Scenbloggen

�dslig Mor Courage

Kulturredaktionen — Sun, 07 Feb 2010 11:30:42 GMT

Mor Courage och hennes barn. Foto: Martin Skoog.

Bertolt Brecht: Mor Courage och hennes barn | Regi: Lars Rudolfsson | Orionteatern

G�ng p� g�ng har Lars Rudolfsson lyckats framkalla liv i den gamla fula verkstadslokalen d�r Orion verkar. Tomma f�nstergluggar i br�dv�ggarna har blinkat fantasifullt mot betraktaren, det gamla cementgolvet gl�nser inbjudande. N�r han nu s�tter upp Bertolt Brechts Mor Courage med vapenskrammel och marketenterskan i husbil intr�ffar inte detta.

I st�llet k�nns det vida golvet �de och stort, m�rkret bakom v�ggarna tomt. Det �r m�rkligt och r�r vid den del av teaterkonsten som �r bortom tekniskt kunnande och handlar om det mest sv�rf�ngade, det d�r andra. Ideligen kommer jag, olyckligt nog, att t�nka p� den nyss avslutade Vems lilla m�ssa flyger? av Barbro Lindgren som blivit en succ� p� samma teater och med i stort sett samma sk�despelare. All den sorg, fatalism, humor och poesi som drog, nej lyfte, in publiken i en annan v�rld �r som bortbl�st.

Det �r inget synbarligt fel p� denna Courage. Man spelar noterna, Lena Str�mdahl �r lite f�r hygglig i huvudrollen, kanske. Men det �r n�got annat som saknas, n�got som glimrar till helt kort i en eller annan sekvens, men som sen f�rsvinner. Allt f�r m�nga soldater i ett Balkanliknande krig springer av och an i alltf�r m�nga, alltf�r likartade turer. Uppdelningen mellan talade avsnitt och musik �r f�r abrubt, s�ngerna, tonsatta av Savannah Agger, faller ur helheten. Inte s� som Brecht hade t�nkt genom att stanna upp spelet, motverka identifikation. Utan bara s� som parentesen bildar just ett sidoskott.

F�rvisso �r Brechts pj�s om Courage aktuell, och trots hans v�nsterpatriarkaliska syn p� kvinnor i verkligheten, m�ste man notera att han skapat makal�sa huvudroller f�r kvinnor, komplexa, obehagliga och l�ngt ifr�n objektifierande. Shen-Te i Den goda m�nniskan fr�n Sezuan och Anna, Mor Courage, �r sannerligen agerande subjekt som b�de diskuterar modersmyter och ekonomi kontra moral helt kallt framlagt av Brecht. (Att Brecht ofta har spelats pekpinneaktigt �r en annan sak.) Courage �r fylld av mots�gelser och k�psl�r med b�de krigsherrar, kunder och sig sj�lv. G�ng p� g�ng v�ljer hon bort k�rleken och livet till f�rm�n f�r sin egen �verlevnad.

Den mest skakande och tydliga rollen i pj�sen �r den stumma dottern Kattrin, hon som slutligen skjuts n�r hon sl�r p� trumma f�r att v�cka stadsbefolkningen som snart bel�gras. Runt Lydia Flores Garc�a som Kattrin uppst�r ocks� de mest fungerande och vackraste partierna i Rudolfssons upps�ttning som scenen d�r hon provar f�lthoran Yvettes r�da, h�gklackade skor. Den v�xer ut i just en s�dan underbart klarg�rande mimisk-dansant och komplex studie som �r Rudolfssons b�sta magi. Man b�de skrattar och gr�ter �t hennes barnsliga l�ngtan efter kvinnlighet och vuxna sorg �ver vad kriget g�r med m�nniskorna.

B�st, fast ocks� kluvet, �r �nd� det k�rverk med hundratalet barn som avslutar upps�ttningen. Helt frist�ende, ocks� den. Brechts dikt Barnkorst�get, om en grupp barn som bildar en egen �verlevnadsexpedition i Polen vid krigsslutet, �r en vackert jordn�ra hymn till freden. Tonsatt av Savannah Agger och i Rudolfssons regi blir den ett s�ngspel med �riktiga� barn, d�r barnens egna levda liv spelar huvudrollen. Kantigt gestaltat, men just d�rigenom med ett slags �kthet, som den professionella teatern bara kan konstruera.

Kluvet �nd� med sin valh�nthet. Men f�rst i ber�ttelsen om hur barnen begraver en pojke som d�r under vandringen skymtar Brechts avsikt i sin predikan mot krigen. De inte bara d�dar oss kroppsligen; krigen urholkar sj�len n�r den tvingar oss att leva med l�gner och inst�llda dr�mmar.

Margareta S�renson

P� l�tsas i Sumpan

Kulturredaktionen — Tue, 02 Feb 2010 20:21:08 GMT

My Bodell och Pierre Tafvelin. Foto:Erika H�ll

Niklas Hald | P� riktig & p� l�tsas | Friteatern

�lder 3-5 �r

Friteatern i f�rstaden Sundbyberg nordv�st om Stockholm grundades 1977 och h�r till de allra �ldsta fria grupperna. En stor del av �ret turnerar man, men hemmascenen, den gamla atmosf�rrika biografen Bristol, anv�nds ocks� och d�r s�g jag och dagisbarn fr�n nejden P� riktigt & p� l�tsas.

Niklas Hald har skapat och regisserat f�rest�llningen om flickan Alex och l�tsaskompisen Alex i en turn�v�nlig upps�ttning. Liten och fin! P� f�rest�llningens dryga halvtimme hinner man med mycket av problematiken kring ensamlek, att ha tr�kigt och att sedan uppfyllas av och fullkomligt dras iv�g p� fantasins vingar. Sn�monster och h�star i galopp, kurrag�mma och kull: My Bodell och Pierre Tafvelin spelar �ver stort register med god koll p� barnen.

T�nkv�rt och ofta blir det roligt. L�tsas-spr�k l�sta fr�n en hittad lapp av tv� som inte �kan� l�sa, till exempel. Barnpubliken fattar s�nt b�ttre �n de flesta. Det lilla perspektivet v�xer ut och omfamnar sin betraktare.

Margareta S�renson

T�rnrosa, ett vackert barn

Kulturredaktionen — Sat, 30 Jan 2010 22:46:11 GMT

Micol Mantini och Patrick Migas i Mats Eks T�rnrosa. Foto: Mats B�cker.

Mats Ek | T�rnrosa | G�teborgsOperans Balett

Koreografen och regiss�ren Mats Eks verk �r numera som en v�ldig ek. Gammal och v�lv�xt stam och en m�ktig krona av grenverk som v�xer �t alla h�ll. Stommen �r de m�nga dansverken, men han b�rjade sin bana med teater, och idag regisserar han lika v�l som koreograferar. Inte konstigt att hans dans alltid �r teatral och hans teater alltid fylld av dans.

Mats Ek �r en av samtidsdansens stora namn, v�lk�nd och aktad internationellt. Mest ryktbara �r kanske hans nytolkningar av klassiska balettverk: Giselle, Svansj�n och T�rnrosa, som s�tts upp om och om igen v�rlden runt. Dansens mest knirriga konservatism blir allt ovanligare och ett operahus med stil l�ter olika genrer samsas och utvecklas i en och samma balettensemble.

G�teborgsOperans Balett ligger r�tt i tiden, och balettchefen Johannes �hman har lett ensemblen vidare p� ett samtida sp�r som man slog in p� redan f�r tiotalet �r sedan. Inget kan heller vara mer l�mpligt �n att parallellt med nyskapat s�tta upp moderna klassiker, s� som, till exempel Parisoperan g�r. De gamla klassikerna �r alltf�r f� f�r att ensamma f� h�rska, och det har skapats s� mycket nytt och bra under sent 1900-tal, som �r v�l v�rt att bevara. G�teborgsOperans balett har redan tidigare dansat Mats Eks Giselle 1999 och Hon var svart 2007 och utfallet var gott b�da g�ngerna.

T�rnrosa, skapad 1993 f�r operabaletten i Hamburg, passar lika v�l. Den dramatiskt lyriska tonen, den vardagliga konkretionen och den utmanande tekniken st�mmer med ensemblens kompetens, look och tolkning. Minsta svenska dagisbarn kan sagan som s�nglek: T�rnrosa var ett vackert barn, vackert barn�och hur hon sov i hundra �r. P� folksagors vis ber�ttar den om m�nniskans v�xande och om skarven mellan barndom och vuxenhet. Den �r grym och hoppingivande, symbolisk och skimrande. Mats Ek har f�rflyttat den till v�r tid och den s�mn som T�rnrosa faller i, ��vers�tts� till drogernas rus som kan avst�nga en ung m�nniska fr�n sig sj�lv och sitt liv.

Koreografin �r dramaturgiskt tydlig och l�ttl�st n�r det g�ller sagans stomme. Stilm�ssigt �r den av tydligt ekvirke, men den �r ocks� elegant tryfferad med mer klassisk balett �n m�nga av hans andra verk. I en hallucinatorisk syn finns h�r till och med ett �pas de six�, ett avsnitt f�r tre danspar med dans�ser p� t�spets. Tjajkovskijs musik spelas h�r �p� riktigt� och inte bandad, det �r f�rsta g�ngen som Eks T�rnrosa f�r m�ta den glittrande rika musiken i all sin akustiska kraft. Den roliga och r�rande �dubbleringstekniken� som Ek anv�nder framst�r d�rmed i all sin effektivitet. I n�gra scener av s�rskilt stark gl�dje eller oro f�r huvudpersonerna tio parallella dansande kopior � komiskt med tio nerv�sa pappor p� BB, rent hj�rtslitande n�r k�rlek �ntligen uppst�r p� allvar mellan Aurora och hennes vardagsprins.

Mariko Kida dansade den omfattande huvudrollen p� premi�ren i g�r, liten, intensiv och synbarligen v�xande fr�n ton�rstjej till ung kvinna. Hon bem�strar den dramatiska tolkningen och utg�r upps�ttningens nav, men har ocks� teknisk h�jd och ett brett stilregister. Runt henne finns goda krafter som J�r�me Delbey som Carabosse och Erik Johansson som prinsen. Patrick Migas och Monica Milocco �r s�kra karakt�rsdansare som bjuder p� personlighet och dansskicklighet.

Mats Ek ber�ttar sagan �n en g�ng. Och han g�r det som ingen annan. Vackert och klokt, precis som G�teborgsOperans balett dansar den.

Margareta S�renson

Landet Familjen

Kulturredaktionen — Fri, 29 Jan 2010 23:11:59 GMT

Ann Petr�n i Familjen p� G�teborgs Stadsteater. Foto: Ole Kjelbye

Tracy Lett | Familjen | Regi: Peter Dalle |G�teborgs Stadsteater

Kort f�re sin bortg�ng anst�ller den gamle poeten en kvinna som ska ta hand om hush�llet. Fram f�r allt ska hon ta hand om den alkoholiserade poetens tablettmissbrukande hustru. Den nyanst�llda �r �inf�dd amerikan�, cheyenneindian, f�r att vara exakt.

Av alla smarta konstruktionsdrag i Tracy Letts pj�s Familjen �r den unga indiankvinnan det listigaste. Hon �r alltid d�r, hon ser allt och f�rst�r allt bortom orden, medan en dysfunktionell familj h�rjar med ordmassor, anklagelser, hot och b�ner. Ljudl�st r�r hon sig mellan familjemedlemmar och rum i huset. Den ljuvliga �ppelkaka eller delikata �rtkyckling hon tar ur ugnen �r som en bild av en livsh�llning i balans med m�nniskans m�nga och skilda behov, av harmonisk intuition i st�llet f�r �verrationell individualism.

Anna Wallander suger tyst upp det mystiska och allseende i rollen som Johnna, lika diskret som hon r�r sig, lika enkelt skakar hon av sig den amerikanska familjen Westons f�raktfulla tillm�len: Pocahonta, mockasink�ring. Den enda som fungerar i denna familj i gungning �r hon och d�rmed understryks att Tracy Lett inte bara skrivit en pj�s proppad med citat och l�n fr�n amerikansk dramatik, han har ocks� skrivit en pj�s om Amerika (och V�sterlandet) som livsstil och civilisation.

F�r�ldrar, tre vuxna d�ttrar, ett barnbarn och mosters familj erbjuder tillsammans en gener�s provkarta av intolerans, maktfullkomlighet, elakhet, uppror, inst�llt uppror, skuldk�nslor, otrohet, livsl�gner och krampaktigt fasadputsande p� projektet familjen. Men d�r O�Neill och Tennessee Williams har byggt dramatik i Ibsens och Strindbergs anda, har Tracy Letts g�tt l�ngre. Ett tjechovskt leende mixas med absurdism, fars och sit-com som �r andra arv fr�n 1900-talets dramatik och som lagts ovanp� tragiken och gjort Familjen till en studie i tragikomik.

Smulor fr�n Tjechovs bord sopas ihop lite h�r och var i pj�sen. Familjens systrar �r tre, och den tredje akten inleds just med ett s�dan f�rtroligt och bek�nnande samtal dem emellan som finns i Tjechovs Tre systrar. Kanske �r det ocks� n�got av det allseende och �verseende draget fr�n Tjechov som m�jligg�r den n�stan om�jliga blandningen av verklig tragik och godhj�rtad humor, av psykologisk insikt och groteska krumelurer.

Ann Petr�n som den fruktansv�rda modern, fullt i klass med Strindbergs-Pelikanens, utf�r ett fantastiskt balansnummer i sin roll. Ena stunden svajig av sina piller och sluddrande, n�sta en rytande demon som s�ger sanningar, strax en �mklig trasa av eftertankens blekhet, �terigen en nyter praktiker som v�grar delta i l�tsaslekarna. Det �r s� skickligt gjort att man m�ste blinka till ibland: �r hon en eller fler? Carina M Johansson som den pr�ktiga �ldsta dottern, Henric Holmberg som den hukande sv�gern, Sven-�ke Gustavsson som den t�ntiga sheriffen � och s� Iwar Wiklander i prologen som den gamle poeten som tr�ttnat p� att leva � det �r en rik och rolig ensemble som i Peter Dalles regi v�gar bjuda in skrattet, just som det n�stan ser ut som lyteskomik. Kan man verkligen skratta �t drogmissbruk och gubbsjuka i kalsonger? Samt �t den allvarsamma hush�llerskan som f�ljer sin intuition n�got l�ngre �n v�ntat?

G�r det? Ja, det g�r det. Och det �r inte att undra p� att Letts pj�s snart spelas p� andra scener; Dramaten n�sta.

Margareta S�renson

Nummer-bubbel

Kulturredaktionen — Fri, 29 Jan 2010 09:01:49 GMT

Vimmel, blommor, bubblor och sm� snittar. N�ttidskriften Nummer fyller tio �r. Det firades p� S�dran i g�r kv�ll och alla var d�r. Redakt�r Ylva Lagercrantz delade ut priser och alla fick den nya boken �2000-talets f�rsta teaterdecennium�. En pappersbok, t�nka sig, p� det gamla viset.

Man bl�ddrar i den och inser hur kort teaterminnet �r. Samt hur d�ligt man minns �ver huvudtaget. Ylva Lagercrantz ber�ttar att salig M�nadsjournalen skrev n�r Nummer-verksamheten b�rjade: �verlever den ett �r �r det bra. Nu har tio �r g�tt, och hur det gick f�r M�nadsjournalen under tiden kan vi, om vi t�nker efter, faktiskt p�minna oss.

Det �r bara att gratta Nummer p� f�delsedagen och konstatera att tidskriften har ett gott hum�r som �r v�lg�rande f�r hela scenkonstf�ltet. Ingen falsk objektivitet h�r, utan idel teaterkramare som �r intresserade, engagerade, kritiska och entusiastiska. Beundransv�rd t�ckning fr�n Ystad till Haparanda, d�r kan en pappersskrivare bli gr�n av avund.

Om vi nu n�rmar oss end-of-print, som en amerikansk kollega kallar det, s� �r det hoppingivande att klicka omkring i Nummer. Det g�r att vara underh�llande och seri�s samtidigt, s� ock p� n�tet. Nummer �gs av Riksteatern, som ocks� �r �i tiden� med att l�ta redaktionen galoppera med l�sa tyglar. Redakt�rs-Ylva tackade f�r detta, och det g�r hon sannerligen r�tt i.

Kring henne cirklade Jenny Aschenbrenner, Cecilia Djurberg och Maina Aivas � som en bild av 2000-talets teaterkritiker: (ganska) unga kvinnor med fickorna fulla av strategier f�r att �ppna teaterv�rldens d�rrar.

Margareta S�renson

Jo, jo! Norge igen

Kulturredaktionen — Mon, 25 Jan 2010 21:09:55 GMT

Jo Str�mgren | Selskapet | Dansteater | Stockholms Stadsteater c/o

Tv� dansverk av Jo Str�mgren g�stade nyss Dansens Hus med Norrdans. Nu har hans dansteater S�llskapet g�stat Stockholms Stadsteater c/o efter en l�ng rad g�stspel klotet runt sedan 2008 d� det skapades.

Jo Str�mgren visslar i kyrkan b�de med bravur och list. Det han g�r �r dans och teater, men ocks� en politisk reflexion �ver v�rlden och maktbalansen i v�r tid. I S�llskapet �r det tre europeiska herrar som dricker espresso och f�rfasar sig �ver en gl�md, vulg�r tep�se. D� och d� ringer Amerika i en telefon med lur och petmoj och kollar att allt �r OK. Men krig och hot rister det slutna s�llskapet som alltmer kinesiseras, f�rst f�rtjust, sen motvilligt och etnocentriskt f�raktfullt. Sedan alltmer r�ddh�gat och till slut uppgivet.

Dialogen �r p� l�tsasfranska, och g�r h�rt �t den centraleuropeiska traditionen med sin patetik, sentimentalitet och eurocentrism. Det �r drastiskt och ofta skrattar man b�de med och �t egna och andras f�rdomar. Medan Europa diskuterar kaffesorter och beundrar Mao p� affisch, rullar utvecklingen fram som anfallande helikoptrar och Kina k�r om. Och det blir ingen tebjudning, som bekant.

En rytmisk och rolig karikatyr i hela kroppen p� tre trimmade herrar som visar att Jo Str�mgren struntar i spets och bredd och g�r dans som r�r sig fritt mellan scenkonstens genrer.

Margareta S�renson

Arendt vs Heidegger

Kulturredaktionen — Sat, 23 Jan 2010 23:01:46 GMT

Sofia Berg-B�hm och Bengt Nilsson

Geniet och dess manlighet

TEATER
DEN BANALA K�RLEKEN | Av Savyon Liebricht | �vers�ttning Yael Feiler | Regi Voula Kereklidou | Uppsala stadsteater | Speltid 2.20

Som ett v�ltajmat bidrag till den i dagarna �teruppflammade diskussionen om kulten av manliga genier kan man se den israeliska f�rfattaren Savyon Liebrechts pj�s Den banala k�rleken p� Uppsala stadsteater.

H�r heter det manliga geniet Martin Heidegger. F�rsta g�ngen vi m�ter honom st�r han likt den ensamme vandraren i Caspar David Friedrichs ber�mda m�lning p� en klippa med ryggen mot �sk�darna och betraktar det dimh�ljda havet. Vid n�rmare betraktande visar sig klippan vara byggd av b�cker.

S� sl�r regiss�ren Voula Kereklidou och scenografen Jonna Holmstedt redan fr�n b�rjan an den romantiskt ironiska ton som g�r det om�jligt f�r n�gon att ta den ber�mde filsosofen p� fullt allvar. Bengt Nilssons tunna gestalt s�ker f�rg�ves efter det br�stst�d som skulle sk�nka lite virilitet �t kroppen under t�nkarpannan.

Det hindrar inte att han lyckas f�rf�ra den 17 �r yngre studentskan Hannah, den mest beg�vade av hans elever. Ty det �r ju professorns geni hon dyrkar, inte hans muskler. Och hon ska forts�tta att beundra och f�rsvara och hj�lpa, om �n inte �lska, honom hela sitt liv, trots att han har dragit b�de sig sj�lv och sina geniala tankar i smutsen och f�rkastat s�dana som hon.

Hannah, som hette Arendt i efternamn, skulle med tiden bli v�rldsk�nd som historiker och politisk filosof. Hon var judinna, liksom m�nga av Heideggers kolleger och elever. Men n�r Hitler tog makten svek professorn dem alla. Som rektor f�r universitetet i Freiburg hyllade han den nya regimen, s�g till att alla judiska l�rare avskedades och gick med i nazistpartiet.

Efter kriget belades han n�gra �r med undervisningsf�rbud som penitens, men bad aldrig om urs�kt f�r sitt nazistiska f�rflutna. Och eftersom han obestridligen var ett geni, har filosofer i alla l�nder fortsatt att inspireras och bygga vidare p� hans tankar � det g�ller framf�r allt existentialisterna med Sartre i spetsen � som om Heideggers politiska engagemang bara vore en privat fetischism, och inte den aktivistiska konsekvensen av hans filosofi.

Heidegger m� vara sv�rtolkad i all sin sj�lvskapade vokabul�r � egentligen om�jlig att �vers�tta fr�n tyska � men n�gon g�ta �r han inte. Det �r hans f�rl�tande beundrare som st�r f�r fr�getecknen, fr�mst av dem f�rst�s Hanna Arendt.

Det �r hennes g�ta som Savyon Liebrecht tar fasta p�, och att hon visar den utan att f�rs�ka l�sa den g�r Den banala k�rleken till desto mer sp�nnande teater. Den unga, den medel�lders och den gamla Hannah f�r h�r falla varandra i talet med sina mots�gelsefulla erfarenheter och slutsatser.

Sofia Berg-B�hm ger den unga Hannah ett lika livfullt som tvetydigt skimmer av genomsk�dande oskuld, och Anna Carlson balanserar fint den gamla luttrade damens barskhet mot hennes samvetskval. Robin Keller i den dubbla rollen som Hannahs judiske studentkamrat och hans israeliske son �r den som st�ller fr�gorna publiken vill ha svar p�, en dramaturgisk motor som dock b�r akta sig f�r �verspel.

Jag ser f�rest�llningen dagen efter Dramatens genrep p� Pygmalion. Konstellationen �ldre manlig akademiker och ung beg�vad kvinnlig wannabe �r densamma. Att komma till Uppsala �r som att g� fr�n den glammiga delen av en fest till den plats d�r de intressanta samtalen p�g�r.

Nils Schwartz

Norsk s�ndag

Kulturredaktionen — Sat, 23 Jan 2010 10:54:15 GMT

Sunday, Again. Foto: Bengt Wanselius

Norrdans | Tort, Kvart, Sunday, Again | Dansens Hus

Det f�rsta verket som spred ryktet om Jo Str�mgren var en tribut till fotbollen. Sedan dess har han koreograferat en l�ng rad verk och ofta regisserat teater, bl a en hel del Ibsen.

I helgen kommer hans Selskapet f�r det egna kompaniet att g�sta Stockholms Stadsteater c/o, men ig�r dansade Norrdans en enda f�rest�llning p� Dansens Hus med tv� Jo Str�mgrenverk, Kvart och Sunday, again. F�r denna turn� samarbetar Norrdans med Thomas Noone Dance, ett Barcelonabaserat kompani, och ett tredje verk av Noone, Tort, inledde kv�llen.

Om Noones Tort var elegantaste t�nkbara abstraktion, fint dansad, s� framst�r Jo Str�mgren som dubbelt intressant med sin teatern�ra dans. Den �r alls inte ber�ttande, men lyriskt dramatisk och verket Kvart �r en dr�mliknande oml�sning av Alice i Underlandet, denna g�tfulla och st�ndigt ompr�vade ber�ttelse, som snart kommer att �verfalla oss alla i ny filmversion.

Str�mgren l�ter den j�ktade kaninen vara en stor, stark och mjukluddig st�djare till den s�mniga Alice, som hamnar i en f�rvirrande dragkamp mellan kung, drottning, hattmakare och schackpj�ser.
Det dr�mda, dr�mska �r en smart po�ng i en komprimerad Alice-tolkning med sn�rt.

Helt oemotst�ndlig �r den avslutande Sunday, Again med tolv dansare till Bachs metodiska, rytmiska strukturer. S�ndagstemat sugs upp av kyrkvalvsk�nslan i Bachs sakrala verk, och h�r dansas fabul�st skickligt i den gudomliga ordning som Bach l�ter antyda. Str�mgren spetsar med en knivsudd humor; det �r bara att falla i armarna p� s� mycket dansad intelligens och k�nsla.

Margareta S�renson

S�g hej d� till Ribaud

Kulturredaktionen — Thu, 21 Jan 2010 17:11:31 GMT

Meddelandet fr�n Stockholmsoperan att balettchefen Marc Ribaud tar �time out� var v�ntat efter anklagelsen om sexuella trakasserier av personalen. Det �r inte lika dramatiskt som att s�ga att han slutar, men det betyder kanske samma sak.

Anklagelsen, som inte f�rnekats och som ocks� har en f�rhistoria, �r allvarlig f�r en chef f�r en personalstyrka om 70 personer. Av dem m�nga mycket unga och i en utsatt arbetssituation med kort karri�r.

Med Marc Ribaud, tidigare vid Operan i Nice, tycktes det som Stockholmsoperan valt en forts�ttning p� en l�ng tradition av f�rvaltande balettchefer.

Tanken att en kreativ och aktiv koreograf skulle kunna ge Kungliga Baletten en konstn�rlig och egen profil har inte h�rskat. Verkligt aktade koreografer som Birgit Cullberg eller Mats Ek har f�tt g�stkoreografera men inte pr�gla verksamheten.

Risken �r att Sverige alltmer blir en provinsiell nationalscen n�r det g�ller dans. En liten opera i norr som g�r precis som st�rre operahus i v�rlden, men lite mindre. Som g�r det hyggligt, och till och med bra, men utan egensinne.

En chefsl�s v�nteperiod �r inte vad Kungliga Baletten beh�ver.

Margareta S�renson

Geni och geni

Kulturredaktionen — Wed, 20 Jan 2010 20:51:37 GMT

I diskussionen om den manliga genikulten sopas pl�tsligt allt m�jligt in under begreppet geni. �r det n�gon som p� allvar anser att Stig Larsson �r ett geni? Mer �n han sj�lv?

Och anklagelserna mot Marc Ribaud, balettchef p� Stockholmsoperan, f�r sexuella trakasserier har inget med genialitet att g�ra. Ribaud �r en yrkeskunnig person, men inget geni. Som chef f�r ett 70-tal personer har han ett stort ansvar f�r sin personal, d�ribland m�nga unga. Bortf�rklaringar som �latinskt temperament� eller missf�rst�tt geni �r bara gamla h�rskartekniker som inte duger l�ngre.

Margareta S�renson