Var det ju inte - kanske gynekologen i Sydney? Kanske är det rent av en skröna - men denna mailbaserade berättelse är ganska söt

På en av Sydneys radiostationer i Australien kan man ringa in och
berätta om sina mest genanta historier. Man kan vinna mellan 1000-5000
dollar. Denna historia resulterade i 5000 dollar

Jag hade tid hos gynekologen senare denna vecka för mitt årliga cellprov.
Tidigt en morgon ringde de dock från doktorns mottagning för att tala
om att de hade fått ett återbud och att jag kunde komma in tidigare,
samma morgon klockan 9.30.

Jag hade precis fått iväg alla till skolan och arbetet och klockan var
redan kvart i nio. Det skulle ta minst 35 minuter att köra till
mottagningen så jag hade lite bråttom.
Liksom de flesta kvinnor ville jag ägna några extra minuter åt min
underlivshygien inför ett gynbesök, men denna gång fanns det helt
enkelt ingen tid för en grundlig rengöring så jag tog bara den
tvättlapp som råkade ligga vid tvättstället i badrummet och tvättade
av mig lite snabbt "där nere" så jag åtminstone såg presentabel ut. Då
jag var klar kastade jag tvättlappen i smutstvättkorgen, slängde på
mig mina kläder och hoppade in i bilen för att köra i ilfart till min
undersökning.
Jag fick bara vänta i ett par minuter innan det var min tur att gå in
till doktorn.
Då jag, liksom alla kvinnor, har gått igenom denna procedur flera
gånger i livet hoppade jag vant upp på undersökningsbritsen, tittade
upp i taket och låtsades som om jag befann mig i Paris eller någon
annanstans långt borta. Doktorn kom in och jag måste säga att jag blev
lite förvånad då han sa:
Oj då, idag har vi verkligen ansträngt oss!
 Jag svarade inte och suckade av lättnad då undersökningen var över för denna gången.
Resten av dagen var som vanligt med städning, handlande och
matlagning.
Då skolan var slut och min 6-åriga dotter lekte för sig
själv ropade hon från badrummet: "Mamma, var är min tvättlapp?" Jag sa
till henne att hon kunde ta en ny från linneskåpet eftersom den gamla
låg i tvätten.
Hon svarade: "Nej mamma, jag måste ha just den som låg
vid tvättstället. Jag hade rullat in allt mitt glitter i den."

Det här är en almanacka som Djurens Rätt har gjort – kan beställas här:

http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/sidor/kalender

Från hemsidan Djurens Rätt:

 De 12 band som finns representerade i kalendern är: Amon Amarth, Sonic Syndicate, The Hives, Dead by April, The Soundtrack Of Our Lives, Millencolin, Opeth, Dia Psalma, Crucified Barbara, Motörhead, Mando Diao och Hammerfall. Varje månad innehåller också tips på hur man kan hjälpa djuren. Överskottet av försäljningen går till arbetet med att stärka djurs rättigheter.

Nä Pain Of Salvation är inte med – inte heller deras sångare som medverkade i melodifestivalen - men eftersom deras bidrag ”Road Salt” var så grymt måste jag bara ta med en bild på dem.

Tror förövrigt det gått bättre om hela bandet gjort bidraget till en riktig power ballad.

(Mer om dem här:)

 http://www.lastfm.se/music/Pain+of+Salvation

I övrigt undrar jag bara en sak – vem vill ha en ”Manboy” när det finns Rock- Gudar/Gudinnor?

I går var jag i Göteborg –   jag och Lars Vilks var med i ”Debatt” om än i lite olika ämnen. Skulle dock tro att de mail, samtal och annat vi fått efteråt är av typ samma kaliber.

Men dessförinnan satt vi på McDonalds på Avenyn och åt han och jag – och diskuterade allt utom konst och vårdnadstvister. Det var toppen – ingen av oss hade en aning om vad den andra pysslade med, inga förutfattade meningar.

Och i dag, innan jag skulle åka hem till Sumpan igen gick jag förbi en mysig affär på Engelbrektsgatan vid namn Fregata Inredning - där stod jag och stirrade in i skyltfönstret och drömde om pengar att shoppa för.

Ut kliver en stilig kvinna och säger; Det är du som är Annika va?

Tänkte att nu blir jag anklagad för att vara manshatare (hur kan någon ens komma på tanken???)

-          Jag tycker att du är en utmärkt representant för kvinnorna i det här landet och den där lite yngre mannen du hade förut verkade ju toppen!

Hon hade inte ens sett programmet!

TACK vem du än är – nästa gång jag kommer till Göteborg ska jag shoppa som en tok i din fina affär!

Dilsa Demirbag-Sten vågar belysa problemen kvinnor och barn har i dag - bland annat genom samhällets förnekande av hedersrelaterat våld. Men kvinnors och barns rättsäkerhet i Sverige existerar knappt alls - inte ens i media. Det är ofattbart att vi lägger energi på att diskutera om Rut ska svabba - eller vem som ska vabba –när mammor som skyddat sina barn åker i fängelse och när plågade barn lämnas åt sitt öde.

Eva, Ida och Marie ska inom de närmsta veckorna dömas till höga böter, fängelse,eller möjligen rättspsykiatrisk vård – deras brott är att de – som lagen påbjuder dem – skyddat sina barn genom att gömma dem för männen som fått ensamvårdnad efter långa uppslitande vårdnadstvister.

I samtliga fall ovan har media hjälpt till att hitta barnen och okritiskt och enbart fört pappornas talan. Vid en genomgång har jag funnit att den enda större tidning som INTE följt ”mobben” eller ”drevet” eller vad vi ska kalla det – är Svenska Dagbladet.

Namnen på de tre kvinnorna är fingerade, därför att de annars per omgående blir anmälda för förtal vilket sannolikt gör deras straffpåföljd för så kallad”egenmäktighet med barn” värre (brottet betraktas redan från början som grovt och kan ge fängelse i upp till fyra år).

Det är så gott som omöjligt att berätta om sin egen eller sina barns upplevelser med övergrepp och våld – i artikel eller bokform. I de fall en sådan bok slipper igenom censuren kräver samtliga intervjuande journalister överväldigande bevis i form av såväl dokumentation – som samtal med motparten.

Detta gäller dock bara mammor – i de tre fallen ovan har papporna i jakten på sina ägodelar barnen - framgångsrikt använt sig av såväl böcker som efterlysningar i media via lättmanipulerade journalister. I vårt moderna informationssamhälle –där det i vissa fall räcker med att googla för att få veta mer - har dessa redaktörer svalt betet utan en enda fråga eller egen efterforskning. Papporna har fått gråta ut i morgonsoffor och fått bilder av sina barn publicerade i landets tidningar. Kort sagt tidningar och TV har hjälpt till att föra tillbaka barn till de personer de är räddast för.

Robert Aschberg i TV 3 har fått normalt hederliga människor att agera quislingar, de har fått kvinnojourspersonal i fängelse - utan tillstymmelse till eftertanke.

De här barnens enda skydd i världen är mammorna – som nu alltså ska dömas för sina”brott” i domstol medan barnen är tillbaka hos sina eventuella förövare.

OAVSETT vad som hänt eller inte hänt – vad får detta för konsekvenser för barnen?

Jag har träffat två barn som efter detta TV-program blivit kallade ”pappaknullare” i skolan. Jag har träffat mammor som vet att om de någonsin får träffa sina barn igen så måste de flytta och byta namn på barnen – för att skydda dem från repressalier sedan tidningar publicerat helsidesbilder på dem eller deras fäder.

Jag har träffat mammor som blivit utsatta för attentat och hot – eftersom de framställts som  ondsinta ”barnkidnappare”.

Sveriges radios hemsida har haft namn och bild på barn – som varit aktuella i en rättegång rörande misshandel – samtidigt som radions specialist Louise Hallin har suttit och yrat om att de är ”Pasade”.

Vad man än tror om man tror på tomten eller PAS – på mamman eller pappan - NÄR har man rätt att hänga ut barn på detta sätt?

För snart ett halvår sedan försökte jag uppmärksamma radioprogrammet ”Medierna” i P1 om problematiken med att media hjälper till att återföra barn till eventuella förövare – eller på problematiken i att man hej vilt hänger ut barn på kränkande sätt.

Deras uppgift är att granska just medier men de var inte intresserade.

I domstolar liksom i de flesta socialtjänstutredningar betraktas den förälder som lyssnar på sina barn som delaktiga i ”en infekterad vårdnadstvist” där mamman (i 98% av fallen) ljuger och har hjärntvättat barnen - eller helt enkelt bara inbillar sig att barnen far illa.

Oavsettvad barnen säger, vad deras läkare säger eller om det finns fysiska bevis för misshandel av olika slag.

En av TV 4 använd psykolog har i en liknande utredning sagt att en mamma har en”förlängd psykos – som hon överfört på barnen”.

För detta är hon anmäld till Socialstyrelsen – ingen psykolog har rätt att ställa psykiatriska diagnoser. Faktum är att Socialstyrelsen säger att ingen äger rätt att under en rättegång diagnostisera vare sig barn eller vuxna - och att enda gången ett sådant argument får användas är när någon part har en sedan länge väldokumenterad sjukdom. Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att utreda PAS.

Advokat Eva Kornhall skriver en anmälan till Socialstyrelsen där hon omgående ber dem utreda förekomsten av ”PAS” i domstolar och socialtjänst:

”PAS teorin används framförallt som försvar i vårdnadstvister för att bortförklara barns berättelser om psykiska, fysiska och sexuella övergrepp. Våldsutsatta kvinnor bedöms ha alienerat/ hjärntvättat sina barn att fabricera berättelser om övergrepp och till att ta avstånd från sin pappa. Syftet är att få modern förklarad som olämplig p.g.a. PAS så att vårdnaden tillfaller fadern”

Socialstyrelsen tiger still.

En av männen som skrivit en bok om sin ”exfru psykopaten” har fått enorm medial marknadsföring och har i dag ett eget TV-program om vardagsjuridik

Oavsett om denne man har rätt i sin misstanke om att hans barn far illa hos modern(trots att de i motsatta mål så viktiga bevisen för den misstanken saknas) undrar jag om det är rätt att framställa sitt barns mor som en galning – eller direkt till barnet i boken beskriva hur mamman utnyttjar författaren/pappan sexuellt och exakt vad hon gör med hans kön.

En annan av männen vars exkvinna nu ska dömas – har inte låtit sina barns mor ens tala med barnen på snart ett år. Innan hon valde att inte återlämna dem efter ett umgänge – hade han hållit dem borta från henne i två års tid.

En välkänd barnpsykiatriker uttrycker det så här: ”Vi måste lyssna på barnen! Ett barn som uttryckligen gång på gång berättar om sin rädsla och sina upplevelser måste tas på allvar annars har vi snart en ny Bobby eller en ny Louise”.

Kvinnoroch barn som drabbas av hedersvåld utan att få hjälp är inte de enda. Sverige har övergett de flesta kvinnor men framförallt alla de barn som blir plågade inom familjen .Kanske närmar vi oss något som kan kallas ”Sverige-relaterad barn och kvinnomisshandel?”

Men det värsta är att medierna hjälper till!

I Sverige i dag existerar vare sig heder, moral eller omsorg om kvinnor och barn!

(Debatt ikväll 21.30 SVT 1)

Heter en ny bok av Audrey Niffenegger och den är enligt bokförlagetAlbert Bonniers "En berättelse om kärlek som kan förlösas och förtjänasoch de kusliga konsekvenser av att få som man vill"...

Eller kanske inte som man vill?

Varje självmord känns så vanvettigt onödigt - ett slöseri på människor.

Varje självmord känns så vanvettigt onödigt - och varje gång media skriver om en känd persons val att för tidigt avsluta sitt liv uppstår debatter.
Ska man eller ska man inte skriva om det?

Blir ett omskrivet självmord för andra deprimerade droppen som får dem att ta steget?

Men varför skulle det vara så?

Och vem bestämmer vad som är självmord eller inte? Är ett mångårigt destruktivt missbruk ett utdraget självmord?

 Är en person som kastar sig framför tunnelbanetåget medveten om att han/hon KAN dö? Eller är det bättre att upplysa om att SJ är betydligt bättre om man ska säkra en plats hos Sankte Per därför att ett tunnelbanetåg många gånger enbart leder till ett liv som svårt handikappad?

Ska självmord ännu en gång hamna bland de "skamliga dödsorsakerna" som kanske rent av ska leda till att de döda inte ens får begravas i "vigd jord"? Självfallet inte.

Att som Expressen igår beskriva hur de anhöriga kan gå vidare - att göra oss uppmärksamma på signaler om att en person håller på att tappa livslusten helt och hållet  - att få omgivningen att förstå att "nu är det fara å färde" - DET är meningen med att skriva om självmord.

Att få oss vanliga dödliga att förstå att ett vackert utseende, en framgångsrik karriär, en familj som älskar en och att en person som "tycks ha allt" - inte alls behöver betyda att de mår bra i själen.

Att göra uppföljande reportage, att ta reda på de verkliga orsdakerna till att i bland mycket unga frivilligt lämnar jordelivet - det är också meningen.

Om exempelvis en trettonårig flicka tar sitt liv av döljande orsaker:

Hon har anmält sin mamma för grov misshandel  - polisutredningen läggs ner (så gör man i nio fall av tio)

Socialtjänsten tar över - mamman säger att dottern är tonårstrotsig och bara snackar skit- socialtjänsten lägger ner utredningen!

Flickan tvingas flytta hem till henne igen - och efter år av kränkningar orkar hon inte mer. Är det då självmord? Eller moderns och statens indirekta mord?

Precis som tidigare skribenter anser jag att tabubelagda ämnen måste upp tilll ytan. Av följande skäl:

Ett självmord kommer att påverka efterlevande både själsligen och rent genetiskt i generationer framåt.

Varje gång det händer (vuxna i alla fall)  ställer vi oss frågan - vad gick snett? Kunde vi ha hjälpt dem? Fanns familjehemligheter så svåra att ingen annan utväg kändes möjlig?

Expressen gjorde ett fantastiskt arbete i går på temat när ytterligare en av våra begåvade unga skådespelare valde att avsluta sitt liv. Emil Forselius så skicklig, så vacker så nästan spöklikt lik Måns Zelmerlöv på vissa bilder...

Jag har sett vänner/anhöriga bli fullständigt förkrossade av självanklagelser - men också av ilska gentemot den döde: "Hur vågade han/hon" Varför lämnade han/hon oss på detta fruktansvärda sätt?" Vilket egoistiskt kräk"...

Jag tror personligen det är svårt att stoppa när en vuxen person verkligen bestämt sig - och jag kan inte med någon del av vare sig hjärna eller hjärta tro att någon gör det för att "djävlas".

Traumapsykologen Björn Lagerbäck intervjuades i Expressen i går och han sade att det viktigaste för de anhöriga om de ska kunna gå vidare en älskad människas självmord handlar om respekt för dennes beslut.

Att säga till sig själv "Jag förstår inte varför X begick självmord men jag aceppter hans/hennes beslut"
Enligt Lagerbäck är det en möjlig väg att känna lugn.
Han avslutar:
Vi måste inse att hur mycket vi än älskar någon så bestämmer var och en över sitt eget liv".

Lagerbäck är en klok medmänniska - frid Marcel, Emil, Johanna, Micke och alla ni andra.

Och NEJ sluta inte skriv om det - hjälp oss att hjälpa så kanske vi tillsammans kan få ner statistiken istället!

citerar från nyheter 24, men även innan hade jag henne som önskevinnare i kvällens melodifestival.
Hon är inte bara smart, mystisk, fräck och cool (!) (ehum förlåt om det var ett ord kärringar i min ålder inte får använda) - hon sjunger fantastiskt dessutom!

"Ikväll uppträder hon i Melodifestivalen med sin låt Stop. Låten handlar om hennes tidigare relationer.

Nöjesreportern Anders Nunstedt på Expressen fyllde 40 i dagarna, man brukar säga att man fyller gubbe då - eller kanske tant/kärring.

Nu har ju denne man och många andra män och kvinnor sett ut och uppträtt som gubbar/tanter i nästan hela sina liv så ålder på papper har sällan någon egentlig betydelse.

Att bevaka melodifestivalen som han gjort under senare år, ärju heller inte särskilt ”creddigt” -  det var i alla händelser inte det när undertecknad bevakade den under 90-talet.

På lördag medverkar Py Bäckman i sista deltävlingen i melodifestivalen– som vanligt är Nunstedt på plats. Och kanske är det medelålderskris,åldersrasism, koketteri, elakhet eller bara djup okunskap (i en bransch han borde vara mycket insatt i) när Nunstedt i förhandstipset uttalar följande om låten”Magisk stjärna” och artisten Py Bäckman:

”  Ja hon gör ju comeback i år, eller jag vet inte om hon varit med tidigare…suck... men hennes låt - en tant som mumlar något om en prins”

Han får tycka vad fan han vill om hennes låt  (om hon förövrigt skrivit själv) men när han börjar yra om en tant  – och inte har en aning om vad Py har åstadkommit i sitt artistliv, då är det illa.

Jag vet att det där med Google och Internet är knepigt förde journalister som tror sig veta allt. Anders tillhör ju dessutom den hippa skaran som gärna vill påvisa att det där med fax, är SÅÅÅÅÅ 80… (se nämnde mans blogg) men jag känner mig tvingad att upplysa honom om några basic fakta som varje nöjesjournalist bör känna till.

Py Bäckman sjöng i tjeckrockbandet NQB under 70-talet

ANC- galan arrangerade hon tillsammans med Dan Hylander, Tomas Ledin, Tommy Rander och Eva Dahlgren, hon och Dan Hylander hade enorma framgångar i Sverige med Ray Montana Band.

Py Bäckman har medverkat med ”sina” låtar och/eller texter –fyra gånger tidigare i melodifestivalen.

Den i särklass största framgången fick hon med Tommy Körbergs ”Stad i ljus” 1988  - ett verk som numera också ingår i den Svenska Psalmboken (90-talet).

Py har skrivit ännu fler psalmer till ovan nämnda kyrkliga psalmbok.

Hon medverkade som textförfattare till Nordmans fantastiska framgångar under 90-talet och är med igen på deras ”comeback” alster i år.

Py Bäckman skrev tillsammans med Stefan Nilsson ”Gabriellas sång” – ledmotivet från filmen Såsom i himmelen – den låg på Svensktoppen mer än ett år (!)

Py Bäckman har släppt 12 soloplattor (eller förlåt ska det stå CD-skivor?)

Som sagt Anders låten må vara usel, det är du i din fulla rätt att tycka. Men att omnämna en artists om räknas till en av våra absolut främsta sångerskor och textförfattare som”en tant som väser något om en prins…”. Det är förbannat illa.

Visa respekt Nunstedt & be Py Bäckman om ursäkt!

http://www.youtube.com/watch?v=lrB6S5XwFZc

Sundbybergsbarnen har alltid haft sin trygga punkt på barnläkarmottagningen i Rissne. Faktum är att det är så nära Bullerbyn det går att komma. Två barnläkare delar på en heltidstjänst, övrig tid arbetar de i olika skolor i kommunen. Och det har aldrig någonsin varit ett problem att få en tid. Barnen känner sina läkare och de helt fantastiska sjuksystrarna som jobbar med dem. Det är trygghet för såväl barn som föräldrar.

 När min äldsta nyligen fyllde 18 började vuxenlivet också som patient – vilket till exempel innebär att berätta sin sjukdomshistoria gång på gång, att ingen har en aning om vem man är eller hur man brukar må…

Inte mycket i ett barns liv är bestående i dag - vare sig föräldrar, skolkompisar, dagispersonal eller lärare. På dagis är det ofta hög omsättning bland personalen och endast de barn som har haft turen att få plats hos en dagmamma eller i en skola där lärarna jobbar kvar – får uppleva glädjen och framförallt tryggheten det innebär med vuxna de känner – och kanske framförallt vuxna som också känner ”sina” barn.

Det är förstås nödvändigt att se över organisationer som inte fungerar även inom sjukvården – även om det är tveksamt om de senaste årens sjukvårdsreformer verkligen gynnat patienterna.

Men varför förstöra något som fungerar helt perfekt?

 Man vill flytta våra läkare till Solna – för att; citat ”Det inte ska bli så känsligt när någon blir sjuk”.  Men det har ju inte hänt under de senaste 20 åren. Det har aldrig varit några problem att få en snabb tid! Fler än en gång har läkarna där sett det akutmottagningarna missat! Och när nya Ursvik är utbyggt och hundratals nya barn behöver sjukvård – ska man låta de barnen åka till Stockholm då för att kvoten är fylld i Solna?

Om en av barnläkarna i Rissne verkligen blir sjuk är det kanske dags att överväga en förändring (varför inte ta in en vikarie från Solna)?

Rör inte vår barnläkarmottagning - Sundbybergsbarnens kanske sista trygga utpost!

Annika heter jag trallala o nästan jämt är jag glad...


En otroligt trist låt som redan under min barndom plågade mej. För att inte tala om boken med helvetestiteln "DUKTIGA Annika", Elsa Beskow skrev om en liten läskig unge som gjorde allt rätt och sannolikt är orsaken till att var och varannan kvinna idag måste ha bettskena på nätterna!

Jag avskydde att heta Annika som barn... Tydligen var jag också den där präktiga till och från.... Kajsa Kavat, Annikavetbästingenprotest, Bror Duktig...osv ...

Var ju då på Cave igår igen och kunde snabbt konstatera att inget av banden som gigade igår ens var i närheten av den kompetens och framförallt rutin som Violent Divine och Revolution Riot bjöd på i fredags.

Det handlar inte så mycket om kunnande och teknik som faktiskt utstrålning, samspel och klös och låtar och fan vet - hade det handlat om TV hade jag sagt att såväl de våldsamma som de revolutionära går genom rutan...typ.
Eller att de är lite som jag när jag dansar - de ger fan i vad som är lämpligt eller inte - de kör bara.

So do  I - för jag är gammal nog att skita i att jag ÄR gammal och tjock och en smula patetisk när jag dansar - för vad har jag att förlora? Mitt rykte?
HAHAHAHAHAHA


Nåväl en av kvällens gitarrister kom iaf fram o snackade lite

- Vi hade kontakt i början av nittiotalet när du jobbade på Bladet...

- Shit tänker jag ännu en man som jag haft knapplöst sex med och inte ens minns namnet på, eller är det någon jag minns namnet på men inte utseendet...eller inget av det?

- Ehhh Oj Då, säger jag redo att springa, kanske behandlade jag honom illa? Kanske ringde jag inte? Kanske ringde jag men inte han? Skrev jag om honom i boken och nu vill ha ge mej en käftsmäll för att jag förstörde hans äktenskap?

- Nej, nej inget sånt, alltså jag skrev brev till dej...

(tänk tänk, var de hårdockbandet som skickade en hel dörr men en CD-skiva fastklistrad? Grymt kul...Var det killen på kåken som ville ha kontakt, eller någon av de tusentals youngsters som hatade mej för att jag bara gav Metallica 2 plus?

- Jag skrev för att fråga dej om du kände till var man kunde pierca sig, det var liksom innan det var på modet att göra det, innan du gjorde det också...

Okej?

- Du svarade att jag skulle tycka om mig själv för den jag var och inte ha ringar ringar både här och var...du trodde nog jag var typ någon som ville skada mig själv...jag tror jag har kvar brevet...

AHHHHH - utpressning I presume

(Vilket präkto jag var - liksom "du ska inte stoppa köttbullar i näsan Markus...anyway jag minns det inte - jag minns sällan de pinsamma ögonblicken eller de aktiviteter som inte var värda att minnas - det handlar väl om självbevarelsedrift och förmågan att filtrera)

Och mitt i allt det där kunde jag tänka att lite rar var jag väl ändå som skickade ett brev och bad honom "tycka om sig själv som den han var"...
Och någon tanke fanns det väl med mitt namn ändå.

OCH han hade faktiskt inga ringar i nedre regionerna - så ni ser...


Och skitsamma Crucified Barbara gick vidare till andra chansen i melodifestivalen, Erik Linder hade en jättefin sång och Darin bör vinna hela skiten, så jag är kind of Happy

Fast jag heter Annika

I går dansade jag så mycket på The Cave att hjärtinfarkten var nära… Tur inte min dotter var där hon hade skämts ögonen ur sig. Tack Violent Divine…

I kväll firar vi alla Hellbar Hanna på just The Cave  GRATTIS DU MEGABABE!  – men dessförinnan röstar vi självfallet fram tajta, duktiga, läckra CRUCIFIED BARBARA! I melodifestivalen!

De är rutinerade och grymma och vad gäller Timotej har en mig välbekant tillika skicklig  artist tackat nej till den låt de ska köra i afton ty ”den var för sunkig” - och bara artistnamnet är väl nog för att få en att flacka nervöst med blicken…

Elin vill nog väl – men kan inte – och det är SÅ tröttsamt med denna svit av herrar direkt till final!

Gärna Darin Gärna Alcazar Gärna Linder – men GLÖM INTE CRUCIFIED BARBARA!

De rockar!