Metal Gear kommer till Xbox 360. Anledning är den här kryptiska rebusen som dök upp på internet för några dagar sedan;

Det är alltså färgen grön - Microsofts signaturkulört - som fått så många människor att dra den här slutsatsen, vilket får mig att inse hur fruktansvärt handikappad jag faktiskt är. Med facit i hand ser jag förvisso hur jävla tokgrönt det är, men för mig väger symboler alltid mycket tyngre än färger. Och de där symbolerna betyder ju i princip ingenting. Eller?

Typiskt att jag inte hann fråga Hideo Kojima det här när han ändå satt mitt emot mig för ett par veckor sedan..

Prince of Persia-recensionen är äntligen färdig,  så kasta gärna ett getöga på spelsidan senare under veckan. Om ni vill läsa om ett riktigt, riktigt tjusigt spel alltså.

Härnäst planerar jag att på allvar spela igenom det ökänt trista Phantasy Star Universe. Jag har tidigare aldrig stått ut längre än till kapitel 6, men nu när jag har en liten lucka ska jag tvinga mig framåt. Jag undrar vad som väntar? En vild gissning; Korridorer.

Året var 1994 och japanska rollspel var någonting alldeles nytt för mig. Det blev genast det största som hänt i mitt liv, och om det är roligt eller bara fruktansvärt sorgligt låter jag vara osagt. Men medan mina jämnåriga klasskamrater hånglade pubertetsnormativt i skuggorna på någon lokal ungdomsgård la jag två månaders undanlagt barnbidrag på ett importexemplar av Final Fantasy III till Super Nintendo (Idag vet vi att spelet egentligen var Final Fantasy VI, men det visste ju ingen då).

Rollspelsgenren exploderade bara några år därefter - inte minst när Playstation förde med sig Final Fantasy VII - men aldrig mer skulle jag lägga över 200 timmar på ett och samma spel. Kanske för att inget annat spel grep tag på samma sätt. Kanske för att Final Fantasy-serien fortsatte att vara bra, men aldrig mer fantastisk. Eller kanske för att spelet jag införskaffade en mörk höstkväll året därpå - när jag letade efter någonting som kunde släcka min nyväckta rollspelstörst - var så fruktansvärt uselt.

Jag köpte helt enkelt Brandish - ett vämjeligt stycke tv-spelsperversion som utspelade sig i ekonomiskt färgsatta och totalt desorienterande grottsystem där man tappade bort sig efter ungefär tre steg. Spelet fick av någon outgrundlig anledning flera uppföljare i Japan, och nu har någon ondskefull spelutvecklare dessutom grävt upp liket av originalet och tvingat ner det på en UMD-skiva. Ja, Brandish kommer till PSP. Det ser förvisso helt annorlunda ut nu men den här trailern får ändå fler förtryckta minnen att komma upp till ytan än jag var beredd att handskas med en fredagkväll i december.

Att PSP-remaken av samtida Mega Drive-favoriten Landstalker skrotades häromåret känns plötsligt om möjligt ännu sorgligare nu.

Nu har jag spelat igenom Fable II och känner mig både bekymrad, gränslöst snopen och alldeles tom inombords. För även om det fortfarande finns massor av fantastiska saker att pyssla med i Albion efter slutbossen - köpa Fairfax Castle, skaffa barn med allt som rör sig, gå på skattjakt, klä sig i kvinnokläder - önskar jag att huvudäventyret hade varit ungefär dubbelt så långt och 100% svårare. Jag blir framförallt inte klok på slutscenen men tänker inte avslöja någonting eftersom jag misstänker att spelet kommer att ligga under en och annan julgran om sisådär 3 veckor.

Apropå potentiella julklappar;

Idag recenserar Alexander och Christina The Last Remnant, Abba Singstar, Call of Duty: World at War, Scene it och Shaun White Snowboarding på spelsidan. Och imorgon släpps naturligtvis übertjusiga Prince of Persia i butik vilket antagligen inte kan sägas för många gånger. Det enda som egentligen fattas nu är snö. Kopiösa mängder isig och avgasgrå Södermalmssnö man kan halka sig fördärvad på.

För ganska precis ett år sedan satt jag vid min dator, förmodligen militärgrön i ansiktet av avund, och konsumerade trailers och filmklipp från PC-exklusiva The Witcher. Jag är ju en konsolgamer uti nagelbanden och kunde inte för mitt liv smälta att polska CD Projekt inte hade för avsikt att släppa ett så ljuvligt spel till varken Playstation 3 eller Xbox 360. Därför kan jag idag med glädje meddela att spelet äntligen kommer att bli tillgängligt även för oss som på sin höjd har Word installerat på våra datorer. Än så länge rör det sig naturligtvis om ett rykte, men det verkar fruktansvärt rimligt. På nåt sätt. Kolla Gamespot.com och säg vad du tror.

Jag glömde av någon dunkel anledning bort att berätta om veckans recensioner. Left 4 Dead och Tomb Raider Underworld heter dom. Dessutom har jag intervjuat Hideo Kojima vilket är jättesvårt att missa om man klickar in sig på spelsidan.

Min lördagkväll tillbringas tillsammans med magknip och Fable II - som förresten låst sig vid två tillfällen. En gång i Bloodstone när jag spelade luta för en grupp prostituerade och en gång när jag grävde efter Lady Greys kroppsdelar i en grotta med äckliga gnomer. Sedan undrar jag varför mina fruar tar ut skilsmässa hela tiden trots att familjestatusen påstår att de är lyckliga? "My mother was right about you!" skriker de och försvinner med mina barn, trots att jag försett dem med spatiösa våningar i Bowerstones mer fashionabla kvarter, mat, dryck, presenter och generös veckopeng.

Slutligen vill jag påpeka att jag alldeles glömt bort att Fire Emblem: Shadow Dragon kommer till Europa nästa vecka. Läget är alltså inte riktigt lika kört som jag gav sken av i ett tidigare inlägg.

Jag vet inte om det är jag, min dator eller den här sidan som har ett allvarligt fabrikationsfel, men de senaste två dagarna har jag - hör och häpna - varit portad från min egen blogg. Nu tycks jag vara välkommen igen, och det firar jag genom att visa några bilder på mina senaste spel som jag tänkte testa på mina - långt ifrån speltokiga, men klart medgörliga - vänner. Mer casual än så här blir det nämligen inte. Först ut är Lips;

Därefter Scene it;

Och slutligen You're in the Movies;

Sedan, när alla gått hem, ska jag spela splitternya LocoRoco 2. Och kanske nya Buzz! Brain Bender. Med lite glögg under västen lär det gå sådär.

Jag vet inte hur din spelhöst varit, men min har varit ganska fantastisk. Därför känns det ledsamt att se releaselistor över de kommande två månaderna, och hitta de allra mest frånstötande titlarna i mannaminne. Pass på;

Bratz Kids: Slumber party
Deal of No Deal
Emma at the Farm
Freddi Fish and Friends
50 Cent: Blood on the Sand
Hello Kitty: Big City Dreams
Disney Sing it: Highschool Musical 3
Madagascar 2
Babysitting Party
My Baby Boy
My Baby Girl
Petz: My Puppy Family
Baby Life
Pajama Sam in Don't Fear the Dark
Ellen Whitaker's Horse Life

Därför är Prince of Persia årets sista riktiga spel. Det släpps om ungefär en vecka. Sedan är 2008 års spelår officiellt över. Ialla fall för min del.

Aldrig har jag väl upplevt sådan galopperande ångest som efter min offentliga plädering häromdagen där jag förkunnade hur hopplös jag är i köket. Därför lagade jag ikväll, på rent jäkelskap, en måltid som blev oförskämt god! Jag är alldeles för skärrad för att gå in på detaljer, och visar mycket hellre en bild på spelen jag fått i uppdrag att recensera härnäst;

Idag går det förresten alldeles utmärkt att läsa sig glosögd på spelsidan, där min recension av Fallout 3 trängs med så vitt skilda saker som Resistance 2, Mirror's Edge, Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, Midnight Club: Los Angeles och Buzz Racing.

Imorgon ska jag träffa Metal Gear-pappan Hideo Kojima och jag önskar att jag inte var så nervöst lagd när det gäller celebriteter. Jag har förberett ett helt kluster av frågor, men förväntar mig inte att få ur mig mer än ett kvävt "uuäääägggh?".

Törs jag förresten ta med mig ett spel? För signering, alltså. Jag har ingen aning om hur man beter sig i sådana här kritiska situationer. Har du?

...och min! Jag vet inte hur allvarligt menad den här förfrågan är, men Capcom Unity har uppmärksammat knasbollarna på http://www.screwattack.com och deras återkommande topplistor, varav den senaste innehöll ett gäng falnande Capcomklassiker. Capcom har som bekant en benägenhet att ge ut sina gamla spel i princip hur många gånger som helst, men eftersom varken Strider 3 eller någon Duck Tales-remake sett dagens ljus ännu är det på sin plats med lite hederlig gammal övertalning. Särskilt när de för en gångs skull frågar oss - spelarna - vad vi egentligen vill spela.

Jag har aldrig spelat Cooking Mama till DS och tror i ärlighetens namn inte att det är något för mig, men det är verkligen på tiden att jag lär mig hur man beter sig i ett kök. När jag bläddrar i kokböcker - för det gör jag - tittar jag i princip bara på bilderna som något slags barn, och försöker föreställa mig hur saker och ting skulle smaka i verkligheten.

Sedan ringer jag efter en pizza.

När jag däremot lägger manken till och försöker laga en riktig måltid slutar det alltid med att allting brinner upp (hade jag haft gasspis hade det här huset antagligen inte stått kvar längre), eller att jag glömmer en avgörande ingrediens. Typ kyckling. När jag lagar kycklinggryta.

Ändå - och det här är svårt att förstå även för mig - följer jag i stort sett alla matlagningsprogram som visas på tv, och nu tycks varenda ett dessutom vara på väg till en spelkonsol nära mig. Först ut är What's Cooking with Jamie Oliver som egentligen inte ser ut som ett spel överhuvudtaget, men jag kommer självklart att plocka upp ett exemplar så fort det släppts i Sverige. Och så Iron Chef America som verkar mer än lovligt gapigt, men jag behöver med stor sannorlikhet någon som skriker åt mig i köket.

Och apropå skrikande kockar vet jag alldeles säkert att Hell's Kitchen har släppts eller kommer att släppas till i princip alla befintliga format, och att DS-versionen lär finnas i butik redan nu. Illvilliga rykten hävdar att spelet är fruktansvärt dåligt, men det bryr jag mig föga om.

För varför lära sig att laga riktig mat när man kan simulera allting genom en tv-spelskonsol?

Exakt vad jag gör uppe vid den här tiden vet jag inte, men eftersom John Blund övergav mig kring femsnåret rullade jag ur min säng och skrev färdigt Fallout 3-recensionen. (Att "rulla" ur min säng är förresten ingen vidare bra idé, vilket alla som någon gång besökt min lägenhet säkert kan föreställa sig. Man slår sig. Och man slår sig hårt.)

Om allt går som det ska kommer jag att få träffa en fruktansvärt cool person senare i veckan. Han - för det är en han - är inte bara japan, han gör spel också. Vi får se hur det går, om det går.

En annan bra sak som kommer till Stockholm - Debaser närmare bestämt - är mina kanadensiska älsklingar i Wolf Parade. Jag kan tänka mig att avstå från fullständigt grundläggande saker för att ha råd att se dem. Som att äta, till exempel. Men det är naturligtvis inget jag rekommenderar till någon.

Seså, ät nu din gröt.

Nu ska ni få höra;

Blood of Bahamut heter det - actionrollspelet som Square-Enix smusslar med på http://www.bahamut.jp. Och till DS kommer det, vilket omintetgör mina huvudlösa teorier jag ljög ihop för mig själv inatt, när jag inte kunde sova. Som att Square-Enix i skydd av mörkret skulle ha brytit sig in hos Team ICO (När Team ICO sov, typ) och stulit vad man kunde hitta ur en mapp märkt "Saker som inte fick plats i Shadow of the Colossus".

Här är förresten den där Little Big Planet-affären jag passerade när jag irrade runt i London häromsistens. Så att ni inte tror att jag hittade på det också;

Jag hatar gåtfulla nedräkningar på uttryckslösa spelsajter - du vet, som Konamis http://www.lordsofshadow.com där det sedan sommarens E3 i princip inte hänt någonting som vittnar om att det överhuvudtaget rör sig om ett spel. Ändå smyger jag in där ibland och utbrister "Oj, nu är det ju bara 34 dagar, 9 timmar, 58 minuter och 47 sekunder kvar!"

Kvar till vadå?

Rykten påstår att Konami inte har för avsikt att släppa spelet förrän 2010, och ska sanningen fram verkar det bara fåfängt att hemlighålla en produkt som ändå inte kommer att heta Castlevania - piskor, fladdermöss och stearinljus till trots.

Men nu var det Square-Enix jag skulle irritera mig på. De räknar nämligen också ned till något obestämt på http://www.bahamut.jp/. Jag vet av förklarliga skäl ingenting om spelet - för jag förutsätter att det är ett spel - men av illustrationen på hemsidan att döma gissar jag att Square-Enix hittat en överbliven skiss från Sonys Shadow of the Colossus och beslutat sig för att bygga ett helt spel kring den. Eller på den, närmare bestämt.

Jag blir så trött när jag inte vet. På så sätt är jag ett barn.

Vad jag däremot vet med all säkerhet är att min recension av Fallout 3 dyker upp nästa vecka. Hemligare än så är nämligen inte jag.

Han verkar vara en riktig typ, den där Seth. Vilket är helt i sin ordning då Capcom hävdar - och jag tror dem - att han är självaste slutskurken i Street Fighter IV. Han är ohyggligt ful och har en roterande yin&yang-boll där magen rimligen borde ha suttit, men den här videon visar åtminstone prov på en handfull respektingivande trolleritricks jag inte sett på den här sidan King of Fighters. SNK brukar göra precis så här med sina fightingspel - stoppa in en till synes omöjlig slutboss som sprutar projektiler och superkrafter ur varje kroppsöppning. Går det överhuvudtaget att blockera den där torktumlarcyklonen gubben Seth gestikulerar fram? Jag hoppas det. Annars är det kokta fläsket inte bara stekt, utan liksom bränt.

Några recensioner så här på tisdagskvällen;

James Bond 007: Quantum of Solace (klick)
Legendary (klick)
Motorstorm: Pacific Rift (klick)
MotoGP 08 (klick)

Efter att ha andats, ätit, druckit och levt Gears of War 2 oavbrutet i ett par veckor känns det underligt att lägga energi på ett så ostigt spel som Legendary. Som att mitt i natten ramla handfallet ur sängen och vakna av att man slår skallen i bitar över parkettgolvet. Ändå har jag gjort precis det - spelat Legendary alltså, inte spräckt huvudet - och nu när det äntligen är över har jag för första gången på ungefär 20 år tappat lusten att spela spel överhuvudtaget. Kanske kan Banjo Kazooie: Nuts & Bolts - som hade den utomordentligt goda smaken att landa på dörrmattan idag - ändra på den saken.

Saker har, som du kanske gissat, kommit mellan mig och min blogg de senaste dagarna, men jag tror det är över nu.

Jag fick förlösa med skönlitterärt kejsarsnitt, men nu är min pretentiösa text om Gears of War 2 äntligen färdig. Imorgon kan ni förhoppningsvis läsa om vad jag anser vara Microsofts bästa spel på ungefär två år. Sedan en tid tillbaka ligger dessutom Alexanders Saints Row 2-recension på spelsidan. Den tycker jag att du ska läsa.

I helgen spelar och recenserar jag Legendary, som förresten levererades tillsammans med något så bajsnödigt som en inbunden bilderbok. Den ska jag bläddra i innan jag somnar. Inte för att jag egentligen bryr mig, utan för att den finns.

Det är svårt att få grundläggande saker gjorda när Gears of War 2 finns i ens omedelbara närhet. Att diska är synnerligen omöjligt. Men också att äta, vilket gör att det ändå inte finns någon disk att diska. Sova går ganska bra, men jag somnar kriminellt sent och vaknar ett ögonblick senare av att jag sträcker mig omedvetet efter handkontrollen. Så fort recensionen är färdig ska jag ha en Gears of War-fri vecka där jag under inga omständigheter får gå i närheten av min Xbox 360 eftersom frestelsen är alldeles för stor.

Under tiden har någon, med hjälp av levelbyggaren i Little Big Planet, återskapat hela den första banan av Gradius. Det är, som den här videon vittnar om, fruktansvärt coolt, oförutsägbart och inspirerande.

Strömmen av toppspel som forsar in genom mitt brevinkast gör min nedsatta hörsel lite mindre oangenäm, och idag ramlade det in efterlängtade promotionexemplar av både Motorstorm: Pacific Rift och - håll i hatten - Gears of War 2. Det senare ska jag recensera lagom till lanseringen. Domen faller den 7 november, be there!

Och vet du, samma dag som Microsoft släpper Gears of War 2 - som förresten måste vara företagets tyngsta titel i år - kontrar Sony med det försenade Little Big Planet som - och jag tänker vara medvetet fjantig nu - är så hjärtskärande fint att jag antagligen skulle skaffa en Playstation 3 om det så var det enda spelet som fanns att köpa till.

Den julgran där det inte ligger ett exemplar av Little Big Planet under är, så vitt jag vet, ingen julgran.

Nu förstår jag faktiskt ingenting. Enligt Kotaku.com hotar Namco Bandai att plastikoperera Klonoa ordentligt inför releasen av Klonoa: Door to Phantomile till Wii. Så kan vi naturligtvis inte ha det!

Jag kan inte påstå att jag någonsin förstått exakt vilket slags djur Klonoa ska föreställa, men jag uppskattade alltid hans långa, slokande öron och kepsen med Pacman-symbolen på. Till vänster ser ni det klassiska originalet och till höger den ondskefulla makeovern;

Apropå öron;

Hur länge är det egentligen rimligt att behöva gå runt med lock för örat? Mitt stängde av sig för exakt en vecka sedan, och ja, jag har uteslutit vedervärdigheter som exempelvis vaxpropp. Nu oroar jag mig hela tiden för att jag missar viktiga saker som händer till höger om mig. Jag tvingas närma mig folk och situationer med vänster sida av huvudet, vilket säkert kan uppfattas som stötande eller rent av obehagligt.

Så om du ser någon vända den andra kinden till helt omotiverat så är det med stor sannolikhet jag. Jag menar absolut inget illa men jag hör inte ett ord av vad du säger.