Hallå, missade matchen men såg målen på webben i natt. Jag var på fräck konsert, med Monsters of Folk. Kanske lite mesigt för din smak, men för mig var det tre timmar som bara flöt i väg och plötsligt var över. Det är ju en "supergrupp" av indiepoppare, lite som 2009 års variant på Crosby, Stills, Nash & Young. Rock, folk, country, soul… mjukt och hårt i ett. M Ward är ett geni. Conor Oberst ett underbarn. Och Jim James från My Morning Jacket är gruppens Neil Young, med den där mäktiga kastratrösten som kan vara en fjärilsvinge eller en drillborr, och elgitarren som kan förvandlas till en Boeing 747. Fast högt sa jag att Jim James var gruppens Stephen Stills…men det var mest för att retas med min kompis Sven, som gillar både Neil Young och Jim James.
Ljudet var lite bullrigt sometimes, känns inte som att Filadelfiakyrkan är gjord för tunga basgångar.
Och publiken…vad är det för fel? 2 300 människor som skriker och applåderar vilt mellan låtarna, men när bandet spelar sitter alla andäktigt stilla, jag verkar vara den enda som måste vicka skallen upp och ned och röra på kroppen…till sist säger M Ward syrligt: "You're so sweet…I suppose that's because we're in a church". Ett gäng framför oss var för "coola" för att applådera.

Nu hockey. Det känns grymt skönt att det lossnade målmässigt för Skellefteå AIK. Adam Larsson tre assist, jag som trodde att han var slut nu när han fyllt 17…Och Jimmie Ericsson tre mål, jag unnar honom all framgång, han är en klippa på många sätt och fortsätter han göra mål tycker jag han borde in i Tre Kronor. Jag såg Foppas mål, han vänder nog allt för Modo nu. Och så Näslund. Det blir ännu kämpigare för ditt Brynäs där nere nu.
Vi hörs
/Lars

PS Jag tror jag lägger in det här brevet som ett blogginlägg - med rubriken Mejl till Jonny! 

Om ni tycker att det var en potent och sexig OS-invigning från Salt
Lake City ska ni veta att tv-sändningen sponsrades av Viagra.

När man sitter helt nära en katt som länge varit ens vän och lägger handen på henne i en ansats att uppfatta den livsrytm som är så olik vår, då lyfter katten ofta sitt huvud och purrar till, som för att stillsamt opponera sig mot att människan försöker ta sig in i hennes sinnevärld.
Som mest har vi närt elva katter där hemma. Vi bor i en lägenhet i centrala Stockholm. Klokt? Lite så där halvgalet? Nära gränsen till att bära hem svanar eller samla på sopor?
När jag gick in i djuraffären vid Odenplan och köpte flera ton kattsand för andra gången samma vecka och fick frågan hur många katter jag egentligen har så svarade jag undvikande. Kunde inte säga elva. Visste inte hur det skulle tolkas.
Svankvinnan. Hundpojken. Jag var rädd att de skulle kalla mig Kattmannen. En djurnörd, en manlig Hanna Hellquist.

Nu är det inte så att vi ständigt driver kattfarm. Vi har två katter, Sushi och Miso, och de hade olyckligtvis blivit gravida nästan samtidigt, med samma kattgubbe på landet, och fött fyra respektive fem ungar. Det var ett äventyr att låta dessa nio krumelurer regera vårt hem under tre månader.
När man öppnade ytterdörren kom de snabbt snubblande och om man satte sig på hallmattan klättrade alla nio upp i famnen, klängde sig fast med sina små nålar till klor, lekte med knappar och snören som hängde från kläderna eller kurade ihop sig och började spinna.
Redan efter några veckor utvecklades deras olika karaktärer. Det var ingen konst att räkna ut vilken sorts intelligens de bar; beräknande, upptäckande, avvaktande… Snabbt blev de personligheter i sin egen rätt. Som deras mammor.
Miso är den som kräver närhet, som står på bänken i hallen och väntar när ytterdörren öppnas, som alltid ligger i någons knä och sträcker ut en gråstrimmig tass av välbehag eller står utanför 15-åringens dörr och protesterar mot att hon inte får komma in. Sushi är den som håller distans, som pyser i väg om man böjer sig ned, som stirrar misstroget på en med stora ögon - och som varje kväll väntar på att få krypa in och gömma sig under täcket hos matte.

I tio år levde jag med två kattbröder med helsvarta, blanka pälsar och en nästan skrämmande klokhet. Benson och Costello lärde sig själva att öppna balkongdörren utifrån; medan B stod på fönsterbrädan och tryckte upp handtaget med nacken stod C på två ben och tryckte dörren inåt.
Författaren Doris Lessing påstår att vilken uppmärksam kattägare som helst vet mer om katter än de forskare som studerar dem professionellt. Hon hävdar att en av hennes katter kunde räkna, att hon visste skillnaden mellan fem och sju.
I boken ”Om katter” skriver Lessing också att den som haft katter i hela sitt liv kan känna en grundton av sorg, ”sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, av skuld å allas våra vägnar”.
Jag var 13 år när katten Gäsper blev min vän; jag fick honom som kompensation för att mina föräldrar hade skiljt sig. Han föll från balkongen, fem våningar rakt ned i asfalten - men klarade sig, liksom jag. Fortfarande kan jag erfara den fysiska olust jag kände när jag rusade nedför alla trappor mot ovissheten. Jag minns misstron i kattens blick när jag hittade honom liggande på sidan. Vad hände?
När Miso ser på mig med de ögon som oupphörligt anpassar sig till ljusets skiftningar, när jag försöker avläsa mysteriet medan jag sakta stryker hennes päls, då känner jag både styrkan och hjälplösheten hos henne.

[Krönikan ursprungligen publicerad i Expressen Söndag 15 november 2009]

Journalist? Jurist? Artist?
När den för mutbrott dömde Trond Sefastsson försvarar sig i hovrätten jämför han sig med "Nyhetsankorna", TV4-profilernas totalsågade scenshow.
Och frågar sig vilken trovärdighet bland TV4-reportrarna han har äventyrat.

Läs hela krönikan här.

Brukar FÖRSÖKA svara på alla mejl jag får. Ibland bara med ett standardsvar. Men dock svara. En gång skrev jag en artikelserie om vit makt-musik och fick 800 mejl på en vecka.
Alla fick svar.
Efter dokumentet om Sanningsrörelsen i förra veckan blev det 330 kommentarer på webben, och cirka 50 mejl. Eftersom de flesta mejl är två meter långa och innehåller 18 länkar kommer jag inte ha tid att svara vettigt på allihopa.
Det känns sorglig att bryta en gammal god regel. Fast samtidigt skönt.
Jag vill inte diskutera alla konspirationsteorier just nu.

I går kom 254 kommentarer på dokumentet om Sanningsrörelsen. En av de roligare kom bland de sista, 12 minuter efter midnatt från Blues62:
Det finns ett mystiskt mörker under varje säng.
Det hörs konstiga raspande ljud i murstocken.
Det luktar gas på toaletten.
Det ligger en gammal Piff i verktygslådan....

Den som skrapar lite på sanningsrörelsens egna sanningar hittar en dold agenda: tron att rymdödlor styr världen.

Läs hela dokumentet här.

Nu hoppar hon av succén i tv. Men det här visste ni inte om Anna Anka: hon har en hemlig karriär inom litteraturen. Jag vet, det låter otroligt, men det är faktiskt sant.
Redan på 1970-talet gav hon i samarbete med Vivianne Blake ut en bok som beskriver vardagen för en glad Hollywoodfru.
Hur dagen börjar vet vi ju alla vid det här laget, men att det blir ett så glatt slut var inte lika känt.
"Fru Ankas glada dag" gavs ut av Illustrationsförlaget, men rättigheterna ägs i dag av Bonnier Carlsén. De sitter på en guldgruva, utan att veta om det.

Hahaha. Grymmaste debattartikeln jag läst på länge.
Jennie Silis skriver om att Vellingeborna inte borde släppas in i Malmö, där de tar jobben och sysslar med social turism!
Måste läsas.

Kvällens skönaste kommentar kommer från Yared Hagos, som satte Skellefteås kvittering mot Linköping. Han fick frågan om laget skulle fira supertalangen Adam Larsson, som fyller 17 år i dag.
-Ja, jag vet inte om det blir tårta kanske. Han fixar väl det, han är ju blivande hockeymiljonär…

Redan 2004 började Google digitalisera böcker, en del utgångna, några upphovsrättsskyddade, andra fria.
De som skrivit och gett ut böckerna blev inte tillfrågade och trots att mer än sju miljoner böcker nu har skannats in är avtalen fortfarande oklara, och ska synas av domstol med start denna vecka.
Under förevändningen att man gör en kulturgärning försöker Google ta makten över hela världens digitala bibliotek.

Läs hela dokumentet här.

Nu säger vi nej till svininfluensan. Och ja till vaccin. Så här ser Socialstyrelsens nya badge ut. Sist jag bar en sån Nej-knapp var det mot kärnkraft.

I kväll är det fest: hela Seinfeldgänget återförenas.
I tv-serien "Simma lugnt, Larry" med Larry David (eller "Curb your enthusiasm" som den heter i original) samlas de för att Larry ska få tillbaka Cheryl
De som har sett några avsnitt (amerikaner och fildelare) säger att det är rätt genialiskt.
Jag gillar den här programförklaringen:
"Larry tvingas umgås med Marty Funkhousers sinnessjuka syster sedan Marty avsiktligt feltolkat en av Larrys tomma gester."
Enda kruxet: man måste ha Canal plus.
Bilden här tog jag i New York i julas. Fortfarande stora på affischtavlor.

Det är en absurd tanke att Harry Schein, den framgångsrike företagaren, författaren, chefen för Filminstitutet och Investeringsbanken, skulle lägga sitt öde i en kökslåda med glödlampor.
Här är senaste nytt i arvstvisten: "Sakutlåtande gällande tejpning av plastficka" från en vd i tejpbranschen.

Läs hela krönikan här.

Höstens starkaste läsning så här långt är Orhan Pamuks "Oskuldens museum", om en kärlek starkare än stål. Den innehåller allt som en fet berättelse ska innehålla: dårskap, kärlek, tristess, dramatik - och den är mycket absurd. Den liknar på så vis själva livet.
Romanen handlar om Kemal, som bygger upp ett museum kring de saker som påminner honom om sin stora förälskelse.
"Den museibesökare som läser de datumetiketter jag försett alla dessa 4 213 fimpar med får inte tro att detta är något överdrivet pedanteri: Formen på varje fimp är ett direkt uttryck för de känslor Füsun hade när hon släckte den."

Själva konstruktionen av romanen är mycket smart, särskilt när författaren själv kliver in i handlingen mot slutet. Jag trodde inte att det gick att skriva så. Det gick.
[Att boken innehåller ett grovt korrfel tänker jag inte gå in på här. Men jag ska skicka ett mejl till förlaget Norstedts och påpeka att Nobelpristagare bör korrläsas extra noga.]



Orhan i Gamla Stan i Stockholm.  [Foto: CORNELIA NORDSTRÖM]

Såg att de börjar bygga NK-banan nu. Förlängningen av spårvägen på 150 meter från Norrmalmstorg i Stockholm till varuhuset NK. Kostnaden kommer att landa på ungefär 150 miljoner kronor - för denna korta sträcka.
När jag berättar det för Sixten, som är 13 år, säger han:
- Vad ger det då? Kan de inte lika gärna GÅ till NK?!
Svaret på den frågan är att jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Evert Taubes farmor Fredrika Kjellerstedt var från Skellefteå, växte upp i stan och gifte sig där den 9 april 1839 med Everts farfar Otto Reinhold Taube.
Det förklarar mycket.
Har alltid trott att Evert Taube var västerbottning i själen.
Sången "Änglamark" är inspirerad av det västerbottniska landskapet.
Läs mer här. Och här.

"Lite drygt vart fjärde börsbolag har infört nya bonusprogram i år, visar en färsk studie. Granskningen visar också att andelen program som är riktade till samtliga anställda fortsätter att minska. Ett trendbrott däremot är att bonusregnet över bolagens styrelser ökat i intensitet."
Citat ur Svenska Dagbladet i dag.
Kommentar överflödig.

Nu har jag beställt 14 konsertbiljetter och bokat in några middagar den närmaste tiden för att försöka förebygga eventuell vinterdepression. Egentligen gillar jag vintern. Det är bara november som står på hatlistan.