Özz Nûjen, Mats Blomgren.

Stand up Shakespeare

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM | Av William Shakespeare | Översättning Göran O Eriksson | Regi Dritëro Kasapi.

Alexander Mørk-Eidems uppsättning av En midsommarnattsdröm på Stockholms stadsteater häromåret blev en dundersuccé. Greppet att placera intrigerna vid det atenska hovet i en svensk folkpark var genialt, liksom idén att byta ut hantverkarna mot Dramatenskådisar, spelade av Stadsteaterskådisar.

Det har säkert kliat i fingrarna på mången teaterchef att sno konceptet rakt av, om än med lokala ackommodationer så att det inte ser ut som ren stöld. Men mig veterligen har ingen satt planerna i verket förrän Dritëro Kasapi nu gör det på Uppsala stadsteater. I stället för en folkpark här rejvfestivalen i Uppsala, i stället för Dramatenskådisar här partiledare.

Men till det kommer några tillägg som gör Uppsalauppsättningen till något mer än bara en modifierad kopia av stockholmsoriginalet – ja, rentav till en föreställning som lever lika mycket i kraft av egna idéer. Och lever och sparkar gör den – här har Kasapi och hans spelglada ensemble förlöst en scenskapelse som kommer att dra publik långt efter att konfettin från prinsessbröllopet är hopsopad och de sista valsedlarna räknade.

Och ändå är det inte anknytningen till 2010 års kommande händelser som är denna föreställnings huvudattraktion – sådana samtidsaccessoirer sitter lika löst som björklöv. Nej, här bevittnar vi Shakespearekomedins förmälning med ståuppkomiken i en unik bröllopsfest som är mycket roligare än det kungliga ståhejet.

Navet i hjulet är ståupparen Özz Nûjen – normalt en ytterst ojämn lustigkurre – som här når en höjdpunkt i sin karriär i den dubbla rollen som Puck och ståuppande konferencier, fräckt improviserande dialoger med generade åskådare, inte minst högstadieklassen som premiärkvällen abonnerat första raden.

Fräckheten – ofta överskridande gränsen till det ekivoka, någon enstaka gång det plumpa – är föreställningens signum. Förutom Nûjen och Kasapi har Erik Norberg och Gertrud Larsson bidragit till bearbetningen av Göran O Erikssons översättning, en kvickhuvudenas sammanslagning.

Och det är inte bara Nûjen som står för ståuppandet – en efter en träder rollfigurerna fram och griper mikrofonen och drar en monolog med utgångspunkt i rollens karaktär. Till saken hör att generationerna är omkastade. Det är inte fyra ungdomar som invecklar sig i kärleksintriger i Titanias och Oberons skogsrike, det är män och kvinnor ur 68-generationen som återupplivar minnena av den fria kärleken i opposition mot dagens bigotta ungdom.

Ensemblen består av blott sju skådespelare, som ömsom spelar rejvande Shakespearefigurer, ömsom partiledare, repeterande Pyramus och Thisbe som kungabeställd underhållning till sommarens prinsessbröllop. Ett extra plus i programbladet sätter jag för Mats Blomgrens Jan Björklund, Maria Sundboms Helena och Axel Morisses Jimmie Åkesson, men grundbetyget för alla sju i alla skepnader är minst VG.

Detsamma gäller Annika Nieminen Brombergs scenografi – en samling bajamajor och lektält på baksidan av rejvscenen, vilka lätt låter sig omgrupperas i en rekvisitans koreografi.

Förra gången det vankades midsommarnattsdröm reste Uppsalaborna till Stockholm. Nu är det dags att återgälda besöket. Men ta gärna ett tidigare tåg – man kan inte lita på SJ.

Nils Schwartz

Foto: Anna Diehl

Dorte Olesen | Made in Sweden - De stora känslornas föreställning | Dansens Hus

De stora känslornas föreställning är den förklarande underrubriken till Dorte Olesens Made in Sweden. Numera tänker man mest på Olesen som de vedhuggande kvinnornas (50+!) koreograf. Med ojämna mellanrum fyller de något svenskt torg med ved, kapar, motorsågar och snygga staplar.

Hennes Pudel väckte också sensation, så förväntningarna är höga när hennes verk för Dansstationens Turnékompani och elever ur åk 8 i en Malmöskola nu nalkas. Två aftnar på Dansens Hus lilla scen, och å, vad det är roligt när dans är bra.

Idén var att låta yrkesdansare och tonåringar göra en föreställning tillsammans på lika villkor. Och även om dansarna dansar ’bättre’ så är verkligen villkoren delade mänskligt sett. Befriande att tonåringar inte alltid måste fösas in i ett färdigformgivet tonårsrum utan i ett vanligt, mänskligt sammanhang där man påminns om att ”de stora känslorna” är ungefär desamma oavsett ålder.

Här rusar alla rakt fram och vrålar. Eller sjunger sakta och sorgset. Kramar om någon i publiken, eller bara någons knän. Killarna sjunger så fint, tjejerna spelar och sjunger fantastiskt. Ballonger, stolar, publiken som dras ut på scenen för att bära en av dansarna till hjärtslitande Purcell. På en timme är det en rundresa i ett åldersfritt land där känslorna får svalla, stora och tydliga.

På sätt och vis är det en pendang till Ohad Naharins Kamuyot som turnerat hela våren i gympasalar med Riksteatern. Överväldigande och fantastisk dans, som superskickligt etablerar publikkontakt från hjärta till hjärta. Dorte Olesens Made in Sweden är mer småskalig, vildare och än mer hjärtknipande i sin oemotståndligt skrovliga uppriktighet. Hoppas de turnerar vidare länge än.

Margareta Sörenson         

Foto: Petra Hellberg

Mattias Andersson | Kontrakt med Gud | Stockholms Stadsteater

Den är välkonstruerad som en Ibsenpjäs, och även om rollerna har mänskliga namn går tanken till Lars Noréns case study-artade terminalpjäser. Teater som lackmustest på Människan och Livet så som det levs Nu.

Mattias Andersson har själv regisserat sin Kontrakt med Gud i ett scenrum (Ulla Kassius, förstås!)  lika effektivt som koncentrerat och med en symbolisk undertext. Jag ser en smärtsam manlig självrannsakan som utan misskund med huvudrollen, Markus, anklagar honom för feghet, viljelöshet och pretentiös fräckhet, nog grandios att skylla allt på sin hastigt påkomna gudstro när det kniper. Min man, som sitter bredvid mig på teatern, ser en from aftonbön som skildrar hur en religiös insikt tvingar människan till eftertanke och moralisk handling. Han ser Markus uppenbarelse som en äkta övertygelse, medan jag misstänker en bekväm livlina.

Se där! Jag tycker nog att jag har rätt, särskilt när man beaktar rollen Jamila, Markus älskarinna och flykting från ett land där ”Guds namn” ursäktar de mest brutala förtryck. Hon tror inte på någonting alls, utom sin egen möjlighet att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Men min man påpekar att pjäsen slutar hoppfullt kring det tonåriga paret, medan jag bara ser hur Markus och hans sura fru återvänder till ett äktenskap dömt att bli lika trist som det var när pjäsen började.

Kunde spelas på en KD-kongress, säger min man. Nej, hos Humanisterna, säger jag. Eller hos FI, för här ligger männen risigt till.   

Bra teater, hur som helst, rena tändarvätskan på en filosofisk brasa om vad som styr människan och hennes handlingar. Bra teater, där psykologin hålls i korta tyglar för att inte galoppera omkull det problem som här diskuteras. Skådespelarna levandegör trovärdiga utkast till riktiga människor, väl samstämda och någonstans mellan typ och verklig individ, utan kladdig teve-realism. Mattias Andersson fortsätter en etisk diskussion från Dostojevskij-projektet på Backa i Göteborg. Abstrakt och konkret på samma gång. Komiskt ibland också, faktiskt. Den slags teater man går hem och fortsätter tala om, mycket bra teater.  

Margareta Sörenson
       

   
 

Johan Holmberg

Gör sitt jobb

HANTVERKARNA | Av Line Knutzon | Översättning Jan Henrik Swahn | Regi Gösta Ekman | Dramaten

Nej, inte heller Gösta Ekmans uppsättning på Dramatens stora scen lyckas övertyga mig om att danskan Line Knutzons Hantverkarna är en så bra pjäs att landets institutionsteatrar måste stå i kö för att spela den – Uppsala i höstas, Helsingborg förra veckan, Dramaten nu och Göteborg nästa fredag.

Visst kan många i publiken tänkas ha egna erfarenheter av odugliga hantverkare som drar över både tiden och kostnadskalkylen – jag minns själv en målare som behövde fjorton dagar för att tapetsera om sovrummet i min lägenhet och lämnade hela golvet nerfläckat. Men jag misstänker att Knutzons dialog inte är vass nog och farsmaskinen – med sitt mordiska lån från Arsenik och gamla spetsar –  inte tillräckligt välsmord för att pjäsen ska bli den publikdragare som teatercheferna hoppas på.

Dock är Ekmans uppsättning väsentligt bättre än Lasse Beischers på Helsingborgs stadsteater. Beischer ställde in det tröga – eller kanske bara eftertänksamma – maskineriet på läge Hysteriskt, med påföljd att det gnisslade och skrek om hela föreställningen. Ekman växlar ner tempot några snäpp, vet av egen erfarenhet att inte överdriva slapstickmomenten, och litar i övrigt på att skådespelarna ska göra resten.

Och det gör de. Framför allt Johan Holmberg i rollen som den husägande mannen lyckas med sin sorgsna Buster Keaton-fysionomi fladdra omkring och trampa fel på ett sätt som än en gång visar vilken boren komiker han är. Jennie Silfverhjelm som hans fru är bäst när hon nyanserar rollens aggressioner. Örjan Ramberg som hantverkarbasen och Anita Wall som husägarens mamma gör sitt jobb bra, men utan större engagemang.

Och det är så det är. Pliktskyldigt. Lyftet infinner sig aldrig. Sannolikt beroende på bristande svikt i pjäsunderlaget.

Jag bestämmer mig för att det får vara nog med hantverkare nu och avbokar resan till Göteborg.

Nils Schwartz 

Susan Taslimi i Rött och grönt. Foto: Helena Olofgörs

Astrid Saalbach | Rött och grönt | Regi: Hugo Hansén |Stockholms Stadsteater

Nästan tre årtionden har gått sedan Bernard-Marie Koltés skrev Negerns och hundarnas kamp. Astrid Saalbachs pjäs Rött och grönt från 2009 har haft premiär på Stockholms Stadsteater dagen efter Koltés pjäs på lilla teater Giljotin. Koltés skrev om västerländska (franska) företag i ett afrikanskt land, om kolonialismen som äter upp alla inifrån och tar ifrån dem deras värdighet.

Saalbachs pjäs handlar om biståndsarbetare utsända av regeringar, inte företag. Det finns, formellt sett, inget ekonomiskt vinstintresse i deras arbete. Man vill hjälpa. Och de flesta börjar med de bästa avsikter. Men, visar Saalbach, biståndsarbetarna dras in i en struktur där de i bästa fall inte gör någon skada, men heller ingen nytta. Pjäsen Rött och grönt följer en handfull personer kring ett biståndskontor eller en ambassad och hur de blir delar av ett gammalt kolonialt mönster, där man snart kallar tjänstefolket för idioter och retar sig på deras bristande tillmötesgående. Biståndsarbetarna får långtråkigt i sina lyxgetton och piggar upp sig med otrohetshistorier och fester.

Saalbachs pjäs är effektiv, men Hugo Hanséns regi är ömsom sparsmakad, ömsom svulstig. De ironiska vändningarna i pjäsen låter han få blomma ut i humor och ibland fars, som den olycksalige platschefens besvär med tänderna och käkoperationer. Men hur mycket mer dräpande är inte det återhållna spåret; hur det nu är blir Susan Taslimi i flera roller som lokal tjänstekvinna eller chaufför enastående. Hon är alldeles allvarsam och tillåter sig bara ett uns ironi som får maximal effekt. Rollerna är pjäsens korrelat och Taslimi bär det magnifikt, som bäraren kolonialherrens packning. Platschefens fru med minnesproblem (Sofi Helleday) är också en förtjusande studie i ett slags symbolisk glömska, absolut komisk men också en fruktansvärd skada för livet.

Men hur det nu är: Koltés pjäs ligger kvar i medvetandet som en svetslåga; Saalbachs pjäs är grundare och rörligare, rörigare kanske också. I båda fallen är perspektivet det västerländska, i båda fallen används sex för makt, kontroll, tröst och ersättning för djupare kontakt. I båda fallen är en vit man den centrala rollen, men hos Koltés öppnas med några raska snitt en så komplex bild av motsägelser, livslögner och överlevnadsstrategier att man får en känsla av svindel. Hos Saalbach är Manne (Jacob Nordenson) ofta förstummad av sina dentala problem, medan de kvinnliga biståndsarbetarna (Helena af Sandeberg och Hanna Malmberg) regisserats till stora utspel med hysteri och blod.

Det obegripliga i att just hjälpen stjälper tycks få åtminstone en antydan till en förklaring hos Koltés. I Saalbachs pjäs förblir det lika obegripligt som i verkligheten.

Margareta Sörenson

      
 
          
 

Claes Jungmark i Koltés Negerns och hundarnas kamp. Foto: Sunil Munshi

Bernard-Marie Koltés | Negerns och hundarnas kamp | Teater Giljotin

Bernard-Marie Koltés var yngsta sonen av tre i en familj där fadern var officer. Med tjänstgöring både i Indokina och Algeriet. Uppväxten i garnisonsstaden Metz var grundligt katolsk med jesuitsk skola och hela det sociala livet inramat av scoutrörelse, söndagsmässor och umgänge med likasinnade familjer.

Å andra sidan var det just en jesuitpater och lärare som lotsade unge Bernard (Marie med bindestreck kom senare) till kvalitetsfilm och teater. Koltés, född 1946, dog i aids 1989 med ett samlat verk om ett tiotal pjäser. Han är nästan den enda samtida franska dramatiker som faktiskt spelas också utanför Frankrike. Nästan den enda seriösa, ska man kanske tillägga. Natten före skogarna, Negerns och hundarnas kamp, I bomullsfältens ensamhet, Västra kajen och Roberto Zucco har alla spelats i Sverige och gör så än. Hos Giljotin som spelat Sarah Kane, Fosse och Norén, passar Koltés in alldeles utmärkt med sin samtida form och uppfordrande problematik.

Negerns och hundarnas kamp i Giljotins lilla scenrum, svart som synden, har regisserats enkelt och klokt av Sunil Munshi. Att förhålla sig enkelt till Koltés text är emellertid inte helt enkelt. Pjäsen sveper över en berättelse om vita arbetsledare i Afrika som, av misstag, av arrogans eller fullt avsiktligt skjutit en svart arbetare. Men i, under och kring själva storyn växer en kartläggning ut av kolonialismens fasor och mekanismer av underkastelse, inordning och rättfärdigande av ett system som, alla vet det, sätter sig över de mest fundamentala mänskliga värden.

Som rätten att begrava en dödad bror. Kravet på en kropp att begrava är mänskligt sett självklar. Koltés visste exakt vad han gjorde när han skrev om livslögnerna den vite mannen måste stödja sig på. Att kvinnan i pjäsen ensam förmår ha en -  trots allt - mänsklig relation med en afrikan är kanske inte bara ”den manliga blickens” förklaring, utan också en symbol och en kritik av den vite mannen som aldrig lyckas förstå eller komma Afrika nära.

Scenografin är minimal, och består egentligen av ljusdesignens batteri av strålkastare. Roger Larssons ljus är faktiskt fantastiskt och en viktig faktor för att lyfta spelet till symboltäta bilder. Flödet från en scen till en annan, lite filmaktigt ’klippt’, bärs av ljuskäglor, flöden och intrikata apelsinröda fonder, ett brinnande gehenna.

I själva scenerna tickar ibland tiden sakta, ordflödet är av och till yvigt och franskt. Men Claes Ljungmark och Niklas Engdahl som platschef respektive underhuggare visar med inre laddning hur hierarkin naglar fast kolonisatörerna i sitt mönster. Medan Malin Morgan som kvinnan Leone och Migel Gatsini som afrikanen Alboury skissar hur systemets offer drabbas och hanterar sin situation. Än tar det lång tid innan kolonialismens skador är läkta, än är post-koloniala problem världens eldhärdar. Än behöver vi Koltés klarsyn på hur den koloniala strukturen bryter ner alla inblandade.

Margareta Sörenson             

Birgitta Sundberg och Håkan Jonson. Foto: Mikael Silkeberg

Anne Charlotte Leffler | Sanna kvinnor | Fria Teatern, Stockholm

Fria Teatern i Högdalen blir bara bättre och bättre med åren. Det känns som om den gamla stommen i teatern, paret Birgitta Sundberg och Håkan Jonson, har roligt när de spelar teater på allvar. Samarbetet med regissören Ulla Gottlieb fortsätter efter den utmärkta uppsättningen av Lars Noréns Höst och vinter med Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler, premiär på internationella kvinnodagen 8 mars.

Lefflers pjäser hör till det s k spetsprojektet, där pjäser om kvinnors villkor som spelades intensivt på 1880- och 1890-talen tas fram och iscensätts på nytt. Leffler, född 1849 precis som August Strindberg, spelades t o m mer än självaste August i samtiden. Både hon, Alfild Agrell och Frida Stéenhoff tog upp brännande aktuella frågor som arvsrätten för utomäktenskapliga barn eller, som i Sanna kvinnor, kvinnors äganderätt till enskild egendom inom äktenskapet.

I Sanna kvinnor har den vänliga, förstående modern låtit mannen spela bort en hel förmögenhet. Genom ett arv har hon så fått egna medel, och den ’moderna’ dottern Berta försöker förmå modern att inte låta mannen använda upp pengarna. Och själv stå utan försörjningsmöjlighet.

Pjäsen är skriven som ett filmmanus, med spännande situationer, väl tillvaratagna genom Bengt Fröderbergs scenografi som effektivt låter oss se genom dörrar och väggar i en våning med nätinredning. Där rusar Berta och tittar i skrivbordet om pappa tagit hennes överlåtelsebrev. Där slumrar mamma, där snyftar den bedragna storasystern. Närheten till det melodramatiska finns där, men Ulla Gottlieb och ensemblen har fint lyft fram kluvenhet och kvinnlig självkritik, biteman och den psykologiska skissen kring svärsonen Wilhelm, Per Lasson, är nästan en pjäs i pjäsen.

Magnifik med sin underdånigt darrande haka är Birgitta Sundberg som den förlåtande och lojala hustrun, glidande hal Håkan Jonson som den spelberoende mannen. Pjäsens tema är sannerligen aktuellt men i det obligatoriska grubblet över varför Strindberg spelas men inte Leffler, måste man också reflektera över pjäsens form. Det raka berättandet, spänningsmomenten, de stora utbrotten,  - mycket av  det hamnade bestämt i filmens värld, medan August drömspel och psykologiska kraftmätningar blev kvar på teatern.

Rafflande blir det. Gång på gång reagerar vi i publiken som barn och vill ropa Akta dig! Skriv inte på! Och i stora delar av världen har kvinnor det alltjämt så här. Varpå man vill ropa: Tack Anne Charlotte, Alfild och Frida! Och många andra.  

Margareta Sörenson

Den snälla Shen Te som sin onde kusin Shui Ta, Anna Granquist , i bakgrunden Patrik Pettersson. Foto: Per Persson.  

Bertolt Brecht | Den goda människan i Sezuan | Dalateatern, Falun

Bertolt Brecht förbryllar. Genom hans dramatik går teman som inte alls stämmer med det schematiska vänstersätt han spelats på. Nu, på 2000-talet, syns det allt tydligare: sorgen, besvikelsen, det allt annat än hoppfulla.

Nyss såg jag Orionteaterns haveri med Mutter Courage. Varför kapsejsade den egentligen? Så många goda bildidéer till trots. Kanske för att man bara spelade noterna, utan att ha tagit ett grepp om den kluvna bilden av en mamma som kämpar för de sina, men som vi ändå borde se som urtypen för en krigets profitör. Det är nästan omöjligt att inte tycka synd om henne.

Dalateatern i Falun sätter upp Den goda människan i Sezuan som ett slags revy. Och med ett öppet tilltal till publiken: hur ska man göra? Kan människan vara god, när hon ständigt måste göra ont för att alls överleva?

Kajsa Isaksson har regisserat och bearbetat tillsammans med Emma Broström. En ensemble på sju skådespelare och två musiker spelar alla roller som revymässiga krumelurer. De tre gudarna som besöker jorden för inspektion är knallgula rymdrobotar till sitt yttre, sympatiska mentorer till sinnelaget. Du får bara ta fram din onda kusin ibland i fortsättningen,  manar de när de avseglar i ett skärt glittermoln.

Dalateatern har en säker ensemble som hanterar greppet à la lokal nyårsrevy med humor. På något sätt uppstår det brechtska förfrämligandet av sig själv. Ensam ’riktig’ människa glider Anna Granquist genom eller ovanpå spelet. Med peruk och förtröstansfull norrländsk dialekt som den snälla tjejen Shen Te, med rakat huvud och osympatisk rikssvenska som den elake, men rationelle kusinen Shui Ta. En liten queerpoäng här: med rakat huvud är hon ”sig själv” och man, fast kvinna. Och därmed problematiseras frågan om godheten är en kvinnlig princip och ondskan en manlig.
Shen Tes rätt till något gott för egen del, kärleken nämligen, understryks också.

Och nej, det går inte. Den som är enbart god, går under. Fast vi längre trott att Brecht velat säga att det inte går att var god under kapitalismen, ett system som tvingar oss att bli onda. Så läser inte Isaksson/Broström honom och kanske gör de rätt när de smular sönder moralkakan med revygreppet. I vilket system som helst, måste människan välja etik själv.

På 2000-talet skrattar vi faktiskt åt Shen-Tes gulliga naivitet. Stå på dig, bruden, låt inte losern och flygaren Yang Sun slå blå dunster i dina ögon. Till skillnad från Brecht, tror jag, tycker vi att kvinnor passar alldeles utmärkt som företagsledare. Och tänk så många arbetstillfällen hon skapar som ”ond kusin” och ägare till den lönsamma tobaksfabriken. Brechts smarta fälla att låta barnet hon väntar bli hennes fall, fungerar inte längre. Klart hon kan vara mamma och chef, med rakat huvud eller ej.

Då kanske det inte var så dumt tänkt att göra en revy av pjäsen. Omtumlad och rörd blir man inte. Men man har kul och får lite att tänka på. Och Brecht, han fortsätter att förbrylla.

Margareta Sörenson   

        
             
 

All den kärlek vi behöver

TEATER
ALL WE NEED IS LOVE | Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson (regi) och Roger Lybeck (koreografi) | Malmö stadsteater, Intiman, 2 tim 30 min.

Om en föreställning som All we need is love på Malmö stadsteater hade satts upp för 20-25 år sedan, skulle den ha varit både en succé, en sensation och en skandal. År 2010 får den nöja sig med att bara vara en succé.

Med sitt tema manlig homosexuell kärlek är detta kollage av monologer och koreograferade scener inget som längre utmanar den samhälleliga sedlighetsnormen i ett land där Jonas och Mark är nationalhjältar och prideparaderna urbana folkfester. (Fast nu talar jag förstås om Sverige, inte om Baltikum och definitivt inte om Uganda.)

Den publikentusiasm som möter föreställningen på Malmö stadsteater kan inte tolkas som något annat än varmt bejublande. Det blir kanske rentav lite för mycket av det goda, homofobin framstår här mest som en skrattretande relik ur det förgångna. Ska man se en pjäs där den alltjämt är en mordisk realitet ska man inte resa till Malmö utan kolla turnéplanen för Regionteater Västs och Riksteaterns No tears for queers, byggd på Johan Hiltons reportagebok om hatbrott mot homosexuella.

Därmed inte sagt att All we need is love helt avstår från att problematisera den samhälleliga toleransen. Men den inriktar sig mera på internaliseringen av fördomarna  – i ett par av monologerna betraktar männen sina homosexuella böjelser som tillfälliga avvikelser från den straighta huvudleden. De står liksom och fläktar fram och tillbaka med den halvöppna garderobsdörren för att kyla ner den otillbörliga erektionen.

Pjäsen har tre författare, varav regissören Ronny Danielsson är dess idégivare och koreografen Roger Lybeck dess livgivare. Materialet bygger på intervjuer med mer eller mindre öppna bögar i Malmö och Lund. Sex karaktärer läggs som grundton hos de sex skådespelarna som i övrigt efter förmåga blandar rollfärgerna på den koreografiska paletten. Eller menar jag baletten?

Nå, hursomhelst, här finns scener som skulle få Mats Ek att sätta sig käpprak i bänken och gnugga ögonen av häpnad. En pas de deux för två nakna män med plexiglasskiva är bara ett exempel. En fenomenal dragqueenshow ett annat, där föreställningens lysande stjärna får lysa som allra starkast. Har inte Lindy Larsson fått sitt genombrott tidigare, får denna multibegåvning det definitivt nu.

Uppenbart har samarbetet med Roger Lybeck frigjort den notoriske berg- och dalbaneregissören Ronny Danielssons sceniska fantasi, här är han på toppen igen. Tillsammans med scenografen Karin Ragnarsson – en av mycket få kvinnor bakom denna formidabla manskultsexcess – har han ur själva komma-ut-begreppet skapat en föreställning där skådespelarna bokstavligen kommer ut gång på gång ur ett antal omklädningsskåp, det kan vara som individer eller medlemmar i en kommenterande kör.

Jag hoppas att Malmös alla gymnasielärare skickar sina klasser till den här föreställningen. Alla vi vuxna som ”redan är toleranta” kan, oavsett sexuell läggning, glädja oss åt att så mycken teatral uttrycksförmåga har lyckats stämma träff på ett och samma ställe.

Nils Schwartz

Lennart Almroth  och Ida Wallfelt.

Hantverket bakom kulisserna

TEATER
HANTVERKARNA | Av Line Knutzon | Översättare icke angiven, men förmodligen Jan Henrik Swahn | Regi Lasse Beischer | Helsingborgs stadsteater, 2 tim, 5 min.

I denna snöda tid då många teatrar av besparingsskäl tvingas säga upp bland annat snickare och målare är det en smula ironiskt att säsongens mest spelade pjäs heter just Hantverkarna och är en medelklassindignerad nidteckning av denna yrkeskår.
 
Danska Line Knutzons pjäs hade svensk urpremiär på Uppsala stadsteater i höstas och sätts nu inom loppet av två marsveckor upp på Helsingborgs stadsteater, Dramaten och Göteborgs stadsteater.
I ett anfall av övermod erbjöd jag mig frivilligt att göra en jämförande studie av de tre nya uppsättningarna (Uppsalas hann jag aldrig med). Jag ångrar den beredvilligheten efter att ha läst pjäsen och sett premiärföreställningen i Helsingborg

Det är Lasse Beischer från 1,2,3 Schtunk som har regisserat, vilket på förhand väckte vissa förväntningar. De infrias inte. Här finns inget av mim, commedia dell’arte eller clowneri. Beischer har i Knutzons manus inte hittat något annat än en farsmaskin och sedan ställt in den på maxläget Hysteriskt. Möjligen har han rätt, vilket knappast talar till pjäsens fördel.

Det stackars unga paret (Ida Wallfelt och Lennart Almroth) som har anlitat en synnerligen diskutabel byggfirma för att fixa deras drömkåk får följaktligen vråla och spasmodiskt vrida sig genom hela föreställningen. Och hantverkarna talar dialekt. Hur kul som helst. I ärlighetens namn måste dock sägas att Isidor Torkars sävligt skånska byggbas är en uthärdlig bekantskap i all sin bedräglighet.

Evamaria Björk kör numera sitt eget race i alla föreställningar – likt en 2000-talets Julia Caesar – och belönas med applåder av publiken vid varje sorti. Här är hennes rollfigur som den unge mannens mamma så bortkopplad från spelet i övrigt att hon faktiskt lyckas vinna några poänger i just det.

Det flesta av dagens teaterföreställningar spelas i nästan tomma scenrum. Jag har uppfattat det som ett estetiskt val, men inser att det i lika hög grad är ekonomiskt motiverat. Fast på Helsingborgs stadsteater jobbar man ännu som illrar i verkstäderna för att fylla scenen med byggelement och tekniska finurligheter. Så också här i Charlie Åströms scenografi.

Samtidigt som vi sitter och hånskrattar åt de taffliga hantverkarna på scen ser vi alltså hantverkarna på Helsingborgs stadsteater skickligt snickra ihop det väl fungerande scenrummet för en halvkass drift med deras egen yrkeskår.

Dagen efter premiären väntar dem inga rosor. Möjligen ett uppsägningsbrev.

Det är väl en sensmoral så god som någon.

Nils Schwartz