CARMEN | Efter Georges Bizet, Ludovic Halévy och Henri Meilhac | Översättning Frans Hedberg | Regi Mellika Melani | Bearbetning Magnus Lindman och Mellika Melani | Backa teater, Göteborg | Speltid 2.15 t.

Man kan ledsna på den världsberömda kastanjettvirtuosen från Gitanespaketen och de förföriska zigenarklichéerna som vecklas ut lika säkert som solfjädern. Det händer att man längtar efter en modern, vanvördig, humoristisk och hård Carmen. Nu har Backa en sådan.
I Mellika Melanis uppsättning och bearbetning har Carmen blivit ännu en berättelse om världen efter 11 september – en svart satir om terrorspöken. Carmen förkroppsligar de främlingar som västvärldens alla Don Josés både försöker kontrollera och ha ett varaktigt förhållande med.
Den bolmande fabriksarbeterskan med utmanande utseende och no-bullshit-attityd är inte hälften så hotfull nu som på Bizets 1870-tal. Inte i egen kraft. (Även om Ulf Rönnerstrand blir tvungen att ta av sig naken och slänga sig i väggen flera gånger för att kunna stjäla lite fokus från henne). Melani sätter henne i ett nytt sammanhang. I talkör skanderar ensemblen ett meddelande från EU-kommissionen till Europaparlamentet om ”faktorer som bidrar till radikalisering med ökat våld”. 14 manliga statister med bar kropp och invandrarlook representerar hotet och utanförskapet och spelar det hånade instrumentet blockflöjt. ”Nobody wants to anställa blockflöjter.” Ja, det är roligt också. Roligt och sorgligt. Ingen av dessa statister träder fram ur kollektivet. I stället hoppar de omkring som apor på apberget. Rätt upprörande. Kanske är den starka upplevelsen av samma gamla etniska hierarkier på scenen avsiktlig.
Av Bizets musik finns bara brottstycken kvar, arrangerade för slamrig balkanbrass och Backas tappra musiker. Ensemblens skådespelare sjunger, för det mesta avsiktligt dåligt. Det är faktiskt rörande när operaarior reduceras till enkla visor. Problemet är Dror Feilers skoningslösa mellanspel, de hejdlösa klangmassorna av oljud. Jonas Redigs ljusdesign lysrörsflimrar och strålkastarbländar för maximal olustkänsla i Bengt Gomérs svartkaklade simhallsscenografi. Man blundar och håller för öronen.
Det är väldigt ojämnt och oskönt, men emellanåt är det hysteriskt roligt. Don José (Kjell Wilhelmsen) vill att Carmen (Frida Röhl) ska dansa för honom, precis som i operan. Hon dansar och sjunger halvhjärtat, på några olika språk inklusive arabiska. Nyss hade hon en gymnastisk sexövning med Escamillo (en drift med kärlekens cirkuskonst) så Don José är svartsjuk och missnöjd. Men Carmen är född fri. Hon vill inte ha honom och den kontrollerande makten försök att tygla henne tar sig alltmer konstiga uttryck. ”Please put all pussys in a 100 ml plastic bag”.
Don José svänger med sitt automatvapen. Alla dör. Det vill säga de 14 blattarna med bar överkropp. Carmen och Carmen (det är två som slåss om rollen) leker att de dör.
Så här djärvt kan Carmen alltså dekonstrueras. Jag bad om nåt vanvördigt, och fick det. Rakt i ansiktet.

I dag skriver jag i tidningen och på nätet om Benny Anderssons tacktal om Bergman, Garbo och melankoli på Rock Hall of Fame. Fanns det en Classical Hall of Fame så hade naturligtvis Gustav Mahler varit invald. hans tacktal hade riktats till Alma. Och kanske lite till Freud som analyserade deras äktenskapskris. Först som sist. Gå på Mahlerfestvalen i Konserthuset, köp programboken. Skaffa ett liv.
Jag tog ett glas rött och fick rena dåndimpen av femman i måndags medan Andersson tacktalade i USA. Min syrra med. Det satt i hop alldeles hisnande fantastiskt med Helsingfors stadsorkester under ledning av John Storgårds. Vi grät och skrattade inombords i alla fall. Och det var inte bara vinet, kontrasten mellan Kaplans stela dirigering och Storgårds plastiska som gjorde det. Det var Mahler. Det är som förgjort vad alla dessa vita europeiska män åstadkommer hela tiden.

Ju mer jag tänker på torsdagens konsert i Stockholms konserthus desto mer undrande ställer jag mig inför fenomenet Gilbert Kaplan, den amerikanska börsekonomen som började med att betala för att dirigera, men med tiden fick inbjudningar och övergick till att dirigera gratis.

Jag gick till Stockholms konserthus i akt och mening att bilda mig en egen uppfattning om den stenrike amatördirigentens konster framför kvällens orkester, Kungliga hovkapellet. Jag gick därifrån brydd av fenomenet och oberörd av totalupplevelsen. Hans teknik imponerande inte det minsta, hans armar slog statiskt upp och ner, ryggtavlan utstrålade inte alls den säkerhet som en dirigent borde ha efter att ha dirigera samma symfoni hundratals gånger. Utantill till på köpet. En diskussion utbröt under min facebookstatus, som ni kan följa i min förra bloggpost.

Det som jag först tyckte var ett rörande bevis på en människas engagemang ersätts efter ett tag med indignation. Inte minst med tanke på både kvinnliga och svenska dirigenters dåliga representation framför svenska orkestrar. Ryktet går att Kaplan skulle ligga på rättigheterna till tvåan och därmed tvingat in sig. Trygve Nordwall, tidigare orkesterchef för Sveriges radios symfoniorkester, orkesterchef för Tonhalle i Zürich och Bayerska radion samt förläggare på Universal edition, hörde av sig med sin syn på saken. (Om man går igenom Noerdwalls orkesterchefsverksamhet så finner man att han inte en enda gång har engagerat Kaplan för att dirigera tvåan).

Som svar på spekulationerna om att Kaplan skulle ha ensamrätt på att dirigera verket intygar han, som tidigare förläggare bland annat till Mahlers andra symfoni, att det inte finns någon exklusivitet hos någon dirigent för detta verk. Dessutom tillhör verket ”public domain”, vilket gör att det inte är upphovsrättsligt skyddat.

Nordwall har dock hittat en ny utgåva, ”Neue kritische Ausgabe der II. Symphonie” som är signerad Renate Stark-Voit och just Gilbert Kaplan, vilket man kan tolka som om Kaplan haft med sig ett eget orkestermaterial, och att det än så länge bara används av honom själv.
Han har ju vissa ganska banala egenheter för sig, som att lämna pulten efter första satsen eller att kören ska sitta ner i början av sin insats. Annars var det inte mycket som vi i publiken märkte som i så fall motiverade denna nya utgåva.
Information om denna finns på Gustav Mahlersällskapets internationella websight www.gustav-mahler.org/.

Men enligt Nordwall svarar Universal Edition fortfarande för den auktoritativa utgåvan inom ramen för Gustav Mahler Gesamtausgabe. Och detta material kan alltså hyras och framföras av andra dirigenter än Kaplan.
 
Nordwall fortsätter: ”Gilbert Kaplan, som jag också känner personligen och tycker är en trevlig och intressant prick, erbjuder sig regelbundet att dirigera detta verk med de ledande orkestrarna världen över. Själv har jag låtit dirigenter som Frühbeck de Burgos (Stockholm), David Zinman (Zürich) och andra leda detta storartade verk”.

Gilbert Kaplan är konstnärlig ledare för Konserthusets Mahlerfestival.

Fotnot: Jag har mailat en fråga till Konserthuset angående utgåva och gage. Fortsättning följer. För övrigt är det femman med Helsingfors stadsorkester i kväll. Vi ses!

Uppdatering. Svar från Konserthusets presschef Tony Lundman:
”Ja, han dirigerar alltid utan betalning vad jag förstått.
Har ingen särskild uppgift om utgåvan och stämmaterial, de är från Universal. Däremot har han själv ett unikt partitur i faksimil, med Mahlers noteringar etc, och det är ju möjligt att han fört över info från det till moderna partitur. Har också hört något om att en ny kritisk utgåva är på väg, där är Kaplan inblandad.”

Titta, här är han med Wiener philharmoniker.

Här är min recension av hur det lät när Gilbert Kaplan dirigerade Kungliga hovkapellet i Mahlers tvåa på Stockholms konserthus i går.

En intressant tråd har utvecklats under min status på facebook där jag i går skrev att det måste vara fel på tolkningen eftersom jag var mer uppfylld av att jag missade dokumentären om Familjen Jackson än av Mahlers tvåa.
Jag låter mina professionella facebookvänner vara anonyma, de har inte bett om att synas här, men jag kan inte undanhålla bloggläsarna det samtalet:

En musiker: ”...håller med. Flatline...”
En producent skriver då: ”Det är klart att det är fel på tolkningen när första satsen (som också går under det dramatiska namnet "Totenfeier") inte har ngt drama överhuvudtaget. Istället får att vara en sportbil med 400 hästar är det som en gammal Skoda med punktering. Långsamma tempi, segt. Tur att kören var bra och orkestern lyckades spela utan att följa Kaplan - han är ingen bra dirigent, han är ingen dirigent! Jag vill höra trean och sjuan ....och nian!!!”
En annan musiker ryter till: ”Gubbj.... är ingen dirigent!!!! Han borde aldrig få komma i närheten av en orkester!”

Programserien ”Dom kallar oss artister” sparade det bästa till sist. I går gick Robyns program och precis som hennes superpersonliga Sommar-program hade hon ett avslappnat, men tydligt personligt tilltal som vittnar om en stor respekt för sin publik. Respekt. Inte rädsla. Det finns inte unset av ängsligt tillmötesgående eller skitnödig självbild här. Det räcker nästan med att kolla varje programs intro, det vill säga där artisten presenterar sig själv och innehållet för att fatta att Robyns program toppar listan bland de åtta.
Hennes fingrar är helt klart med i spelet.
Bilen spelar en alldeles särskild roll. Robyn och Klas Åhlund justerar ljudet live on the road efter hur de låter i bilstereon. Hon tycker att det är viktigt att anpassa ljudet efter hur det faktiskt kommer att låta som det gör i folks stereoanläggningar.
Sist sjunger hon live för tittarna och värmer samtidigt de frusna åskådarna på Sergels torg en av vinterns kallaste dagar. Allt är betecknande för Robyns inställning till sin publik och i förlängningen helt i enlighet med hur den här lilla halvtimmen i SVT blir. Nämligen tio gånger bättre underhållning än oceaner av melodifestivaltv.
Se den på SVTPlay.

Torsten Föllinger verkade som talpedagog för såväl sångare som skådespelare. Han undervisade 1969-1987 vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han sjöng såväl opera som operett, spelade teater och cabaret (främst Brecht-Tucholsky). Han var ofta med i TV och radio, och sjöng in flera skivor. Han medverkade även i ett par filmer.
Många sångare och skådespelare har blivit undervisade av Torsten Föllinger. Hans namn har alltid dykt upp som referens i intervjuer jag gjort i närheten av tiljorna. 1969-1987 undervisade han vid Teaterhögskolan i Stockholm och han var flitig gästpedagog vid teatrar, operor och skolor i Sverige och utlandet.
Det här var ovanligt torrt skrivet. Förlåt. Det är för att jag aldrig fått chansen att bilda mig en personlig uppfattning om Torsten. Men det har ni, kära bloggläsare. Jag vet att han var en dynamisk pedagog. Det måste finnas många som minns. Hör gärna av er. Ni är välkomna att använda min blogg som minnesbok.

Dagens solskenshistoria hittar jag i Sydsvenskan.

Sveriges båda klassiska musiktidskrifter vill gärna göra Ola Salo till sin kille. Det är Salo, och inte nån av Sveriges alla multibegåvade musikalartister, som blir förste pristagaren av Tidskriften Operas musikalpris. Han får priset för sin tolkning av Jesus i rockmusikalen Jesus Christ Superstar, som spelades på Malmöoperan säsongen 2008-09. Jag tycker snarare att han var väldigt bra på att vara Ola Salo.
Förra året dök Salo upp som omslagspojke på Tidskriften Opus (#21) tillsammans med pianisten Per Tengstrand. På cd:n Arkeology spelar nämligen Tengstrand ett stycke av Jonas Nydesjö som bygger på låten ”Calleth you, cometh I”. Salo har dessutom tryfferat Tengstrands pianorecitaler med en och annan Schubert-lied, skojat om att han inte får vara medlem i ”föreningen för seriösa tonsättare” och kan enligt Opus inte vänta tills han får göra ”Erlkönig” i rockbandsättning.
Sönderövade instrumentalmusiker i den klassiska musikvärlden ryser av förväntan. Kanske kan man äntligen få lite välförtjänt mediemys.
Finmusiktidskrifterna vill leka med Salo. De vill tämja och träna honom. Och det går nog, till en viss gräns. Rätt som det är hoppar han upp ur vattnet, gör någonting chockartat och försvinner. Rätt som det är får man klara sig själv igen.
Späckhuggaren Tilikum satte tänderna i tränaren Dawn Brancheau och drog ner henne i poolen. Han ville bara leka, men leken blev för häftig. Det var fint så länge det varade.

Naima Wifstrand. Bilden är hämtad från Ingmar Bergmanstiftelsens  förnämliga webbsajt.

I stället för melodifestivalen, som ikväll inte innehåller särskilt mycket av intresse rekommenderas en filmföreställning på Youtube. Där finns nämligen hela Bergmans Sommarnattens leende från 1955, om man bara orkar trycka fram sekvenserna, en gång var tionde minut, och det gör man. Detta är fantastisk underhållning späckad av aha-upplevelser då man igenkänner skådespelare, företeelser och karaktärsdrag som senare dök upp i Fanny och Alexander.
Naima Wifstrand är lika allvist cool som Gunn Wållgrens Helena Ekdahl.  Harriet Anderssons piga lika inbjudande som Pernilla Augusts. Jarl Kulle en lika stor bock i båda filmerna. Och så vidare. Titta och njut.
Vill man ändå framhärda i melodifestivaleriet, vilket brukar göra lunchen roligare på måndagen, rekommenderas att hålla ögonen på Johannes Bah Kuhnke (eller om ni minns Hedwig, Greven, Noppe, d'Artagnan eller Demetrius) en Stadsteaterskådis på vift. Får se om hans karisma kan reparera det faktum att texten tog slut innan låten gjorde det. För övrigt är jag hjärtligt trött på det här pojkäventyret.
Här är min recension av Stephen Sondheims musikal Sommarnattens leende på Stockholm stadsteater i går.

Operakollo.

I dag kallade Operan till presskonferens för att presentera en nyhet. Med viss förväntan lämnade jag mina kollegor på redaktionen och tog mig till Gustav Adolfs torg med olika idéer om vad det kunde gälla. Det skulle handla om ”en hemlig verksamhet...med 20 000 besökare varje år”. En orkesterklubb under takåsarna? ”Repetitionerna av en ny svensk opera” Har jag verkligen kunnat missa det? Hillborg? Rehnqvist? Vem?
Jag gick på den enkla. Ingenting nytt under solen. Operan vill bara ha lite positiv publicitet. Jag klandrar dem inte. Operan sysslar dessbättre väldigt lite med osmakligt sextrakasseri av unga dansare utan mer med berömvärt flirtande med den unga publiken. Och detta var nyheten.
Med den nyskrivna svenska operan menades den redan aviserade och barnsäkra Gossen och kärleken till tre apelsiner som Operan gör i samarbete med Dockteatern Tittut med musik av Tittuts ständige Leif Hultquist.
Unga operans pedagogiska arbete med workshops, kollo, besök och föreställningar kan man studera närmare på sajten. Här gör man en enorm insats som skolorna behöver all hjälp i världen med. Låt oss bara hoppas att nåden inte bara tillfaller Adolf Fredriks musikklasser genom dess insatta och initiativrika lärare. Själv kastade jag mig så klart över recensionsavdelningen. Sålunda skriver förstagångsbesökarna Leo och Stephen om Elektra:

”Leo kände att den var jävligt svårsmält, för hans del tog det typ 30minuter innan han fattade att hon (Elektra) sjöng. Hon sjöng dessutompå tyska. Det tog ett tag innan vi kom in i storyn, men efter ett taghängde vi med i pjäsen och vi får lov att säga att trots att det ärlite svårsmält ibland, så kan man inte förneka hur proffsig ochinlevelserik hela showen är!”. ”Den känslan som väcktes under mordscenen har jag inte i den bästa av Hollywoodfilmer någonsin känt”, sa Leo efteråt.”
När det gäller unga fullgör alltså nationalscenen sitt uppdrag. Det var dagens budskap.



Sedan gick jag på Klara soppteater med Å. och vi njöt av Elisabeth Ljunggren och Aminah Al Fakir Bergmans Shakespeare-föreställning Som vi vill ha det, som hade mognat och rest sig sedan premiären på Boulevardteatern förra året. En feministisk operaskola i det lilla och en betraktelse över det stora relationstrasslet, om gamla drömmar och nya roller, om andras förväntningar och eget självförverkligande. Men också om att ta tag i sin karriär, sjunga opera som man själv vill ha det, för att man själv vill det.

Margareta Sörenson har just kommit hem från Paris och jag blir grön av avund när jag läser hennes recension av De strandade från skeppet Hoppfullheten på Théâtre du soleil. Jag har nämnt det förut. Utöver allt annat som solens teater har belyst var det Ariane Mnouchkine som satte ljus på Purcells ”Cold genius” genom den oförglömliga dödsscenen ur hennes film om Molière. Nu finns den på Youtube och här har ni den.
Klassisk Youtube nr 63: Purcell/Molière.

Bifogar även en länk till den rörande stumfilmsparodin Resan till Oslo, som Mnouchkine gjorde som tack för det internationella Ibsenpriset (förra året motsvarande cirka 2,9 miljoner kronor) och, som även Margareta Sörenson nämner i sin recension, var en biprodukt till den nya Jules Verne-produktionen. Griegs pianokonsert i a-moll går ikke att ta miste på här.

Medan halva min lilla redaktion (utom Nina Lekander, Johan Hilton och jag) nu gått in i OS-mode/warpspeed fortsätter jag att ägna helgen åt att baka bröd och zappa mellan radiokanalerna. I dag sände P1 bland annat reprisen på Lars in de Betous ständigt aktuella dokumentär Musik och kön.
Nu ska jag ägna mig åt min nya vana, melodifestivaltippning. Det har visat sig att jag är hyfsat bra på det. Förra årets tippade Malena Ernman-seger och förra lördagens Salem-vinst har gett mig lätt hybris. Alltså fortsätter jag att lyssna på magen och slå vad. Kvällens stalltips är Orsa spelmän och karamelodiktstipendiaten/exfilharmonikern Kalle Moraeus. Högre klassisk utbildning är melodin, om inte annat för att det ger en liverutin av guds nåde. Dessutom vilar Benny Anderssons ande över Johan Moraeus låt.

Uppdatering: Min hybris är botad. Kalles röst tuppade, han borde ha spelat fiol.

För första gången i Augustprisets historia väljs en idrottsman in i juryn, höjdhopparen Stefan Holm. I en intervju på Säffle biblioteks hemsida hittar jag att Holm tycker ”att en bra bok är som perfekt träning, allt fungerar, man hamnar i ett s.k. flow”. Holms inställning till litteratur är en skön kontrast till den rådbråkande fysträning som somliga litterturkritiker förknippar med litteratur. Det känns hoppfullt.
Samtidigt kommer nyheten att tonsättaren (och Spelmannenpristagaren 2005) Paula af Malmborg Ward ska kombinera Tjejvasan med ett uruppförande för fem vätskestationer, JÅTPÅMF (Jag Åker Tjejvasan PÅ Min Födelsedag).
I varje läger föreställer man sig höjda ögonbryn. Bland skidåkare och skriftställare. Konsten stretchar ut. 2010 kan bli ett vitalt år.

I dag går jag i operaskolan själv. Rensade skrivbordet och hittade decembernumret av Gramophone som innehåller Nibelungenringens inspelningshistoria så som den gestaltat sig i studior. Det vill säga sedan den spektakulära Solti-inspelningen av Rhenguldet på Decca 1959, dess fortsättning och efterföljare. (Spotify har trots allt vissa begränsningar när det kommer till Wagner.)
Nämnda och, på en bifogad cd, exemplifierade studioinspelningar är:
Georg Soltis epokgörande, häftiga och underbara kraftprov med Wienerphilharmonikerna på Decca, Herbert von Karajans intellektuellt kammarmusikaliska version med Berliner Philharmoniker på DG, Marek Janowskis habila med Staatskapelle Dresden på RCA, Bernard Haitinks genomskinliga (man kan höra allt som pågår) med Bayerska radions symfoniorkester på EMI och James Levines sagolikt spännande, men ganska tjocka version med Metropolitanoperan på DG.
Sedan finns det ju liveversioner att välja på. Och om man är nere med teaterljud så ska man välja Karl Böhms legendariska Bayreuthinspelning, men de flesta väljer ändå Solti till slut. Jag med. Birgit Nilsson sjunger ju Brünnhilde på den med.

Brigitte Fassbaender: ”Vi valkyrior satt i en stolsrad bakom Nilsson och kunde studera henne. Med häpnadsväckande lugn stod hon upp, gick fram till mikrofonen och åstadkom enorma toner, till synes utan någon som helst anspänning i kroppen. Andhämtningen var kraftig, men hon var fortfarande avslappnad, så hon kunde agera när hon sjöng. Det berättar jag alltid för mina studenter”.

Lika som bär. Hector.           Salem.

Romantiska känslor får tv-tittarna att ringa och rösta i melodifestivalen. Folket följer sitt hjärta. Jag känner alltså ringer jag. Därav resultatet.
”Jag känner alltså är jag” sammanfattar ganska väl romantikerna som vände sig mot de förnuftsstyrda rationalisternas:”Jag tänker alltså är jag”.
Veckans konsert om Hector Berlioz ”Symphonie fantastique” är en utmärkt och pedagogisk väg in till romantikern Berlioz. Dirigenten, kompositören och pianisten Michael Tilson Thomas berättar om hur tonsättaren försöker fånga sin publik, i synnerhet en alldeles speciell kvinna, på kuppen. Thomas guidar genom den melodirikedom och kärlekshistoria som genomsyrar ”Symphonie fantastique”.

1963 vann Monica Zetterlund med ”En gång i Stockholm”. 1965 deltog Georg Riedel med musiken till ”Väldigt vacker”. 1974 vann Abba hela världen med ”Waterloo”.
Vi räknar dem till familjen. De har samtliga fått Sveriges finaste och äldsta musikpris, Expressens Spelmannen, men flera år efter sin medverkan i Melodifestivalen. Nuförtiden ligger juryn steget före. Salem Al Fakir fick Spelmannen redan 2007 så vi var segervissa när han deltog i  gårdagens delfinal med de snyggaste harmonigången och vackraste låten på länge i melodifestivalsammanhang. Keep on walking to Oslo, Salem.

Om ni inte redan har sett den. Missa inte dokumentären om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson, av sonen Pontus, medan den ännu ligger på SVT Play (till och med 9/2). Den främsta anledningen är inte Mahlers musik, men det är en av dem. Andra anledningar är insikter om den svenska kulturhistoria som skrevs utanför Stockholm och det fina bildberättandet med fantastiska korsklippningar mellan fakta och fiktion.
Sedan kan ni läsa Johan Hiltons text.

Det här tipset fick jag från en läsare i dag och vill gärna dela med mig:

Hej.
Läste din artikel i Expressen igår, den var helt superb. Jag har också blivit ”lite” operafrälst sedan 10-15 år, som gammal  Springsteen-fantast, fast jag lyssnar även på det också.
 Jag tänkte tipsa dig om ett suveränt opera-ställe med ”stå-upp” fast med opera. Stället heter ”Caffe Taci” och ligger i New York på  Papillon Bar 22 E/54 st. Kolla hemsidan.
 
Caffe Taci ät en operabar på lördagkvällar 2130-0100, herrar och damer lämnar noter till pianisten Iiya Fedotova som är en 75-årig ryska som spelat på Bolzoiteatern i 25-30 år, sedan sjunger dom akapella .
Leopoldo Mucci som står för arrangemanget kommer från Modena för cirka 30 år sedan, han skulle bli operasångare då men blev arrangör istället. De senaste åren har han haft 6 stycken som gått vidare till
Metropolitan-operan, kolla på hemsidan på filmerna som finns där det är bra beskrivning på verksamheten.
Jag besöker Caffe Taci varje gång jag är i N Y, Pierre Schori brukar vara där ibland, den italienske Stjärnan Andrea Boscelli har uppträtt där.
 
Leopoldo Muccis telefonnummer är, cellphone 19144564376, vanlig telefon 212-8660111.
 
Jag tror att du skulle trivas jättebra på det stället.
 
Hälsningar från
Björn Antonsson
Kristinehamn

I går firade vi våra kulturpristagare på Dansmuséet i Stockholm. Många har redan bloggat. Wiman länkar vidare i sin.
Minglet hade nästan samma åldersblandning som Heffaklumpspristagaren Petter Lennstrand skapar i sin genialiska Salong för alla åldrar. Från Madeleine Grives son Ruben till Bo Strömstedt.
Gårdagkvällens höjdpunkt var när violinsten Maria Lindal och teorbisten Karl Nyhlin spelade en cover på The Knifelåten Heartbeats. Thomas Nordegren blev uppkallad för att läsa texten, vilket han gjorde med stor fattning och emfas, trots kuppen. Sedan följde låten. Elektropopen klädde verkligen i sin nya klänning i analogt ädelträ. Det var som att se ett youtubeklipp omvandlas till en japansk tuschmålning. Publiken stod lika blickstilla. Fernand Legérs scenografi till Milhauds Le création du monde tornade upp sig i fonden. Efteråt var det tyst i flera långa sekunder.
Nu håller jag tummarna för att Nordegren förverkligar sin idé att ta Lindal och Nyhlin till studion i morgon eller på torsdag. Annars måste de ju bara framföra låten vid någon kommande konsert i ReBaroques nya lokaler i Sabbatsbergs kyrka. Och därmed var det sagt.

Uppdatering: Nordegren stod vid sitt ord. Lyssna på första kvarten av torsdagens Nordegren i P1.