Inte sovit i natt heller. Oroat mig. Ringde honom vid 10-tiden, tog rätt många signaler innan han svarade... lät hyfsat nykter. Sa direkt att han druckit en liter whiskey, men att han inte skulle dricka nåt mer idag. Och att vi skulle ses i kväll... jag o ungarna fick gärna komma, det hade han ju lovat!

Nu pratade jag precis med honom.... han lät mindre nykter. Vi får se i eftermiddag, dvs vid 19-20-tiden (är det eftermiddag då???) om vi får komma. Han hade kommit på att jag anklagar honom för att supa ihjäl sig. Vadå anklaga? Jag skrev att jag var OROLIG!! Vet han inte skillnaden på att anklaga o vara orolig?
Och det är inte hans fel att jag inte sover... han har aldrig hindrat mig från att sova. Om jag nu tycker det e så jobbigt, då e det bara för mig att dra. Och jag kan inte förneka.. tanken har slagit mig.. Men jag hade oroat mig lika mycket ändå... Hade läget varit annorlunda, så hade jag kanske gjort det, men vi jobbar på samma ställe o kommer träffas varenda dag ändå.

Just nu fick jag en känsla av att på måndag, när det är dags att börja jobba efter 5 veckors semester... då kommer han ha fått maginfluensa... Det har hänt förut...  Sitter hemma o super, går på bolaget o fyller på förrådet. Köper hem massor av micromat o så behöver han inte gå utanför dörren på flera dagar.
Men om han är "sjuk" på måndag... då kommer jag inte försvara honom inför cheferna och arbetskamraterna. Dom vet redan... dom vet att vi varit i Tyskland o åker man dit så handlar man alkohol med sig hem o dom vet hur han kan dricka. Dom har sett honom komma full till jobbet.

Tror oxå att han bara ljög för oss igår att vi skulle få komma dag o sova hos honom i natt... en medveten lögn. Dom kommer allt oftare o oftare. Han blir skitförbannad så fort jag nämner nåt om hans intag. Tror att han kan lura mig, att jag inte fattar o förstår att han har alkoholproblem. Möjligtvis lyckades han lura mig första gången, för 3 år sedan... men inte fler gånger sen dess. Jag ser tecknen redan innan han börjar dricka. När han börjar bli irriterad o rastlös. Det händer t o m att hans kollegor kommer o frågar om det börjar bli dax igen.. så uppenbart är det. Frågar jag honom så blånekar han, sen stänger han in sig i lägenheten o super. Yeah... vem var det som hade rätt?!

Tyvärr är det ingen som frågar hur jag mår. Jag hade faktiskt behövt lite stöd, nån att prata med. Funderar lite på att kontakta den läkaren han går till, som han tydligen lyckats lura... För nu är jag på väg att braka ihop... vet inte hur många dagar till som jag orkar att stå på benen, att ta hand om mig o mina barn. Kan man bli sjukskriven för att man är medberoende? Visst, hade ju inte sett snyggt ut inför mina kollegor... men just nu känns det som enda alternativet...

Hej!

Hittat nyss hit o kommer skriva här för att försöka få ut lite av alla de tankar som snurrar i mitt huvud. Har ingen att prata med, ingen som lyssnar... vill lyssna. Vet knappt var jag ska börja...

Det är så här... min kille är alkolist. Tror han varit det hela livet, trots vad han själv säger. Enl honom själv, så har han "haft" alkoholproblem, men har nu läget under kontroll... Ja visst! Dricker man en stor flaska whiskey på fredagen och en på lördagen... självklart har man det då under kontroll, eller hur..?!

Jag vet att jag gör allt fel... skulle lämnat honom direkt.. inte blandat mig med honom. Men mitt hjärta säger annat. För första gången i mitt liv så är jag så otroligt kär.. älskar honom över allt annat (mina barn undantaget, givetvis). Den kärlek jag känner för honom går inte att beskriva. Det har inget med att jag tycker synd om (för det gör jag INTE!!) Men aldrig förr har jag känt sån tillit till en annan person. Jag kan anförtro allt till honom, han är den som vet allt om mig, mer än nån annan, mer än min mamma. Men nu var det ju inte det det skulle handla om...

Sitter här ensam (bor inte tillsammans). Efter vår gemensamma Tysklandsresa (för att avsluta semestern mysigt) så sitter han nu och dricker whiskey efter whiskey. Pratade med honom tidigare i kväll och då hade han börjat dricka. Han skulle "ta det lugnt, vi ska ju ses i morgon".. Visst.. tror inte att det blir så, varit med förut.

Men jag har varit "snäll" i kväll. Inte skickat några sms om att han är en jävla alkis, inget sånt alls. För än har han inte brutit nåt löfte, jag visste att han skulle dricka. Och jag dricker själv... har smuttat på samma whiskey i en timma nu.

För övrigt så "lärde" jag mig dricka whiskey i våras... i ett korkat försök att få honom att dricka mindre genom att hjälpa honom tömma flaskan. Och resultatet?
Jo... jag upptäckte att whiskey e gott... o jag blev full för första gången på 2½ år. Och insåg att den lilla mängden som krävdes för att fälla mig, gjorde varken till eller från på honom... han blev lika full ändå.

Ja, jag vet... jag ska inte dricka tillsammans med honom. Men känner som så här... oavsett om jag dricker eller inte, så dricker han. Jag tar kanske en öl eller en cider.. behöver inte dricka för att få ruset utan gör det för det är gott. Blir jag berusad så känner jag inte smaken.

Efter alla våra år tillsammans så har jag hittills bara hittat en sak som får honom att dricka mindre.. o det är när han har ansvar. Som när han hade min ena katt några månader... då drack han inte alls lika mycket. Nu e dock katten här igen.. tillfälligt.

(detta måste vara det rörigaste blogginlägget i bloggens historia)

Jag kan inte lämna honom, vill inte. Hans släkt vet om hans problem, men blundar o tror att det ska gå över. Hans jobb samma sak. Så då tror han att det e ok... att han inte har problem. Men jag e där som en böld i röven o påpekar det ständigt. Visst... vi blir ovänner pga det, titt som tätt, men samtidigt vet han att den dagen han kommer lägga av... då stöttar jag honom. Hade jag gett honom ultimatumet att välja mellan mig o alkoholen.. då hade han valt flaskan. Så pass bra känner jag honom. För han har ju inga "problem". Han sa t o m i våras att jag fick välja en helg han inte skulle dricka. Jag sa "nästa helg"... o han kontrade med... Ja, men då e det ju påsk!

Jag kan göra mycket för honom, men inte servera alkohol. Vill han dricka så får ha hälla upp själv. E han för full för det, så får han vara utan.

Han vet om hur jag oroar mig... att jag inte sover på nätterna. Jag är ständigt ledsen. Men om jag hade lämnat honom så hade jag inte oroat mig mindre, tvärtom. Då hade jag bara suttit o väntat på att ha skulle supa ihjäl sig, vilket han hade gjort. Så länge jag finns kvar så har han iaf nåt.

Nu e det inte så att han alltid är berusad. Absolut inte! När han inte dricker, så e han världens goaste o mysigaste. Tänk om han vore sån alltid. Som jag skulle vilja gifta mig med honom då :)
Tyvärr skrämmer allt sånt honom, han vill inte ens förlova sig, trots 3 år tillsammans. Rädd för att knyta band.. nu kan han dumpa mig när han vill o det gör han när han ska supa till.. för att jag inte ska bli drabbad. Men det blir jag ju ändå!

Hur ska jag få honom att förstå att jag finns där som ett stöd.. inte som ett hot?