I dag gör Mats Qviberg comeback som sommarkrönikör. Han skrev här i fjol också ("Marknadsekonomin är inte död. Den är framtiden.") men nu handlar det om politik.
   Förra året presenterade jag Qviberg som "känd för H&Q och Öresund", nu är han möjligen mer aktuell för sin roll i H&Q Bank.
   En intressant röst, tycker jag.

Dagens gäst i bloggen är Åsa Lundqvist, chef för RES-Expressen.
• Hur har journalistiken om resor utvecklats under, säg, de senaste tio åren?
   – Det har blivit mycket mer resejornalistik, framförallt i alla tidningar.
• Vilket är den konstigaste plats som du gjort resereportage ifrån?
   – Det måste vara från Soweto, konstig är kanske inte det rätta ordet, men en väldigt speciell upplevelse. Jag checkade in i kåkstaden Soweto hos en svenska som driver ett B6B där med sin Sydafrikanske, Sowetofödda pojkvän.
   – I två nättter bodde jag där och gjorde utflykter i denna gigantiska stadsdel/kåkstad. Besökte ett splitternytt köpcentra och gjorde en cykeltur till Sowetos allra fattigaste kvarter, där folk bor i sådan missär att det är svårt att beskriva med ord. Under dessa dygn träffade jag inte en enda vit människa mer än Maria som driver B&B.
• Vilken är den vanligaste frågan som du får från läsare?
   – När jag träffar läsare är den vanligaste frågan: "Vad är det som gäller om man ska resa nu?"
   – Behöver jag säga att den frågan är omöjlig att svara på…
• Vilken är den bästa utländska resesajten?
   – Här måste jag dela in det i flera sajter. Man jagar ofta två typer av information på nätet, det ena är tips och information och det andra är helt enkelt priser på hotell och flyg. Det finns ingen sajt som täcker både och. Jag har två som jag ofta hamnar på när jag leter tips på krogar, hotell med mera:
   – Tidningen Code Nast Travellers: www.cntraveller.com, och tidningen The Times, men den sidan är inte gratis längre om man inte är prenumerant.
   – När det gäller att jaga bästa priser så finns det ingen speciell, där söker jag alltid överallt, för att just hitta det bästa priset…

Dagens gäst i bloggen är Kerstin Thornström, redaktör för Expressen SÖNDAG.
• Vad skiljer Expressens söndagsbilaga från Aftonbladets söndagsbilaga?
   – Första intrycket så är det absolut layouten. De ritar sidorna mycket plockigare och säkerligen medvetet fulare. De skriver om samma ämnen som vi gör, men vi lyckas mycket bättre. Vi är snyggare och satsar mer på välskrivna reportage och genomarbetade artiklar.
• Beskriv ett bra omslag på en bilaga!
   – Det ska vara varmt, väcka nyfikenhet och överraska. Läsarna ska känna att den här bilagan vill jag ägna en rejäl stund åt på min ledighet. Ettan ska spegla hela innehållet i bilagan, allt från nya och goda recept, råd och tips om hälsa, skönhet eller den egna ekonomin, till intressanta artiklar om livsöden och underhållande lärande om vetenskap och historia. Då har vi lyckats.
• Du arbetade tidigare på Dina Pengar, Expressens privatekonomiska bilaga, vilket spartips minns du bäst?
   – Tänk igenom och skriv ner vad du ska handla innan du går till affären. Den tid som det tar, vinner man med råge i affären. Jag lyckades spara ett par tusenlappar på maten redan första månaden. Det är faktiskt sant! Det är utgifterna man kan göra något åt och onödiga småutgifter blir väldigt mycket snabbt.
• Vilken är din favorittidskrift?
   – Just nu läser jag mest trädgårdstidningar. Annars gillar jag bäst Filter. Det är spännande att öppna varje nummer. Jag blir alltid överraskad och glad. Den känns angelägen utan att vara krävande.

Dagens gäst i bloggen är Kai-Anders Nilsson, tf nöjeschef på Expressen.
•  Du jobbade tidigare på SPORT-Expressen, vilka likheter och vilka skillnader ser du mellan sport- och nöjesjournalistik?
   – Fler likheter än skillnader. I båda fallen handlar det om underhållning för en väldigt kunnig publik, och med fokus på de stora stjärnorna. En sak som skiljer är att sportvärlden aldrig tar paus. Det finns alltid matcher att bevaka och skriva inför. Under semestern är det VM, EM eller OS. Nöjesvärlden är inte lika konstant intensiv. Det finns perioder utan vare sig konserter, biopremiärer eller stora tv-produktioner.
• Okej, du får göra en långintervju med en nöjeskändis. Vem väljer du?
   – Lätt fråga: Bob Dylan. Ur ett mer kommersiellt perspektiv: Mel Gibson eller Agneta Fältskog på villkor att de svarar ärligt och utförligt på alla frågor.
• Senast sedda film och vilken musik har du i din cd nu?
   – Film: Jag såg ”Shrek 4” med min dotter och vi kan båda rekommendera den. Musik: Wilco på bredden och tvären. Plus att det lätt blir sånger om sommaren så här års. Topp 10-lista: ”That summer feeling” (Jonathan Richman), ”Sommaräng” (John Holm), ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” (Bruce Springsteen), ”Summer rain” (Paul Kelly),  ”Sommarkort” (Cornelis Wreeswijk), ”Carey” (Joni Mitchell), ”Sunny afternoon” (Kinks), ”Små lätta moln” (Pugh), ”Nightswimming” (R.E.M), ”The boys of summer” (Don Henley).
• Vilken är din största egna nöjesupplevelse?
   – Thin Lizzy på Olympen i Lund.

         
I dag är det nio år sedan Expressen relanserades med ny form och nytt upplägg: nyheter och sport i del ett, kulur och nöje i del två. Det var en modig omgörning, dumdristig skulle möjligen en del säga idag, men en trogen läsare slog samma dag fast:
   – Som publicist måste jag säga att innehållet i Expressen är det bästa tänkbara.
   Den 25 juli 2001 blev tidningshistoria, men tyvärr av fel orsak. Det visste vi dock inte då, när tryckpressarna faktiskt spottat ut de hela 2 049 126 exemplar som skulle delas ut gratis över hela landet. Över två miljoner tidningar, alltså, rekord bara det, och cirka 1,5 togs faktiskt också emot av förväntansfulla läsare. Men själva produkten, den som vi kallade för ”Nya Expressen”, togs inte emot särskilt väl. Upplagan störtdök.
   I april 2001 var Expressen fortfarande Sveriges största dagstidning, då 2 300 exemplar större än konkurrenten. I maj var konkurrenten förbi med 14 800 exemplar. I juni var gapet upp till konkurrenten 12 200 exemplar. Sådana skillnader är fortfarande mycket små, och marknadsläget var följaktligen jämnt när vi presenterade en ny kvällstidning med annat innehåll; fler fördjupande artiklar, ämnesreportrar som var specialiserade, mer politik och utrikesnyheter – ja, ni förstår. Det beskrevs som ”up market”, men egentligen var nyordningen bara resultatet av mängder med interna grupparbeten och fokusgrupper med köpare som alla efterfrågade något annat än den gamla Expressen som, om vi ska var ärliga, i princip minskat upplaga sedan 1971.
   Men resultatet förskräckte.
   I juli var Expressen 33 700 exemplar mindre än konkurrenten, i augusti sålde vi hela 81 400 exemplar färre. Och det blev värre; i september var gapet 110 800, i oktober 133 500 och i november var det som störst – 138 500 exemplar.
   Det var uppenbart att Nya Expressen inte var vad våra läsare efterfrågade.
   En dålig trend hade förstärkts av Nya Expressen, men det visste vi förstås inte för på dagen nio år sedan.
   Jag var editionschef den 24 juli 2001, alltså ansvarig för första utgåvan av den numera klassiska omgörningstidningen, och jag som ledamot av redaktionsledningen var jag också djupt involverad i den misslyckade redesignen.
   I historieskrivningen efter ett sånt här fiasko är det alltid många som senare vill hävda att de nog förstod hur det skulle sluta och att de dessutom försökte varna alla andra, men…
   Många chefer och medarbetare hade dock förberett Nya Expressen, och när första numret kom skrev den dåvarande chefredaktören, Joachim Berner, på förstasidan:
   ”Välkommen till en ny och modern Expressen. I dag bjuder vi på en helt förändrad och omgjord tidning med bland annat en helt ny daglig del.
   Och vässad gadd.
   Det här är bara början på en ny aktiv tid för äventyret
Expressen. Inom kort lanserar vi även bland annat förbättrade bilagor med många nya journalistiska grepp.
   Vi hoppas du uppskattar nya Expressen.
   Hör gärna av dig med synpunkter.
   Mejla till halla@expressen.se eller ring på 08-13 21 20 efter kl 15 i dag.
   Nu kör vi.”
   Samma dag som tidningen delades ut i rekordupplaga gjordes, som brukligt, enkäter med publiken som publicerades dagen efter. Många var positiva, men de exemplen struntar jag i här, med facit i hand är det ju mer intressant att fokusera på de kritiska rösterna.
   Den 26 juli 2001 kunde man i Expressen läsa bland annat dessa reaktioner:
   ”Man blir yr i mössan av att läsa den nya tidningen, det känns för nytt. Det känns som om gamla, trygga Expressen är borta och jag saknar självklarheterna.
Jag tror att ni kommer tappa läsare.
   Uffe Hägerborn, Stockholm”
   Och:
   ”Vi känner oss inte hemma i tidningen. Sporten borde vara i en egen del.
   Anna Wikholm, 28, Stockholm”
   Och:
   ”Upplägget är sämre nu än tidigare. Jag gillar inte typsnittet och tycker att Expressen ser ut som ett tjockare exemplar av en gratistidning.
   Milan Klin, Göteborg”
   Och:
   ”Nya Expressen är sämre än den gamla! Alldeles för rörig och krånglig. Man måste vrida och vända på den för att kunna läsa. Jag gillade den förut men inte nu. Jag brukar tycka som resten av svenska folket!
   Bernt Pettersson, 69, Järfälla”
   Så lät från några som just bläddrat Nya Expressen, och det som följde var en omorganisation – Otto Sjöberg blev ny chefredaktör, och påbörjade Expressens vändning upp igen – och en återgång till en mer klassisk kvällstidning.
   Nu, när gapet till konkurrenten är mindre än 40 000 exemplar, när Expressen månad efter månad är närmare konkurrenten än vad tidningen varit sedan 2001, är det ändå nyttigt att fundera lite över Nya Expressen.
   Joachim Berner och Mario Garcia, layoutkonsulten som skapade den så bespottade formen, blev väl mer eller mindre utsedda till syndabockar men det är naturligtvis ett alltför väl förenklat bokslut över den här perioden. När Berner tidigare 2001 hade börjat på Expressen möttes han av välkomnande löpsedlar med texten: ”KÖR, JB!”
   Det fanns förväntan och förhoppningar om förändring, riktigt vad som skulle göras visste nog ingen, knappast heller ”JB” när han kom, men det gjordes ett seriöst arbete för att komma fram till Nya Expressen.
   En hel del av slutsatserna var, menar jag fortfarande, kloka; exempelvis var ambitionen om fler expertreportrar – vi drömde om fler Håkan Matsons! – riktiga, även om flera av de ämnesområden som bland annat jag var med och definierade var för smala. Det sägs ibland att man lär mer av ett misslyckande än en framgång, och jag hoppas att det gällde också oss som var med och gjorde Nya Expressen. Joachim Berner och Mario Garcia fick oförtjänt stor skuld för upplageraset, vi var som sagt fler som bidrog entusiastiskt, men livet fortsatte för dem också; Berner blev senare nästan vd för Sveriges Radio och fortsatte till andra mediechefsjobb och Mario Garcia redesignade (framgångsrikt) Wall Street Journal och en radda andra tidningar.
   För Expressen fortsatte Nya Expressen med en återställare: Stig Hoffman blev tillförordnad ansvarig utgivare innan Otto Sjöberg tillträdde som chefredaktör, och samtidigt ledde vd Bengt Ottosson företaget igenom ett tuff sparprogram som gjorde Expressen till ett stabilt lönsamt bolag igen – en förutsättning för den gapattack som pågått de senaste åren. En tidning som inte tjänar pengar har knappast några som helst förutsättningar för att utveckla sin journalistik och lär aldrig bli störst i Sverige med någon längre varaktighet. Utmaningen nu, som 2001, är därför att försöka göra vårt erbjudande till publiken lite bättre hela tiden.
   Att göra tidning är dock inte riktigt så enkelt som en del vill låta påstå, när de recenserar våra – och för all del konkurrentens – strategiska satsningar och utgivarbeslut om känsliga saker. Den som inte inser att man kommer att fatta flera felaktiga beslut, ibland med stora negativa konsekvenser för tidningen och dem som innehållet handlar om, ska nog inte syssla med publicistik på någon högre nivå.
   Den allra största utmaningen är därför, nu som 2001, att försöka lära av sina misstag och det hoppas jag att vi har försökt göra.
   Och när det går som sämst, ska bör man komma ihåg att riktigt så illa som det nu sägs är det nog inte.
–    Som publicist måste jag säga att innehållet i Expressen är det bästa tänkbara, var det ju någon som recenserade den där tidningen den 25 juli 2001.
   Han hette Jan Guillou.

Dagens gäst i bloggen är Christian Holmén, chef för Expressens hyllade reportergrupp för undersökande journalistik.
• Vilket av alla dina journalistpriser var roligast att få?
   – Det var inte jag som fick det, men jag blev väldigt glad när Guldspadejuryn i våras såg igenom dimridåerna och belönade två av grävgruppens reportrar, Micke Ölander och Mikael Hylin, för avslöjandet av journalisten och förre ordföranden i Publicistklubben Jan Guillous mångåriga samarbete med KGB. Annars var det förstås – eftersom jag kände Per Wendel och jobbade tillsammans med honom – en speciell känsla att få priset som är instiftat till hans minne.
  – Fast allra roligast var det nog när jag som 23-åring jobbade på tidningen Nya Åland i Mariehamn och konkurrenttidningen beskrev mig som "Dyngspridarens kronprins" och "Den åländska journalistikens Lilla My". Det var förmodligen inte menat som komplimanger, men jag tyckte det var bland det finaste någon sagt till mig.
• Berätta om en konstig metod för att få fram information som du har tvingats att tillgripa?
   – Jag fick hyra in dykare under visst hemlighetsmakeri för att hitta den så kallade Mockfjärdsrevolvern, som Palmegruppen letat efter i alla år. Men ser man på de reportage vi publicerat genom åren så har de till allra största delen byggt på traditionell journalistik. Man frågar tills man får svar.
   – Vi använder oss visserligen i undantagsfall av dolda kameror och mikrofoner och falska identiteter, men vi har vinnlagt oss om att inte falla för frestelsen att låta själva metoden och de dramaturgiska möjligheter som modern teknik ger bli överordnad det vi egentligen vill berätta.
• Vilka områden, som du skulle vilja granska, är svårast att närma sig som undersökande journalist?
   – Det är svårt att svara kategoriskt, svårigheterna dyker ofta upp där man minst anar det. Men ibland svårgenomträngliga områden som vi råkat på är hovet, Högkvarteret, svenskkontrollerade stiftelser i utlandet och offentlig verksamhet som allt mer försöker kringskära offentlighetslagstiftningen och försvårar insyn genom bolagiseringar.
   – Ett genomgående och allvarligt problem tycker jag är att allt fler – både inom den offentliga sektorn och i det privata näringslivet – drar sig för att berätta om oegentligheter av rädsla för repressalier.
• Din favoritjournalist på en annan svensk nyhetsredaktion än Expressens?
   – Många! Randi Mossige-Norheim, SR:s Konflikt, Peter Kadhammar, Aftonbladet, Birgitta Forsberg, Affärsvärlden, Hannes Råstam, SVT:s Dokument Inifrån. Och så förstås Malin Siwe, även om hon numera är på Expressen.

Dagens gäst i bloggen är Ulrika Nordlinder, redaktör för bilagan Leva & Bo.
• Hur beskriver du inredningen på Leva & Bo-redaktionen?
   – Nja, jag måste nog erkänna att den är ganska trist. Som ett vanligt kontor med för mycket papper, sladdar och funktionella möbler. Men det är ljust och stämningen är mysig!
• Köper, hyr eller lånar Leva & Bo de möbler som syns i reportagen?
   – Vi lånar allt som syns i tidningen. Det enda vi köper är blommor efterson de inte går att lämna tillbaka.
• Hur mycket av din personliga smak får läsarna se på bilderna i bilagan?
   – Kanske inte så mycket, jag har det ganska vitt, modernt och stilrent hemma. Men jag älskar att titta på sånt som är blommigt, färgstarkt och lantligt romantiskt. Jag vill byta stil varje vecka...
• Ditt bästa inredningsråd till sommarstugan?
   – Låt inte sommarhuset bli en avstjälpningsplats för gamla möbler och fula grejer. Under semestern ska du ha det fint omkring dig och det är du du hinner njuta av dina saker. Och passa på att inreda med sånt du gillar med som inte passar hemma i stan.

Dagens gäst på bloggen är Niklas Svensson, Expressens stjärnreporter som senast blev utsedd till "Årets Ekonomireporter".
• Vilken är den största skillnaden mellan att vara reporter på Expressen och TV4?     
   – Skillnaden mellan redaktionerna är egentligen inte så stor. Som reporter vill jag givetvis avslöja missförhållanden och ställa ansvariga till svars — oavsett om jag har en tv-kamera eller en bandspelare med mig. Samtidigt är jag otroligt glad över att ha fått förmånen att arbeta med så många professionella medarbetare, både på TV4 och Expressen. Jag hoppas och tror att TV4 och Expressen i framtiden kommer att samarbeta alltmer.
   – På TV4 ledde flera av mina avslöjanden till stor uppmärksamhet i de flesta medier, inklusive Expressen. Vattenfall-avslöjandet, som jag gjorde i TV4, är ett exempel på en bra historia som hade kunnat avslöjas oavsett vilken redaktionen jag arbetade för.
   – Samma sak var det med min exklusiva iPhone-intervju med författaren Henning Mankell ombord på ett flygplan mellan Tel Aviv och München. Mankell hade just släppts av israelerna och jag var den enda journalisten som mötte honom på flygplanet. Den intervjun, som gjordes för Expressen, toppade sedan nyhetssändningarna i TV4 på kvällen.
• Du rapporterade från kriget i Kosovo, vad minns du mest från den konfliktzonen?
   – Jag glömmer aldrig när jag såg ett litet barn dö i sin mammas armar . Jag stod några meter bort och såg hur en läkare gick fram till dem, kände lite på barnet och sedan skakade på huvudet. En minut senare slutade barnet andas. Jag minns maktlösheten och förtvivlan som jag kände i det ögonblicket. På mindre än 24 timmar flydde hundratusentals människor från Kosovo till en liten gränsstation i Blace i Makedonien där ett gigantiskt flyktingläger snabbt byggdes upp. Jag lyckades ta mig in i lägret som var omringat av beväpnade soldater från Makedonien.
   – Jag var också på plats utanför en av världens största militärbaser, Nato-basen i Aviano utanför Venedig, när bombplanen mot Jugoslavien och Belgrad lyfte en sen kväll. Efter en timme kom planen tillbaka - utan bomblasten. Det var kusligt.
• Vad är det konstigaste du varit med om när du bevakat Melodifestivalen?
   –Jag minns förstås å massa fantastiska händelser, roliga människor och galna diskussioner med Bert Karlsson och andra. Men det märkligaste minnet från schlagercirkusen, som jag bevakade i flera år, är nog en händelse som inträffade på ett hotellrum i Göteborg i februari 2004. Jag och min otroligt kompetente reporterkollega Lars Johansson satt på rummet och hade just skrivit klart nattens alla artiklar till morgondagen. Klockan var nästan två på natten och vi var nära deadline. Charlotte Perrelli hade varit programledare och vi bestämde oss för att stämma av kvällens och nattens händelser med henne en sista gång.
   – Lars pratade med henne och jag satt bredvid, när hon plötsligt berättade att hennes bröst växte under direktsändningen. Det var egentligen inte så märkligt – hon kunde ju inte gärna amma under programmets gång. Men det uttalandet höjde pulsen kan jag säga. Vi kastade våra gamla artiklar och skrev om. Och det blev en fantastisk löpsedel som gett upphov till många skratt och skämt genom åren.
• Som politisk reporter på Expressen, vilken sajt eller blogg eller vilket Twitter-flöde som inte är Expressens börjar du dagen med?
   –  Jag följer över 2 000 personer på Twitter och inleder alltid dagen med att scanna av nattens och morgonens diskussioner bland dem. Sedan läser jag statusuppdateringar på Facebook. Jag har tyvärr nått den övre gränsen 5 000 vänner och kan inte lägga till fler i dagsläget. Men Facebook är ett viktigt arbetsredskap för mig. Ett par gånger varje dag besöker jag också sajten som jag en gång i tiden själv startade, Politikerbloggen.se. Jag tycker att TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad, som i dag är chefredaktör för sajten, gör ett fantastiskt jobb.

I dag säger jag välkommen till Kjell Albin Abrahamson, gästkrönikör i sommar. Han är förstås mest känd som en röst, som Sveriges Radios östeuropakorrespondent, men har också gett ut flera böcker. På slutet har han skrivit för Expressen då och då.
   "En dröm", konstaterade en editionschef en gång – jag tror det var Viveka Hansson – när Kjell Albin Abrahamson lämnat blixtsnabbt igen.
   Här är krönikan.

Dagens gäst på bloggen är Johan T Lindwall, Sveriges ledande hovreporter enligt Dagens Nyheter och Sveriges "Royal Watcher" enligt tv-kanalen CNN:
• Du var Expressens New York-korrespondent och bevakade Stenbeckkoncernens reaktion på en oäkta arvinge efter Janne Stenbecks död, vad tror du om fajten mellan New York Times och Wall Street Journal nu?
   – Jag är övertygad om att NY Times blir stora vinnarna. Under min tid på Manhattan så var varje morgon en högtidsstund med Times och fantastiska NY Post. Wall Street Journal försöker, men det blir tyvärr striden de förlorar.
• Vad skulle du, som hade nyheten om Richard Geres svenska flickvän och styrde upp nakenbadbilden på honom med henne, säga om du hamnade i flygstolen intill Gere nu?
   – Försöka få honom att berätta "the full story" om sin svenska romans. Då, 1995, när jag avslöjade hans svenska flickvän så var Richard Gere världens största manliga skådespelare och gift med Cindy Crawford. I dag har han nog fått distans till händelsen utanför Båstad och kanske kan och vill berätta hur han det gick till när han blev tillsammans med svenska Stina.
• Du har också bevakat vinter-OS, vad är den största skillnaden mellan att skriva om idrottsstjärnor och kungligheter?
   – Idrottsstjärnor är oftast enklare att få intervjua. Många kungligheter kan vara öppna och frispråkiga, men oftast är det korta citat som gäller när man träffas. Det är då lite skillnad att exempelvis stå i New York Rangers omklädningsrum och intervjua världsstjärnan Jagr. Eller att prata svensk boxning med Mike Tyson. Världsstjärnor, men som bjussar på sig själva och tycker om att bli intervjuade.
• Din bok, "Victoria – kronprinsessan privat", är redan en succé. Vad kommer nästa bok att handla om, om du får chansen att skriva en till?
   – Kungen. Det har aldrig skrivits en bok om kungen som privatperson, den personen som vi inte är vana vid att se. Jag tror nog att jag skulle kunna teckna ett bra porträtt av den privata kungen. Jag känner en stor del av hans vänkrets och har genom åren samlat på mig material som kanske skulle passa i bokform. Vi får se, men det skulle vara roligt.

Dagens sommargäst i bloggen är Lina Modin, biträdande editionschef för Expressens pappersediton.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – Det måste vara när jag gick upp i ottan och flög till Svalbard tillsammans med fotografen Christian Örnberg, för att rapportera om två svenska studenter som hade försvunnit bland isbjörnarna. Det var helt ljust dygnet runt på ön. Och tur var det, för först mitt i natten kom äntligen studenterna farande över isen på sina scootrar. 
   – Vi hann få med den lyckliga storyn i tidningen. Vid det laget var det bara att hålla sig vaken, för snart ville den morgonpigga radioredaktionen ha en telefonintervju med Expressens utsände. Ett par timmar senare vaknade jag av mobilen och nyhetschefen Viveka Hanssons röst: "Du måste få loss studenternas egna bilder. Du får sova en annan dag!"
• Som chef vid nyhetsdesken, hur ofta väcker man reportrar eller stör medarbetare på deras semester?
   – Varje dag.
• Är det inte lite dålig fantasi med alla löpsedlar om väder på sommaren?
   – Tvärtom. När jag är ledig på sommaren är vädret det första jag vill läsa om. Jag tror inte att jag är ensam om det.
• Bästa sajt att läsa som inte handlar om nyheter?
   – www.weather.com

Per-Anders Broberg, biträdande chefredaktör, ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen sedan 2009. Broberg är också tillförordnad ansvarig utgivare för Expressen från och med i dag, då jag går på semester.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   –  Sommaren 1994 var jag sportchef på Expressen och det var som alla minns fotbolls-VM-yra. I takt med de svenska framgångarna hade Expressen olika tävlingar där man kunde vinna biljetter till Sveriges matcher. Inför bronsmatchen mot Bulgarien fick vi emellertid inte längre några biljetter den officiella vägen.
   – Jag höll dock masken, plockade ut en massa kontanter  och köpte biljetter till vinnarna på svarta börsen utanför arenan. Än i dag kan jag vara glad över att det var just Bulgarien vi mötte i bronsmatchen och inte publikmagneten Italien. Då hade det blivit dyrt för Expressen.
• Hur påverkas tidningsupplagan av att alla har semester och många åker utomlands?
   – Sommarmånaderna är traditionellt starka månader för kvällstidningarna. Lata, lediga dagar uppmuntrar till tidningsköp. Det gynnar, framför allt, kvällstidningarna.
• Vad betyder egentligen uttrycket "sommartorka på landets alla tidningsredaktioner"?
   – Finns det längre? Är det inte som med färgbilder – ett uttryck från förr som utvecklingen sprungit ifrån? Då, för väldigt länge sen känns det som, var tidningarna tunnare på sommaren och de få sidor de hade var fyllda av alltför många, alltför ointressanta reportage. Jag tror det var då man talade om att sommartorkan slagit till.
• Bästa iPhone-app i din telefon?
   – Just nu väderappen som fanns med från början. Annars min First Class-app. Skulle inte överlevs utan den.

 
               (Krönika i söndagens Expressen-tidning:)
Nu startar ”Stora Partiledarutfrågningen” igen, fortsättningen på de långa samtalen om politik.
   Den här gången är det Lotta Gröning och Marie Söderqvist som träffar partiledarna.
   Och snart slår vi upp dörren till Expressens egen valstuga.
   Valstugan kommer att stå mitt i Stockholm, ett stenkast från Sveriges riksdag, och där kommer vi att erbjuda broschyrer och valsedlar från alla de etablerade partierna.
   Till Expressens valstuga kan man alltså gå för att få information med olika budskap, och ambitionen är att bjuda in till ett sorts ”demokratihus” där olika röster hörs.
   Här ska du också få möta kända politiker när det hålls debatter och valtal, och här kommer vi att dela ut Expressens specialtryckta ”Valextra”-tidning.
## Expressens valstuga är bara ett – nytt! – exempel på tidningens valsatsning.
   Vi vill bjuda in till fler diskussioner, valstugan är endast ett av flera försök och andra kommer att göras på exempelvis Twitter och Facebook på nätet. Jag tror att det är viktigt att vi försöker förnya oss, att vi möter publiken på nya ställen, valstugan  k a n  vara en bra plats – men: vem vet?
   Egentligen började valrörelsen i Expressen redan när det var på dagen ett år kvar till själva valet, då inledde vi nämligen serien ”Stora Partiledarutfrågningen” med reportrarna Christian Holmén och Karl-Johan Karlssons långa fråga-svar-intervjuer med partiledarna.
   Fulltextversionerna av deras intervjuer, cirka sex gånger längre än de artiklar som publicerades i tidningen, lades samtidigt ut på Expressen.se och på Expressen.tv kunde man dessutom se hela samtalen som webb-tv.
## En politiker beskrev det här som troligen den mest omfattande intervjuserie som en dagstidning någonsin har gjort inför ett val, jag vet inte om det stämmer, men nu gör vi i alla fall om den igen.
   Den här gången har Expressens politiska kommentatorer träffat riksdagspartiernas ledare och frågat ut dem – från vänster till höger.
   Lotta Gröning är en s-märkt debattör som varit politisk chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. Marie Söderqvist var ledarskribent på Svenska Dagbladet och har idag engagemang för Moderaterna.
   Tillsammans analyserar Gröning och Söderqvist normalt dagsaktuella frågor i Expressen, nu intervjuar de Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Jan Björklund, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson ihop.
   Och precis som förra gången kommer hela snacket, oredigerat, att finnas på nätet både som utskriven text och webb-tv. Tillgängligt för skolarbeten, forskare eller kanske dig som är väldigt intresserad av politik.
## För Expressen är valrörelsen naturligtvis årets viktigaste bevakningsuppdrag. Vinter-OS, kungabröllop, fotbolls-VM… de stora evenemangen avlöser varandra, men allmänna val är förstås störst.
   Under 2009 och 2010 har Expressen ökat den politiska journalistiken, bland annat har vi rekryterat stjärnreportern Niklas Svensson – senast utnämnd till ”Årets ekonomijournalist”.
   Under Almedalsveckan gjorde Svensson exempelvis tv-programmet ”Raka svar med Niklas”, och det blir ännu mer webb-tv inför valet.
   Vi kommer också, på ledarsidan, att fortsätta att utveckla Expressens eget valmanifest som presenterades över hela fyra sidor när det var 100 dagar kvar till valdagen.
   Det var en, tror jag, unik publicering.
   Expressen har cirka 1,6 miljoner läsare per dag och samtidigt som trafiken och räckvidden hela tiden ökar för sajten Expressen.se har tidningen Expressen inte sedan 2001 varit närmare positionen som Sveriges största dagstidning än nu.
   Det är jämnt, och kanske är det därför som alla val är så spännande – och viktiga.
   Jag hoppas att du väljer att läsa och titta på Expressen.

Bloggen är ju effektiv om man vill svara många snabbt, så efter några läsarmejl – om varför Expressen inte har skrivit om gårdagens ”polisanmälan mot Aftonbladet” – kommer här några snabba rader:
   Det är inte ovanligt med polisanmälningar från allmänheten efter uppmärksamhet i media. Politiker och företagschefer polisanmäls då och då av rättrådiga medborgare, och ibland refereras detta i media. Ofta lämnas sådana här anmälningar in efter en tids granskning – eller: drev – och då passar det ganska bra i mediedramaturgin att kunna berätta om att ”…nu har XX polisanmälts…” eller ”…polisen ska nu utreda…”.
   Formellt helt okej, vem som helst får ju göra en polisanmälan och ibland är det rimligt att som ett exempel på opinionen i frågan referera detta.
   Men, och det bör man alltid komma ihåg, sådana här polisanmälningar leder sällan till fortsatta förundersökningar. Det som sker är väl att polisen tar kontakt med den som anses vara målsägare, alltså offer, och kollar med företaget/fondbolaget/partiet/osv ifråga och det finns ytterligare underlag eller fog för fortsatt utredning. I princip är det alltså fortfarande den som är drabbad som måste agera, även om lagen föreskriver all förundersökning skall inledas om det finns anledning att anta att brott är begånget.
   Därför bör kanske också vi inom medierna iakta en viss försiktighet i rapporteringen, eller åtminstone i nyhetsvärderingen, av sådana här polisanmälningar. Det gäller också Expressen, vi – jag! – har också syndat.
   I fallet med ”polisanmälan mot Aftonbladet handlar det egentligen om en förtalsanmälan mot Aftonbladets ansvariga utgivare, när det gäller Sven Otto Littorin-publiceringen var det Lena Mellin, och det är ju ingen polissak utan i slutändan en frågan för Justitiekanslern (JK). Förtal är tryckfrihetsbrott och då är processen helt annorlunda, i normalfallet är det ju den förtalade själv som väcker talan mot den som påstås ha förtalat. JK kan agera, som i fallet med ”Spelskandalen” eller Persbrandtpubliceringen, men det är mycket ovanligt.
   Att JK skulle välja att företräda en ex-arbetsmarknadsminister och före detta partisekreterare för Moderaterna håller jag för osannolikt. Man kan tycka vad man vill om Littorinaffären, men jämfört med andra fall som JK avstår att agera kring så anses nog Sven Otto Littorin kunna agera i egen sak om han så vill.
 I Littorinaffären är det fortsatt många som gör tvärsäkra påståenden om vad han gjort eller inte gjort, och vad medierna borde eller inte borde publicera. Jag vidhåller att alla är förlorare här, politiken och journalistiken, och att man också bör vara försiktig med att tycka sig se hela bilden innan vi har alla pusselbitarna framför oss.

I dag har jag en krönika i tidningen om att kampanjen för Dawit Isaaks frisläppande måste bli mer internationell. Det har jag sagt tidigare i olika sammanhang, men nu är Expressen redo att börja ta detta steg: kontakta Eritreas beskickningar världen runt och börja sprida fakta om fallet på nätet.
   Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 3 218 dagar och i Göteborg väntar fortfarande hans hustru, Sofia Berhane, och barnen Betlehem, Yoran och Danait. Det är omöjligt att föreställa sig hur de har det, hur de längtar efter honom.
   Jag har varit där och vet att det är viktigt att de svenska medierna fortsätter att engagera sig för journalisten som faktiskt fängslades för det han skrev. I tidningen i dag konstaterar jag:
   "Det är en tragedi.
   Det är en skandal."
   Och så är det. Därför är det bra att så många medier uppmärksammar Dawit Isaak. Det var Aftonbladet som tog initiativet till fjolårets namninsamling som gav oss 200 000 underskrifter att lämna över till Eritreas ambassad på Lidingö. TV4 har ofta diskuterat fallet i morgonsoffan. Dagens Nyheter skriver gång på gång – och med Björn Wiman som kulturredaktör kan vi vara trygga med att DN kommer fortsätta driva frågan. Sydsvenskan med Per Svensson är också tydliga. Göteborgs-Posten har också skrivit mycket, Svenska Dagbladet deltog också i uppropet i fjol.
   Om jag fick önska något är det att också Sveriges Television och Sveriges Radio rapporterade mer. Vinklar saknas inte. Eritrea är, enligt organisationen Reportrar utan gränser, värre än Nordkorea och Burma när det gäller pressfrihet. Det finns uppgifter om rena koncentrationsläger. FN har redan agerat mot diktaturen. Och så vidare – den som vill berätta om Dawit Isaak och Eritrea saknar inte uppslag.
   Men opinionsbildningen låter sig inte bara göras i Sverige, vi måste också ta kampanjen ut i världen. Det ska vi göra nu. Det är nästa steg. Expressen ska kontakta eritreanska ambassader och konsulat, och vi ska bli mer aktiva på exempelvis Facebook och Twitter.
    Det saknas inte personer som hånler åt såna här kampanjer, som vill förminska ställningstagandet för yttrandefrihet eller kampen för en enskild individ – en trebarnspappa! – som är inspärrad i ett fängelse där fångar dör. Men det kan vi inte göra något åt.
   Vi kan övertyga fler om vi förklarar vad det här egentligen handlar om, grundläggande mänskliga rättigheter, men vi kommer inte övertyga alla. Det kommer alltid finnas personer som skriver artikelkommentarer, som bloggar och som twittrar nedsättande också om Dawit Isaak och arbetet för han ska släppas fri. Det kan vi inte göra så mycket åt.
   Det är också en del av den yttrandefrihet som Dawit Isaak suttit inlåst för i hela 3 218 dagar.

I dag säger jag välkommen som gästkrönikör till Sverker Olofsson, en programledare från SVT som väl inte behöver någon närmare presentation.
   En gång deltog jag i en debatt om konsumentjournalistik på Kulturhuset i Stockholm, arrangerad av Publicistklubben, och i panelen var också Sverker Olofsson. Man kan lugnt säga att det var mannen från "Plus" som publiken ville lyssna på, och inte mig.
   I höstas såg jag honom plötsligt mingla runt bland andra profilerade kollegor och mediechefer inför prisutdelningen av "Stora Journalistpriset", och större är inte branschen än att jag noterade att jag inte sett honom på Operaterassen på tidigare galor - alltså borde han vara en vinnare. Jag sa till de som stod intill att Sverker Olofsson nog var den hemlige vinnaren av "Lukas Bonniers Stora Journalistpris", och så var det.
   Och det var han väl värd.
   I dag kan du läsa hans krönika i Expressen.

I dag publicerar också bloggen ett reportage av Tommy Schönstedt, ni vet. Alltså reportern som var först på plats på Sveavägen när Olof Palme mördats, som jag flög över Östersjön med när "Estonia" havererat och som sedan bevakade Tsnumanin på plats. Nu skriver han:

OCKELBO. Prins Daniel från Ockelbo har stått mitt i strålkastarljuset.
   – Men jag har velat att också andra Ockelbobor ska bli sedda, säger konstnären och Expressenfotografen Ellinor Collin, 44.
   I går invigdes hennes utställning från bröllopsfesten på Wijs trädgårdar i Ockelbo.
   Ellinor Collin, ofta anlitad Expressenfotograf såväl som för kulturreportage som snabba nyhetsreportage, skildrade genom sin kameralins människorna Ockelbo den 19 juni, då kronprinsessan Victoria och Daniel Westling gifte sig.
   Det blev flera hundra bilder från den stora folkfesten i Wijs trädgårdar i Ockelbo.
   Nu är hon tillbaka bland rosor och trädgårdsväxter – med sina bilder.
   – Jag hade ju så många bilder. I tidningen ryms i regel kanske bara tre, fyra bilder i ett reportage. Men jag ville visa folket i Ockelbo, jag vill att de ska få se sig själva och känna sig stolta, säger Ellinor Collin.
   29 starka, roliga och varma bilder hängdes i går upp på Planket i Wijs trädgårdar. Det blev succé direkt. Hundratals människor hittade dit första dagen – och många såg sig själva på bild.
                                      Tommy Schönstedt
                  tommy.schonstedt@expressen.se

Dagens gäst på bloggen är Viveka Hansson, editionschef på tidningen.
Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – Oj, finns många! Men det var lätt surrealistiskt att sitta i ett litet rum med min barndomsidol, den grönklädde Kapten Zoom. Vi tittade på UFO-film. I TV-rutan obducerades en kvinnlig rymdvarelse. Vi var överens om att vi var skeptiska. Men Kapten Zoom ville inte utesluta någonting.

Expressen den 27 augusti 1995.
   – Sedan dess har jag lärt mig att vem som helst kan dyka upp på redaktionen en vanlig dag på en kvällstidning. En pensionerad statsminister, en popstjärna på väg till LIVE-studion, en medarbetare med älghorn, ja möjligen även en utomjording.
Hur väljer man vad som ska stå på löpsedeln?
   – Det handlar om lika delar tajming, statistik och magkänsla.
Du måste känna av vad folk vill läsa om just följande dag. Pratar alla om Daniel Westlings tal kan du gissa att det finns ett stort intresse för att höra honom berätta om det. Regnar det och prognosen avslöjar att värmen rullar in från öster, så är det också ganska enkelt. Pågår en stor nyhetshändelse som engagerar har du en bra start.

   – Många andra dagar är det svårare. Inget är givet. Då får du försöka nosa i luften och känna av.
   – Statistiken ger dig bra ledtrådar, det vill säga siffrorna som visar vad tidigare tidningar sålt. De går att analysera och vända och vrida på. Vad har läsarna varit intresserade av att köpa tidigare, och varför? Vad har de uppenbart varit ointressade av?
    – Sen måste du lyssna på magkänslan. Den är extremt viktig för att inte hamna fel. Det är lätt att sitta på redaktionen och glömma bort att löpsedeln är ett kraftigt verktyg. Du tapetserar bokstavligen Sverige med stora svarta ord på gult papper som vill synas. Som att hantera en laddad pistol på jobbet varje dag. Gör du fel blir det ganska påtagligt, minst sagt. Att göra folk upprörda över illa valda formuleringar är en usel strategi. En läsare som känner sig arg eller lurad tappar sannolikt lusten att köpa tidningen igen.
   – Ibland lyckas vi riktigt bra, ibland sämre. Men två saker kan vara bra att påminna om:
   – Dels att löpsedeln ska sälja tidningen. Vad vi exponerar där behöver inte hänga ihop med vår nyhetsvärdering eller vilken journalistik vi väljer att prioritera och lägga resurser på inne i tidningen.
   – Dagstidningar över hela världen tappar i upplaga, så ser utvecklingen ut, även i Sverige och även för oss. Men kvällstidningarna står sig ändå förhållandevis bra. Expressen har den mest stabila pappersupplagan av alla kvällstidningar i Skandinavien, och vi har knappat in på Aftonbladet 21 av de senaste 23 månaderna. Så ganska ofta gör vi nog rätt.
Vad skiljer innehållet i Expressen från Aftonbladet?
   – Expressen är bättre på egna avslöjanden. Där finns den tydligaste skillnaden.
Bästa iPhone-app i din telefon?
   – Google-maps-appen. Den har hängt med. Annars är jag ganska otrogen mot mina appar, skaffar lättvindigt nya små favoriter. Min senaste hoppas jag slippa använda helt. Röda korsets "Första hjälpen sommar".

Dagens sommargäst i bloggen är Malin Roos, sommarkorrespondent i New York.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – Oj, kanske när Joachim Berner var ny chefredaktör och skrev nåt slags upprop på förstasidan, där jag var omnämnd i ganska fina ordalag. Jag hade aldrig hälsat på karln.
• Du följde ju Anja Pärson och alpina landslaget i flera år, hur mycket packning har man med sig nör man kuskar runt i Alperna vecka in och vecka ut?
   –Frågar du Anja, så helt galet mycket. 30 par skidor. Jag reste alltid hyfsat lätt, fast inte lika lätt som Mats Olsson. Han kunde ringa kvällen innan vi skulle i väg på mästerskap: "Malin, vilken jacka är det jag brukar ha i Alperna nu igen?". Åh, det kan jag sakna!
• Vilka tre amerikanska medier måste man följa hela tiden om man är USA-korrespondent?
   – CNN, Google News (samlar alla stora mediekällor åt mig) och TMZ, en kändissajt som visat sig vara rätt ute flera gånger. Var först med nyheterna om Michael Jacksons död, Tiger Woods otrohetsskandal och att Hollywoodstjärnan Brittany Murphy hade avlidit.
• Bästa tv-program i USA just nu?
- Äh, jag säger "Larry King live". Dels eftersom det är lite sentimentalt att gubben ska sluta - men han har ofta väldigt spännande gäster, som säger saker som kan ge uppslag även för mig.

Bo Strömstedt och Jan Guillou var bland de första att få dödsbudet.
   Det säger väl allt om Edgar Antonsson.
   Han var kanske inte en av Expressens mest kända stjärnor, men i dag sörjer hela tidnings-Sverige en av branschens största profiler.
   Edgar Antonsson, 77, var chefredaktör för gamla SE och han var chefredaktör för Se & Hör, tidskrifterna hade bara namnet gemensamt men i dessa ytterligheter kan man sammanfatta en hel journalistkarriär: stort och smått, allvar och underhållning – ”Anton” visste att båda behövs, båda är lika viktiga.
## När jag, 1991, klev in på Expressens redaktion för första gången var han en omtalad nattchef som en redigeringsvikarie på Sporten nog inte riktigt vågade sig fram till. Han var förvisso känd som snäll, men han var redan då en legendar.
   Tre veckor senare stod jag där, inför ”Anton”, med ett manus i handen: telefonen hade ringt, jag hade råkat svara, tipset lät spännande, det handlade inte om sport men en nyhet är en nyhet – så jag slog några kollsamtal. Och, ja, är en story.
   Dagen efter: hela förstasidan.
   ”Anton” hade ändrat i min text; den var kapad, mer koncis – kort sagt mycket bättre. Den var som sagt också på hela förstasidan, och de som nu minns hur bra ”Anton” var, de vittnar  om någon som gjorde andra bättre.
## Idag är han en legend.
   Till Expressen kom Edgar Antonsson 1969 och 30 år senare hade han varit bland annat verkställande redaktör – i princip biträdande chefredaktör – och redaktionschef.
   Han var också platschef i Malmö och chefredaktör för vår edition i Göteborg, men mest av allt en klassisk nattchef. Det är ju på natten som riktiga tidningar görs, det är då som de riktiga proffsen jobbar.
   Journalistik är ett lagarbete, det är viktigt att komma ihåg det.
## Inte bara vikarier behöver en erfaren chef, det gör också alla Ulf Nilsons.
   Chefer som lägger ut jobb, som skriver om, som ställer texter helt och hållet och som kanske förpassar dagar av hårt arbete – till och med från krigsområden! – långt ner i papperskorgen.
   Eller som gör förstasidesnyhet av Ulf Nilsons, eller till och med vikariens, artikel.
   Sånt gör en bra chef, det vet både Bo Strömstedt och Jan Guillou, och Edgar Antonsson var en av alla dem som gjorde det så bra att Expressen var Skandinaviens största dagstidning.
 

Som ansvarig utgivare är inget mer tröttsamt än tvärsäkra påståenden om vilka publiceringsbeslut man borde ta. De kan komma på nätforumet Flashback eller på interna redaktionsmöten, men det är ofta ganska enkelt att problematisera svaren: ”Ok, vi namnger – förklarar du i morgon eftermiddag för personen X femtonåriga dotter varför hon blev mobbad i skolan?” Eller: ”Ok, vi avstår från att skriva kritiskt om politiker X – men är det inte just för att granska makthavare som vi har en tryckfrihetsförordning sedan 1766?”. Och så vidare.
   Det är många som nu har åsikter om medier i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. Igår bloggade jag om Expressens beslut att på sajten återge Aftonbladets sexköpsanklagelse mot Sven Otto Littorin, och nu har fler ansvariga utgivare kommenterat. Det tycker jag är bra.
   Tidigare hade såna här publiceringar gjorts utan diskussion, nu har vi en ständigt pågående debatt om pressetik och mediecheferna bidrar med bland annat sina bloggar och chattar.
   Chefredaktör Daniel Sandström skriver om
”Därför publicerar Sydsvenskan uppgifterna”, och redaktionschef Martin Jönsson konstaterar att ”Därför publicerar SVD Aftonbladets uppgifter”. Den som tog beslutet att publicera brottsanklagelsen, Aftonbladets ställföreträdande ansvariga utgivare Lena Mellin, svarar i en chatt på Aftonbladet.se på frågan ”Fick kvinnan betalt för uppgifterna?”. Så långt mediecheferna i går.
   I dag skriver Dagens Nyheters ledarsida om ”Maktens dimråder”. DN konstaterar att Sven Otto Littorin inte riktigt berättade hela historien när han avgick:
   ”Istället valde Littorin att på sin presskonferens gå till attack mot mediernas arbetsmetoder – inte i det aktuella fallet med Aftonbladet, utan med hänvisning till tidigare journalistkontakter under hans ministerperiod. Beskrivningarna syftade till att väcka sympati för Littorins familj och gav en falsk bild av vad som framkallat avgången.
   Oavsett om Aftonbladets uppgifter är korrekta eller ej står det klart att Littorin lagt ut dimridåer och skamlöst utnyttjat sina barn i sitt avgångstal.”
   Littorin-affären är en unik skandal. Sexköpande ministrar, om det nu var så, har medierna avslöjat förr. Och, om det istället är så, tidningsankor har toppolitiken också drabbats av tidigare.
   Men kombinationen av mediekritiken, digniteten i de graverande påståendena och tajmingen mitt under Almedalsveckan torde vara exempellös.
  Här är min krönika i söndagstidningen om att alla är förlorare i Littorin-affären. Det är en sorglig historia som, får man hoppas, endast får politiska konsekvenser.

                                       (Nedan: Krönika i söndagstidningen)
Det här är en historia med ett tråkigt slut.
 Först: Aftonbladets publicering i går – där en ”Anna” påstod att hon sålt sex till Sven Otto Littorin – var rimlig, givet att en minister vägrar svara på frågor och att statsministern tvingas till en regeringsombildning.
   Det saknas sällan åsikter om hur medier agerar, men här bör påminnas om att Lena Mellin – tillförordnad ansvarig utgivare för Aftonbladet – ställts inför otroligt svåra beslut;
   Antingen publicerar Aftonbladet vad tidningen vet (läs: vi har frågat Littorin om sexköp) men gör det i så fall i full vetskap om att tidningen saknar bekräftelse (läs: vi har ett tips, men Littorin har inte kommenterat); eller så gör Lena Mellin tvärtom och avstår publicering (läs: låter svenska folket tro att ministern hoppade av på grund av påstådda journalisttelefonsamtal till barnen, trots att det nog handlade om misstänkta sexköp).
   Inte enkelt.
## För det här är en berättelse med bara förlorare, en historia med dåligt slut.
   Förlorare är Sven Otto Littorins barn, som hängdes ut av sin pappa på en presskonferens där han försökte skylla sin avgång på medierna.
   Förlorare är Littorin själv, som efter en publik vårdnadstvist och en usel PR-strategi bidragit till öka uppmärksamheten kring sitt privatliv.
   Förlorare är Littorins fästmö, som är pressekreterare för Moderaternas partisekreterare och därför torde tillhöra det numera statsbärande partiets inre krets.
   Förlorare är förstås också Moderaterna, som mitt i valrörelsen – mitt under Almedalsveckan! – framstår som tämligen inkompetenta när förre partisekreteraren flyr Gotland som en utpekad sexbrottsling.
## Förlorare är kvällspressen, som under några timmar i onsdags kritiserades för påstådda telefonsamtal till Littorins familj – och som kanske tidigare varit så dåliga på att förklara sina arbetsmetoder, att tidningarna nu kan misstänkas till och med för att jaga barn.
   Förlorare är morgontidningar och etermedier, som – på grund av förutfattade meningar – okritiskt förde vidare Littorins utspel om drevet som inte var ett drev, och som sedan krävde förklaringar av en oförstående kvällspress.
   Förlorare är mediernas egen branschpress, som också reagerade instinktivt och ville ställa kvällspressen till svars.
  Förlorare är de ministrar, ex-partiledare och ex-partisekreterare som omedelbart tog Littorins ord för sanning och började kritisera mediernas granskning av politiker – och till och med krävde Svenska Journalistförbundet på ”etikpoliser” .
   Förlorare är statsrådsberedningen med alla sina före detta PR-konsulter, som försökte blåsa Aftonbladet på ett avslöjande – men istället bara legitimerade en mer omfattande granskning av en ex-ministers privatliv.
## Förlorare är Fredrik Reinfeldt, som nu blivit av med ännu en moderat minister på grund av en skandal. Och som framstår som i bästa fall översmart och i sämsta fall som en hycklare när han först, före Aftonbladets publicering om ”Anna”, säger sig inte vilja kommentera Littorin närmare – men som sedan, när sanningen om avgången kryper fram, kallar till presskonferens en lördagsförmiddag och svär sig fri.
   Förlorare är också oppositionen, som hade flera företrädare i exempelvis SVT ”Debatt” i onsdags och som där – utan någon som helst kunskap om fallet Littorin – råskällde på medierna utifrån politikerkollegans obekräftade utspel.
   Förlorare är också alla väljare som först, utan kunskap om hur nyhetsförmedling går till på etablerade redaktioner, började kritisera medierna. Och som nu, utan att egentligen veta vad som hänt, kritiserar Littorin för ett sexköp som vi faktiskt inte vet om det ägt rum.
   Den här historien har inget bra slut, i skrivande stund vet vi exempelvis bara om ”Anna” att hon 2006 fått epost från ett anonymt mejlkonto och att detta mejl innehöll ett telefonnummer som många då kände till.
   Det är inte en särskilt tung bevisning mot Sven Otto Littorin, du och jag kan ju fejka samma ”bevis” mot nästan vem som helst på bara några minuter, och det faktum att ”Anna” sedan säger sig ha känt igen Littorin i tv är väl heller inte ett direkt klockrent utpekande.
   Jag vill nog påstå att det här är ett tjuvläge. Vad är egentligen sant?
   Aftonbladets agerande, tidningen antydde först brottslighet och väntade sedan flera dagar med att precisera anklagelsen, är mycket ovanligt. Men säg den ansvariga utgivare som tvärsäkert vet hur tidningen skulle ha gjort, och jag ska visa dig en lögnare.
   Och lögn är exakt vad det här kan visa sig vara. Sven Otto Littorin var rimligen regeringens mest tacksamma måltavla för en komplott med påstådda sexköpsanklagelser.
   Och trots att det – faktiskt! – var av uppenbart allmänintresse för oss andra att återge Aftonbladets uppgifter, så bör vi försöka påminna oss om inte bara vad vi hört och vad tycker, utan också om vi faktiskt vet.
   Och det är inte så mycket.
   Mer än att alla är förlorare.

Den här bilden är bilden av klassisk svensk högsommar (för oss som verkligen gillar fotboll): ett middagsbord på lantstället, lådvin i bakgrunden, några morötter, en karaff kranvatten, leksaker intill matbordet – och så det nya…
   …nämligen mobil-tv från TV4. Man kan alltså se hela Fyran direkt, hela tiden, när som helst, och man kan göra det i sin mobiltelefon mitt under en middag.
   Det är inte en så kallad ”PLAY”-tjänst, det är inte inslag, det är inte några få direktsändningar. Det är hela TV4, rakt av, rakt ut, rakt in i din mobiltelefon.
   Det är fruktansvärt bra. Bilden är skarp, utsändningen bara någon minut efter den som rullar på 32-tummaren i stugan. Det är verkligen konsumentvänligt.
   Jag vet inte om det är TV4:s distributionschef Märta Rydbeck, TV4 Nya Mediers chef Mattias Fyrenius eller Mobilabs vd Otto Sjöberg som man ska tacka? Men det är väldigt bra att kunna smyga upp en iPhone på hushållspappret och hålla koll på bronsmatchen i VM.

(SE NEDAN – UPPDATERAT KL 11.41)  I dag har jag tagit beslut om en publicering som inte är okomplicerad: Aftonbladet uppger att en kvinna påstår sig ha sålt sex till Sven Otto Littorin 2006, och att frågorna om detta till arbetsmarknadsministern i tisdags sannolikt fick moderaten att lämna regeringen i onsdags.
   Så långt är det, faktiskt, rätt givet att citera Aftonbladet och återge anklagelsen om att Littorin gjorde sig skyldig till brott. Littorin hade möjlighet att dementera detta för Aftonbladet i tisdags, han tog inte chansen att ge sin version– vilket framgår av Aftonbladets webb-tv från Visby flygplats. Och istället för att ge Aftonbladet den utlovade intervjun på onsdagen, så kallade han plötsligt till presskonferens och avgick utan att svara på några frågor.
   Bakgrunden till en regeringsombildning har förstås alltid ett mycket stort allmänintresse. Ändå var den här publiceringen som sagt inte okomplicerad, därför fick den också ta lite tid nu på morgonen. Jag och editionschefen på sajten, Hasse Burström, diskuterade händelseutvecklingen och samtidigt publicerade Tidningarnas Telegrambyrå, TV4 och Göteborgs-Posten. Det är inte optimalt för en nyhetsförmedlare att vi pratar om publiceringar samtidigt som konkurrenterna publicerar, men så är det här heller ingen normal situation.
   Det finns ingen polisutredning eller dom att referera till. Det saknas bekräftelse från Littorin själv. Aftonbladet har förvisso gått igenom en dator med mejl som kommer från en anonym adress och där finns ett telefonnummer, som tidigare uppges ha gått till Littorin. Men det numret var säkert ganska spritt då, ska man komma ihåg. Och så här låter den tidigare prostituerade kvinnans utpekande för Aftonbladet:
   – Någon månad senare fick jag syn på honom på tv. Först kopplade jag inte riktigt vem han var. Till mig hade han sagt att han jobbade i Gamla stan med finans, att han hjälpte de som har medicinskt patent att hitta investerare. Men nu är jag helt övertygad om att det var Sven Otto Littorin som köpte sex av mig, säger Anna.
   Men trots alla frågetecken i den här historien, det återstår fortfarande många frågor att ställa till ex-ministern men också till statsrådsberedningen, är det ändå rimligt att återge Aftonbladets uppgifter. Så vitt jag kan bedöma har Aftonbladet försökt redovisa sina publiceringsresonemang i flera av Lena Mellins krönikor, och hon ska i dag – precis som i går – chatta med läsarna. Det förefaller mig både transparent och trovärdigt agerat av Aftonbladet.
   Efterdebatten har en del att avhandla. Littorins försök att kritisera mediernas agerande på sin presskonferens, exempelvis. Och statsrådsberedningens tystnad och mediestrategi, som bidragit till att eskalera skandalen. Samt, det måste vi tillstå, det faktum att medierna nu återger uppgifter om att en namngiven person har köpt sex – utan att vi egentligen vet så mycket om det som hänt. 
   UPPDATERAT KL 11.41: I artikelkommentarer och mejl ställs frågan till mig om det inte är förtal att skriva att en namngiven person gjort sig skyldig till brott? Dessutom är ju det påstådda brottet här preskiberat. Frågan är relevant – inte minst som det som medierna nu refererar inte ens föranlett en polisanmälan, någon förundersökning inleddes inte, Littorin delgavs inte misstanke om brott, det blev inget åtal och han är därför, självklart, inte dömd.
   Ändå – totalt uthängd som sexköpare i de stora medierna.
   Det finns naturligtvis orsak att fundera vidare kring Littorins agerande och publiceringarna, och här har sannolikt både ex-ministern och Aftonbladet ett ansvar.
   Som före detta partisekreterare och statsråd är Littorin naturligtvis, givet att han häromdagen orsakade en regeringsombildning, fortfarande en offentlig person som bör träda fram och svara på frågor. Han har ett stort ansvar för de senaste dagarnas mediestorm om hans privatliv, och kanske också – men det vet vi inte – ett ansvar för det som påstås ha hänt 2006.
   Aftonbladet har förstås också ett ansvar; tidningen har tillgång till både källa och bevismaterial och kommer säkert redovisa mer av materialet redan i morgon. Enligt Aftonbladets artikel i dag finns det i den dator som Littorins mejl hittades i också namnlistor på fler kunder, om Aftonbladet kan spåra dem och kanske få fram erkännanden från andra män som uppges ha köpt sex av samma kvinna som säger sig ha sålt sex till Littorin är det förstås en försvårande omständighet för ex-ministern. Min gissning är att Aftonbladets nyhetsredaktion arbetar med just detta.
   Det vi vet hittills är tillräckligt graverande och anmärkningsvärt för att medierna ska återge Aftonbladets uppgifter. Samtidigt är det viktigt att vi kommer ihåg att det fortfarande finns många oklarheter.
   Ett anonymt mejl från en okänt mejlkonto är inget starkt bevis, knappast heller att det i mejlet står ett telefonnummer som tidigare gick till Littorin – vem som helst kan ju starta ett hotmailkonto och där skriva in vilket telefonnummer som helst. Den prostituerade kvinnan, "Anna", som uttalar sig i Aftonbladet säger sig känna igen Littorin från tv – men det är knappast heller ett så starkt bevis.
   Jag tror att vi kommer att få ta del av fler uppgifter om "Anna" och hennes verksamhet i söndagens Aftonbladet, då kan vi bättre överblicka hennes verksamhet och trovärdighet, men det är också nödvändigt att Sven Otto Littorin nu ger sin version.
   Nu är det högst relevant för journalisterna att granska Littorins privatliv, och – vilket jag påpekade under flera seminarier i Almedalen – då har också den som granskas ett ansvar för att inte utsätta sig själv och sina nära för den uppmärksamheten i onödan. Om en så offentlig och ifrågasatt person som Littorin försöker hålla sig undan journalisterna, så kommer journalisterna förstås att eftersöka honom och hans kommentarer för att kunna ge sin publik en så allsidig bild som möjligt av vad som hänt.
   Littorin anklagas ju för att ha agerat brottsligt, men enligt mig är det givet omständigheterna försvarligt att redovisa detta. Därför är det heller inte förtal att berätta om det påstådda sexköpet.
   Förtal är ett tryckfrihetsbrott, men så här säger lagen:  
   "…dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den."

Dagens sommargäst i bloggen Magnus Alselind, editionschef för Expressens pappersedition.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – När jag som ny vikarie på förmiddagen stod i solen på Milanello och kollade in AC Milans glassiga träning med Jesper Blomqvist och Andreas Andersson för sportsidorna, och på eftermiddagen plötsligt var i Polen och katastrofrapporterade om översvämningar i floderna Wisla och Oder för nyhetsdelen.
• Varför är det ibland en sida om en nyhet, som ett mord, och ibland kanske hela tio sidor?
   – Det sker ungefär 100 fall av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång per år. Vi skriver om i praktiken alla, oftast som kortare nyheter, men omständigheterna kring en del av fallen väcker mycket större engagemang. Gemensamt för dem är nästan alltid att de är så kallade spaningsmord, och att det är ett kvinnligt offer.
• Vad skiljer innehållet på Expressen.se från tidningen Expressen?
   – På Expressen.se rapporterar vi de löpande nyheterna i realtid, och ger analyserna och kommentarerna kort därefter. Därför jobbar vi mycket med att avslöja nyheter och få exklusiva bilder som vi kan ge som unikt material till våra pappersköpare. Som första intervjun med Daniel och Victoria från bröllopsresan och bilderna på dem i söderhavet.
• Bästa iPhone-app i din telefon?
   – Twitter-appen brukar hjälpa mig att ha koll på nya texter och podcasts från de bästa krönikörerna utomlands. ESPN:s Bill Simmons är helt överlägsen i USA.

Niklas Svensson, programledare för "Raka svar…" på Expressen.tv
   Almedalsveckan 2010 kommer vi förstås att minnas som dagarna då politiker, tjänstemän och journalister skvallrade och spekulerade om vad Sven Otto Littorin gjorde 2006. Det är ofrånkomligt att ex-ministerns agerande, han outade sina barns namn på en presskonferens och skyllde sedan ändå avgången på medierna, gör att många nog ställer sig frågor om vad som egentligen hände för fyra år sedan? Jag vet inte, men det saknas inte gissningar.
   När Aftonbladet i tisdags konfronterade Littorin med frågor om brottsanklagelsen, då gjorde han som Gudrun Schyman när Expressen var först med att tillfråga v-ledaren om hennes alkoholproblem; Littorin lovade Aftonbladet en intervju dagen efter, Aftonbladet väntade därför med sin publicering – men istället satt Littorin på en presskonferens morgonen efter och meddelade sitt avhopp från regeringen, utan att svara på några frågor.
   En sådan PR-strategi gör att man möjligen kan undvika, eller minska konsekvenserna av, ett befarat avslöjande. Men min medieerfarenhet säger mig att det är väl högt spelat; agerandet antyder onekligen att det finns mycket mer att granska och när journalisterna i onsdags, efter bara några timmar, hade hunnit fråga varandra om det verkligen var någon som hade ringt Littorins barn så började ju också allt omvärderas.
   Idag är Littorins privatliv mer omtalat än kungafamiljens, och vad han gjorde 2006 är sannolikt av ett mycket uppenbart allmänintresse eftersom det så sent som 2010 orsakar en regeringsombildning. Mycket märkligt agerat av ex-ministern och statsrådsberedningen, nu har de faktiskt legitimerat en hårdare mediegranskning av Littorin. (Jag rekommenderar också Mats Knutsons analys här hos SVT.)
   Det betyder förstås inte att de etablerade redaktionerna kommer att trycka allsköns påståenden om honom, det vore orimligt, men nog är det så att flera redaktioner kommer fortsätta sitt undersökande.
   Här har medierna också ett visst ansvar, menar jag. Det var många som snabbt refererade utspelet om mediebevakningen och lät Littorin och andra politiker klaga på medier i allmänhet och kvällspress i synnerhet, men när det framkom en helt annan bild av förloppet – att Littorin avgick delvis på grund av Aftonbladets pågående researcharbete – så blev det ganska tyst. Då var det ganska många märkligt nog många medier som valde att inte berätta den delen av historien. Vi gjorde det på Expressen.se i går och fortsätter granskningen av avgången, men det betyder naturligtvis inte att vi kommer att skriva fortlöpande om vi inte har nya relevanta uppgifter att tillföra. Det vore helt fel pressetiskt och nyhetsvärderingsmässigt.
   Men ändå:
   Den stora nyheten för medierna i Almedalen i år var egentligen inte Littorin, och faktiskt inte heller att alla sprang runt och twittrade och bloggade. Det var webb-tv.
   Det sändes mest hela tiden, kändes det som, och inte minst Expressen storsatsade med bland annat ”Raka svar med Niklas”. Vår politiske reporter sände direkt från Hästgatan och gästades av kändisar och partiledare, bland annat var Sven Otto Littorin där och berättade om hur det är att vara pappa. När vi fick avgångsbeskedet mindre än två dygn senare, och Littorin skyllde på medieuppmärksamheten mot barnen, snackade i Expressen-gänget en del om hur det kunde komma sig? Han hade ju nyss suttit hos Niklas Svensson?
   Såna här tv-satsningar har vi inte sett det sista av, Expressen sände ju också debatterna som Almega arrangerade och ”Rosé-TV” som Newsmill och Prime sände. Flera Expressen-medarbetare deltog i dessa program och jag vill tacka er alla, samtidigt som det blir allt mer tydligt hur viktigt det är med webb-tv.
   Under den fortsatta valrörelsen kommer vi att se fler webb-tv-program från tv-kanaler och dagstidningar, och för den politiskt intresserade gör denna konkurrens att det blir allt enklare att informera sig inför valet.

Dagens sommargäst i bloggen är Anna Rastner, editionschef för Expressen TV.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – Oj, vad svårt. Det händer ju mycket konstiga saker hela tiden när man jobbar på ett så spännande ställe som Expressen. Men, det var förstås en konstig upplevelse när hela sajten Expressen.se kraschade en gång och det enda besökarna fick se var bildspel på olika djur, antingen på en hund, en kanin eller en påfågel!
• När har det strulat som mest med tekniken för Expressen TV?
   – När vi skulle sända live från Melodifestivalen 2009. Vi var lite för tidigt ute med att försöka sända med mobil utrustning. Tekniken, som var väldigt tung att bära för reportern på fältet, var inte på vår sida så vi fick avbryta två minuter innan vi skulle gå live. Men utvecklingen går snabbt framåt! I år gick det betydligt bättre och våra livesändningar från Melodifestivalens efterfester sågs av tusentals tittare på webben.
• Kommer innehållet i mobil-tv skilja sig från webb-tv i framtiden, tror du?
   – Både ja och nej. Visst innehåll kommer finnas på alla plattformar, men jag tror också att det kommer finnas specialproducerat innehåll för både webb-tv och mobil-tv som kommer dra nytta av de specifika möjligheter som finns för varje plattform.
• Bästa iPhone-app i din telefon?
   – Runkeeper! Har blivit helt beroende av den på mina löprundor.

EU-domstolens besked i dag om det så kallade spelmålet ska jag återkomma till när jag har mer tid, men i korthet kommer domstolen fram till ungefär samma saker som generaladvokaten.       
   Nämligen att Sverige som medlemsstat har rätt att göra undantag från den fria rörligheten när det gäller spelverksamhet, trots att EU:s regler slår fast att det ska vara fri rörlighet för varor och tjänster och trots att detta också ska gälla spel- och vadhållningsverksamhet.
   Men, och det här är intressant, precis som generaladvokaten så tvivlar också EU-domstolen på om straffbestämmelserna i lotterilagen kan tillämpas som den svenske åklagaren vill. Det betyder att de tidigare chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet, Otto Sjöberg och Anders Gerdin, kan frias av Svea hovrätt när det väl blir huvudförhandling på grund av att det saknas möjligheter till den påföljd som åklagaren vill yrka på.
   Lite komplicerat, men en framgång för svenska staten som ju vill stoppa svenska medier från att publicera annonser för utländska spelbolag. Samtidigt en framgång för alla kritiker som konstatarerar att den svenska lagtexten om detta är ihoprafsad, och att Sjöberg och Gerdin därför ej kan straffas.
   Sista ordet är förstås inte sagt, detta var bara ett förhandsyttrande inför en kommande domstolsförhandling i Sverige, men en gissning är alltså att hovrätten nu faktiskt kan fria Sjöberg och Gerdin.
   Den stora skandalen är förstås att staten här och i flera andra mål vill lägga sig i vad som publiceras, det finns exempel på där svenska domstolar gett lotteriinspektionen bakläxa eftersom man annars skulle inskränka tryckfrihetsförordningen. 

Det är fortfarande mycket som är oklart om arbetsmarknadsministerns avgång. Medierna krititiseras ibland för att redaktionerna är för snabba med att fråga om någon makthavare ska avgå, men möjligen kan man också konstatera att en del makthavare är så mediekritiska att de är väl snabba med att fråga om inte medierna borde be om ursäkt?
   I SVT:s "Debatt" diskuterades i går kväll fallet Sven Otto Littorin. Det blev ett bokstavligen talade exempel på den förvirring som uppstår när ministrar och före detta partiledare kräver att Svenska Journalistförbundet inför "etikpoliser" och att redaktionerna ska idka självrannsakan. Samtidigt som mediechefer och stjärnreportrar ifrågasätter om det överhuvudtaget varit något drev och om det egentligen finns något att beklaga?
   Jag kunde inte delta i "Debatt" på grund av att jag satt på ett flygplan, men det är tveksamt om jag hade tackat ja även om jag hade varit kvar i Visby. Det var ju inte Expressen som publicerade den artikel som diskuteras och det var inte Expressen som ringde de påstådda samtalet till ministerns barn; jag brukar inte sky debatter om journalistik – jag har ju deltagit i ett flertal sådana nu i Almedalen – men här var dramaturgin lite väl uppenbar.
   Först en uppmaning om att jag borde delta eftersom, hävdade SVT, det i sändningen skulle påstås att "Expressen bär hela ansvaret" (trots att vi alltså varken publicerade den där nyhetstexten eller intervjuade några barn).
   Sedan, när jag svarat "Nu skämtar du, va?", så hävdade tv-redaktionen att "Kvällspressen kommer att stå på de anklagades bänk". Det kändes ju en smula orättvist i just detta fall, men jag vet ju hur det går till när man ska lockas till en direktsänd debatt och svarade därför artigt att statsrådsberedingen meddelat oss att kritiken nu inte handlar om Expressen.
   Nåväl. Jag tackade dock ja till att på onsdagseftermiddagen medverka i Sveriges Radios "Studio ett", för att resonera om Sven Otto Littorin och de angrepp som Mona Sahlin utsätts för. Du hör samtalet här och nedan finns den krönika om Littorin, som också publiceras i torsdagstidningen.
   För mig framstår det som helt orimligt att någon journalist på en etablerad redaktion skulle ringt till ett statsråds barn för att få fram information om en vårdnadstvist. Det går helt enkelt inte till så. Det finns alltid krafter – makthavare själva, ibland också PR-konsulter – som vill framställa nyhetsredaktionerna som brutala och helt utan förmåga att reflektera över konsekvenserna av publiceringsbeslut och arbetsmetoder. Men jag vill mena att det inte riktigt är så. Det finns uppenbara problem när nyhetsvärderingen blir likartad, när det uppstår vad man normalt kallar för "drev", men det är samtidigt svårt att se hur fristående konkurrerande medier som agerar under tryckfrihetsförordningens ensamansvar skulle kunna förväntas ta ett kollektivt ansvar för den samlade bevakningen som en makthavare utsätts för. Det här har vi diskuterat på flera debatter i Almedalen, och den frågan får man nog fortsätta att fundera över – för något bra svar finns inte. Men jag kan nog drista mig till att slå fast att reportrar på de etablerade medierna aldrig kontaktar minderåriga barn medvetet, så här måste det föreligga missförstånd.
   Nedan tidningskrönikan:

   x x x x x x x x x x x x xx x x x

   Först: det är helt rimligt att medierna bevakar domstolsförhandlingar om ministrar, inte minst om det processas som stora summor pengar och om till och med säkerhetspolisen har engagerats.
   Men: naturligtvis ska inte journalister försöka intervjua minderåriga barn om vårdnadstvister, och det är förstås heller inget som Expressen gör.
   I förrgår stod jag på Tidningsutgivarnas scen i Almedalen och diskuterade mediedrev med Janne Josefsson, SVT, Ebba von Sydow, SVT, och Anders Pihlblad, TV4.
   Pihlblad har skrivit boken ”Drevet går”, som bland annat handlar om hans egna upplevelser av Schenströmaffären, där ju Pihlblad var inblandad.
   I går möttes vi igen, nu på Sveriges Radios scen, för att i ”Studio Ett” diskutera Sven Otto Littorins avgång och hans utspel om mediebevakningen.
## Snackisen bland journalisterna Almedalen i går var ju inte Maud Olofssons tal.
   Här talade alla istället om vilka kollegor som Sven-Otto Littorin egentligen syftat på?
   Många kände ungefär som jag: empati för en pappa som vill skydda sina barn från oönskad uppmärksamhet i offentligheten, men också lite förvåning…
   …för vårdnadstvisten har ju faktiskt inte varit någon stor nyhet i de etablerade medierna.
## ”Det var inget drev”, konstaterade Anders Pihlblad och den gängse uppfattningen var att det nog främst är sajten Realtid som rapporterat om det här?
   Jag håller med. Det var väl TV4 som avslöjade ministerns vårdnadstvist och den har sedan refererats i kvällspress och gratistidningar, men första gången som jag hörde ministerbarnens namn nämnas var när Littorin i går själv berättade om dem i radions ”Dagens eko”.
   Littorin var övrigt en mycket modern minister: ofta tillgänglig för reportrar, och mycket öppen med sitt privatliv på exempelvis Facebook – där han till och med publicerade privata semesterbilder, som dagstidningarna också fick visa.
   Och så sent som i måndagskväll deltog Littorin i Expressens tv-sändningar från Almedalen och pratade om hur det är att vara pappa.
   På tisdagen var han i tingsrätten igen, och meddelade därefter – plötsligt! – statsministern att han lämnar regeringen av ”privata skäl”.
   Det måste man ha respekt för, också en minister som berättat öppet om sin kärleksrelation med en ny kvinna upplever förstås en vårdnadstvist som jobbig.
## Men det måste ändå upprepas att det faktiskt är helt relevant med en saklig rapportering om ett statsråd i en uppmärksammad rättsprocess.
   Det var inte Expressen som publicerade den omtalade artikeln om Littorins hjärtproblem, och det var heller inte Expressen som ringde till hans barn och berättade om att pappa låg på sjukhus. Vi jobbar inte så.
   Expressen, och andra medier, har berättat om stämningar och motstämningar men vi har inte skrivit närgående om barnen och inte ens nämnt deras namn.
   Vilken redaktion som ringde till ministerns barn vet jag inte. Kanske är det som Lena Mellin, ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet, konstaterade i går: nämligen att föräldrar ibland står som innehavare av flera mobiltelefonabonnemang och att en journalist därför trott sig ringa till ”Sven-Otto Littorin” men, oavsiktligt, råkat hamna hos hans barn?
   Jag vet inte.
## Men jag kan försäkra läsare, lyssnare och tittare om att de etablerade medierna inte bearbetar minderåriga barn som källor.
   Almedalen är ju en plats för debatt, jag har de senaste dagarna deltagit i flera semiarier om pressetik och arbetsmetoder, men jag vågar påstå att alla stora redaktioner är överens om vi inte intervjuar barn så som det har beskrivits.
   Redan i går kväll stod en annan minister i SVT och efterlyste ”etikpoliser” i Svenska Journalistförbundet, men upprörda politiker bör möjligen lugna sig lite med mediekritiken, tills vi alla har mer fakta.

I dag säger jag väkommen till Viveca Lärn, gästkrönikör i Expressen.
   Viveca Lärn är gift med zoologen Sverre Sjölander och bor på Orust. Hon är uppvuxen i Göteborg och dotter till Hubert, på den tiden känd journalist och tidningstecknare. Efter en karriär som reporter på bland annat GT och Aftonbladet började hon 1975 skriva barnböcker. Böckerna om Mimmi och fotbollskillen Eddie, till exempel.
   På senare år är hon mest känd för romansviten om Saltöborna, men i dag läser du henne i Expressen.

Dagens sommargäst i bloggen är Anna-Clara Welander, bilagechef på Expressen.
• Ditt konstigaste minne från Expressen?
   – Det var nog i mitten av nittiotalet, vi hade en för medarbetarna svårbegriplig organisation. Då tryckes det upp tröjor till cheferna med två olika motiv: En med en sol, den skulle man ha om man jobbade dagtid, och en med en måne som man skulle ha när man jobbade natt. Jag rodnar fortfarande lite grann när jag ser tröjan, men jag har sparat den!
• Hur bestämmer man vilka bilagor som Expressen ska lansera? Varför blir det "Sommarmat" och "Fiske" och inte något annat?
   –Det måste vara något som många har behov av. Sommarmat tror jag många kan ha glädje av på semestern, man behöver inspiration och nya idéer. Det behöver jag själv också. Jag kan bara inte bjuda på grillade lammkotletter och bulgursallad varje grillkväll den här sommaren också (även om det är gott och enkelt).
   – Fiske? Det är ju också ett stort semesternöje! Även om det nappar bättre på hösten när vattnet är kallt. Men då är det är inte lika mysigt.
• Vilken är det bästa utländska tidskriften som du aldrig lämnar ett Presstop utan att ha köpt?
   – Det är Sunday Times Travel, för att drömma sig bort. Vi på redaktionen inspirerades av den när vi gjorde Expressens nya Res-magasin för två år sedan.
• Bästa iPhone-app i din telefon?
   – Den bästa ingick: Väder, såklart. Sedan kan jag erkänna att jag ibland håller på med "Angry birds" (7 kr). Det är ett idiotspel där arga fåglar ska döda gröna grisar. Bra om man vill rensa hjärnan, men man måste vara lite barnslig för att uppskatta en sådan sak.

I dag ska jag debattera ”Mediemakt, ansvariga utgivare och pressetik – idag och i framtiden”. Det är Tidningsutgivarna som arrangerar och en fråga som ställs är: ”Kan ett pressetiskt system som PO och Pressens opinionsnämnd – baserat på frivillighet – upprätthållas i en snabbt föränderlig mediemiljö?”. Jag tror att svaret är ja, men alldeles enkelt blir det inte. Och om systemet ska överleva, så måste det utvecklas.
   Jag tycker vi ska ha en MO (Allmänhetens Medieombudsman) istället för en PO.
   Jag tycker att systemet ska helfinansieras av huvudmännen, alltså organisationerna som står bakom PO/MO, och inte av de medieföretag som klandras.
   Jag tycker att klander av MO bör vara avgiftsfria på grund av att systemets idé ju är transparenta beslut för branschen att analysera, inte att straffa en redaktion – sånt har vi ju tryckfrihetsprocesser till.
   Jag tycker att MO bör få större resurser än PO, för en snabbare handläggning av anmälningarna.
   Jag tycker att klanderbeslut bör vara kortare än idag, mer lättbegripliga för publiken och dessutom ska formen standardiseras så att de i alla tidningar ser likadana ut.
   Jag tycker att en MO med uppdrag att bedöma också radio och tv måste ges möjligheter att få publicera klander med större genomslag också i etermedierna, idag svischar det förbi en fällning i granskningsnämnden på så få sekunder att knappast någon hinner uppfatta att det var ett klander…
   Jag tycker att MO, och för den delen PO, bör vara en respekterad publicist som inger förtroende. Saknas det förtroendet, exempelvis från flera stora medieföretag, undergrävs hela systemet och personen blir i praktiken omöjlig på sin position eftersom ledande aktörer då inte längre förhåller sig till MO:s uppfattningar.
   Jag tycker att MO bör vara ett välbetalt jobb likställt med chefsskapet på de allra största medieföretagen för att locka bästa möjliga kandidater. Det betyder, faktiskt, en månadslön om 100 000-200 000 kronor.
   Jag tycker att MO:s huvudmän, alltså den nya motsvarighet till dagens Pressens Samarbetsnämnd, bör också aktiva och inte acceptera att en MO som delar av branschen inte respekterar fullt ut. På så sätt undermineras det pressetiska systemet successivt.
   Jag tycker att MO ska bli bättre på att informera om sin verksamhet; kanske ska medieföretag som omfattas av systemet få tillhandahålla X sekunders tv- och radiotid för information om MO, i motsvarande ”Anslagstavlan”, samtidigt som tidningarna och sajterna erbjuder rekamutrymme.
   Jag tycker att en MO bör vara synlig i den pressetiska debatten, ungefär som förre PO Olle Stenholm faktiskt var.
   Jag tycker att MO också måste omfamna de nya medierna och förstå bloggar och mikrobloggar lika bra som de mer traditionella kanalerna.
   Ungefär så.
   Mer lär väl bli sagt klockan 14-15 på m/s Sigyn, Hamnen Visby i eftermiddag, om inte av mig så säkert av de andra deltagarna i debatten:
   Hans Gunnar Axberger, justitieombudsman
   Lena Mellin, Aftonbladet
   Robert Rosén, Utkik Media
   Katrin Säfström, Folket
   PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren
   Moderator: Per Hultengård, TU

Expressen är på plats i Visby. I dag startade vi Almedalsbevakningen med fyra sidor i tidningen, och hela veckan blir det direktsändningar på sajten. Följ också arbetet på bloggen Riksdagsrummet.

Här ser du en bild från presscentret i dag med Karl-Johan Karlsson (reporter), Cornelia Nordström (fotograf), David Baas (reporter), Malvina Britts (tv-reporter) Emanuel Karlsten (sociala medier-redaktör) och Joel Holm (debattredaktör).

Här är en bild från i går: David Baas och Niklas Svensson lämnar till dagens tidning, tror jag.

I dag uppmärksammar Fredrik Strage i DN Kultur (”Inför de nya klädkoderna är vi alla lika”) bland annat diskussionerna på Expressen om att också journalister bör uppträda förtroendeingivande och, därför, också klä sig därefter. I går skrev även Andres Lokko på Aftonbladets Kultursidor (”Överklassmode som ger högern medvind”) om bland annat Expressen.
   Det är intressant att en del av vårt kvalitetsarbete, för det är vad det egentligen handlar om, väcker sådan uppmärksamhet. Den som dristar sig till att ifrågasätta det som Fredrik Strage kallar för ”den ursvenska reporterlooken” – nämligen ”solkig skjorta och svettfläckar under armarna” – utmanar uppenbarligen en gammal tradition som en del vill värna.
   På Expressen pågår dock ett kvalitetsprojekt, och det som nu beskrivs som en ny ”klädkod” är egentligen ett arbete som också handlar om bland annat publiceringsrutiner, pressetiska policybeslut och riktlinjer om hur våra medarbetare uppträder i olika sammanhang. Det arbetet leds av kvalitetsredaktören Irina Halling och i olika konstellationer har också textredaktören Lotta Cramne och flera nyhetschefer varit involverade. En del i detta projekt är också journalisternas klädsel, vilket alltså uppenbarligen engagerar och – i vissa fall – provocerar.
   För mig är det rätt självklart att medarbetare som bevakar begravningar, bröllop, bolagsstämmor eller vad det nu kan handla om uppträder respektfullt och därmed också klär sig för sitt uppdrag. Det handlar inte enbart om att vara lämpligt skrudad på fältet, utan också vilken bild som redaktionen väljer att visa upp av sig i tidningen på så kallade bildbylines och annat.
   När det efter en uppmärksammad och mycket mediebevakad begravning riktades kritik mot slafsiga journalister som såg ut som slashasar och klampade omkring ohyfsat framför sörjande, välklädda anhöriga skämdes jag som kollega – men gladdes åt att åtminstone Expressens utsända hade uppträtt korrekt.
   Andra gånger har jag dock knutit näven i kostymbyxfickan när jag sett Expressen-journalister stövla omkring i jeans och t-shirt när de intervjuat mer, ska vi säga, välklädda personer. Så ska vi naturligtvis inte uppträda, det är inte värdigt ett av Sveriges största medieföretag, och det är också att i onödan sänka sig lite för lågt i förhållande till de som vi är satta att bevaka. Journalistiskt oberoende manifesteras inte i att journalister är sämre klädda, det är bara dåligt omdöme.
   Ännu har vi dock ingen ny klädkod på Expressen, så  egentligen gäller gamla självklarheter samt förmaningar från forna tiders Vikarie-Expressen (tidningen som delats ut till visstidsanställda – inga kepsar och mössor inomhus… osv.
   Klädsel handlar också om förberedelser – jag har själv stått i timmar i tunna lågskor i 20 grader minus vid en polisavspärrning i Umeå, i väntan på att bombteknikerna skulle leta igenom en minibuss. Och jag har tvingats panikinhandla stövlar på Statoil minuterna innan helikoptern lyfte mot översvämningsområdena i Västerbotten. Det var inte så klokt. Om jag vore reporter idag skulle jag förstås ha varma skor, underställ, regnkläder och mycket annat förberett för sådana utryckningar – man lär ju sig med tiden. Men erfarenhet måste förvärvas, och i väntan på den är nog kloka rekommendationer bra att få.
   ”Klädkoder”, detta ord som får så många att reagera och börja argumentera om generationsskillnader och att trasiga jeans och t-shirts med stora tryck faktiskt kan kosta mycket pengar, är ju heller inget som kan gälla i alla lägen. Och det är skillnad mellan olika yrken.
   När reportern Anna Bäsén infiltrerar humbugvårdhem dyker hon inte upp i prästkappa, när reportern David Baas wallraffade hos djurplågare som hade sex med hundar hade han inte läkarrock… Malin Roos, vår USA-korrespondent, väntade förstås inte på stranden i Tahiti iklädd affärsdräkt när hon skulle intervjua Victoria och Daniel om deras smekmånad.
   Alla yrken har sina respektive förutsättningar, men också som journalist kan det vara  bra att betänka att andra förtroendeyrken – advokater, mäklare, banktjänstemän osv – har vissa saker gemensamt. Det gäller också mer uniforma arbetare som poliser, väktare eller vilka man nu tänker på.
   Tillfällena varierar, en civilklädd polis mitt i ett mc-gäng har knappast ljusblå skjorta med vita handskar, men det bör nog finnas en grundpolicy. Hur den ser ut, och vilka krav man bör ställa på respektive yrkesgrupp, kan man alltid fundera kring.
   Men alla som varit på en pressläktare med utländska kollegor har nog slagits av insikten att svenska journalister i alla fall inte alltid särskiljer sig… positivt. Och har man besökt en tidningsredaktion utomlands så slås man också av att helhetsintrycket ofta är… proffsigare.
   Jag vet inte om det finns något samband mellan stökiga skrivbord och pappersmuggar med gammalt kaffe och förekomsten av slarvfel i en tidning, kanske inte, men numera är ju nyhetsredaktionerna också ofta spelplatser för tidningarnas webb-tv-inslag och där passerar ofta externa besökare och kunder. Då bör vi nog alla tänka lite mer på vilken bild vi ger av våra verksamheter.
   Det är lite spännande att klädkoder för journalister väcker sånt intresse, jag har fått många externa frågor efter en tidigarwe Dagens Media-artikel om Expressens diskussioner. Man hör däremot inte riktigt samma frågeställningar från åklagare, bussförare eller butiksanställda som också ofta klär sig tämligen likartat för att uppträda respektabelt eller för att enkelt kunna identifieras. Kanske är svenska journalister, för det är uppenbarligen annorlunda utomlands, särskilt måna om att få ha gympadojjor och jeans på sina arbetsplatser? Intressant är det i alla fall, men frågan kanske inte förstoras för mycket.
   För mig, och Expressen, är detta bara en del av ett fortsatt kvalitetsarbete som inleddes med fast plats för rättelser i tidningen och en daglig ”Fråga Expressen”-spalt. Vi kommer att utveckla det mer, vi vill nämligen göra en bättre tidning, och en del i den processen är att våra medarbetare också ska uppträda förtroendefullt.

I söndagsbilagan i morrn finns det kuponger för att köpa fler tidningar. Så här på sommaren har Expressen årets högsta upplaga, så testa gärna Expressen Söndag så får du kupongerna.

I dag hälsar jag Patrick Ekwall välkommen till Getingen. TV4-profilen skriver ofta om kvällstidningar i sin underhållande blogg, och en gång i tiden var faktiskt Ekwall var reporter på Kvällsposten i Malmö, numera Expressens sydsvenska edition.
   Där arbetade då också Rune Smith, alias "Herrn Smith" i Ekwalls blogg. Legendaren Smith går snart i pension efter 42 förtjänstfulla år i spalterna, och jag talade i går med honom om bland annat Ekwall.
   I dag får vi alltså läsa Ekwall i vår tidning, så kanske sluts någon sorts cirkel. Å andra sidan är det nog inte helt slut för Smith, han lär säkert att dyka upp i våra spalter lite framöver, också.
   Så vi säger väl välkomna till båda två, då?

(UPPDATERAT) Just nu pågår ett gisslandrama inne på Handelsbanken på Östermalmstorg — och Expressen direktsänder webb-tv med reportern Mikael Werneholm på plats.
   Du kan följa dramat här. Expressens tv-team står nära banklokalen, som är omringad av beväpnad polis.
   – Folk äter lunchen här, alldeles intill, men polisen tycker uppenbarligen att det är säkert ändå, konstaterar Mikael Werneholm från Östermalmstorg.
   Såna här direktsändningar är förstås ett stort steg framåt för nyhetsbevakningen på mediesajterna, men de ställer också frågor o pressetik och utgivarskap. Kan vi överblicka konsekvenserna av en realtidspublicering framför våra ögon? Vad händer om det springer ut chockade och skadade offer för rånaren? Sånt funderar vi också på, förstås, samtidigt som det här pågår.
        x   x   x   x   x
   Nu är gisslandramat över och Expressens direktsändning, som gjordes av Erik Gustafson och Mikael Werneholm, visade polisens stormning och sen hur rånaren fördes ut. Onekligen klassisk nyhetsförmedling och, för tidningar, ett stort utvecklingssteg. Det senaste året har ju kvällstidningarna sänt presskonferenser och tal live, men nu kunde vi också skildra en pågående nyhetshändelse.
   I min första bloggpost om direktsändningen nämnde jag att redaktioner som realtidspublicerar måste betänka att det som eventuellt kan utspela sig framför kamerorna kan vara pressetiskt tveksamt att publicera, men – och det är nog viktigt att framhålla efter att ha sett några kommentarer på Twitter – det betyder förstås inte att man inte ska direktsända nyhetshändelser.
   Utmaningen med liverapportering med rörliga bilder är ju inte ny. Tv-kanaler världen runt har gjort detta länge, över amerikanska städer hovrar ju tv-bolagens "news copters" som visar trafikstockningar och bränder och polisinsatser mest hela tiden. I Sverige har vi saknat resurser och teknik för detta, men nu finns det.
   Jag tror det finns många tillfällen där direktsänd webb-tv är en utmärkt kanal för att nyhetsförmedla, och det här var förstås ett sådant. Men det är alltid klokt att på redaktionen resonera om hur man ska förhålla sig, vad som ska visas, när man ska zooma in eller zooma ut, hur vi gör om det ena eller det andra händer. En sådan diskussion ska inte ses som att man som journalist har abdikerat från något utgivaransvar, jag påstår nog att det är precis tvärtom.

Nu har jag genomfört årets effektivitetstest av den svenska morgonpressen: jag ringer till Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri och vill adressändra tidningarna under en sommarperiod. Det är samma sak varje år – kundtjänsten börjar med att fråga om prenumerationsnummer ("Ingen aning!") eller telefonnummer ("Vet inte vilken telefon jag angett!").
   Sedan kommer vi till datumen.
   Eftersom det ju är samma tidningsbud som delar ut DN, SVD och DI är förutsättningarna så-att-säga rätt lika. Ändå brukar möjligheterna till en snabb adressändring, man är ju ofta sent ute, variera. I fjol ville exempelvis DN ha två (2) dagar extra på sig för att skicka tidningen till en ny adress, trots att SVD och DI löste saken.
   Men – nu gick det snabbt. Alla tidningar kunde greja samma dag, DN erbjöd till och med en dag tidigare. Dessutom gick det otroligt snabbt att komma fram också till DN nu.
   Det här var kanske inte branschens mest vetenskapliga mätning av effektivitet, men ändå positivt för alla morgontidingarna – och jag väljer att artigt tolka utfallet som att Gunilla Herlitz, vd och chefredaktör, redan gjort DN lite bättre.

Expressen.se hade under en genomsnittlig vecka i maj 1 604 000 läsare, enligt en ny Orvesto Internet-mätning från Sifo. Det betyder att antalet läsare ökat med 14 % jämfört med i fjol. Ökningen för Expressen.se är några procentenheter större än för Aftonbladet.se, som dock fortfarande är klar marknadsledare på nätet.
   De båda kvällstidningarna är helt överlägsna de andra mediesajterna, och det är återigen uppenbart att kvällspressen leder utvecklingen på nätet. På söndag inleds Almedalsveckan, så jag tror att vi snart ser nya exempel på hur Expressen och Aftonbladet satsar på bland annat webb-tv.
   Orvesto-mätningen för maj visar för övrigt också att antalet läsare av Expressen.se per dag ökar ännu mer än veckosiffran; ökningen per dag är hela 17 % och det betyder rimligen mer lojala läsare. Kanske är det så att de senaste årens satsningar på mer innehåll på sajten gör att fler upptäcker mer och mer att läsa och titta på.

I dag hälsar jag Annette Kullenberg välkommen som sommarkrönikör. Kullenberg skriver förstås redan på Expressens kultursidor, och efter 25 år på Aftonbladet behöver knappast den förra ordföranden för Publicistklubben någon närmare presentation.
   Kullenberg är en fantastisk stilist. Nyligen fick jag ett mejl som egentligen borde tryckas i tidningen.
   Så – välkommen!

I dag fyller Ingvar Hedlund, av Jan Guillou kallad bland annat Expressens "hantverkssskicklige skandalreporter", år. Guillou har kallat Hedlund en del annat också, men nu handlar det om att Hedlunds journalistkarriär fyller år.
   Detta uppmärksammar Emanuel Karlsten på Tabloism-bloggen här. "Tabloism" är som bekant namnet på Ingvar Hedlunds yrkesmemoarer, och blev senare också namnet på vår sociala medier-redaktörs blogg.

I dag har jag bett sportcheferna på Sveriges Television och TV4 om ursäkt för en webbomröstning på Expressen.se och en publicering i bilagan SPORT-Expressen. Det handlade om VM-bevakningen i tv, inget konstigt med det, och om de mest populära profilerna i rutan, inget konstigt med det heller.
   Men vi refererade också vilken utsänd tv-profil som tittarna tyckte var "sämst", hur man nu avgör något sådant. Det var förstås både onödigt och oförskämt av oss, vi har diskuterat publiceringen internt och jag har också bett den utpekade tv-reportern om ursäkt.
   Jag tycker att man ska vara restriktiv med "sämst"-omröstningar, och här var det obefogat. Jag bad också om ursäkt i den här Resumé-artikeln.

Nu blir det reklam i den här bloggen, som ju annars oftast handlar om det redaktionella innehållet. Men bilden här ovan visar mobiloperatören 3:s kundtidning, och vem ser man där om inte – Mikael Werneholm. Han jobbar på Expressens tv-redaktion och har varit med från början, när Expressen drog igång sportkanalen Sport-Expressen, den som senare blev TV4 Sport Expressen. Micke har också arbetat med våra nyhetssändningar i Kanal Lokal, och 3 intervjuar honom om våra direktsändningar i webb-tv.
   Att sammanfatta hans karriär på Expressen är att sammanfatta en tidnings satsningar på rörlig bild.
   Expressen, precis som Aftonbladet och Dagens Industri, har prövat sig fram med både broadcast- och webb-tv. Nu fokuserar vi på tv på nätet och i mobiltelefonen, vi har hela tiden lärt oss och jag vill nog påstå att de svenska dagstidningarna är världsledande på rörlig bild jämfört med andra tidningsföretag.
   Detta gäller också regionaltidningar, Norrköpings Tidningar med sitt 24nt har fått flera efterföljare runt om i landet och idag är rörligt bild en lika självklar del också av tidningsverksamheten som färgbilden i den tryckta editionen. Teknikutvecklingen är oss förstås till gagn, kameror och sändningsutrustning blir hela tiden billigare, och den stora framtidsfrågan är istället rättighetskostnader. Att sända sport, filmer eller tv-serier är inte gratis.
   Men konkurrensen driver på oss, och här måste också Aftonbladet framhållas. De båda kvällstidningarna produktutvecklar hela tiden och Aftonbladet har ett framtidsfokus som också gör Expressen lite piggare, det är positivt och gör kvällspressen inte bara effektivare och bättre utan skapar också nytt, bra innehåll.

Expressen fortsätter att uppmärksamma Dawit Isaaks öde, den svensk-eritreanske journalisten är ju sedan 2001 fängslad av diktaturen i Asmara efter att ha medverkat i en tidning som skrev om demokratifrågor.
   Nu har vi avslutat den dagliga enkäten med riksdagsledamöter på Expressen.se/FreeDawit som sysselsatt ett stort antal reportrar och redaktörer det senaste året. I dag berättar vi att Expressen nu kommer fråga också de svenska EU-parlamentarikerna om vad de har gjort för Dawit Isaak?
   Under 2009 och 2010 har Expressen deltagit i namninsamlingar, informerat världsartister och politiker, arrangerat en masspublicering av Peter Englund och, varje dag, faktiskt, skrivit om fallet Sawit Isaak i tidningen och på sajten.
   Men vi är förstås inte ensamma. Det är flera medier, som Göteborgs-Posten och TV4 ”Nyhetsmorgon”, som återkommande tar upp frågan. Det är också flera journalister, som Björn Wiman på DN och Lars Adaktusson på TV8, som gång på gång stöter på.
   Det här breda engagemanget är viktigt. Minns att det ju var Jan Helin på Aftonbladet som i fjol föreslog den tidningsgemensamma manifestationen med ett upprop.
   Och enträget uppvaktas den etritreanska ambassaden på Lidingö av stödkommittén. En rad organisationer står också bakom de påstötningar som hela tiden görs till UD, senast i form av ett möte med utrikesminister Carl Bildt. Här är deltagarna som besökte UD i tisdags:

Maria Magnusson, Reportrar utan gränser, Ola Larsmo, Svenska Pen, Arne König, Svenska journalistförbunder, Leif Öbrink, Stödföreningen Free Dawit Isaak, Peter Skyhag, Journalistförbundet, Henri Pagot, Tidningsutgivarna, Ulrika Knutsson, Publicistklubben och Mårten Lempert, Sveriges Tidskrifter.
   Också Expressen kommer att fortsätta, och utvidga, kampanjen i olika former.

I tv-soffa efter tv-soffa marknadsför nu Jan Guillou pocketutgåvan av ”Ordets makt och vanmakt” (Piratförlaget), som släpps den 21 juli och som innehåller hans egen version av det samarbete med KGB som Expressen avslöjade i höstas.
   Redan på förlagets hemsida far man dock med osanning om det prisbelönade scoopet: ”…en idog kampanj från Expressen där man anklagade Jan Guillou för att i själva verket ha varit sovjetisk spion.”
    Så var det ju inte, Expressen anklagade ju faktiskt inte honom för att vara ”sovjetisk spion”, men ett sådant försvarstal kan man kanske ursäkta Guillous eget förlag. Mer märkligt är möjligen att hans krumbukter i sakfrågan passerar oemotsagda också i tv-intervjuerna.
   Guillou-avslöjandet belönades ju med ”Guldspaden” av Föreningen Grävande Journalister, och friades dessutom av Pressens Opinionsnämnd (PON). Men Guillou gör nu, i både TV4 och SVT, sin alldeles egen tolkning av det PON-beslut som fattades av bland andra tre domare från Högsta domstolen samt ordföranden för Svea Hovrätt.
   I Sveriges Televisions ”Gomorron” påstod Guillou att PON och Expressen ska tolkas så här:
   – Hemlig Sovjetagent betyder inte ”hemlig Sovjetagent”.
   Helt fel, dock – orden betyder nämligen exakt detta.
   I TV4s ”Nyhetsmorgon” fortsatte Guillou i dag om Expressen:
   – De menar att de har inte avslöjat mig som ”hemlig Sovjetagent”…
   Helt fel, här också – orden betyder nämligen exakt detta.
   Expressen har hela tiden konstaterat att formuleringarna på löpsedeln och förstasidan, om att Guillou agerade som hemlig agent, var korrekta.
   Denna tolkning har också bekräftats av Sveriges så kallade spionåklagare, alltså chefen för den åklagarkammare som utreder spionerimål. Han har skriftligen för PON och Expressen intygat att Guillou uppträdde som en åtminstone tillfällig agent.
   Också en tidigare KGB-chef har intygat samma sak, nämligen att Guillou var agent, och det som journalisten/författaren/programledaren/ex-agenten nu påstår i tv-intervjuerna är följaktligen fel.
   Vad han egentligen menar, men händelsevis glömmer att tala klarspråk om, är att Expressens löpsedlar och förstasidor faktiskt aldrig anklagade Guillou för att vara ”spion”. Det var han nämligen inte, såvitt känt idag.
   Det är i dessa sammanhang en stor juridisk skillnad mellan ”agent” och ”spion”, och därför har Expressen varit mycket noga med hur rubrikerna formulerats.
   Detta har naturligtvis både prisjuryn för ”Guldspaden” och Pressens Opinionsnämnd noterat. Guillou vet det förstås också, men låtsas nu – återigen – som om ”agent” och ”spion” är samma sak.
   Det är visserligen bara Guillou själv och några vänsterdebattörer som engagerat sig för hans sak som resonerar så, men ändå intressant hur sådana faktafel kan föras fram utan motfrågor i djupintervjuer om journalistik.
   Dessutom förtar den här ”spinnen” på storyn, där Guillou försöker etablera en egen sanning om PON-beslutet, de mer relevanta frågeställningar som han också tar upp i SVT och TV4.
   Guillou berättar om hur han kände sig sviken av sina kollegor, hur alla medier – inte bara Expressen – rapporterade samma sak, hur det var att utsättas för ett så kallat drev.
   Det är en intressant diskussion som sällan kan föras av någon som tilldelats Stora Journalistpriset och varit ordförande för Publicistklubben, men den får knappast något genomslag så länge inte Guillou kan acceptera att Expressen faktiskt inte på sina löpsedlar och förstasidor skrev det han så gärna vill få folk att tro stod där.
   Det kan dock vara på sin plats att påminna sig om vad Expressens avslöjanden egentligen handlade om:
   När Expressens reportrar konfronterade Jan Guillou med det tidigare hemligstämplade materialet - som Guillou själv för övrigt förgäves försökt få ut från säkerhetspolisen - bekräftade han att han under fem år hade 25-30 hemliga möten med KGB, i genomsnitt alltså ett varannan månad.
   Han hade utbildats av sin handledare i agentteknik för att undvika att bli avslöjad av det svenska kontraspionaget, och han bekräftade själv uppgifterna i Expressens material att han mot betalning skrivit rapporter med politiska analyser åt KGB.
   Jan Guillous egen förklaring var att han samarbetat med KGB av journalistiska skäl, att han på egen hand ville ”infiltrera” världens då mest kraftfulla och fruktade spionorganisation. Han hade dock - trots att han skrivit hundratals artiklar och krönikor i ämnet, och trots att han bara månader tidigare givit ut sina yrkesmemoarer - i över 40 år valt att förtiga hur intimt han samarbetat med den sovjetiska underrättelsetjänsten.
   Han hade heller aldrig någonsin informerat någon av sina chefer på de redaktioner han arbetat för om sina kontakter med KGB.
   Samarbetet med KGB gjorde inte Jan Guillou till spion, men väl agent.

I dag är det dags att välkomna ännu en sommarkrönikör: Björn af Kleen, medarbetare på Expressens kultursidor.
   Känd också för den hyllade boken om den svenska adeln, ”Jorden de ärvde” (Weyler förlag).
   Nyligen var af Kleen bröllopsbloggare på Expressen.se och porträtterade dessutom kronprinsessan i reportaget ”Du, Victoria” i Fokus.
   Precis som Bo Strömstedt och Karin Olsson har han läst i Lund, och det bådar förstås gott inför sommaren.
  Här är krönika nummer ett.

En viss Mehdi Gezali, alias ”Kubasvensken”, alias ”Guantanamosvensken”, vill stämma Expressen för förtal. Han har sökt stöd för detta hos Justitiekanslern, men fått nej. Han överklagat till Rättshjälpsnämnden och bett om skattepengar för att kunna starta en rättegång mot Expressen, men fått nej där med. Nämndens beslut kan inte överprövas.
   Gezali satt tidigare inspärrad bland misstänkta terrorister på den amerikanska basen Guantanamo på Kuba, och efter att han släppts så reste han 2009 till Pakistan – där han greps igen.
   Det finns cirka 6 100 träffar på Google för den som söker på ”Mehdi Gezali”, och redan den tredje länken – som är Sveriges Televisions – inleds med denna text:
   ”En av dom tre svenskar som gripits i Pakistan misstänkta för samröre med terrornätverket Al Qaida är den före detta Guantanamofången Mehdi Gezali.”
   Alla stora svenska medier rapporterade om fallet, flera hade dessutom korrespondenter på plats i Pakistan, och nyhetsledande var nog Svenska Dagbladet och Sveriges Radio. Expressen citerade för övrigt flera gånger just Svenskan och Dagens Eko, och fallet var så anmärkningsvärt att jag i bloggen konsterade: ”Därför namnger vi svenskarna som greps i Pakistan”.
   I den bloggposten från i höstas skrev jag bland annat:
   ”Något förenklat finns det egentligen bara två alternativ:
   Antingen är oskyldiga, och om jag greps oskyldig i Pakistan skulle jag ju vilja att medierna hemma granskade fallet.
   Eller så är svenskarna skyldiga, och då är de för svenska förhållanden exceptionella i många avseenden.
   Båda svaren ger vid handen att det föreligger ett uppenbart allmänintresse, anser jag.”
  Men nu vänder sig alltså Mehdi Gezali och hans ombud, advokat Anton Strand, mot just Expressen.
   Anton Strand, som arbetar på Aftonbladets advokat Peter Althins byrå, påstår för Rättshjälpsnämnden följande:
   ”Det tidningen publicerat utgör förtal alternativt grovt förtal av hans person då den utmålats så som klandervärdig i sitt levnadssätt.”
   Justitiekanslern ansåg att det inte var något klart fall av förtal, och Rättshjälpsnämnden slog fast ”…att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna” för Mehdi Gezalis önskade stämning mot Expressen.
   Min uppfattning om Mehdi Gezali står också fast; det finns ett uppenbart allmänintresse i att skildra denne mans uppenbarligen återkommande klammeri med rättvisan i olika länder avseende faktiska eller påstådda kontakter med terroristnätverk, och om Gezali vill ge sin version om myndigheternas och mediernas orättvisa behandling av honom så kvarstår erbjudandet om en intervju med Expressen.
   Vi har några frågor som vi vill ställa.
  

Direktsändningarna med Marcus Birro fortsätter. Söndagens VM-möte mellan England och Tyskland slutade med nytt tittarrekord för hans webb-tv; då sände vi från Birros hotellrum, men succén startade med liverapporter från hans vardangsrum. Joakim Svensson, chef för Sportexpressen.se, är mycket nöjd och i dag publicerade han ett tacktal från Marcus Birro till tittarna:
   "Under livesändningarna i samband med England mot Tyskland slog vi rekord. Aldrig tidigare har så många sett live-tv på FotbollsExpressen. Med vi menar jag inte bara mig själv och Expressen, utan i högsta grad er läsare också. Vi gjorde det tillsammans. Tack för det.
   Vårt galna, vansinniga projekt med en medial gerillarörelse utan allt för mycket struktur men med stort hjärta och en del humor, tycks ha fallit er i smaken. Jag vill från hjärtat tacka alla er som under en av turneringens häftigaste matcher väljer att kolla på matchen tillsammans med mig. Det är översvallande hur ni visar er glädje, ställer frågor, berömmer och engagerar er!
    Hade jag kunnat hade jag gått runt och tackat er alla en och en för det fina förtroende ni visar mig och Expressen. Jag hoppas dessa enkla rader till fullo uttrycker min glädje och stolthet. Ni är bäst! Ni ger av er tid och ert engagemang och det är inte utan att jag sitter här i den sena timmen och är en smula rörd. Ni är världens grymmaste läsare.
   All kommunikation handlar om förtroende. Att ge och få.
    När Expressen inför VM frågade om jag ville vara med och testa en ny grej, en sorts punkig undergroundteve på webben tackade jag ja direkt. Ingen av oss visste egentligen vad vi ville göra men redan vid första sändningen av "Nattsudd" kändes det som jag hittat hem. Det är befriande galet att varje kväll få kasta sig rakt ut med sina (nästan helt blanka) manuskort och möta alla er som uppenbarligen tycker det är kul att kolla.
    Det är en ära att få denna nya mediala plattform med er. Det är VÅRT program. Det är VÅR stund i etern. Det här är ER framgång lila mycket som min och tidningens.
    Jag hoppas ni känner det.
    Kram.
    Marcus Birro."

I dag hälsar jag Ninni Schulman, 37, välkommen som sommarkrönikör i Expressen. Hon är förstås inte helt obekant för våra läsare – tidigare reporter på tidningen, sedan webbredaktör på sajten. Den senaste tiden har Ninni Schulman arbetat på AlltOmBarn.se och där haft en uppskattad blogg, som också Expressen.se länkat till.
   Nu är hon alltså sommarkrönikör, när Expressen fortsätter traditionen med gästskribenter när våra ordinarie krönikörer har lite ledigt. Här är krönika nummer ett.
   Ninni Schulman är också bokaktuell med ”Flickan med snö i håret” (Forum), en deckare om en kvinnlig lokalredaktör i Hagfors, Magdalena Hansson, som flyttat hem från Stockholm. Hagfors är för övrigt den ort där Ninni Schulman själv var lokalredaktör för Värmlands Folkblad på 90-talet.
   Läs reportaget om boken i just Värmlands Folkblad och hör Ninni Schulman berätta i Sveriges Radio.

Två sidor i söndagens Expressen om AB Tidningsstatistiks siffror.
   Under maj månad sålde Expressen 290 100 tidningar per dag (– 1,6 % jämfört med i fjol). En minskning, men trots allt har Expressen den mest stabila upplagan av alla kvällstidningar i Skandinavien. Svenska Aftonbladet, norska VG och Dagbladet samt danska EkstraBladet och BT har en betydligt sämre utveckling med minustal på mellan 5-15 %, ungefär.
   Marknaden för tryckta tidningar är alltså minskande, här som i resten av västvärlden. Men möjligheterna är fortfarande många, både Expressen och Aftonbladet är stabilt lönsamma och konkurrensen driver på produktutvecklingen. Det handlar både om innehåll, i morgon kommer exempelvis Expressens nya bilaga SOMMARMAT, och tilläggsprodukter.
   Numera kan du ju exempelvis köpa grillbestick med Expressen, vilket orsakat en del frågor i min mejlbox. Ja, grillbestick med kvällstidningen är nytt i Sverige. Men redan på 30-talet sålde Daily Mirror kastruller.
   I april ökade Expressens upplaga och då gjorde jag den här analysen, men i maj började bröllopsbevakningen på allvar och Expressen var ensam om att kunna visa bilder på kronprinsessan Victorias möhippa. Nyhetsmässigt kulminerade förstås det här förra veckan, då bland andra våra reportrar David Baas och Diamant Salihu stod utanför Stadshuset för att intervjua bröllopsgäster som skulle bussas upp till Storkyrkan. Jag tog den här bilden på David och Diamant:

   Och senare på kvällen tog jag den här bilden av Anna Rastner, editionschef för tv-redaktionen, och Viveka Hansson, editionschef för tidningen, när bröllopsracet pågick som allra mest:

   Men nu handlar det om maj, med bland annat trippelmordet i Härnösand och schlager-EM på förstasidorna. Så här blev upplagan:
   Vardagar    268 300    – 2,6 %
   Söndagar    360 100       0,0 %
   Alla dagar  290 100     – 1,6 %
   Det här betydde att upplagegapet till Aftonbladet minskade med 28 300 exemplar per dag. I maj var gapet, enligt försäljningsprognoserna, 35 900 exemplar per dag. Därmed har gapet mellan kvällstidningarna minskat 21 av de 23 senaste månaderna.