(Nedan: Krönika i söndagstidningen)
Det här är en historia med ett tråkigt slut.
 Först: Aftonbladets publicering i går – där en ”Anna” påstod att hon sålt sex till Sven Otto Littorin – var rimlig, givet att en minister vägrar svara på frågor och att statsministern tvingas till en regeringsombildning.
   Det saknas sällan åsikter om hur medier agerar, men här bör påminnas om att Lena Mellin – tillförordnad ansvarig utgivare för Aftonbladet – ställts inför otroligt svåra beslut;
   Antingen publicerar Aftonbladet vad tidningen vet (läs: vi har frågat Littorin om sexköp) men gör det i så fall i full vetskap om att tidningen saknar bekräftelse (läs: vi har ett tips, men Littorin har inte kommenterat); eller så gör Lena Mellin tvärtom och avstår publicering (läs: låter svenska folket tro att ministern hoppade av på grund av påstådda journalisttelefonsamtal till barnen, trots att det nog handlade om misstänkta sexköp).
   Inte enkelt.
## För det här är en berättelse med bara förlorare, en historia med dåligt slut.
   Förlorare är Sven Otto Littorins barn, som hängdes ut av sin pappa på en presskonferens där han försökte skylla sin avgång på medierna.
   Förlorare är Littorin själv, som efter en publik vårdnadstvist och en usel PR-strategi bidragit till öka uppmärksamheten kring sitt privatliv.
   Förlorare är Littorins fästmö, som är pressekreterare för Moderaternas partisekreterare och därför torde tillhöra det numera statsbärande partiets inre krets.
   Förlorare är förstås också Moderaterna, som mitt i valrörelsen – mitt under Almedalsveckan! – framstår som tämligen inkompetenta när förre partisekreteraren flyr Gotland som en utpekad sexbrottsling.
## Förlorare är kvällspressen, som under några timmar i onsdags kritiserades för påstådda telefonsamtal till Littorins familj – och som kanske tidigare varit så dåliga på att förklara sina arbetsmetoder, att tidningarna nu kan misstänkas till och med för att jaga barn.
   Förlorare är morgontidningar och etermedier, som – på grund av förutfattade meningar – okritiskt förde vidare Littorins utspel om drevet som inte var ett drev, och som sedan krävde förklaringar av en oförstående kvällspress.
   Förlorare är mediernas egen branschpress, som också reagerade instinktivt och ville ställa kvällspressen till svars.
  Förlorare är de ministrar, ex-partiledare och ex-partisekreterare som omedelbart tog Littorins ord för sanning och började kritisera mediernas granskning av politiker – och till och med krävde Svenska Journalistförbundet på ”etikpoliser” .
   Förlorare är statsrådsberedningen med alla sina före detta PR-konsulter, som försökte blåsa Aftonbladet på ett avslöjande – men istället bara legitimerade en mer omfattande granskning av en ex-ministers privatliv.
## Förlorare är Fredrik Reinfeldt, som nu blivit av med ännu en moderat minister på grund av en skandal. Och som framstår som i bästa fall översmart och i sämsta fall som en hycklare när han först, före Aftonbladets publicering om ”Anna”, säger sig inte vilja kommentera Littorin närmare – men som sedan, när sanningen om avgången kryper fram, kallar till presskonferens en lördagsförmiddag och svär sig fri.
   Förlorare är också oppositionen, som hade flera företrädare i exempelvis SVT ”Debatt” i onsdags och som där – utan någon som helst kunskap om fallet Littorin – råskällde på medierna utifrån politikerkollegans obekräftade utspel.
   Förlorare är också alla väljare som först, utan kunskap om hur nyhetsförmedling går till på etablerade redaktioner, började kritisera medierna. Och som nu, utan att egentligen veta vad som hänt, kritiserar Littorin för ett sexköp som vi faktiskt inte vet om det ägt rum.
   Den här historien har inget bra slut, i skrivande stund vet vi exempelvis bara om ”Anna” att hon 2006 fått epost från ett anonymt mejlkonto och att detta mejl innehöll ett telefonnummer som många då kände till.
   Det är inte en särskilt tung bevisning mot Sven Otto Littorin, du och jag kan ju fejka samma ”bevis” mot nästan vem som helst på bara några minuter, och det faktum att ”Anna” sedan säger sig ha känt igen Littorin i tv är väl heller inte ett direkt klockrent utpekande.
   Jag vill nog påstå att det här är ett tjuvläge. Vad är egentligen sant?
   Aftonbladets agerande, tidningen antydde först brottslighet och väntade sedan flera dagar med att precisera anklagelsen, är mycket ovanligt. Men säg den ansvariga utgivare som tvärsäkert vet hur tidningen skulle ha gjort, och jag ska visa dig en lögnare.
   Och lögn är exakt vad det här kan visa sig vara. Sven Otto Littorin var rimligen regeringens mest tacksamma måltavla för en komplott med påstådda sexköpsanklagelser.
   Och trots att det – faktiskt! – var av uppenbart allmänintresse för oss andra att återge Aftonbladets uppgifter, så bör vi försöka påminna oss om inte bara vad vi hört och vad tycker, utan också om vi faktiskt vet.
   Och det är inte så mycket.
   Mer än att alla är förlorare.