Utan att ha läst särskilt mycket Björner Torsson uppskattar jag Sveriges Radios val av honom som året lyrikprismottagare. En lite såsom ohipp poet och polare till Channa Bankier som har suttit och tryckt på södra Gotland i evigheter och som lät himla trevlig i telefon när Louise Epstein ringde upp honom i morse (var det väl, jag vill inte att det ska vara nån fuskig inspelning från i går!).

Och hans senaste diktsamling, I den benkvarn, kom för så länge sedan som för fem år sedan. Aase Berg skrev intressant om den hos oss, "en felande länk mellan språkmaterialism och bildpoesi", läs hennes text här.

För övrigt noterade jag i P1 Morgon att svenska officerare inte riktigt orkar med att säga "döda" eller "skjuta ihjäl". Åtminstone inte han som fick frågan "Så ni sköt ihjäl honom?" och svarade "Vi besvarade den eld som hade avfyrats mot oss".

Nina Lekander

Då menar jag hejda kulturen i nyhetsprogrammen. Som ett uppåt tio minuter långt inslag i P1 Morgon med Dogge Doggelito. Inget fel med honom men:

Vad är en fjuttvinkel som "Hur kan just du vara med i Melodifestivalen?"–  han som gör ungefär vad som helst – att slösa så mycket tid på? Fanns inget intressantare, gärna politiskt? Och sen i Studio ett:

Nästan lika många minuter med Pernilla August, ännu en toppentyp, men ändå: hon fegade ur efter den enda intressanta frågan om hur hon såg på manschauvinismen inom branschen. Och sen kom ett inslag om schlagerfestivalen. Gäsp.

Apropå mansgrisar så var det ändå skönt att se han Skavlan i SVT få lite motstånd av Christine Koht efter att han hade avbrutit Efva Attling och hånflabbat åt Josef Fares farsa Jan.

För övrigt begynte dagen för en gångs skull härligt med P1-ottans Tankar för dagen där Pernilla Ouis uteslöt inslagets sedvanligt uppmuntrande floskler. Livet är ju verkligen föga mer än en arbetssam hinderbana mot döden. Tja, som Karl Kraus sa:

Livet är en ansträngning som vore värd ett bättre ändamål.

Nina Lekander

Men det blev en rätt stilig feministisk torsdag i åtminstone denna tidning:

Natalia Kazmierskas artikel "Människor som hatar genus" som jag nämnde i går.

Och på ledarsidan ett fint stick av Karin Olsson samt krönika av Ann-Charlotte Marteus, läs den här.

Nina Lekander

Vilken rekordartat uschlig onsdag för feministiska mediekonsumenter:

Hanne Kjöller oroar sig för Birgitta Ohlssons hälsa och hormoner i DN (ej på nätet). Ledarskapskonsulten Eva Sternberg goes totally mad på vår egen debattsida.  Elise Claeson (fri skribent, en av flera förutsägbara kolumnister på SvD:s ledarsida och enligt den egna bedrövligt torftiga hemsidan "en romantiskt, nyfiken, modig, kvinnlig, värdekonservativ kvinna med anglosaxisk humor") gör detsamma i dagens (verkligen uppiggade, heja!) Studio ett.

Min kollega Karin Olsson hade varit värd en vassare kniv i Studio etts debattlåda. Någon med åtminstone lite omvärldskoll kring sina bisarra åsikter: först hänvisar Claeson till "en författare, minns inte vem det var" som skrev att hon kunde få ont i magen när hon lämnade sitt barn på dagis. Alltså Nina Björk i DN 2005. Det minns väl alla genuspolitiskt intresserade skribenter?

Sedan säger hon att den nya, gravida EU-ministern kommer att ångra sig när hon sitter där gammal med sin feta pension från EU. Som om svenska ministrar avlönades av EU – ja jösses.

Och i morgon måste ni bara läsa Natalia Kazmierskas kommentar på kultursidorna om genushatets återkomst i den deprimerande 50-talsanda som tycks råda på Newsmill och andra ställen.

Nina Lekander

PS. Förstås ännu mycket värre: nyheter om ytterligare dödsdomar i Iran. Vågar man vara åtminstone periodvis optimistisk ändå?

Slarv av mig eller SR eller bara ett hörfel? Hur som helst vet Dagens Arenas Anna Hellberg mer än jag om bruket av täckande tyg i fruntimmersfejs. Så här mejlade hon:

"Som den petimäter jag är måste jag invända mot påståendet att det finns 100 kvinnor som bär burka i Sverige. Enligt islamologen Anne Sofie Roald finns 100 kvinnor som bär niqab (vilket jag tycker låter väldigt högt), lejonparten av dem konvertiter från kristendomen. Hur många som bär burka är det ingen som vet, men i Danmark räknar man med mellan noll och en handfull. Bland de fem miljoner människor i Frankrike som har rötter i muslimska länder och/eller är praktiserande muslimer är det 400 kvinnor som antas bära burka, även dem till stor del europeiska konvertiter."

Samtidigt får jag erkänna att även jag blir provocerad när jag någon gång ser en niqabklädd kvinna på tunnelbanans Akallalinje. Av tre skäl: gillar inte när religion blir mer än skönlitteratur och privat tröstefilt, tycker att man ska kunna känna igen och läsa folk på stan och tolkar hur som helst beslöjandet som könsapartheid och tecken på indoktrinering.

Men att skrika "stort problem" och ropa efter pappa svenska staten – det är verkligen apartheid. Och klasspolitik.

Nina Lekander

 

Tänkte inte på det under partiledarduellen i Studio ett i förra veckan, men nu är jag benägen att hålla med Anna Hellgren på Dagens Arena: det var dumt att där dra upp Sveriges kanske 100 burkabärerskor.

Denna mycket marginella fråga spred sig till andra medier och program (och medskyldig är jag), tog plats från viktiga och riktiga politiska problem och riskerar enligt Hellgren att göda Sverigedemokraterna. Hoppas att hon har fel.

Nina Lekander

Katarina Hahrs programserie Välviljans apartheid med fokus på funktionshinder i dagens Sverige har fått överraskande mycket däng, kanske i någon sorts inverterad välvilja: vi ska minsann inte bedöma program mildare för att de är behjärtansvärda!

Rebecka Åhlund kritiserade i SvD första programmet för en alltför ensidig offervinkel, Jenny Damberg kände sig i dagens DN (ej på nätet) tvingad att stänga av radion på grund av reportagens övertydliga ljudillustrationer.

Men Damberg har en poäng i att det var "ungefär fyra mot en" i de bägge första programmen. En var då verksamhetsansvarig på Försäkringskassan eller ordförande i socialutskottet, och hamnade förstås i extrem försvarsposition.

Lite tribunalkänsla alltså, men rätt häftig lyssning. Hahr är bra på följdfrågor och det är skakande för oss statistiskt normala att få höra om minutmätningar av toalettbesök vid bedömningar av funktionshindrades behov av personlig assistans. Och att döma av kommentarerna på Välviljans apartheids hemsida är diskussions- och protestbehovet stort.

Hela 16 procent av befolkningen lär ha någon form av funktionsnedsättning, så visst har dessa sin naturliga plats i SR:s mångfaldsplaner.


Katarina Hahr, tuff programledare med god hörsel.        Foto: SR

"Statistiskt normala" var för övrigt ett begrepp som Kjell Stjernholm, konstnärlig ledare för Moomsteatern, använde i dagens program som ställde frågan "Varför finns det så få skådespelare med funktionsnedsättning?". Medverkade gjorde även Suzanne Osten, Göran Ragnerstam och Jesper Odelberg.

Den här gången var samstämmigheten kanske lite väl stor och problematiseringsgraden för låg. En välviljans enhetsfront, som man emellertid gärna gick med i.

Nina Lekander

I dag har kritiken av kritiken-diskussionen nått SvD där kulturchef Stefan Eklund efterfrågar hälsosamt tvivel och ödmjukhet hos kritikerna själva, åberopande Maurice Blanchot, Aase Berg och Olof Lagercrantz. Han nämner den sistnämndes bok Om konsten att läsa och skriva (1985).

Låt mig då också rekommendera En bok om att läsa och berätta (Janus 1982) av den tyvärr hos oss okände schweiziske författaren Peter Bichsel. (Återutge, tack!)

Ödmjukt, smart, sympatiskt och humoristiskt skriver han på blott 106 sidor om hur både läsare och icke-läsare behöver den den onödiga och oftast oekonomiska verksamhet som litteraturen är – och om att det därför faktiskt är viktigt att diktens existens uppmärksammas. Berättelser är inte livets mening, räddar inte livet på oss men gör det åtminstone uthärdligt.

För övrigt väntar jag nu på att P1:s, P2:s och P3:s flitiga kritiker ska ge sig in debatten. De om några känner till mödorna – och lustfylldheten i – att berätta mycket och nyanserat på litet utrymme och i inte för krånglig språkdräkt.

Nina Lekander

"Vad författare och journalister helst skriver om är som bekant författare och journalister", skriver Malte Persson i dagens roliga och sanningsenliga litteraturkrönika om Stieg Larsson-debaclet. Inte konstigt då att jag hyser ett kanske större än ickejournalister intresse för programmen Medierna och Publicerat.

Men dagens Medierna borde vara angeläget för alla, för visste ni detta: att journalisten och författaren Emre Güngör – som tillsammans med Nima Dervish skrivit intervjuboken Varför mördar man sin dotter? – har dödshotats med pistol av brodern till den hedersmördade Fadime Sahindal? Och avkrävts pengar eller adressen till Pela Atroshis syster, som numera bor på hemlig ort!

Det borde naturligtvis ha lett till en omfattande debatt i stället för en i det närmaste total tystnad, jag har åtminstone inte hört ett ljud om detta. Och man kan som Güngör själv faktiskt misstänka att så inte hade varit fallet om det var en gulhårig skribent som hade råkat ut för samma sak.

Nina Lekander

I dag namnges den häktade polischefen Göran Lindberg i flera medier som Expressen, Aftonbladet och Metro. I gårdagkvällens Ekosändningar gjordes detsamma. Men SR tycks ha ändrat sig över natten, i P1 Morgon var han åter "den här personen". Lite märkligt. Men visst, det är knepigt med namnpubliceringar – och ännu svårare nu i de sociala mediernas omdiskuterade skvallerkultur.

Nina Lekander