Svensk ingenjörskonst genom tiderna: Vasa. JAS.

Måtte han kunna avhålla sig från att krascha ISS.

Jag har tidigare här ordat om engelsk polis, och deras tendenser att sy in folk på emellanåt lite tveksamma grunder (som t.ex. irländsk dialekt). Men nu får jag medge att de har handlat med en effektivitet som borde få svensk polis att bli grön av avund.

Man har lyckats med att sy in inte mindre än två personer för samma brott (http://www.expressen.se/index.jsp?a=798944)! Man påminns onekligen om historien om norska polisen och rymlingen:

"Vi har han till höger och han i mitten, och vi är han till vänster på spåren!"

Att tala illa om politiker är som att sparka på den som redan ligger, eller i många fall någon som ligger, har avlidit, "torkats, malts, körts genom en kvarn och sålts som möbelstoppning". Och nu har en hr. Göran Lindblad (M) råkat i blåsväder: se http://www.expressen.se/index.jsp?d=2325&a=658210. Han sägs alltså ska locka väljare med lättklädda damer. Fullt förståelig upprördhet från diverse håll, även från den egna partiledningen (för det finns många saker som kan tas med i en personvalskampanj som s.a.s. ger själva personen ifråga en större del av en mycket mindre kaka: jag har inte svarat på Expressens enkät för jag tror att porrpolitiker får fler personkryss, men deras partier får betydligt färre röster).

Läser man rubriken, så får man ju lätt för sig att Lindblad engagerat strippor och tänker köra med nån sorts Ian-och-Bert-nostalgi. Men så läser man artikeln, och då inser man att situationen är (som vanligt när det gäller tidningar) mer komplicerad än så. Han ska alltså hålla en valupptakt ute på lokal, och samtidigt, i en helt annan del av lokalen, pågår en visning av badmode. Hel legitimt i sig, även om badmodevisningsarrangören tydligen har gjort sig ett namn på flitigt användande av silikon i visningarna.

Men det är inte journalisten som själv kopplat ihop de båda evenemangen. Lindblad har själv tryckt upp en inbjudan där bikinis nämns på framträdande plats. Detta trots att han nog borde ha begripit att det kunde bli rabalder. Så frågan man ställer sig är: varför?

Jo, för då fick han ett bättre pris för sitt arrangemang. Han valde alltså den billigaste leverantören. Helt enligt partilinjen, faktiskt.

Själv tror jag som jag alltid har trott: det finns en del allmänna nyttigheter som är ganska olämpliga att lägga på billigaste leverantören, därför att vi vill att de alltid ska fungera. Kommunikationer, för vi bor i ett glesbefolkat land, elförsörjning, för vi bor i ett kallt land, sjukhus, för jag vill inte ligga på operationsbordet och upptäcka att den billigaste narkosen var uppblandad med hälften vanlig luft. Och jag tycker det kan vara värt en extra slant att få åka tåg utan att det samtidigt pågår en modevisning i mittgången.

Patrik Sjöberg tycks ha gjort en Björn Borg (http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,871329,00.html), med den skillnaden att han åtminstone var klok nog att erkänna, vilket i och för sig kanske är svårt att låta bli när polisen stoppar ner handen i ens ficka och drar upp själva bevismaterialet. Eller ännu värre, om det trillar ut ur underkläderna under kroppsvisitationen. ("Nej konstapeln, jag har ingen aning om hur det där paketet hamnade i mina kalsonger. Nån måste ha lagt dit det utan att jag märkte det!")

Själv är jag i vanlig ordning bara ytligt intresserad av själva nyheten. Däremot finns det fenomen runtikring som jag tycker är nog så intressanta, t.ex. kommentatorn som sa att "Undringarna om varför världseliten i höjdhopp för 15 år sedan i genomsnitt lyfte en decimeter högre än dagens aktiva kommer obevekligen att få ny näring" (http://www.svd.se/dynamiskt/sport/did_13452248.asp). Menar han på fullt allvar att det finns sportjournalister som tror att Sjöberg inte var dopad? Eller vill han bara undvika att bli stämd? (Och: är mitt sätt att formulera detta tillräckligt för att undvika att jag blir stämd?)

Och det är intressant att det är så få tidningar som tillåter kommentarer på artiklar i ämnet. Antagligen för att man vill undvika att... ja just det. Och de som tillåter kommentarer har samlat på sig en ganska förutsägbar samling:

1)      Ilska och upprördhet. ("Dåligt föredöme för ungdomen", precis som om ungdomen någonsin skulle ha brytt sig om att följa bra föredömen; det är ugnefär lika realistiskt som att de skulle förkasta Mick Jagger, Sid Vicious eller Jim Morrison för att istället börja dyrka bröderna Herrey.)

2)      Förnekande in absurdum. ("Nej nej, de är så bra på [fyll i idrott här] att det inte kan vara sant, skriv inte mer om det här innan testresultaten är tillbaka och alla har glömt vad det handlade om.")

3)      Angrepp på sittande regering. ("Jäkla [fyll i partifärg här], vuxna människor ska få göra precis som de vill", vilket lustigt nog bara används som argument för dyra droger, eller för att man ska få köra Audi för fort; jag har aldrig hört det framföras för att motivera att man ska få dra på i hundranitto med en skruttig Amazon medan man är hög på hemodlad opium och HB.)

4)      Demonstration av brist på verklighetskontakt. ("Vakna [fyll i grupp man inte tycker om, oftast politiker, poliser eller allmänheten], alla sysslar med [fyll i ifrågavarande brott]", använt bland annat av Jannike Björling som envetet hävdade att samtliga invånare i Sverige utom Aftonbladets reporter och hennes mamma var regelbundna konsumenter av just kokain.)

Själv nöjer jag mig med att konstatera att polisen hade spanat på Sjöberg lika länge som engelska polisen hade spanat på terrorgruppen som de nyligen sydde in, vilket ingen kommentator hittills har funderat över ifall det kanske betyder att de var rätt säkra på sin sak innan de slog till.

Samt att det ger en helt ny dimension åt en rubrik i Aftonbladet häromdagen (http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,871442,00.html):

Klüft efter finalen

”Jag hade mycket mer i kroppen”

1 Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.

2 I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,

3-4 för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.

5-6 Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.

7 Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. Jämna den med marken, skrek de.

8 Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.

9 Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!

Amerikanska förhörsmetoder vädras i rätten igen, den här gången i Storbritannien (http://www.guardian.co.uk/terrorism/story/0,,1771017,00.html). Det gäller en herre som i och för sig verkar vara grundligt osympatisk, men han menar att många av de mest ofördelaktiga uppgifterna om honom har framkommit under tortyr, specifikt av USA i Guantanamo.

Tortyr är förbjudet i civiliserade länder. Ändå förekommer det med förfärande regelbundenhet, inte bara i amerikanska arméns regi utan även exempelvis inom många polisstyrkor. Varför gör de på detta viset?

De som utövar det brukar, om det går att få dem att tala, uppge att det är ett synnerligen effektivt sätt att få fram uppgifter. De som inte tycker att det ska utövas har insett att det är omänskligt. Men orsaken till att det är förbjudet är egentligen en helt annan, och den har med biologi att göra.

För en del år sedan var det ett uppmärksammat fall i USA, där polisen i Arizona under hårda förhör hade lyckats få ett antal ungdomar att erkänna att de hade brutit sig in i ett hus på landet och massakrerat de som bodde där. Under rättegången kunde ungdomarna däremot presentera bevis som bortom allt tvivel visade att de hade varit i Californien vid tillfället ifråga. Men varför i hela fridens namn erkände de, då?

Undersökningen efteråt visade att polisen hade hållit dem vakna i upp till 48 timmar under förhören. Och vår biologi är konstruerad för att vi ska överleva. Vi klarar oss i 48 timmar utan mat, till och med utan vatten, men i vår naturliga omgivning finns det inga omständigheter när vi måste klara oss utan sömn i mer än ett dygn. Kroppen är övertygad om att döden är omedelbart förestående. Och i det läget tar överlevnadsdrifterna över, och vi säger och gör precis vad som helst för att överleva nu, även om detta innebär att vi blir dömda till döden - för det inträffar sedan, om timmar, dagar och månader, och vi håller på att dö nu.

Detta är kärnan i all tortyr. Man behöver inte egentligen tillfoga svåra smärtor, även om det kan snabba på processen. Man ska bara övertyga kroppen om att den är döende. Att inte låta offret somna är synnerligen effektivt. Det är dessutom nästan helt ofarligt, lämnar inga märken, och både torteraren och offret kan faktiskt vara omedvetna om att det rör sig om tortyr. Men man kan på det sättet få precis vem som helst att erkänna precis vad som helst, vilket knappast är till hjälp för att få fast en gärningsman.

Det är därför det är förbjudet. Ett vittnesmål som avges under tortyr är etthundra procent värdelöst. Om vederbörande vet något säger han det, men om vederbörande inte vet något fantiserar han ihop det han tror att torteraren vill höra. Därför bombade USA en populär restaurang i Bagdad under Irakkriget: om någon torterade dig och undrade var Göran Persson befann sig, så skulle du snabbt svänga ihop att han skulle gå på Operakällaren klockan åtta imorgon. Förhörsledaren blir själaglad, förstås, och meddelar att man har säkra uppgifter om var Saddam ska gå och äta. För om det skulle visa sig vara riktigt, så blir han befordrad; om det är fel, så är det bara ännu en bomb på fel ställe, som inte spelar någon större roll rent militärt (till skillnad från den roll det spelar rent personligt för t. ex. kocken, men en torterare är knappast anfäktad av normala samvetskval).

I England är frågan inte lika känslig som den borde vara. Där har man nämligen en rättsregel som är så barock att den måste härstamma från medeltiden: det går inte att under en rättegång ta tillbaka ett erkännande som gjorts under förhör. Alltså finns det ett otroligt stort incitament för polisen att tortera brottsmisstänkta. Och i slutet på 80-talet framkom det att många av de som satt i fängelse för inblandning i IRA-dåd i själva verket var helt oskyldiga, och hade torterats till att erkänna, även om den brittiska pressen noga undvek just ordet "tortyr". Och så länge regeln finns, och så länge allmänheten i England är van vid att man gör snabba gripanden och får fram snabba erkännanden, kommer situationen inte att förbättras.

Observera att jag säger "England". I Skottland har man nämligen uppfunnit 1800-talet, och det är vad som sägs under rättegången som räknas.

Och så är det också i Sverige på det juridiska området, och situationen är bra mycket bättre på det militära området. Blivande förhörsledare utsätts nämligen själva för tortyr under utbildningen, låt vara att den är ganska mild, i stil med sömnbrist. Men den som själv har börjat tala rappakalja har naturligtvis en annan känsla för hur korkat det är att tortera.

Och i USA ingår det fortfarande varken i militär eller polisiär utbildning att man lär sig vilka förhörsmetoder som ger tillförlitliga resultat. Därför torterar USA:s armé regelmässigt fångar, vilket man alltså kan se själv i nyhetsrapporteringen, när de bombar bröllop och liknande stolligheter.

Detta är den armé som Folkpartiet tycker att vi ska alliera oss med. Bara så ni vet.

Thailands kung har med bestämd hand, eller hur man ska säga, vägrat att ingripa i den rådande politiska krisen, med hänvisning till att han inte får enligt konstitutionen (<A href="javascript:ol('http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d%3d148%26amp;a%3d539930%26amp;previousRenderType%3d1%26amp;ticker%3d1298');">http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=539930&previousRenderType=1&ticker=1298). Det är hårda bud, inte minst med tanke på att han har en ställning som får till och med Elizabeth II att blekna, för att inte tala om vår egen lille Kalle som knappt får bestämma över sin hund. Inte så mycket då enligt lagar och bestämmelser, utan mer i folkets ögon. En konsekvens av hans extremt upphöjda position är att det thailändska språket använder speciella ord för att beskriva kungens person och det han gör!

Tänk er om vår egen Carl XVI vore så väsensskild från vanliga människor att man inte kunde säga att han gick, utan att han vådade. Han åt inte, utan mivade. Han körde inte för fort, utan han jankade. Tarras-Wahlberg skulle vara hälften hovkrusidull och hälften lingvist, och veckotidningarna skulle bara kunna läsas av specialutbildade experter. Sån är verkligheten i Thailand!

Över huvud taget kan ett språk säga många intressanta saker om sociala förhållanden, även långt tillbaka i historien. Vi svenskar berättar till exempel gärna för utlänningar om ordet lagom, som vi anser komma ifrån att vikingarna vid vissa tillfällen drack ur samma skål; det gällde då att det räckte till alla, alltså laget om. Nu är historien tyvärr en skröna, ordet betyder på modern svenska närmast lagligt, men det säger en hel del om oss att vi har tagit till oss den här historien och införlivat den med vårt kulturarv.

Fler exempel på hur språk avspeglar verkligheten:

Holländarna är kända för att vara noga med det ekonomiska. Och lustigt nog har nederländskan inget eget ord för "gåva"! Man använder ett lånord, franska cadeaux.

Iriskan saknar possesiva pronomen. Man kan alltså inte säga att den där saken är min, även om det går att uttrycka begreppet - man säger att "den saken är med mig". Uttrycket "jag älskar dig" finns inte heller, utan man säger "du är bra". Man ser omedelbart för sig en samling ganska coola personer som lever i någon sorts urkommunism, där personlig äganderätt inte var viktig nog att ha ett eget ord.

De slaviska språken betyder bokstavligen de talade språken; slaver betyder de som kan tala. Tyskarna heter på polska Niemcy, eller ordagrant, de stumma. (Polski betyder de som odlar jorden.) Över huvud taget så är de slaviska språken ofta väldigt bokstavliga, och det passade bra ihop med kommunisttidens "nyspråkstänkande" där det statliga flygbolaget kunde kallas, kort och gott, "Flyg".

När svenskar och finnar talar engelska uppfattas vi ofta som mycket burdusa och oartiga. Våra språk innehåller nämligen inte "the magic word", please, och vi glömmer därför ofta bort det på ställen där engelsktalande upprörs oerhört av att det fattas.

Finskan har för övrigt ett av de märkligaste språkliga drag jag stött på. Språket saknar genus! "Han" och "hon" är samma ord, och en finsk vän till mig som hade bott flera år i Dublin höll på att bli vansinnig när han kom hem och talade med sina vänner: han ville hela tiden veta om till exempel den "kollega" som de talade om var manlig eller kvinnlig (för naturligtvis går det att uttrycka på finska). Hur finnarna utifrån detta perspektiv lyckades dra slutsatsen att alla svenska män är homosexuella vet jag inte. Men man kan se att de har haft ett samhälle där män och kvinnor på ett fundamentalt sätt har haft samma värde - säkert med tydliga könsroller, men med samma grundläggande värde.

Och man kan faktiskt med viss sannolikhet avgöra att vi har levt i kärnfamiljer lika länge som vi har haft språk - minst 40 000 år, kanske längre. Detta genom att se att i över 70 % av alla språk betyder pappa (eller dada, eller baba, eller tata) någonting, och i över 70 % av fallen är detta just pappa, eller någon annan manlig släkting. Visserligen är detta närapå det första ett barn klarar av att säga, men om språken hade utvecklats helt oberoende av varandra skulle det ha varit mer slumpmässigt om papa var en manlig eller kvinnlig släkting.

Språk är intressant, till och med utanför Fredrik Lindströms program.

Se där. Jag hinner inte mer än lägga ut en bloggpost om snuttifiering innan Tony Blair hamnar i blåsväder (http://politics.guardian.co.uk/labour/story/0,,1759546,00.html). Han planerar alltså att införa drakoniska säkerhetslagar som bland annat ger rätt till kommunarrest för misstänkta terrorister och brottslingar (av SÄPO-snitt, om någon minns det), konfiskering av pengar om någon påträffas med mer än 1000 pund i plånboken (för det kan vara knarkpengar) och beslag av bilen om man misstänks vara knarklangare (alltså helt utan krav på bevisning), detta i tillägg till befintliga lagar som gör det möjligt att arrestera utlänningar på obestämd tid utan att ens ange vad de misstänks för.

Blair hävdar att han har en majoritet av väljarna bakom sig. Men det beror, som så ofta, på exakt hur frågan ställs.

Organiserad brottslighet och terrorism är jobbiga saker. Framför allt därför att de utnyttjar friheter och rättigheter som är centrala i en demokrati. Man måste kunna röra sig fritt, man måste kunna gå omkring på gatorna utan att bli stoppad och visiterad utan särskild anledning, man måste kunna kontakta vem som helst utan att bli avlyssnad eller censurerad. I USA har man kämpat med den här problematiken sedan 30-talet (Al Capone), i Israel så länge landet har funnits: hur kan man bekämpa detta på ett effektivt sätt utan att offra själva demokratins kärna?

I USA har man valt att arbeta långsiktigt, och till största delen via lagstiftning. Man har till exempel generösa regler för den som hoppar av en kriminell organisation, med vittnesskydd, åtalsimmunitet och hjälp att "starta om". (Naturligtvis hjälper geografin till: en tjallare i Philadelphia kan få en ny identitet och ett nytt jobb i Portland, på andra sidan kontinenten, vilket försvårar det rejält för skurkarna.) Man har också valt att legalisera saker som varit olagliga (alkohol och spel, till exempel) för att ta bort de övervinster maffian kan göra på varor och tjänster som är förbjudna.

Israel har valt en annan väg. Där gör man i vissa situationer avkall på principen "oskyldig tills motsatsen bevisats". Det är en princip som gäller i moderna västerländska demokratier, men som tyvärr får till effekt att en del skyldiga går fria. Om man kör på det andra sättet, får det effekten att en del oskyldiga råkar illa ut. Senast förra veckan sköt israeliskt flyg raketer mot ett hus som innehöll en palestinsk terrorist, men även flera mer eller mindre oskyldiga människor; raketerna gjorde ingen skillnad utan både terroristen och hans femårige son dog. Israel brukar hävda att det här agerandet är nödvändigt för medborgarnas säkerhet; man kan anföra att det är minst sagt tveksamt om metoden verkligen fungerar, men det jag egentligen är ute efter är att israelerna själva har den uppfattningen att man har avsagt sig delar av demokratin i utbyte mot säkerhet.

Storbritannien, eller åtminstone Tony Blair, verkar nu vara på väg åt det israeliska hållet. Han säger att väljarna är med honom, men jag misstänker förstås att han bara har frågat om de vill se tuffare tag mot organiserad brottslighet, inte om de vill se de tuffare tagen även om det innebär att demokratin urholkas.

Å andra sidan kan det faktiskt vara så att de skulle vara med honom ändå. Trygghet är viktigt för de flesta människor, varje dag. Demokrati är något man utövar tredje söndagen i september vart fjärde år. Yttrandefriheten kan inskränkas ganska drastiskt utan att det påverkar sändningarna från fotbolls-VM eller Så ska det låta. Och man gick tryggare på gatorna i Leningrad än man gör i S:t Petersburg, om än bara för att var femte människa man såg var KGB-angivare.

Men det man lätt glömmer bort är detta: man sover säkrare i sin egen säng i S:t Petersburg än man gjorde i Leningrad. För KGB kommer inte längre och hämtar dig på småtimmarna.

Vill man ha tuffare tag mot brottslingar även om det betyder att man ibland dömer oskyldiga? Och hur många oskyldiga får de i så fall döma? Får de döma dig? Får de döma dina barn?

Priset för trygghet är otrygghet.

Demokrati är en av de vackraste drömmar mänskligheten har drömt. Kanske kommer det en dag att visa sig att den inte klarar av allt, kanske kommer det att visa sig att vi måste ge upp den inför terrorister och maffia, eller inför fågelinfluensa och oljekriser. Men om vi idag kastar ut våra grundläggande värderingar med motiveringen att bara den som är skyldig har något att dölja, då begår vi misstaget att - för att låna ett engelskt uttryck - kasta ut väldigt mycket barn med bara en ynklig skvätt badvatten.

Jag utlovade snuttifiering i början, och här kommer den. Det finns faktiskt ett ganska effektivt motmedel mot organiserad brottslighet. Men det kräver att vi alla avsnuttifierar oss.

Brottslingarna har makt, och har blivit ett stort problem, därför att de har pengar. Pengar som de tjänar på själva brottsligheten. Men de skulle inte kunna tjäna några pengar om det inte fanns någon efterfrågan.

Det är vårt eget fel. Vi hjälper maffian, och undergräver vår egen demokrati, när vi köper smuggelsprit. När vi frågar i kiosken om de inte har billigare cigaretter. När vi går på stans billigaste Happy Hour utan att fråga oss var ölen egentligen kommer ifrån. När vi väljer den billigaste leverantören utan att undersöka om vissa av delarna kanske har tillverkats i fabriker där barn hålls som slavar. När vi vet att våra grannar, kollegor eller lagkamrater "går till prostituerade", vilket ofta bara är en fin omskrivning för att de våldtar slavar, utan att vi ens säger ifrån. När vi tycker att det är glamouröst med en liten partykick utan att fråga oss vem som tar hem de grova pengarna på det vita pulvret.

Det här är ingen propaganda för Moral och Dygdighet. Bränn hemma själv om du vill (eller jäs vin, det är ju till och med lagligt), tävla med förstafemman om att gå i säng med uttråkade hemmafruar, odla olagliga örter i en kruka hemma i fönstret, det skiter jag i.

Men tro inte att det du gör inte spelar någon roll. Tro inte att du är en liten snutt som inte är förbunden med något annat.

Varje krona du ger till dem använder de för att köpa ännu en liten bit av din frihet.

Titeln på den här bloggen kanske har fått en och annan att fundera. Tycker jag att det var bättre förr? Och vilket "förr" är det då jag tänker på? Är det konservativa svenskars "förr" som oftast inträffade någon gång på 50-talet, eller kanske konservativa britters "förr", som inträffade på 1850-talet?

Nä - egentligen tycker jag att ganska få saker var bättre förr. Ta vården t.ex. Det är klart att det inte fanns samma sorts vårdköer förr, men det berodde till stor del på att man kunde bota färre sjukdomar, så att folk helt enkelt gick hem och dog istället. Förr var lunginflammation helt livsfarligt; härom året skickades min egen lilla pappa hem med penicillin och Magnecyl och blev bra på en vecka. Däremot har vårt förtroende för vården försämrats; i början på 60-talet antogs det allmänt att man snart skulle kunna bota allt - cancer, nageltrång och förkylning - och att en läkare skulle kunna ställa fel diagnos var inte ett ämne för löpsedlar utan för skräckfilmer. Men det berodde ju på att vi var mer blåögda då, vilket knappast egentligen var bättre.

Blåögdheten var ju också en blandad välsignelse. På 60-talet trodde vi fortfarande att vi skulle befrias från arbete, eftersom mekaniseringen skulle göra mänsklig arbetskraft överflödig. Min mamma såg igenom det redan då: hon insåg att det var ju knappast vi som skulle äga industrirobotarna. Men de flesta gick omkring i nån sorts lycklig entusiasm över det lyckorike som väntade runt hörnet, så fort vi hade kommit på den exakta kemikalien att stoppa i oss så att vi kunde vara höga som hus hela tiden. Nu är vi mer cyniska, men förväntningarna är åtminstone mer realistiska.

Mobiltelefoner. Bara en sån grej. På den tiden de kallades yuppienallar var de obetydligt smidigare att ha med sig än telefonkatalogen och kostade som en medelstor försvarsbudget att tala i. Jag såg inte direkt någon fördel med att ha en då, vilket gjorde att jag fick utstå beskyllningar om att vara teknikrädd; när jag senare fick behov av en mobiltelefon (eftersom jag började odla fritidsintressen som utövas ute i naturen) skaffade jag mig en Ericsson, vilket dåförtiden räckte för att göra vem som helst teknikrädd. Nu har jag en liten mojäng som är så liten att jag inte märker om jag tappar den, vilket jag kan göra utan större risk eftersom den är någorlunda vattenskyddad, samtalen kostar mig närapå ingenting och själva telefonen kostade en krona i inköp.

Och även om världen är full av skandaler och elände nu, så ska man inte inbilla sig att det var bättre förr. Den enda skillnaden var att vi inget fick veta. Jaltakonferensen, t.ex., var ju fullständigt horribel, världen delades upp mellan segrarmakterna i andra världskriget utan att de inblandade tillfrågades, och ändå beskrivs den idag i helt neutrala eller välvilliga ordalag i de flesta referensverk. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jaltakonferensen, bara för att ta ett exempel.)

Men något måste jag väl ändå sakna, eftersom jag spanar efter det?

Jodå. En gång i tiden fanns det folk som tog helhetsgrepp. En speciell sort kallades nationalekonomer, och de räknade på vad som var bra så att säga övergripande, när man summerade alla led. Nån gång på 80-talet ersattes de av en teori om att ifall man bara kunde få maximal vinst från varje liten bit av systemet, så skulle det automatiskt bli maximal vinst i hela systemet, vilket är matematisk rappakalja och förmodligen beror på sänkta matematikkunskaper bland ekonomer.

Skolans förfall beror på detta tänkande. Man har nämligen delat upp alla kommunala verksamheter i små vinstdrivande pusselbitar, och bland annat ligger alla kommunernas fastigheter numera i kommunala fastighetsbolag.

De där bolagen ska gå med vinst. Alltså tar de ut så höga hyror de kan. Även av andra kommunala verksamheter. Som skolorna.

Vi har alltså kommunala fastighetsbolag som drar in stora pengar från de kommunala skolorna, genom att sätta vad de tycker är "marknadsmässiga hyror" på fastigheter som inte kan användas till något annat än skolverksamhet, på en marknad där det saknas konkurrens. Skolorna ruineras, och våra barn får allt sämre utbildning. Men fastighetsbolagen går med vinst.

"Politik är att vilja", sa Olof Palme, och även de som tyckte hjärtligt illa om honom får hålla med om att han verkligen ville en hel massa saker. Numera skulle så gott som alla aktiva politiker istället skriva under på att "Politik är att läsa opinionsundersökningar". Få partier vill egentligen genomföra saker och övertyga folk om att det de vill genomföra är bra idéer. Det normala är istället att de undersöker vad folk vill få gjort, och sedan skriver ihop ett åtgärdspaket som passar. Ibland utsmyckar de det med lite retorik från kalla krigets dagar.

Över huvud taget tycker jag att allt har blivit, som man säger, snuttifierat. Man ägnar sig åt att väcka uppmärksamhet kortsiktigt i stället för att arbeta långsiktigt för att uppnå ett mål. Vi får kvartalskapitalism, där företagen måste visa vinster varje kvartal även om det går ut över företagets möjligheter att överleva på längre sikt. Vi får tidningar vars löpsedlar behandlar alkohol, TV-kändisar och deras anatomi (den här tidningen skulle göra vad som helst för att få skriva "FARMEN-MARIAS BRÖSTIMPLANTAT SPRACK UNDER SPRITFEST" för så säljer man ett lösnummer - däremot urvattnar man varumärket totalt, men det är nästa chefredaktörs problem). Vi får ett försvar där varje soldat kostar 1,3 miljoner fast arbetskraften är gratis (de har samma problem som skolorna nämligen). Och vi får debattprogram på TV där debattledaren börjar hetsa deltagarna mot varandra så fort de ser ut att närma sig varandra i någon enstaka fråga (ja, jag tyckte illa om Siewert redan innan han uttalade sig om Melodifestivalen). Och dokusåpor, där det premieras att vara Värst på kortast möjliga tid.

Man tänker i små snuttar, och glömmer bort att det finns vad som på storföretagsengelska kallas för "The Bottom Line" - en slutsumma, som är det man egentligen är ute efter, ett slutmål. Som det är nu, så irrar de flesta istället omkring lite planlöst. Utan mål.

Mållöst.

Jag har pratat lite om juridik i den här bloggen. Jag har ingen direkt utbildning på området (förutom en gammal kurs i handels- och datajuridik), men jag är ändå lite intresserad och har läst rätt mycket lagtexter. Så jag vet helt säkert att en del lagstiftning är föråldrad.

Många känner till lagen "Huru svin må i ollonskog släppas", som stiftades någon gång i samband med att det förbjöds att blota till Oden, men det finns fortfarande rätt många lagar som inte har förändrats sedan Gustav Vasas tid och som faktiskt formellt sett fortfarande gäller.

Här följer några av mina favoriter.

Handelsbalken

1 kap. Om köp och skifte

10 § De varor, som av stadens vräkare böra skådas och prövas, må köparen ej taga till sig, förr än det skett är; eller böte köparen och säljaren, vardera tio daler.

3 kap. Huru burskap vinnas må

1 § Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom burbrev där å.

Byggningabalken

2 kap. Huru å tomt byggas

1 § Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga forderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar.

19 kap. Om avgärda bys rätt

1 § Bolby är gammal by, och avgärda by den, som å bolbys mark byggd är, och haver sina ägor, inom hank och stör, av bolbyn.

2 § Avgärda by njuter med bolby, till sin nödtorft, å dess utmark, timmer, gärdsel och vedbrand, näverflät, torvskyrd, sand och lertäkt, mulbete och hjordavall för sina kreatur, så många, som vid dess loge och lada födas, så ock kärreslåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej själv vill eller kan dem hävda. Han äger ock fiske och notvarp vid den strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; dock må bolby ej hindras, att fiska där utanföre i sjön. Ej må avgärda by av dessa rättigheter något till annan upplåta, eller av bolbys skog och mark mer intaga, än det han inom gård och vård, eller vissa råmärken, av ålder haft; ej heller av bolbys skog och mark, eller egna hägnader avsalu göra. Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10 kap. sagt är.

21 kap. Om bi

1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.

Och tänk på att man är enligt lag skyldig att känna till alla lagar, och att följa dem.

Kan någon ge mig adressen till vräkarna i Stockholm?

Jag ser i notiser på Internet att George Lucas tänker hålla sitt löfte att inte göra fler Star Wars-filmer. Däremot sa han inget om TV, och planerar en serie. I 100 avsnitt (http://www.theregister.co.uk/2006/03/15/star_wars_tv_spin_off/). Serien ska utspela sig mellan film 3 och film 4, som var den sjätte respektive första att släppas, vilket har en tendens att förvirra den som inte är invigd. Ja, i ärlighetens namn så blir diskussioner mellan invigda också lätt förvirrade.

Det kan bara inte bli bra. I alla fall inte lika bra som när jag var 12 och gick på premiären av den första filmen med förväntningarna uppskruvade i taket, och så var filmen ännu bättre än jag hade hoppats på.

Jag tänker på den där filmen ibland när jag läser utrikesnyheterna. Speciellt på det som en recensent hade observerat, och som är betydligt mer aktuellt idag än det var då. Han ställde frågan "Vad är det som gör Luke Skywalker till den goda hjälten i filmen?". Alltså vilka personliga egenskaper det är han har som gör att han uppfattas som god.

Den som har sett filmen kan fundera ett ögonblick här.

OK, vad du än svarade så var det fel. Luke Skywalker är i och för sig en ganska sympatisk ung man som gör sitt bästa när han oförhappandes hamnar som kusinen från landet mitt i ett hjälteepos, men han har faktiskt i sig inga egenskaper som gör att man uppfattar honom som god. Däremot är det lätt att identifiera filmens skurk som ond: Darth Vader slår ihjäl folk som råkar stå i vägen, spränger planeter i luften och torterar väna unga prinsessor.

Det enda som identifierar Luke Skywalker som god är att han slåss mot någon som är ond.

Recensenten såg detta som symptomatiskt för amerikansk kultur och amerikanskt samhälle. Man hade helt glömt bort att det kan finnas egenskaper som man kan räkna som goda i sig. Han såg det som något som kunde bli ett problem om man automatiskt definierades som "god", bara man kämpade mot någon som var lätt att känna igen som ond.

Detta var alltså tjugofem år innan Bush invaderade Irak med hänvisning till att Saddam Hussein var ond.

Jag har inga problem med den beskrivningen. Saddam Hussein är otvivelaktigt en av planetens elakaste invånare, och totalt olämplig som ledare för något alls, det må vara ett land eller en frimärksklubb.

Problemet är att den amerikanska administrationen måste ha någon som är ond för att de ska kunna uppfatta sig själva som goda.

De kommer i så fall att fortsätta att anfalla diverse länder, på ytan med hänvisning till att de är baser för terrorism, knarkhandel eller pedofili eller något annat som är lätt att identifiera som ett otyg, men egentligen innerst inne för att amerikanska hjältar inte längre är goda, utan bara anti-onda. De är inte längre för demokrati, utan bara mot diktatur. Det kan ju låta lite avigt, men situationen i Irak idag illustrerar vad det är frågan om: med diktatorn borta, har en hel hoper lokala oppositionsgrupper börjat slåss inbördes, eftersom de egentligen inte vill ha demokrati, utan bara vill ha en annan galen diktator. Amerikanerna är lite oförmögna att förstå hur det kunde gå så galet, eftersom filmerna har en tendens att sluta med att Dödsstjärnan sprängs i bitar, och det bara antas att alla lever lyckligt i alla sina dagar därefter.

Och mycket riktigt hade USA bara hunnit få fast Saddam Hussein innan de började mumla om att Syrien nog också var en skurkstat, men nu tycks de ha siktet inställt på Iran istället (http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/04/02/wiran02.xml). Man kan till och med slå vad om när angreppet blir (http://www.intrade.com/ anger just nu 34,2 % chans att det blir senast om ett år). De anger också 50,2 % chans att en republikan vinner valet 2008, vilket man får anta skulle betyda att man fortsätter på den inslagna vägen. Fast de erbjuder inga odds på det.

Själv förutsäger jag bara att USA kommer att anfalla ett land till inom ett år. För att de ska få känna sig som The Good Guys.

Har jag inget hoppfullt att säga? Jodå. Dels finns det ju gott om helt vettiga amerikaner. Det finns folk vars patriotism står bortom allt tvivel som tycker hjärtligt illa om den nuvarande administrationen; se t.ex. http://www.lepow.com/tag/ som har blivit en storsäljare som tröja.

Och min egen son, snart 5, har hyggligt bra koll fast han har det mesta av sin information från Lego.com. Han vet t.ex. att Darth Vader började sin bana som Anakin, som var snäll. Och häromdagen la han pannan i djupa veck och frågade: "Men varför ville Anakin bli ond?"

Så länge barn kan säga så insiktsfulla saker finns det hopp.

NASA har problem. Igen. Saker går mystiskt sönder för dem. Inte då de här rymdfärjorna som trillar ner, utan hemma på jorden (http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806658,00.html). Rymdfärjorna trillar omkull från stillastående och får bucklor, saker börjar brinna, de tappar saker på rymdfärjorna så att de går sönder, osv.

På NASA tror man i allmänhet att detta beror på att neddragningar i budgeten har gjort att man anlitar billigare leverantörer, som inte tänker på säkerhet på samma sätt. Billiga leverantörer har jag ordat om förut (http://blogg.expressen.se/spaning/entry.jsp?messid=5017). Men nu pratar vi om en verksamhet som har en budget på 120 miljarder kronor. Man tycker att de borde ha råd. Om man kan designa en toalettstol för 170 miljoner kronor (http://www.abc.net.au/science/k2/moments/s348188.htm) så borde man kunna investera nån hundring i en säkerhetslina så att man inte trillar ner från taken.

Själv kopplar jag ihop detta med några mystiska incidenter med de här små robotbilarna som kilar runt på Mars. Det visade sig att deras solpaneler, som förser dem med ström, på något mystiskt sätt rengörs nattetid (http://www.newscientistspace.com/channel/space-tech/mars-rovers/dn6824). Därför kör de där små mojängerna fortfarande glatt runt efter två år, fast de bara designades för att hålla i tre månader. Man tror att det är små virvelvindar som kanske har blåst bort det damm som annars skulle ha samlats på panelerna.

Virvelvindar. Pytt. Det är naturligtvis marsianerna!

Ett gäng små gröna män med sinne för practical jokes. De kommer fram på natten, när de dumma jordborna ändå inte tar några kort, dammar av solpanelerna, städar undan alla fossil i närheten som skulle kunna skvallra om att det faktiskt finns liv på Mars, plockar upp godispapperen och slinker undan igen.

Men trots deras ansträngningar så fick Bush för sig att planera att skicka astronauter till Mars. Eftersom marsianerna inte är direkt intresserade av att amerikaner ska komma dit och införa demokrati åt dem (tänk Irak), så åker de istället hit och försöker sabotera projektet.

Jag är också övertygad om att min dator fungerar genom att det sitter en liten japan inuti och ritar fort som attan på skärmen.

Och att det finns troll på vår server som äter upp min e-post ibland.

Kolla här. Italienska valets segrare, porträtterad i Aftonbladet.

Glad men samlad. Ganska traditionell bild av en valsegrare.

Samma kille i DN:

Samma sak här. Glad partiledare vid valurna. Traditionellt och småtråkigt.

SVD är värst.

Partiledaren röstar. En direkt konservativ bild.

Samma kille en gång till, i engelska Guardian.

Aningen mer personlig bild. OK att man kanske inte känner igen honom nästa gång han står på nåt EU-toppmöte, men det är en smäll jag gärna tar.

Man har gripit en som är misstänkt för att vara Haga-mannen (länkar känns lite överflödiga). Han matchar de DNA-spår som man har säkrat från de olika överfallen. En talesman för Sveriges Kriminaltekniska Laboratorium säger att chansen är "en på en miljon" att det inte är den misstänkte som lämnat de här spåren.

Nu är inte verkligheten lika okomplicerad som på CSI, tyvärr. "En på miljonen" kan betyda rätt mycket olika saker, och det är ingen som har berättat för mig vilken definition de använder just i det här fallet.

En klassiker i sammanhanget är "det fiktiva HIV-testet", som man ibland ger till läkare för att se om de begriper sig på statistik. Anta att du har ett test som kan berätta om en patient har HIV. Men som alla andra tester är det inte perfekt, utan slår fel i ett fall av 1000. Förekomsten av HIV bland dem som inte tillhör någon riskgrupp är 1 på 10000. (Siffran är påhittad, för att göra det enkelt att räkna.) En av dina patienter (som inte tillhör någon riskgrupp) testar positivt för HIV. Hur stor är chansen att han verkligen har HIV?

En läkare av tio svarar rätt på den frågan. Så bli inte ledsen om du inte heller hittade rätt svar, som är "9 %". Det är ganska lätt uträknat: bland 10000 personer kommer testet att hitta den enda som har HIV, men samtidigt även att ge ungefär 10 falska positiva svar. Chansen att någon av dem som testat positivt verkligen har HIV är alltså 1/11 = 0,09. De flesta läkare tror att det är betydligt högre; de flesta svarar 99,9 % eller något liknande, en och annan säger att det är 100 % säkert utan utrymme för tvivel.

Likadant blir det med Haga-mannen. Jag vågar inte riktigt lita på att personalen på SKL är bättre på det här än genomsnittliga läkare, och i ett uppmärksammat fall i England nyligen blev en misstänkt våldtäktsman friad just därför att försvaret lyckades visa att matematiken inte höll. Se själva:

Om "en på en miljon" betyder att det bara finns en som har den här DNA-profilen på en miljon människor - då har vi nio stycken i Sverige. Fyra eller fem av dem är män. Men av de männen är, naturligtvis, tre respektive fyra oskyldiga. Då är plötsligt chansen att just den de gripit är rätt person inte större än högst 25 %!

Som med de flesta saker är det förstås lite mer komplicerat i verkligheten. Rent statistiskt borde det bo 0,1 människor i Umeå med rätt DNA-profil, men å andra sidan så har DNA-profiler en tendens att vara hyggligt bra samlade geografiskt, så kanske alla de här fyra bor i Umeå eller i vart fall i norrländska kuststäder.

Det är därför DNA-bevisning inte kan stå helt ensam, och det är därför polisen så intensivt letar efter andra bevis. Om man ska ha fram en sannolikhet för att en oskyldig person har rätt DNA-profil, bor i rätt stad, pekas ut av vittnen och dessutom har offrens tillhörigheter i en väska hemma, ja, då är läget ett helt annat.

Och, naturligtvis, SKL kanske använder den definition som känns "intuitivt rätt": att det bara finns en chans på miljonen att den gripne är oskyldig. Men det skulle innebära att testet slår fel i ett fall av 10 000 000 000 000. Och att ett test skulle vara så säkert känns rätt osannolikt.

En på miljonen, ungefär.

Med hänvisning till den allra första posten i bloggen kan jag meddela följande:

I tisdags när jag gick förbi byggplatsen hade de, till min oförställda förvåning, mer eller mindre över natten lyckats smälla upp fyra våningar. Det är rätt fantastiskt det där, att de gräver ett hål och så står de och pålar och joxar i hålet i en månad eller två, och så plötsligt står där ett helt hus.

Igår när jag gick förbi hade de fortfarande inte fått på taket.

Fortsättning följer.

Härom kvällen ringde det i telefonen hemma hos mig. Det var inte en telefonförsäljare, ty jag har visligen anmält oss till NIX-registret, men väl en opinionsundersökare, uppenbarligen på uppdrag av den kommun jag nyligen flyttat till. Intervjuaren frågade bland annat vad jag tyckte om att kommunen ifråga tar betalt av gymnasieeleverna för skolmaten.

"Är inte det olagligt?" frågade jag, en smula förvånad.

"Jo, det är det", svarade intervjuaren.

"Ja... jag tycker att politiker som bryter mot lagen ska sitta i fängelse, precis som andra kriminella", svarade jag.

Till saken hör att den som basar över kommunen ifråga är Filippa Reinfeldt, som är gift med han Fredrik. Han som basar över ett parti som brukar tala högt om "lag och ordning".

Jag tänkte på det igen när det stod om ytterligare en moderat som försökt dra av saker i deklarationen som det inte rimligtvis kan ha rått något tvivel om, t.ex. sin kabel-TV och de kläder hon hade handlat under en shoppingturné i New York (http://www.expressen.se/index.jsp?a=559542). Och jag har "i ögonvrån" samlat på mig såna här saker genom åren, och funnit följande:

Socialdemokrater som åker fast för något har antingen ägnat sig åt fyllekörning, vilket får antas vara ganska oberoende av partifärg, eller fastnat med fingrarna i någon syltburk, vilket naturligtvis är något som mestadels händer de som sitter vid nämnda syltburk under mycket lång tid, vilket borgerliga partier haft en tendens att lyckas undvika. De har helt enkelt inte haft samma tillgång till syltburkar.

Moderater som åker fast har ägnat sig åt olika former av ekonomisk brottslighet. Och de är helt överrepresenterade i kategorin "politiker som åker fast". Det verkar som om väldigt många moderata politiker på lokal nivå har någon sorts uppfattning om att "snart vinner vi valet och avskaffar ändå alla dumma lagar som gör att jag inte har så mycket pengar som jag skulle vilja ha, så jag kör efter de nya lagarna redan nu". Med "väldigt många" menar jag förstås inte "de flesta", bara "väldigt många för att vara ett parti som påstår sig värna om lag och ordning".

Om jag vore Fredrik Reinfeldt skulle jag tycka att det här var ett problem.

Jag har faktiskt mailat karln, förra gången det var en moderat som åkte dit för någon sorts bokföringsbrott, och frågat om han inte tyckte att det vore läge att göra något åt saken. Han svarade inte, så jag har antagit att han tyckte det var OK som det var.

Men nu, tack vare en opinionsundersökning, så har jag äntligen kopplat.

Han vågar inte säga nåt för då får han fan hemma.

Nu är vårbudgeten klar (http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12297638.asp, och nästan hela övriga svenska tidningsvärlden dessutom). Oppositionen beklagar sig, vilket i princip är oppositionens uppgift - man behöver ju knappast vara politiskt skolad för att inse att man ska bua när bortalaget har bollen. Eftersom budgeten nuförtiden alltid är balanserad (bland annat beror detta på det man kallar utgiftstaket), så kan de inte längre klaga på underskott och annat mer fundamentalt, vilket måste kännas lite trist. De får ägna sig åt att klaga på den exakta fördelningen istället.

Sverige går i alla fall nuförtiden med vinst, vilket är en trevlig omväxling. Annat är det i USA. Den som har lust kan titta efter på http://www.kowaldesign.com/budget/, som visar med all önskvärd tydlighet hur republikanska presidenter får kurvan att vända. (Man ska inte låta lura sig av att t.ex. Clinton tog över 1993, ett år med stort budgetunderskott. Ekonomin för ett helt land är rätt trög att styra, ungefär som en oljetanker, som det tar en vecka att svänga. När Clinton slutade, 2001, låg budgeten på ett stort plus.)

USA:s budget för 2006 har alltså ett underskott på 350 miljarder. Dollar. Hela den svenska statsbudgeten är på 783 miljarder kronor. Detta betyder att USA går back med tre och ett halvt Sverige varje år.

Den där webbplatsen är förstås rätt kritisk till det hela, och redovisar bland annat siffrorna i dollar istället för i procent av hela budgeten - det sättet tar bland annat inte hänsyn till inflationen och visar en kurva som ser ut att sticka iväg upp mot oändligheten. Den som istället vill se hur saken beskrivs av de som har ansvaret, kan titta på http://www.whitehouse.gov/omb/budget/fy2007/overview.html, där man berömmer sig av hur duktigt man sköter ekonomin. Titta speciellt på diagram 3, som är ett mästerverk i genren vilseledande grafik. Den visar hur budgetunderskottet kommer att sjunka under ett streck i figuren; det föreställer "genomsnitt för de senaste 40 åren" men det ser ut som om det var någon sorts nollnivå. Dessutom ska detta ske om flera år, vilket är en prognos med samma säkerhet som de där "så blir semestervädret" som man kan se i kvällstidningarna så här års. Och när man läser lite närmare så finner man att de utgår från att högkonjunkturen kommer att fortsätta oavbrutet under de aktuella åren, vilket i så fall vore närapå den längsta högkonjunkturen i historien.

Men så dags har USA en ny president, så det behöver Bush inte direkt bekymra sig om.

Varför tycker jag att det här är intressant, då? Jo, budgetunderskott är otrevliga saker, om de är för stora och håller på länge. Naturligtvis går inte en stat i konkurs, men det kan bli dumt i alla fall. Det finns två sätt för en stat att få ihop de pengar som fattas: antingen trycker man nya sedlar, vilket ger inflation och inte gillas av finansmarknaderna, eller också lånar man pengarna, vilket ger en statsskuld som man måste betala räntor på; detta gillar finansmarknaderna, officiellt för att det anses vara sundare ekonomi, men vem tror ni det är som man egentligen betalar räntorna till?

Oftast lånar man pengarna inom landet (obligationer köps till största delen av lokala aktörer), men på en öppen marknad kan också utländska aktörer köpa obligationer, ifall de anser det vara en intressant investering.

Budgetunderskotten beror framför allt på att det är ganska dyrt att ha en massa soldater i främmande länder. USA har just nu en massiv truppnärvaro i Afghanistan och Irak. Bush ber konstant kongressen om mer pengar till detta, och faktum är att så länge den politiska viljan finns, kan man göra ungefär vad som helst med en ekonomi. Men bara ungefär.

USA har idag också ett stort underskott i bytesbalansen. Det beror i princip på att man importerar mer än man exporterar, dvs man betalar mer till utlandet än vad utlandet betalar till USA. Det här behöver inte heller vara ett stort problem.

Tillsammans är det däremot ett problem. Oftast. Just i fallet USA har världens finansmarknader bestämt sig för att det nog inte är så farligt; motivationen tycks vara att det är just USA det rör sig om. Men det där kan ändras fort, om det händer något som marknaderna inte riktigt gillar.

Och här kommer själva pudelns kärna. För att ha råd med sina krig, har Bush lånat en otrolig mängd pengar utomlands. Närmare bestämt i Kina. USA är nu skyldiga Kina 260 miljarder dollar. 2000 miljarder kronor.

Just nu håller Kina och USA på att bråka om handel och växelkurser (http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/4875606.stm). Personligen tror jag att kineserna kommer att ge efter lite grann den här gången. Men inte för att blidka USA. Utan för att det passar dem ganska bra att ha en sådan hållhake. När som helst - t.ex. om USA får för sig att protestera mot en eventuell invasion av Taiwan - kan de säga "OK, då får ni betala era skulder". I praktiken skulle de bara rea ut sina obligationer; effekten blir densamma. Total ekonomisk kollaps.

Och detta är inte det värsta. Ny storköpare av amerikanska statspapper är okända truster, baserade i karibiska skatteparadis (http://www.gold-eagle.com/editorials_05/conrad052105.html). De som är lite konspiratoriskt lagda tror att det är USA själva som ligger bakom, för att hålla uppe dollarns värde. De som är lite mer konspiratoriskt lagda tror att det kanske är Kina, som officiellt har slutat köpa på sig USA:s budgetunderskott, men som kanske vill ha ett "hemligt vapen".

Men om det skulle visa sig vara ryska maffian eller Medellinkartellen, ja då ligger vi riktigt illa till. Eller varför inte bin Ladin.

För det lär knappast vara Dahlai Lama.

Kära go'vänner, igår blev det inget inlägg. Jag var nämligen upptagen med att försöka lugna ner en mer än vanligt besvärlig kund.

Hon hade i och för sig fog för att beklaga sig: vi hade levererat en tjänst som inte riktigt höll måttet. Hennes stora klagomål gick dock ut på att vi inte hade gissat oss till vad hon egentligen ville ha. Och när jag hade luskat lite, och läst mellan raderna i lite olika mejl, och lyssnat lite extra i telefonluren, så kunde jag lite snabbt summera situationen, sedd från mitt perspektiv.

Hon var osams med sin chef.

Hon var egentligen inte intresserad av att få en bra tjänst, utan var främst intresserad av att konflikten skulle fortsätta. Antagligen för att ha något att sätta dit sin chef för.

Min vana trogen gör jag ett snabbt hopp nu: Allt detta är Expedition Robinsons fel.

När man lägger upp sin dokusåpa, vilken sorts människor tror ni då att man väljer att ta med sig till sin öde ö eller sin grekiska semesterort eller vad det nu kan röra sig om? Vanliga, normala, sansade människor som är villiga att samarbeta för att lösa gemensamma problem? Hur intressant TV blir det av det? Nä - man väljer ut folk som ska ha samma effekt på varandra som fingernaglar på en griffeltavla. Folk som är totalt oförmögna att hantera konflikter. Folk som älskar att provocera andra och vara hänsynslöst egoistiska. De får gärna ha olika störningar i sin personlighet, de ska ha dåligt ölsinne och framför allt ska de vara utagerande, så att det lönar sig att peka på dem med kameran liksom.

Det ska hända saker. Annika Lantz fångade det perfekt när hon sa att Bert Karlsson hade köpt rättigheterna till Riksdagen och skulle göra dokusåpa på konceptet, så att Sverige under nästa mandatperiod skulle styras av en kommunist, en nazist, en militant vegan och en tjej som visar brösten. Extrema personligheter som inte alls går ihop.

Men sen blir det problematiskt. Vi människor är programmerade att imitera det beteende vi ser runt omkring oss, även om det inte egentligen finns någon anledning till det (http://expressen.se/index.jsp?a=558666). Så nu växer det som svampar ur jorden folk som undermedvetet tror att det är normalt att bilda mobbningspakter och odla konflikter och liknande dokusåpabeteende.

Det här har jag sett många exempel på under senare år, framför allt i jobbsammanhang. Sedan 1998 ungefär har det för varje år blivit vanligare med kollegor, kunder och leverantörer som gräver ner sig i konflikter och ägnar all sin energi åt att bråka, istället för att försöka komma fram till en vettig lösning och jobba vidare. Lustigt nog brukar de livligt delta i diskussionerna om dokusåpor vid fikabordet. (Men det följer inte av detta att alla som diskuterar dokusåpor gillar att bråka på jobbet. Förstås.)

Själv tittar jag inte på dokusåpor. Jag har roligare saker att göra än att titta på när odrägliga människor blir osams.

Till exempel att skriva bloggar och klaga på dem istället.

Nu slutar man sälja surströmming på Arlanda (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=531690). Tacka fan för det. Att forsla ut burkarna ur landet måste ju strida mot någon sorts avtal om biologiska stridsmedel.

*                     *                     *

Kammarrätten i Sundsvall tillåter dömda sexbrottslingar att läsa pornografi med hänvisning till "rätten till informationsfrihet" (http://www.expressen.se/index.jsp?a=552794). Information. Pornografi. Information. Pornografi. HALLÅÅÅÅ!!!

*                     *                     *

Fredrik Reinfeldt hoppas att vår nye utrikesminister ska kunna ge oss en "mer nyanserad bild av USA" (http://www.expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=552719). Nu är ju för det första en utrikesministers jobb mer inriktat på själva utriket liksom, inte på att bedriva charmoffensiv i Sverige på uppdrag av främmande makt. För det andra har jag min egen USA-bild från vänner i USA, som upplyser mig om att deras land styrs av en samling vettvillingar som anser Uppenbarelseboken vara en bättre guide till samtida händelser än New York Times, under ledning av en president som har som enda punkt på programmet att oljeaktierna ska gå upp. (Det här är inga hippies eller annan flumvänster vi talar om, utan medlemmar i demokratiska partiet och präster och så vidare.) Jag har en känsla av att en "mer nyanserad bild av USA" skulle vara en ganska stor besvikelse för Reinfeldt.

*                     *                     *

Carola anser sig se yngre ut än någonsin (http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,799206,00.html). Um, sorry, Carola. Du ser bara mer datoranimerad ut än någonsin.

*                     *                     *

Tre göteborgare har tillbringat en natt inspärrade i ett kassavalv (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=534031). De anges ha krupit in där vid tvåtiden en söndagsmorgon, en tidpunkt när de märkligaste påfund har en tendens att framstå som en god idé. Själv har jag vid ett liknande tillfälle lyckats låsa in mig under en partikelaccelerator.