Av alla politikers och partiers övningar i de sociala medierna är Lars Ohlys bildblogg den mest märkliga.

Lars åker rensläde. Lars spexar med röd näsa. Lars talar med folket.

Glimtar ur en vanlig vänsterledares vardag? Förstår att det inte är så käckt att ta bild på när Ohly står och argumenterar för det lönlösa i Afghanistaninsatsen efter att två svenska soldater stupat.

Då lockar det förstås mer att göra trevliga "Lasses bildblogg" - bloggosfärens svar på Kina-tv. I alla fall om man är vänsterpartist.

Enligt Sydsvenskan kan Margot Wallström bli ny ordförande för Lunds universitet. Hon efterträder i så fall Allan Larsson.

Går ordförandeposten i arv bland före detta socialdemokratiska ministrar? Eller sitter reflexen att tillfredsställa det vanligtvis (s)tatsbärande partiet så djupt hos universitetet att det helt enkelt inte kommer sig för att nominera några andra?

Regeringen fäller visserligen avgörandet vem som blir ordförande, men det ska mycket till för att den ska rata universitetets förslag, som förresten med all säkerhet redan är förankrat på utbildningsdepartementet. Så fri är akademin.

I mitten av december 2009 fastslog Maud Olofsson att regeringen inte tänkte ge mer pengar till SAS. I SAS interntidning Stories motiverade Olofssons beslutet med att "Jag tror inte skattbetalarna är beredda att skjuta till mer pengar till SAS nu."
Klok sagt. Och det torde fortfarande vara en helt korrekt analys av stämningsläget i nationen.

I dagens ledare om SAS (som skrevs igår) uttryckte jag en förhoppning om att Maud Olofsson skulle hålla sitt löfte och inte tanka det läckande SAS med ännu mer skattepengar.

Men det svek hon alltså, flip-flop Maud. Efter att ha pytsat in 1,2 miljarder förra året ska svenska staten i egenskap av huvudägare gå in med ytterligare en miljard i ännu en nyemission.
Denna gång villkorar dock ägarna sitt kapitaltillskott med att facken måste skriva på avtalen med SAS om nödvändiga kostnadsbesparingar.

Jag bara undrar: hur kan det komma sig att Maud Olofsson inte ställde just de kraven för ett år sedan i samband med den första nyemissionen?
Bättre sent än aldrig? Nej, det duger faktiskt inte som svar.

Röda Korsets arvode på 70|000 kronor i månaden till sin heltidsarbetande ordförande Bengt Westerberg har kritiserats. Jag förstår och instämmer i en del av kritiken; ordförandeskapet i en organisation som Röda korset är både ett förtroende- och hedersuppdrag.
Men det är faktiskt inte Bengt Westerberg själv som har bestämt sitt arvode, utan ytterst organisationens medlemmar via ett riksstämmobeslut. Jag avstår från att ha någon uppfattning om Westerbergs moral utan konstaterar bara att som vanligt i sådana här debatter om löner/arvoden/fallskärmar är det mottagaren som görs ansvarig medan de som fattat beslutet i regel går fria från ansvar.

Vem eller vilka låg bakom konstruktionen av Röda Korsets arvoderingssystem? Någon som hört namnen? Nej, just det.

Uppenbarligen är i alla fall Röda Korsets centralstyrelse plötsligt osäkra på huruvida medlemmarna har bestämt "rätt". Därför ska medlemmarna få chansen att bestämma "rätt" igen ur en katalog av olika ersättningsalternativ.

Den enklaste lösningen är förstås att göra det hela till ett renodlat hedersuppdrag och helt utan ersättning. Sedan får den som anser sig ha råd att jobba gratis bli styrelseordförande.

Hör Anna Dahlberg i P1:s "Godmorgon, världen" om den borgerliga feminismen. Klicka här.

Läs gärna också Dahlbergs söndagskrönika på samma tema: Alliansens akilleshäl.

Positioneringen inom alliansen blir alltmer intensiv. I helgen har alla regeringspartierna var för sig kämpat om väljarnas uppmärksamhet. Fredrik Reinfeldt höll tal i lördags på Moderaternas valupptakt om satsningen att vinna större stöd bland kvinnorna. I dag syntes Göran Hägglund i en debattartikel i DN där han kritiserade de rödgrönas radikala syn på jämställdhet.

Samtidigt har Folkpartiledaren och utbildningsministern Jan Björklund varit ute och luftat sig i sin paradgren: skolan. Lågstadieläraren ska återinföras så att ungarna lär sig läsa och skriva lika bra som förr.

Men mest utrymme har Centern fått. I helgen har partiet hållit sina kommundagar och Maud Olofsson har inte försuttit chansen: Sverige ska ”avlasas”, ungdomslönerna sänkas, avdragsgill IT-support införas. Bland annat.

Valstrategierna för hur de enskilda allianspartierna ska sticka ut i samarbetet utmejslar sig alltmer:
- Moderat frihetsfeminism.
- Kristdemokratisk köksbordskonservatism.
- Ett Centern till höger om Moderaterna.
- Folkpartiet för ordning och reda, i skolan och försvarspolitiken.

Det gemensamma kittet kommer vara regeringsdugligheten och arbetslinjen.

Fredrik Reinfeldt står inför en svår uppgift. Bara en borgerlig politiker har tidigare lyckats bli statsminister i två val i rad: Thorbjörn Fälldin 1976 och 1979. För att lyckas göra om den gamle Centerledarens bedrift behöver Reinfeldt sina samarbetspartier vid god vigör. Det blir en fin men nödvändig balansakt att hålla tillbaka dominanta Moderaterna och släppa fram allianskollegorna. Utan att alliansen för den sakens skull framstår som förvirrad.

Det statliga universitetet i Haiti, före jordbävningen.

Haiti och högre utbildning är inte begrepp som man vanligtvis kopplar ihop. Landet lider av svår braindrain. De välutbildade har i hög grad flytt landet för länge sedan.

Men bilden av ”hopplösa Haiti” nyanseras något när jag läser sajten University World News. Enligt den var den högre utbildningen i Haiti tidigare bland de bästa i Karibien.

Efter 1986 grundades flera privata universitet, en del riktigt välrenommerade, men jordbävningen har förstört i stort sett allt. Nu pågår ett intensivt arbete för att försöka rädda det som räddas kan, genom samarbeten med lärosäten utomlands. Allt för att de framgångsrika studenterna i Haiti ska få en chans att plugga vidare medan man återuppbygger verksamheten på hemmaplan.

En hjälteinsats, bortom de som syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Robert Eklund, Pressfoto

Veckans bästa bild från politikens mer perifera händelser är tveklöst denna. Mona Sahlins kompis och festfixarkungen Micael Bindefeld strålar ikapp med Fredrik Reinfeldt på Gaygalan i måndags. Statsministern dök upp som gubben i lådan och delade under stort jubel ut priset för årets homo. Enligt uppgift till Realtid såg S-ledaren, i sällskap Thomas Bodström, måttligt road ut.

Först mobiliserar moddarna på jämställdhetsfronten. Sedan snor Reinfeldt strålkastarljuset från Sahlin på Gaygalan. Detta måste vara värre trauman för henne än när Moderaterna började kalla sig för det nya arbetarpartiet.

Victoria finns nu som Barbiedocka, om än inte till massförsäljning. Det är lite läskigt att den anorektiska kronprinsessen återuppstår - i form av en leksak.

Måtten på dockan påminner mer om Victoria under sjukdomen, än den vältränade bride to be hon är i dag.

Crazy Joe Davola, operaentusiast.

Jag sitter i kontorslandskap. Vilket är väldigt trevligt när man på ett enkelt sätt vill störa sina kolleger med osorterat babbel. Fast ibland behöver man jobba, i splendid isolation.

Då är Spotify räddningen. En särskilt fin räddningsflotte, dekorerad med kandelabrar, vackra masker och rödvin med pimpinella, har Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej konstruerat.

Jag talar om Operaskolan, två lektioner, fullsmockade med ädla stenar från 1700- och 1800-talet, courtesy of Spotify. Här bjuds exempelvis Mozarts greatest hits, med oemotståndliga Voi che sapete och Nattens drottnings överljudsaria, i täten. Och så - Gluck. Hade ingen aning om att jag kunde tänkas gilla honom. Jag hade fel.

1800-talet överräcker bland annat ståpälsnumren Fångarnas kör av Verdi, Pärlfiskarna med Jussi Björling, Bohemerysarlåten som är med i filmen Mångalen och så tokdåren Pagliacci, odödliggjord som Elaines pajasklädde förföljare Crazy Joe Davola i Seinfeld.

Och så mycket mer, oväntat härligt.

Det är inte bara en förstklassig resumé av operahistorien, förtäljer mig en operanörd på redaktionen, inspelningarna är dessutom förstklassiga. Vilket inte vill säga lite, med tanke på Spotifys brokiga utbud.

Så ni behöver inte, som jag, göra misstaget att tanka ner Barcarollen med Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström. De må vara uppburna svenskor, men de låter faktiskt som kråkor jämfört med den inspelning som redaktör Brodrej har valt.

Så, lyssna och njut.

PS. Har just upptäckt att det finns ett 1900-tal också. Who knew?! Jag återkommer i ämnet när jag har hunnit ikapp. Länge leve kung Oscar!

Stackars Lars Ohly (V). Först blev han ett offer för privatvården i Stockholm när företagsläkaren remitterade honom till privatägda Sophiahemmet för en knäoperation.

Nu har stackarn gjort ett klipp på 600 000 kronor när han sålde sin lägenhet på Södermalm. ”Det är inte klokt”, kommenterar en märkbart tagen Ohly.

Som om inte det vore nog går hans barn på privatskola.

Vad ska vänsterledaren råka ut för härnäst? Tänk om värnskatten skulle slopas och Ohly tvingas ta emot flera hundra kronor extra på sin höga lön?

Livet är hårt på toppen.

I går debatterade jag i P1:s Studio 1 med den konservativa skribenten Elise Claeson, om att kombinera toppjobb med föräldraskap. Intresserad? Lyssna här.

Behövs EU-ministerposten? Och är Birgitta Ohlsson rätt val?

De frågorna diskuterade P1:s EU-reporter Susanne Palme och Expressens Anna Dahlberg i Studio Ett i går. Lyssna på inslaget här.

Liberalen Hanne Kjöller på DN:s ledarsida kommer i dag ut som biologist. Birgitta Ohlsson beskrivs som mer okänslig än en "hårdhudad dinosariemamma" eftersom hon ska få barn under ministertiden.

"Jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel", skriver hon.

Ett annat guldkorn från texten är:"Kvinnor, precis som dinosariehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna de är".

Goda råd från en liberal till en annan, eller? Att Birgitta Ohlsson skulle få sådana här reaktioner var givet. Men att det skulle vara Hanne Kjöller som levererade dem förvånar mig mycket.

Birgitta Ohlsson får nu en försmak av det som gravida och mammor ständigt förföljs av. Folk som spelar på det dåliga samvetet och samtidigt antyder att man på grund av sina hormoner inte kan eller borde gå längre än en navelsträngslängd från sin bebis.

Statistik kan som bekant användas för olika syften. I partiledardebatten sade Fredrik Reinfeldt att det var 100 000 fler sysselsatta nu i jämförelse med när regeringen tillträdde 2006.
Fel, kontrade Thomas Östros och Socialdemokraterna. Anders Borg var tvungen att backa. Finansministern hänvisade till att han hade fått ett "felaktigt" underlag från finansdepartementet.

Jag har svårt att se var felet ligger.

Senaste siffran över reguljärt sysselsatta från SCB är december 2009 och lyder på 4208 000 personer. Den siffran kan jämföras med den sista decembersiffran för Socialdemokratiskt styre, alltså 2005 och som då var 4105 000.
Om man använder sig av detta urval så var alltså 103 000 fler personer sysselsatta under Reinfeldts styre. Och detta efter en global finanskris.

SVT toppar sin nyhetssajt med rubriken:

"Nya ministern: Jag har en modern man"

Under rubriken lyder texten: "Trots att Birgitta Ohlsson (FP) väntar barn tar hon över som EU-minister."

Om det vore Amelias eller Hänt extras sajt finns inte mycket att säga om nyhetsvärderingen. Men SVT?

DN erfar att Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister. Om uppgifterna stämmer är det glädjande, särskilt eftersom DN och Ekot dömt ut hennes chanser på grund av att hon ska få barn i sommar. Kan det vara så att krafter som inte ville se henne på posten spred ut informationen, och att skribenter som DN:s Henrik Brors svalde betet?

Hur som helst är det bra att Birigitta Ohlsson släpps in från kylan. Det har hetat att hon är bråkig och illojal. Man kan också se det som att hon är en färgstark politiker, starkt ideologiskt driven. En person som garanterat är ett dragplåster för unga, urbana kvinnliga väljare, vilket Alliansen är i desperat behov av.

Om Birgitta Ohlsson också är duktig på att vara en krass realpolitiker som får saker gjorda återstår att se. Ministertiden riskerar dock att bli väldigt kort. Och EU-ministern är inte direkt central i regeringen, efter att ordförandeskapet nu är slut. Bäst hade varit att helt enkelt ta bort denna ministerpost som spelat ut sin roll på flera sätt, och spara Ohlsson till andra framträdande uppdrag.

***

Läs tidigare texter i ämnet: Så tuktas en gravid politiker och Skrota EU-ministern.

UPPDATERAT: Vid en presskonferens klockan 11.00 bekräftades nyheten att Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister efter Cecilia Malmström.

Filippa Reinfeldt klippte idag bandet till Modeveckan på Berns salonger i Stockholm. I Metro försäkrar hon dock att hon är en "jeans-och t-shirt-tjej". Det är klart att landstingspolitikern och statsministerfrun inte vågar hävda någon annan favoritoutfit än Täbytristessens uniform framför andra. I Nya Moderaterna ska man vara vanlig, vanligare, vanligast.

Ok, Filippa Reinfeldt är långt ifrån någon Carla Bruni, men nog minns vi hennes utstyrslar bättre än, säg, Anitra Steens eller Ingrid Carlssons.

De rödgröna kom till Agendastudion i går utan sin mest formstarka partiledare just nu – Maria Wetterstrand (MP). Det märktes. Peter Eriksson har svårt att få till stringenta inlägg och låter som om han har en lovikkavante i munnen när han pratar.

Å andra sidan klarade sig oppositionens svagaste kort – Vänsterledaren Lars Ohly – förvånansvärt bra i partiledardebatten. Om alliansens strategi var att stämpla ut Ohly som en ansvarslös socialist som kommer att underminera en framtida rödgrön regering, misslyckades man.

Visst lyste den rödgröna oenigheten igenom i fråga efter fråga, men något tydligt fokus på problemet Ohly blev det inte. Det är märkligt med tanke på att Vänsterpartiets verklighetsfrämmande ståndpunkter – vad gäller allt från betygen, vinster i välfärden och skattehöjningar till Afghanistaninsatsen – utgör de rödgrönas akilleshäl i valet.

Men inte heller de rödgröna fick debatten dit de ville. Svartmålningen av det ekonomiska läget blir allt svårare att hålla fast vid när alla kurvor vänder uppåt igen och Sverige utmärker sig som bäst i klassen i flera viktiga avseenden. Arbetslösheten är inte längre högre i Sverige än i resten av EU, utan lägre. Och budgetunderskottet är så blygsamt att andra västländer torde vara gröna av avund.

Berättelsen om en regering som har misskött den ekonomiska krisen och låtit underskotten och arbetslösheten dra iväg saknar helt enkelt trovärdighet.

Att prata om växande klyftor är inte heller alldeles enkelt när man, som de rödgröna, kritiserar regeringen för att den har sänkt skatten för låg- och medelinkomsttagare med en hel månadslön om året.

Regeringens svagaste punkt är utan tvekan den fiaskoartade hanteringen av a-kassan. Det blev tydligt i debatten när de borgerliga partierna i princip gick i opposition mot sig själva och krävde en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Men inte heller detta trumfkort förmår de rödgröna använda sig av, eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i grunden försvarar dagens ordning.

De rödgrönas retorik appellerar säkert till människor som känner sig otrygga i dagens Sverige. Människor som ser med oro på förändringarna i ersättningssystemen och ingalunda upplever att krisen har blåst över.

Men när det gäller den egna politiken är oppositionen förbluffande tunn med tanke på att det snart bara återstår ett halvår till valet. Vad ska de rödgröna göra för att minska arbetslösheten bland invandrare? Bygga ut välfärden, att döma av Ohlys svar. Och för att minska ungdomsarbetslösheten? Satsa på klimatinvesteringar, om man ska tro Peter Eriksson.

De rödgröna har mycket kvar att bevisa. Gårdagens debatt vanns av alliansen, trots att Fredrik Reinfeldt medvetet stod tillbaka och gav utrymme åt Göran Hägglunds långrandiga utläggningar.

Bataljen böljade fram och tillbaka. Tills det var dags för den ekonomiska politiken. Då vann alliansen på knockout. De rödgröna hämtade sig aldrig efter att Sahlin pressats på om hon kan tänka sig att höja skatten för sjuksköterskor, metallarbetare och busschaufförer. Hon drog efter andan och gav svaret att "inriktningen" blir skattehöjningar för de som tjänar mest och bor i "de stora husen". Det är inte trovärdigt.

Dessutom hade de rödgröna svårt att puckla på regeringen om den ekonomiska politiken när Sverige odiskutabelt har ett väldigt bra läge i jämförelse med de andra EU-länderna efter finanskrisen.

Oppositionen nämner i stort sett bara "miljöteknik" och "klimatinvesteringar" på vad som ska generera nya arbeten. Det är överhuvudtaget svårt att diskutera jobbpolitik när de rödgröna knappt har presenterat några konkreta förslag. En partiledardebatt i april, när de rödgröna kommit längre med sin gemensamma politik, kommer bli betydligt mer intressant än den här.

De rödgröna saknar i dag konkretion och bygger sin retorik på värdeord som "rättvisa". Men det är uppenbart att det är mer snömos än klar realpolitik som de har att komma med.