Nu är det bara tio dagar kvar tills Leif-Ove Andsnes kommer till Stockholms konserthus med konsertkonstverket “Pictures Reframed” – ett samarbetsprojekt med den sydafrikanske konstnären Robin Rhode. Jag tycker att det ska bli väldigt spännande att se om den här storslagna idén också blir en häftig upplevelse. Det finns en del att kolla in redan nu på Youtube.
Här är en introduktion.
Verket får sin europeiska premiär på tisdag 24/11 i Bryssel.

Operachefen blir chef för operan när vd Anders Franzén slutar. Två chefer i en.
Låt mig utbrista i ett: tjaha.
Och då menar jag inte den sittande operachefen Birgitta Svendéns kvalifikationer (man har alltså chefer för alla sektioner). Hennes kompetenser behöver inte ifrågasättas.
Även en Marie-Louise Ekman behöver sin vice vd, Mikael Brännvall.
Jag vet att det har förekommit andra förslag. Stefan Forsberg vill inte. Han trivs fint på Stockholms konserthus och vice versa. Benny Fredrikssons nej är välkänt vid det här laget. Ryktet säger att styrelsen inte önskade sig några stora förändringar. Klart Benny sa nej. Klart som fan att han sa nej.
Egentligen är det hela rätt logiskt.
Tänker man inte bygga ett nytt operahus utan bara lappa ihop det gamla och fortsätta den utstakade vägen i den heliga immanensens namn så kan man lika gärna skära ner på en chef.
Kungliga Operan fortsätter vid det som är.

Detta klassiska Youtubeklipp fick jag syn på genom tenorentreprenören Rickard Söderbergs blogg.
Den svenske kocken försöker sig på Carmens habanera.
Klassisk Youtube nr 66: Habanera Muppet style.

Korvmojjen förlorar visst aldrig sitt värde som klassmarkör även om Engla-mördaren Anders Eklund gjort sitt för att söla ner dess folkhemstrevliga Kikki Danielsson-image.
Malmöoperans PR-team har fått uppdraget att bredda målgruppen och kläckt idén om att man ska kunna köpa biljetter på korvkiosker nere i stan.
”Vår uppgift är nämligen att göra opera för alla (...) För ostronätare och för dem som helst av allt äter en korv med bröd.”
Okej, men biljetterna blir inte billigare för det. Därför bör man komplettera med att ge korvgrillare och falafelrullare tillstånd utanför operan. I Malmö som i andra städer. Efter att ha löst biljett, köpt program och betalat garderob har man nämligen inte råd med rostbiffsrulladerna och räksmörgåsarna som operahusen själva försäljer.

Salem Al Fakir blir schlagerjoker och Paula af Malmborg Ward har

premiär på sin opera om brottaren Mikael Ljungbergs tragiska öde. Nästa år blir det således brottningsmatcher på olika nivåer från två av de senaste årens mottagare av Expressens musikpris Spelmannen: Närkamp i schlagergyttjan och tungviktsmatch på tiljorna. Två unga mäns varumärken underkastas ett stort experiment. Salem kommer att rullas i schlagergyttjan medan Ljungberg blir ytterligare förhöjd på Kungliga operan.

Men lugn. Allt kommer säkerligen att bli bra. Bara annorlunda.

Min finkulturella indignation är förmodligen lika underhållande som sportvärldens.

2010 blir ett bra år.

PS: Den här bloggposten lever sitt eget layoutlife. Förmodligen uppstod nåt virus när man korsade brottning med opera och Salem med schlager.

Robert Weil säger i Dagens industri att kapitalet står i skuld till samhället. Han tar konsekvenserna av det och har gjort sig själv till Sveriges störste kulturmecenat.
Operachefen Birgitta Svendén råder han att ”börja gulla mer med kapitalet”.
Weil har en förklaring till det svenska kapitalets bristande intresse för kultur numera. För hundra år sedan stöttades nämligen stora delar av kulturlivet av finansen. Han skyller på skattepolitiken. ”Kapitalisterna tvingades skapa stiftelser för att hålla ihop ägandet. Stiftelserna blev skattebefriande mot att de bidrog till allmännyttiga mål, men kulturen ställdels utanför, den ansågs inte vara allmännyttig, vilket forskningen då ansågs vara.”
Men nu kan man inte skylla på skattpolitiken längre, nu är läget annorlunda, men kapitalisterna behöver bli uppvaktade.
Birgitta Svendén måste börja sjunga serenader på Stureplan. Annars blir det nog inte något nytt operahus i Stockholm.

Julie, Kristin och Jean.

Rekviem över en tid som flytt

JULIE | Av Philippe Boesmans | Libretto Luc Bondy och Marie-Louise Biscofberger | Regi Matthew Wild | Dirigent B Tommy Andersson | Norrlandsoperan, Umeå

Att göra opera av ett drama kan bli rena viskleken. Orden passerar genom så många kärl och musikaliska lager att en ny organism tar form. Om man känner till originalet lite för väl kan det blir svårt att acceptera den nya skapelsen.
Operaförsöken med August Strindbergs texter har varit många. Ingvar Lidholms Ett drömspel och Ture Rangströms Kronbruden är kanske mest kända för den svenska publiken, mindre bekanta är kanske Paul Hindemiths (Ein neues Traumspiel) och Hugo von Hofmannsthals (Die frau ohne schatten).
Den senaste i raden operafieringar av Strindbergspjäser är den belgiske tonsättaren Philippe Boesmans Julie som fick svensk premiär på Norrlandsoperan i går. Man fortsätter sitt samarbete med Cape Town Opera och gör en postkolonial läsning i 30-talets Afrika. De svarta gummidäcken strax utanför grevens bostad är säkerligen en påminnelse om rovdriften på de kongolesiska gummiodlingarna. Den sydafrikanske regissören Matthew Wild gör också en sorts tribut till den provocerande uppsättningen av Fröken Julie som gjordes i Kapstaden under apartheidregimen 1986. Jean är nu som då svart (Njabulo Mthimkulu) och Julie (Susanna Levonen) vit.
Förhållandet mellan den svarta tjänaren och den vita överklassbruden saknar dock den dramatiska laddning och utveckling som krävs inte minst för självmordsscenen. Hon går lite för enkelt från salongsberusad och kåt till bakrusig och suicidal även om musiken hjälper till i sin kommentatoriska roll, olycksbådande redan från början.
När Philippe Boesmans kammaropera Julie hade premiär på La monnaie i Bryssel, Wiener Festwochen samt Aix en Provence 2005 befann sig den svenska publiken på svartsjukt avstånd när två blonda operakex inte bara la Jean utan den belgiska österrikiska och franska publiken för sina fötter. Malena Ernman sjöng Julie och Kerstin Avemo Kristin. Nu är det den expansiva sopranen Susanna Levonen och den mångfacetterade koloratursopranen Nokrismesi Skota som sjunger de kvinnliga huvudrollerna mot Njabulo Mthimkulus stabila baryton. Kontrasterna var, alla blekansikten till trots, större i Bryssel.
Julie gör entré som Kate Winslet i Titanic och sorti som Karen Blixen i Mitt Afrika och Kristin är som hämtad från Purpurfärgen. Kläderna får igång de filmiska associationerna. Annsofi Nyberg gör kostym med respekt och finess, genom två sorters huvudbonader fångar hon in kolonialismens ytterligheter: tropikhatten och fezen.
Boesmans har skrivit subtilt folkloristiska melodier för Jean och Kristin, som förenar dem medan de håller på att glida isär. I bland är det glittrande vackert som hos Villa-Lobos eller till och med Gershwin, sårbart skönt mot det kraxande brasset och olycksbådande slagverket. B Tommy Andersson förbinder dike och scen med titantråd. Peter Ögren debuterar med en svärtad scenbild, där gröna växter och vita blommor sträcker sig mot det vita ljuset (Ellen Ruge) som kommer från ingenstans. Scenbilden tycks komma rakt ur musiken.
Julie är en mycket vacker föreställning utan att vara särskilt gripande och det gör mig lite brydd eftersom rasmotsättningen och kolonialismen finns där som en naturlig konfliktyta. Strindbergs klass- och könskamp stannar vid en betraktelse, ett modernt rekviem över en tid som flytt.

En rad Spelmän: Hillborg, Alinge, Gefors, Abenius, Loguin, Sandström, Andersson, Palmcrantz, Saedén, Hultberg och Hellgren (Svenska kammerorkestern), Bjelkeborn (Konserthuset) och Nina Stemme.  

Erik Saedén var en vital 80-plussare. 1997 firade vi 50-årsjubiléet av musikpriset Spelmannen. Platsen var Grünewaldssalen i Konserthuset. Formen var buffémingel. Den färskaste pristagaren Nina Stemme sjöng. Många har fått priset genom åren. Några levde, några var där. Benny Andersson, Sven-David Sandström, Erik Saedén. Även Gert Palmcrantz, legendarisk ljudtekniker som delade priset med Povel Ramel 1987. Povel själv var på turné. Gert hade mycket på hjärtat. Han fann en intresserad lyssnare i Erik som fick ta del av en rad kåserier och anekdoter från Palmcrantz studioliv. Erik stod rak i ryggen som en fura. Länge. Jag gjorde några försök att bryta in, men möttes bara av mild förundran när jag erbjöd sittplats eller omväxling. Erik älskade radioHan stod bra där han stod.
Några timmar senare tackade Erik för sig.
Han var en behaglig person att vara tyst tillsammans med, sa Lars Sjöberg.

Senaste Opus.
Opus senaste nummer innehåller en lång intervju med Erik Saedén av Gunilla Petersén. Han berättar bland annat att han stammade svårt under skoltiden och att detta förföljde honom i livet. Musiken blev en kompensation. Dessutom berättar han om de komplicerade rollfigurer som barytoner oftast får sjunga:
”Det blev aldrig tråkigt. En del av mig själv fick jag säkert utlopp för. Att inte behöva vara så förbaskat hygglig jämt.”

Erik Saedén som Hummel i Spöksonaten på Strindbergs intima teater 2007.

Barytonsångare sjunger i skuggan av hjältetenorerna. De spelar farbrorn, skurken, guden. Men barytoner som Bryn Terfel och Peter Mattei blir ändå publikens favoriter.

Erik Saedén var en känd och älskad svensk baryton. Expressens kulturredaktion kan trösta sig med att fått träffa och prisa honom live två gånger. Först 1979, då Saedén delade musikpriset Spelmannen med Monica Zetterlund ­-  den sceniska naturbegåvningningen hade de gemensamt. Andra gången var för två år sedan, när priset fyllde 50. Erik Saedéns rollista var monumental. Han användes flitigt på film och i tv, men jag minns honom också från en glömd liten kammaropera, Solitario 1999, som döende äldre man. Jag har glömt Eva Runefelts text och Ylva Q Arkviks musik, men inte Saedéns närvaro och värdighet där han tynade bort i knäet på Miriam Treichl.

Erik Saedén kom när han var efterfrågad. Och det var ofta. Man hörde honom sällan säga nej eller höja rösten. Han sänkte den.

I söndags sjöng han sin sista konsert, Lars-Erik Larssons Förklädd gud i Sundbybergs kyrka. För att citera Gullberg:

”Han bär ej spira eller purpurskrud, Blott av hans verkan känner man en Gud”.

Malmöoperans Askungen blev inspiration till operaradio på sajten.

Nu måste jag prisa Malmöoperan för satsningen med OperaRadio. Lyssna här. Om man försöker att tänka bort det torra tonfallet så är de två första samtalsprogrammen en helt okej inspiration för en diskussion om nytolkningar. Skulle dock varit bra att ha en regisör eller en dramaturg med i samtalet.

Gästerna är Sofia Nyblom, musikjournalist och kritiker i Svenska Dagbladet, Carlhåkan Larsén, musikjournalist och kritiker i Sydsvenska Dagbladet och Lars-Åke Thessman, scenograf med operainriktning.

I första delen diskuteras traditionella kontra progressiva uppsättningar, hur centralt det är att hitta den Bergmanska gnistpunkten i ett verk.
I den andra delen diskuteras nytolkandets vulgarisering (!) och vikten av att respektera publiken.
Den tredje delen är bara en enkät den Askungenpublik som just får sagan förflyttad till filmstaden Cinecitta. Fredrik Emmerfors frågar runt i pausen. Inte helt oväntat är nästan samtliga positiva till uppdateringen. Om man för ett ögonblick glömmer bort att man hör radio på Malmöoperans hemsida, så blir man påmind nu.

Det är tonsättaren Paula af Malmborg Ward som presenterar konserthusets Thomas Adès-festival. Det är en strålande idé, som man dessvärre glömmer bort att flasha i det allmänt anglofila glädjefnatt som uppstår kring Adès på Stockholms konserthus. Hon kunde gott ha lett det inledande tonsättarsamtalet i Grünewaldssalen i stället för, i och för sig lustiga, Peter Schéle och den, i och för sig lite underhållande brittiske journalisten, Tom Service .
Konserthuschefen Stefan Forsberg kunde gott ha introducerat den presenterande kompositören när han invigningstalade. Det är inte alla som känner igen Paula af Malmborg Ward när hon kommer in och säger ett käckt hej. Och med den hurtighet som uppstod på pulten kan det vara bra att veta att det inte är påklistrat. Paula får onekligen en ny tyngd när man vet att hon har en bunt opus i ryggen. Kortintervjuerna med Adès på podiet likaså. Tony Lundmans program läser vi gärna själva. Namnet Paula är i och för sig en feminin form av Paulus och betyder ”den lilla” eller ”den ringa”. Men det stämmer dåligt med af Malmborg Ward. På' n igen Paula! Enlarge yourself. Improvisation är din gren!

Jonas Söderström, Johannes Nebel och Olof Esbjörnsson. Opus redaktion.

Hej Gunilla! Vi fyller ju 25 nummer. Vi lever. Vi överlevde 2009. Alltså inte bara första trenummerkrisen, och inte heller pappaledighets- eller treårskrisen knäckte oss. Och så nu ett ohyggligt 2009 med skivbolagskris och inga annonser från Naxos eller Universal.

Hej Johannes! Hej, det ska vi fira.
Och vi gör det såhär.
Grattis. Du får intervjua mig! På bloggen.
Maila fem frågor så svarar jag efter bästa förmåga.

Hej Gunilla! Grattis till bloggen. Den är en av rätt få ställen på nätet som man kan läsa om klassisk musik och opera. Här får du sex frågor från OPUS-redaktionen som lite bränsle för diskussion och kommentarer kanske?

Opus: Hur ser du på läget i den klassiska branschen? Ser det bra ut eller är den klassiska musiken och operan – som alla sagt sedan slutet på 1800-talet – på väg utför?
Frågan är lite retoriskt formulerad och jag är liksom ni hoppfull. Jag tror till och med att den akustiska livemusiken på scen och estrader går en strålande framtid till mötes. Behovet att samlas för en gemensam och unik musikupplevelse i stunden är större än behovet att gå omkring och vara ensam om sin upplevelse och kunna upprepa den närsomhelst med en sladd i örat. Dessutom utvecklas smaken med åldern och ny publik söker sig till andra dimensioner som den stora musiken utan taktfasta beats erbjuder.
Vad gäller opera kan det räcka med att kolla med vilket Folkets hus som helst som har en biograf. Alltid fullt när det sänds Metropolitanopera. Och tänk bara på förtjusningen över Ernmans röst.

Opus: Vilka fem saker skulle du ändra på om du var ny vd på valfritt konserthus?
1) Förändra det gamla vanliga konsertformatet och jobba mer med tematiserade konserter.
2) Motarbeta agentväldet.
3) Stävja maestromytologiserandet.
4) Öka samarbetet med skolor.
5) Utnyttja kala väggar och utrymmen för multimedia, konst, litteratur och sådant kringtjafs som brukar finnas på kulturhus.

Opus: Varför kan Hans Pålsson memorera 600 sidor Beethoven, Nina Stemme sjunga Isolde utantill, men solister i Mozarts Requiem inte sjunga sex minuter effektiv tid utan att stå med näsan i noterna?
Av födsel och ohejdad vana. En utspridd vanföreställning är tydligen att det skulle se amatörmässigt ut utan noter. De enda som behöver noter är orkestern. Michael Weinius sjöng sitt Wagnerprogram utantill i Berwaldhallen sist. Det bidrog till den stora upplevelsen.

Opus: Om du får gissa – vad blir nästa stora fråga för de klassiska institutionerna att brottas med – och lösa?
Se fråga två och lägg till återväxten av kunniga, kreativa, innovativa och passionerade chefer. Publikarbetet kan aldrig underskattas. Publiken är allt. Man måste älska och respektera den och ständigt uppfinna nya sätt att överraska och stimulera den att komma tillbaka.

Opus: Sist, jag är jävig på alla vis när jag säger att OPUS kommit ut med sitt 25:e nummer är en sanslös bedrift utan att ha fått en enda krona kulturrådspengar. Men varför tror du att OPUS lyckats överleva?
Det stora och breda intresset och behovet hos den publiken att ha ett bekräftande magasin. Ett slags livsstilsmagasin för dem som älskar klassisk musik. Ni vänder er inte till avant-gardet precis. Utmärkande för den klassiska publiken är att man sällan kan utläsa det intresset från en persons utseende. Det kan vara vem som helst. Som du och jag. Då kan det kännas fint att markera sin grupptillhörighet med ett nummer av OPUS.

Opus: Så här recenserade du OPUS när vi kom ut för fyra år sen:
”Våtvarmt hotande med "Trevlig läsning" inleder redaktörerna Johannes Nebel och Jonas Söderström premiärnumret av musiktidskriften Opus (01/05). Denna förmenta välgörenhetsinrättning för den klassiska musiken ägnar sig tyvärr mer åt blomsterspråk än substans. Opus vill "slå hål på den snobbiga ytan som utestänger många". Men de gör ett vanligt fel, de skriver också från utsidan, utan skrytsamma insikter. Det är insidan som de utestängda är nyfikna på. Det är därför det bästa i numret är utdrag ur bandade intervjuer med Sixten Ehrling, alldeles av egen inneboende kraft.”
Har vårt blomsterspråk vissnat bort och ersatts av något bättre, eller lider tidskriften av samma åkomma idag tycker du?
Go for it. Såga på!
Haha! Ni går med håven. Ni HAR blivit vassare. Ni GÖR ambitiösa genomgångar bland annat av ekonomi och strategier för överlevnad i det bistra kulturklimatet, men ni är fortfarande lite grand av ”trivselministrar på musikdepartementet” (”Nina Stemme är inte alls så dyster i verkligheten. Inombords tror vi att hon jublar”). Nåja.
Ni är i klorna på er art director. I bland vet man inte vad som är redaktionellt material och annons. Och ni har fortfarande för få kvinnor på omslaget. Jag noterar dock med glädje att ni använder Hanna Höglund som också skriver kritik här i Expressen.
Om ni skulle sätta upp ett nytt mål så är det att överraska med någonting i varje nummer. Det oförväntade. Det som gör skillnad och sedan kommer att citeras i dagspressen. Typ Benny Andersson svarar på frågan varför han inte vill lägga grundplåten till ett nytt operahus i Stockholm. Eller ”Fem dirigenter sågar svenska musikkritiker” eller ”De tio bäst klädda sångarna”.

Johannes Nebel intervjuade, ansvarig utgivare för Tidskriften Opus.

När jag jobbade på P2 blev jag en gång uppkallad till den dåvarande chefen Christina Mattsson. Jag fick en reprimand. Hon hade hört popmusik i P2. Jag hade spelat Stings ”The hounds of winter” i ett mina melodiradioprogram för den klassiska kanalen. Låten hade passat bra i en mix mellan Bach och Mahler, om jag inte minns fel.
På den nya semiklassiska skivan ”If on a winter´s” night på Deutsche grammophon finns ”The hounds”givetvis med.
Den kom i dag.
Jag drömde om Sting i natt. Ja, det är ju på den nivån som ni vet. Jag har inte drömt om honom på några år nu, men drömmarna är lika orealistiskt realistiska som de alltid har varit.
Det är lika bra att vara öppen med det där. Jag skäms inte ens.
Vi har en lång relation, jag kan hans minsta skavank. Men därför slukar jag heller inte den här nya skivan med hull och hår. Inte först.
Jag har svårt att uthärda när han tonbildar för tydligt och liksom skapar en resonanstunnel bakom näsan kring sitt nyfunna välljud.
Som om han behövde bevisa att han kan sjunga fint.
Jag har riktigt svårt att vänja mig vid det.
Dessutom diggar jag Stings gamla filosofi att det inte behövs någon annan religion än sex och musik. Den här skivan har en viss slagsida åt det kristna jul-budskapet även om det handlar mer om en årstidsstämning än själva Xmas.
Annars är den nya DG-skivan, den naturliga uppföljaren till Dowlandplattan, en läckert akustiskt producerad samling med kammarmusikaliska vintersånger som utgör en brittisk brygd av folklore, barock och Stings egen musik. Bach, Purcell och Praetorius, ja alla mina gamla grabbar. ”Det är en ros utsprungen” med sång ackompanjerad av Julian Suttons ålderdomliga melodeon och deklamation (ja, det ÄR härligt pretentiöst) till nynnande kör och pizzicatostråkar, magiska Purcells ”Cold song” till spröda, men aldrig söta stråkar och Dominic Millers minimalistiska ackompanjemang. Det är som en dröm går i uppfyllelse. Ända sedan jag jobbade på P2 och tjatade på skivbolaget om att jag ville ställa frågor om klassisk musik till honom. Och nu kommer svaren, sakta men säkert på skiva, på gamla dagar.
Han avslutar med en egen profana spökhistoria, en textsättning av Bachs Sarabande ur den sjätte cellosviten. Jag ger mig. Jag dör.
Jag kan inte vänta tills jag får höra de här låtarna live.

I dag kan ni läsa min recension av Édith Piafs självbiografi, ett något märkligt uppdrag eftersom det är 51 år sedan den kom ut och 46 år sedan hon dog. Boken är tråkigare än hennes liv.
Det sista året av sitt liv var Piaf gift med Théo Sarapo. Jag vet inte om de var älskande, hade en syskonrelation eller om hon var hans mor eller faghag, det har jag inget med att göra, men att det var kärlek råder ingen tvekan om när man studerar hennes ögon i det här klippet.  


Uppdatering pga en mailväxling med Rikard Wolff:
Hej Gunilla
Läste din anmälan av Piaf-boken.
Du har alldeles rätt i att den är trist, jag tror inte hon var särskilt delaktig i den, den är spökskriven (minns inte vem just nu). Det kom ytterligare en ”självbiografi” strax innan hon dog: Ma vie, skriven av en journalist som hette Jean Noli. Kul i alla fall med youtubeklippet.
Är du road av ämnet så har jag  det mesta både i inspelningar, artiklar, bilder och böcker.
Allt gott
Rikard W.
 
Hej Hej!
Vi borde bett dig skriva.
Ja, men om det är helt belagd spökskriven självbiografi undrar man verkligen vilken poäng det är med att ge ut den nu.
Tror du inte att hon ville formulera sig så här om sitt liv? Jag vågar tro det. Det är liksom min poäng.
Gunilla

Visst det är en  paradox, det finns en aspekt av Piaf som är väldigt småborgerlig (Redan Marianne Höök påpekade det i ett fint radiokåseri 1958). Piaf var en utlevande kvinna i livet ooch en gränsöverskridande artist = revolutionär. (Det är ju hennes signatur som håller henne levande som artist än idag) Men samtidigt väldigt konventionell visavi hur hon skulle uppfattas i offentligheten. Nästan allt  som kommer från henne själv är sockrat och tillrättalagt, samtidigt som hon avslöjar allt i sin sång. Intressant och vackert. Finns mycket att säga om det.  Säkert ett socialt fenomen i botten, ingen självkänsla på den intellektuella arenan. Hon liknar faktiskt Callas därvidlag som ju är en furie i sitt konstnärskap (och en drake i livet) men jättekonventionell när hon uttalar sig.
Rikard W.

I dag har jag bloggat en stump om stämsång i radio på Radiobloggen.

Män och dockor


Den förnämliga musikalartisten Anna-Maria Hallgarn och hennes systrar. Alla är värda en bättre idé.

GUYS AND DOLLS | Av Loesser, Swerling och Burrows | Regi Hans Berndtsson | Göteborgsoperan | Tid 3 tim.

Hjälp, jag är med om en svensk 50-talsshow.
I Skavlan sitter en seglare och skrävlar för en skara manliga gäster samt Lisa Nilsson och när programledaren frågar vem av dem han vill ta med på en seglats väljer han Lisa,”eftersom man kan behöva värma sig”.
TV4:s dokusåpa Mammas pojkar cementerar könsmaktsordningen på ett sätt som borde fått landets feminister att resa ragg för länge sedan. En skara lättklädda kvinnor blir synade och utsorterade av tre ung (nåja) karlar, coachade av sina mödrar. Man talar om flickornas form och färg som om de vore tröjor.
Det är inte mycket som skiljer Marbellapoolens wannabee-flickvänner från de lättklädda dansöserna på nattklubben Hot Box i Guys and dolls, eller de kråmande namnlösa hororna som skrevar i scenografin, förutom att de senare fått koreografi.
Göteborg vill inte vara sämre än andra svenska städer och nu kan man alltså stryka Guys and dolls från listan av musikaler som alla andra har spelat utom de.
Man har några goda skäl att spela den här musikalen:
1) Frank Loessers omväxlande musik med allt från operettiga jätteensembler till salta vaudevillenummer.
2) Det svenska musikalundrets till synes outsinliga förråd av lysande artistdoldisar värda stora och små roller.
3) Den konstnärliga motvikten till privatteatrarnas Vicky-van-der-Lancken-filosofi där kändisnamn är viktigare än allt annat.
Det låter verkligen väldigt bra om den här ensemblen.
Göteborgsteamet nöjer sig med det.
Jag gör det inte.
För vad är det vi ser annat än en flådig reproduktion av allt vad 50-talets amerikanska underhållningsindustri stod för. Mot en kittlande fond av gatans spel och dobbel, prostitution och spritkultur står frälsningsarmén i pikant signalrött. En av de kvinnliga frälsissoldaterna faller, förlöst av några bacardi, pladask för den mest förhärdade spelaren. Den andra kvinnliga hjältinnan ska äntligen, efter 14 års svikna löften, äkta sin slarver, få på sig vigselringen och förklädet.
Regissören Hans Berndtsson är inte intresserad av någon uppdatering. Kvinnor är våp, män är män.
Det är tänkt att vara roligt, men jag kan hålla mig för skratt.

Coola Olga Neuwirth.
Dagens klipp är ett gratulationskort till Kammarensemblen som firar 25 år. De gör de med Olga Neuwirths (Elfriede Jelineks kollega och landsman) ”Construction in Space” på lördag klockan 15.00 i Dieselverkstaden.

Se denna ljuvliga lilla kortfilm där Ensemble modern spelar hennes musik, ett slags fryst barockögonblick med gotisk finess, The Calligrapher av The Quay brothers, som också animerade den klassiska musikvideon till Peter Gabriels Sledgehammer. The Calligrapher beställdes och refuserades av BBC.
Klassisk Youtube nr 67: Olga Neuwirth.

Hovkapellet, upplyfta från diket, men dock i sin vanliga miljö.

Jag måste berätta om i går. Det är sant att man blir Wagnerian genom en långsam process, men när den där processen väl är igång går den inte att stoppa med mer än att man undviker Wagner. I går var det klippt igen. Jag kommer till det.
Konserter är i allmänhet för långa. Eftersom de ofta är produkter av vad några agenter har bestämt i ett hotellrum, och inte av vad den konstnärliga ledningen i ett konserthus har värkt fram, så ska de behandlas därefter. Man får ta ansvar för sin egen upplevelse. Man behöver inte stanna ända till postludiet.
Man borde kunna lösa biljett för en halv konsert. Det skulle också bli en bra mätare på vad publiken är intresserad av.

Konserter i Berwaldhallen har vissa inbyggda problem.
1. En obekväm radiohallåa promenerar ut på podiet och återberättar ungefär det som står i programmet med ett på scenen oanvändbart radioläte.

2. Sångsolisten har ett notställ eller en notbok mellan sig och publiken. Det finns ett konkret hinder i vägen mellan sångaren och publiken, vilket också blir ett metafysiskt hinder för upplevelsen.

I går var det nåt helt annat i Berwaldhallen.
I går gästspelade nämligen Hovkapellet med ett Wagner och Prokofjevprogram.
Dramaturgen Stefan Johansson presenterade på ett levande, kunnigt och roligt sätt. Fritt ur hjärtat.

Tenoren Michael Weinius sjöng Wagnerarior så att man ville rusa ut på Östermalm och ropa in söndagsflanörerna. Publikarbetet hade inte varit på topp. Han sjöng Siegmunds vårsång ur Valkyrian, Parsifals ”Amfortas! Die wunde!” ur Parsifal samt Graalberättelsen ur Lohengrin. Utantill. By heart.

Hovkapellets Wagnerform står pall för såväl ljuset i Berwaldhallen som bytet från Gregor Bühl till Michal Dworzynski. Det är slitet att prata om trolleri, men det finns inget annat ord än förtrollning för det som händer när stråkarna börjar spela det där eteriska preludiet till Lohengrin och alla operaminnen, dofter av salongen, ljudet av steg mot scengolvet, ridåer, scenografier, diffusa gestalter, ja till och med kvävda hostningar, lägger sig som en fet stämning i rummet.
Mina tankar sliter sig inte och åker hem en enda gång.
Jag går i pausen.
Man kan nämligen inte tillgodogöra sig Prokofjevs Romeo och Julia efter det där.
Min konsert tog en timme.
Det finns ingen lag på att konserter ska vara längre än så.

När Plácido Domingo säger att det känns som om han har fått musikens Nobelpris vet man att Birgit Nilsson postumt med sitt pris har lyckats med det som Stikkan Andersons Polarpris misslyckats med. Allt stämmer nämligen. Från publik till presentatör (en smittande glad Camilla Lundberg). Fullträff rätt in i målgruppen. ”Kungssången” sjungs av den sångkunnigaste publik jag har hört. Bindelfeld har INTE gjort gästlistan. Varumärket Birgit har inte byggts upp av några PR-snillen. Ceremonin är helt rensad från de ovidkommande artister som drar ner varenda Polarprisceremoni. Birgits arvtagare Nina Stemme sjunger ”Liebestod” så man dör och Domingo talar fritt ur hjärtat så man gråter. Han är uppenbarligen mycket rörd där han står på Birgits scen. Det är mycket värdigt.

Två gånger känner jag mig inte riktigt i samklang med resten av operasalongen.
1. När Rutbert Reisch, som är chef för Birgit Nilsson stiftelsen, läser upp kriterierna för en värdig pristagare. Beträffande speciella operaproduktioner, som också kan belönas, måste dessa vara uppsatta ”i kompositörens anda.” En spontan applåd uppstår. Men hänvisningar till den där andan har förstört många goda idéer.
2. När samme Rutbert uttrycker en sådan oerhörd tacksamhet för att kungen vill dela ut priset och hänvisar till att Nilsson var en patriot. Onödigt. Det är nog Kungen som är glad och tacksam för jobbet och för att nationen inte bara har idrottsstjärnor att bygga sin identitet på.

Men annars är det bra. Plácido Domingo ska använda pengarna för sin internationella operatävling Operalia där unga sångare kan komma fram, som Nina Stemme, en av tävlingens första vinnare 1993. Nu ska han inrätta en ny kategori, ett Birgit Nilssonpris, som går till bästa Wagnersångare. Därför kommer prispengarna också tillfalla unga oprövade sångare. Det räcker till mycket, en miljon dollar.

Det är bra, det är mycket bra. Jag kan knappt vänta de tre år som ska gå tills nästa BNP delas ut. Men jag kan ändå inte låta bli att vara en smula bitter över att inga mångmiljonärer verkar vilja lämna ett mer påtagligt avtryck till eftervärlden, i form av grundbulten till ett nytt operahus i Stockholm. Men Domingo säger på fullt allvar att priset kan komma att rädda livhanken på sångare som inte kan försörja sig när deras sångkarriärer är över. Välfärden omfattar som bekant inte hela världen. Det var en ny aspekt på detta operapris som publiken svalde ner med champagnen i Gyllene salen medan hedersgästerna bussades till Stadshuset för galamiddag.

Allt enligt en detaljplan som verkade falla alla på läppen utom TV4 som surade för att de inte fick några egna synkar med Domingo. Det är skönt när det inte är TV4 som sätter dagordningen för varenda gala.

Prisceremonin sänds i SVT2 på fredag 16/10 kl.18.00.

I dag mottar Placido Domingo världens största musikpris någonsin, Birgit Nilsson Prize (En miljon dollar!) på Kungliga operan. Nina Stemme kommer att sjunga och Gregor (Ringen) Bühl dirigerar Hovkapellet. Högtidligare än så kan det inte bli vid Gustav Adolfs torg.
Detta är verkligen dagen för den första större ceremonin kring den nya Birgit Nilsson-kulten - den som började med att ett gäng hängivna fans följde henne världen runt och fortsatte med att en av fansen blev hennes bästa vän och slutligen är satt att förvalta priset i hennes minne.
Tänk om Birgit hade varit lite mera nationalistisk och testamenterat sina pengar till ett nytt operahus i Stockholm. Kanske litade hon inte på att det skulle bli ett hus i hennes smak.
Domingo var Birgits val. Frågan är för dagen är vad han ska göra med pengarna. Det drabbar ingen fattig.
Här undervisar Birgit på tysk-italienska under en masterclass, det är en kort snutt, men den ger en ganska bra uppfattning om hur man ska sjunga opera.