Så här spelas första omgången i allsvenskan i år:

13 mars
Kalmar FF – IFK Göteborg

14 mars
Helsingborgs IF – Brommapojkarna
BK Häcken – Djurgårdens IF
Halmstads BK – Trelleborgs FF
AIK – Mjällby AIK

15 mars
Gefle IF – IF Elfsborg
Örebro SK – Åtvidabergs Ff
Gais – Malmö FF

Med tanke på vinterns grepp om Sverige är det ingen vågad gissning att gräsplanernas kvalitet inte kommer att vara den bästa i mitten av mars.
Så varför möter Gefle och Elfsborg, två konstgräslag, varandra redan i den första omgången?

***
Ibland slås man av hur roliga lagnamnen Djurgården och Brommapojkarna faktiskt är.
Kommer att tänka på Young Boys, Robert Prytz gamla klubb.
Nog om detta.

* Nordsjälland–Malmö FF 6–0.
Och lite ironiskt att Rawez Lawan, som lämnade MFF 2006, tydligen var planens kung med ett mål och två assist.

* Flera klubbar uppges "jaga" Tobias Linderoth. För mig är det faktiskt lite märkligt. För några år sedan var Linderoth tveklöst en mycket, mycket bra spelare. Men de senaste årens skador lämnar många frågetecken, är verkligen klubbarna beredda att chansa med Linderoth? Det måste ju handla om ganska stora summor för en allsvensk klubb. Ett prestationsbaserat kontrakt borde i alla fall vara en förutsättning.

* Djurgården körde över Degerfors med 6–0 i årets första träningsmatch. Tre mål av Mattias Jonson vars betydelse för det här laget fortfarande är enorm. Sitter månne styrkan i skägget?
Förutom denne allsvenskans Simson blir det spännande att följa Djurgårdens nya finländare.

* Träffade Rami Shaaban häromdagen. Bland mycket annat diskuterade vi hans insats som expertkommentator under afrikanska mästerskapen. Jag sa vad jag tyckte. Att Shaaban i början lät alldeles för monoton och oengagerad, men att han sedan jobbade sig in i turneringen efter hand.
– Jag blir glad när du säger så. Jag kan ta kritik, sa Shaaban och berättade om ett sms han fick från en tittare under en av matcherna.
– Tittarna fick ju sms:a in frågor, men här stod bara: "du låter lika tråkig som Lagerbäck".

* Äntligen har allsvenskan fått tillbaka några spelare som gör att man hajar till. Tobias "90 procent bullshit" Grahn går till Mjällby och Joseph Elanga återvänder till MFF.
Jag är osäker på vad de kan tillföra, men vill gärna ge dem en chans.

* Åtvidaberg har som väntat inte värvat några stora namn. Men att Kristian Bergström bestämde sig för att köra ett år till var en absolut nödvändighet för Bruket.

Ska alldeles strax bege mig till Canal Plus Supersöndagstudio.
Två spännande matcher väntar. Rik mot fattig-mötet Man City–Portsmouth, men framför allt godbiten Arsenal–Man United.

Det har inte riktigt varit samma laddning kring Arsenal–United de senaste åren. Alex Ferguson fick nya rivaler, medan Arsène Wenger hade fullt sjå med att uppfostra sina ungdomar.
Men den här gången kittlar det skönt i magen igen.
Arsenal är återigen med i racet och med Sol Campbell på planen infinner sig också en skön retrokänsla.
Tips:
Man City–Portsmouth 3–1
Arsenal–United 1–1

Efter tio år i fotbollsreportagets tjänst är nu Offside ute med ett jubileumsnummer.
Jag vågar påstå att jag har läst samtliga nummer som getts ut. Texterna betydde mycket för mig när jag själv började skriva om sport i allmänhet och om fotboll i synnerhet.
Det här reportaget har jag läst många gånger. För att inte tala om det här och det här.

Med några undantag är det texterna från Sverige som har drabbat mig hårdast medan reportage om Milan, Barcelona och Manchester United inte har påverkat mig särskilt mycket. Är tillgången bra och det finns en historia att berätta, då blir resultatet oftast utmärkt. Anders Bengtssons text om Västra Frölunda för ett par år sen var till exempel fullständigt briljant.

Fortfarande håller magasinet mycket hög klass. Anders Bengtsson står för många av texterna, vilket är bra eftersom han är otroligt skicklig.
Men när jag bläddrar igenom mina tummade gamla pocketupplagor kan jag ändå sakna skribenter som Lasse Winkler, Magnus Hagström och – framför allt – Jesper Högström.
Hagström och Högström förekommer i och för sig fortfarande ibland, men inte särskilt ofta. Högström – som skrev de fantastiska texterna om Assyriska och VM-94 – används numera främst som recensent.
Det enda tråkiga med dagens Offside är att de flesta reportage är uppbyggda efter ungefär samma mall. Mixen och det personliga tilltalet tycker jag faktiskt var bättre förr.

Kanske minns jag fel, kanske börjar redan att bli gammal och bitter. Och detta lilla gnäll är just ett väldigt litet gnäll. Överlag är jag fortfarande mycket imponerad.

***
Grattis till Erik Niva som av Svenska Fans läsare utsetts till Årets sportjournalist. Själv slutade jag på sista plats bland de nominerade, vilket var ungefär vad jag hade räknat med.
Konstigt förresten att Bengtsson inte ens var nominerad.

Just nu rullar en artikelserie som jag jobbat med till och från under några månader. Den handlar om tabun inom elitidrotten (arbetsnamnet har varit "Det vi inte snackar om i omklädningsrummet").

Varför gör vi serien?
Tja, så här skrev jag i min introduktion i söndagens tidning:

Varje dag skriver vi om framgångsrika idrottare. Vi rapporterar om stora matcher, mäktiga lopp och fantastiska rekord. Vi älskar att se nya stjärnor födas och varje gång ett nytt starkt resultat nås är vi där och hyllar dem.
Men vad finns bakom resultaten, tabellerna och medaljerna?
Idén till den här artikelserien föddes i svallvågorna efter Robert Enkes självmord i höstas. Få kände till att den tyske landslagsmålvakten kämpade mot en depression.
Hur kunde han – som tjänade så mycket pengar, som var så beundrad och hade ett VM-slutspel att se fram emot – må så dåligt?
Dödsfallet chockade fotbollsnationen Tyskland, men något bra kom i alla fall av den tragiska händelsen. Allt fler började inse att elitidrottare inte är några övermänniskor och flera modiga spelare vågade gå ut och berätta om sina känslor. Det blev inte längre lika tabubelagt att gnälla över något annat än en knäskada.
De kommande dagarna får du i SPORT-Expressen träffa flera duktiga idrottare som av olika anledningar har haft det jobbigt. Någon har sina svåra år bakom sig, någon annan går just nu sin tuffaste match. Gemensamt för dem alla är dock att de inte visste vem de skulle vända sig till när de mådde dåligt.
Först ut är rugbyproffset Gareth Thomas. Han intervjuas eftersom han är homosexuell och det är givetvis en artikel som inte borde behöva skrivas 2010. Men precis som Gareth Thomas tror jag att idrotten fortfarande har en lång väg att gå när det gäller tolerans och öppenhet.
Jag har träffat många idrottare som älskar tugget i omklädningsrummet och som känner sig hemma där. Men också många som varje dag går dit med en ständig oro över att inte passa in.
Hur går snacket i ditt omklädningsrum?

I går intervjuade jag rygbyproffset Gareth Thomas som nyligen berättade om sin homosexualitet.
I dag skriver jag om Simon Klein, innebandyspelare i Helsingborg som den här säsongen också kämpar mot sitt spelmissbruk.

Mins tre delar återstår.

Som jag nämnde förut har Joel Alme varit här och spelat i dag. Och efteråt passade jag på att haffa honom för en intervju – om fotboll och musik.

De flesta känner nog till att Alme är mannen bakom IFK Göteborgs fina inmarschlåt "Snart skiner Poseidon". Många klubbar har numera börjat spela en särskild låt före varje hemmamatch, men få har träffat lika hårt som Joel Almes. Till och med sportchefen Håkan Mild sjunger med stor inlevelse med när den spelas.
– Jag vet att han gillar den, säger Joel Alme. Det är skitkul.
Vad ville du förmedla för känsla med låten?
 – Det är ju fansen som förmedlar känslan. Betyder den ingenting för dem blir det heller ingen känsla. Jag spelade den live före hemmamatchen mot Djurgården. Det blev ju 6–0 i den matchen och det var grymt bra väder. Så det har blivit en slags turlåt.
Vad tänker du på om jag säger fotbollslåtar?
– Jag tänker på VM i fotboll och på musik som är väldigt käck. Alternativt dålig hårdrock. Eller "Go West". Men det är grymt när man hör läktarlåtar som förmedlar en känsla, som den där de sjunger i Liverpool, vad heter den?
"You'll never walk alone."
– Just det. Det är lite skön arbetarklasskänsla över den. Lite som Gais i Göteborg. Man tänker på hamnarbetare som sjunger.

Joel Alme har själv spelat fotboll. Han var en hetlevrad högerforward i Azalea BK, samma klubb där IFK Göteborgs mittfältare Gustav Svensson inledde sin karriär.
– Jag var lite som Cantona, säger Joel Alme och skrattar. Jag var inte så divig, men kunde bli jävligt förbannad. En svajig humörspelare. Jag var också lite grann som han den där lille röde i England. Vad heter han, den lille röde…?
Paul Scholes?
– Scholes, ja.
Tittar du på mycket fotboll i dag?
– Lite, men inte lika mycket som förr. Jag har ju en styvson och ska bli pappa i mars, och så har jag inte så mycket kanaler hemma. Det blir mest att man läser i tidningen om matcherna.
Vilken spelare i Blåvitt har du gillar mest?
– Ravelli. Han och hans brorsa kom till Azalea ibland så det blev att man gillade honom. Sen så älskade jag förstås Glenn Strömberg också.
Och i dagens lag?
– Jag gillar alla faktiskt. Vi hade massor av skador i fjol och blev av med både Wernbloom och Bjärsmyr mitt under säsongen. IFK kändes inte som ett storlag den säsongen, på ett bra sätt. Man brydde sig ännu mer om dem då på något sätt. Men bäst gillar jag nog ändå Tobias Hysén. Han verkar vara en vanlig, hygglig kille.
Hur går det i år?
– Jag tror att vi vinner faktiskt. AIK har förlorat spelare. Malmö kan nog bli farliga i och för sig. Men vi vinner.

Jag spelar upp en rad fotbollsförnkippade låtar för Joel Alme och ber honom prata fritt.

New Order – "World in motion"
– Jag gillar ju New Order, men det här vete fan. Jag får inte den rätta fotbollskänslan när jag hör den.

GES – "När vi gräver guld i USA"
– Haha! Låten i sig är ju avskyvärd. Äcklig. Men man förknippar den så starkt med något positivt så man gillar den ändå på något sätt. Skulle du ha träffat din tjej samtidigt som en E-type-låt spelades skulle du ändå inte kunna låta bli att förknippa E-type med kärlek.

GEORG "ÅBY" ERICSSON OCH SVENSKA LANDSLAGET – "Vi är svenska fotbollsgrabbar"
– Det här är lite samma stuk som "Heja Blåvitt!" Jag gillar det här. Jag tänker på soldater som vinkas av före kriget. En fin fest före det stora allvaret.

LIGHTNING SEEDS – "Three lions"
– När kom den här, EM 1996? Man hör att det är 90-tal. Oasis-gitarrer.

MARKOOLIO - "Mera mål"
– Den här är TV-spelsrolig. Absolute Music-känsla. Jag uppskattar Markoolio, men det är tråkigt att sådana här låtar alltid måste vara gjorda med humor. Man ska liksom alltid ha ryggen fri och tänka på barnen.

KENTA – "Just i dag är jag stark"
– Jag älskar den här. Den är overkligt stark, nästan Dylan-stark. Man hör sårbarheten så jävla väl. Och texten är så enkel och fin.

WHITE STRIPES - "Seven nation army"
– Ja, den här var väl inte skriven som en fotbollslåt, men jag har förstått att den har blivit en skrålarlåt på läktarna. Låten är ju bra. Som en blandning mellan "In the army" med Status Quo och Queens "We will rock you".

TYSKARNA FRÅN LUND – "Global Fussball OK"
– Det här är Varanteatern, va? Ironisk låt, enormt ironisk. Det är ju som en parodi nästan. Men den är jävligt rolig.

SVENNE RUBINS – "Långa bollar på Bengt"
– Är det här en nyinspelning? Låten måste ju vara jättegammal. Men den är grym.

TIMO RÄISÄNEN - "Bollen måste dö"
– Det här är Timo Räisänen, vi ligger på samma skivbolag. Haha, jag gillar den här. Det är den frustrerade supportern som sitter i soffan framför tv:n och skriker. Även om låten är lugn. Jag skulle vilja göra en låt om bråket mellan Mellberg och Ljungberg.

Joel Alme är aktuell med sin nya skiva Waiting for the bells.

FC Barcelona har många titlar att försvara den här säsongen. Men klubben har också chansen att ta en ny.
Det handlar naturligtvis om Motala Global Cup där Barcelona ställer upp med två lag.
Det står inte exakt vilka två lag som kommer, men utifall Zlatan skulle dyka upp – tillåt mig att ge några tips om min hemstad.

UPPLEV
* Varamons fina sandstrand vid Vättern.
* Den klassiska Maifpizzan på Rimini.
* Dialekten (låt dig inte skrämmas!)
* Speedwaylaget Piraterna, stadens enda riktiga elitlag.
* En öl på Vättershall, helst vid tiden för solnedgång.
* Ett uppfriskande träningspass på Feel Good eller Må Bra (Motala insåg tididgt vikten av kreativa namn på stadens olika gym)

UNDVIK
* Gallerian
* Nattklubben Madizon (före detta San Marino, a.k.a. Klamydiagrottan)
* Att fälla spydiga kommentarer nattetid utanför Pekkas Gatukök (om du inte sätter ett värde i att medverka lokaltidningens misshandelsnotiser, förstås)
* Att sjunga Vadstenas lov.

I skymundan av Man Citys pengar, Man Uniteds skulder och Liverpools kris har Arsenal klättrat upp till toppen av Premier League.
Det är anmärkningsvärt.
Arsenal har inte vunnit Premier League sen säsongen 2003/2004 då laget inte förlorade en enda ligamatch. Jag hävdar fortfarande att England inte har upplevt finare fotboll än den Arsenal stod för under de första åren efter millennieskiftet. Det känns fortfarande märkligt att klubben inte tog fler titlar de säsongerna.
De senaste åren har Arsenal fortfarande spelat rolig fotboll, men utan att göra lika bra resultat. Mängder av nya spelare har skolats in samtidigt vilket inte gav den bästa stabiliteten. Det ironiska har varit att Arsenal ofta har spelat bättre i Champions League när ligaspelet inte har stämt. Under de feta åren var det precis tvärtom.
Trots starka resultat i höstas kändes det som att ingen (inklusive jag själv) tog Arsenals toppkänning på allvar. De skulle inte klara sig utan den skadade Robin van Persie, de skulle vika ner sig när vintern kom, spelarna var för veka för att klara en hel säsong i toppen.
Hette det.
Själv trodde jag att Arsenal definitivt skulle tappa när den fantastiske Cesc Fábregas gick sönder, men hans skada var inte så allvarlig och nu är han tillbaka som viktig ledare.
Nu är vi snart inne i februari och Arsenal leder ligan. Förvisso med en match mer spelad än Chelsea, men ändå. Arsenal har visat att de menar allvar. De brukar ha förtvivlat svårt att återvända från Bolton med tre poäng, men det var just vad de gjorde i helgen. Och i går följde Arsenal upp med en ny Boltonseger där de visade moral genom att vända 0–2 till 4–2.
Snacket efteråt kom mest att handla om Fábregas 2–2-mål. Eller snarare upprinnelsen till det. William Gallas tacklade Mark Davies, domaren Alan Wiley lät spelet gå och Arsenal kvitterade. Har tyvärr inte hittat något att klipp att länka till, men alla som såg incidenten såg också ett beklagligt domarmisstag. Gallas tackling var ful och borde ha betytt ett gult kort.
Jag förstår verkligen Owen Coyles frustration.
Gallas har däremot ingen anledning att klaga över domsluten den här säsongen. Minns hans kvittering mot Irland som föregicks av Thierry Henrys HANDlande.

***
Sitter just nu på redaktionen och jobbar. Bredvid min plats ligger Expressens musikstudio. Jag brukar beklaga mig över den och hur svårt det är att skriva till tonerna av Niclas Wahlgren, Niklas Strömstedt och för all del Larz-Kristerz.

Men i dag har studion finbesök. Joel Alme sitter just nu och stämmer gitarren. Han spelar live klockan 13 och det ser jag fram emot.

Nacka Skoglund.
Zlatan Ibrahimovic.
Sebastian Carlsén.

De första två svenskarna har båda satt ett ordentligt avtryck i Inter, den tredje hoppas göra det.
Om ni inte känner till Sebastian Carlsén kan jag informera följande:
* Han är 19 år och bytte Helsingborg mot Appiano Gentile för ett halvår sen.
* Redan som 2008 var han i Inter på lånekontrakt. Han hade då en ordinarie plats i klubbens U17-lag men flyttade efter fem månader tillbaka till Sverige.
* När han återvände i somras var det för spel i primaveralaget.
* Men nu har José Mourinho tagit ut svensken till den A-trupp som ska möta Bari  helgen.

Jag har aldrig sett Sebastian Carlsén spela och jag kan bara föreställa mig vad han känner just nu. Även om han inte får en minut mot Bari måste upplevelsen bli otroligt häftig.
Trots att flera stjärnor lämnade serie A i somras har jag följt ligan mer intresserat den här säsongen. Det var som år noll på något sätt. Det fanns möjligheter för unga spelare att bära viktiga roller och även om Italien har mycket att jobba med när det gäller arenor och modernisering har det varit skitkul att följa matcherna.
Det blir inte tråkigare efter det här.
Jävla roligt besked.

***

Jag har inga som helst planer på att följa det schlagerspektakel som snart drar i gång. Ändå vill jag gärna berätta att årets bästa schlager redan går att lyssna på.
Gitarrer & Bas, Trummor & Hat med Hästpojken.
Det är bara titeln som inte känns schlager.

***

Såg Sevilla–Barcelona i veckan och för första gången känns det som att Zlatan har det lite motigt. Han visade frustration och såg inte harmonisk ut.

***

Jag försöker följa afrikanska mästerskapen hyfsat, men annars är det mindre fotboll än vanligt just nu för mig. Har i några veckor varit upptagen med ett annat spännande projekt som ni förhoppningsvis kan ta del av snart.

***

Känner till två personer från Haiti:
Den rappande (i alla fall kunde han rappa förr, kolla in skivan The Carnival) underhållaren Wyclef Jean och den gamla tennisliraren Ronald Agenor (magiska stoppbollar!).
Varför måste ett redan så fattigt och plågat land drabbas av en katastrof av det här slaget?
Skänk pengar!

”Nobody gives a fuck about your lame excuses!” hörde jag en gång en stor manager vråla, så jag struntar därför i att be om ursäkt för det svaga bloggandet den senaste tiden.

Den allsvenska premiären är bara två månader bort. Under tiden har flera av seriens bästa spelare lämnat Sverige. Och jag har svårt att hitta ett enda nyförvärv som känns verkligt intressant. Åtminstone så här på förhand.
Allsvenskan har inte haft någon tydlig dominant på den här sidan millennieskiftet. Faktum är att ingen annan europeisk förstaliga har haft fler vinnarlag.
Inget lag har försvarat sin serieseger sedan Djurgården gjorde det 2003. Kan AIK bryta trenden i år? Tveksamt. Örlund, Hooiveld och Obolo bildade en råstark centrallinje. Nu är alla borta.
Elfsborg och IFK Göteborg borde bli favoriterna. Men svenska lag är inte vana vid så här kort försäsong och jag tror att det kommer att märkas i vårens resultat. Räkna med att lagen slår varandra, räkna inte med att något lag rycker och går loss.
Trelleborg kan vinna allsvenskan 2010.
Jag skojar inte.
Tom Prahl satsar tydligen på brottning under vintern och får som vanligt vara i fred. De lag som just får vara i fred och som har en hyfsat intakt trupp jämfört med fjolåret ligger bäst till.

Så här känns det kanske ändå just nu:

1. IFK Göteborg
2. Elfsborg
3. Trelleborg
4. Malmö FF
5. AIK
6. Häcken
7. Kalmar
8. Gefle
9. Mjällby
10. Helsingborg
11.Örebro
12. Halmstad
13. Gais
14. Djurgården
15. BP
16. Åtvidaberg