En frukost jag inte fick tillfälle att minnas var på ett hotell vid Onegas strand. Vi bodde där en vecka och det mesta fungerade (efter ryska mått mätt alltså.) Utom en morgon.

Matsalen är dukad och serveringspersonalen väntar på oss. Men kocken har inte kommit och låst upp köksdörren. Reservnyckel? När kommer han? Kan vi åtminstone få en kopp te?

Nej, tyvärr, det är bara kocken som får koka tevatten, fast samovaren står mitt framför näsan på oss.

Kocken kommer inte, vi är tvungna att åka till jobbet hungriga, men på vägen dit hittar vi en liten kiosk där vi sett att man serverar piroger på kvällarna. Det är tidig morgon och på golvet till kiosken ligger en man och sover. Vi väcker honom och köper en gammal pirog och en dricka. Han stinker sprit och är så skitig om händerna så jag vågar knappt smaka på min pirog. Men hungern är värre.

Vi överlever dock och på kvällen är vi tillbaka på hotellet och personalen ber direkt om ursäkt för frukostmissen. Men ingen fara på taket, de har sparat vår frukost på varsin bricka i receptionen. Vi påpekar att det är mer sällan vi äter frukost klockan elva på kvällen, dessutom kommer vi direkt från en middag på restaurang. Vi lämnar brickorna med korv, ost, saltgurka och bröd och hoppas att det inte blir samma visa dagen efter.

Senare på natten vaknar jag av att hotellpersonalen har fest i ett av de tomma rummen på våningen under. De sjunger, dansar och festar på våra frukostmackor och jag gläder mig över att frukosten kom till nytta för någon.

Ett halvår senare bor samme kollega och jag på hotell i Kaliningrad en tid. Varje morgon försöker han beställa in ett kokt ägg till sin frukost, men lyckas aldrig få något. Sista dagen får vi äntligen en servitris som förstår vad han vill ha och inte bara det, hon bestämmer sig för att kompensera för tidigare missuppfattningar. Så istället för ett ägg varje morgon, får han hela veckoransonen på en gång. Vem orkar proppa i sig sju ägg till frukost?!

Fotot är från en mycket trevlig frukostrestaurang på ett hotell i Riga, där allt fungerade perfekt. Och vad kan man berätta om det? Inte ett dugg..

I väntan på våren och på att jag ska ha tid att leta upp mera resebilder och minnen bjuder jag på detta foto från granngårdens torkställning.

Här hänger inga strumpor och skjortor på tork just nu utan fläsksvålar och talgbollar till småfåglarna. Där körs också ensilage till rådjuren i skogen samt läggs mycket arbete på att gårdens djur har välfyllda matskålar och hoar.

Undrar när de hinner äta själva?

Förra veckan var jag och höll föredrag om mina uppdrag som internationell konsult. Visst låter det glassigt? Det tyckte åhörarna också. Ända tills de fick se denna bild.

Så långt ifrån våra nordiska flygplatsterminaler med designad belysning och bedövande parfymdoft man kan komma. Fria drinkar bjuds däremot generöst i detta land. En av de första sakerna jag lärde mig hantera var vodka i dricksglas.

Behövde man däremot gå på toaletten (för att smussla undan vodkan om jag inte hittat nån blomkruka eller öppet fönster) var det utedass som gällde på just denna flygplats. Att gå på toan sparade jag tills vi kom till hotellet. Det var ganska ok, hade de också hållt efter parkettgolvet i mitt rum hade jag sluppit få stickor i fötterna samt förstöra alla strumporna.

I frukostrestaurangen fanns gott om personal, något mindre med mat. Och bara några få kackerlackor. Kort sagt, ett ganska bra ställe.

Varför åker man till sådana här gudsförgätna platser, undrade någon. Jo, för att det betyder något för dem man åker till. Det är människorna jag kommer ihåg. Underbara, snälla, generösa ryssar. När man väl lärt känna dem vet de inte hur väl de vill.

Det ryska vemodet har en själ man sällan ser i business class-loungerna.

PS: Ett boktips om ni vill läsa er mer om det ryska kynnet:  En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka. En riktigt bra bok som sätter ord på det jag försökt beskriva.

Det normala är att man tar fram en galge och hänger av sig sina varma kläder. Som verkligen behövts denna vinter, men som nu börjar klia och klibba i vårvärmen.

Djuren har inga garderober att förvara vinterpälsen i och inga galgar heller. Nä, den ska fällas av, strå för strå.

Och så här ser det ut när jag borstat en av mina hästar.

Sedan har jag tre kvar.

Småfåglarna plockar en del av tussarna för att isolera sina bon, men så mycket fåglar finns inte som kan ta vara på alltihop. Även om det känns bra att pälsen återanvänds är jag rädd att fågelungarna ska svettas ihjäl.

För att inte tala om hur svettig jag är när jag borstat klart. Hästhår överallt, som sätter igen både golvbrunnen i duschen och silen i tvättmaskinen.

Ja, kära nån, hur man än gör blir det inte bra. Men hästarna blir fina och det är ju det viktigaste..
 

Idag har vi fått fönster i lilla stugan. Eller fått och fått...det kommer ju en räkning. Precis som det snart gör från snickarn som jobbat och slitit i veckor med vår fina gäststuga. Och till råga på allt fått ta nästan alla beslut själv. Men det gör han jättebra, han har byggt fler hus än vårt och vet precis hur folk vill ha det.

Vi har haft fullt upp med sjukhusbesök och oro för yngste sonen (han har varit inlagd igen) och inte haft tid att tänka så mycket på kakel och golv och var varmvattenberedaren ska vara och hur bred spis vi tänkt sätta in och fram för allt, ska toan vara vägghängd?  

Men fönstren blev i alla fall jättebra, fast inte lika fina som de på bilden. De sitter i ett palats i Venedig, Dei Dogi vill jag minnas att det hette. Det är numera hotell och vi bokade in oss där för ett par år sedan då vi hört att det var ett av stadens bästa. När vi skulle checka in tog portieren på sig sin allra sorgsnaste min och meddelade att "tyvärr....några rum höll på att renoveras och ... ännu mer tyvärr...  just vårt rum var inte klart."

Vi hörde honom knappt genom dånet av hammare och slipmaskiner och var lika glada när vi bokades om till ett annat hotell i närheten. Det visade sig vara nästan lika fint och mycket tystare för det var färdigrenoverat. 

Men lika fint som i vår stuga hemma på gården, det blir det ju aldrig. Och det är väl en himla tur att vi trivs så bra hemma, för innan nybygget är betalt lär vi inte ha råd att åka någonstans. Särskilt inte till ett palats i Venedig.

Här är äntligen något för alla oss som misslyckats med att kvala in till Idol.

Suverän idé tycker jag. Det är ju i duschen man låter som allra bäst. 

Det känns som ämnet tågförseningar är uttömt, snart är det vår och nedisade spår är ett minne blott. Men förra veckan hörde jag talas om en försening av det mer ovanliga slaget.

Tåget mellan Nässjö och Skövde stannar vid varenda liten station och det blir ofta korta stopp. Ibland lite för korta. Som häromdagen i Bankeryd strax norr om Jönköping

Denna dag kliver konduktören av som vanligt, kollar så alla passagerare är på plats och ger sedan lokföraren signal att åka vidare. Allt frid och fröjd, tåget tuffar på mot Habo. Då ringer det i lokförarens mobil. Det är konduktören. Som står kvar på perrongen i Bankeryd!

Men ingen fara på taket, tåget går ju att köra åt båda hållen. Lokföraren lämnar sin plats för att gå till förarhytten i motsatt ände. Han råkar lämna nycklarna kvar och.....vips, där slår dörren igen. Nu står han mitt i tåget och kommer inte in i någon av förarhytterna. Klart det finns en reservnyckel, dumt vore det ju annars.

Den har konduktören.

I Bankeryd.

Det blir till att pulsa i snön utefter rälsen tills hon hittar tåget. Det tar fyrtio minuter. Men hon möts av applåder och visslingar när hon äntligen kommer fram med nycklarna så att färden kan fortsätta mot Habo.

Jag tycker inte vi ska klaga på tågbolagens personal, de gör så gott de kan. Ni ser ju att en del av dem är beredda att gå hur långt som helst för att få det hela att fungera!

Det här konditoriet har funnits så länge jag kan minnas. Kaffedoften genomsyrar varenda millimeter av Holgers, ja ni ser ju själva t o m färgen på brädorna är kaffebrun.

Deras franska våfflor är världsberömda i hela Värmland och delar av Dalsland. Det finns egentligen bara en sak att klaga på.

Varför har inte Holgers en filial här? Eller förresten många filialer. Överallt. Så man kan få sin franska våffla till kaffet varenda dag.

När jag tänker närmare på saken är det nog tur att det ligger där det ligger. Tjugofem kilo härifrån...fel fel, menar förstås tjugofem MIL härifrån.

Det där med mode är inte riktigt min grej, jag tar hjälp av dagspressen och hittar nedanstående riktlinjer för vårens och sommarens trender. Letade lämplig illustration bland mina foton och hittade två damer som uppfyllde flera av kriterierna; den stärkta looken, enfärgat, långa längder, lösare modeller.

Någon som vill se ut så här i vår?

Stela strukturer

Stelt, hårt och - gärna enfärgat. Den stärkta looken är superhet i vår!

Mönstrade byxor

Vågat och glatt - sätt fokus på brallorna med mönster. Den vågade bär en lite lösar modell.

Långa längder

Längden på både klänningar och kjolar börjar dra iväg nedåt. Den trendiga kör på hellångt i vår.

Anar ni att denna blogg börjar få en annan inriktning? Först gardintips och nu ett välfyllt kakfat. Jag försöker utveckla mina husliga, väl dolda sidor.

För en som sällan hinner baka är just de här läckerbitarna perfekta. De håller i evighet och man blir smal som en sticka. Eller kanske är de virkade. Kolla länken om ni vill göra egna:

http://www.alltihemmet.se/nyheter/artiklar/2010/sy-och-sticka-till-fikat/index.xml

Imorgon tänker jag skriva om mode, men först måste jag ta reda på vad som är modernt. Och då ska jag inte leta i min egen garderob, det är en sak som är säker. Mitt senaste klädinköp gjordes förra helgen, på Erikshjälpen i Säffle.

En kappa för 85 kr, tröja för 25 kr. Vilka fynd! Vill ni se dom? Kanske är det någon som känner igen sina gamla kläder. Det är en risk man får ta när man handlar second hand. Det var därför jag åkte ända till Värmland.