Kategori: Sorg

Själva livet gör ont!

Pratade länge med styvpappa idag. Han säger att han har det väldigt tungt just nu. Oro, väntan... Barnen. Under samtalets gång fick vi reda på att domen faller den 19:e denna månad. D.v.s. om två veckor.

Besöket hos mamma gick bra, fast jag såg på henne att även hon var lite nere. Jag lämnade in albumet jag gjort, men jag vet inte om hon fått det ännu!

Nu står hösten för dörren och det har gått så lång tid sedan jag såg min mamma i frihet. Om domen kvarstår så har jag räknat ut att det kanske tar ca: 1 år innan de kan börja få sina permissioner. Ett långt år har vi nu framför oss.

Livet går förvisso vidare. Men inget är detsamma. Utan mamma och styvpappa är inget sig längre likt. Vi sörjer alla. Hur detta år har blivit.

Hur ont själva livet kan göra. Vi biter ihop och försöker se morgondagen med tillförsikt.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-okt-06 12:35:55 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Om brottet, Nyheter om mamma

Lugnet efter stormen...

Det är min vecka att boka tid hos mamma. Hann inte idag, men ska göra det i morgon förmiddag. Brorsan och hans familj har fått två veckor i rad nu och jag kommer nog också göra besök två veckor i rad nu.

Mamma ringde i dag och var ganska nere. När rättegången var över så gjorde hon en utrensning i sin cell och plockade bort allt utredningsmaterial som hon gått igenom inför rättegången.

Hon sa dagen efter rättegången att hon kände viss lättnad och som att det var som att påbörja ett nytt kapitel. Sedan gick det bara utför. Hon säger att det vände snabbt till depression.

För mig är det lite tvärt om. Först efter rättegången kände jag så mycket ilska. Adrenalinet höll mig uppe och gjorde mig stark. Nu känner jag i stället att luften gått ur mig på något sätt.

Domen kommer ta tid, efter den 4/10 kommer vi att få veta NÄR domen kommer att falla. Men i sanningens namn så har jag inga större förhoppningar angående det teaterskådespel som vissa väljer att kalla rättegång...

Fast någonstans längst där inne kan jag ändå inte låta bli att hoppas...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-sep-25 22:14:15 | 4 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Om brottet, Nyheter om mamma

Ingen kroppskontakt!

Bakom dessa fönstergaller sitter min mamma. Häktad. Den första rättegångsdagen i Svea Hovrätt är över! Sammanfattning? Åklagaren malde på hela dagen, timme efter timme. När han inte kom på något nytt att säga, så upprepade han i stället vad han redan sagt.

Jag blev verkligen irriterad, för de har trots allt bara 2 ½ dagar på sig, de sitter tre personer Åtalade och var och en av dessa har varsin advokat som vill göra sina röster hörda! De sista kanske 2 timmarna hölls ett kort förhör med en av de åtalade och sedan fick min mamma prata.
Hon gjorde det väldigt väl. Min mamma är en god talare. Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag att hon krossade Åtalet totalt, men så är jag ju också partisk. Dessutom är jag medveten om att det återstår 1 ½ dag till...

Styvpappa har ännu inte talat. Han är också en god talare, men jag vet att min mamma är en bättre talare, så det är bara att hålla tummarna för att han klarar trycket!

Idag fördes även mamma in och ut med handklovar. Det känns så overkligt! Dessutom tycker jag att det är så himla onödigt. Vad skulle en kort tant på över 50 år kunna göra? Slå ner 7 vakter och springa, eller vad?

Det känns (i så fall) mer berättigat att de gör det på styvpappa då han är ganska stor och en man, liksom. Men mamma? Tänk er själva en gammal mormor med grått hår, lite överviktig och väldigt kort i handklovar.

Inte lär det heller vara för risk för fritagning, för skulle det vara det, så skulle ju knappast handklovarna kunna hjälpa ens... Det känns illa. Det gör mig så ont.

Innan allt avslutades frågade mamma den ena vakten om hon fick krama om mig (jag stod en meter ifrån) men hon svarade bara sturskt att "Ingen kroppskontakt" och ställde sig emellan oss...

OK, ni gör som ni vill med oss nu! Men vår tid kommer också...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-sep-18 21:26:51 | 3 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet, Nyheter om mamma

Jag ska besegra dig!

Oro, varför kommer du till mig om natten? Varför söker du upp mig, när jag sitter i ensamhet?

Oro och sorg, varför förföljer du mig när jag står ensam, utan möjlighet till tröst?

Oro, varför maler du på i mitt inre? Som en parasit som lever av andras olycka?

Oro, varför är det så svårt att ge mig en stund av ro?

Men jag ska besegra dig!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-sep-04 00:36:13 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg, Att vara anhörig

Avsked!

På denna bild är ett av mina barn, på huk, utanför Kronobergshäktet med ögonen fyllda av tårar, efter första besöket hos sin mormor. Det var känslofullt och laddat. Men gjorde mycket gott för mina barn. Det var inte bara tårar utan också skratt och glädje.

Efter det besöket fick jag ett brev av mamma där hon skrev att vakten som följde oss ut, hade sagt till mamma att det var det finaste familjeavsked han sett. Särskilt för att vi sa till barnen när de var ledsna att det är ok att vara ledsen, men att mamma också försäkrat att det var jobbigt, men att hon klarar sig och faktiskt är okej.

Vakten hade sagt att de flesta säger till barnen att de ska sluta gråta och försöker skyla över det som gör ont. Men jag tror det är viktigt att man låter barnen få visa sin sorg, för även om mormor fortfarande finns, så sörjer de ändå den kontakt de haft och inte längre har.

I går när jag och mamma pratade om detta med besöken (se de senaste två bloggarna) så nämnde mamma också det. Hon sa att hon tycker besöken är så viktiga, även om de gör ont, för att hon vill försöka återta den nära kontakt vi haft, så småningom och hon tror bara det är möjligt om vi fortsätter ha så mycket kontakt som möjligt under tiden.

Hon påpekade också att det blir allt svårare att finna samtalsämnen när hon pratar med barnbarnen. det blir mest frågor runt skolan, då hon inte längre delar deras vardag och liv på samma sätt!

Men, jag vet! Vi har några svåra år framför oss, med sorg och smärta, men förhoppningsvis ska det också blandas upp allt mer av glädjeämnen och skratt med tiden.

Förr eller senare får min mamma tillbaka sin frihet igen och då kan vi ta igen allt vi förlorat!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-sep-02 11:38:56 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Sommaren har passerat...

Så har sommaren passerat. Värme har vi haft, solsken. Men i mitt inre har sorgen slagit rot och spridit sig som en löpeld!

Det blev en sommar av väntan, längtan, saknad. Det blev en sommar med tårar och förhoppningar, med tyngd i bröstet. En sommar med en sorg så stor så den är svår att beskriva...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-27 13:59:18 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Ett hjärta av sorg...

Alltid när jag åker på besök till mamma i häktet, så åker jag med sådan lätthet. Det känns nästan som fåglar flaxar med vingarna i min mage... Jag gläds, jag känner mig upprymd och jag känner den där yttersta känslan av trygghet, som för mig, bara min mamma kan få mig att känna...

Men när jag går därifrån är mina steg tunga som bly. I magen känns det som den där flaxande fågeln dött och ligger där och tynger ner mig... Drar mig sakta neråt...

Jag kommer på allt jag aldrig hann säga... Jag kommer på att jag inte kramade henne tillräckligt länge, eller tillräckligt hårt... Att jag glömde säga hur viktig hon är och hur mycket jag älskar henne...

Och jag kommer hem med ett hjärta så fyllt av sorg att jag inte kan beskriva det...

Att inte ha min mamma hos mig är en sådan oändlig förlust...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-24 18:40:00 | 4 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Till Mamma

Besöken på häktet.

Mamma säger lite då och då: "Du behöver inte känna dig tvungen att komma på besök. Jag klarar mig... !"

Tvungen? Nej, så känner jag verkligen inte! Det är jordens salt för mig, det är det som håller mig flytande i de perioder som är jobbigast! Men att gå... det är alltid så svårt. De där ynka 45-60 minuterna går alltid så snabbt!

Att lämna Kronobergshäktet med en klump i halsen... det har blivit en vana nu och ändå kommer jag aldrig att vänja mig...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-24 16:11:58 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

SLÄPP UT MIN MAMMA FRÅN HÄKTET!!

Idag vill jag inte vara snäll eller logisk eller tänka på "Rättsväsendet". Rätt för vem? Då kan vi ju lika bra skita i alla rättegångar helt! Spärra in alla som "misstänks" och kasta nycklarna! Glöm alla utredningar! Om utredningarna som POLISEN gjort, ändå bara får användas åt ett håll!! (Av Åklagaren)

Idag är jag ledsen, förbannad och trött på hela skiten! Idag struntar jag i vad folk säger om "Rättvisa" för den verkar ändå inte funka i praktiken!

Idag säger jag: SLÄPP UT MIN MAMMA!!

VI behöver henne! Hon kommer inte stå på plattan och sälja knark till oskyldiga barn, hon kommer inte bruka våld mot någon av er!!

Men mina barn behöver krama henne, jag behöver känna hennes doft...

Jag vill att hon ska följa brorsans barn till dagis, som hon gjort ibland med mina...

Jag vill att äta hennes mat. Höra hennes skratt...

Jag vill kunna ringa till henne och säga: "Mamma, nu har jag problem, vad f-n ska jag göra åt det här?"

 

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-24 14:58:20 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Vissa dagar är så tunga!

Vissa dagar är så tunga, så tunga. I det stora hela går det inte alls att jämföra med tiden mamma och styvpappa satt isolerade med restriktioner, men ändå är vissa dagar så väldigt tunga!

Under det sista besöket lyckades vi räkna ut vilket fönster hon hade, så efter besöket ställde vi oss där och vinkade.

Vi såg ingenting, men precis när vi var på väg att ge upp, såg jag hennes hand viftande. Bakom gallret. Det gjorde så ont. Det gör fortfarande ont att tänka på.

Min smärta, min saknad, min längtan blir inte mindre för att mamma är skyldig till brottet hon anklagas för (i alla fall ett av brotten hon anklagas för). Min förtvivlan när jag tänker på att hon dömts till sju år blir inte mindre.

Sju år, det känns som en evighet. Även om hon kommer ut efter 3/4-delar, så pratar vi ändå ca: 5 år. Om fem år har jag fyllt 40. Det är så otroligt obegripligt att jag inte kan ta det till mig...

Vissa dagar blir så tunga...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-19 10:44:12 | 6 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Närmre än någonsin...

Jag, ett av barnen och en vän, som hjälpt mig mycket besökte mamma i Torsdags. Som vanligt var besöket alldelens för kort, men denna gång så kändes det kortare än vanligt. Kanske berodde det delvis på att vi gick igenom praktiska saker runt den kommande rättegången... Hur som helst så kände jag mig så ledsen när jag gick därifrån.

Inuti mig kände jag att mamma kände likadant. Vilket hon senare bekräftade per telefon att hon gjort. Det där är en konstig sak som jag inte upplevt tidigare, men upplever hela tiden sedan mamma blev häktad. Jag KÄNNER hur hon mår, även om vi inte pratar, jag KÄNNER hur hon kommer ta olika besked. Jag KÄNNER på mig vad hon kommer att svara på frågor i rättegången eller vilka saker hon vill framhålla där.

Min mamma har alltid varit bra på att "känna på sig" saker runt mig, men jag har aldrig gjort det mot henne. Men jag gör det nu.

Det har slagit rätt varenda gång...

På det sättet känns det som jag är närmare henne än någonsin, samtidigt som jag fysiskt är längre ifrån...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-aug-19 10:30:54 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Över ytan...

Ska göra allt för att hålla huvudet över ytan nu...

Behöver tid...Behöver ro...Behöver andas...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jul-13 22:36:00 | 5 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Månader av sorg, press och frustration...

När jag slutligen kom hem igår kväll. Utmattad och så himla trött, så väntade mig en sista överraskning. Jag hade fått brev av mamma! Brevet var skrivet ett tag tillbaka, precis efter mitt sista besök hos henne. Det är daterat den 15/6-06. Medan jag läste brevet började jag gråta. (Har inte gjort det under rättegångsdagarna alls) Jag grät och snyftade högt och ljudligt, befriad av tanken på att ingen kunde höra min gråt. Månader av uppdämd sorg, press och frustration började äntligen släppa!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-23 18:27:30 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Frustration, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Dramatik i rättssalen!

Det som hände när rättegången var slut, var att mitt barn och två av syskonen rusade fram till mamma och stypappa och kramade om dem. De höll fast i dem, som med sitt eget liv. Mitt barn tog två av vakterna tag i och slet från mamma. De störtgrät och klamrade sig fast vid varandra. Jag försökte få mitt barn att släppa taget. Syskonen blev av vakterna tillsagda att detta inte var något kalas, minsann...

De släpades ur rättsalen och alla grät. Mitt barn ropade; "Mormor, mormor, jag älskar dig."

Ja, jag vet! Man FÅR inte göra så! Men ändå: Kunde inte vakterna bara ha sagt till dem att släppa taget och bett dem boka tid hos dem...? Måste man verka känslokall bara för att man sköter ett jobb?

De av syskonen och barnen som var med, tycker jag ändå var bra att de var med. De är så pass stora och de vet nu vad allt handlar om, så vi kan prata om det öppet och förklara vad saken gäller och hur och varför... etc.

Det är min bedömning, men det är klart att det blev uppslitande och dramatiskt!

Men jag är av den övertygelsen att barn (vid viss ålder, naturligtvis) inte alltid ska "skyddas från alla sanningar"... Det är MIN uppfattning!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-23 17:55:11 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Barnen gråter.

Dags att lägga mig och sova. Jag är verkligen helt utmattad av trötthet. Däremot har jag ingen aning om jag ska lyckas somna?

Det hänger på så mycket i morgon. Allas vår framtid!

Har haft långa samtal med barnen i dag, särskilt ett av barnen var väldigt ledsen och grät mycket.

Jag känner ändå minst oro för de i familjen som har lättast att gråta. De verkar i alla fall inte samla det inom sig...

Det är lättare att trösta också när någon gråter, i stället för att dölja det inom sig...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-21 23:37:52 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Hålla huvudet över ytan.

Idag är en extrem kamp mot alla naturlagar jag känner till. Jag gör allt för att hålla huvudet över ytan...

Jag står och städar och rensar ut skåp, lådor, allt för att hålla mig sysselsatt, allt för att hålla huvudet över ytan.

Har pratat med de andra syskonen och vi verkar alla ha en lika tung dag idag...

Jag dryper av svett, kämpar allt jag kan, för att slippa tänka så mycket, ändå går det inte att släppa, jag vet att jag kämpar fördjäves... Men jag vill bara hålla huvudet över ytan...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-18 17:06:11 | 3 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg, Att vara anhörig

Glöm aldrig Pela och Fadime.

I morgon eftermiddag (kl.18.00) ska det vara en manifestation som minne till Pela på Sergels torg. Det är anordnat av: "Glöm aldrig Fadime och Pela". Om jag orkar efter rättegången, ska jag försöka gå...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-18 10:19:06 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

Bara att hålla tummarna och hoppas nu...

Nu finns det inget kvar, annat än att hålla tummarna och hoppas, hoppas. Att allt går vägen och att resultatet inte blir en allt för svår börda att bära för oss alla...

Vi har tagit oss igenom så stora svårigheter i livet, att detta bara är en liten del, trots allt. fast som jag skrivit förut, jag hade aldrig trott att en sån här sak skulle smärta så...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-18 10:10:04 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Största sorgen och största glädjen.

Både igår och idag har varit oerhört tunga dagar. Det beror inte framför allt på sorgen runt mammas häktning, utan handlar om min egen lilla familj. Men det tunga förstärks naturligtvis över pressen för det som sker runt mamma och i tillägg att jag inte kan prata med henne.

Men det slår mig hur det blir allt som sker runt ens närmaste och de man håller mest kära, att det som sker runt dem är det som ger en den största glädjen, men också den största sorgen!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-16 20:07:26 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Ibland gör livet bara ont!

Ibland gör livet bara ont. Det svider som is och bränner som eld. Ibland är smärtan nästan outhärdlig. Men man håller ut. Man vet att en dag så blir det trots allt bättre. En dag kommer det kännas LITE lättare... Det är så man kan härda ut, när det gör som allra ondast!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-16 16:30:50 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Det som gör mest ont...

Det är underligt vilka saker som smärtar oss mest...

Jag kan sitta och berätta för människor om att mamma sitter häktad. Med personer jag känner mig trygg med, är det inga problem... Det gör ont, men det går, på ett sätt hjälper det mig också.

Jag kan besöka mamma nu utan att brista i gråt när jag lämnar henne, även om smärtan är stor.

Men det finns saker som jag inte kan göra.

Sedan vi var små ordnade mamma alltid fika till oss på skolavslutningen, ofta gjorde hon också en jordgubbstårta.

Jag tänkte tanken i år, men jag KUNDE inte. Jag har hållit den "familjetraditionen" levande under många år, när mamma inte gjort det, så har jag gjort det. Men i år gick det bara inte...

Det gjorde så ont att ens tänka tanken att jag inte kan komma mig för...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-16 16:17:53 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

En riktigt usel dag!

Har haft en riktigt, riktigt usel dag i dag! Jag känner mig så ledsen över en massa saker.

Det har rört helt andra saker än det runt min mamma, det har rört mitt ena barn, en sedan långt tillbaka pyrande konflikt, som tog sig hemska uttryck idag.

Vi hade ett uppslitande, fruktansvärt gräl här hemma. Hon har vissa svårigheter, som jag inte riktigt orkar gå in på här, särskilt som jag fått en diagnos på henne "under bordet" vid en utredning, men som vi inte kan dra nytta av för att ge henne rätt hjälp, då man inte får ge ungdomar så pass svåra diagnoser när de är under 18 år.

Eftersom hon inte har en fastställd diagnos, så får jag heller inte den hjälp med henne som jag borde ha. Ett slags moment 22, med andra ord.

Efter det stora bråket så grät jag hejdlöst och det känns inte bra, eftersom vi inte rett ut allt, men samtidigt bra att rensa min själ från massa tårar som känns riktigt hemska...!

Det känns extra hemskt vid dessa stora familjeproblem att mamma inte är här, för hon är den som brukar ge mig bra råd hur jag ska hantera situationen...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-15 18:44:45 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Behöver gråta...

Jag borde sätta igång och diska och städa nu. Jag borde göra lite nytta, eftersom hela gårdagen gick bort till att tillbringa dagen i Stockholm. (Jag och mitt barn åkte tidigt och kom hem sent, för att vi skulle hinna ha lite mysigt tillsammans också.)

Men jag kommer mig bara inte för...

Helst skulle jag vilja dra ett täcke över huvudet och bara gråta, gråta.

Det var länge sedan jag grät nu och det börjar kännas. För jag blir så utmattad innan, känner irritation och samtidigt tomhet.

Jag behöver gråta och rensa kroppen från tårarna, men vet inte hur...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-14 19:27:06 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Att lämna dig och gå...

Att besöka dig i häktet är en glädje så stor, men att lämna dig och gå, krossar mitt hjärta. Att promenera rakt ut i friheten-utan dig, är ingen riktig frihet!

Att få vara din dotter är ett privilegium. Du säger att du är så stolt över mig, men jag följer bara mitt hjärta och sunda förnuft. Men jag är SÅ stolt över dig!

Stolt över att du är min mamma. Stolt över att du ser till oss, även om du inte fysiskt kan närvara hos oss nu...

Ingen älskar mig så mycket som du gör och det är en känsla av fullständighet.

Men den känsla jag har när jag går... den känsla jag har av att en del av mitt hjärta krossas...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-13 21:08:25 | 3 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Till Mamma

Att komma till insikt.

Att komma till insikt är smärtsamt. Vid alla stora förändringar som sker i vårt liv, som förändrar våra liv på ett uppseendeväckande och chockande sätt, är det smärtsamt.

Vi lär oss hantera smärtan, eller vi lär oss leva med den. Vi bearbetar den och lär oss att gå vidare.

Men ibland sitter det en tagg kvar, som skaver och gnager i våra hjärtan...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-11 18:15:08 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Blir aldrig som förut.

Min hand i sanden. Ett avtryck som suddas ut. Av en annan människa, kanske av ett barn, kanske av en vind.

Men jag har kommit till insikt om att mitt liv aldrig blir vad det varit. Visst, det kan bli jättebra, kanske t.o.m. bättre?! Jag tror djupa sorger stärker oss i det långa loppet!

Men oavsett vad detta gör med oss och oavsett hur allt blir så vet jag att inget någonsin blir vad det varit. Inget kommer att bli som förut.

Det är det jag sörjer!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-11 17:34:11 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Bitter eftersmak.

Jag har varit på så bra humör idag. Jag vet att det är det mamma önskar också. Hon vill att vi ska må bra.

 Hon har sagt flera gånger att det är lättare för henne att uthärda sin tillvaro i häktet, när hon vet att vi mår bra!

Ändå...fast jag vet allt detta, får glädjen en bitter eftersmak, hur ologiskt det än må vara...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-10 20:32:32 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Då kommer sorgen...

När man har fullt upp med att leva livet, så är det naturligt att dagarna går snabbare, att jag har roligare, att jag är mindre ledsen och grubblar mindre.

Men när allt lugnar ner sig så kommer sorgen över mig igen. Ibland t.o.m. starkare, för när man haft roligt själv, så blir det ännu mer uppenbart vad mamma går förlust om. Självaste livet.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-10 19:14:50 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Medkänsla och Empati...

...är en enorm gåva, som man ska vara rädd om. Att ha egna problem, men ändå empati nog att sätta sig in i och känna medkänsla för andras bekymmer, det är guld värt!

Jag talar inte om att man ska "tycka synd om" och oja sig över andras olycka. Men att kunna känna empati och försöka sätta sig in i den personens svårigheter... Att finnas som stöd, utan att för den sakens skull alltid hålla med... Det är en gåva!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-08 23:26:54 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Att inte uppskatta det vi har...

Tänk vad vi människor har en förmåga att inte uppskatta det vi har förrän vi förlorar det...!

Man hör det så ofta från andra som genomgått stora förluster, ändå, när det händer oss själva så står vi där, chockade, handfallna...!

Fast det är väl den känslan som frammanar tacksamhet och ödmjukhet. När vi redan har förlorat det vi håller kärt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-06 18:50:29 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Ledsen, arg och besviken...

...känner jag mig just nu! Men, visst kommer jag förlåta! Visst har jag förståelse för reaktionen. Visst kan jag förstå ilskan och frustrationen. Visst kommer jag att överse med detta. Men det hindrar ändå inte att jag känner mig ledsen arg och besviken just nu...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-05 23:35:11 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

För mycket står på spel...!

Efter syskonens besök hos mamma idag känner jag ett ännu större behov av att träffa mamma snart! Nu, precis inför rättegång är det ännu viktigare att mamma stärks och inte dukar under!

I denna stund är allting annat oviktigt!

Det är för mycket som står på spel, både för dem och för oss alla!

Är så ledsen för idag...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-05 23:11:03 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Om brottet, Nyheter om mamma

Sorg i hjärtat.

Gode Gud! Vad jag längtar till den kväll jag kan somna utan en gnagande oro i kroppen. Tills jag kan vakna med en känsla av hopp och tillförsikt.

Tills jag kan skratta igen utan att känna förbehåll.

Jag längtar så tills jag kan vakna en morgon och veta att alla i min familj är i frihet. Fria att skratta med mig, fria att ringa mig när de vill. Fria att träffa oss när vi vill. Fria att krama varandra utan att obehöriga ser på...

Vad jag längtar efter att vi ska kunna samlas igen. Äta en gemensam middag. Ringa varandra för att höra hur den andra mår, till att prata bort en stund.

Vad jag längtar tills den dag jag kan gå igenom en hel dag utan att känna sådan sorg i hjärtat...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-05 00:13:04 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Minnen.

Hade en riktigt bra dag i går, med familjen, men kände ändå att det var jobbigt att vara med folk som inget vet. Den plats jag befann mig på igår, är sådana platser där jag har mycket minnen av min mamma.

Men det gjorde för ont att nämna för dessa "bekanta". Jag ville säga att där, på den bänken satt alltid jag och mamma och pratade och åt glass, eller där, precis på det cafeét satt jag, mamma och styvpappa och fikade jättegott fikabröd!

Det gör ont att tänka på nu. Känna känslan av hur glada vi var-DÅ!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-04 09:29:56 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Det gör så ont!

Något som påminner mig... Med en tanke, en doft eller en känsla. Då blir det så påtagligt. Mitt i vardagens alla bestyr kan den dyka upp från ingenstans och krama om mitt hjärta hårt, utan förvarning! Med enorm kraft och det gör ont!

Lyckas ibland slå allt ifrån mig, för en stund, ett ögonblick. Skrattar och har roligt, nästan som det var innan. Men inget blir någonsin som innan!

Det kommer bli bra ändå, till slut, men jag börjar tvivla på att jag kan släppa ens det värsta innan rättegången...

Nu tänker jag inte ens kämpa för att må riktigt bra förrän rättegången är över, fram tills dess gäller det att överleva. Att hugga tag i allt positivt och bara göra det bästa av tiden fram tills rättegång.

Lyckas jag med det så må det vara bra nog...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-02 16:36:00 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Ett litet halmstrå av hopp...

Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet! Jag tror det är sant. Hur svårt allt känns, hur överhopade av problem vi än är, så hittar vi alltid en liten ljuskälla. Ett litet halmstrå att gripa tag i. Ett litet hopp att hänga oss fast vid och förlita oss till...!

Det är i det halmstrået jag hänger i nu! Men jag är livrädd att det ska gå av...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-01 21:02:44 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Saknar henne så...

Ja, visst är det en förlust för mig att mamma inte är här hos oss. Och, ja, jag sörjer frånvaron av hela henne! Att hon inte kan vara hos oss nu, att hon inte har någon frihet längre, oavsett vad hon ev. har gjort! Jag säger inte att brottslingar inte ska få straff, men jag säger att jag ändå vill ha min mamma ute i frihet.

Jag vill att hon ska fortsätta vara en bra mormor/farmor. En mamma/mormor/farmor som är engagerad i sin familj och bryr sig.

Jag vill höra hennes skratt och glädje. Jag vill fortsätta ha politiska diskussioner med henne och galna samhällsdebatter.

Jag behöver dem för att hålla min egen hjärna i form.

Jag vill att hon ska svara sina barnbarn på alla frågor de ställer om livet.

Jag vill att hon ska finnas där som tröst för oss när vi är ledsna eller lite deppade.

Jag vill inte se för mitt inre, hur hon sitter inlåst i en cell med ångest!

Jag vill höra hennes planer för sommaren och vara med att planera in om vi ska ha lite semester tillsammans eller hitta på andra roliga saker ihop...

Jag vill bjuda henne och styvpappa på grillfester.

Jag vill höra hennes skratt.

Jag vill bara ha henne hos oss...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-jun-01 14:42:25 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Denna förbannade ovisshet!

Det är svårt att gå vidare när man tvingas fortsätta leva i ovisshet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Jag känner att vi alla i släkten lyckas gå vidare mer och mer, vi "släpper taget" om den djupaste smärtan vi känner efter att de grep mamma och styvpappa.

Men samtidigt så är det en oro som ligger och gnager inom oss längst därinne och som blommar upp ibland, det är det smärtsamma som ligger i ovissheten!

Jag är nu övertygad om att allt kommer att kännas lite lättare så snart rättegången är över och vi får visshet i hur framtiden kommer att se ut för mamma och styvpappa...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-27 18:13:19 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Att ibland stanna upp...

Vi rusar oftast genom livet, det rullar på och vi har svårt att bromsa. Tills något plödsligt händer. Som tvingar oss att stanna upp!

Då åker nödbromsen i och vi tvingas tvärnita. Kanske p.g.a. en skilsmässa, kanske p.g.a. någon nära anhörigs bortgång, kanske av sjukdom eller av något annat skäl.

Då har vi plödsligt anledning att stanna upp och ifrågasätta allt vi tidigare bara har tagit för givet! Men vad viktigt det är att få dessa "nödstopp" ändå... För vår fortsatta existens!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-25 20:48:21 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Tacksamhet.

Jag är övertygad om att sorg är det som gör oss starkare som människor, men inte bara starkare, utan också gör oss mer ödmjuka för våra egna liv och för andras liv och det de går igenom!

Det som sker kan man genom den tron, därför önska ogjort. För utan våra motgångar, skulle vi då inte vara de människor vi faktiskt är!

Det är också en slags tacksamhet, även om det är svårt att tänka så i sorgens stund!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-25 20:37:21 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Hur man klarar en häktestid...

När vi syskon har pratat med varandra om hur mamma och styvpappa klarar häktestiden, så är vi helt överens om att mamma har starkare psyke än styvpappa och därför antar vi att hon klarar häktestiden bättre.

Jag tycker också att det har märkts vid besöken av dem. Mamma verkar starkare än styvpappa. Ibland pratar de båda om saker som vi inte riktigt förstår vad de pratar om, men det har nog att göra med den långa isoleringen...

Även om mamma har starkare psyke än styvpappa, så har hon å andra sidan förlorat både sin mamma och pappa under häktningstiden och det är ju en chock och sorg i sig.

Tiden lär utvisa...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-25 11:03:08 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Återger del av mammas sista brev.

Återger här en del av mammas sista brev till mig:

"Det är märkligt det där med pappa. Jag kände mig så "kall" när ni kom med beskedet. Det var ju väntat och kanske bäst som sker. Men efteråt kom sorgen och saknaden. Med mamma var det tvärt om. Först kom sorg och saknad och så gick allt mot ett accepterande. Med pappa verkar det gå bakvägen. Men naturligtvis måste jag acceptera, så den känslan ska väl komma tillbaka.

Det värsta är att det här har dragit upp en sådan otrygghet. Nu går det inte en dag utan att jag oroar mig för er därute, för er barn och barnbarn. Och skulle det hända er nåt skulle jag inte stå ut. Men å andra sidan då skulle jag inte stå ut var helst jag befann mig. Så ni måste verkligen vara rädda om er och om varandra."

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-23 15:47:08 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Sorgen kom efteråt.

Precis som jag var orolig över vid förra besöket hos mamma, när vi lämnade dödsbudet om morfar, att sorgen efter förlusten av morfar, skulle komma efteråt, när hon var ensam i cellen, bekräftade hennes sista brev det.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-23 15:39:07 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Ödmjukhet.

Jag tror ändå att det är av sorger och bekymmer vi utvecklas som människor, om vi lyckas hantera dem.

Det är genom bekymmer och problem som vi mognar och lär oss mycket, som vi kan ha nytta av i andra situationer i livet. Bara vi lyckas bearbeta dem!

Dessutom tror jag att det är sorger och bekymmer som lär oss uppskatta det positiva vi faktiskt har i livet!

Men, framför allt; sorger gör oss ödmjuka som människor. Inför oss själva och inför andra människors situationer i livet.

Om jag tänker så, skulle jag inte vilja vara utan en enda av de sorger jag bär med mig från livets hårda skola.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-21 14:00:15 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Med sorg i hjärtat...

Börjar bli dags att krypa i säng, hoppas alla får en god natt! Vill passa på att säga till alla människor med sorger i hjärtat att ta extra väl hand om er! Kram!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-21 01:45:46 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

Mina tankar till mamma...

Solen gick upp i morse igen... Även denna dag vaknar jag med vetskapen om att du sitter inlåst. Så gärna jag önskar att detta är en kort period, en snabbt övergående tid, så har du fått mig att inse att så är inte verkligheten nu.

Jag vet, jag måste lära mig leva med detta för en längre tid. Jag är övertygad om att det kommer att lyckas!

Vi kommer alla att lära oss leva med detta. Att du ska sitta inlåst.

Men även om jag är övertygad om att jag kommer lära mig leva med det, så är jag också övertygad om att det aldrig kommer sluta göra ont...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-21 00:19:51 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Ilska och sorg.

Fick ett rejält utbrott här hemma igår. Tror det beror på allt som skett i kombination med att jag alltid är så "samlad" här hemma. Någonstans måste det ut.

Jag var arg först, sedan grät jag massor. Fast ändå känns det inte bättre efteråt, som det brukar kunna göra. Kanske beror det på att det är så mycket mer som behöver komma ut?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-18 09:12:55 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

På riktigt!

En mardröm som inte finner något slut... Jag kan på något sätt inte riktigt fatta. Det här är allvar. Det är på riktigt!

Jag står där och lagar mat, eller leker med barnen, tar en promenad eller strosar runt på stan. Då, rätt vad det är, från ingenstans, så slår det mig-mamma sitter inlåst i ett häkte och hennes chanser att komma ut är obefintliga de närmsta åren...

Och trots att man gör allt det där vardagliga som måste bli gjort och även om man ger barnen all den tid de kräver, så stannar plödsligt världen upp och en iskall hand knyter sig runt mitt hjärta och vrider om. Det gör förbannat ont!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-17 13:31:52 | 3 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Sorg och Glädje.

Sorgen efter många förluster, kort efter varandra får mig att utvecklas och glädjen i det jag upplever får mig att vilja gå vidare.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-17 11:45:19 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Drömmar av svek!

Det var länge sedan nu som jag drömde mardrömmar om mamma, men i natt gjorde jag det. Det var inte bara hon som var i drömmen, men den röda tråden genom hela drömmen var svek.

En massa människor gjorde saker jag inte kunnat föreställa mig att just de skulle göra och jag kände mig sviken av dem.

Tänk vad det undermedvetna arbetar, även när vi själva sover...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-17 08:21:48 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Svårt att acceptera...

Det är svårt att bara glömma bort mamma´s situation och det vill jag naturligtvis inte heller. Men ibland är det skönt att koppla bort tankarna runt henne en stund, för en kort stund och ta del av allt annat.

Även om jag haft ett självständigt och vuxet liv i så många år nu, så är min mamma den viktigaste personen i mitt liv, näst efter mina barn.

Jag ser upp till henne så mycket, inte i detta, naturligtvis, men i allt annat...

Därför är denna situation så svår för mig att acceptera, men jag gör mitt bästa och visst går det framåt för var dag!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-14 20:50:20 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Den långa vilan.

Det är en del av livet, att mista våra nära och kära. Det här var farmors egen vilja. Hon tappade lust till livet ända sedan farfar gick bort. Hon ville inte fortsätta. Hon kände att hon gjort sitt, hon kände att hon var klar här.

Klart jag unnar henne den långa vilan. Klart jag unnar henne att återförenas med farfar.

Tack farmor, för den tid vi fått med dig. Tack för all omtanke du gett mig, jag betalar igen genom att acceptera att du måste lämna oss. Jag sörjer dig, men jag accepterar din vilja.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-14 20:40:53 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Lite distans.

Det känns verkligen som jag haft ett rejält break dessa dagar jag varit hemifrån.

 Det kan låta underligt, med tanke på att det är en begravning jag varit på, men trots sorgen över förlusten av farmor, så har jag även fått chansen till lite "distans" runt allt som har med mamma att göra och jag har även haft chans att plocka fram många vackra minnen av min farmor som betydde enormt mycket för mig under min barndom!

Det var annorlunda med mormors begravning, för alla minnen av mormor och alla andra släktingar, var så starkt sammankopplade med min mamma, så hon fanns då i mina tankar mer än någonsin.

Det gick faktiskt så långt att jag hade svårt att sörja förlusten av mormor, utan sörjde mer mammas förlust av sin mamma.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-14 20:04:33 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Hemma igen!

Åter hemma igen, efter begravning och allt! Den var fin och den var värdig min farmor!

Det var även skönt att träffa släktingar som jag inte träffat på länge, även om det var trista omständigheter att träffa dem under...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-14 19:55:52 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Åker snart!

Börjar förbereda mig på resan jag ska göra idag på eftermiddagen!

Begravningen av farmor är i morgon. Det känns så overkligt att hon bara är borta! Skrämmande!

Jag hoppas i alla fall att begravningen blir vacker och värdig farmor!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-11 12:23:58 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

En prövning?

Det känns så trist att alla sorger kom på en gång. Men det kanske är någon slags prövning? Se hur mycket man faktiskt orkar med på en gång...? Jag vet inte, men jag vet att jag inte tänker ge upp i alla fall!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-11 00:01:15 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Om Bobby igen...

Jag vet att det finns massor av avskyvärda brott, men fallet "Bobby" är nog det som berört mig värst. Jag mår så dåligt när jag läser vissa delar om honom att jag får kräkkänslor. Tårarna vill nästan inte ta slut...

Ett försvarslöst barn... Varför?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-10 11:37:13 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Smärtan flyttar på sig.

 Det gör mig inte längre lika ont att tänka på att mamma och styvpappa sitter häktade. Det stramar inte lika svårt och ont i hjärtat att tänka på det.

Jag försöker förhålla mig till verkligheten och vad som skall komma.

Det känns som att jag börjar se vissa ljuspunkter långt där framme i tunneln.

Ljuspunkter som blir lite större för var dag.

Ibland blir det mörkt igen, men då vet jag ändå att ljuset kommer att återvända!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-09 11:22:16 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Farmor har funnit frid.

Farmors begravning närmar sig med stormsteg. På fredag är det dags. Jag ska åka på Torsdag så jag hinner med. Det känns ändå bra att åka upp, även om skälet är trist.

Samtidigt så är jag övertygad om att farmor funnit frid nu och förhoppningsvis så har hon och farfar mött varandra.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-09 09:56:15 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

En förlust.

En sak som jag faktiskt tror lindrade mammas smärta över att förlora morfar, var att han inte hade det så bra sista tiden på vårdhemmet.

Min moster har ju informerat mamma om att de varken skötte hans diabetes som de skulle eller den levercancer han bar på!

Sista gångerna min moster träffade honom hade han sett väldigt rädd och hopsjunken och kuvad ut... Det är verkligen INTE så vi minns honom!!

Tror i alla fall att den vetskapen fick mamma att förstå att det här var det mest humana för morfar, även om hon naturligtvis ändå sörjer hans bortgång.

En annan sak som naturligtvis underlättade också, är att till skillnad från de andra dödsfallen vi haft i familjen sista tiden, så visste vi med morfar att han var sjuk i cancer och inte hade så lång tid kvar...

Men en förlust är naturligtvis ändå en förlust, det kommer man inte ifrån!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 23:30:49 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Alla begravningar...

Mamma hade full förståelse över att vi skulle ha svårt att ha möjlighet att ta oss till morfars begravning. Det var faktiskt hon själv som tog upp att vi inte behövde känna oss "pressade" att åka...

Klart jag skulle vilja åka, men med den inplanerade begravningen för farmor på fredag (ca: 5 timmars resa) kan det bli svårt att så snart inpå ordna för en ny resa upp till Norr (var ju nyss där på mormors begravning) där morfar ska begravas (ca: 12-14 timmars resa).

Dessutom är det snart dags för födelsedagar för barnen, skolavslutningar, skolresor, etc.

Skönt att ha den förståelsen, men jag kan inte låta bli att känna ett gnag av dåligt samvete i alla fall... !

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 22:58:46 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Alltid lika svårt att gå...!

När jag besökt mamma, känns det alltid lika svårt att lämna henne och gå. Det är så lätt för oss att bara gå rakt ut på gatan till vår frihet, till våra vardagsliv, till våra familjer.

Men det känns så fruktansvärt svårt att lämna mamma, trots att jag vet att vi inte har något val. Särskilt när man lämnat ett dödsbud.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 20:50:44 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Avstängd och frånvarande.

Vid mitt förra besök hos mamma så kände jag mig så AVSTÄNGD , går att klicka på, att jag till och med skrev en blogg om det.  Idag när jag träffade mamma så sa hon att hon känt sig så "frånvarande" vid sista träffen och att hon känt sig så "ego".

Konstigt. Eftersom jag gick därifrån med exakt samma känsla. När jag berättade det idag, så blev hon förvånad, för hon hade tänkt att hon kanske kände så för att hon suttit isolerad så pass länge nu, men det kunde ju inte vara någon förklaring som jag kunde komma med...

Hur som helst; jag var så orolig över det besked jag och brorsan lämnade idag, samtidigt som jag fortfarande oroar mig för att hennes reaktioner kanske kommer senare, när hon sitter ensam i cellen och det oroar mig naturligtvis ännu mer!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 20:44:32 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Besöket hos mamma.

Besöket hos mamma idag gick mycket bättre än väntat! Hon förstod direkt när hon såg mig och brorsan. Hon visste att morfar var borta.

Hon kände sig ändå något förvarnad då hennes syster skrivit flera brev om hur dålig han var.

På något underligt vis hade hon lyckats förbereda sig på vad som skulle komma...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 20:35:42 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

En annan tid, ett annat liv...

Fann några foton på mamma. Det är svårt att se dem. Det känns som fotona är tagna i ett annat liv, i en annan tid.

Kan inte fatta att det är 10 veckor och fyra dagar sedan mamma blev gripen.

Det känns som det gått flera år, det känns som mamma missat ALLT som pågår, som att allt som skedde när mamma fortfarande var fri, skedde i en helt annan tid.

De foton jag ser på nu visar en annan mamma, än den jag träffar nu.

En mamma utan större bekymmer, en mamma som deltar i livet.

När jag ser henne framför mig nu, i verkligheten är det som att se en mamma som hoppas och väntar på att själva livet ska börja!

Någon gång, någon dag...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 11:01:13 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Människovärde.

En människa som blivit fråntagen allt behöver stöd. Oavsett hur det kommit sig eller om det är personen i fråga som själv "satt sig i den situationen".

För att fungera med andra människor måste man få omsorg och kärlek. Man måste få känna att man betyder något för andra människor, att man har ett människovärde.

Där någonstans finns mina tankar och känslor och där någonstans ligger min omsorg av mamma.

Oavsett bakgrund eller anledning, så har hon ändå mist allt.

Sina föräldrar, sin frihet, sin kommunikation, sin självständighet...

Jag känner ödmjukhet.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 10:49:51 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Blandade känslor...

Jag ska alltså tillbaka till Kronobergshäktet idag, börjar känna mig lite FÖR hemtam i de trakterna nu...

Dessutom är det alltid så blandade känslor jag kommer dit med, eller ens tänker på stället med.

Å ena sidan så är det min enda möjlighet till att träffa mamma, samtidigt som det, å andra sidan på alla andra sätt är förknippat med negativa känslor.

Extra negativt är det nog för att det idag blir tredje dödsfallet jag ska meddela mamma om...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 10:07:06 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Har fått en tid.

Ja, nu har jag i alla fall ringt och jag har även fått en tid! Kl. 15.00 idag ska jag och brorsan få träffa mamma för att lämna dödsbudet.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 09:44:25 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

En klump i halsen!

Har gjort det mesta idag för att förtränga allt det jobbiga. Har tagit det lugnt, samtidigt som jag hela tiden hållit mig sysselsatt med småsaker.

Jag har faktiskt lyckats också!

Jag har njutit av vackert väder, familjen, god mat o.s.v.

Även om jag har dessa dagar och är nöjd med dem, så tror jag ändå att innan begravningarna är passerade och rättegången gett oss några svar, så kommer även de lyckligaste stunderna ha en viss bitter eftersmak...

Glädjande dagar, men ändå med en sten malande inom mig och en klump i halsen som inte försvinner, hur mycket jag än försöker att kämpa för att svälja den...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-08 00:01:03 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Enklaste inte alltid bäst!

Ibland skulle det kännas så enkelt att bara dra ett täcke över huvudet och sova bort tiden. Sova bort alla svåra dagar och vakna när man slipper leva i ovisshet.

Det finns många alternativ som skulle kännas så mycket enklare än att ta tag i livet och göra det bästa av var dag.

Men vem sa att livet ska vara lätt att leva? Vem säger att det är bättre att ta de enklare vägarna än att stå upp och kämpa oss igenom svårigheterna?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-07 10:55:23 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Söndag blir en vilodag.

Känner mig så otroligt trött i kroppen! På Måndag får jag förhoppningsvis träffa mamma och lämna dödsbudet att morfar gått bort, så det blir nog en ganska tuff dag.

Så i morgon har jag bestämt mig för att ägna dagen åt att ta det lugnt och vila. Allt har sina gränser. Det är viktigt att lyssna på kroppen också.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-06 23:40:33 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

De som finns kvar...

Sommaren är verkligen på väg nu och gräset blir grönare för var dag! Det är en glädje att möta våren, sommaren och värmen.

Det är en sorg att ha färre människor omkring mig nu att dela den med!

Det gäller att ta till vara på dem som faktiskt finns kvar!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-06 08:54:23 | 2 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Det MÅSTE vända nu!

Förr eller senare vänder det! MÅSTE det vända! Och jag tänker banne mig inte ge upp!

En dag ska jag kunna säga: "Gud, så jobbigt det var den där tiden, vad skönt att det vände till slut!"

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 23:26:12 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Natten.

Jag hoppas sömnen ska rädda min natt. Att jag ska kunna sova lugnt och fridfullt. Utan mardrömmar. Utan inre oro. Utan tårar.

Det är lättare att uthärda dagarna när man haft god sömn under natten...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 23:23:12 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

När man nått botten.

Det sägs att när man nått sin botten och man mår som allra sämst, då kan det bara bli bättre...!

Problemet är att jag åtskilliga gånger den sista 2 ½ månaden trott att jag har nått botten, för att sedan sjukna ytterligare lite...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 23:14:17 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Ensamhet...

Känslorna i mitt inre åker fullständig berg och dalbana.

Ena stunden känner jag mig, som sagt, helt avtrubbad. Som att någon helt enkelt bara "stängt av mig".

För att i nästa stund känna mig så ledsen, nedstämd och ensam. Och ensamheten kan även komma fast jag har en massa människor omkring mig.

Det har inget att göra med om jag fysiskt har personer omkring mig eller ej.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 23:09:46 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Förlusten oändlig.

Förlusterna över min mormor, farmor och morfar är oändlig. Att förlora dem alla tre under 1 ½ månad känns helt absurt!

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att 2006 skulle få en sådan dramatisk och fruktansvärd början... Jag vågar knappt vänta och se vad resten av året kan komma att bära med sig...

Eller så vänder det helt nu...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:53:01 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Tröstlös tröst...

När allt känns svårt och jag inte mår så bra, så brukar jag försöka trösta mig med att det alltid finns folk som har det värre. Det är sant och det gör att man inte behöver drunkna i sin egen självömkan, men det finns också gånger när den trösten känns ganska tröstlös...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:42:16 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Kärleken till mamma.

Aldrig har mamma känts längre bort än nu. Aldrig har avståndet varit så stort. Och ändå inte.

 För aldrig någonsin har min kärlek till henne brunnit starkare och hetare i mitt hjärta än den gör nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:32:28 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Känner ensamhet.

Mamma! Det är nu jag vill finnas där hos dig och för dig! Det är nu jag vill hålla din hand, sova vid din sida.

Känna din doft, som ingen annan har.

Jag vill ha tröst av dig och jag vill trösta dig!

Men väggarna till kronobergshäktet verkar vara oändliga. Jag känner inte din närvaro genom dem, jag känner inte ens din doft.

Jag känner inte dina tankar och känslor...

Och mina tårar rinner i ensamhet...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:24:06 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Till Mamma

Jag kan alltid önska...

Jag önskar så att Åklagaren kan släppa mammas restriktioner nu, så mamma kan åka till morfars begravning... men jag antar att det inte kommer att ske.

Men inget kan hindra mig från att önska i alla fall...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:16:45 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Hon är ännu ovetande...

Känner så med mamma. Just nu mår hon kanske inte helt dåligt, eftersom hon inte ens känner till att hennes pappa gått bort.

Men jag vet inte hur hon kommer ta det att han gått bort sedan Torsdag (igår) och hon kommer få reda på det tidigast Måndag...

Jag kan inte tänka mig ett sämre ställe att vara på och förlora båda sina föräldrar.

Hon blev ju fullständigt knäckt över mormor, men det värsta är att hon stod närmare morfar, så jag tror det kan bli en ännu värre reaktion nu. I tillägg så har hon nu redan precis förlorat sin mamma...

Om hon inte lyckas göra som mig då och "koppla bort/stänga av"...

Hur som helst så kommer Måndag att bli en hemska dag.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:10:45 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Så ödsligt...

Jag känner mig så himla ledsen just nu. Ledsen och nere. Kan inte fatta att "alla" bara är borta!

Det blev helt plödsligt så tomt!

Farfar gick bort för några år sedan, men att både mormor, farmor och morfar skulle gå bort så tätt kunde jag aldrig drömt om...

Satt och gick igenom almenackan för att ha lite koll på födelsedagar här framöver, men tyvärr så insåg jag ganska snart att det är flera som måste raderas ur min almenacka nu...

Både födelsedags-, namnsdags och adressregistret, samma sak med telefonnummer i mobilen...

Det känns så ödsligt. Så tomt. Så ensamt.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 22:02:00 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Massor av tårar...

Var ute med barnen flera timmar och bara njöt av det vackra vädret! Njöt verkligen av det, men sen när jag kom hem och började med maten, så brast allt...

Jag vet, det är inte konstigt...

Dessutom var det skönt att få gråta ordentligt! Det var ingen våldsam gråt, utan det var en stillsam gråt, när tårarna får rinna fritt...

Och det gjorde de...

De rann och rann tills jag aldrig trodde de skulle ta slut...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 21:44:13 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Panik.

Känner panik för att livet går vidare och jag inte orkar ta del av det. Samlar all den lilla styrka jag just nu har, för barnen. Normalt vet jag att jag är en väldigt stark person, men just nu känns det så avlägset, för inom mig känner jag bara svaghet just nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 17:16:35 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg, Att vara anhörig

Sover bort det onda.

Idag ville jag ta del av livet som pågår för fullt där utanför, men jag orkade bara inte.

Jag la mig och sov i stället och det känns faktiskt något bättre nu.

Det är ett privilegium att kunna sova sig igenom sorg och smärta, även om man ändå måste ta itu med den när man vaknar.

Men det är ändå skönt att sova bort udden av allt som känns svårt.

I morgon är det Lördag och barnen och jag ska hitta på något.

Jag stressar inte, jag reder ut min situation steg för steg och låter det ta sin tid...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 17:09:14 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Får kanske lämna beskedet på Måndag.

Fick precis tag på ena Förhörsledaren nu. Han var däremot på väg till Göteborg, men bad mig ringa Måndag förmiddag så kanske jag skulle kunna komma på Måndag eftermiddag och lämna dödsbudet till mamma. 

Jag förtydligade dock att jag INTE vill att mamma ska få något besked om detta förrän jag kan lämna det personligen!

Håller tummarna för det!

Brorsan och jag resonerade som så att hellre får hon sitta i ovetskap över helgen, än att vi lämnar beskedet via telefon eller att någon där lämnar det...

Särskilt med tanke på hur hårt hon tog beskedet om mormors bortgång, men även för att hon sagt uttryckligen att morfar inte "FÅR" gå bort nu...

Tyvärr blev inte mamma bönhörd...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 11:19:07 | 3 kommentarer | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Gruvar mig...

Kan inte riktigt förklara varför, men jag gruvar mig så att ringa polisen för att se hur vi ska kunna få fram beskedet till mamma om morfars bortgång...

Har gjort allt annat nu på förmiddagen för att inte ringa. men nu har jag inga ursäkter kvar...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 10:29:54 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Konstiga reaktioner.

När min moster ringde igår och meddelade morfars bortgång, så försökte jag prata bort det. Jag vet inte om det är någon försvarsmekanism. Att jag inte VILL ta till mig...

När jag sen, i min tur ringde syskon och andra, så blev de nästan "fulla i skratt".

Situationen blir så himla absurd, så man tror inte det är sant...

De jag själv ringde upp, sa saker som "Det är inte sant", eller "Det här HÄNDER bara inte..."

Men det GÖR det! Det har hänt och det händer! Morfar är också borta nu...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 09:04:29 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Våra minnen finns kvar...!

Förr eller senare skulle det ske. Min moster som gav mig dödsbudet på morfar idag, sa att det var skönt för honom att somna in och slippa några plågor, för den obotliga levercancer han bar på...! Jag ska försöka hålla det minnet vid liv!

Morfar var klar här på jorden, men i våra minnen lever han ändå alltid kvar...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 01:13:20 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Att bearbeta sorgen.

Aldrig någonsin skulle jag ha kunnat drömma om att mista mina båda mor-föräldrar och min farmor under loppet av 1 ½ månad. Det räcker faktiskt nu.

Till viss del upplever jag att jag "stängt av". Men jag hoppas också att detta kommer att komma till mig, sakta så jag kan ta alla känslor till mig och så småningom bearbeta dem ordentligt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 01:09:23 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Vaka över oss...

Hoppas ni äntligen funnit lite ro! Sluppit ifrån livets alla smärtor. Hoppas ni har det bra och att ni funnit varandra!

Hoppas ni funnit den vila, som ni aldrig riktigt hann njuta av här på jorden!

Hoppas ni fortsätter vaka över oss som är kvar...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 01:05:20 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Morfars bortgång.

Som denna vackra vårdag började... Inte hade jag kunnat drömma om att den skulle bära med sig döden...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 01:00:11 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Vi väljer inte våra sorger...

Vi väljer inte vilka sorger vi ska möta eller när...

Men vi väljer så småningom hur vi ska gå vidare...

När vi har sörjt klart. När vi är redo för nästa steg!

Och det blir vi! Förr eller senare!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:56:57 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Sex ljus...

I mitt kök hänger en ljuskrona med sex ljus. Idag när jag fått beskedet om morfars bortgång, tände jag alla sex.

 Ett ljus för mormor, ett för farmor, ett för morfar, ett för mamma, ett för styvpappa och ett för mammas hund som vi var tvungna att avliva när de grep mamma, för att den hade för svåra sjukdomar för att någon annan skulle ha haft tid för att sköta henne. Sex ljus, sex tragedier, sex sorger, sex levnadsöden, sex skäl för mig att sörja och sex böner, för att de ska få det bättre/har fått det bättre! 

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:49:01 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Tack!

Det är ett tungt arv att föra minnet av andra personer vidare... Att leva sitt eget liv, men ändå för att lämna en annan människas minne vidare... Tack mormor, farmor och morfar, för att ni funnits där i mitt liv och berikat det!

Framför allt för att ni gav mig en oförglömlig barndom, en sådan vilket barn som helst skulle ha önskat sig!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:42:57 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Får inte lämna oss nu...

Vi visste ju att morfar var sjuk, att han inte hade så långt kvar... Ändå kommer döden alltid som en chock!

När mormor gick bort försökte vi förbereda mamma på att även morfar nog inte hade så långt kvar! Men mamma tog det inte till sig alls. Hon slog bara ifrån sig.

Jag och brorsan sa: "Men med tanke på morfars sjukdom så kanske det är skönast för honom också att bara få somna in stilla, precis som mormor..." Men då sa mamma: "NEJ! Inte nu i alla fall. Det går inte! Han får INTE lämna oss nu...!"

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:38:05 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Stolthet.

Morfar är borta, precis som mormor och farmor. Jag tänker på vad jag vill föra vidare, som ett minne av deras liv. Vad gör mig stolt över att tänka på dem?

Jo, jag är stolt över att de alla varit hårt arbetande människor! De har kämpat och slitit på sina vis. Mormor och morfar med sina jordbruk och skogsbruk de haft som huvudsakligt arbete.

 Farmor stod och skrubbade och bonade "fina människors" golv och hem...

Men de har alla kämpat och slitit!

Morfar minns jag med ständigt bar överkropp om somrarna och därför alltid väldigt brun. Hur har var stor till överkroppen av det hårda kroppsarbetet han alltid utförde. Min son är döpt efter honom och jag vill få honom att bära det namnet vidare med stolthet!

Jag är stolt över att de gett så mycket av sig själva, hur hårt de än fått kämpa för att få något själva.

Jag är ändå tacksam att jag fått ha dem så länge i mitt liv, jag är trots allt en bit över 30 och har fått ha dem i livet ända tills nu.

Men jag önskar de inte gått bort med så kort mellanrum, och jag önskar naturligtvis att de inte gått bort nu när mamma sitter med restriktioner. Att hon åtminstonde hunnit ta farväl av dem...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:32:20 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Måste meddela mamma förlusten...

Jag kan inte ens tänka mig hur jag ska få fram det här beskedet till mamma. Jag besökte henne igår, så jag vet inte ens om de kommer tillåta ett nytt besök, även om det finns skäl.

Med tanke på hur svårt det var för henne att ta emot beskedet om mormor, kan jag absolut inte tänka mig att lämna beskedet per telefon... Det är helt omöjligt!

Ett annat praktiskt problem är att den ena utredaren är på semester just nu och den andra, han som var med vid mammas besök igår, skulle inte vara på plats i morgon...

Jag måste i alla fall ringa i morgon och se vad det finns för alternativ...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:08:39 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Till Mamma

Så tomt...

Förlusten av morfar är inte bara förlusten av honom i sig... Han var också den sista att lämna oss från den generationen. Nu har jag varken mor- eller farföräldrar kvar i livet...

Nu ska nästa generation ta vid där de avslutade...

Det blir så himla tomt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-05 00:01:54 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Det värsta straffet!

Mamma har i allafall antagligen fått det värsta straffet redan...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 23:57:22 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Hur stor är sannolikheten?

Hur liten måste inte sannorlikheten vara? Att förlora sin mormor, farmor och morfar under loppet av 1 ½ månad?

Och hur liten måste inte sannolikheten vara att mamma sitter häktad med restriktioner under 2 ½ månad och mister BÅDA sina föräldrar under den tiden?

Hur liten måste inte sannolikheten vara att jag under två och en halv månad så hamnar mamma och hennes man i häktet, mister båda mina morfäräldrar och min farmor?

Det borde vara LÄTTARE och större sannolikhet att vinna på Lotto, men det gör man förstås inte...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 23:56:12 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Han somnade bara in...

Han hade bara somnat in... Han lade sig för att vila, sen vaknade han aldrig mer... Nu har han lämnat sådan tomhet. Ingen hann ta farväl, ingen hann förstå vad som höll på att ske. Hoppas han och mormor funnit varandra nu...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 23:49:58 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Kan inte fatta...

Min sorg känner inga gränser just nu! Jag kan inte fatta att morfar också är borta...! Den här dagen som kändes som en så bra dag...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 23:47:21 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Morfar har gått bort!

Med viss risk att någon snart tror att hela denna blogg är uppdiktad, vill jag ändå meddela att min morfar gick bort för några timmar sedan...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 23:43:26 | Skriv kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Rådhuset.

Vid Rådhuset har jag så många trevliga minnen.

Jag har varit på så många evanemang där. Konserter, krogar, jag har t.o.m. jobbat där. Tyvärr kommer jag efter denna tid bara sammankoppla Rådhuset med mammas och styvpappas häktning. Vad konstigt att en enda negativ händelse kan skymma så många positiva... Visst är det underligt?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-04 13:08:27 | 1 kommentar | Trackback | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

Glädjer mig.

Mitt i all sorg, är jag ändå

så glad och tacksam att jag ska få träffa mamma i morgon! Saknar henne så det gör ont i mig nu! Tror det var nästan en månad sedan vi träffades nu, är lite osäker, för det känns ibland som jag tappar tidsuppfattningen...

Men hur som helst så behöver jag träffa henne nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 22:02:43 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Nästa begravning...

Farmors begravning är nu satt till 12/5. Det känns så tomt att tänka på...! Så öde. Att hon är bara borta. Jag kan knappt förstå det.

Hon har ju "alltid" funnits där...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 21:57:54 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Begravning...

Innan detta år började hade jag varit på tre begravningar-i hela mitt liv! På över TRETTIO år! Varav EN var en närstående.

Nu ska jag snart gå på min andra begravning inom loppet av två månader. Båda begravningarna är närstående jag mist.

Frågan är om jag haft "tur" som klarat mig så länge tidigare, eller har jag "otur" som mister två nära inom loppet av två månader?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 09:27:06 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

En stor förlust.

Det är en förlust för mig, att både farmor och mormor är borta nu. Det är så trist, för nu har den generationen gjort sitt... Det känns ensamt att ta över mer och mer, utan råd och stöd från de äldre. Vetskapen att de finns där... Och nu är de bara borta...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 08:03:08 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Visdom som går i graven...

Så tog då livet slut. Farmors liv. Så tyst och tomt det blev. En sådan enorm förlust.

Jag skulle önska att varje människas liv kunde hyllas. På sätt och vis gör man ju det. Familjen hyllar ju den som går bort. Men jag menar på ett större sätt. En hyllning till varje person och deras personlighet. Det är ju inte bara en människa som går bort, det är ju allt den personen gått igenom i sitt liv.

Så mycket erfarenhet, så mycket kunskap och klokhet.

Visdom som går i graven.

En del kan förstås de anhöriga föra vidare. Men hur mycket vet vi egentligen om de vi tror oss känna så väl? Vad hade de för hemligheter som vi aldrig kom att ta del av? Så mycket tankar som kommer...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 00:16:54 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Aldrig mer...

Jag kan ändå inte förstå... att farmor är helt borta. Att hon aldrig ska komma åter, aldrig kommer att finnas där mer...

Jag kan inte förstå det. Det känns så främmande att tänka att farmor är borta för evigt! Att jag aldrig mer kommer att se henne, tala till henne, lyssna på henne...

Aldrig mer är så himla definitivt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-02 00:05:24 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Ger inte upp!

Så snabbt kan livet alltså förändras, så snabbt kan lycka slås itu! Men vilken oändlig tid det tar att bygga upp den igen!

Men jag kommer aldrig att tröttna i mina försök att finna min lycka! Jag kommer fortsätta kämpa mig förbi allt mörker.

Jag kommer fortsätta söka livets glädjeämnen.

Jag KOMMER att gå vidare och på något sätt, starkare genom allt detta...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:55:52 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Att stänga av...

När flera sorger drabbar en under en mycket kort tid, så känns det som man till slut inte kan ta varje sorg till sig.

Jag får en känsla av att jag stängt av...

Visst sörjer jag, men inte på det sätt jag skulle ha gjort om jag hunnit få lite mer distans mellan de olika händelserna.

Jag får en känsla av att sorgerna "ställt sig på kö" i mitt inre, som att de står på väntlista. När den ena sorgen bearbetats klart, så står nästa i tur att ta över så jag kan fortsätta sörja nästa...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:45:01 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Det värsta året...

På Nyårsafton stod mamma och jag och våra familjer och skålade och såg på alla raketer. Vi önskade varandra ett gott nytt år och önskade även varandra i förtrolighet andra saker som vi hoppades möta under det nya året.

Aldrig hade jag kunnat ana att året skulle börja så fasansfullt!

Att redan den sista April 2006, alltså endast 4 månader efter det löftet, skulle bli de värsta fyra månaderna i mitt liv.

Inte kunde jag för mitt liv ha anat att under de fyra månaderna skulle jag mista både min mormor och min farmor, att mamma och styvpappa skulle sitta häktade månad efter månad...

Jag kan knappt tro det!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:36:16 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Känner tacksamhet.

Tack farmor, för att jag fått känna dig. För att du berikat mitt liv. För att du funnits där för mig.

Jag är ledsen att du lämnat oss nu, samtidigt som jag känner tacksamhet att du fick somna in stilla, utan smärtor eller plågor.

Det är alltid en chock att förlora någon man håller kär, man är aldrig förberedd, ändå vet jag att du var klar här hos oss. Du hade gjort ditt och du förtjänar den eviga vilan.

Det vore enbart egoistiskt att tänka att du skulle stannat kvar, för i så fall hade det bara varit för vår skull.

Jag ska nöja mig med att vara tacksam över att ha fått vara en del av ditt liv!

Önskar dig en fridfull vila.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:30:06 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Ingen kan trösta som mamma...

Det känns så tungt att gå igenom sorg efter sorg, utan att kunna få tröst av mamma. Det finns faktiskt ingen som kan trösta som mamma...

Det finns ingen som kan säga de rätta orden, som kan inge en lugn i all sorg. Det finns ingen som kan få mig att känna förtröstan i allt som känns jobbigt, så som mamma kan...

Jag hade inte kunnat förväntat mig det när mormor nyss gick bort, även om mamma varit i frihet då, för hennes sorg hade varit så mycket större...

Men nu, särskilt när farmors bortgång kommer så nära inpå mormors, så hade jag kunnat få den rätta trösten av mamma.

I alla "större" händelser som skett sedan mamma blev gripen, blir sorgen över att mamma inte finns här större och mer påtaglig.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:18:06 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg

En del av mitt hjärta!

Vill tacka dig farmor, för allt du och farfar gav mig under min barndom. Ni förlängde min barndom, för hos er fick jag verkligen vara barn.

Jag minns frukostarna på sängen. Alltid samma frukost. Jag minns ditt sätt att göra allt fint i hemmet. Hur du vädrade sängkläderna varje morgon innan du bäddade sängarna.

Hur du stoppade mina strumpor, när det gått hål. Hur du blandade grädden med din hemlagade hallonsylt till pannkakorna.

Jag minns och förundrades över att du aldrig någonsin misslyckades i köket.

Skulle äggen vara löskokta, så blev de det.

Jag minns hur du och farfar hade så roligt åt att jag alltid somnade när vi skulle åka bil.

Jag minns hur du skrattade när jag mimade till Baccara´s; "I can boogie".

Jag minns hur jag tyckte du förändrades så snabbt när farfar gick bort. Hur mycket du sörjde honom.

Nu är ni förenade igen. Hoppas ni fortsätter vara lika lyckliga som hela ert långa äktenskap var här på jorden!

Ni kommer alltid vara en del av mitt hjärta!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 23:04:42 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Vila i frid, farmor!

Jag stod så nära min farmor och farfar som barn. Farfar förlorade jag för några år sedan. Det var en svår förlust. Min farmor har dock mått sämre och sämre sedan farfars bortgång och för hennes egen skull var det nog det bästa för henne.

Hon somnade in utan smärtor, utan att behöva lida. Ändå känns det svårt att mista både mormor och farmor på så kort tid. Dessutom har jag ju i praktiken mist min mamma, åtminstonde för en tid.

Visst unnar jag farmor att slippa lida, men en bortgång av en nära är alltid svårt.

Vila i frid, farmor!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 11:49:04 | 4 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Farmor har gått bort.

Min pappa ringde precis: Min farmor dog i går kväll.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-maj-01 10:01:44 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Tomhet efter mamma.

Tänker ibland på varför saknaden av mamma blir så stor. Förutom av den anledningen att hon är min mamma, alltså.

Men jag tror det har så himla mycket att göra med att hon är en sådan otroligt stark personlighet.

Jag tror faktiskt, på allvar, att det skulle ha varit lättare att ta allt detta med mammas häktning, om hon varit en tystlåten och tillbakadragen person.

Jag hade naturligtvis saknat henne ändå, för en mamma är en mamma.

Men jag tror inte tomheten efter henne varit så total om hon varit en person med mindre framträdande personlighet...

Det är bara spekulationer, men jag tror ändå det ligger en hel del i det.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-30 10:43:28 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Sakta, sakta...

Sakta, sakta, börjar man acceptera verkligheten. Sakta, sakta börjar man lära sig leva med den.

Sakta, sakta börjar man komma vidare. Med vissa smärtsamma bakslag, förstås, men ändå går livet vidare och framåt...

Jag ska försöka var mycket ute i dag i det fina vädret, som jag varit sista tiden. För att hämta ny inspiration, ny energi, för att klara några dagar till, för att njuta av nuet och min egen frihet...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-30 10:24:09 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Medan livet fortsätter...

Det kändes så himla sorgligt igår, när jag satt och rensade bland mina adresser och telefonnummer.

Mammas och hennes mans hemtelefon är ju redan avstängd. Mobilnumret står där, men hur länge kommer det att ta innan jag kan få användning för det?

Andra nummer jag kunnat nå henne på. Jag raderade dem, men det var med en känsla av djup sorg. Vissa nummer kommer hon kanske ha kvar, men de flesta nummer kommer vi inte få användning för igen...

Jag känner sådan tomhet!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-30 10:15:12 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Mot ljusare tider...

Vårknopparna har börjat slå ut. Det känns likadant för mig, just som om vårknopparna börjar slå ut.

Det är faktiskt lite svårt att känna total förtvivlan när knoppar börjar slå ut, solen kikar fram och det allmänt blir ljusare i både själ och sinne. Det är naturligtvis skönt att slippa ifrån ständigt mörker. Vi går helt enkelt vidare...

Däremot så har en massa mardrömmar börjat återkomma...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-30 08:29:07 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Tung och bitter eftersmak.

Ingen årstid är så fylld av outtalade löften, som våren. Ingen årstid är så inspirerande och hoppingivande som våren.

Det som känns jobbigt i år, nu när alla knoppar spricker upp, snön smält och solen börjar titta fram, är att jag inte kan dela den med mamma. Eller rättare sagt; att mamma inte har möjlighet att njuta av den alls...

Även om jag gör samma saker med min familj, som innan mamma blev gripen och även om jag skrattar flera gånger om dagen, så är det ändå skillnad.

I skrattet följer hela tiden en bitter eftersmak. Trots den lätthet man känner i förmågan att kunna skratta, så finns det en tyngd i mitt inre. Den tyngden hindrar mig inte från att skratta eller känna glädje, däremot så blir eftersmaken tung och bitter...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-29 16:22:48 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Martyrskap.

Något min mamma verkligen avskyr är martyrskap. Hon ogillar väldigt starkt någon som vill ha uppmärksamhet för att det är synd om personen. Jag måste instämma i att jag själv inte heller är helt förtjust i den sidan hos endel.

Men det är skillnad på att må dåligt och behöva "lufta" det och behöva tröst, än att leva i ständig självömkan och alltid söka bekräftelse på sin egen förtvivlan.

Jag vill understryka i denna blogg, som ofta kan fyllas med så mycket tragedi och förtvivlan, att det inte är så jag alltid känner.

Jag hoppas att det framgått att mitt sinne sakta men säkert börjat tina upp, allt eftersom tiden går...

Att det är en sorg att min mamma sitter häktad och med ganska stor sannolikhet kommer att få avtjäna ett fängelsestraff, ska jag inte förneka.

Men trots att denna blogg innehåller mycket av mina negativa känslor, så är mitt liv även fyllt av mycket annat.

Konstigt vore det annars. Jag ska medge att jag de allra första veckorna kändes som att jag verkligen levde i totalt mörker. Chocken, sorgen och smärtan var då total.

Nu ser min sorg annorlunda ut.

Jag försöker lära mig att leva med den, samtidigt som jag försöker ta tillvara på alla glädjeämnen som jag faktiskt också har i mitt liv.

Jag kommer fortsätta använda denna blogg för att tömma mina känslor, men samtidigt så är det jag söker inte att man ska "tycka synd om" någon av oss.

Jag vill mer att man ska öppna sina sinnen och se att det finns människor, tankar, känslor även bakom ett brott.

Jag vill att man ska se att det finns personer bakom tidningsrubrikerna, även om man medvetet begått ett brott. Och att denna person har anhöriga som också älskar dem och som på sätt och vis också blir "straffade".

Jag vill att även om man dömer brottet i sig, även förstår att det finns saker som driver folk till att begå sådant man inte ens själv ursäktar.

Förmågan att inte BARA döma en människa totalt, utan att även känna empati för en människas situation, även om hon själv satt sig i den situationen. Att känna empati, även om man inte ursäktar den personen, är tyvärr inte alla människor förunnat.

Att skilja på en handling och en personlighet, är inte heller alla förunnat att komma till insikt om.

Att förstå utan att ursäkta... det är en förmåga!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-28 11:14:10 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Bland grytor, matkassar och häktesbesök...

Det blir så extremt sjukt alltihopa. Har suttit på besök i häktet idag. Några väggar från min mamma. Ändå vet hon ingenting om det.

När jag kom hem hade jag fått ett brev av mamma, där hon frågar om vi fått besöka styvpappa och dessutom frågar en massa andra saker som hände för veckor sedan.

Hela livet blir lite snedvridet och sjukt. Mitt bland barnens behov, umgänge med dem, det vardagliga livet med allt vad det innebär, sitter man i ett sterilt rum med mamma/styvpappa och en polis och kan prata om vissa saker, men inte om det man mest har behov att prata om...! Det känns så absurt ibland...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-27 21:52:52 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Människan är anpassningsbar.

Även om det är psykiskt ganska tungt att besöka en människa i häktet, så var det en sak styvpappa sa av lite positivare slag idag vid besöket.

Han sa att den värsta tiden nog passerat. Han sa att den första tiden varit oerhört tung och svår, men att det var något lättare nu, även om det fortfarande var jättejobbigt...

Men, det känns skönt att de, precis som oss, börjar anpassa sig efter situationen och på något underligt vis även börjar acceptera den. Fast det känns svårt att säga det. Men människan är nog extremt anpassningsbar, även om det tar emot att säga det i vissa lägen...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-27 21:42:48 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Att lämna någon och gå...

Det är alltid jobbigt att "lämna" någon och gå sin väg, när man ser att den personen inte mår bra.

Så känns det varje gång jag ska lämna häktet, vilket var tredje gången idag. Fast den första gången var naturligtvis värst eftersom det var då vi lämnade dödsbudet på mormor till mamma...

Men även idag var det tungt. För vi kunde se att styvpappa inte mådde bra. Att han var psykiskt labil, eller vad man kallar det för...

Det är svårt att gå, särskilt när man vet att man måste och inte har något val...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-27 21:36:06 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Alla bär sina egna bördor.

Alla bär vi våra egna bördor. Våra problem och våra sorger!

Man kan nog inte säga att en persons problem är större än någon annans. Vi bär alla våra bördor här i livet. Kanske är vissa större än andra, men det innebär ju inte att vi känner oss problemfria för att vi stött på ett problem av "mindre art".

Jag brukar tänka när jag går igenom en stor kris, att det handlar inte om att klara sig igenom eller ej, för vad har vi egentligen för val?

Jag tror det handlar om att vi MÅSTE ta oss igenom, men det gäller bara att finna verktygen för att lyckas.

Kanske måste vi älta våra problem i början, för att bearbeta sorgen, chocken eller rädslan. Men i slutänden måste vi ändå ta oss vidare. Det är vårat ansvar inför oss själva och inför vår omgivning.

Inte låta bitterhet och självömkan ta överhanden.

Men vi har rätt att sörja, vi har rätt att gråta, känna ilska eller vad det än må vara, men sen är vi också skyldiga att en dag gå vidare. För några av oss går det snabbt och för andra tar det längre tid...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-25 20:41:14 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Avsked...

Jag söker tröst i det jag kan. Söker glädje i det som finns i min närhet.

Det känns konstigt att sörja någon som inte finns hos en, men som ändå inte har gått bort!

Att ta tillfälliga avsked, som ändå inte är för alltid...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-25 14:54:08 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Barnens mormor.

Mitt ena barn, den som kanske har tagit detta med mormors häktning svårast av mina barn, fick brev av mamma i fredags, men hon läste det först i går kväll. Hon grät väldigt mycket när hon läste det.

Men jag tror ändå det var bra att hon fick gråta ut också, precis som jag gjorde i Lördags. För övrigt tycker jag mina barn tar det relativt bra.

Men det kan nog komma i perioder även för dem. Kanske blir det mer realistiskt och verkligt när de väl får träffa henne?

Är ändå glad att vi valt att vara så pass öppna för de äldre barnen. Problem mår nog oftast bäst av att få vädras...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-24 13:32:56 | 4 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

En dag att ta tillvara på...

Tack gode Gud, eller vem jag än ska tacka, för att gårdagen är över! Det var den svåraste dagen, sedan polisen grep mamma och styvfar. Den svåraste dagen på flera år, faktiskt!

Inte bara dagen var svår, natten var evighetslång och tröstlös! Det kändes som dagen aldrig skulle ta slut.

En lång dag och en lång natt i fruktansvärda våndor.

Men idag är en ny dag. En dag med nya krafter, lite mer glädje. Inte en toppendag, men en dag att se fram emot och en dag att ta tillvara på... Det räcker långt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-23 09:44:08 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Börjar se vidden av det som skett...

Tung som en sten. Så känns mitt sinne idag! Har inte gråtit så mycket sedan de häktade mamma och hennes man, som jag gjort idag!

Det känns bra att ha fått ur sig en del, särskilt som jag för en gångs skull varit själv hemma.

Samtidigt känner jag att även om de bra dagarna kommer oftare nu och att jag mår mycket bättre, så känns det ändå som att när jag hamnar i en "svacka" så blir svackan djupare än innan.

Kanske har en del av chocken suttit i så här länge? Kanske det är först nu jag börjar inse vidden av det som skett?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-23 00:21:55 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Mycket har hänt på drygt åtta veckor...

I Torsdags var det åtta veckor sedan polisen grep min mamma och styvpappa.

Åtta veckor...! Det låter så kort, men det är en sådan lång tid för oss som bara går här och väntar...

Under dessa åtta veckor har vi passerat två födelsedagar inom familjen, en avlivning på mammas hund, tre personer har måstat flytta.

Mormor har gått bort, hennes begravning är passerad (bilden är från min resa till begravningen i Norr). Morfars tillstånd har förvärrats.

Snön har smält och våren har hittat hit, jag miste jobbet p.g.a. arbetsbrist.

Jag har möblerat om.

Min farmors tillstånd har förvärrats.

Hagamannen har gripits. Han har erkänt.

Min kusin har varit inblandad i en mycket svår bilolycka.

Ja, mycket har hänt i våra liv. Men trots allt går livet vidare...  Det svåra är att inte aktivt kunna dela det med en av de viktigaste personerna i mitt liv...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 21:06:43 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Isar och brinner...

Det isar och brinner om vartannat inom mig idag!

Jag vill så gärna hålla om min mamma. Finnas där hos henne, nu när jag vet att hon har det svårt.

Oavsett vad som hänt, så älskar jag henne. Den kärleken är totalt oförbehållslös! Den finns där och den kommer alltid att finnas där!

Jag är så tacksam över att jag har den mamma jag har! Hon har gett mig så mycket!

Ödmjukhet, empati, kärlek... Hon har alltid funnits där för mig. Fysiskt är hon inte hos mig nu, men hon finns ändå där för mig! ALLTID!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 20:52:15 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

En dag av sorg och förtvivlan.

I morse när jag vaknade så kände jag direkt att det inte blir någon bra dag.

Skräckslagen sökte jag förtvivlat efter den känsla jag hade igår. Känslor så lättsamma och glädjefyllda att jag ville tillbaka till det tillståndet.

Allt eftersom timmarna gick, så insåg jag att ju mer jag kämpade för att hitta tillbaka till det, desto mer förtvivlad blev jag.

Så jag gick ut en lång promenad. Vädrade mitt huvud något. Kom hem igen och bestämde mig för att bara släppa allt. Låta känslorna i mitt inre komma över mig!

Även om det gör så ont, så ont, så är det ändå en lättnad att släppa ut allt...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 20:08:17 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Det är en svår dag idag!

När jag nu har suttit här en lång stund och citerat mammas brev, så har jag gråtit oavbrutet.

Mina tårar idag har varit fyllda av sorg och smärta.

Vissa stunder har jag fått sluta skriva, för att jag inte sett tangenterna eller bildskärmen.

Jag är ensam hemma, barnen är ute. Så jag har äntligen kunnat tillåta mig att leva ut mina känslor och tårar.

Idag är en mycket svår dag för mig!

Mamma skriver i brevet att hon klarar sig, att det går bra. I förra brevet kände jag verkligen det. Det var en lättnad att läsa det, för det fanns inte andra känslor mellan raderna. Men det gör det i detta brev.

Jag vet instinktivt att när hon skrev brevet var det allt annat än okej med henne...

Det är en svår dag.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 19:56:06 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Varför jag publicerar delar av mammas brev.

Kanske kan det verka underligt att jag väljer att publicera delar av mammas brev. Kanske är det rätt, kanske är det fel. Jag vet inte. Men jag vill förklara hur jag tänker:

Mitt första behov när jag startade denna blogg var att jag behövde skriva av mig alla känslor. Kanske har jag ett större behov av det för att jag är ensamstående. Men ur bloggen har också uppkommit nya behov.

Jag vill beskriva vem min mamma är som person. Att en människa som ev. begått kriminella handlingar, ändå kan vara så mycket mer än bara kriminell.

Jag vill beskriva min mamma som den person hon är. Mamma, mormor, farmor etc.

Hon har förvisso ev. begått ett brott. Men hon är ändå en "helt vanlig tant" på många sätt. Som ni kan utläsa av hennes brev, så stickar hon, hon läser mycket.

I livet i frihet är hon också toppen på att laga mat, lyssna, ge goda råd. Hon är en mamma som alltid finns där för oss.

Fast nu gör hon ju inte det, förstås...

Ett annat behov jag fått med min blogg är att andra människor med samma erfarenheter ska se att de inte är ensamma, för jag tror det finns fler än jag som vill bekräfta att vi inte är ensamma. Att det finns andra "anhöriga" som bär samma känslor av kärlek, hopp, förtvivlan, skam, chock, längtan och saknad.

Sen har också ett behov uppkommit om att de som INTE bär på samma eller liknande erfarenheter ska kunna få viss förståelse på vad som händer med människor "bakom rubrikerna". Både de som begår brotten, men framför allt oss anhöriga. Jag kan nämligen inte skriva min mammas historia, den måste hon i så fall skriva själv. Men jag kan skriva om och beskriva min egen. Fast där genom lyser naturligtvis delar av hennes egen igenom.

När jag publicerar delar av mammas brev, så kan jag ju göra det, dels för att jag är anonym i denna blogg.

Men jag har också valt att göra det för att ni ska få en så rättvis bild av min mamma, som möjligt. Däremot så väljer jag bort delar som antingen är helt ointressanta för utomstående personer, eller för att det står något allt för personligt.

Eftersom min mamma fortfarande sitter häktad med restriktioner, så läses all korrenspondens oss emellan igenom. Därför blir de inte heller ALLT för personliga, när man ändå vet att andra läser dem. Hur jag väljer att göra sen, vet jag inte, när hennes restriktioner släpps.

Det beslutet kommer jag nog att basera på vad min mamma tycker, efter samråd med henne.

Vad tycker ni som läser? Blir det FÖR personligt? Blir det bara pinsamt att läsa? Eller är det rättvist för att ge hela situationen en rättvis bild?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 19:45:04 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet, Nyheter om mamma

Mammas brev, del 6.

Fortsätter citera mammas senaste brev:

"Jag längtar så efter brev från dig. Jag hade så många frågor i mitt förra brev. Att jag inte hört från dig på länge oroar mig. Jag är orolig för att du gått ner i någon depp och därför inte orkar skriva. Jag hoppas verkligen inte att det är så. För mig behöver du inte oroa dig. Jag klarar mig faktiskt.

Om du är upptagen med att leva livet och faktiskt inte har tid att skriva, så är det dig väl unnat. Fortsätt då med att ta för dig allt gott, det är dig väl unnat. Skicka bara ett kort och berätta att det är så. Så slipper jag oroa mig i onödan.

Jag älskar er alla, så det gör ont i mig. Hälsa alla jag känner och krama de där tokiga barnen du har hårt, hårt från deras mormor.

Med all min kärlek. Mamma.

Ps. Tack för allt besvär och tack för de vackra frimärkena."

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 19:25:25 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Mammas brev, del 2.

Fortsätter citera delar av mammas sista brev:

"Som jag förstår det nu verkar det som rättegången blir i Juni. Förmodligen kommer den ta veckor. Ja, du läste rätt, det kan ta veckor. Så eftervart, inte nu, men senare är jag ganska säker på att jag behöver få in mer kläder..."

(Sen beskriver mamma en del kläder som kan passa till rättegången...)

"Sen, när du ändå är i kläderna tänker jag på sånt som behövs till fängelset. Mina gröna byxor, de ljusa jeansen. Tröjor och linnen. Där kanske de tillåter luvtröjor. En morgonrock. Det känns frustrerande att inte kunna kolla och välja själv. Men så är det. Dessutom känns det jobbigt att alltid måsta be er om en massa jobb och tjänster."

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 18:48:57 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Mammas brev, del 1.

Sitter här och gråter så förtvivlat. Det gör så ont idag. Jag försöker att finna den glada och bekymmerslösa känsla jag hade igår, men idag verkar det totalt omöjligt att hitta tillbaka till den. Läser mammas senaste brev gång på gång.

Skriver ner lösryckta meningar ur det:

"Här är det upp och ner. Vissa dagar är tunga, andra dagar flyter bara förbi. Det är det man önskar, att dagarna ska gå..."

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 18:39:33 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Sorg, Att vara anhörig

Att lära sig leva med smärtsamma dagar.

Ja, det är tur att de bra dagarna kommer oftare. Efter ett par riktigt bra dar så har jag en rejäl svacka idag!

Det känns verkligen som att alla världens bekymmer har gjort en nödlandning på just mina axlar.

T.o.m. färger blir svåra att tyda, så allt blir svart och mörkt och trist!

Jag fattar ju att jag måste ta mig igenom dessa dagar också. De är en del av mig nu och det känns som att jag så smått börjar lära mig att leva med dem nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-22 18:13:39 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Att ta sig igenom det svåra.

Ibland tror jag att vi har någon som vakar över oss. Jag tror på högre makter.

Det kanske inte alls stämmer, men å andra sidan bara att jag tror på det, hjälper antagligen!

Det sägs att vi inte får mer än vi kan hantera. Kanske stämmer det också?

För på något sätt så tar man sig ändå igenom de problem man möter i livet. Hur svåra problem man än möter, hur smärtsamt livet än är, så tar vi oss till slut igenom...! 

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-20 10:17:19 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Oro.

Jag pendlar idag. Känner så mycket oro för min farmor och min morfar som båda är dåliga. Ena stunden säger de att de bara har timmar/veckor kvar av livet, andra stunder säger man att de piggnat på sig.

Jag vet att jag har haft mor- och farföräldrar kvar i livet ovanligt länge. Jag är tacksam för det! Nu när de är dåliga får man inte vara egoist. Jag vill ju inte att de bara ska ligga där och plågas...

Men det som känns svårt är att alla verkar bli dåliga på en gång.

Att mista dem alla på en gång, är inte något jag önskar. Jag är jätterädd för det och känner stor oro.

Sen är det förstås jobbigt om morfar skulle gå bort nu, då mamma inte skulle kunna ta avsked om honom heller...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-20 08:30:54 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Ovissheten, Sorg

När mormor sitter häktad.

Barnen har sina egna små funderingar. Varför sitter mormor häktad? Varför får inte vi träffa henne? När kommer hon att släppas ut?

Jag tror ändå inte barnen förstår vidden av detta. I bland blir de ledsna. Ibland frågar de. Men jag ser ändå på dem att de inte riktigt tar in allt.

Kanske blir det annorlunda när de väl får träffa henne, se henne. Kanske kan det bli mer verkligt då?

Samtidigt är de barn och ungdomar fortfarande, så jag tror det är bra att de inte tar in allt på en gång. De får ta sin tid. Förhoppningsvis blir chocken något mildare då.

Barn är trots allt små oskyldiga änglar. De finns här hos oss och har full tilltro till oss vuxna. Att skada den oskulden de bär på, att få dem tvivla känns hemskt.

Att mormor sitter häktad, det är svårt för dem att ta in...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-17 08:50:59 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Att sova bland främlingar...

Jag undrar hur det känns...att sova i ett häkte? Att ligga ensam i en cell och sova utan chans till mänsklig kontakt. Att ständigt befinna sig bland "främlingar". Som inte känner ens personlighet, ens behov... Som man inte kramar om, som man inte har några känslor för. Eller känslor har man väl alltid, men alltså jag menar, inga nära som man håller av...

Vad än man tycker så måste det vara en svår situation...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-15 01:13:18 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Bättre än mörker...

Känner mig väldigt nere på botten fortfarande, men det är klart att duschen fick mig att piggna till fysiskt. Ska bara försöka räkna ut nu hur jag psykiskt ska få denna helg att bli bättre än kolsvart mörker...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-13 11:33:10 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

En uppiggande dusch...

Ska gå och ägna mig åt lite nytta en stund och ta en lång dusch för att se om jag blir på bättre humör...! Tror det är bäst, för jag känner att jag håller på att tappa greppet här...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-13 10:12:10 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Med motvilja!

Det känns ibland som livet stannat upp. Som allt bara väntar... Väntar på bättre tider eller på att rättegången ska bli av.

Jag förbannar ovissheten. Jag förbannar den långa väntan i ett totalt tomrum. Jag förbannar långhelger som innebär ännu mer tomrum, ännu mer väntan, utan några som helst hopp om besked.

Håller allt i gång för barnen. Inget annat än för deras skull. Vad gäller mig själv skulle jag helst lägga mig ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova mig fram till rättegången...

Men det funkar inte så...

Jag kliver ändå upp, städar undan, handlar påskägg till barnen, köper påskmat. Bjuder hem lite folk över påsk. För att få tiden att gå, för att hålla allt igång.

Men jag gör allt med största morvilja. Om mina nära inte har det bra, så har inte jag det bra heller...! Måste hålla allt igång för dem jag faktiskt har omkring mig. Men det är med allra största motvilja!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-13 09:38:20 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Vi finns här...fyllda av skam...

På vissa av oss syns det... På vissa svårt sargade av livet... Framför allt på missbrukare har det en tendens att sätta sina spår... Men på de flesta av oss syns det inget alls...

De sorger och bedrövelser vi går igenom. Det syns faktiskt inte. På de flesta anhöriga syns det ännu mindre.

Han som sitter bredvid mig på bussen kan faktiskt vara en som precis förlorat en nära anhörig i en överdos, eller som utsätter sin dotter för incest på nätterna...

Läraren på din sons skola kan precis ha fått besked om att hans son rattfull kört ihjäl ett barn, eller receptionisten på vårdcentralen kanske blivit utsatt för systematisk misshndel under många år...

Han som står före dig i kön på Ica kanske precis fått diagnosen HIV efter att ha blivit smittad av sin fru...

Och kanske sitter jag bredvid dig på tåget, jag som har en mamma som sitter häktad för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling...

Vad jag vill ha sagt är att vi är så många som bär på hemligheter som på ett eller annat sätt är fyllda av "skam".

Saker man inte berättar för sin nya chef/pojkvän/personalen på barnens skola...

Ändå är vi människor av kött och blod, människor med känslor av sorg, saknad och förtvivlan...

Människor som söker bekräftelse och tröst.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: jag vill inte ursäkta ett brott, men jag vill säga att vi finns här runt omkring och överallt...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-11 22:52:39 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Att fira högtider utan mamma...

Det är snart Påsk och det känns som om högtiderna kommer att bli svåra att fira utan mamma. Svårare än att gå igenom vanlig vardag.

Till högtider hör ju ofta god mat. Man lagar goda måltider och man umgås i familjen. Min mamma är ju den som är duktig på matlagning. Att laga dessa maträtter utan mammas hjälp, eller utan mammas matlagningsråd, kommer kännas extra svårt.

Att veta att hon och hennes man (som älskar att äta maten, haha) kommer att fira dessa högtider bakom galler, kommer inte bli lätt.

Påsken står för dörren och jag befarar de känslor den kommer att väcka...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-11 10:14:58 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Krya på dig, farmor.

Oroar mig så för min farmor som inte är kry. Jag hoppas hon kryar på sig. De säger att de inte längre får i henne någon näring. Jag vet inte vad man gör då? Sätter de in dropp, eller?

Och om de sätter in dropp, hur länge klarar man sig på det då?

Jag håller tummarna så de blir blåa...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-11 09:16:11 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Inte mer än vi kan bära...

Fick ännu ett trist samtal. Min pappa ringde och sa att farmor kanske inte har så långt kvar...

Farmor har legat på vårdhem nästan sedan min farfar gick bort för några år sedan...

Så för hennes skull kanske det skulle vara det mest humana. Men det är en sak att tänka med huvudet och en annan att tänka med hjärtat.

Jag vill verkligen inte förlora min farmor. Särskilt inte nu. Det har varit lite väl mycket de sista 1 ½ månaderna nu. Jag behöver ro. Ta ett steg i taget.

Men ibland har vi inga val.

Min syster sa till mig: Vi får i alla fall inte mer sorger och bekymmer än vi kan bära..." ¨

Jag hoppas det stämmer...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-10 13:10:02 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Att leva i ett tomrum...

Att leva i ett tomrum... för det är så det känns ibland! Jag ska erkänna att det finns kvällar (som igår) när jag går och lägger mig samtidigt som de yngre barnen.

Inte för att jag är så trött, utan för att sova bort det som är kvar av dagen, för att en ny dag ska möta mig och det ska bli en dag närmre rättegången och vissheten...

Jag tycker själv att det är ett ganska dåligt skäl att sova bort tiden för.

Men när man är sänkt och mår dåligt så kan också sömnen bli en frihet.

Om man slipper mardrömmarna, vill säga...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-09 09:13:11 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Tankar & Känslor...

Syrran kommer snart, för att stanna ett par dagar...! Det känns bra!

Det kommer stötvis. Saknaden av mamma. Men när det kommer så kommer det över mig med oerhörd kraft! Det gör så himla ont!

Ena brorsan och hans tjej fick varsitt brev av mamma igår. Brorsan läste det till honom i telefonen.

Jag blev stum. Kände hur tårarna rann. Hon skrev om att hon sett fram så mycket att finnas där och följa hans barns uppväxt, men att hon nu "ställt till det..."

Det finns vissa saker i detta som gör ondare än annat... Som får mina tårar att rinna som får mitt inre att frysa till is, en iskall kyla som ändå smärtar...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-08 17:36:49 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

När livet krossar oss...

Så skört är alltså själva livet... Så snabbt kan allt bara krossas och slås itu. Hur trygga vi än känner oss i vårt eget liv, med vår egen vardag, som vi själva till största del har skapat... så kan allt plötsligt bara slås itu.

Hur smärtsamt vissa saker slår emot oss och vi står maktlösa och tar emot. Vad gör man när livet själv knockar en? När man är totalt oförberedd för hur nära avgrunden man står?

När livet krossar oss och vi är totalt aningslösa om vad som ska ske... När livet krossar oss besinningslöst och vi sedan själv måste resa oss upp...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-05 08:52:44 | 8 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Hämta styrka...

Ibland känner jag att jag är på väg att komma ur den värsta smärtan... Att vi kommer fixa detta, även om det kommer att ta tid... Vi kommer att gå hela och stärkta ur detta i slutänden.

Även om det inte går lätt eller snabbt, så kommer det ändå att fungera.

Men sen sköljer en enorm våg av smärta, sorg och saknad över mig... En våg av djupaste sorg och förtvivlan... En våg av oändlig maktlöshet och det blir svårt att även stå rak...

Jag försöker hämta luft...kraft...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-05 08:04:19 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Några gamla rader som fastnat...

Kom att tänka på några rader jag hörde som barn som etsat sig fast i mitt huvud:

Svikta ej mitt hjärta

låt min kärlek leva

Må den stora lågan brinna för evigt

och fly alla sorger...

Ge mig tid

Ge mig ro

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 21:54:11 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ordspråk/Aforism, Sorg, Att vara anhörig

Jag ska försöka...!

Ska krypa i säng snart... försöka minnas mammas doft, hennes ord av kärlek, hur det känns när hon brukar stryka min kind till tröst... Jag ska försöka...

 Jag ska försöka finna halmstrån att klamra mig fast vid lite till, så jag inte rasar ännu...

Ska försöka tänka ut vad jag kan säga till henne på Torsdag, som kan ge henne tröst när jag åkt hem och inte finns kvar nära henne...

På samma sätt som tanken och minnet av hennes doft ger mig tröst...!

Jag ska försöka...ge något tillbaka av allt det hon givit mig...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 21:47:16 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Ljuset i tunneln...

Jag vandrar i min tunnel. Min egen tunnel, av ensamhet, sorg, smärta och saknad.

Jag vet att någonstans där framme finns ett ljus. Men jag har ännu inte sett det glimta till...

Jag fortsätter vandra, för visst vet jag, ja, jag vet att det kommer ljusna. Jag får inte ge upp! Jag får inte stanna i mörkret och sorgen.

Livet måste gå vidare, men ändå... det mest smärtsamma har ännu inte värkt ut...

Jag är tålmodig, jag är stark, så jag tänker inte ge upp. Det känns bara så tröstlöst just nu med denna långa vandring...

Jag vet att det finns en massa människor som just nu har det så mycket svårare än mig... Vars lidande är så mycket värre...

Men den vetskapen hjälper dock inte mig...

Detta är min smärta och min sorg. Den blir inte mindre för att andra har det värre... Jag vet också att jag inte är ensam, det är bara det att det i bland känns så. Men att det finns andra i samma sorg är inget jag önskat dem, men trots allt, så ger det en slags tröst att inte vara ensam...

Men jag fortsätter vandra, till jag ser ljuset på andra sidan tunneln, för trots att jag inte ser det, så vet jag ändå att det finns där någonstans... Nånstans långt där framför mig...

Det får ta sin tid...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 21:33:00 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Mammas doft av trygghet.

Kan knappt koncentrera mig på annat än att jag ska få träffa mamma på Torsdag!

Att få vara henne nära och känna hennes kärlek. Den kärleken är starkast. Den är orubblig. Den är totalt förbehållslös!

Jag vill känna hennes armar runt mig, jag vill dra in hennes doft i min näsa och jag vill behålla den doften av familj, tillhörighet, värme, trygghet och MAMMA även när jag lämnar henne...

Jag vill hålla kvar den doften i alla mina sinnen, långt efter att jag lämnar kvar henne...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 21:22:10 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Hopp och mörker...

Jag pendlar så i humöret. Från glädje till sorg, från hopp till totalt mörker. Känner mig helt labil. Fast ändå... de bättre stunderna kommer oftare och de dröjer sig kvar längre... Ännu ett halmstrå att hålla sig fast vid...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 21:16:49 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Lite tröst!

Det var skönt att inga släktingar dömde mamma. Åtminstonde inte inför mig. Det är jag tacksam för. Jag pratade lite med mina kusiner och de var ledsna för vår skull...

Det var skönt att känna det stödet!

Min mamma har inte bott där uppe i Norr sedan hon var tonåring. Hon flyttade hemifrån så tidigt. Men ändå så kände jag när jag var där att hon fortfarande är så levande där uppe. Hon är fortfarande en del av dem... En del av sin släkt och fast hon levt ett annorlunda liv än dem, för att hon flyttade så ung, så är hon inte på något sätt bortglömd eller "uträknad".

På något sätt finns hon kvar i deras liv.

Jag kände att de också kände sorg för lillasysters/mosters öde. Det ger mig någon sorts tröst!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 10:04:41 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Det värsta straffet...

Ja, min resa till Norr har verkligen satt igång tankeverksamheten i mitt huvud... På min resa kände jag som att jag på sätt och vis gick i min mammas fotspår.

Ja, anledningen till att jag åkte var ju till stor del för att jag ville att mamma skulle få ta farväl av min mormor och eftersom hon inte själv kunde det, så tänkte jag att hon kunde få göra det genom mig.

Men det blev inte bara under begravningen som jag kände mig som mammas efterföljare...

Jag var rädd att jag skulle få ta över mammas "dom" som inte ens fallit ännu, men jag har fått erfara att ibland så är människors dom hårdare än den domstolarna dömer... Vilket säkert är helt rätt ibland... Men det är svårare för mig att folk som står nära dömer min mamma... Det är så många saker som krossats i och med gripandet av mamma och hennes man. Så mycket som gått i kras. Men jag vet ändå, trots att hon ännu inte gått till rättssak att hon redan fått det svåraste straffet...

Mormor gick bort och hon kunde inte vara där... Hon kunde inte ta avsked tillsammans med sina syskon och hon kunde inte vara med på begravningen av respekt för mormor, som inte velat ha vakter på sin begravning... Så mamma har redan fått det största straffet hon skulle ha kunnat få, antar jag...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-03 09:17:25 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Fler olyckor...

Ibland är ödet oförutsägbart... När jag skulle åka till Norr till mormors begravning, så blev jag erbjuden att åka med min kusin och hennes familj.

Jag kände något underligt i mig, så jag tackade nej. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag hade en konstig känsla... Ibland kan vi inte riktigt sätta ord på våra känslor...!

Men tyvärr hade min kusin och hennes familj en stor bilolycka på väg till begravningen. En bil kom emot dem på fel sida av vägen och de frontalkrockade!

Hela familjen klarade sig med mindre blessyrer, men den unga kvinnan i den mötande bilden avled...

De avbröt sin resa men de är naturligtvis djupt chockade...!

Jag har personligen aldrig varit så tacksam att jag tackade nej till en bilskjuts...! Tankar till min kusin och hennes familj...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-02 21:38:15 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

En glädje att träffa min sjuka kusin också!

Jag hade även möjlighet att träffa min kusin, som är svårt sjuk i MS. Det var en glädje att se honom, tala till honom. Han är så ung. Inte ens 30...

Sjukdomen har tyvärr gjort honom rullstolsbunden och blind, men han sa att han kände igen min röst!

Han pratade så varmt om min bror hela tiden.

Det är hjärtskärande att se ett sådant människoöde, samtidigt som jag kände mig glad att träffa honom! Skulle gärna åka upp med mina barn nästa gång, så de får träffa honom och mina andra släktingar... Han var tyvärr för dålig för att kunna vara med på mormors begravning, men i vårt hjärta var han med!

Jag är så glad att de är mina släktingar...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-apr-02 20:49:14 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

En lång resa.

I dag bär det iväg uppåt, till Norrbotten och begravning. I morgon är själva begravningen.

Det känns som den långa resan blir ganska skön och välbehövlig att få samla alla tankar, sitta för sig själv. Lämna barn och vardagssysslor bakom mig, om än bara för några dagar. 

Ser även fram emot att få vara där uppe, även om visiten blir kort och det inte känns som någon glädjevisit i sig.

Det känns även som att "stänga ett viktigt kapitel" att få delta i begravningen.

Det är bara en sak jag befarar: att någon kritiserar mamma...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-30 09:07:56 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Morfar också dålig.

Det känns inte bra att allt ska komma på en gång, men det verkar som det gör det...

En av anledningarna till att vi blev så chockade över mormors hastiga bortgång var ju att hon varit så frisk. En annan anledning var att vi var helt inställda på att min morfar skulle gå först, eftersom vi redan fått besked tidigare om att han har en obotlig levercancer.

Idag fick jag samtal om att hans tillstånd försämrats och att han nu är inlagd på sjukhuset i ett försök att förbättra hans tillstånd så pass att han klarar av att gå på mormors begravning i övermorgon...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-29 16:30:49 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Ge mig tid...

Så skört är alltså själva livet. Som en utblommad maskros. Med sitt vita ludd, en vind som passerar och bara själken står kvar där i sin nakenhet.

Det är så jag känner mig.

Som en utblommad maskros, som vinden tagit tag i och kvar står bara själken.

Från att ha känt mig så lugn, så trygg, så levande. Allt är bara borta nu.

Måste finna en plats att plantera mig själv, så jag kan gro igen och växa upp till en ny levande, trygg blomma.

Förlåt, det tar lite tid. Förlåt att jag inte kan skratta med min själ ännu... Ge mig tid.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-29 09:29:04 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

35 dagar och 35 nätter...

Alla känslor och intryck och information är som ett enda virr-varr i mitt huvud.

Så kändes det första veckorna också, som att allt i huvudet bara går runt, runt.

Den sista tiden har det dock börjat lätta något! Det mesta av det praktiska är ju löst nu, så kvar finns bara det känslomässiga. Vilket i och för sig inte är så "bara". Men det har varit mindre rörigt i huvudet i alla fall.

Nu känns det som det börjar storma igen. Kanske har det också att göra med den stundande begravningen. Det är så mycket också jag måste organisera innan jag åker upp.

Tiden går och vi vet inte riktigt vad som pågår. Men en sak vet jag: i morgon är det fem veckor sedan de grep mamma. 35 dagar. 35 nätter.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-29 09:12:27 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

En natthälsning till mamma!

Det har varit en lång och stormig dag. En dag fylld av känslor. Sorg, kärlek och också lite hopp! Ska lägga mig nu tillrätta i min säng. Och lämnar kvällens sista hälsning till en mamma som är älskad som få. En mamma som är stark och levande som få. Jag hoppas bara att jag lyckas förmedla rätt bild av min mamma i denna blogg.Det känns så himla viktigt för mig!

En mamma som förvisso kanske begått en kriminell handling, men som ändå är så mycket, mycket mer, att inga ord kan beskriva!

www.BlogRankers.com

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-28 21:24:41 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Till Mamma

Ska snart resa till mormors begravning.

Har hämtat ut tågbiljetterna jag ska ha för att resa till mormors begravning. Det kommer att ta mig 13 timmar och 7 min. enl. biljetten att ta mig till min släkting jag ska vara hos. Då är vi ännu många mil från där mormor ska begravas.

Jag ska resa på Torsdag eftermiddag och är framme på Fredag morgon. Jag blir dock inte så långvarig där av praktiska skäl.

Begravningen är på Fredag och jag påbörjar min hemfärd redan på Lördag eftermiddag för att vara tillbaka på Söndag morgon!

Det känns tungt och svårt att åka, samtidigt som jag är glad att jag ska närvara vid mormors begravning. Jag känner dessutom att det är en ära för mig att få närvara som en företrädare för mamma.

www.BlogRankers.com

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-28 21:01:37 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Mina svaga punkter.

När ens inre känns så fyllt av sorg, allt i ens själ känns så svart och tungt. Vad lite som krävs för att en liten, liten del av bördan ska kännas lite lättare. Ett ord, ett ögonkast...

Insikten om att mamma missar mormors begravning är en obeskrivlig sorg, men att hon ändå var den som själv valde bort den p.g.a. situationen och inte blev hindrad, är ändå en liten tröst...

Att det nu finns hopp om en rättegång inom räckhåll är en otrolig tröst, i stället för om "många månader", känns som en stor tröst i allt detta svåra. När jag får kommentarer och små Gästboksinlägg i denna blogg, kan kanske tyckas som det inte hjälper mig. Men den tröst jag känner är större än jag kan beskriva.

Jag önskar ingen annan människa det jag går igenom, men ändå ska jag erkänna att det är en tröst att inte vara ensam.

Jag ser att det finns andra som går/har gått igenom detta och faktiskt klarat av det.

Ibland känns det som mer än vad jag själv kommer att klara...

Jag har ofta fått höra att jag är en sådan stark och positiv person. Men, nu mer än någonsin tidigare, har jag kommit till insikt om att jag har svaga punkter. Dessa svaga punkter är min mamma och mina barn!

www.BlogRankers.com

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-28 20:27:57 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Ingenmansland.

Det känns som jag finns i ingenstans. Existerar i ett slags ingenmansland. Trampar på i ingångna fotspår!

Svårt att ta skydd från det som bränns och gör ont. Svårt att att gå vidare då man inte ser något positivt komma en till mötes.

Vardagen tvingar en att utföra sitt arbete, ta hand om hem och barn. Men utan någon glöd och utan någon större glädje. Jag har hamnat i ett vaakum, där jag väntar på att det svåra ska lätta något.

Där jag vill ha svar på alla mina frågor och få visshet om vad framtiden kommer visa. Så jag så småningom kan gå vidare. När det allra ondaste börjat värka ut...

www.BlogRankers.com

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-28 12:20:48 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

En lång, mörk tunnel...

Det känns som jag befinner mig i en evighetslång tunnel. Jag vet att ljuset finns någonstans långt där borta, men kan ännu inte se det! Jag färdas mot ljuset, jag längtar efter ljuset, men det är helt omöjligt att se hur långt det är kvar...

Jag vill så gärna att tunneln av mörker och kyla ska ta slut. Jag vill så gärna bli omfamnad av min mamma.

Dra in hennes doft, som för mig luktar mamma. Höra hennes lugna stämma säga att allt ska bli bra.

Kan hon inte trösta mig, så skulle jag åtminstone vilja vara den som tröstar henne.

Jag vill inte att hon ska sitta i sin ensamhet och vara ledsen. Grubblande över mormors liv som nyss tagit slut. Grubblande över sitt eget liv och oss barn och barnbarn.

Jag vill höra min mamma skratta och berätta roliga saker. Tokiga saker.

Inte vara instängd i en cell utan chans att ens ta kontakt med omvärlden.

www.BlogRankers.com

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-28 09:14:02 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Att söka hopp i tragedi.

Försöker hitta skäl som gör detta till något mer än bara negativt och till något positivare än den stora tragedi detta är för oss.

Men jag måste erkänna att det verkligen inte är lätt! Det är så himla svårt att försöka finna ljusglimtarna. De kommer kanske så småningom?

När såren börjat läka något. Att det ändå kan komma något gott ut av det hela...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-26 12:35:48 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Att finna styrka!

Fann en text som förklarar precis det jag känner och som samtidigt ger mig enorm tröst: 

                                   Footprints.

One night a man had a dream. He dreamed he was walking along with the beach with the LORD. Across the sky flashed scenes from his life. For each scene, he notised two sets of footprints in the sand: one belonging to him, and the other to the LORD.

When the last scene of his life flashed before him, he looked back at the footprints in the sand. He noticed that many times along the path of his life there was only one set of footprints. He also noticed that it happened at the very lowest and saddest times in his life.

This really bothered him and he questioned the LORD about it. "LORD, you said that once I decided to follow you, you´d walk with me all the way. But I have noticed that during the most troublesome times in my life, there is only one set of footprints. I don´t understand why when I needed most you would leave me."

The LORD replied: "My son, my precious child. I love you and I would never leave you. During your times of trial and suffering, when you see only one set of footprints, it was then that I carried you."

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-25 17:43:09 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ordspråk/Aforism, Dagar med hopp, Sorg

När livet själv håller andan...

...ja, det är så det känns. Som att livet själv håller andan. Som om allt omkring mig frusit till, i statyliknande positioner...

Som att allt liv stannat till och inte längre andas, lever...

Så gärna jag vill ha en förklaring... så gärna jag vill förstå vad som sker... Men, jag vet...allt har sin tid...

 Men själva livet har faktiskt stannat upp. Det jag gör känns det som jag gör mekaniskt, utan att riktigt bry mig om innebörden av min handlingar.

Betyder det att jag fortfarande befinner mig i ett slags chocktillstånd? Jag trodde jag kommit över det tillståndet, men ibland blir jag osäker...

Ibland känns det nästan som jag håller på att förlora förståndet, för att i nästa stund känna mig helt i balans. Totalt lugn och helt sansad.

Jag har tagit hand om mig själv i flera timmar nu, slappnat av, men ändå... Det är så svårt att känna sig tillfreds när jag vet att mamma och styvpappa sitter inlåsta och inte alls känner sig tillfreds...

Väntar nu bara på att livet ska dra ett djupt andetag och börja andas igen...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-24 23:42:04 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Kanske advokaten hör av sig...?

Talade precis med advokatens sekreterare. Som vanligt var hon väldigt trevlig och som vanligt sa hon att advokaten kommer att ringa mig när han kommer in på lunchen. Jag bad att han skulle försöka hjälpa min mamma att få åka på mormors begravning...

Vi får se om han hör av sig denna gång...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-24 11:46:04 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Frustration och ilska...

Ena syrran blev helt frustrerad igår. De yngre syskonen fick brev av mamma, men inte hon. Först ringde hon och var jättearg. Sa att hon inte behövde nåt "jäkla brev". Jag försökte lugna ner henne och säga att det kanske kommer... Hon sa att det spelade ingen roll, för ville hon inte skriva till henne så behövde hon inte.

Senare på kvällen fick jag ett sms, där hon verkade lessen, så jag ringde upp.

Jag sa att ingen av oss brukar ju få brev samtidigt och att hon kanske prioriterat de yngsta nu, som ännu bodde hemma när allt hände. Att det nog kommer brev. Eller att hon kanske redan skrivit ett, men att de inte gått igenom det och skickat det ännu...

Jag förklarade också för henne att under mitt besök med mamma hade mamma sagt att hon skulle skriva till barnen och att jag då sa att det vore bra om hon skrev till en av de ngre, för hon var osams med både mamma och styvpappa när allt hände och mår dåligt över det nu...

Men jag hörde att hon var ledsen. Det förbryllade mig lite, men sen förklarade hon att det var ju hon som skrev ett brev först av alla, ett långt brev och nu har hon skrivit till nästan alla i familjen, utom henne. Jag tror också att hon känner besvikelse för att hon har tagit på sig att ta hand om lägenhet och allt och nu känner att ingen uppskattar det.

Det är klart det ligger mycket mer bakom den ilskan, frustrationen och sorgen...

Jag tror ändå det är ganska bra att hon får ur sig lite ilska och frustration. Det är inte så lätt att hantera alla känslor, särskilt när man är så ung som hon är.

Att känna ilska mot någon man inte kan konfrontera, är inte heller så lätt...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-24 11:24:34 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Vårsolen kan tina mitt inre.

 Den första vårsolen kikar fram lite då och då. Snön börjar smälta undan, lite i taget. Ännu har den inte börjat smälta undan allt kyligt och hårt i mitt inre, men jag hoppas ändå på vårsolens värmande effekt.

Att den kan tina mitt inre.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 16:07:49 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Bloggen-min surrogatman.

Stoppa ner huvudet i sanden? Ja, ibland känns det faktiskt som det skulle vara det lättaste av allt. Att slippa se, tänka och lyssna. I alla fall för en stund.

När det kommer så mycket sorger och chocker samtidigt så snurrar det bara runt, runt i huvudet till slut och man vet varken ut eller in...

På det sättet skulle det vara skönt också att ha en man att byta sina åsikter med eller någon att gråta ut lite hos. Eller någon som kunde ta över så man kunde tillåta sig själv att dra sig undan ibland, eller helt enkelt "bryta ihop".

Men så är det inte och därför får man bita ihop och göra det bästa av situationen...

Det är väl lite där denna blogg kommer in i bilden också. Ni, som läser, får fungera som min "surrogat-man" tills vidare, där jag kan släppa ut känslor och tankar! Tack, för att bloggen finns!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 15:01:14 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Fick brev av styvpappa...

Jag har fått brev av styvpappa från häktet. Tänk vad glad man kan bli över några korta små rader. Mellan raderna utläser jag chock och rädsla. Fast han skriver det inte rakt ut. Han skriver om kärlek och oro över hur allt går här ute.

Men när man känner folk väl, är det inte så svårt att läsa mellan raderna... Ber för dem båda!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 14:24:44 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Sorg

Otillräcklig.

Ibland får jag känslan av att jag inte räcker till... Jag vill ta alla som har det svårt eller jobbigt i min famn och bara trösta och finnas där. Men tiden och orken räcker ändå inte till för alla...

Jag känner mig otillräcklig! Jag vet ju att jag inte kan "rädda världen", men vill samtidigt inge lite trygghet till var och en.

Jag känner själv hur lite som behövs från andra för att man ska känna sig lite bättre till mods eller må lite bättre när man har det tungt och svårt!

En liten kram, ett ord av värme. Mer än så behövs inte. Man behöver inte ens medhåll, men lite ödmjukhet eller empati, det betyder så mycket.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 13:34:52 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg

Bobby

Jag följer slaviskt all information om lilla Bobby, som blev torterad till döds av sin mamma eller hennes sambo. Eller båda två.

Min mamma var så himla gripen av just det fallet och hon sa själv att hon inte förstod varför just det fallet hade gripit henne så starkt.

Men hon följde all nyhetsrapportering som avsåg Bobby. Vi diskuterade också en hel del och spekulerade i vad som KAN ha hänt.

Nu känns det nästan som min uppgift att hålla full koll på nyhetsrapporteringen!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 13:17:38 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Sorg

Sår i själen...

Det finns händelser i livet, som gör ont i oss, men som vi ändå kan skratta åt långt senare, för att såren läkt.

Tyvärr tror jag inte det gäller detta! Jag önskar så att det vore på det sättet. Att vi skulle kunna sitta tillsammans och skratta åt allt detta en dag.

Men vissa saker gör så ont, längst in i oss att det är omöjligt att skratta åt det, även om tiden får gå... Vissa saker ligger där som ett öppet sår som aldrig riktigt läker, vi lär oss bara leva med det.

Jag tror att detta är ett sådant sår.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-23 08:33:00 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Hon ville vara där...

Känner sådan saknad efter min mamma. I vaket tillstånd, i sömnen och i drömmen.

Hur hon brukar berätta om hur hårt arbetande mormor alltid varit... Att mormor är den hårdast arbetande kvinna hon någonsin träffat.

Jag är glad att mormor somnade in i tron att mamma var utomlands. Jag vet att det tog mamma hårt att veta att mormor hade alla sina barn och deras respektiven runt sig när hon somnade in, utom mamma och hennes man.

När vi var och lämnade dödsbudet frågade hon om mormor varit ensam. Jag sa att det var hon inte. Då grät hon och sa : Jag skulle ha varit där...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-22 16:53:31 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Det sägs...

...att hoppet är det sista som lämnar människan. Jag tror det är sant.

För fortfarande med dessa insikter, så hoppas jag så innerligt att allt är ett fruktansvärt misstag.

Jag väntar att hon ska komma innanför dörren eller ringa när som helst. Att hon ska säga att allt bara var ett misstag.

Fast hon gör ju inte det och det är ju den stora förlusten.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-22 15:34:50 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Vill gå vidare...

Skulle så väldigt gärna vilja lägga allt detta bakom mig och gå vidare nu. Men hur kan man lägga något bakom sig som fortfarande pågår i allra högsta grad?

Försöker hela tiden hitta nya vägar för att kunna hantera situationen. Det är inte så lätt, men det går, eftersom jag känner mig i olika faser hela tiden.

Ett ständigt pendlande mellan, oro, sorg, förhoppning, förtvivlan och kanske inte lycka, men i alla fall viss glädje...

Har ju förstått att detta kommer att pågå länge, så det känns viktigt att inte fastna i ett mönster, men samtidigt är det lättare sagt än gjort, för jag känner att jag ännu inte har sörjt färdigt... Jag ska försöka ge mig själv lite tid...

Men sen hoppas jag att jag i alla fall delvis kan gå vidare...

Tiden får utvisa.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-22 14:13:05 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

När solen kikar fram...

Vissa dagar, oftast när solen kikar fram, så känns det lite, lite lättare. Inte så lätt som det brukar kännas i mitt hjärta denna årstid. För jag känner vårdofter, långt innan snön börjat smälta...

Så är det inte i år... sorgen är lite för svår och tung ännu... Men någonstans i mitt hjärtas inre, så lyfts en liten, liten sten och bördan känns inte lika ohanterlig längre.

Någonstans känner jag ändå tacksamhet och glädje, för det jag har.

Denna tragedi har vänt upp och ner på hela vår familj och allas vår tillvaro, men ändå, någonstans, vissa dagar börjar ändå hoppet så smått och så långsamt börja gro...

Jag antar att dessa stunder kommer att komma oftare och stanna längre, ju mer tiden går och ju mer jag lyckas bearbeta detta.

Jag hoppas den tiden inte dröjer allt för länge...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-22 10:49:10 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg

Syskonen i häktet på besök.

Just nu, i denna stund, är några av mina syskon i häktet för att besöka styvpappa. Jag tycker det är jättebra att de ska få träffa honom, även om jag önskar för deras skull att de slapp besöka honom under övervakning. Men hellre med övervakning, än inte alls.

Tror att det är bra för dem att få se honom där, så situationen blir mer verklig och samtidigt så kan man ta in det och fantasierna slipper skena iväg så mycket och göra saken värre än den redan är...!

Förstår också att det blir mycket tårar, men hoppas bara de håller sig starka och att ingen bryter i hop...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-21 15:25:36 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Hoppas mamma får komma till begravningen.

Mormors begravning kommer att äga rum den 31/3. Jag hoppas så att min mamma får lov att närvara. Jag vet att det kommer att vara mycket tungt för henne om hon inte skulle få vara med. Vi har bara en mamma och förlusten av mormor i mammas situation är illa nog. Att de andra syskonen var med vid dödsbädden är svårt för mamma att leva med. Att det bara var hon som inte var där. Att inte få närvara vid hennes begravning skulle vara ett ännu hårdare slag! Jag hoppas!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-21 09:55:01 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Jobbigt för barnen att mormor är häktad!

Har varit på samtal i skolan ang. mitt ena barn. Fröken bekräftar att hon haft svårt att koncentrera sig sista tiden och inte verkat må så bra. När fröken frågade henne, så blev hon ledsen, men ville inte säga vad det gällde.

När jag kom hem hade jag ett långt samtal med henne. Hon grät och grät. Hon är så orolig och rädd för hur mormor har det.

Jag sa till henne att det var bra att hon släppte ut tårarna. Jag kontaktade skolkuratorn och sa till henne att det finns familjeproblem som hon kanske vill prata om.

Jag berättade också för fröken vad som hänt, lite kortfattat.

Det blir ju extra svårt när man inte kan förklara så mycket för barnen, för att man faktiskt inte VET så himla mycket!

Men vi har ju ändå valt att prata så öppet det går med de äldre barnen, för det hade varit omöjligt att dölja för dem. Sen känns det som det är det enda rätta med dem. Men jag ska försöka vara ett större stöd för mina barn. De behöver mig nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-20 23:02:56 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Brev och besök!

Lyckades inte så bra i helgen med att pränta ner det där brevet till mamma. Men nu ska jag göra det. Jag ska äntligen ta mig för att skriva ett långt brev till mamma, men också ett till hennes man.

Brev är ju normalt väldigt personliga, men dessa kan ju inte bli för personliga, eftersom de kommer att läsas av åklagaren och censureras om jag lämnar någon information som jag inte får lämna.

Så det gäller att tänka till lite.

Men framför allt skriva hur vi har det här hemma och vad som hänt.

Försöka ge lite tröst i mammas förlust av mormor. De minderåriga syskonen har fått rätt att träffa styvpappa i morgon på ett övervakat besök. Det är väldigt bra för dem, men samtidigt ska de lämna det svåra meddelandet att mormor gått bort också.

Jag misstänker att besöket kommer att bli väldigt känslosamt, särskilt för yngsta syskonet, för det är så himla fäst vid både mamma och styvpappa, men mest i styvpappa. Det finns någon avgudadyrkan där, som säkert blir svår att handskas med i denna situation.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-20 22:45:53 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Tre ljus; för sorgen,hoppet och försoningen...

Tänder tre ljus.

 Ett för min mormors bortgång. Jag önskar dig att få vila i frid, mormor. Efter ett långt och strävsamt liv, med massor av arbete och kamp så förtjänar du trots allt en lång vila!

Ett ljus för min styvpappa. Må du snart vara ute hos oss igen och tills dess önskar jag dig styrka nog att uthärda denna mardröm.

Det sista ljuset är för dig, mamma. För att du ska veta att vi finns här för dig. För att du ska hålla ut och inte ge upp och för att tiden tills den dag du blir fri, ska gå snabbt för oss alla.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-20 17:20:03 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Ge inte upp!

Inget kommer att bli som förut, men jag ska försöka göra det bästa av situationen. Jag vet att i allt detta mörker och i denna djupa sorg, så står jag ändå inte ensam.

Det känns svårt att ta in att mamma på ett sätt verkade så uppgiven, som hon gjorde under besöket i Lördags. Så uppgiven för sin egen situation.

Min mamma är ingen som normalt "ger upp". När man säger till  henne: "Det är omöjligt, det går inte!" Då svarar hon: "Ingenting är omöjligt! Vi måste gå en annan väg bara!"

Att se henne tillintetgjord är svårt, för det är verkligen inte hon.

Jag ber att hon ska komma igen. Få tillbaka sin stridsanda. Att hon ska bli ok.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-20 09:40:30 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Tunnel...

Det är svårt att se ljuset i slutet av tunneln, när man precis har påbörjat en lång och svår färd.

Det är svårt att se en ende på det hela, eller hur man ska ta sig vidare.

Det är klart det finns där någonstans. Någonstans långt där borta! 

Men det gäller att ta sig dit med sitt förstånd i behåll.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-19 20:54:39 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Ovissheten, Sorg

Att finna trygghet på Kronobergshäktet...

När jag idag tänker tillbaka på besöket hos mamma i häktet igår, så känner jag gemenskap och tillit, kärlek fast naturligtvis även sorg.

Det var jobbigt att se verkligheten, att mamma verkligen sitter där, inlåst. Det kändes absurt att sitta där med vår mamma och en främmande man som lyssnade på vartenda ord. Det kändes ofattbart att han skulle föra henne tillbaka till hennes cell efter besöket.

Samtidigt blev vår närhet så påtaglig. Vår sårbarhet för de vi älskar. Både jag och min bror är vuxna och har egna barn, ändå satt vi där på varsin sida av mamma och klamrade oss fast vid henne. Höll hennes hand tills vi fick kramp. Klappade, smekte och fanns där för varandra.

Hur all trygghet runt mamma har försvunnit och ändå kunde jag på något vis finna den där igår, i ett kalt rum på Kronobergshäktet, med en okänd man närvarande.

Det känns så underligt, men jag kunde ändå känna den. Tryggheten, närvaron, kärleken.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-19 11:41:40 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Familjeband

Som jag nuddade lite vid igår; i svårigheter är det som gör att man kommer närmre varandra. Jag har min lillasyster här i helgen och det känns skönt att få vara tillsammans med syskonen, känner att jag kommit närmre dem alla och även min ena brors sambo.

Det är som att osynliga band för oss samman, sen känner jag också att det är så skönt med den gemenskapen, för man har människor omkring sig som kan förstå vad man själv går igenom. De vet vilken relation jag har till  min mamma och styvpappa och jag vet vilken relation de har.

Ibland behöver man inte ens säga så mycket, man bara finns där för varandra och vet att man inte står ensam.

Vi har alla olika relationer till mamma och styvpappa, men alla bär sitt ok av saknad, sorg och kärlek till dem.

Det är ett ljus i allt mörker.

I vår familj har blodsbanden i sig aldrig varit det viktigaste, utan det allra viktigaste har varit familjekänslan och känslan av samhörighet! Där fosterbarn och respektiven har kommit och gått. Det är mamma som gett vår familjekänsla den riktningen!

Vi finns ändå där för varandra.

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-19 11:21:56 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Vi har fått och vi har förlorat!

Tar mina barn under mitt beskydd nu och kryper i säng! Ska inte glömma att vara tacksam för det jag får och inte bara sörja det jag går miste om! Jag har mist min mormor idag, min mamma har mist sin mor i en oerhört svår situation!

Men jag ska inte glömma min tacksamhet över den starka gemenskap jag känt idag med min mor och bror! Min tacksamhet över att jag har mina barn hos mig! Tacksamhet över att vi får känna frihet! Det är så lätt att glömma när vi är sorgsna och ledsna, att vi faktiskt alltid har anledningar att känna tacksamhet! Också!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 23:13:15 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Förluster, Sorg

Mormor blev bönhörd!

Så är även denna dag snart slut! Ännu en dag fylld av motstridiga känslor. En dag fylld av sorg, stress, saknad och gemenskap. Vissa dagar är så långa och trista och det känns som sorgen aldrig ska ta slut. Att min mormor gick bort i morse var verkligen en chock för oss alla, men samtidigt, som hon själv sa nyligen till min moster och har sagt nyligt till min mamma också: Hon har fått leva i 82 år, haft ett bra liv och fått vara frisk och pigg. Hennes sista önskan var att få dö i stillhet och snabbt utan långt lidande. Min mormor blev alltså bönhörd! Jag tackar för det!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 22:49:36 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Förluster, Sorg

Kramar...

Mammas kärleksfulla kramar, var precis det jag behövde! Att få dra in hennes doft som för mig bara doftar "mamma". Att få krama hennes hand. När förhörsledaren avbröt besöket efter drygt en timme och jag släppte mammas hand, så kände jag att vi kramat händerna så hårt, att jag fått kramp!

Vad värdefull ens närmsta är egentligen! Att ett så sorgligt besök, som ett dödsbud innebär, kan innebära viss glädje, eller åtminstone förtröstan!

Aldrig har väl min mammas kramar varit så sköna att få som de kändes idag! Jag känner tacksamhet i allt elände!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 22:19:43 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Besöket i häktet...

Att få besöka mamma i häktet var en blandning av glädje av sorg. Visst har jag önskat att få träffa min mamma, men under andra omständigheter, inte att lämna mormors dödsbud.

Det kändes så svårt! Hon sa också själv att det skulle bli svårt att bära det tunga beskedet tillbaka in i cellen och ensamheten där!

Min mamma är en social människa och inte så van vid ensamhet. Hon är så van att ha folk omkring sig. Att få ett så tungt besked när man sitter isolerad måste helt enkelt vara fruktansvärt! Jag har svårt att föreställa mig det.

Men av egoistiska skäl är jag så glad över att jag fick ha hennes armar omkring mig. Känna hennes kärlek, få den bekräftad i min egen sorg.

Men jag är också glad att hon fick ta emot detta besked med oss omkring sig. Den första svåra chocken, de första tårarna.

Av åter igen egoistiska skäl var det skönt att få utlopp för lite av mina tårar också.

Precis som i det sista brevet som hon skrev så sa hon åter att jag och brorsan inte ska glömma att ta hand om sig själva. Jag ska försöka det. För mammas skull och för min egen och mina barns skull också...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 21:27:01 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

En ljusstrimma...

En liten, liten ljusstrimma... Jag och ena brorsan fick gemensamt ett övervakat besök hos mamma för att lämna dödsbudet på mormor!

Hon fick verkligen en chock, att allt gått så fort. I slutet av vårat drygt en timmes långa besök, så kunde hon till viss del försonas med just det, att det gått så snabbt, för det innebar också att det gått smärtfritt till och att mormor sluppit lida...

Men samtidigt var det bland det värsta besked jag någonsin lämnat... Det gjorde så ont att det nästan kändes som en del av mig brast.

Insikten av att hon antagligen inte får vara med på begravningen av sin egen mamma var knappast mindre smärtsam!

Jag är så tacksam över att vi fick lämna beskedet personligen! Tack! Samtidigt som det var en strimma hopp att få se min älskade mamma, att få hålla i henne, dra in hennes doft, känna henne smeka min rygg när vi höll om varandra.

I allt mörker blev det en ljusstrimma som är svår att förklara! Men det kändes lite lättare, trots allt det svåra! Och jag lyckades behärska mina känslor och tårar tills mamma leddes tillbaka till cellen.Sen kunde jag gråta en del i min brors famn. 

Min mamma är en fånge och jag har verkligen svårt att acceptera det!

Vill också säga ett enormt tack till alla värmande kommentarer här i bloggen! Det blev ett varmt mottagande när jag kom hem med så mycket sorg! TACK!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 21:05:52 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Svar på era frågor, Sorg

Dödsbud i häktet!

Ja, nu har min mormor gått bort! Det känns orättvist och hemskt. Jag är glad att hon slapp lida, att det gick så snabbt för hennes egen skull, men känner att jag blir helt galen när jag tänker på min mamma och hur svårt det måste vara för henne att få detta besked i häktet. Att hon förlorat sin mamma.

Jag har fått tag på en av utredarna och bett om hjälp med att få tag på Åklagaren och få ett bevakat besök hos mamma så snart som möjligt för att få lämna dödsbudet.

Jag vill absolut inte att det ska lämnas av en utomstående person utan det måste vara av en i familjen och det lutar åt att det blir jag i så fall, så jag måste då vara beredd att kasta mig iväg om de ringer och säger att de beviljar ett bevakat besök.

Visst vill jag träffa min mamma, men jag hade inte föreställt mig att det skulle bli för att lämna ett dödsbud...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 09:44:25 | 7 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Att vara anhörig

Mormor har dött!

Har precis tagit emot dödsbudet! I natt runt kl. 3 dog min mormor! Det finns inga ord...Men det värsta är hur mamma kommer att ta det i den situation hon befinner sig i...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-18 08:17:22 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Det räcker nu!

Ett nytt meddelande på telefonsvararen från moster: Mormor har fått en hjärtattack! Läkarna vågar inte inge något hopp! Vi är dock en stark familj, som klarat oss igenom sådana besked tidigare... Fast visst finns det gränser...

Fortsätter att be...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-17 16:11:33 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

För att inte bli tokig...

Jag hade också fått brev av mamma idag! Det värmer så mitt hjärta. Oroar mig så för mormor, får fortfarande inte tag på min moster... Oroar mig också för alla mammas känslor nu när hon vet att mormor är så sjuk... Hon skriver att hon försöker att inte känna så mycket, stänga av för att inte bli tokig!

Det kanske är samma med mig? Kanske det är därför inga tårar kommer...?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-17 14:28:56 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Förluster, Sorg

Mormor dålig!

Fick precis ett sms av min moster som löd:" Mormor ligger på IVA, det är illa, illa.." Försökte genast ringa upp, men mosters mobil är avslagen!

Jag ber...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-17 13:35:36 | 4 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Brorsan fick brev av mamma!

 Brorsan och hans sambo fick brev av mamma idag! Det var jättefint och normalt skulle jag ha gråtit mig till döds när han läste upp det i telefonen för mig, men fortfarande inga tårar i sikte...

Ska ta tag i det i helgen, för känner själv att jag inte mår bra av detta! Är så glad att hon skrivit, varje livstecken är en så stor sak!

Hon verkar tyvärr inte ha så stort hopp o sig själv och det känns så hemskt, men hon skrev att hon hoppas hennes man kommer ut vid nästa häktningsförhandling i slutet av Mars!

Det ger oss lite hopp i alla fall!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-17 13:29:28 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Dagar med hopp, Sorg

Tre veckor sedan idag!

I dag är det precis tre veckor sedan polisen tog min mamma och styvpappa. Tre långa, outhärdliga veckor.

När jag tänker på polisens besked att det kommer dröja flera månader innan utredningen är klar, så känns det inte som man kommer orka det!

Det känns helt vansinnigt! Månader av väntan, längtan, sorg, ilska, frustration men framför allt månader av ovisshet!

Om det nu är en sådan stor utredning, så förvånar det mig ännu mera att det inte stått ett ord i media om händelsen. Inte i TV, inte i tidningarna, inte på Internet.

Betyder det kanske bara att de lyckats hålla allt så hemligt, för att allt skett bakom lyckta dörrar?

Jag är ju glad att det inte gjort det, samtidigt som man törstar så efter information. En liten tidningsnotis kanske kan ge mig en endaste stavelse som jag inte känner till...

Tre evighetslånga veckor och detta är bara början säger de...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-16 15:23:34 | 3 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Frustration, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Lätt som en fjäder...

...väger glädjen, men tung som en sten väger sorg! Man känner det så väl, när man står inför obehagliga och svåra saker. Med tanke på denna bloggs dysterhet och nedstämdhet så får nog ni som läser uppfattningen om att jag är en väldigt dyster person.

Detta stämmer dock inte alls. Fast just denna händelse, som har tagit min mamma ifrån mig har verkligen burit in sorgen i mitt liv.

Känner sorg och bedrövelse och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta ut ur detta hemska mörker! Känner att jag måste vara stark för barnen, för mig själv och för resten av min omgivning, men det känns inte alltid som jag orkar.

Skulle vilja kura ihop mig i något hörn och få ägna mig åt att gråta.

Normalt har jag så HIMLA lätt för att gråta, men i detta fall har jag det inte alls. Tårarna trycker på nästan hela tiden, men de kommer fram så sällan. Har gråtit ordentligt en enda gång sedan detta hände och det var en sådan befrielse, men det räcker ändå inte! Jag har så många uppdämda tårar som jag bara vill släppa ut!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-16 14:34:32 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Inte vad det har varit...!

Allt man tidigare i livet tagit för givet har helt plödsligt tagits ifrån en... Ett telefonsamtal, ett besök. MÖJLIGHETEN att komma i kontakt. Att få korta tips eller råd.

Vetskapen om att hon FINNS där! Men nu är det inte hon som finns där för oss, utan vi som måste finnas där för henne. Vilket jag i och för sig gärna vill. Men det är annorlunda ändå, för allt är förändrat och jag tror inte våra liv någonsin blir vad de har varit!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-16 10:48:52 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Tårar...

Polisen ringde upp och sa att jag skulle få prata med mamma om mormor. Han sa först att de inte kunnat ringa mormor igår och jag passade på att fråga: Men du vet väl att mormor inte vet vart mamma är och att vi inte heller vill att hon ska veta det? Men det hade han ingen aning om, så jag säger bara tack och lov att de inte ringde igår!

Sen fick jag prata med mamma. Hon grät alldelens hemskt när jag berättade om mormor. Jag ska också säga att under mitt liv så är det inte ofta min mamma gråtit, hon är så stark! Men nu grät hon alltså.

Hon kunde inte ens svara på det jag frågade. Jag berättade lite om att vi alla mår ok och att vi klarar oss, hon ska inte oroa sig. Hon förklarade om brev som kommer att komma från sjukhuset med provsvar på barnen och andra viktiga saker. Hon hade fått in en del av kläderna jag lämnade in, men det verkar inte som hon fått alla.

Det är så svårt att avsluta samtalen med mamma (det är det andra samtalet vi fått nu) för jag vet inte när jag får tala med henne nästa gång. Samtidigt som alla frågor jag EGENTLIGEN vill ha svar på ligger och gnager inom mig och jag vet att jag inte får ställa dem, ens.

Man kan ju inte heller frångå att någon lyssnar på vartenda ord jag säger. Kanske analyseras det senare också? Jag vet inte, känns som jag inte vet någonting just nu, men jag är bara så himla ledsen, för att min mamma är så ledsen!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-15 10:58:37 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Nyheter om mamma

Vad svarar man barnen?

Tänker på hur allt ska gå för oss alla. Jag tänker på vad olika människor betyder för en. Jag tror det känns värre för att min mamma är en så stark person med så stark personlighet.

Tomrummet efter henne blir både större och mer påtagligt! Saknaden när hon inte är här blir större. Hon har verkligen en stor effekt på oss alla.

Min mamma har i alla år varit en av mina allra närmsta vänner. Hon är så lätt att prata med, så lätt att anförtro sig åt.

Och hon brukar alltid säga sanningen, även när den inte är helt trevlig att höra.

Hon har lärt mig allt om empati och kärlek.

Jag märker att mina barn känner stark oro och har svårare att konsentrera sig. Jag har varit uppriktig mot dem, fast inte den yngsta för han är för liten, men för de äldre har jag berättat, för jag tror inte det här är något man kan bara tiga ihjäl. Men det är svårt när de frågar "Hur länge ska mormor sitta där?" Och jag vet inte ens vad jag ska svara...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-15 08:00:19 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Ringar på vattnet!

Tänk om allt bara är ett stort, fruktansvärt misstag? Ett hemskt missförstånd! Tänk om mamma kommer hem i morgon och bara säger att de misstagit sig. Att de är fria nu...! Ibland sitter jag här och bara tänker att nästa som öppnar ytterdörren är mamma och hon är sitt vanliga, stressade, glada jag.

Att hon öppnar dörren med sitt vanliga: "Hallå" och hennes vovve kommer inspringande och nosar runt som vanligt!

Men inget är längre som vanligt. Hunden kan inte längre springa, för vi var tvungna att avliva den.

Jag har inte ens varit intresserad av hundar, men avlivningen som brorsan var tvungen att genomföra kändes så fruktansvärd, för jag visste att det var det käraste mamma hade.

Hunden var obotligt sjuk och ingen annan än mamma hade 24 timmar/dygn att lägga på henne. Vi hade inget val och mamma visste det, för hon skrev fullmakt till avlivningen. Hunden hade en massa problem och tyvärr hade hon nog behövt avlivas i alla fall, fast inte nu!

När något sånt här händer så ger det sådana stora ringar på vattnet. Den första chocken har inte ens ebbat ut ringarna på vattnet, det skvalpar så mycket fortfarande...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-14 23:02:44 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg, Om brottet

Vill skratta lite...

En ny natt är på väg. Ny natt med nya drömmar, med ännu mera ångest, jag vill att det ska vända lite nu. Försöka ta tillvara på de små och få glädjestunder jag känner just nu! Har skrattat två gånger ordentligt idag. Fast normalt skulle jag antagligen ha skrattat 10 ggr. Jag är glad som person, men det är svårt att skratta ännu. Det finns för många ogråtna tårar kvar! Skrattet fastnar liksom i halsen på mig och bränner fast i strupen och det känns som jag ska drunkna.

Jag vet att mamma skulle bli helt olycklig om hon visste hur svårt jag har att känna glädje just nu. Jag har ju flera barn att glädjas åt. Ett eget vuxet liv. Ändå är det så tomt utan mamma...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-14 22:39:48 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Dagar med hopp, Sorg, Att vara anhörig

Ensam.

Undrar så hur det egentligen känns? Att sitta där ensam med tankar, frågor och känslor? Ensam och utan någon att dela sina tankar med. Det psykiska måste ändå vara värst.

Klart vi måste ha lagar och förordningar i ett land, klart vi måste ha straff och straffskalor. Allt det där känns så självklart när man hör eller läser om brott och brottslingar. Det är så lätt att sitta där utan all fakta och tänka: "Lås in dem bara och släng nyckeln!"

Men vad svårt det är när det gäller en nära. Jag ser inte min mamma eller hennes man som brottslingar. Visst, jag vet ju ännu ingenting om vad som eventuellt har hänt, men ändå...

Ens mamma är liksom alltid ens mamma. Jag har alltid varit så stolt och glad över min mamma! Hon har gett mig allt jag önskat och mer därtill!

Framför allt har hon gett mig kärlek. Totalt förbehållslöst. Alltid. Det är så svårt nu när den kärleken hon har för mig, sitter inlåst, inspärrad och inte längre kan ge mig kraft och näring!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-14 22:21:41 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig, Om brottet

Helt knäckta...

Känner mig så väldigt sorgsen och ensam mitt i allt! Ekonomin är mer körd i botten än vanligt, det bara ramlar in räkningar hos mamma och hennes man som vi inte har en aning om hur vi ska betala...

Ena syrran har inga pengar till lunchen i skolan, brorsan ska på något läger och min andra brorsa har lagt ut sina sista pengar till det. Själv har jag inget att bidra med och jag känner mig helt otillräcklig!

Alla är helt deppade och vi får ingen som helst ny information...

Det blir bara för mycket till slut. Alla problem som rasar ner över våra axlar... Jag kan inte ens vara arg. Känner mig bara ledsen, uppgiven och knäckt!

Jag läser era fina kommentarer och glädjs åt dem. Jag läser att det kommer att ordna sig och det känns så skönt att höra de orden, för just nu känns allt så oändligt, som att det aldrig kommer att ta slut.

Försökte föreställa mig mamma och hennes man i varsin häktescell idag, men det var helt omöjligt. Det går inte alls ihop i mitt huvud. På det sättet känns de så himla långt borta och jag bara önskar de var här hos oss...!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-13 22:46:16 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg

För att orka andas...

Det är underligt, men den här bloggen blir som en direktlänk till mamma! Jag vet ju att hon inte kan läsa den, men ändå känns det som att det är en länk till henne... Jag kan inte riktigt beskriva det...

Mina drömmar de sista nätterna har inte varit den ändlösa förtvivlan, som de var för ett tag sedan...

Nu fylls drömmarna av en annan sorts ångest, som inte handlar om mamma direkt, utan om mig själv. Hur otillräcklig jag är och känner mig. Hur jag försöker göra saker men inte räcker till...

Drömmar som handlar om hur jag blir hånad och hur självförtroendet bara försvinner totalt. Jag kan inte tyda drömmar, men jag är säker på att de reflekterar det som händer i mitt liv just nu och hur jag känner mig.

I dag känns mamma så långt borta, som att jag förlorat henne och det är där mitt sorgearbete ligger just nu.

Min mamma är ju inte död, men ändå känns det nästan så ibland, eftersom vi inte kan kontakta varandra och vi inte heller vet hur länge det kommer ta innan vi kan träffa varandra!

Jag vet att mamma också försöker stänga av tankar och känslor just nu, för att orka. Det skrev hon i brevet. Att hon försöker hålla sig till de få rutiner hon kan skapa där inne i häktet. Jag tror man måste handtera de svåraste känslorna så, bara för att härda ut! Försöka stänga av dem, när det går, för att orka dra in luft i lungorna och andas...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-12 11:32:06 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Ängeln

Vaknade med ett sms från min bästa väninna i morse, som sade så här:

I går natt sände jag en ängel till dig för att vaka över dig. Men ängeln kom tidigt tillbaka. Jag frågade: Varför? Ängeln sa: Änglar vakar inte över andra änglar.

Plödsligt kändes dagen lite mindre smärtsam att kliva in i. De kommentarer jag får av er hjälper också långt! TACK!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-12 08:30:53 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ordspråk/Aforism, Dagar med hopp, Sorg

Mer bekymmer, när ska det vända?

Bekymmer kommer sällan ensam... Har talat med min moster och min mormor är sjuk. De har hittat cancer på två ställen och det ser inte alls bra ut! En är liten, men den andra stor och det har börjat sprida sig...

Vi har inte berättat för mormor om mamma, för vi tror inte hon skulle klara det.

Nu vet vi inte om mamma klarar att få höra om mormors tillstånd med tanke på hennes egen situation.

Men vi måste nog tyvärr berätta för mamma ändå...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-09 14:06:52 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Förluster, Sorg

Så mycket känslor idag...

Syrran fick träffa styvpappa idag. Med övervakning, förstås. Fast det viktiga var att hon fick se honom. Det hade varit känslomässigt och jobbigt, men samtidigt var hon väldigt nöjd att ha fått träffa honom, se honom, tala med honom.

 Det har varit så mycket känslor idag. Nederlaget med ekonomin för barnen, för mat och busskort och fickpengar. Vi ser inga lösningar på det just nu, så jag orkar knappt tänka på det.

Sen brevet från mamma, som egentligen inte innehöll så mycket, det var mer att det var HENNES ord, HENNES handstil, HENNES kärlek. Hon hade skrivit det den 1/3 och jag fick det först idag, men bättre sent än aldrig.

Försöker prata med mina egna barn och mina  syskon för att vi ska kunna bearbeta det som hänt tillsammans, samtidigt måste jag hela tiden stålsätta mig själv, för att kunna vara ett stöd, känns det som.

Ibland känns det som att jag bara skulle vilja stänga in mig i ett tomt rum och stanna där en vecka bara för att få ur mig alla känslor. Detta är en sådan oerhörd förlust. Känns som jag tappat fotfästet, för att sedan bli jättemycket låtsasstark!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-08 21:57:54 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Frustration, Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Brev...

Fick brev av mamma...! Kan inte med ord beskriva hur det känns...! Att man kan bli så glad och ledsen på samma gång...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-08 16:56:30 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Brev, Dagar med hopp, Sorg

Frihetsberövad!

Känns så konstigt att inte ens kunna kontakta mamma. Det är små, små saker man annars tar för givet. Obetydliga små detaljer... som helt plödsligt blir så stort nu för att man inte KAN kontakta henne.

Det där lax-receptet hon skulle ge mig...

Problem runt barnen som jag vill berätta för henne om...
Min mamma är alltid så bra på att hitta lösningar på problem!

Jag saknar henne som person så himla mycket...! Jag tror inte det spelar någon roll hur vuxen man är, mamma är alltid ens mamma, på något vis...! Den självklara personen att hämta kärlek hos. Mamma ska på något sätt alltid finnas där och det har min mamma gjort. En mer kärleksfull person är svår att hitta. Familjen är så viktig för henne och hon har verkligen lärt oss att en familj håller i hop i vått och torrt!

Att nu tänka mig henne i en kal häktescell, med sina krämpor, sin sorg och avstängd från all kärlek tar nästan kål på mig!

Det känns nästan som att alla omständigheter kvittar. Säkert inte för andra. Men för mig kvittar det, för ingen vill ha sin mamma i en häktescell.

Totalt frihetsberövad! Totalt familjeberövad! Totalt livsberövad!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-07 13:55:51 | 5 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Människoöden!

När jag gick där längs gångarna igår för att lämna in kläder till mamma och hennes man så tittade jag upp mot huset! Jag visste att min mamma och hennes man sitter bakom två av alla dessa gallerförsedda fönster. Jag önskade jag visste vilket!

Jag ville ha ett litet tecken. En liten hint om att de fanns där, finns vid liv. Att de såg mig! Mötte en äldre kvinna med barnvagn. Jag undrade om det var en mormor/farmor med barnbarn? Om hon besökt sin son med barnbarnet?

Jag såg upp mot alla dessa fönster på Kronobergshäktet i Stockholm och det slog mig hur många som sitter där! En massa brottslingar. Kallhamrade, utstuderande kriminella. En del själva offer...

Men oavsett vilket, så gömmer sig en massa människoöden bakom dessa galler, dessa väggar!

Människoöden i de kriminella och människoöden i alla anhöriga. Både till offren och till brottslingarna...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-06 07:56:29 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Lämnat in kläder på häktet...

Har varit och lämnat saker på häktet. Allt känns så himla surrealistiskt fortfarande, känns nästan som jag går omkring i trans ibland! Mammas favorit-kofta fick jag inte lämna in, för de tar inte in tröjor med luva... Lämnade också varsitt brev till mamma och hennes sambo. Mest ett upplysningsbrev om vad som händer här på utsidan och för att tala om att vi finns här. Jag vet ju att varenda rad jag skriver kommer att läsas och analyseras, så jag kan ju inte skriva något om det jag verkligen undrar över...

Småsyskonen har flyttat till släktingar i helgen, en syrra håller på att flytta in i mammas och sambons lägenhet. Jag har röjt bland deras saker i helgen och det kändes så hemskt att gå igenom deras personliga tillhörigheter.

Mammas grejer är liksom en massa pärmar med recept, alla hennes sygrejer. Alla pärlor och verktyg hon brukar göra smycken av.

Hennes alla prenumerationer på "gör det själv"-tidningar och hobbytidningar...

Inga "skumma" grejer alls, utan bara det jag redan visste om mamma och det gör så ont i vissa stunder att jag helt tvingas stänga av alla känslor för att alls kunna, orka stå ut!

Jag älskar henne så gränslöst att jag inte kan förklara det! Till de större barnen i släkten har vi sagt som det är, men till de yngre har vi bara sagt att de rest bort...

Hur ska man kunna säga till små barn att mormor/farmor sitter häktade? Att polisen tagit dem? Vad lägger man då i deras små ryggsäckar, som de ska bära med sig resten av sina liv? Det funkar bara inte.

Blev i alla fall glad över att läsa de kommentarer som jag fått i dessa bloggar! Det hjälper så i sorgen att folk inte bara dömer. Att man faktiskt ser att livet inte är helt svart eller vitt, eller som någon kommenterade att människan är en komplex varelse...

Vi är så fyllda av gråzoner att det är svårt att bedöma någon människa över huvud taget...

Fast jag vet ändå en massa som dömer och jag kan inte säga emot dem, men jag vet också att i denna del jag är i sorgeprocessen just nu, så orkar jag inte höra fördömanden... Jag är glad att jag just nu lyckas ta mig ur sängen varje morgon...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-05 19:41:46 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Vill ge min mamma frihet!

Jag vet att det bara är så ego och omoraliskt och allt vad ni vill... Men jag skulle göra allt för att återge min mamma och hennes man friheten just nu!

Att få se dem i frihet, slippa all ångest och smärta detta orsakar oss alla.

Fast jag vet också att jag inget kan göra... bara försöka göra det bästa av situationen och stå ut...!

Kan inte se min mamma framför mig i en häktescell... det är som att hon egentligen inte är där... som att hon är någon helt annanstans.

Den där overklighetskänslan som att detta liksom inte händer på riktigt, eller oss...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-03 12:57:03 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Första chocken börjar släppa...

Igår kände jag sådan lättnad! Det var så skönt att mötet som syskonen hade med soc. avlöpte så väl. De lyssnade verkligen på familjens önskemål om de yngre barnen och bostaden och allt.

Inser nu vilken otrolig psykisk press det varit på oss att inte veta vad som ska ske och vart barnen ska ta vägen.

Ringde också till min moster för att berätta att hennes syster sitter häktad. Hon blev ledsen och chockad, men tog ändå beskedet bättre än jag vågat hoppas på.

Jag har förvånats över att jag inte kunnat gråta sedan gripandet för 8 dagar sedan. Men i natt kom drömmarna tillbaka och jag vaknade av att jag grät. Trots att jag vaknat, så kunde jag ändå inte sluta gråta. Tårarna bara rann och rann...

Antagligen släppte många spänningar efter de lugnande beskeden om allt det praktiska igår...

Precis då sms:ade mostern. Jag svarade direkt och hon undrade vad jag gjorde vaken den tiden. Jag sa som det var, sen ringde hon upp mig och vi talade en bra stund i telefonen. Men jag kunde inte sluta gråta förrän barnen började vakna till liv.

Den första chocken börjar släppa och jag börjar inse vidden av det som hänt...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-03 08:31:35 | 1 kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Mardrömmar om mamma...

Drömmer så obehagliga drömmar! I natt drömde jag att mamma och jag satt på bussen och att hon kommit ut. En gammal bekant till oss klev på bussen, han är i samma ålder som min mamma. Men han gick med käpp och var så gammal så jag såg att mamma inte ens kände igen honom.

Jag chockades över att han såg så gammal ut, sen vände jag mig mot mamma och såg att hon var otroligt gammal. Typ 70-80 år. Jag blev helt förskräckt över att hon åldrats så...

Jag vaknade och känslan var bara så obehaglig...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-02 10:53:57 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

Önskar de släpptes fria!

Det viktigaste nu känns som att vi ställer oss enade som en familj och finns där för varandra. Att vi håller ihop och försöker enas runt det som känns riktigt svårt!

Vi är i en stor kris just nu, för allt verkligt i livet har ryckts undan våra fötter och vi har bara tom luft under oss!

Ibland känner jag verkligen styrkan i att vi är många och ibland känner jag en sådan svaghet, för den starkaste av oss alla; mamma, finns inte hos oss just nu!

Hon har gett oss allt! Hon har varit en toppenmamma hela min barndom! I tonåren hade jag så många kompisar som avundades mig för att min mamma var så underbar!

Hon hade sina regler och hon var inte rädd att sätta stopp för dumheter ungdomar har förmågan att ställa till med, men samtidigt var hon alltid snabb till försoning och hon hade alltid förståelse för våra problem! Det resulterade i att många av mina vänner även blev hennes vän.

Känner oro för yngsta syskonet för jag tror han är i chock fortfarande! Men jag ordnade så han fick prata kort i telefonen i går med min styvpappa. De bestämde att de skulle heja på Sverige i fotbollen på kvällen! För alla oss som vandrar omkring fria är det en självklarhet, men för dem blev det ett band de kan enas kring i denna overkliga verklighet!

Jag vill bara ha tillbaka de båda här hos mig igen!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-02 08:13:49 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg, Att vara anhörig

Vår mardröm.

Nu har jag även fått ett avlyssnat samtal med min styvpappa. Han lät mer hoppfull än min mamma. Vi har fått ett litet hum om vad som är deras vilja när det gäller de praktiska sakerna.

Det känns lite lättare nu med det praktiska, för man vill ju inte göra något emot deras vilja. Min styvpappa lät ledsen förstås. Men jag sa att vi reder oss. Frågan är om vi gör det?

Samtidigt som det känns lättare nu att ta tag i det praktiska, så känns det värre känslomässigt, för nu finns det lite utrymme att släppa fram lite av sorgen och alla andra känslor som trängs i mitt inre.

Mamma får inte sin medicin, så hon har mycket värk. Det är nästan outhärdligt för mig att tänka på den sits hon sitter i och att hon ändå inte får något som lindrar värken!

Det kändes bra att höra deras röster, samtidigt som det blev en sådan kamp att hålla tårar och sorgen inombords. Ville bara bryta ihop...

Önskar bara att de kunde bli fria och bara komma hem och att allt detta bara är en mardröm som vi kan lägga bakom oss...!

Men jag börjar fatta lite nu... det här är ingen dröm. Det är vår nya verklighet. Hur ska vi vänja oss vid det?

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-01 17:01:22 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Nyheter om mamma

Fick prata med mamma.

Har nu fått prata med mamma. Hon försökte vara stark, men jag hörde antydningarna i hennes röst...

Vi pratade igenom de praktiska sakerna. Hon verkade dock inte bry sig så mycket om lägenheten och sakerna. Bara hur vi mådde och hur vi har det.

Vad skulle jag säga? Att allt är toppen? Att vi aldrig mått bättre? Eller sanningen? Att vi mår riktigt skit allihop och inte kan tänka på något annat än henne och hennes man?

Hon sa att vi ska försöka att inte tänka så mycket på dem, utan försöka ta hand om oss själva och varandra...

Jag sa att hon ska göra samma sak, för de kan ändå inte göra något för att hjälpa oss just nu.

Sen sa hon att det är bäst vi slutar innan det blir för svårt...

...och då ville jag bara gråta. Jag ville bli liten och gråta och tröstas...

...men jag försökte vara stark. I alla fall låtsas. Visste inte att jag kunde spela så bra. Eller var det kanske inte alls bra? Kanske hörde hon precis på min röst?

Men det var också många frågor hon inte kunde svara på, som hennes man bara kan svara på. Så polisen sa att de ska ringa mig på eftermiddagen så jag får prata med honom också.

Det svåraste med att prata med mamma var ändå att dölja alla känslor och att veta att någon satt och lyssnade på allt vi sa och att inte få fråga något om vad som faktiskt hänt!

Men orden att hon älskar oss alla räckte också ganska långt!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-mar-01 12:48:46 | 4 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig, Nyheter om mamma

Mamma i en häktescell?

Klarar knappt av tanken på att min mamma sitter inlåst i en sån här cell. Ingen att prata och skratta med, inte någon stor familj hon kan laga mat till.

Utan hunden hon brukar promenera långa promenader med.

Utan kärlek, utan frihet!

Jag står knappt ut med tanken. I morgon ska jag få tala i telefonen med henne. Längtar och bävar på samma gång.

Måste vara saklig då det är så många praktiska ting att diskutera och reda ut. Hur ska man kunna vara saklig när hela ens inre stormar.

Brorsan är orolig, men försöker hålla kontrollen. Skulle vilja krama honom så hårt, men är rädd att jag då tappar allt och bryter ihop!

Jag måste försöka finna styrka. Måste försöka hålla ihop mig själv!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-feb-28 21:09:24 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Vem min mamma är, Sorg

Känner sådan sorg just nu...

Känner mig så ensam, fast jag inte är det! Önskar bara att jag fick träffa och prata med mamma ifred, utan några vakter, poliser eller någon annan i omvärlden.

Vill trösta henne och säga att allt kommer att bli ok.

Vill också bli tröstad av henne.

Känna mammas doft, säga att allt kommer att bli bra. Alldelens snart.

Jag som annars är så stark! Men så har det alltid varit, när mamma har problem, då blir jag så svag själv. Då när jag borde vara stark för att kunna vara ett stöd för henne.

Men så funkar jag inte! När mamma är stark, så är jag stark. När hon är svag så blir jag också svag!

Vi är väldigt starka människor båda två, ser sällan problemen, utan hellre lösningar. Men det är annorlunda nu...

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-feb-28 15:29:31 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg, Att vara anhörig

Så overkligt.

Jag känner mig helt tömd på känslor. Som att allt bara är ett vakuum, ett tomrum. Men det starkaste är nog fortfarande känslan av overklighet. Måste hämta mer kraft innan jag orkar sätta ord på allt som sker, det är för övermäktigt just nu!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-feb-27 22:00:15 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Sorg

Ångestfyllda nätter

Långa, svåra nätter, fyllda av ångest, tårar och rädsla! Kanppast någon sömn alls... Min mamma hör inte hemma bakom lås och bom! Min mamma är friheten själv. Frihet och oberoende! Fast vem hör hemma bakom lås och bom? I dag måste jag försöka ta reda på vilka som är deras advokater och se om jag kan få någon information från dem!

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-feb-27 08:06:54 | Skriv kommentar | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig

Verkligheten

På något sätt så går det ibland upp för en... Jag tror den allra första stora chocken börjar lägga sig och jag snuddar ibland, för en kort sekund vid verkligheten och vid vad som faktiskt hänt. Fast det är ändå helt obegripligt och orealistiskt. Men ändå...

För en kort sekund slår det mig att detta är verkligheten och att jag kommer tvingas förhålla mig till den! För hur länge? En dag, en månad eller vad? Längre än så orkar jag knappast ens tänka. På något vis tar realismen tyvärr slut där! 

På något sätt tar hjärnan inte in mer än vad den kan hantera. Om jag bara kunde få några svar... 

Skrivet av Någons dotter-Någons mamma2006-feb-26 19:48:04 | 2 kommentarer | Anmäl  
Tillhör kategorierna: Ovissheten, Sorg, Att vara anhörig