Birgitta Sundberg och Håkan Jonson. Foto: Mikael Silkeberg

Anne Charlotte Leffler | Sanna kvinnor | Fria Teatern, Stockholm

Fria Teatern i Högdalen blir bara bättre och bättre med åren. Det känns som om den gamla stommen i teatern, paret Birgitta Sundberg och Håkan Jonson, har roligt när de spelar teater på allvar. Samarbetet med regissören Ulla Gottlieb fortsätter efter den utmärkta uppsättningen av Lars Noréns Höst och vinter med Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler, premiär på internationella kvinnodagen 8 mars.

Lefflers pjäser hör till det s k spetsprojektet, där pjäser om kvinnors villkor som spelades intensivt på 1880- och 1890-talen tas fram och iscensätts på nytt. Leffler, född 1849 precis som August Strindberg, spelades t o m mer än självaste August i samtiden. Både hon, Alfild Agrell och Frida Stéenhoff tog upp brännande aktuella frågor som arvsrätten för utomäktenskapliga barn eller, som i Sanna kvinnor, kvinnors äganderätt till enskild egendom inom äktenskapet.

I Sanna kvinnor har den vänliga, förstående modern låtit mannen spela bort en hel förmögenhet. Genom ett arv har hon så fått egna medel, och den ’moderna’ dottern Berta försöker förmå modern att inte låta mannen använda upp pengarna. Och själv stå utan försörjningsmöjlighet.

Pjäsen är skriven som ett filmmanus, med spännande situationer, väl tillvaratagna genom Bengt Fröderbergs scenografi som effektivt låter oss se genom dörrar och väggar i en våning med nätinredning. Där rusar Berta och tittar i skrivbordet om pappa tagit hennes överlåtelsebrev. Där slumrar mamma, där snyftar den bedragna storasystern. Närheten till det melodramatiska finns där, men Ulla Gottlieb och ensemblen har fint lyft fram kluvenhet och kvinnlig självkritik, biteman och den psykologiska skissen kring svärsonen Wilhelm, Per Lasson, är nästan en pjäs i pjäsen.

Magnifik med sin underdånigt darrande haka är Birgitta Sundberg som den förlåtande och lojala hustrun, glidande hal Håkan Jonson som den spelberoende mannen. Pjäsens tema är sannerligen aktuellt men i det obligatoriska grubblet över varför Strindberg spelas men inte Leffler, måste man också reflektera över pjäsens form. Det raka berättandet, spänningsmomenten, de stora utbrotten,  - mycket av  det hamnade bestämt i filmens värld, medan August drömspel och psykologiska kraftmätningar blev kvar på teatern.

Rafflande blir det. Gång på gång reagerar vi i publiken som barn och vill ropa Akta dig! Skriv inte på! Och i stora delar av världen har kvinnor det alltjämt så här. Varpå man vill ropa: Tack Anne Charlotte, Alfild och Frida! Och många andra.  

Margareta Sörenson