Veckans krönika!

Hela Sveriges filmliv utspelar sig i veckan inom 500 meters radie från Stureplan.
Biobranschen är på Stockholms Filmfestival, biobesökarna i landet får se på samma rullar som förra veckan (med undantag av Twilight).
Där ser de på "festivalfilm". Så kallas ibland filmer av god kvalitet men liten publikpotential. De går sällan upp på bio utan snurrar runt på världens filmfestivaler. Men för alla som inte bor i trakterna kring huvudstaden och har Telia som digital-tv-leverantör, har festivalen fixat en kanondeal. Tio av årets filmer finns att hyra, direkt i tv:n, för 49 spänn styck. Alltså en chans att, lagligt, se spännande filmer. En av dem är redan hyllade "Miss Kicki" med Pernilla August i huvudrollen, som av outgrundlig anledning inte är aktuell på den svenska biorepertoaren.
Modernt och smart. Men det tycker inte alla. Veckans mest otippade utspel på filmområdet kom när Biografägareförbundet kom på att de "ogillar" tjänsten och hotar bryta samarbetet med festivalen.
Som om en ”video on demand”-tjänst med tio festivalfilmer skulle vara det största hotet mot biografen. Suck.

Sist jag stod i en så här lång kö var det för att ta spruta mot svinisen. Men i går var det festivalfebern som slog till - jag och en nästan fullknökad biosalong gick och såg den enda visningen av Gaspar Noés "Enter the void", som lättast kan beskrivas som "Ghost"- on drugs.
Den första timmen (av närmare TRE!) är fascinerande bra, filmad helt ur huvudpersonen Oscars point of veiw, inklusive blinkningar och inre tankar. Till och med när han oväntat DÖR får vi haka på hans osaliga ande på äventyr i ett dekadent Tokyo. Spännande grepp, speciellt när han trippar loss. Att uppleva ett knarkrus utan fysiska risker är lite kul och själva storyn är ganska medryckande. Tyvärr är en biverkning av att publiken (i alla fall jag) inte är påverkad att de resterande två timmarna bara känns segt repetitiva och rätt ihåliga. Lite som att snacka med en jobbig pårökt typ som tror att han har så mycket smart att säga.

Tjusningen med filmfestival. Att köa i novemberregnet och se på fantastisk och usel film!

...är ju Stockholms filmfestival. När han var här i våras och gjorde pr för "Inglorious basterds" prisade han festivalen ideligen och uppenbarligen talar han väl om den med sina polare. Som hypade regissören Lee Daniels som jag träffade tidigare idag. Han är i stan med sin film "Precious", som öppnade årets upplaga av festivalen. På galavisningen stod folk upp och applåderade och satt sedan kvar för lite frågor och svar med regissören.
Sjäv genomförde han intervjun med mig iförd solglasögon (inomhus) och var lite småtrött. Men han sken upp när Tarantino kom på tal ("Yeah, he REALLY likes Stockholm and the festival") och faktiskt också när jag frågade om han kände till "The swedish success story Millennium by Steig Larsson"?
- Yeah, totally, I havent read the books yet but my friends keep telling me that I have to. They seem to be great. I look forward to seeing the films".

Hör ni det, Noomi Rapace och gänget? Lee Daniels ska spana in er!
Det kan ni tänka på när han står där och tar emot en Oscar för "Precious" i vinter (för det lär han nog göra). 

Nu måste den här vampyrtrenden få ett slut! "Twilight: New moon" känns lite som droppen som fick vampyrbägaren att rinna över.

För Bella har det sannerligen inte lätt. Först blir hon brutalt dumpad av McDreamy, förlåt, Edward (som ju är en vampyr vilket är aningen problematiskt i ett förhållande), bara för att lite senare bli ratad av sin bästis Jacob (som visar sig vara en varulv vilket är aningen problematiskt i ett förhållande). Och båda snubbarna gör det för hennes eget bästa! Ah, the trauma!

Ursäka min raljanta ton, jag vet att det här är på blodigt (he he) allvar för många twifans där ute, men nya Twilight är en enda sörja av Stora känslor och Dramatik. Helt utan den fingertoppskänsla som gjorde den första filmen i serien till en helt ok skildring av ung kärlek med förhinder. "New moon" känns mest som ett urvattnat avsnitt av True Blood, dragen genom en Harlekin-fabrik.

Det är i alla fall mitt första intryck, så här direkt efter pressvisningen.
Fler, kanske mer genomtänkta intryck, kommer i morgondagens recension i papperstidningen.

Jag får erkänna: Jag är inte ett fan och jag har inte läst böckerna. Men vad jag förstår så får Stefenie Meyers mormonska värderingar ett ännu större genomslag i uppföljaren, jämfört med första filmen. Hmmm..dessutom spelar tydligen världens mest lillgamla barnskådis, Dakota Fanning en av de nya vampyrerna.
Bådar inte så gott inför morgondagens pressvisning av den här lilla filmen...

Vilken filmvecka vi har framför oss, va!
Stockholms filmfestival drar igång, en riktigt höjdpunkt på året. Jag har nu äntligen bokat in lite filmer och mitt definitiva schema ser ut såhär:

*"Precious"-gala på tisdag. Regissören Lee Daniels är i stan. Bara det!
*"Enter the void" av Gaspar Noé på torsdag. Får fortfarande rysningar när jag tänker på hans briljanta "Irreversible" från 2002.
*"Metropia"-fest på fredag. Jag ser filmen på tisdag. En av de mest efterlängtade filmerna i år för min del. Har nästan tokigt höga förväntningar.
*"Haeundae". Sydkoreanskt tsuniamidrama. Förhoppningsvis undergångsromantik med mer svärta än bioaktuella "2012".

Nästa vecka klämmer jag in "Dogtooth", grekiskt drama som tog hem "Un certain regard" i Cannes i våras och "An education", som ofta nämns i Oscarssnacket och är gjord av danska Lone Scherfig som gjorde "Italienska för nybörjare" för några år sedan.

Men. Framförallt ska jag ju gå och se pressvisningen av "Luftslottet som sprängdes", på torsdag. Sista delen i Millenniumtriologin. Jag blev rätt besviken på "Flickan som lekte med elden" (den fick två getingar) men hoppas, som det Stieg Larsson-fan jag är, att den sista filmen rycker upp sig.

Att den visas samma dag som Lisbeth har namnsdag känns lite som ett tecken tycker jag.

Den här krönikan går också att läsa i nöjesbilagan XL, på papper alltså.

I filmens barndom gick det inte att visa en person som tittade på något som inte syntes i bild. Då hängde publiken inte med. Den kunde inte koppla ihop blicken och det som visades i nästa stund. Det är svårt att tänka sig i dag, när vi som publik är så sofistikerad att vi förstår hur mycket som helst bara på några sekunder. Framför allt när det gäller Hollywoodfilm, som vi är så välmatade med.
Ta "2012". Varenda rollfigur är en för oss välkänd person eftersom vi har sett den hundra gånger förr. Woody Harrelson spelar "dåren", ni vet han som varnar men blir avfärdad till en början. John Cusack är "losern med stort hjärta". Oliver Platt gör "regeringsbyråkraten" och vi vet ju sedan länge att vi absolut inte kan lita på The government, eller hur?
Visst kan man ha invändningar mot det här slöa sättet att skapa karaktärer. Och de bästa filmerna är de som får oss att gå i vår egen fördomsfälla och faktiskt förvåna oss.
Därmed inte sagt att det inte kan vara skönt ibland, med klichéer. Som att ta på sig ett par gamla ingångna tofflor.
Inte någon utmaning, bara väldigt bekvämt.

Man måste beundra snubbar som Ric O´Barry. Under 60-talet fångade han in och tränade delfinerna som var med i glättiga familjeserien "Flipper". En storsuccé som begåvade honom med en rik karriär och en ny porsche varje år. Att de infångade delfinerna inte verkade må så bra gick att förtränga ganska länge för Ric. Tills en av dem, Kathy, begick självmord, i Rics famn. Jo, han hävdar det, delfiner måste nämligen medvetet andas för att få syre. Och Kathy, deprimerad och tärd, valde till slut att sluta andas in.

Då fick Ric O'Brian upp ögonen för hur sjuk delfinindustrin är och har sedan dess ägnat sitt liv åt att bekämpa den. I morse såg jag dokumentärfilmen "The Cove" som på ett väldigt underhållande sätt skildrar hans kamp och samtidigt ger en informativ inblick i hur delfinslakten pågår i den lilla staden Taiji vid den japanska kusten.
Filmen riktar en skarp udd mot den japanska regeringen och ger en effektiv tankeställare till oss alla: Hur vill vi egentligen hantera våra allt mer utfiskade hav?

Se "The Cove". Det går inte att värja sig mot hav färgat rött av blod. Går på Stockholms filmfestival till att börja med.  

Senast sedda film: Up in the air.
 
Fundering efteråt: Har George Clooney opererat sig? Botox? Han ser lite weird ut.

Film jag borde se: Metropia. Pressvisas just nu men jag får aldrig till det.

Film jag är mest sugen på nu: In the loop. Jag vill få skratta lite, det är november för tusan.

Lite oväntat sugen på längre fram: Sherlock Holmes. Allt med Robert Downey Jr måste ses.

Film jag inte längtar efter: Göta kanal 3. Det vore så kul och oväntat att inte behöva såga men efter att ha sett trailern vete tusan om det är möjligt.

Film jag glömt att jag sett: Minns nog de flesta men jag vet en som har hyrt Firman tre gånger av misstag.

Film jag önskar jag inte sett: Så olika. Inte för att låta dryg men min tid är trots allt rätt begränsad just nu.

Film alla borde se: 2012. Och sen kan vi vara lite snällare mot varandra.

Film folk försöker få mig att se: The box. Recensionsbetygen spänner från ett till fyra, hmmm...

Film jag tänker mest på: Apan. Burr.

Oscarbuzzen tog rejäl fart i helgen då en av filmerna det snackats mycket om äntligen fick premiär i USA - och gjorde oväntad toksuccé. Det handlar om det mörka incestdramat "Precious", en av Oprahs favoriter, där Mariah Carey finns med i en biroll (och spelar en socialarbetare riktigt bra!). Filmen gick upp i 18 kopior och spelade in otroliga 100.000 dollar per biograf. Det innebär att varje visning varje dag på de där 18 biograferna var utsåld eller näst intill. Regissören Lee Daniels (som tidigare producerat filmer som "The Woodsman" och "Monsters ball") kommer dessutom till Stockholms filmfestival, där "Precious" också visas.
Se den, är mitt råd. Det är tunga grejer men också strimmor av hopp som serveras med lite magisk realism på toppen. Att den åtminstone nomineras till "Bästa film" tror jag är givet.

En annan film som också uppmärksammats i "Bästa film"-diskussionen är Jason "Juno" Reitmans dramakomedi "Up in the air" med George Clooney. Jag såg den idag och måste säga att den var riktigt underhållande på sina ställen.
Den är känns knepigare att sia om, den är lite indie och lite mainstream på samma gång, ganska smart och lite sentimental. Ska klura lite på den..

Båda filmerna får svensk premiär i januari.