... och ni kommer till min nya blogg. Min studentblogg.

Snart ska jag iväg på utbildning i service och värdskap inför nya jobbet. Ska bli hur roligt och spännande som helst.

Även om jag känt att "fan, det här är verkligen min grej" inför de flesta jobb jag haft, så tror jag faktiskt att känslan kan vara längre än tio minuter denna gång.

Incidenten på Stansted blev inte så värst tråkig ändå. Träffade en urskön tjej från Sverige/Irland som också missat sitt flyg.

Vill ni veta hur?

Genom att vara så inne i Rubiks kub, att hon glömde av tid och rum - och därmed också boardingkön. Jomenvissthörrni, hon var redan incheckad och på plats i gaten.

Fan, är det inte helt fantastiskt? Att när man just blivit övertygad om att man är den knäppaste partikeln som någonsin vandrat omkring på denna vår jord, så dyker det upp en svårslagen konkurrent som från ingenstans...

... och efter sex timmars pladderfika och två timmars flygresa hade vi bytt livserfarenheter (jag: hundratals ströjobb, flytt hemifrån vid tjugoett, konstant mammalängtan och en fin, men ack så förutsägbar, lovestory.. hon: prisad hästryttarinna, flytt till Tyskland vid sexton års ålder, bartender och festprissa i London, flytt till Irland, osv osv osv...), nummer och blogg.

Poängen med inlägget: Nä. Inte den här gången heller.

Johan ringde nyss fran planet som skulle gatt for over en timme sen. Det dar planet jag missade incheckningen till med tre minuter, ni vet.

De har inte lyft annu.

Vilka underbara dagar i London det varit! Ja, hela resan har varit perfekt rakt igenom - bortsett fran att jag nu sitter pa Stanstead... och att mitt flyg gick 09.15 engelsk tid... och att jag missade det.

MED TRE JAVLA MINUTER!

Vem fasen, forutom RyanfuckingAir uppenbarligen, bryr sig om tre ynka minuter!? Vid en simpel incheckning! Kul att man dessutom missuppfattade tiden pa bekraftelsen (fattar fortfarande inte vad de dar MVGen i engelska gjorde i mina hogstadiebetyg). Och att man ocksa - for att vara saker pa att hinna i tid - tog en satans ocker-taxi for over tusen spann ut till flygplatsen.

Tretusen riksdaler for en ny biljett, spottade Ryanair-tanten ur sig, och hanlog (gjorde hon iofs inte alls, men jag hatade henne anda). Da tretusen trots allt ar mindre an sextusen, skickade jag ivag Johan pa planet eftersom han hade checkat in online utan bagage, och darmed kunde ga till gaten.

Sa har sitter jag alltsa, ensam i London med en halvsjaskig engelska i bagaget, och surfar pa natet for hutlosa 150 kronor i timmen. 1050 kronor om jag inte vill fordriva tiden med att stirra in i vaggen, alltsa.

Sa jag att min mobil ar dod, forresten? Och att laddaren befinner sig pa flera tusen meters hojd pa vag till Sverige? Johan, kan du hamta mig 21.00 ikvall pa Vasteras flygplats?

My name is Lyckad. Miss Lyckad.

... inte ens tuppen är vaken.

Antar att man inte blir fyndigare än så vid den här tiden.

Bara jag som är vaken än så länge, men det ska det snart bli ändring på. Idag står nämligen London på schemat. Johan och Rasmus ska se Arsenal-Roma, medan jag och Linda ska göra något vettigare för de där tusenlapparna vi sparar. Hoppas bartendrarna är duktiga i England.

Pssst... hörrni! Säg inte det här till nån, men jag är på väg mot lite äventyr. Det gäller att passa på när man är gräsänka. Och halvt bankrutt.

Så sent som igår tyckte jag synd om de som tycks göra allt för pengar.

Idag är jag en av dem.

Jag sitter inne med en jättehemlis. Det är faktiskt bara mamma som känner till denna mörka sanning ännu - med betoning på "ännu". För det är väl klart som fanken att man delar med sig!

Här har ni:

Minns ni att jag skulle laga mat till Johan en gång i tiden? Det gjorde jag faktiskt också. När han kom hem från sitt fysiskt mycket ansträngande jobb (blaha, blaha...) strax före midnatt stod önskad måltid, samt så många levande ljus att jag trodde att jag skulle bränna ner kåken, serverad på bordet av hans underbart godhjärtade flickvän.

TRODDE HAN, JA.

Den hemlagade middagen var nämligen fejk. Visst, ljusen hade jag faktiskt tänt alldeles själv, och glas & dryck hade jag också glömt bort helt på egen hand - men maten... eh, njaaee. 

Den hemlagade maten var allt annat än hemlagad. När Johan aldrig ville sluta tacka mig, ville jag - i fullkomlig tystnad, naturligtvis - aldrig sluta tacka Grekiska Kolgrillsbaren.

Men vi ska inte idiotförklara honom helt, tycker jag. För även om jag inte hade lagat maten själv, hade jag gjort allt som stod i min makt för att det skulle se ut som det.

För att ta ett par exempel (om någon söker inspiration eller så), så hade jag lagt upp maten lite halvtaskigt på tallrikarna samt slängt ner den nya (rena) grillpannan och diverse verktyg som jag tyckte såg ut som såna man använder vid matlagning, i disken. 

För säkerhets skull suckade jag även fram ett ynkligt "jag blev så himla trött av matlagningen att jag inte orkade ta itu med disken, hoppas det inte gör något".

Ooohnej, inte gjorde det något inte, deklarerade Johan med en illa dold stolthet i rösten.

Johan var inte bara stolt, förresten. Han var så oerhört tacksam också. Och - det kan jag slå mig i backen på - kärare än någonsin.

Jag vet inte vad ni känner, men jag tänker iallafall ta i från tårna:

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Grattis på tiomånaders-dagen, hjärtat!

Vet att jag tipsat om Oskars blogg otaliga gånger - med all rätt. Förmodar att de flesta redan sett det, och att jag är sist ut som vanligt, men jag gissar att det finns åtminstone en läsare som är lika efter som undertecknad (hej Bella!); checka in det här inlägget.

Betydligt mer intressant än NA:s skrutt-artikel.

Godmorgon!

Mycket pigg efter åtta sköna sovtimmar. Att jag sedan drömde att mamma gav julklappar till mitt ex, och inte till min nuvarande pojkvän - mitt framför ögonen på min nuvarande pojkvän -  är en annan historia.

Idag väntar ett tre timmar långt möte. Lite nervigt, mycket spännande. Har byggt upp praktiskt taget hela dagen efter det; plita ner ett gäng grejer för hand på papper (2009, sa du?), en sväng förbi bibblan, inte jobba ikväll. Ja, det var väl det.

Nu: frukost.

Nu har även jag upptäckt fenomenet.

Tack Olle! (Inte Dj Ogo, utan Johans världsbästa lillebror)

Det här minnet känns vääääldigt avlägset just nu. Mitt bästa Alla hjärtans dag-minne är numera daterat lördagen den fjortonde februari 2009.

Varken jag eller Johan tycker att Alla hjärtans dag är en särskilt speciell dag, egentligen. Speciellt inte jag - och speciellt inte i år, som varit en enda lång lågkonjunktur för min del. Och då rimmar, som ni förstår, en femrättersmiddag och dyra presenter rätt illa. Å andra sidan kändes det inte så fasligt lockande att sitta och trycka på en restaurang bland sjuttioelva andra fantasilösa par, så helt åt helsicke var inte den där lågkonjan ändå.

Gårdagen började som vanligt med väckning klockan fem tack vare sambons omänskliga jobbtider. Hade tänkt gå upp och fixa finfrukost med tända ljus och annat tjafs, men blev snabbt påmind om att det var skapligt mycket skönare att ligga kvar och snarka i sängen. Det är ju trots allt tanken som räknas, och bara att jag liksom tänkte tanken tycker jag var oerhört romantiskt för att vara mig.

Nej, Alla hjärtans dag-firandet fick vänta några timmar. Femton för att vara exakt. Klockan åtta väntade Melodifestivalen, hemmagjorda burgare och vin - den ultimata kvällen, om ni frågar mig. Jag (och Bellman!) fick en ny hundkompis, Ruben, och Johan fick... tja, han fick äran att skämma bort sin flickvän.

Och chansen att skrapa fram tre tv-rutor, men den sumpade han.

Inga rosor, ingen lyxmiddag, ingen förlovning. Inget hot-vykort heller, för den delen.

Bara världens bästa Alla hjärtans dag.

Okej, jag ljög väl litegrann i föregående inlägg. Allt är förstås inte bara vardag.

(Och diskar gör jag typ en gång per sekel - och när jag väl gör det, ser jag naturligtvis till att nämna det i bloggen så att alla Johans vänner kan se att han fan inte drog en nitlott helt och hållet.)

Igår var jag ute, till exempel. På Marie Laveau på söder med Linda. Blev igenkänd av inte mindre än två örebroare; en gammal kollega och Carlingskillen. Carlingskillen är för övrigt en historia i sig, och inte en smutsig sådan så jag kan väl lika gärna dra den.

Historien: Gjorde bort mig utav bara fan på krogen en gång (en gång? ha-ha-ha... men ni fattar.. det här var en av gångerna). Inför Carlingskillen. Inte vågat gå in på någon Carlings sedan dess. Sedan 2005. End of story.

Helt okej utgång. Dock funderar jag på om det var så sablarns smart att gå ut dagen innan den kungliga hovfrisören ska sätta klorna i ens burr. Eller egentligen är det en av hans elever som ska göra det, men det låter ju långt ifrån lika häftigt.

Efter Björn Axén-stylingen väntar jobb. Sedan kommer jag väl hem, slänger ett öga på Nyheterna och... ja, ni vet. Senast 22.30.

Det händer alldeles för mycket nu. Skoja bara, hehe. Såklart. Det mesta går på rutin; väckning klockan fem när sambon ska upp, somna om, vakna vid nio, dricka varmt vatten med pressad citron i, läsa DN, slappa vid datorn, inte utnyttja det förbannade gymkortet jag råkade införskaffa i november (hur många gånger jag varit där? jag har varit där... hmm, låt mig tänka... nej, det har jag inte), jobba, komma hem, slänga ett öga på Nyheterna. Och sova. Senast 22.30.

Men ni behöver inte vara alltför oroliga. Ibland sätter till och med jag en liten guldkant på vardagen och tar tag i diskberget som tornat upp sig i köket, eller jagar dammråttor med dammsugaren i högsta hugg.

Fast oftast inte.

Vi gör den långa historien kort. Jag jobbar trots allt samtliga dagar den här veckan, så tiden går till annat. Och visst säger väl en bild mer än tusen ord?

Här har ni tvåtusen ord.

Så var man tillbaka i Stockholm efter en helt underbar helg i Örebro. Bästa helgen på länge, faktiskt. Hann med en festlig Klarasutgång med Linda, en snabbträff med Bella (efterlängtat!) och att hälsa på nyblivna mamman Maria med universums sötaste och snällaste sjuveckorsbebis Nathalie.

Några skandaler? Jovars, men de tar vi i nästa inlägg. Som blir nåååågot längre.

Är helt sanslöst trött idag, trots sovmorgon till alldeles nyligen. Kan iochförsig ha något att göra med att jag studsade upp klockan fem imorse och bakade scones och fixade hallon/blåbär-smoothies till sambon som skulle iväg på Åre-konferens.

Helgalet, om jag får säga det själv. Har för mig att Johan uttryckte något i den stilen också.

Idag har jag inte många fler planer än att piggna till och jobba. Sent ikväll åker jag till Örebro för ett par dagar, tror inte det hinns med någon utgång men om någon absolut insisterar på att få med mig ut så jag lovar jag att fundera på saken. (För er som inte hanterar konsten att läsa mellan raderna: Nån som planerar megapartaj? RING MIG OMEDELBUMS!!!)

Har just kommit hem från långpromenaden (ja, en timme är långpromenad för mig). Är hungrig som en varg, vilket rimmar jävligt illa med den stundande detoxen. Får bli sallad och wokgrönsaker. Ett glas färskpressad grapefruktjuice på det. Egentligen älskar jag frukt och grönsaker, men när man liksom måste känns det bara...

... blä.

Tvättandet gick oväntat smärtfritt, om man bortser från att jag råkade glömma ta med tvättkorgen när jag skulle hämta sista tvätten, och därmed fick bära typ hundra uppsättningar lakan, påslakan och örngott i famnen tre våningar upp. (Lugn, ingen såg mig.) Sedan var det ju kanske inte så lyckat att - först efteråt - upptäcka att min favvo-bh endast får handtvättas, men men... får väl önska mig en ny, jag fyller ju snart år. Bara ett halvår kvar.

Nu ska jag ta mig en långpromenad längs vattnet. 

Måndag: Detoxstart, sconesbakning, detoxstopp, jobbmöte, Djurgårdsprommis, Vapiano, "Wallander - Hämnden" på Saga.

Tisdag: Detoxstart, storhandling, långpromenad längs Johans springrunda, första dagen på nya jobbet.

Idag: Tvätta på helt egen hand för första gången någonsin (har just lyckats lägga i första tvätten, så hittills har det gått över förväntan), långpromenad längs Johans springrunda, andra dagen på nya jobbet.

Idag börjar min och Lindas detox. Kan väl medge att jag inte sett fram emot den här dagen lika mycket som jag ser fram emot fredagen, då hela spektaklet slutar.

Men hur som helst.

När man detoxar ska man börja dagen med ett glas varmt vatten med pressad citron i. Ungefär lika gott som det låter. Dock har jag ett supertips (smygstartade i förra veckan just för att klura ut såna här smarta superfusk.. jag menar supertips): drick vattnet i pyttesmå klunkar, så att det hunnit kallna när halva mängden är kvar. Då kan du lika gärna hälla ut resten, för du ska ju inte dricka kallt vatten.

Detoxen kan börja.

Den fjärde januari 2008 författade jag ett antal nyårsbudord som det var tänkt att jag skulle använda som vägledning för att få till ett riktigt jävla lyckat år. Hur det gick?

Inte alls.

"1. Jag skall icke förakta hemmakvällar."

Här gick jag sannerligen till överdrift. För inte nog med att jag upphörde förakta dem; jag tog de till mitt hjärtas innersta rum och producerade mängder av dem.

Fyfarao, vad mycket bortslösad tid jag hade kunnat lägga på annat. Rediga baksmällor, till exempel.

"2. Jag skall icke vara känslokall."

Överdrift, även här. Var skitkänslig mest hela året, och det var ju inte riktigt det jag ville uppnå med detta nyårsbudord. Nej, då är jag hellre känslokall. Faktiskt. Vidrigt, men oerhört bekvämt.

"3. Jag skall icke dejta."

Bara hitta världens mest fantastiska man och överge min hemstad för samboliv tjugo mil österut. Och skaffa två husdjur. I polyester.

4. Jag skall icke - om nu trean skulle gå åt helvete - dumpa någon på grund av baktaleri av valfri medlem ur vår kungafamilj.

CHECK!

5. Jag skall icke ha en helt oplanerad framtid.

Jag har en helt oplanerad framtid.

"6. Jag skall icke skrämmas av förändringar."

Trots att jag tog steget och faktiskt flyttade hemifrån, måste jag erkänna att jag fortfarande skräms av tanken på förändringar. Och tunnelbanan.

"7. Jag skall icke skjuta upp pensionssparandet längre."

Ooops.

"8. Jag skall icke missbruka ordet "jag"."

Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag.

Mohahaha.

9. Jag skall icke gå i taket av särskrivningar.

Eller så skaffar man sig en sms-kompis (läs: pojkvän) som behärskar det svenska språket till fullo.

Det gjorde jag.

"10. Jag skall icke bli besviken om jag inte klarar av alla tio budord innan årets slut."

Puh.

12 dagar efter den civiliserade befolkningen, jag vet.

2008 var minst sagt ett turbulent år, då jag inte lyssnade på kroppens signaler överhuvudtaget (nog fan ignorerade jag huvudets också, när allt kommer omkring...). Det fick konskevenser, minsann. Därför känns det förbannat skönt att kunna lägga år 2008 bakom sig.

Att jag sedan tillbringade nyårsaftonskvällen, samt årets första dygn, ensam hemma med 39 graders feber medan Johan svängde sina lurviga i ett bastu- och jacuzziutrustat hus i Sälen... ja, det är en annan historia.

Naturligtvis hade 2008 sina ljusa stunder också. Det var ju trots allt året då jag fann mitt livs kärlek (herreguuuud vad töntigt det låter), blev sambo och lärde mig diska. Jag bröt förvisso nyårsbudord nummer 3 med råge, men nummer 4 klarade jag allt så jag måste medge att jag är rätt nöjd ändå.

Mer om nyårsbudorden vid ett senare tillfälle. 

Efter en påfrestande kväll och natt med många mardrömmar, ser jag nu äntligen lite ljus i spåkulan. Visserligen är jag krasslig, (förkyld, hes, snorig och febrig för den som absolut måste veta) som ungefär resten av jordens befolkning just nu, men det spelar ingen roll en dag som denna.

För idag är dagen då Johan äntligen slutar jobba konstant!

Åtminstone för fem dagar framöver - om det inte hade varit för hans förbannade andra jobb, vill säga. Vad är det de säger, modebloggarna? GAAAAAH! Typ.

Egentligen är jag inte lika bitter som jag låter (bara ibland). Förstår bara inte hur han orkar jobba så mycket.

Och dessutom baka fantastiska nougatkakor lagom till att man kommer hem.

Och dessutom ta tag i disken.

Och dessutom torka rent diskbänken som någon (nämner inga namn, men det är väl inte helt omöjligt att undertecknad har ett finger med i spelet) har spillt en massa thaisoppa, ajvar relish och grönt te på.

Och dessutom julpynta och lägga fram hushållets sista rena handduk till flickvännen som råkat undvika tvättstugan på två veckor.

Måtte han aldrig sluta vara nykär.

Om jag någonsin sagt att jag inte bloggar under mina dåliga dagar för att det skulle bli trista inlägg, så jag kan väl erkänna att min tunga förmodligen förvandlats till väldigt svart vid tillfället. För så är det ju inte allste. Tvärtom - jag är helt övertygad om att det skulle kunna bli riktigt underhållande inlägg. Och det är just därför jag inte bloggar under dåliga dagar; för min skull, och ingen annans.

Då vänder vi blad i intresseklubbs-boken.

Godmorgon, förresten. Sov riktigt bra inatt, och det känns som att det kan bli en fin dag.

Första avsnittet av årets julkalender om en timme, följt av minst en timme på löpbandet. Därefter väntar en tur till Posten för att hämta min yoga-dvd, och så en sväng in på Hemköp för att inhandla vårt älsklingsbröd "Lingongrova". (Fast om jag känner mig själv rätt kommer både choklad och naturgodis slinka ner i korgen också med mantrat "jag har ju faktiskt tränat... och jag har ju DESSUTOM en yoga-dvd i väskan!" fastklistrat i tankarna)

Funderar även på att laga mat, men det kommer nog att stanna vid just en fundering.

Finns viss risk för att resten gör det också.

För 365 dagar sedan hade jag aldrig för mitt liv kunnat föreställa mig att jag ett år senare skulle - utan några som helst pistolhot - städa och dammsuga en hel lägenhet, för att sedan ställa mig och göra gigantiska björnbärsmuffins, för att därefter vänta in en pojkvän som tillhör mig och då bjuda på en nymixad bärsmoothie. Helt jävla nykter, dessutom.

Nej, då lät det ungefär såhär. 

Funderar på vad jag ska göra av dagen.

Pulkaåkning lockar, men då urinvägsinfektion inte gör det och jag inte tagit hit några täckbyxor (frågan är om man ens har några i större storlek än 116 centilong?) tror jag att jag avstår.

Shopping lockar givetvis också, men då ett komplett bankrutt-tillstånd inte gör det, tror jag att jag avstår även det.

Diskning och dammsugning, lockar definitivt inte. Johan skulle förstås bli eld och lågor, men det kan han bli på andra, betydligt festligare, sätt så jag hoppar det här alternativet också.

Promenad? Japp, en promenix får det bli. Ska bli skönt att få röra på fläsket.. även om det bara är till bageriet runt hörnet.

Gårdagen var inte särskilt trevlig, kände mig som en tickande bomb mest hela dagen. Och som vanligt helt utan anledning.

Prinsess-kvällen var däremot fantastisk. Det bjöds på teriyaki-marinerade kycklingspett, hasselbackspotatis, grönsallad med solrosfrön och vinägrette, och så chokladmousse till dessert. Och det bästa av allt; jag behövde inte lyfta ett finger för att grejerna skulle stå på bordet!! Precis som på den gamla goda bo-hemma-tiden...

... för sju dagar sedan.

Idag har varit en bra dag (förutom missödet med kombinationen vit t-shirt och svettigt gympapass, då). Diskade och städade i över två timmar, vilket kanske inte var det roligaste jag gjort i mitt liv - men känslan efteråt gör det helt klart värt att uträtta eländet.

Faktum är att jag dessutom får ytterligare en belöning i form av en prinsess-kväll. För er som inte vet vad en prinsess-kväll innebär, kan jag tala om att det är en kväll då jag får bestämma ALLT och min pojkvän ser till att tillgodose mina önskemål utan undantag. Ikväll är alltså en sådan kväll, och doften från köket vittnar om att den kommer bli alldeles, alldeles... sjukt onyttig.

Om det existerar någon prins-kväll i vårt förhållande? Ha. Ha. Ha.

Sedan jag slutade med fotbollen för sjuttioelva år sedan, har jag tränat högst sporadiskt (och när jag säger "högst sporadiskt", då menar jag verkligen "högst sporadiskt"...  vilket egentligen betyder "inte alls") trots att jag vet att man mår så otroligt mycket bättre, både fysiskt och psykiskt, av att göra något annat än att sträcka sig efter fjärrkontrollen.

Under Fotbollsgalan, bland vältränade armar åt både höger, vänster och rakt fram (ja, typ överallt förutom i spegeln), bestämde jag mig för att infria mitt nyårslöfte från 2005.

 Hade jag varit en normal människa som just fått för sig att börja röra på sig, skulle jag kanske börjat ta regelbundna promenader och slutat sleva i mig Ben & Jerrys varje kväll jag inte har något bättre för mig (läs: alla kvällar).

Men nu råkar jag vara Sara K, och hon går en heeeeelt annan väg. Låt oss kalla den den spontana vägen.

Den går till likt följande:

1. Gå in på eniro.se och kolla upp vilka träningsanläggningar som finns i din stadsdel.

2. Häpnas över hur många sökresultat som ploppar fram.

3. Känn efter i höften. Fan, fick du inte lite håll nu?

4. Lusläs respektive gyms hemsida. Ignorera gymmen som, efter diverse googlande, visar sig vara utan hemsida ÅR TVÅTUSENÅTTA.

5. Glöm bort lågkonjunkturen och att dina bankkonton ekar som aldrig förr, och bestäm dig för att ringa det enda gym som inte informerar om sina priser online.

6. Lägg på luren och inse att du inte alls fått svar på din fråga (priserna), utan istället bokat en tid för konsultation.

7. Gå på konsultationen och skriv på ett papper (avtal tror jag sorten hette) som låter gymägaren hindra dig från att äta dig mätt i slutet av varje månad.

8. Träffa din personlige coach, erkänn alla dina synder (även kallad "hälsoplan") och bestäm tid för uppföljning.

9. Gå på ditt första träningspass, fyrtiofem minuters traditionell gympa. Titta i stora spegeln som täcker ena långsidan av väggen och nyp dig i armen; Fyra damer i 50-årsåldern - och du.

10. Svettas som en gris, och gör ditt bästa för att pressa fram ditt hjärtligaste leende när en yberhurtig kvinna på 55+ frågar hur det går. Bestäm dig i samma veva för att ta på dig en svart t-shirt nästa gång.

Det här kommer ju gå alldeles utmärkt, tror ni inte?

Godmorgon!

Idag är jag uppe i gryningen - eller kanske till och med före gryningen. Johan jobbar ju så knasiga tider, och imorse fick jag den underliga idén att leka snäll flickvän och fixa en riktig bamsefrukost åt honom.

Nu har han och hans mätta mage precis lämnat boningen, och medan han jobbar för mat och husrum tänkte jag bläddra igenom veckans Klick och Fredag (vilken uppryckning Fredag, Expressens nöjesbilaga, har gjort förresten... imponerande!). Ska även hinna med att brun-utan-sola mina blekfisiga ben, för klockan elva är det tänkt att jag ska vara iförd träningskläder.

Mer om den saken senare.  

.. har jag upptäckt, och utövat, yoga.

Fantastiskt skönt - säger jag nu. Hur det låter imorgon vet nog bara gudarna.

Sitter i glasögon och "Allsång på Skansen"-tisha och tänker tillbaka på veckan som, hittills, gått.

Två helt okej dagar.

I måndags talade jag med min höggravida vän Maria för första gången på länge. Nej, förresten; för första gången på lääääänge.

Då var det tolv dagar kvar, den tjugonioende är det tänkt att den ska ploppa ut. Maria kommer att bli en helt underbar förälder (inte för att jag skulle kunna skriva något annat, då Maria är en av mina absolut trognaste läsare, men hon kommer verkligen bli det... verkligen).

Under måndagskvällen var jag och min man på vår första gala tillsammans; Fotbollsgalan. Ja, vad ska man säga? Tjaa... Pelé, Zlatan och min barndomskärlek Niclas Alexandersson (ej ömsesidigt dock, reds anm.), kanske?

Nu längtar jag till Idrottsgalan. Och då hoppas jag innerligt att Johan inte avböjer att skriva upp sig (läs: OSS!) på efterfest-listan med den förbaskat mesiga förklaringen att det är "oproffessionellt att gå om man inte jobbar", för jag har då sannerligen inte lust att slita mitt hår ytterligare en gång.

Igår, tisdag, tog vi en sväng till IKEA och köpte enbart nödvändiga grejer såsom badrumsmöbler, tidningshylla och en knallrosa potatisskalare. Inhandlade även en kanin av plysch, då jag inte får skaffa mig en av kött och blod för varken mamma eller Johan.

Baltsar heter han.

Vi kom till Jensens Böfhus igår kl. 21.10. Läste på dörren att sista beställningen tas en halvtimme innan stängning - med andra ord kl. 21.30. Vi såg ett relativt stort sällskap strategiskt placerat vid borden närmast fönstren. Skönt att slippa äta som ensamt sällskap, tänkte vi. Därefter greppade Johan handtaget till Jensens dörr.

Som var låst.

När vi svurit färdigt, hann vi ta en promenad förbi Mingla (stängt), Pitchers (noll folk), Stallyktan (stängt), Wobbler/Loungen (dörren till Loungen var stängd, och det var där jag absolut ville sitta), O´Learys (köket stängt) innan vi anlände till det som skulle komma att bli kvällens stora räddning; Njuta.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag hängt mycket på Njuta (gamla Babar, ni vet), vet inte varför jag bara varit där två, tre gånger - men efter gårdagens middag känner både jag och Johan att det hädanefter måste bli tätare mellan Njuta-besöken.

Tapasen (och vitlöksbröden!) var fantastisk, och min caesarsallad var perfekt. Husets röda vin glömde vi fråga vad det hette, men nog fan har vi hittat en konkurrent till vårt favvovin MASI.

Såhär i efterhand känner vi oss väldigt tillfreds med att Jensens valde att låsa sin dörr tjugo minuter innan de enligt sin egen text på dörren, tar emot sista beställningen.

Nej, nu hinner jag inte risa och rosa mer. En dusch väntar innan det är hög tid för lunch.

På Jensens.

Idag har inte varit en rolig dag. Vilket beror på att det var en fasligt kul kväll igår. Okej, efterfesten bestående av mig, min karl, Bella, Bellas karl samt det tredje stackars hjulet Patrik var kanske inte den mest muntra historien, men som helhet; en riktigt lyckad kväll.

Vi försökte visserligen göra den här dagen lite trevlig, jag och min karl. Med betoning på försökte.

Först bestämde vi (läs: jag) att vi skulle checka in på hotell, så vi slapp åsynen av... ja, ungefär allt som hade med gårdagen att göra. Sedan kom jag på att min ekonomi skulle tillåta typ en plats i sovsal på första sämsta vandrarhem. Utan dusch. Med närmaste rinnande vatten i bäcken femtioelva kilometer österut. Om ens det.

Nästa plan var tapas på Indigo. Som Johan har tjaaaaaatat om att han vill prova tapasen där. Efter en snabb koll på menyn gav jag klartecken åt denna plan, bara för att sedan upptäcka att de har stängt på söndagar.

Om en halvtimme kommer Johan hit. Efter att åbäket glott på Sporten ska vi äta på Jensens Böfhus för ungefär miljonte gången på ett halvår.

Är inte alls sugen, servicen är kass (måste bara tillägga att jag inte kan tänka mig att det är servitriserna i sig som är okvalificerade, då servicen är precis lika undermålig vilken Jensens man än besöker i landet - nej, arbetsvillkoren är förmodligen urusla), det tar en halv evighet att få in maten och jag har missbrukat favoritsåsen man kan köpa på ICA - men kan inte låta bli att utnyttja värdekupongen som går ut idag.

Pinsam är bara förnamnet.

Glömde presenten hemma igår.

Puh.

Bella har bjudning ikväll. Hon fyller år först imorgon, men kan inte låta bli att anordna sitt officiella firande redan ikväll. Kanske har det något med en osund iver inför presenterna att göra, kanske inte.

Hade det rört sig om en person som kunnat placeras under epitetet "normal" (lika barn leka bäst, ni vet) hade jag förmodligen antagit att det var för att det passar sig bättre med en blöt fest på en lördag än en söndag.

Men när det gäller Bella... njaae.

På tal om presenter, förresten. Jag undrar hur hon tar emot min i år; som alla andra år - eller med glädje?

Underkläderna, som i mitt tycke var jättefräsiga (i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg så mycket mer än att de var lila... men jättefräsiga, det minns jag allt), jag köpte till hennes 18-årsdag upptäckte jag av en slump på vår Cypernresa att de fungerade som Bellas lingonvecka-trosor. Tro mig, man kunde verkligen ta på förnedrings-känslan som uppstod vid upptäckten. För mig, alltså. Bella var ju vid tillfället så god vän med fulvodkan att hon, utan omsvep, erkände att det typ var de fulaste underbyxorna hon någonsin haft i byrålådan.

Eller vad sägs om förra årets sminklektion på MakeUpStore, som jag lyckats snappa upp att Bella faktiskt skulle tycka om att få?

I veckor bestämde vi oss för att tajma in en gemensam lektion, och ha sådär tjejigt roligt som i verkligheten inte alls är så skoj som det låter. Men närå. Efter alla dessa veckor av planering, går Bella en dag helt sonika till butiken och shoppar upp sitt presentkort - istället för att ta lektionen.

Jag vet. Jag bävar inför ikväll.

Igår bidde det en liten spontanutgång till Björnstugan, minsann.

Spontanutgång och spontanutgång, förresten... kanske inte sådär jättespontant att messa halva telefonboken i hopp om att finna åtminstone en otråkig människa, bara för att konstatera att man verkar nått - och passerat - bäst-före-datumet som eftertraktat partysällskap...

... bara för att därefter tvingas stalker-ringa Linnea och, efter många om och men, tjata ut människan genom mutning av ett glas vin. En muta som för övrigt glömdes bort... eller okej; "glömdes" bort. (Vill bara understryka att det i min värld är fullt legitimt att "glömma" sina mutningslöften upp till tre dagar innan löning).

Men, men. Diskussioner om ordval och dylikt kan vi väl ta en annan gång. (Som om jag inte gjort det tillräckligt i ovanstående stycke... fast det är klart; vad gör man inte för att fylla ut ett blogginlägg i sina mest oinspirerande stunder?)

När jag vaknade imorse var jag riktigt sugen på en uppfriskande höstpromenad. Men man kan ju som bekant inte unna sig allt man är sugen på här i världen, så istället för den där höstpromenaden bestämde sig jag och Linnea för en redig buffélunch på Kinamuren.

Efter tre veckor av GI-mat inför den där jäkla Rhodos-trippen (ingen metod jag rekommenderar förresten - i synnerhet inte om man lyckats boka in sig på ett all inclusive-hotell med god mat OCH goda drinkar), var kinamat kanske exakt vad jag behövde.

Inte för att jag inte fuskade med det där GI-tjafset, men iallafall.

Sammanfattning för läsare med tidsbrist:

Björnstuge-utgång igår, onsdag.

Sara K = opoppis partysällskap.

Linnea = vän i vått och torrt. 

GI = Grymt mycket slöseri med tId.

Svara när Bella ringer.

Idag känns som en bra dag, otroligt efterlängtat.

Utan att bjuda in er alltför mycket i mitt mest privata (vet att jag inte brytt mig om detta för fem öre tidigare, men sedan jag fick reda på att Johans kära mor läser min blogg, så biter jag mig i tungan både före, under och efter i princip varje mening...)

... jaha, och nu glömde jag vad jag tänkt skriva. Men det var säkert inget viktigt ändå, så skitsamma.

... bara att det skulle ske.
Och se, det gjorde det ju.

Grekland var för övrigt fantastiskt. Kom hem inatt - hem som i hem till *censur*.
Även kallad Johan.
Japp, Johan heter Han... Han med stort H. (Om ni tyckte jag var en motbjudande toffeltönt för några månader sedan, skulle ni bara veta vilket skräckexempel jag avancerat till nu...)

Idag väntar en nyhetsuppdatering utan dess like; en hel drös kvällstidningar med tillhörande bilagor ska avverkas. Även tvätt och sconesbakning står på schemat. Johan skulle säkert bli (ännu) lycklig(are) om jag diskade också, så jag antar att jag tar tag i den saken med.
Men sedan, sedan tänker jag fanimig gå ut och partaja!

UPDATE:

Johan tog tag i:

bakningen

tvätten

disken

Sara tog tag i:

tröttheten

Antal...

... charterresor: 0

... daiquiris: 0

... äkta solbrännor: 0

... utgångar: 1

... toffelkvällar med pojkvännnen: 75464674949474645353638484653

En dag som denna - och nu syftar jag på det faktum att det gått över en månad sedan jag senast var inloggad - känner jag mig ganska tacksam över att jag inte kan se min statistik ;-).

På tal om tacksam, förresten. Jag är så oerhört tacksam gentemot mina chefer och mitt jobb. Vet inte hur jag ska kunna beskriva det bättre än med ett enda stort TACK!!!

Och nu till själva poängen: jag hade tänkt börja blogga igen.

... Olle!

Jag snackar om vinnaren av den här tävlingen. Det rätta svaret var alltså en kombination (observera; INTE en skön kombination, som Olle av någon konstig anledning fått för sig, utan endast en kombination... okej?) av samtliga tre alternativ. Vinsten var "en länk eller nåt", så varsågod, Olle:

En länk eller nåt.

Även om korta kommentarer aldrig riktigt varit min starkaste sida här i världen, tänkte jag åtminstone försöka att ge mig på några sådana kring de rätta svaren.

1. Sara K har inte varit ute till krogs under hela perioden, och därmed inte ansett sig ha något att förtälja.

KOMMENTAR: I mitt stilla sinne önskar jag verkligen att jag hade kunnat skylla på klamydia, graviditet eller något annat som genererar ett obligatoriskt alkoholuppehåll, men sanningen är dessvärre grymmare än så. Orsaken har nämligen ett samband med...

X. Sara K har varit så upptagen med att vara kär, att hon inte haft tid med annat.

KOMMENTAR: Ja, visst är det förjäkligt att lyckas träffa världens bästa man? I synnerhet med tanke på hur jävla många grodor jag hunnit ky... nej, skämt åsido.

Jag är fan skitnöjd. Och så länge jag är det, så rör det mig inte i ryggen att tvingas dela smeknamn med en innesko.

2. Sara K har genomlidit en relativt händelsefattig period, och har inte velat tråka ut er med nonsens. Att det är just det hennes blogg i princip alltid gått ut på, är något hon i dagsläget inte har för avsikt att kommentera.

KOMMENTAR: Det här är en sanning med modifikation. Jag har nog aldrig fått packa och kånka på min resväska så mycket som under denna period, så visst har jag varit med om grejer minsann, men det har ändå inte hänt någonting. Sånadär störiga saker, ni vet, som (jag inbillar mig) bara händer mig.

Såsom att vara bakis, skaffa nytt jobb eller göra slut med Gud.  

PS. Tröstpris till Calle som lyckades pricka in ett rätt. Vad sägs om att ta den där lunchen snart? Vore kul med en uppdatering inför USA-resan. Maila mig så bestämmer vi tid! DS.

Bloggåterkomsten blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min ambition var att återigen börja blogga dagligen, men än en gång ville ödet annorlunda. Ödet ville nämligen att jag skulle tilldelas tre oerhört intetsägande och oblogg-bara dygn, bestående av... eller vänta ett tag... nä, förresten.

Låt mig börja om.

Bloggåterkomsten blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min ambition var att återigen börja blogga dagligen, men än en gång VAR SARA K SÅ JÄVLA LAT ATT DET LIKSOM INTE BLEV SÅ.

Okej, det har väl inte hänt något jättespektakulärt på sistone (även om det faktum att min pojkvän uppträdde som Alexander Bard på sitt jobb idag är läskigt nära att kvalificera sig som det), men Harrysutgången i torsdags är faktiskt väl värd några rader. Även resan som bokades idag kan tyckas vara värd att nämnas. Eller min, just avslutade, nio timmar långa arbetsdag som gör att jag inte orkar plita ner historierna för er.

En annan gång, gott folk. En annan gång.

Ringde min pojkvän idag. Vi har inte träffats på typ hundra år. Fyra dagar, för att vara exakt. 

Det första han sa, var att han kan komma att bli tvungen att lägga på luren. "Jag är nämligen ett troll i skogen", informerade han mig.

Just innan frullen skulle sätta sig i halsen på mig, både en och två gånger, kom jag på att jag är kär i en snubbe som jobbar med skrikande odågor (har för mig att dessa även kan benämnas som "barn") på sin semester. Och att hans, förhoppningsvis tillfälliga, förvandling från människa till troll förmodligen hade någonting med det att göra.

Men. Det värsta kom inte förrän några minuter senare - ett mms. Med bildbevis.

Herregud!

Varför har Sara K inte bloggat på drygt en månad?

1. Sara K har inte varit ute till krogs under hela perioden, och därmed inte ansett sig ha något att förtälja.

X. Sara K har varit så upptagen med att vara kär, att hon inte haft tid med annat.

2. Sara K har genomlidit en relativt händelsefattig period, och har inte velat tråka ut er med nonsens. Att det är just det hennes blogg i princip alltid gått ut på, är något hon i dagsläget inte har för avsikt att kommentera.

Vinnaren (läs: Calle) vinner en länk eller nåt. Juryns beslut kan ej överklagas. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren (läs: Calle).

Det har väl inte undgått någon att Strömpis fått stänga igen, att Frimis har förvandlats till "nya Strömpis" och att stadens 18-22-åringar inte har någonstans att ta vägen om nätterna längre.

Det sistnämnda var iochförsig en lögn, då både Satin, Björnstugan (åtminstone på onsdagar och söndagar) och Backstage (okej, nu är jag ute på djupt vatten, känner jag... men visst har väl Backstage öppet än?) erbjuder fullgoda alternativ - men ni förstår säkert vad jag menar.

Nehe, inte? Men tänk på din garderob, då. Där hänger det säkert en massa fullgoda alternativ, men du har lik förbannat inte ett skit att ha på dig - någonsin. Ungefär så känns det för oss mainstreamiga småglin nu när garderobens "enda rätta" (gud vad jag inte är en modebloggare...) under sommaren, Frimis, har bytt skepnad.

Jaja. Nu till själva grejen.

Klaras öppnar tisdagsklubb med start nu på tisdag, 1/7. 

Jaha, och här sitter jag och är nervös. *censur* firar just nu sin första semesterdag genom att jobba på annan ort, och dum och kär som jag är har jag erbjudit mig att se till att hemlagad mat står på bordet då mannen kommer hem sent ikväll.

Den lilla, lilla detaljen är att jag liksom inte kan laga mat.

"Man kan om man vill" har ofta varit mitt motto här i livet, men gällande matlagning så råkar jag vara lite mer realistisk än så. För ni minns väl hur det gick till senast jag ställde mig bakom spisen?

Det är över ett år sedan nu, och till skillnad från vin (och normalutvecklade människor) så kan man väl inte direkt påstå att jag blir bättre med åren. Verkligen. Inte.

Om jag snyftar fram ett jag-har-precis-blivit-dumpad-NU-IGEN-inlägg imorgon, så vet ni varför.

Det är nästan skrämmande vilken fantastisk vecka jag nu kan lägga bakom mig. Nio dagars ledighet var nog precis vad jag behövde. Dock vet jag hur trist det är att läsa om hur bra någon har det och bla bla bla, så jag besparar er den biten.

Istället tänkte jag berätta om min senaste dundertavla här i livet.

Det var en vacker sommarkväll i början av juni. (Okej okej, jag kanske ljög om att det var min senaste dundertavla, men det var iallafall en av de värsta i modern tid.)

Jag, *censur*, *censur*:s bror och deras vänner var på väg in till Frimis (en rätt snygg omskrivning av "stod i en förbaskat lång kö på grund av tillfällig avsaknad av vip-kort alt. kontakter alt. fördelaktigt utseende", eller hur?), då *censur*:s bror frågar mig vad jag tyckte om Göran. "Nämn tre egenskaper!", beordrar han.

Fråga mig inte varför, men av någon jävligt underlig anledning (läs: alkohol) tror jag att det här är nån slags lek, och tänker att nu... att nu jäklar ska jag briljera! *censur*:s brorsa ska fanimig bli riktigt impad av vilka ord jag har i mitt ordförråd! För att inte tala om min humor, sedan! Guud vad jag tänker visa upp den!

"Omtänksam," börjar jag med ett finurligt leende.

"Ja, det stämmer fan", nickar de andra instämmande och gör att jag känner mig fullkomligt bombsäker på att jag kommer vinna tävlingen - som jag i ärlighetens namn inte riktigt har hajat målet med.

"Lyhörd...", fortsätter jag.

Nu blir de andra än mer exalterade. "Haha vad sjukt, det är ju sant..."

Då. Det är då jag anser stunden för att presentera min sjukt kassa humor vara kommen.

"... OCH BRA PÅ ATT KYSSAS!!!" vrålar jag hysteriskt och brister ut i ett riktigt häxskratt samtidigt som jag skämtsamt (skämtsamt för en dåre, åtminstone) knuffar till *censur* i sidan och blinkar.

Det blir tyst. Knäpptyst.

Först fattar jag ingenting. Vann jag inte tävlingen, eller?

Sedan kommer jag på det.

Att Göran är namnet på *censur*:s pappa.

FOTNOT: Namnet Göran är fingerat. Vill inte hänga ut *censur* och hans familj, då jag anser att de är värda betydligt mer än så. (Ja, jag är en tönt.)