Lika som bär. Hector.           Salem.

Romantiska känslor får tv-tittarna att ringa och rösta i melodifestivalen. Folket följer sitt hjärta. Jag känner alltså ringer jag. Därav resultatet.
”Jag känner alltså är jag” sammanfattar ganska väl romantikerna som vände sig mot de förnuftsstyrda rationalisternas:”Jag tänker alltså är jag”.
Veckans konsert om Hector Berlioz ”Symphonie fantastique” är en utmärkt och pedagogisk väg in till romantikern Berlioz. Dirigenten, kompositören och pianisten Michael Tilson Thomas berättar om hur tonsättaren försöker fånga sin publik, i synnerhet en alldeles speciell kvinna, på kuppen. Thomas guidar genom den melodirikedom och kärlekshistoria som genomsyrar ”Symphonie fantastique”.

1963 vann Monica Zetterlund med ”En gång i Stockholm”. 1965 deltog Georg Riedel med musiken till ”Väldigt vacker”. 1974 vann Abba hela världen med ”Waterloo”.
Vi räknar dem till familjen. De har samtliga fått Sveriges finaste och äldsta musikpris, Expressens Spelmannen, men flera år efter sin medverkan i Melodifestivalen. Nuförtiden ligger juryn steget före. Salem Al Fakir fick Spelmannen redan 2007 så vi var segervissa när han deltog i  gårdagens delfinal med de snyggaste harmonigången och vackraste låten på länge i melodifestivalsammanhang. Keep on walking to Oslo, Salem.

Om ni inte redan har sett den. Missa inte dokumentären om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson, av sonen Pontus, medan den ännu ligger på SVT Play (till och med 9/2). Den främsta anledningen är inte Mahlers musik, men det är en av dem. Andra anledningar är insikter om den svenska kulturhistoria som skrevs utanför Stockholm och det fina bildberättandet med fantastiska korsklippningar mellan fakta och fiktion.
Sedan kan ni läsa Johan Hiltons text.

Det här tipset fick jag från en läsare i dag och vill gärna dela med mig:

Hej.
Läste din artikel i Expressen igår, den var helt superb. Jag har också blivit ”lite” operafrälst sedan 10-15 år, som gammal  Springsteen-fantast, fast jag lyssnar även på det också.
 Jag tänkte tipsa dig om ett suveränt opera-ställe med ”stå-upp” fast med opera. Stället heter ”Caffe Taci” och ligger i New York på  Papillon Bar 22 E/54 st. Kolla hemsidan.
 
Caffe Taci ät en operabar på lördagkvällar 2130-0100, herrar och damer lämnar noter till pianisten Iiya Fedotova som är en 75-årig ryska som spelat på Bolzoiteatern i 25-30 år, sedan sjunger dom akapella .
Leopoldo Mucci som står för arrangemanget kommer från Modena för cirka 30 år sedan, han skulle bli operasångare då men blev arrangör istället. De senaste åren har han haft 6 stycken som gått vidare till
Metropolitan-operan, kolla på hemsidan på filmerna som finns där det är bra beskrivning på verksamheten.
Jag besöker Caffe Taci varje gång jag är i N Y, Pierre Schori brukar vara där ibland, den italienske Stjärnan Andrea Boscelli har uppträtt där.
 
Leopoldo Muccis telefonnummer är, cellphone 19144564376, vanlig telefon 212-8660111.
 
Jag tror att du skulle trivas jättebra på det stället.
 
Hälsningar från
Björn Antonsson
Kristinehamn

I går firade vi våra kulturpristagare på Dansmuséet i Stockholm. Många har redan bloggat. Wiman länkar vidare i sin.
Minglet hade nästan samma åldersblandning som Heffaklumpspristagaren Petter Lennstrand skapar i sin genialiska Salong för alla åldrar. Från Madeleine Grives son Ruben till Bo Strömstedt.
Gårdagkvällens höjdpunkt var när violinsten Maria Lindal och teorbisten Karl Nyhlin spelade en cover på The Knifelåten Heartbeats. Thomas Nordegren blev uppkallad för att läsa texten, vilket han gjorde med stor fattning och emfas, trots kuppen. Sedan följde låten. Elektropopen klädde verkligen i sin nya klänning i analogt ädelträ. Det var som att se ett youtubeklipp omvandlas till en japansk tuschmålning. Publiken stod lika blickstilla. Fernand Legérs scenografi till Milhauds Le création du monde tornade upp sig i fonden. Efteråt var det tyst i flera långa sekunder.
Nu håller jag tummarna för att Nordegren förverkligar sin idé att ta Lindal och Nyhlin till studion i morgon eller på torsdag. Annars måste de ju bara framföra låten vid någon kommande konsert i ReBaroques nya lokaler i Sabbatsbergs kyrka. Och därmed var det sagt.

Uppdatering: Nordegren stod vid sitt ord. Lyssna på första kvarten av torsdagens Nordegren i P1.

DN fortsätter att profilera sig som stockholmarnas lokaltidning. I dagens kulturdel listar man sju kulturhändelser i veckan varav sex med adresser i Stockholm. Jag kan dock bättra på statistiken något, för Metropolitansoperans Simon Boccanegra direktsänds inte exklusivt för Kulturhuset Klarabiograf. Jag vet inte hur många biografer över hela världen som sänder när Plácido Domingo gör titelrollen, men här i Sverige är det ett 50-tal biografer, från Piteå till Ystad. Digitala hus betyder mer för operans spridning utanför storstäderna än nånsin mina Spotifylistor, men de är ett tillskott och i dag lanseras de även i papperstidningen. På nöjet till på köpet! Min tidning har fattat galoppen. Dellert, Ernman och Kempe kommenterar urvalet. Mycket nöje!
PS: Här är länkar till helgens operarecensioner by GB.
Tomorrow, in a year.
Läderlappen.

Jag är glad som ett barn på sjuttiotalet som äntligen har kommit fram till Upp till tretton. Men nu, 34 år senare, var det dags och live till på köpet. Ulf Elfving gjorde ett ”Elfving hälsar på” för P4 här på redaktionen i förmiddags. Ett antal medaretare fick svara på frågor och önska låtar. (Elfving borde göra P1 Morgon i stället för den här sortens Skivor till kaffet. Han är en fantastisk intervjuare – en ulv i fårakläder med klockan inbyggd i kroppen). Givetvis önskade jag opera. Hur och vad det blev hör ni här cirka tio minuter in i inslaget.
Thomas Mattsson bloggade ut låtlistan, om ni struntar i inslaget.
Och om ni känner är conaisseurer så struntar i alltihopa och vänta på min recension av The Knifes Tomorrow in a year,  som man kan lyssna in sig på via den här länken.

Puh. Så var det klart. Nu finns 17-, 18- och 1900-talet som spotifyerade listor på vår sajt. Jag kan inte säga att det har varit lätt. 20 operor från varje århundrade har inneburit att avstå från minst lika många. Jag har helst, men inte endast, valt verk som jag har sett på scenen. Det är trots allt live som opera helst ska upplevas. Om jag har varit inställsam till en början så har jag blivit mera krävande mot slutet. 1900-talet är svårt att komprimera till highlights.
Elektra finns representerad genom Birgit Nilsson och Jenufa genom Elisabeth Söderström, två svenska storheter som det inte går att komma runt. Apropå detta spelades säsongens sista Elektra på Kungliga operan i lördags, äntligen med Katarina Dalayman i titelrollen (hon har haft inte mindre än tre ersättare). Enligt obekräftade uppgifter kommer föreställningen tillbaka. Låt oss hoppas att det blir snart och med samma ensemble. Sven-David Sandströms Batseba läggs ner enligt DN i dag. Man spelade till och med ut konkurskortet, vilket nyss dementerades genom ett mail: ekonomin är ansträngd, inte konkursmässig. Stadsteatern lägger ner och fyller på sin repertoar enligt efterfrågan. Där är repertoarförändringar vägen till framgång. Operan borde se över sina kontrakt så att man bygger in en större flexibilitet. Trycket efter Batseba-biljetter kan rimligen inte vara lika stort som till Elektra. Folk betalade ju 360 kronor för att se den från riktigt dåliga platser.

Veckan har innehållit popkulturella äventyr med P3 Guldgalan i Göteborg och detta har märkts på Twitter, i tidningen, i Hallå P3 och i SVT Debatt. I morgon kompenserar jag mansdominansen på P3 Guldgalan med att se om kvinnooperan Elektra, nu med Katarina Dalayman i huvudrollen. Ja, ödets ironi (och då tänker jag på sexskandalen) är att jag går tillbaka till just Kungliga operan för att känna mig modern och levande.

Medan webbredaktör Lekander sliter med webb-utlägget av 1800-talets Spotifylista och ropar ut över redaktionen: ”Måste hon vara så ambitiös?!” (ska hon säga som är kritiker, översättare, författare, bloggare, ryttare, sidekick hos Nordegren med mera) passar jag på att rekapitulera lite av helgens händelser.
Sjöberg var på Carmen som sändes direkt till Folkets hus-biograferna. Han ringde för en stund sedan och hade så många superlativer om Elina Garanca och zigenarkören att jag grämde halvt ihjäl mig
över att jag hade kunnat motstå middagsbjudningen samma kväll.
Men jag sansade mig. Det hade inte gått. Samma eftermiddag såg jag Kungliga Operans Elektra och om Katarina Dalayman inte hade haft en ersättare hade de väl fått bära mig därifrån på bår. Kritiker kan svamla om att de vacklar ut från föreställningar, men den här gången var det ingen överdrift att tala i såna termer. Det var knappt man orkade applådera, möjligen hade detta också med Dalaymans frånvaro att göra. Lustigt nog hade scentekniken ingen koll på att publiken hade slutat applådera utan fortsatte att släppa fram sångarna en och en sedan publiken slutat klappa och börjat resa sig för att gå. Dalaymans ersättare Janice Baird hade en mycket fin höjd, men hennes mellanläge är inte lika spännande som Dalaymans. Och för att matcha Emma Vetters Chrysothemis och Marianne Eklöfs Klytaimnestra är det nödvändigt.
Läs Lars Sjöbergs recension från premiären här.
Björn Wiman gav mig nyss sin egen kommentar – ett fullgott embryo till en hel recension. Det är roligt att arbeta på en musikintresserad kulturredaktion. Nu har Nina hunnit lägga min operalista. Kolla här.

Alla skulle kanske inte säga att höjdpunkten i kvällens Sing-a-long opera på Stockholms konserthus var när publiken nynnade med i Intermezzot ur Mascagnis Cavalleria Rusticana, men just då hände någonting fint i konserthusets stora sal. Och säkert också i några av de 35 lokaler över hela landet där Malena Ernmans unika evenemang direktsändes. Det var som att en enorm uppdämd lust att just nynna med blev förlöst. Hur många finkonserter har man inte kvävt ett nynnande som vill ut?  Allsångsvrålat sig hesa har ju alla gjort som också gillar livekonserter med rock. Även om repertoaren mer sällan har varit brudkören i Lohengrin och Nessundorma ur Turandot. Det här är lite mer sofistikerad primalterapi.

På Malena Ernman, operans moderna översteprästinna, projicerar vi all vår musikaliska längtan. Och som hon leker med våra känslor!

För det gör hon, både som Wagner-sopran, svettduks-tenor,maktfullkomlig dirigent och popcornkäkande publik. Ingen kan sjunga ”Rosenarian” ur Figarosbröllop så svidande skönt och sedan vara så grov i mun. Dirigenten/lekledaren Jan-Åke Hillerud ochMalena Ernman ger sig inte förrän alla har roligt. Det är kanske bara jag somvill gråta en skvätt också, mellan skratten, och surar lite för att detaldrig blir nån ”Lascia ch'io pianga” som det står i programmet.

Inte blir det bättre av att konserten avslutas med Beethoven-hymnen”An Die Freude” som jag redan innan den blev EU-hymn tyckte genuint illa om ochsom inte är det minsta rolig att sjunga i tråkigt stolpig fyrtakt.

Men det är jag det.

Die übrige menschen werden Brüder. 

Gjorde ett litet scoop i Berwaldhallen i lördags. Fredrik Reinfeldt var nämligen på plats och det får man säga är Michael Tydéns största bedrift som platschef i bunkern. I går bloggade Björn Wiman träffsäkert om poängen med att statsministern fick höra just intrigmakaren Jagos credo ur Otello. Tyvärr tillhörde numret den andra av kvällens två konserter och då hade Reinfeldt med familj gått hem. Konserten sänds dessbättre i SVT på torsdag kväll. Här är ett äldre klipp med Bryn Terfels paradnummer från Waldbuhnekonserten med Berliner Philharmoniker 1996.
Klassisk Youtube: Jagos credo med Terfel.

I år fyller Arvo Pärt 75 år. Det högtidlighålls i hemlandet Estland med skapandet av ett stort Pärt-arkiv.
Sammanlagt är det 100 000 sidor brev, 15 000 sidor manuskript och två kubikmeter foton som ska digitaliseras i arkivet som också ska innehålla ljud- och videoinspelningar och tidningsartiklar om Arvo Pärt, uppger Sveriges Radios Mitt i musiken.
Apropå detta måste jag bara tipsa er om ett kort klipp där Björk intervjuar och beskriver Pärt. Resultatet har blivit ett litet staccaterat konstverk, präglat av deras individuella, men ändå besläktade brutna engelska.
De talar om dualiteten i hans musikaliska stil vilken Björk tolkar som Pinocchio och syrsan - den ene gör misstag och den andre tröstar eller rättar. Pärt är väldigt nöjd med den beskrivningen och det är jag med som inte riktigt vill höra på den religiösa förklaringen.

Klassisk Youtube nr 65: Pärt/Björk

Julhelgens klassiska musikutbud i SVT har med förlov sagt fått en att känna sig mer död än levande.
Två repriserade och ömkligt producerade minnesprogram om nyligen avlidna, Erik Saedén och Elisabeth Söderström. Den sedvanliga nyårskonserten med Wiener philharmoniker under Georges Prêtre, stel som en pinne. När publiken på Musikverein avslutningsvis klappade i takt till Radetzkymarschen rös jag – och inte av välbehag. Och ändå var jag inte alls bakis. Är då allt slut? Nej, håll ut, på söndag sänds den första delen av Berwaldhallens trettondagskonsert och det blir förhoppningsvis ett välgörande livselixir med i högsta grad levande Bryn Terfel och Helen Sjöholm. Ska själv dit på lördag och återkommer med recension. Än finns det hopp.
Den klassiska injektionen stod författaren och poeten Lars Gustafsson lite oväntat för i gårdagens Vinter i P1 (säsongens sista). Som Podradio här, med förkortad musik dessvärre. Som få andra kan Gustafsson vara vital och reaktionär på en gång. Den manliga dominansen var monumental genom allt från Gil Shaham till Arno Raunig, men jag köpte det tack vare det glödande fokuset på musiken. Särskilt gillade jag hans möte med den ukrainska manskören i Paris tunnelbana, station Chatêlet. Jag föreställer mig att han köpte deras skiva på plats, om nu inte grammofonarkivet hade den redan. Gick själv förbi kören när jag var på väg till Stingintervjun i mitten av november. Det var i sig ett absurt möte, förebådat av kören i kulverten. Fyllt av tecken på liv – och död.

Nöjd vinnare av Menopausfågelfestivalen.

Ni har väl följt Menaopausfågelfestivalen i Lantz i P4?
Inte? Va!
Nä, det hade inte jag heller innan de ringde och frågade om jag ville vara med och jag förmodar att allting ingår i en listig plan för att jag ska börja lyssna på P4 och blogga om densamma. Sagt och gjort.
Och Lantz är inte bara roligast och rappast utan tar helt klart radiouppdraget på fullaste allvar, hon vill veta hur klimakteriet låter - alltså beställer hon - musik. Ska det gå åt klimakteriet, ska det gå till musik. Sex tonsättare har bidragit och en har korats som vinnare: Håkan Lidbos menopausmikrokosmos på en minut.
Här är alla bidragen, de klåfingriga anmärkningar nedan är mina.
Karin Hammar - vissnande trombonstatement.
Håkan Lidbo - den ryska folksagan om näktergalen i kortversion.
A-K von Malmborg - sordinerat primalskrik.
Stallfåglarna - Jösses flickor goes ”Public service” i ”Godmorgon världen”.
Steve Dobrogosz - tjejerna slutade kvällen hängande i klasar runt flygeln.
Augustsson och Järvinen - soundtrack till en Sara Lidmanrroman.
Här är hela programmet, min blygsamma medverkan kommer först efter trekvart, så den kan ni glömma, men programmet är för övrigt rätt kul. Stina Ekblad är med och läser Twitterdikter, till ackompanjemang av Matti Hirvonen. Producenten visste vad han gjorde när han ringde mig, mitt i målgruppen.

Det är nu man får frågor om bra julskivor, men eftersom butikerna lagt baslag på allt från bjällerklang till gläns över sjö så är tystnaden det bästa jag kan rekommendera om inte själen ska spricka. Just nu är tystnaden magnifik. Snö en effektiv sordin.
Sedan kan man ta fram Bachs juloratorium.
På Spotify finns en strålande inspelning med Nikolaus Harnoncourt, Concentus musicus Wien och Arnold Schoenberg-kören. Dansa in julen i Bachs tretakt, i stället för Hej tomtegubbar och co (det är som att jämföra en fullriggare med en optimistjolle). Välj musikantisk glädje och gravitetisk pompa i stället för tinnitusbjällror och påklistrade tomtegrin.

Landets konserthus borde till nästa år ansluta sig till den stora välgörenhetssatsningen Musikhjälpen. Orkestrarna kan framföra varsitt extranummer på respektive livekonserter, som publiken får önska och betala för. På så vis når man en större målgrupp, kastar ljuset på de klassiska konserthusen samtidigt som man deltar i någonting behjärtansvärt. Det är ju så det funkar. Håkan Hellströms värde stiger genom att han skänker en signerad gitarr till välgörenhetsauktionen. Alla vinner.
Värdet på evenemanget sjunker dock betänkligt av att programledarna måste svälta under de sex dagarna i glasburen. Det är cyniskt och känns som riktigt trashig underhållning att de ska stå hungriga och sända. Det är ovärdigt och det luktar illa (ammoniak). Om villkoren vore annorlunda skulle man ha lättare att få intressanta programledare att nappa på uppdraget att sända dygnet runt. 

All I want for Christmas är Morgonpasset i Berwaldhallen. Och så blev det.

Ursäkta det monomana, men 2009 var alltså året när Malena Ernman vann den svenska melodifestivalen, Sting gjorde ännu en platta på DG och Salem Al Fakir spelade med Sveriges radios symfoniorkester och publiken ute i landsorten fylkades på sitt lokala Folkets hus för att höra Metropolitanopera. Allt var inte renodlat klasiskt, men det klassiska rummet blev folkligt. Och folkligt blev fint.
Och i dag fick jag årets juklapp i form av en sång i P3.
Mina damer och herrar, vi står inför ett paradigmskifte. Exemplen snöar ner.
Martina, Hanna och Kodjo, Morgonpasset i P3, sjunger ”Let it snow” tillsammans med Sveriges radios symfoniorkester (och tycks det, vid en närstudie, Salem Al Fakir vid flygeln.)
Hanna är leadsinger, med pojkaktigt oförställd stämma, Kodjo bidrar med en stabil vibratolös baryton och Martina fyller ut med sin blygsamma, men habila, altröst. Orkestern låter gladare än jag hört dem på länge och låten gjorde min dag.
Här är den.
Let it snow!
Nu ska jag följaktligen önska klassisk musik i Musikhjälpen.

Fyra förslag till expanderat Konserthus.

När den tredje Expressen-medarbetaren inom tre meters avstånd ber om klassisk musik till arbetet måste man börja tala om en trend. Jag skickar över Spotifylänkar till Chopin, Stravinsky och Mozart. En fjärde medarbetare tar för länge sedan självständigt fram Bachs juloratorium till varje jul, har bokat operaresa för sig och sin äldsta lilla knodd till Göteborgs Trollflöjten samt skrollar runt på Kungliga operans sugiga sajt för egen kommande upplevelse av Elektra. En femte återigen har sitt på det torra genom att han en gång i tiden ärvde hela Camilla Lundbergs samling av klassiska LP-skivor. Nu är vi i klar majoritet, vi som väljer att klara oss utan den rytmiska fyr-fyran och trängtar efter melodilinjer som man behöver fler än en genomlyssning för att greppa. I en annan del av stan har Konserthusets chef Stefan Forsberg expansionsplaner. ”Här ingår bland tankar om exempelvis en helt ny ”Black box”-scen: Konserthuset har behov av en multifunktionell experimentscen, främst riktad till en yngre publik, med ett utbud bestående av kompletterande genrer.”
Hahaha, den räven, nu ska nog Kungliga Operan få se att det kan bli åka av. Just en sån skulle nationalscenen behöva.
Jag tror på en renässans för konstmusiken på tiotalet. Den har redan börjat.

Birgit Nilssons legendariska inspelning i nypress.

”Jag ser ingen skillnad mellan att gråta och musicera” skrev Friedrich Nietzsche i Ecce homo 1888. Och Richard Strauss Elektra är väl ett expressionistiskt praktböl i Nietzsches anda.

I morgon är det premiär på Elektra på Kungliga operan, Birgit Nilssons härligt neurotiska paradnummer görs av Katarina Dalayman. Staffan Valdemar Holm regisserar och Bente Lykke Möller gör scenografi och kostym.
Här är en länk till fina genrepsklipp från Operan.
P2 sänder.