Fotbollsfrun var på besök i skolan idag. Hon skulle berätta för mina elever om blogg, krönikor, varumärke och rövar och hon berättade bra, hon berättade initierat och eleverna satt som ljus (nåja), lyssnade och sög in sig varje stavelse och de undrade varför hon hade ett så grovt språk, men det hade hon ju inte, svarade Fotbollsfrun, möjligtvis mustigt och hon berättade också varför hon tyckte om ordet röv så mycket - när hon växte upp i sin Bullerbyn-miljön hade hon vid ett tillfälle sagt just "röv" och då hade hennes moster, faster eller vad det nu var lite fisförnämt (min tolkning) påpekat att här sa man minsann inte röv, här sa man "stjärt".
Och sedan dess måste Malin givetvis säga röv så ofta det går.
Sedan högg hon som vanligt på mig, jämförde mig med Ranelid (som hon visserligen sa var fantastisk och jag höll med) - Ranelid och jag hade både stora egon, var pretentiösa samt var båda rakade över hela kroppen.
Hm.

Sedan ner till träningen och vi var färre än någonsin och det blev tipselitspelareutfyllnad. Men innan vi hann börja träna körde vi en Gris. Fast vi bytte ut Gris till Strippa och den som förlorade fick alltså strippa mot en stolpe. Jag vet, jag vet, det är inte politiskt korrekt, men det var en vacker syn att se Tobias Eriksson och sedan Lindberg utföra en erotisk dans mot stolpen. Eller, vacker är kanske att ta till överord. Kul. Det var kul att se dem härma en strippa.
Alla undrade dock varför det var så tyst träningen igenom. Så sa någon att Zlatan var sjuk. Aha, det förklarar tystnaden.

Vi trippade ut på konstgräset och när vi körde Gris innan själva träningen tänkte jag på det där med det mångkulturella. Det var Zlatan (Bosnien), Smiley (Irland), Nouri (Turkiet), Abiola (Nigeria), Etrit (Kosovo), Åhlander och Eriksson (Norrland), undertecknad och så Thorbjörnsson från Kungälv och det var muslimer, kristna och ateister och det var underbar stämning, vi skrek, vi skrattade, det var glädje, det var hugg, det var respektfullt och sedan i träningen spelade vi match.

Mitt lag fick vara en man mindre, men höll uppe spelet bra och plötsligt var Smiley fri, skulle vi ta ledningen trots det numerära underläget, men precis när Smiley skulle lägga in bollen blev han nergjord av Mattias J. Giles stod dock tyst vid sidlinjen, Smiley började gorma som Vaktmästar-Willie, "it´s a penalty!!", men spelet fortsatte, Tobias Eriksson fick bollen vid mittlinjen, fick unge herr Måns mot sig och tipselitkillen drog kanske i tröjan på Tobias, som slutade spela och krävde frispark. Det fick givetvis undertecknad att se rött, om inte vi fick straff för en långt saftigare situation tio sekunder tidigare kunde inte de få frispark och jag tuggade fradga, "någon rim och ranson måste det vara!" väste jag och lät som en figur från sekelskiftet och när Tobias E fick bollen igen ruffade jag rejält på honom, som liksom för att kvitta all skit och det fick Erikssons mittfältskollega för dagen, Stefan Åhlander, att gå upp i falsett och börja jaga mig.
 
Och för några minuter höll det på att spåra ut, men vi höll oss i skinnet och inför det sista spelet var det oavgjort - de hade gjort ett tveksamt mål (Abiola var offside, tyckte vi och sannolikheten att han var offside är ganska stor, medge det) och vi hade den uteblivna straffen och Giles kvittade de två, "nu ska det avgöras" sa han och då plockade vi fram storspelet.

Trots att vi alltså var en man mindre höll vi i bollen, hittade fria ytor och via ett mönsteranfall satte Emin segermålet och i bastun efteråt förklarade jag för Tobinho, Etrit och Abiola att "sometimes you win, sometimes you lose and today you lost!" och Tobinho gick in i självförnekelsen, "det blev oavgjort, Abiola gjorde ju mål!" och vi fick ta det långsamt för honom - Abiola, offside, bortdömt, Giles, oavgjort inför sista spelet, vi gjorde mål, alltså seger - men han kunde inte ta in det och när Tuva och jag skulle bege oss hem efter att ha ätit fina biffar hemma hos Tobinhos sa jag till Tuva att hon skulle få Tobbe på andra tankar, "det går bättre nästa gång" sa hon tröstande och jag sa att "sometimes you win, sometimes you lose and today you lost" och när vi stängde dörren hörde jag en desperat man skrika "oavgjort, det blev oavgjort, jag svär, jag svär!".

Så säg ingenting till honom. Det är bäst att han får tro det han tror.

Anders Johansson, ni vet vår lokala kattförfattaren, går idag i polemik med undertecknad på debattsidan i Barometern. Att det tagit honom ett drygt år att reagera på det jag skrev i bloggen (här och här) säger kanske en del om hans fattningsförmåga, men jag är oavsett vad glad att han äntligen visar sina åsikter öppet.
 
För han har fått skriva på Barometerns kultursidor under en helt annan skepnad - som den mysige katt- och naturälskande farbrorn. Men under den där stickade koftan och piptobaken och öronlappsfåtöljen döljer sig en inhuman och inskränkt människa som är livrädd för det som inte är exakt som han själv.
Och det är bara det som är exakt som han själv som ska ha det bra.
 
Anders Johansson citerar och stödjer en syn som säger att "vi måste välja mellan mångkultur och välfärd" och gör sedan ett hopp till hedersmord och skriver att det aldrig ska vara hedervärt att mörda sina kvinnor.
Eh, nej, och vem har påstått att det skulle vara hedervärt?
Mångkultur betyder - och detta är självklart - inte acceptans av hedersmord. Det betyder - och detta är självklart - inte acceptans av några mord överhuvudtaget.
Mångkultur betyder att du accepteras för den du är och ditt ursprung, hudfärg och sexuella läggning är oväsentliga variablar. Det enda som räknas är hur du är som människa.

Anders Johansson skriver att Sverige "frivilligt bekostar sin egen kolonisering".
Det är är en mening som säger allt om Anders Johansson syn. Att invandring- och flyktingpolitik i grunden handlar om en konflikt, någon ska ta över något för någon annan! En kolonisering!
Anders Johansson är en missnöjesmänniska och nu är det åt helvete med samhället, det finns inga pengar och vems är felet? Givetvis de som inte är födda inom Sveriges gränser och som inte grävt fram det här landet med sina naglar. "Alldeles avgjort är den enorma invandringen, som dessutom snarast tenderar att öka, en ödesfråga för vårt land" skriver Anders Johansson. Och "Sverige påtar sig [därmed] en försörjningsbörda som redan inom några år ska visa sig nästan omöjlig att bära, och i praktiken rasera det som finns kvar av den offentliga sektorns omsorgssamhälle."
Jaså, det säger du, Anders Johansson. Du handskas tämligen fritt med fakta och sanningar, må jag säga (som ditt påstående att Folkpartiet är för fri invandring och låter alla bidrag till invandrare kvarstå ograverade - det stämmer ju inte alls).

Låt mig då svara med det här:
Studier visar att invandring varken ökar arbetslösheten eller sänker lönerna för de sämst anställda. Och i oktober släpptes en ESO-rapport (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) som slår fast att statsfinanserna i stort sett inte påverkas alls. Att det räcker om 72 procent av de utlandsfödda jobbar för att invandringen ska var en ren nettointäkt för svenska skattebetalare.
Statsfinanserna påverkas alltså i stort sett inte alls. Av den, enligt Anders Johansson, "enorma invandringen". Ändå håller de där nästan inte alls påverkade statsfinanserna på att, återigen enligt Anders Johansson, kollapsa.
 
För mig går emellertid frågan djupare än till de ekonomiska aspekterna. Det handlar om ett ställningstagande som människa. Och där är det en mångkulturell människa jag vill vara.
Martin Ådahl skrev i Fokus (nr 42 2009) att det inte handlar om "att vara barmhärtig eller ´generös´(som det heter i vår flyktingpolitik). Det handlar inte heller om ´omvänd rasism´ att ursäkta brister och fel med kulturell eller etnisk bakgrund. Det handlar om motsatsen. Våra moraliska val står vi för var och en, som individer. För varje stenkastande tonåring finns tiotusentals människor som kommit från världens alla hörn för att bidra, bygga svenska bilar, skriva svenska böcker, rädda svenska liv. Ytterst handlar det om värdighet. Mitt Sverige är ett framåtsyftande och optimistiskt land, öppet mot världen. Med kärlek till människor och till deras öden. Detta är mitt fädernesland, min fars land, och det tillåter jag inte att någon främlingshatare tar ifrån mig."

Anders Johansson kallar mig "äppelkäck moralist".
 
Jag tar det som en komplimang när det kommer från en man som Anders Johansson.

Lördag och söndag och vi blandade och gav, det är lite trevande att ha lediga helger, jag är en novis, en oskuld och Tuva och jag tog en hemmadag med sen och lång frukost och sedan dök kusinerna upp och jag städade bilen, plockade in utemöbler och tittade på kidsens teaterföreställning och på kvällen fick jag bjuda till och sticka förbi FF-aktiviteterna. Det är allmänt känt att Kalmar FF är en av norra Europas sämsta föreningar när det kommer till att ha samkväm och nya spelare och deras flickvänner får liksom klara sig på egen hand. Nu var tanken att det mönstret skulle brytas och det började med matlagning hos Helen och Jörgens och det var killarna som lagade och damerna som bjöds och sedan gick damerna på spa och killarna fick spela bowling på Harrys. Jag hade dock Tuva-dag och dök upp först en sväng på Harrys på kvällen, men lämnade innan det blev blodigt.

När Tuva väl hade fått upp mig ur sängen i söndags kom Tobinhos på besök och gick först när jag meddelade att Tuva skulle på kalas på leklandet, "det är helt rätt, åk nu dit och spendera" sa Sabine och Tobbe med en mun och Tuva och jag gjorde som de sa, men sedan ville Tobbe gå på bio, jag beställde biljetter till 2012 och förutom att väldigt mycket är kasst med Biostaden i Kalmar (hemskt, hemskt kösystem, inget schyst fik i närheten - bara MCD och deras lattemaskin fungerade i vanlig ordning inte - "det finns ingen mjölk i den" - men så fyll på med mjölk då!) uppskattade Tobbe och jag att få manlig kvalitetstid och här och där tårades det i ögonen på mig under filmen. Under den bombastiska, svulstiga, overkliga och tondöva filmen. Det tårades trots att man inte ville att det skulle tåras och jag ska inte säga att den var dålig. Men den körde på i 110, på alla cylindrar, utan finess eller nyanser.

Bifogar en låtlista som spretar lika mycket som den gångna helgen.

Fredagen blev ledig och med posten kom tidningarna från stadens leksaksaffärer, Tuvas ögon snurrade av lycka, hon sprang och hämtade sin största och finaste tuschpenna, här skulle markeras önskemål om julklappar och jag tror banne mig hon satte ett kryss vid varenda sak. Tatueringsmaskiner, dockor, kritor, bilmattor och allt följdes av ett ”åh, pappa, titta på den här!” och jag tittade och insåg att jag skulle få börja lägga undan pengar redan nu för att ha råd.

Tobinho hade rest sig upp för första gången på en vecka, det var på tiden för det var jubileum, det var högtidsstund, det var firande av femårig bröllopsdag och om nu Tobbe och Sabine trodde att de skulle få fira den i enslighet, med champagne, bubbelbad och hett, hett sex trodde de fel. Väldigt fel.

Tuva och jag hade ju planerat i en Halloweenfest. Hemma hos Tobbe och Sabine. Tobbe och Sabine kapitulerade och erkände att det hade känts fel att fira sin bröllopsdag utan inblandning från Henke och Tuva – eller var det bara som de sa? - och vi köpte oxfilé och skumpa, jag erbjöd mig till och med bada i badkaret med de gifta, det kunde väl vara mysigt, champagne och tre goda vänner i ett litet badkar, men Sabine ville hellre se på Idol och Tobbe och jag kollade på varandra, ”ska vi själva krypa ner i badet?”, men det hann inte bli mer än en fundering, Sabine såg vad som var i vardande och morrade till Tobbe att han också skulle kolla Idol.

Men först tog Sabine fram alla, ALLA, vykort, lappar och dylikt som Tobbe hade skrivit till Sabine under deras 17 år tillsammans. Jag frågade Tobbe om han hade gjort samma sak, sparat allt Sabine skrivit till honom, han skakade på huvudet, ”men jag har sparat dem” sa Sabine snabbt.

Nu läste hon upp poetiska mästerverk där väldigt mycket rimmade på ros. Somliga saker hade Tobbe undertecknat med ”Din Snutt”.

Det ger onekligen en helt ny bild av den tuffe och granithårde machomittbacken Tobinho.

Snutt. Snutt!

Ur led är tiden.

Tuva tyckte att en Halloweenfest vore på sin plats, jag ringde Tobinhos och han svarade lite mindre ynkligt än tidigare i veckan, "visst, men du får ringa frun, det är bara hon som kan sanktionera beslutet" och jag ringde Sabine och vi gjorde upp förutsättningarna och på träningen undrade jag var alla var, åtminstone var mina jämnåriga kamrater höll hus, men Wastå har inte synts till sedan DIF-matchen, Tobinho är som sagt sjuk, Lasse åkte på en bristning härom dagen ("jag bad om tempoväxlingar, men inte trodde jag att Lasse av alla skulle ta mig på orden" sa Giles Stille), Lantz säkert också sjuk och utöver det har brassarna tagit semester och Abiola, Emin och några till ligger nedbäddade och jag fick vara nestor, gammelfarfar, you name it, bland alla yngre och bland alla tipselitkillar, men visade var skåpet skulle stå, mitt gäng sopade rent träningen igenom  och där var en liten grävling till tipselitkille som snodde bollen från Smiley, som perplex tittade sig omkring för att försöka förstå vad som hade hänt, men killen sprang liksom under radarn, i knähöjd på Smiley, som försökte rädda vad som räddas kunde genom att slita ner honom, men det är inte enkelt att få omkull stubbar och Smiley svor och gormade på sin rotvälska, det påminde lite om den arge vaktmästaren i Simpsons, Groundskeeper Willie. Även om Smiley inte är skotte...

I bastun var Zlatan eld och lågor och det låter snuskigare än vad det var. Men han berättade att den store Björn Rosenström snart kom till Sandra, det var en världshändelse tyckte Zlatan, han skulle givetvis dit, det skulle bli såå bra, sedan hörde Zlatan en Håkan Hellström-låt på radion, "han är bra, han är bra" sa Zlatan, men Thorbjörnsson tittade med avsmak på oss och sa: "Håkan är ofattbart usel. Tack vet jag Elton John."

Bo Hagström, som gör matprogram i TV, berättade för mig att han kan få 700 mejl efter ett program. 700!! Det är omänskligt många, men han sa att han försökte svara på alla. Även om det tog tid. Jag frågade hur många böcker Daniel Boyacioglu sålde, "drygt 5000" och jag blev imponerad, 5000 personer som köper din bok är trots allt väldigt många. I synnerhet då vi kommer till poesi. Camilla Läckberg å andra sidan, kan knappast räkna alla som köper hennes böcker, hon säljer mängder och det var det som var fint med gårdagens begivenhet i Kalmarsalen - det var stor spännvidd på allt.

När vi hade tackat för oss kom en man fram och presenterade sig som Hans-Olof Jonzén, BTK Enigs ordförande under 37 år. Jag svalde djupt. Jag hade från scenen nämnt det där om att jag en gång hävdat att "pingis är en hobby" och nu trodde jag att jag skulle få en rak höger. Men han ville bara tala om att han och hustrun hade tyckt att jag skötte mig väldigt bra, vilket gjorde mig glad och smickrad och jag passade på att förklara hur det faktiskt låg till med det där uttalandet. Och jag tror att vi försonades. Hur som helst var det stort av honom att komma fram till mig - jag hade trots allt skändat den syssla han brunnit för i 37 år.

Vi tränade styrka i dag och jag stack till Nordic. Det muttrades lite bland de andra i laget, men Ola Ragnarson klippte av det direkt, "Henke är kapten och gör som han vill". Sedan suckade killarna tungt och avundsjukt när de såg vad som låg på min plats. En personlig inbjudan till 20-årsfirandet av Sturecompagniet i Stockholm. "Bort med tassarna" sa jag och småkillarna fick besviket lomma iväg.

Godiset är till pappa.

Bilder från Kalmarsalens scen

Jag hade i ett svagt ögonblick lovat att vara värd för Bokens Afton i Kalmarsalen och dagarna innan började jag få kalla fötter. Var jag verkligen kapabel till att ledsaga 850 människor genom en hel kväll och till det hålla ihop och presentera de sex olika författarna? Jag som har problem att komma ihåg mitt eget namn ibland.

Vi tränade fotboll på konstgräset innan och jag hade till en början tankarna på vad jag skulle säga, vad jag skulle göra i Kalmarsalen lite senare. Men slog undan funderingarna och fick igång ilskan och gormade på det mesta och efter träningen tetades, retades och kivades smågrabbarna med mig, det var Augustsson och Zlatan och de slog sig för bröstet för att deras lag hade vunnit - och inte mitt - trots att de var en man mer och dessutom fuskade.
Sedan svirade jag om, tog på mig kostymen och killarna tittade vördnadsfullt på mig, visslade till och önskade mig lycka till.

Kalmarsalen fylldes till bristningsgräns och det var bara att slänga sig ut i det okända. Jag snackade om fotboll och litteratur, om mormor och Mats Olsson, om Elmarnas kostvanor och mina läsvanor och där emellan försökte jag så rättvist jag kunde presentera kvällens huvudattraktioner - de sex författarna.
Christopher O´Regan, som talade om Gustav IV Adolf, var fantastiskt underhållande, Katarina von Bredow pratade om ungdomslitteratur, Annica Triberg och Alexandra Charles gav livshållningstips, Bo Hagström var majestätisk i sin tajming och sina anekdoter, Daniel Boyacioglu modig och utlämnande och Camilla Läckberg berättade om embryot till hennes nästa deckare.

När kvällen var över samlades vi på Packhuset för en sen buffé och vi var överens om att det hade varit en fin, fin kväll, att Dillbergska Bokhandeln gör ett stort jobb och sedan pratade Camilla Läckberg och jag om Marcus Birro och hon berättade om ett tillfälle när han hade fått välja en film som de skulle se på, hon befarade att det skulle bli något tjeckisk-ungerskt, smalt och jävligt, svårmodigt, men Birro valde Independence Day och sedan sa Läckberg att hennes man (ni vet Martin Melin, den förste Robinson-vinnaren) aldrig åt grönsaker, ALDRIG och Bo Hagström skakade förfärat på huvudet och grimaserade illa och sedan sa Daniel Boyacioglu att hans nästa skiva skulle bli "tantig", men han sa det som en komplimang, "tanter är allting!"
Sedan gick vi hem.