Boken, Inte utan mina söner handlar om ett fall där polisen i pojkarnas svenska hemstad kommenterade:  "Förbannat illa att han hittade dem...Men det är förstås mamman som sitter i fängelse för egenmäktighet med barn. Pappan som varit misstänkt i Australien för så kallade gränsöverskridande handlingar gentemot pojkarna - hann knappt hitta dem - föra dem tillbaka till Australien - så vips återkom han till Sverige för att skriva en PR-bok med Ingrid...Undrar om hon letade med honom? Märkligt då han ju uttalat en oro över att grabbarna mått så dåligt över att inte få finnas hos honom...Men han har säkert Skype.

Antar att Ingrid Carlqvist nu skriver en bok om "Matilda" som Aftonbladet så hjälpsamt vaskat fram i Danmark där den förfärliga drakmamman gömde sig med henne - "Matilda" är hos pappa i Södertälje igen ..en gullepappa som är anmäld för barnmisshandel av en överläkare på Huddinge, en pappa som hade tusentals barnpornografiska bilder i sin dator....

HURRA för den objektiva journalistiken!

Och ett jublande hurra också för BRIS som anmäler TV-programmet "Ett fall för Louise" för granskning när de tidigare låtit hur mycket skit som helst passera ("Nannyakuten" till exempel)
Ett fall för Louise tar upp problemen ur BARNENS perspektiv damned it!

Den märkliga masspsykos som så många vuxna tycks ha drabbats av på sistone - handlar om en enda sak:
 FÖRÄLDRAR ÄGER SINA BARN! OCH FINNS EN PAPPA BETYDER FÖRÄLDRAR PAPPA. PUNKT.

Tillägg den 16 november 2009: Tack till Aftonbladet som tagit till sig fakta i "fallet" med "bortförda" Matilda"!

Man får i alla fall ge honom en eloge för att han så noga studerat lagen. Och för att han nu kan fortsätta sin karriär som lärare och ungdomsledare - utan några som helst bekymmer.

Skulle också vara intressant att få veta vad hans domstolstrots kostat samhället...

p.s oss emellan det var inte enbart brott mot kameralagen han ägnade sig åt...

läs mer här

http://www.metro.se/2009/11/03/3417/filmade-nakna-barn-smet-till-thailand/

Så gjorde de det igen  - och ja det är en fantastisk känsla.

Bor man i en familj där dottern hängt på AIKS matcher i flera år - och sonen  (som är årsgammal med AIKS senaste guld - 98:a) i år fått följa med både Janne och killen på grillen på AIK:S matcher - så blir man lätt gulsvart själv.

TROTS att hjärtat också klappar en smula för Kalmar...

Sedan nya ägaren kommit till Järnvägsgrillen på Järnvägsgatan i Sumpan (var annars?) har det inte varit stängt en enda dag. Han jobbar jämt och gör sjukt goda hamburgare dessutom. Han har också meckat med sonens cykel, fixat mina lampor - kort sagt - han e hyvens!

Killen i grillen bor i Rinkeby, han är, om inte nära vän, så i alla fall bekant med Mutumba eftersom de bor på samma ställe och är jämnåriga - självfallet åkte han till Göteborg den här helgen! Så Grillen har varit stängd -   Vi får fira med en AIKburgare imorrn istället!

Jag och sonen lyssnade på radiosporten och förbannade det faktum att inte ens en allsvensk final går i en vanlig fucking TV-kanal som inte kostar tusentals kronor om året. 

När slutade fotboll vara en sport för arbetarklassen?

Expressen: Det är inte bara i Solna som man guldjublar.
I Rinkeby firar Martin Mutumbas familj och vänner guldet.
- Det ringer folk hela tiden och är glada för brorsans skull, säger Martin Mutumbas lillebror Joseph Mutumba.

Läs mer här:

http://fotboll.expressen.se/Allsvenskan/1.1764760/familjen-jublar-efter-mutumbas-guld

Efter första avsnittet av SVT:s serie "Ett fall för Louise" med barnmorskan Louise Hallin och Linda Nyberg (kan ses i SVT/Play) som huvudpersoner och programutformare rasade bland andra Kattis Ahlström och TV-krönikören Johan Croneman över det olämpliga i detta med att visa utsatta barn i TV…

Jag hade förstått dem om de, liksom jag tidigare gjort, gnällt över ”Nanny-program” eller ”Ensam mamma söker” där barn verkligen hängs ut på trista sätt…(Jag är också förvånad av att inte fler om ens någon går ut och tar barnen i försvar när man med foton i media efterlyser de som gömts av mammor som skyddar dem från våldsamma fäder) Men här är de fel ute.

Med tillåtelse av Eva Sternberg, språkvetare, hjärnforskare, författare och familjeterapeut (medmera) har jag ryckt detta från hennes blogg.

Jag vill också säga att även om föräldrarna som medverkar i dessa program lämnar en hel del i övrigt att önska måste man ge dem att de är såväl modiga som insiktsfulla!

”Barn i Sverige uppmanades under våren 2009 att höra av sig till SVT och komma med sina berättelser om hur de har det i sina liv i dagens Sverige. Igår visades det första av tio program. Det var Karl-Fredrik - som berättade om sitt ensamma, förskräckta liv ihop med sin underdåniga mor och sin despotiske far. Inget öga kunde förbli torrt inför detta program. (Ofta ordnas galaprogram i Sverige för världens barn - men det handlar ju inte om Karl-Fredrik och de hundratusentals barn i Sverige, som kanske lider mer än barnen i exempelvis Zimbabwe).

Här hemma låtsas vi som om alla barn har det bra. Lidande barn finns bara i andra länder. Till och med i Norge räknar vi med att barnen har det sämre än i Sverige!
Men nioåringen Karl-Fredrik är rakt på! Han visar i programmet hur hans familjesituation ser ut. Sin mamma som hela tiden är hemma och som inte får någon uppskattning för det, eftersom hon är hemma på grund av en gammal whiplashskada, inte för att hon vill ta hand om sina båda söner.

Inte ens, när hon förstår, att hon har valt en sådan machoman ur den övre medelklassen, som hon har gjort! Pappa despotens egna föräldrar sitter i hjärnstammen och i det limbiska systemet på honom - och sonen Karl Fredrik väcker vreden från hans egen barndom i hans hjärna - och han ger sig på sin son!
Mamman, som är värnlös och har valt pappan för att beskydda sig och för att han ska ta hand om henne, kan ju inte hindra sin man från att ge sig på Karl-Fredrik, för hon vet inte vilken fot hon skall stå på.

Skall hon skydda sin son och till slut ge sig på mannen/pappan med en batong - eller skall hon böja sig för att ha gjort sitt val av make utifrån sina egna behov av skydd? Hon räknade ju aldrig med att mannen skulle ge sig på första bästa i hushållet, när han tappade besinningen! Hon har säkert själv också fått sig en eller annan smäll av denne man!
Skall hon berätta för någon - till exempel mannens föräldrar, om de lever, att deras son tar ut den vrede de själva hällde i hennes mans hjärnstam, när han var liten, på deras barnbarn - Karl-Fredrik? Pappan är ju så snäll mot den yngre sonen! Kanske kommer han att ändra sig också gentemot Karl-Fredrik?
När jag läser Dagens Nyheter dagen efter får jag den verkligt starka upplevelsen av TV-programmet! Johan Croneman skriver i sin veckokrönika, att det är synd och skam att utnyttja en sådan som Karl-Fredrik - 9 år - att berätta om och filma hans liv och sända det på bästa sändningstid till hela Sverige! Karl Fredrik kommer att gå under! Hans kamrater kommer att trycka till honom på samma sätt som hans far gör och som hans mor låter fadern göra!

Bäste Johan och Kattis!
Res ut till Karl-Fredriks klass idag - eller på måndag och ta dagens hjälte i Sverige i hand! Karl-Fredrik får sina klasskamraters fulla sympati! De älskar honom, som visar hur många av barnen i hans skolas område har det hemma! Han är en mediaperson nu! Alla älskar honom!
Karl- Fredrik kommer att bli för Sverige det som romanen "The Loneliness of the Long Distance Runner" blev i Storbritannien och filmen ”Barnen från Frostmofjället” var i min barndom!
Han har vågat be om hjälp! Han har avslöjat hela den svenska förljugenheten om barn och föräldraskap - om överklasss och medelklass. Han har klätt av - inte bara sin egen familj - utan hela den svenska välfärdslögnen!
Louise Hallin/Linda Nyberg har tagit tjuren vid hornen och försvarat barnet mot dess egna föräldrar - och mot det svenska socialetablissemanget!

Hon vet att föräldrars mentala hälsa är direkt att härleda från deras egna föräldrars  empatibrist och påhittade idiotier om hur barn var okänsliga inför allting. Att de kunde göra vad som helst - och barnen skulle ändå gå oskadda - eftersom de ju ändå bodde i Bromma och var en "fin" familj!

Louise Hallin har redan utmärkt sig genom att påpeka att ett folk, som uppmanar sina blivande mödrar att arbeta ut sig under graviditeten, lämna sina nyfödda barn till pappan och/eller främmande personer i familjen eller utanför familjen så fort som möjligt och vill att kvinnors högsta dröm skall vara att bli styrelseledamöter i börsnoterade bolags styrelser, går under! Nu tar denna modiga kvinna tag i den verkliga orsaken till att barn i Sverige mår så dåligt!
Louise Hallin och Linda Nyberg kommer att hyllas under resten av 2000-talet i Sverige. Nu kan alla socialsekreterare och politiker, som hela tiden säger ”Så får det inte vara” slänga sig i väggen.

Så här är det!  Nu kan Croneman, Ahlström och alla andra i media, som hållit det totalitära Sverige om ryggen under åberopande om sekretess och om hur illa en familj far, som visar upp sig på det sätt, som Karl-Fredriks familj gör, också få stå där med skammen!

Ni vet inte att dessa barn inget har att förlora! De har inte lärt sig att tiga om sina förfärliga föräldrar. För dessa föräldrar har aldrig varit i kontakt med dem tillräckligt mycket för att lära dem att hålla käft om hur de har det hemma.

Nu vet alla barn, som ju kan kommunicera med varandra på tusen olika sätt, som Croneman kanske inte ens har lärt sig ännu, hur illa barn far i Sverige! De vet att de inte är ensamma - att det finns hopp!

Louise Hallin/Linda Nyberg är större än BO, JO, DO och alla andra ombudsmän i Sverige!
Heder åt dem!

Birgitta Sternberg

Fotnot:

Redan 1992 fick jag lära mig detta genom att möta Jessica Larsson från Örebro, som kom till mig och ville spela in en film om sitt liv, att den som inget har att förlora på att dela med sig av sina hemska erfarenheter av sin familj, har ett sista halmstrå att ta till: Att gå ut i offentligheten och visa upp sig!!

Den som vill kan se en film om hennes liv på min hemsida: www.famtube.com. Ni kan se filmen hemma - på Er egen dator! "Jessica Forever" kallar jag den.

Det

Det är stopp i kretsloppet/avloppet/blodomloppet/fanvetvadloppet hela tiden.

När jag var yngre så beskrev jag mitt liv när det var motigt, som att klafsa omkring med gummistövlar i en leråker, jag drar o drar, ena stöveln fastnar, sen den andra...

Jag kämpar för att få ordning på allt - och för att sluta bli så känslomässigt involverad i allt och alla - på senaste kursen jobbade vi en del med mindfullness - oerhört bra - i teorin...och de minuter på dygnet jag kan förmå mig att tänka så - andas, slappna av och inte tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Det bästa jag vet är när ex en mamma i en djävulskt svår vårdnadstvist faktiskt får rätt till slut, eller när jag och Fosshaug (som OBS - blivt 300 % bättre sen första föreläsningen) gjort ett riktigt bra "gig", eller när jag ser på mina ungar och är så djävla stolt över dem...

Sen kommer bakslagen, eller stoppen, eller förskjutningarna, små skitsaker som blir så många att de blir mej övermäktiga, de kommer gärna slag i slag och jag orkar inte..

Jag inser då att det inte bara är mannen i familjen som aldrig skrattar, jag kan inte påminna mig om när jag kände riktig och sann glädje senast.

Kan ni? När skrattade ni senast utan ett par järn innaför västen? När kände ni djup och innerlig lycka - utan någon som helst yttre stimulantia?
Har ju inte jag med att göra - men kanske kan jag behöva ett eller annat gott råd.

Men om jag tänkte "mindfulness" skulle jag låta mig nöja med att vara här och nu - vara glad att jag ens lever och försöka få mina barn ut i livet som hela människor - men allt känns bara temporärt och detta med att inte ens tro att "bara det och det händer" så blir jag nöjd och lycklig är ju kanske sunt - Och ganska mycket mindfulness .

Men NÄR man inte längre ens inbillar sig att lyckan finns någonstans där i framtiden...OM bara "det eller det händer" vad gör man då?

Till exempel: Livet blir toppen om...:
Jag slipper min tjatiga fru, är mindre pank, kan betala mina skulder innan jag dör av en kniv i ryggen, får ett jobb, får ett bättre jobb, går ner 10 kilo, går upp 10 kilo, börjar träna, slutar supa, slutar va ihop med nån som super, får ett bättre sexliv, träffar någon som man ens kan bli lite intresserad av, slipper skitgubben till chef, får barn, har råd att åka på semester med barnen man redan har, kan köpa en ny bil...
eller vad som helst som man nu hoppas på.

När man kommit till stadiet då man fattar att det där man drömmer om kanske aldrig blir så och om det gör det - så blir ju inte jaget annorlunda i alla fall. Vad finns då kvar att hoppas på?

Ska man leva sitt liv som en zombie?

Människor tar livet av sig - andra dör för tidigt i olika fysiska sjukdomar, sorg, smärta och man talar om att antideppressiva kan göra så att unga tar livet av sig - min fråga är - hade de kanske gjort det ännu tidigare om de INTE hade fått hjälp av medicin?

Den underbara människan Malin Berghagen sade en gång att all ondska i världen - och alla hemska saker som människor runt en upplever - gör en helt knäckt.
Antar att man får en överdos av empati - som är djupt plågsam....kanske kan också det göra att man till varje pris söker lugn och ro - kanske till och med genom att dö. Eller genom droger, sex, spel, annat missbruk - eller genom piller som gör att man kan sova dygnet runt.

Ja fan vet - men hösten och mörkret är i alla fall bra på ett sätt - det är lättare att känna sig misslyckad så här års - att göra det på sommaren är överdjävligt...

Fotnot: Jag vet inte om Lars Winnerbäck har någon diagnos men hans texter och låttitlar får en i alla händelser att misstänka att han har en viss koll på dampiga människor...Med solen i ögonen och namnet på detta blogginlägg är två av hans låtar med stark damptouch tex. Om denna dystra blogg skulle skrivas om till en låttext är mitt förslag till titel Dysfori Blues

VARFÖR STANNAR MAN KVAR

Dikt Av Git Magnusson

Varför stannar man kvar hos den man älskar
när man borde begripa bättre
när man ser att det går åt helvete?
 
I den första tidens rus
av jublande blommande häpnad
är det då möjligen så att man går så nära
så nära in i den andra själen
att man axlar ansvaret för den
så som man inte borde
ty - nog ansvarar alla var och en
för sin egen kropp för sin egen själ
och sitt eget förnuft
det fick jag lära mig så småningom
när förtvivlan växte över huvudet
och parkerade sig som ett stort svart åskmoln
runt min hjärna

Redan efter ett halvår borde jag lämnat dig
med omedelbar verkan. Men jag förmådde inte.

Det blev femton år till.

av Git Magnusson

Fotnot:

1) Git Magnusson föddes i Skövde 1938 och avled 2002 i Stockholm. Magnusson var under 1960-talet programledare på Vispråmen Storken, en verksamhet hon sedan flyttade till den egna krogen Mosebacke Etablissement, där hon bland annat drev Viscafé Storken och Mosebacke Anarki under många år. Hon var också eldsjälen bakom Waxhoms visfestival och en fantastisk sångerska.  Git Magnussons grav finns på Katarina kyrkogård, strax intill vännens Cornelis Vreeswijk.

2) Tack Hjalmar!

Min allra bästaste Tobbe Dataproe har varit här och vi har finlirat lite på powerpointen inför min och Fosshaugs föreläsning i morgon.

När det gäller Tobbes och min relation har man undrat om han kanske

 1) Är min son 2) Min toyboy 3) Min bror

Inte alls - han är bara en vän jag lärt känna sent i livet (nåja i hans liv har det inte hunnit bli så sent ännu) och som jag har sjukt kul ihop med - och han är nästan hälften så gammal som jag är.

Att föreläsa i Sumpan är lite nervöst faktiskt - här är det ju människor jag känner i publiken.

 Antar att Per känner likadant inför vårt "gig" i Västerås nästa vecka.

Jag är förvisso född där men det är också allt - ingen har några förväntningar på mej, men det har de på Per som är Bandylegendar i stan.

Det är ungefär som att vara blond, ingen förväntar sig att man ska vara särskilt smart - och lyckas man få ur sig ett par sammanhängande ord är det bara en bonus.

Jag älskar att skriva "gig" - som musiker gör.

 Tror jag alltid avundats rockband på turné (särskilt när jag var så ung att jag hade pallat det livet) - tyvärr är det inte så många groupisar i föreläsningsbranschen.

Några har jag sett – och de har alla sprungit efter Pelle Sandstrak – Mr Tourettes och jag – utan framgång bör tilläggas.

Jag klandrar dem inte – han har en grym föreläsning – och han är SÅ läcker.

Jag kan förstå att det inte bildas några köer av unga virila män när en dampig, rejält omfångsrik blondin i sina bästa år föreläser.

Alla vill ju inte ha ”A whole lot of Rosie”

Men man kan väl få drömma i alla fall…

http://www.biljettplatsen.se/tema/54-att-bemota-adhd-utan-att-sjalv-fa-damp/

Jag har en väninna som var popstjärna under delar av 80 och 90-talet. Hon tjatar ofta på mej om att jag borde skriva en bok till, sanningen är att det är hon som borde göra det - per omgående.
Ingen har en sådan skärpa i sina livsanalyser - få är så sjukt roliga som hon...Jag är sjuk just nu och lite klen i mitt svarande av mail - men hennes mail förgyller alltid tillvaron.
Vi var nyligen på en annan rockstjärnas begravning tillsammans; Marcel Jacob en legendar i sitt gebit...nu när detta med Uffe hände skrev hon till mej:

"Nu verkade han vara lycklig, frisk o då, pang. Som Hasse Carlsson i Noice; knarkar tungt i 20 år, blir clean o då dör han knall o fall. Kan fortarande inte ens skriva det utan att börja gråta. Fan....Jag begravde min uppväxt med Hasse o min ungdom med Marre. Har lite svårt att ta tag i nuet just nu".

Det är så...vackert och jag gråter jag med, inte över Hasse just eller över det faktum att just berömdheter dör. Men jag gråter över alla goda fina människor som lämnar oss alldeles för tidigt...och när jag ändå lipar så kommer förstås min egen mamma in i bilden. Att man kan längta så oerhört efter någon man bråkat med så mycket...Men det gör man. Varje dag.

Men i detta elände vill jag ändå glädja er lite med att berätta om Buba, ja han ni vet, en gång Robinsondeltagare, nu stjärnveterinär i Bromma...Jag vet inte om Uffe var kund där men det skulle förvåna mej om han inte var det.

Jag har gått hos veterinären Buba med alla mina djur i flera år - men det blev en paus när jag loosade min bil för ett par år sedan. Kändes som lite för tungt att masa mina tjocka katter på bussen...Anyway, en väninna skjutsade mig och katten Tobias dit för kanske två veckor sedan - och det var helt sjukt skönt att komma dit igen.

Som att återse en gammal kär vän, eller en släkting som varit bortrest. Att få krama om honom igen, ja det var som att komma hem. Jag älskar honom - ja alltså inte som man - men som vän och som den extremt skicklige veterinär han är. (Vilket antagligen tyder på att jag inte har något liv men det orkar jag inte grubbla över just nu).
Väninnan som var med har också djur och hon var helt tagen efteråt.
- Såg du? Din katt var helt såld, bara låg där och nästan njöt när han blev undersökt. Jag tror banne mej han har en healande förmåga den där veterinären.

Säkert! Inget förvånar mig när det gäller honom och min respekt för honom är gigantisk.
Och du Buba, om du skulle få för dej att gå över till de sälla jaktmarkerna - glöm det!
Då slår jag ihjäl dej!

www.brommadjurklinik.se

När Björn Afzelius visste att han var döende i lungcancer skrev han en låt på plattan ”Tankar vid 50” som hette ”Liten blues vid gravens rand”.

Jag skulle önska att fler brytt sig om Ulf medan han ännu levde… så därför publicerar jag den texten här:

”Köp inga blommor, sänd ingen krans. För så dags så finns jag nån annanstans. Vill du ge mej nåt så ge det till mej nu. Sjung ingen lovsång, håll inga tal.  Låt bli att säja hur fin jag var. Vill du säga nåt så säj det till mej nu. Känn ingen ånger invid min grav. Fäll inga tårar av samvetskval. Om du ångrar nåt så visa mej det nu.

Ulf Larsson är död. En gång en av de mest hyllade programledarna på TV – vid sin död fortfarande en av de mest kunniga på området bred familjeunderhållning i TV.

 Tyvärr fick han inget tillfälle att visa det under senare år. Ulf visste allt om gamla tiders stjärnor och skådespelare – och var också en mycket duktig skådespelare själv. Men han var placerad i facket ”gammal, töntig och bortglömd” - I alla fall i de stora städerna.

Möjligen kan det ha inverkat att han var vänligheten själv – han ville ingen illa och för det betraktades han med extra stor misstänksamhet.

Ty det var mycket längesedan Ulf betraktades som en cool kille, han blev – när TV-kamerorna slocknat – en tönt. Han drabbades av ett flertal personliga tragedier, då han bland annat blev blåst på väldigt mycket pengar, han lyckades ändå bli nykter – och gå ner massor i vikt – och belöningen för det var att töntstämpeln blev ännu tydligare i hans panna.

Vi hade en del annat gemensamt Ulf och jag förutm stämpeln – båda älskade vi djur - båda har vi gått och harvat med våra hundar här i Sumpan och talats vid medan våra hundar misstänksamt sniffat på varandra. Vi har båda skrivit upp hundmat och matbröd på Gabriels Livs – vars båda ägare som är bröder - sannolikt räddat oss från svält ibland.

Vi har båda erfarit att det är tufft att åldras i nöjesbranschen, alldeles oavsett vilken kompetens man har och vi har båda sett våra arbetsprojekt försvinna i avloppet.

Vi har också ett par gemensamma vänner – som ställt upp och räddat oss när vi varit down deep ekonomiskt.

De främsta att ställa upp var gänget på Sundbybergs museum och familjen Löfström - som alltid sett - även jämnåriga - som också "sina" barn men framförallt sina medmänniskor. Där får man vara precis den man är utan att tvingas redogöra för sina senaste framgångar i yrkeslivet.

Vi var också båda på väg uppåt i livet - i alla fall yrkesmässigt – Ulf satte upp ”Hjälp jag är med i Uffes revy” och spelade så sent som i lördags, och han träffade sitt livs kärlek vilket på något sätt fick honom att leva igen. Nej, jag kände inte Ulf, men vi var liksom Sumpangrannar en tid och jag känner ett behov av att uttrycka min respekt för honom.

 Jag är våldsamt glad över att Ulf träffade Lillemor och jag tror att vad han än dog av – så var han ganska lycklig nu.

Det är väl helt okej förutsättningar när man möter döden?

Säger sonen ibland när han tycker att jag höjer rösten i onödan – eller när det är extra stökigt hemma - och jag antar att han inte minns att det var hundra resor värre innan jag började medicinera mot min ADHD.

http://www.lg.se/upload/epi/lg/evenemang/psyk_massa_program_09_webb.pdf

I Sumpan och Västerås är vi i oktober:

http://www.biljettplatsen.se./tema/93-att-bemota-adhd-utan-att-sjalv-fa-damp/

Ovanstående text kommer att publiceras i Attentions medlemstidning

www.attention-riks.se