Något smög sig på under gårdagen.
Ibland kan det bli så när man laddar ur. Man öppnar upp sig, blottar sig och blir mottaglig.

Och jag kände lite att jag laddade ur med först match mot Åtvidaberg i 10 minusgrader, fyra dagar senare match på ett annat underlag mot starka FCK och bara två dagar efter det hårt gnugg mot Molde.
Jag försökte mota bort det där smygande med att vila, sova och ta värktabletter, men det hjälpte inte.
Idag är min vilopuls alldeles för hög, jag nyser, jag är snuvig och det gör ont i kroppen.
Krasslig, helt enkelt.

Hittills i år har jag kunnat träna varje pass och spela varje match - jag var inte ens sjuk under ledigheten, vilket jag alltid annars är - och tanken var att jag skulle starta även idag mot Shaktar. Men om kroppen känns så här betyder det att den inte återhämtar sig efter en löpning och mot Shaktar kommer det krävas en och annan löpning.

Vårt läkarteam gav mig precis spelförbud.
Nu är jag inte direkt oroad för lagets skull, vi har visat att vi har bredd och kan slänga in någon annan som gnuggar på.
Men för min egen skull hade det varit kul att få tjafsa lite med ukrainarna.
Jag får försöka kurera mig istället. Ligga och läsa. Dricka Kan Jang.
 
Pratade nyss med Marcus Andreasson i Molde. Han antydde att de skulle slå FCK. Om vi slår Shaktar vinner vi gruppen.

Återhämtningsdag igår, alltså och idag var det träning på morgonen och de hårda sängarna hade gjort min rygg stel till förbannelse och jag var inte direkt smidig till en början och vi nötte försvarsspel och övningen handlade om att kunna försvara med sju gubbar mot ett attackerande lag och när träningen var klar orkade Tobbe och jag inte duscha, "vi spaar efter lunchen istället" och vi flöt in i det där sköna som träningsläger kan vara, då man inte behöver fundera på vardagsbekymmer som städning, tvättning, matlagning, det handlar bara om att ha nästa samlingstid i huvudet (vilket kan vara nog så jobbigt) och man har vänner runt omkring sig hela tiden, men man kan vara själv också och Tobbe och jag satte igång X-boxet, vi ville köra ihop i Call of Duty, men av någon anledning kan vi inte spara i co-läget och vi valde istället Virtual Tennis, jag var Nadal, Tobbe Federer och igår vann Tobbe tre matcher i rad, nu vann jag och jag vann och jag vann och Tobbe blev allt mörkare i blicken, "returmatch, nu!" och det blev returmatch på returmatch och lite senare på kvällen, i ett rum intill vårt, hade Jimmie och Lantz och några till lånat Nannes projektor och filmduk och kollade på film och på frukosten dagen efter satt Lantz och tjoade, tydligen hade det varit en college-film med många nakna bröst, han var i extas och det visade sig att de från början bara var några stycken som kollade, men eftersom lägret pågått en tid började det bli de tiderna när minsta lilla kvinnlig fägring lockar till uppmärksamhet och snart hade de där några som kollade college-film blivit ett helt gäng, men Tobbe och jag stod över och Tobbe satt plötsligt med halvfärdig frisyr, nertill var det klippt, men upptill fortfarande långt, Wastå skulle trimma Tobinhos frisyr, men halvvägs in i trimningen slutade maskinen fungera och Magnus Carlson, Weeping Willows. stenhård hammarbyit och med Sveriges kanske bästa röst, messade, han och Petter var i Marbella och spelade in musikvideo, var det läge för att stråla samman någon av dagarna, undrade han och det tyckte jag att det var och sedan blev det måltider, måltider, måltider, sköna, goda måltider med kaffe och glass och färsk frukt efter och vi insåg nog samtliga att vi har det rätt bra och visst saknade vi våra döttrar, våra barn och en och annan saknade också sin flickvän, sambo eller fru, men trots saknaden hade vi det rätt bra.

Och efter tre dagars diplomati fick Tobbe och jag äntligen byta till ett rum med en soffa.

Och med balkong ut mot havet.

Så i natt sover jag i soffan.

Tobinho, Wastå och Lindberg lapar sol.



Jocke Lantz i poolen.



Tre poserande gossar - undertecknad, Thorbjörnsson, Tobias E

Match igen, men bara en dags vila emellan, men kroppen kändes helt okej på morgonträningen och innan lunchen passade Tobinho och jag på att glida ner i den varma poolen och det gjorde gott och efter en tupplur var jag redo för match. Till höger på ett centrerat tremannamittfält och vi kom till matcharenan för att hinna se Shaktar-FCK och danskarna var bra, riktigt bra och sedan var det vår tur och vi började inget vidare, jag kände mig i ärlighetens namn rätt vilsen, men vi tuggade oss in i matchen, vi började komma rätt och successivt ökade aggressiviteten och när den väl var anständig vann vi boll och fick omställningslägen och där tog vi flera gånger i rad rätt beslut. Molde gjorde visserligen lite snöpligt 1-0, men sedan hittade jag Sobra, som i sin tur briljant spelade fri Ricardo som kvitterade och sedan löpte Abiola loss och satte 2-1 och när Sobra fick ont och klev av kom Smiley in och smekte in 3-1.

I paus talade Nanne om att hålla uppe aggressiviteten, men vi fick en löjligt straff dömd mot oss direkt i andra och Molde fick känning. Men vi hade matchen igenom en förmåga att svara på varje drag och när Molde reducerade stänkte vi omgående in 4-2 och i det här läget började det slå över för mig, jag käftade med allt som hade puls och de norska guttarna tittarna förvånat på varandra, det var som om de aldrig hade varit med om något liknande, men jag kunde inte stoppa mig, det pumpade en massa adrenalin i kropppen och jag var förbannad på den usla domartrion och på Moldespelarna som hade mage att klaga på samma trio - det var ju VI som var förfördelade, inte Molde - och till slut fick jag förklara för deras kapten att jag ibland, men bara ibland, inte var helt frisk i huvudet där ute.
Jag kände mig förvånansvärt pigg med tanke på att jag gjorde 90 tuffa minuter i onsdags och orkade sätta press och ta löpningar och Zlatan berömde mig efter matchen, "idag var du som Javier Zanetti" och när ett Inter-fan säger så smackar man i sig.

6-4 till slut och det känns givetvis inte bra att släppa in fyra mål när matchbilden var som den var, det kändes lite som gamla synder från fjolåret gick igen och vi måste skärpa upp koncentrationen. Vi måste kunna bibehålla koncentrationen i 90 minuter.

Nu har vi ätit och Moldespelarna, som åt samtidigt, gick med böjda huvud och jag snackade med Mackan Andreasson, som mest skakade på huvudet.
Imorgon är det sovmorgon.

Vi somnade sent och klev upp sent och vid frukosten smälte toasten i munnen på oss, så möra och fina var de, dock kanske inte särdeles nyttiga, men det nyttiga får aldrig bli övergripande och sedan samlades startelvan i hotellets lilla gym, vi tvättade musklerna, som det så fint heter och det pustades och stånkades och det var en del muskelfästen, leder och andra kroppsdelar som var möra efter 90 minuter i bra fart på gräs kvällen innan och när tvättningen var över gled vi ner i det varma poolvattnet och sedan bastade vi och spaade och mådde gott och det gjorde under med kroppen, snart kände man sig som den 22-åring man inte längre är och eftersom eftermiddagen blev ledig samlades ett gäng på rum 114, det var dags för en Fifa-turnering och jag tog mig en titt, "jag är bäst" sa alla i en mun och jag undrade hur de som inte skulle vinna turneringen skulle kunna förklara bort förlusten.

Tobbe och jag försökte byta rum, sängarna är benhårda, vilket frestar på min rygg och vi ville ha ett rum med soffa (vårt rum saknar nämligen just soffa) som jag kan sova i. Så gjorde jag ifjol. Det var dock omöjligt, men de lovade att ordna en mjuk madrass åt mig. Men jag vet inte om det blev så mycket bättre. Städpersonalen bäddade med en tunn filt under lakanet, det skulle alltså vara den mjuka extramadrassen. Äh, det löser sig.

Vi närde storslagna planer om hur ledigheten skulle bedrivas. Men det stannade vid läsning TV-spel och tupplurar.
Vilket kanske är det allra bästa sättet att vara ledig.








Tvättning av kroppen...





Killarna som ska göra upp i Fifa 10. Saknas gör Israelsson. jag avböjde, jag spelar bara ihop med någon. Allt under överseende av pappa Mendes

Klockan är mycket, vi har ätit en sen, sen middag på hotellet och först nu, runt 23.30, kan vi duscha.

Men så kickade inte matchen mot FCK igång förrän 19.30 och eftersom det tog sisådär 40 minuter i buss från arenan till hotellet blev det så här.
Matchen, ja. Jag hade vissa farhågor på förhand. Vi brukar inte vara sprakande när vi beträder gräs för första gången. Och då brukar vi möta klart beskedligare motståndare än FCK.

Shaktar-Molde spelade innan vår match och Shaktar bjöd på ett makalöst fotbollsmål och jag undrade var Norges forne förbundskapten, Drillo - som stod vid sidan av planen - tyckte. Han sa ju någon gång att efter ett visst antal passningar var det lika bra att ge motståndarna bollen, man skulle ändå inte göra mål. Nu fick Shaktar (med en man mindre) bollen i eget straffområde och kortpassningsspelade sig hela vägen upp och gjorde 3-0.

När deras match var slut fick vi beträda planen och den var bra, väldigt bra. Planen. Men vi saknade vatten, tydligen hade Shaktar tagit med sig även vår ranson, men till sist lyckades någon skaka fram dricka och innan matchen talade vi om aggressivitet och vilja att spela vårt spel och det gick inget vidare i inledningen av matchen, vi kände oss vilsna på den stora planen och FCK satte bra fart på bollen.

Sakta, men säkert började vi få tag i dem och en sak har vi lärt oss av spel i Europa - man kan inte bara försvara sig, man måste ha ett eget passningsspel. Och det började vi få och chansmässigt var det jämnt halvleken ut. Men det var FCK som gjorde målet och egentligen var det inte så mycket att säga om. En spelvändning, Stefan Larsson utmanades en mot, jag stötte till och försökte ge honom understöd, men kunde inte hindra inspelet snett bakåt mot vår straffpunkt och där mötte en FCK-spelare på volley och satte bollen rasande snyggt.
I pausen efterlyste Nanne större aggressivitet, större vilja att vinna närkamper och vi förstod vad han menade. Vi tog med oss konstgräsfotboll ut på gräsplanen i första halvlek. På konstgräs blir det få dueller och närkamper, bollen rullar så snabbt att man mest springer efter bollen, men efter paus blev det bättre och efter Tobinhos torpednick och kvittering kändes det bra. Vi fick till längre anfall, FCK skapade föga och vi kände att vi orkade.

Men så trampade Tobbe Eriksson snett och fick byta och vi gjorde ett gäng ytterst offensiva byten och balansen i laget blev kanske inte den bästa, Santos hamnade på vänsterkanten och hans kantovana lös igenom, med följd att Stefan Larsson exponerades lite väl mycket, han fick möta två, tre motståndare själv och efter ytterligare en spelvändning kom ett inlägg och det kunde Cesar stöta in.
Två inspel, två mål från FCK:s sida och det kändes frustrerande. För så mycket mer än så hade de inte.

Vi försökte trycka på framåt, men det märktes i slutet av matchen att vi behöver bättre samspel. Jael kom in, men ingen av oss känner honom som spelare än och det gjorde att vi höll i bollen i situationer där vi kunde satt den på honom och jag kände att jag vid några tillfällen blev för feg i passningsspelet eftersom jag inte riktigt visste hur Marcel, Santos eller Jael ville ha bollen ( i jämförelse med hur det var med Rasmus och David i fjol, de kunde jag spela nästan i blindo på, jag visste exakt vad jag hade dem). De där sakerna kommer bli bättre med tiden.
I övrigt är jag tillfreds. Både med min egen känsla där ute och med lagets. Givetvis finns det många saker att förbättra, Nanne räknade upp ett dussin för oss efter matchen, men samtidigt kändes vi tämligen stabila. Paulus och Tobinho var ett kraftfullt mittbackspar som parerade inte bara luftrummet utan också spelet på marken.

Sen match betyder sovmorgon imorgon.
Gott.

En mulen himmel, regn i luften och vi kom till träningsplanen och insåg att vi nog borde tagit på oss en tröja till.
För startelvan i kvällens match blev det ett lätt pass. Jogg, teknik och sedan fasta situationer innan vi kunde titta en stund på övriga i truppen, som körde tempospel.

När vi gick till bilarna stod Erik Hamrén och Jörgen Lennartsson och samspråkade, vi hälsade och jag sa "hoppsan, här står hela landslagsledningen" och la till: "Tobbe tackar fortfarande nej till landslaget, om ni nu undrar."
Lennartsson och Hamrén log, men Tobbe högg in: "Jag kanske ändrar mig nu när det är ny tränare."

Det var en utsträckt hand. Ett försoningsförsök.
Som möttes med tystnad.

Första hela dagen i Estepona och vi gick ut lugnt. Först en stor och trevlig och härlig frukost och sedan blev det videogranskning, Nanne visade United-City och vi fick titta en kvart i taget, svara på Nannes kluriga frågor och när videostunden var över var det framför allt en fundering vi hade - vad är en kontring? Är det kontring att anfalla mot sju eller åtta, eller nio motståndare eller är det så att det mesta är kontringar, fast vissa har bättre eller sämre förutsättningar än andra? Vi var inte riktigt överens.

Eftersom Wastås parhäst Brase-Lasse inte längre lirar hos oss kamperar han själv. Men han är ofta sällskapssjuk och Tobinho och jag tar givetvis hand om honom, bjuder in honom till oss, gosar med honom, kliar hans ego, berömmer honom, "vad fin och go du är idag, Mister Wastå" och han kluckar nöjt och idag smörade vi extra mycket, det var trots allt hans 34:e födelsedag och han fick också ett fyrfaldigt leve vid kvällsmaten, men han han var missnöjd, "varför stod inte alla upp när de hurrade för mig?".

På eftermiddagen blev det fotbollsträning och det var sant. Det där om de borttagna fartguppen. De var avsevärt färre nu och det blev inte alls så guppigt att åka till träningsplanerna. Vi skuttade ut på gräset, men det spelar ingen roll om man varit med om det tidigare, den första grästräningen är ALLTID märklig. Några av oss hade nya skor på oss, det var nya bollar (Pumas senaste sort är som Adidas studsbollar) och vi kom från det förlåtande konstgräset till en gropig plan med bollar som hela tiden var i knähöjd och vi kände oss otympliga, otajmade och allmänt kassa. Imorgon väntar match mot ett FCK som är mitt i sin säsong och som har gräsvana, antar att vi bara har att acceptera att vi är i ett helt annat skede av säsongsförberedelserna.

Tobinho och jag passade på att utnyttja hotellets spa-avdelning efter träning och vi njöt av ångbastun, av bubbelbadet, av poolen och snart dök andra lag upp, där var några Rosenborgs-spelare och några ryssar (som helst tycktes vilja bada i speedos) och vid middagen gled Marcus Andreasson in i matsalen, han var hos oss 1999, vi gillade honom skarpt och eftersom han nu lirar i Molde, Tobbes gamla klubb, pumpade vi honom på Tobbe-information. Var det verkligen sant, som Tobbe påstod, att han var en ikon med gudastatus i Molde och Andreasson bekräftade. "När vi ska köra bänkpress är det fortfarande Tobbe alla snackar om" sa Marcus Andreasson.

Bah. De måste vara klena i Norge.

Givetvis var Tobinho sen och farsan och jag fick sitta i bilen och vänta och jag såg framför mig hur bussen skulle åka ifrån oss och vi skulle få tokköra ikapp för att komma med på träningslägret, men bussen väntade på oss och vi fick knöka ihop oss, vi åkte på träningsläger med rekordstor trupp, 31 spelare och så ett gäng ledare till det och jag satte mig hos Augustsson, som knorrade, men vi fick en fin tur till Kastrup och bakom oss satt Zlatan, som fortfarande inte hade släppt Snabba Cash, nu berättade han för Lindberg om en scen i filmen och vi gled in i en diskussion som handlade om vad en författare som får till en hit som Snabba Cash kan tjäna, summor flög i luften, "har du ingen bok på gång?" sa Jimmie i riktning mot Zlatan, "jodå, jag har faktiskt en idé" svarade Zlatan till vår förvåning och vi började pumpa honom på vad den handlade om, men han vägrade yppa något, "men det är ett hopkok av filmer, TV-serier och böcker jag läst" sa han och jag tillade "boken du läst", men han hade läst fyra böcker, sa Zlatan, Snabba Cash, Johan Teorins deckare, en John Grisham-bok och nu höll han på med uppföljaren till Snabba Cash, "vi kanske ska skriva ihop en deckare, hur svårt kan det vara" sa Jimmie och vi fick direkt ett synops, den skulle utspela sig i Kalmar FF-miljö, det sker ett mord över couronne-spelet, när vi kommer till träningen en morgon är en spelare dödad med en couronnepinne, men vem ska bli mördad först?, "det måste vara en trevlig kille, det får bli Stefan Larsson, världens trevligaste kille, då kommer tanterna gråta" sa Zlatan och nummer två måste vara en som man trodde kunde vara gärningsmannen var vi överens om och Zlatan hade namnet klart för sig, "det får bli Emin" och som det tredje offret ville Zlatan ha Wastå, "med avhuggna händer och skriften - nu räddar du inte fler bollar" och vi fortsatte spåna, titeln skulle lyda "Rött mord" och snart hade vi uppslag till säkert tio böcker, vi skulle förvilla läsarna, få dem att tro att det först är den ena och sedan den andre, jag, Svante Samuelsson och en avdankad polis skulle hålla i utredningen, "du kan inte bli mördad, du måste vara kvar för storyns skull och du ska hela tiden ha ett ord med i utredningen" tyckte Zlatan om mig och Jocke Lantz, den käcke, skulle visa sig hushålla mörka hemligheter och vi fick mängder av uppslag, men vi var på det klara med att Nanne skulle vara mördaren, att det till slut brast för honom, att han snurrade in sig för djupt i det österländska eller skulle kanske klubbchef Samuelsson, som alltså höll i internutredningen, vara mördaren, för att skyla över ekonomiska misstag och plötsligt vrålade Lindberg i bussen, "där är det, det där gula huset vid vägen, där bor Loffe Carlsson" och alla slängde sig mot fönstret för att få se en skymt av legendarens hus, "där bor han bra, kan sniffa avgaser" konstaterade Tobinho kort åt huset som låg utmed E 22:an och när vi kom fram till Kastrup och skulle börja checka in fick vi höra att säkerhetspersonalen på flygplatsen gått ut i strejk och att allt därför var stängt och det gick en unison suck genom laget, vi som hade ett anslutningsflyg att hinna med i Barcelona, vi pallade inte med en dag på Kastrup eller i Köpenhamn eller någon annanstans eller att få åka hem till Kalmar igen och testa på nytt imorgon, men vi fick hopp när de sa att det kunde lösa sig inom någon timme och vi satte oss på Starbucks och Wastå drack en balja med kaffe, till och med Tobbe tittade imponerat när Wastå fick i sig allt och samtidigt spånade Zlatan och Augustsson vidare och ingående på Rött mord, de tog fram datorn och la upp riktlinjerna och vi pratade om att göra som Alexander Dumas, som hade medhjälpare som gjorde researcharbetet och som över ett par middagar informerade Dumas, som sedan skrev ihop en handling och personporträtten, sedan tog medhjälparna vid och skrev en roman, som Dumas i sin tur och slutligen skrev om, så kunde vi också göra.

Till slut blåstes strejken av och vi kom iväg lite mer än en timme för sent, men det var inte bara vi som kom iväg sent och som flög reguljärt, de i laget med koll på kändisar sa att också Fru Ibrahimovic med två söner var med på samma plan, men deras väntan var över när vi landade i Barcelona, då var de framme, medan vi fick sitta i tre timmar på flygplatsen i Barcelona innan anslutningsplanet tog oss till Malaga.

Malaga tog emellertid emot oss med 14 sköna grader i kvällen och nu har vi ätit en sen middag och jag ser det goda med den långa dagen - jag har hunnit läsa nästan 450 sidor i Litteraturens Världshistoria.
Det är också en bra start på ett läger.

Eftersom det bara blev en halvlek igår fanns det mer kraft kvar i kroppen och det blev en dubbelmatch på tennisbanan idag. Jag och Brandmans-Sone mot Stefan G och Dennis Nilsson.

För de FF-insatta är Dennis Nilsson en av de stora FF-spelarna genom tiderna. I en nordisk pojklandslagsturnering på 1980-talet blev han utsedd till den bäste spelaren, före en sådan som Brian Laudrup.
 
Dennis och jag var under många matcher ett väl fungerande innermittfältspar, bland annat under 2003, året då vi vann Superettan. Vi tänkte fotboll på ett liknande sätt och när Dennis 1995 kom tillbaka från de två åren i Öster försökte jag lära mig så mycket som möjligt av hans spelstil. En spelstil som gick ut på att göra omgivningen bättre. Om Dennis satte en passning på mig visste jag att han redan hade gjort en bedömning av mina möjligheter att göra något bra av bollen. Han var alltså ingen "dumpningsspelare", det vill säga en som ger dig bollen för att själv slippa hamna i trångmål. Dennis Nilsson var en spelare som tog ansvar för det han gjorde där ute på planen.

Men nu var det dubbel i tennis alltså och jag kom dit med Federers finalvinst i Australian Open på näthinnan. Jag har tidigare berättat om min kärlek till Federer - som jag egentligen inte riktigt kan förklara, han är ju både alldeles för trevlig och för bra för att jag egentligen ska kunna tycka så här bra om honom - och jag stod nervöst och tittade på tiebreaket i tredje set. Egentligen är jag för nervös för att se Federer spela - jag vill se hans matcher i efterhand och veta att han redan vunnit - men nu såg Federer så där omänskligt bra ut. Varje gång Murray hade chansen ökade Federer farten, tempot, intensiteten och tog tillbaka initiativet. Han slog några makalösa slag på de allra viktigaste poängen och att kunna ha så mjuka handleder när det står så mycket på spel vittnar om ett briljant idrottspsyke.

2008 fick Federer stryk i finalen mot Djokovic i samma turnering. Sedan slog Nadal honom både i Franska Öppna och i Wimbledon och det snackades om att Federer var slut. Och det snackades om att framtiden tillhörde Nadal och Djokovic. Sedan dess har Federer vunnit fyra av de sex senaste Grand Slam-turneringarna (han har varit i final i de två andra), han har vunnit Franska Öppna, den turnering man sa att han aldrig skulle vinna och nu tycks han spela bättre än någonsin. När han skulle vara slut.
Han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.
Punkt.

Vår dubbel, ja. Brandmans-Sone och undertecknad vann komfortabelt med 6-2, 6-2, 6-4. Och Dennis gjorde på tennisplanen som på fotbollsplanen - sina medspelare bättre. Stefan var bättre än Dennis.
Imorgon åker vi alltså till Estepona. Vi var där en vecka ifjol och vi tyckte om att få variation från de vanliga lägren i La Manga. Visserligen är det en bit till träningsplanerna och visserligen är det förbannat många fartgupp på vägen dit (de ska emellertid vara borttagna, är det utlovat) och visserligen har det sin tjusning att bo sex och sex i små lägenheter som man gör i La Manga. Men miljöombytet väger upp det mesta.

För Wastå och mig blir det 17:e, typ, träningslägret med Kalmar FF. Det beror lite på hur man räknar. Det blir ju fler om man räknar med sommarlägren vi hade under Patrick Walkers tid på 1990-talet och ifjol var vi på två läger. Jag missade lägret 2004 eftersom Tuva skulle födas så kanske leder Wastå träningslägerstatistiken. Tobinho är ju gubbe i laget och kan hävda att han är den i dagens trupp som åkte på läger med Kalmar FF tidigast, redan 1993, men sedan missade han tre i följd när han lyfte oljepengar i Molde.
Ja, ja. Jag vet i alla fall det här - jag ska utnyttja hotellets spaavdelning varje kväll.
Det är ett löfte.