KRITIK

Don DeLillo: Ratners stj�rna och Point Omega

Nils Schwartz — Wed, 27 Jan 2010 22:10:59 GMT

Gargantua som anorektiker

ROMANER
DON DELILLO | Ratners stj�rna | �vers�ttning Rebecca Alsberg | Atlantis, 489 s.
DON DELILLO | Point Omega | Scribner, 117 s.

Det �r inte l�tt att f�rst� att samme man som har skrivit den just utkomna lilla romanen Point Omega ocks� �r f�rfattare till den ekvilibristiska och kl�rvoajanta framtidsromanen Ratners stj�rna fr�n 1976. Men det st�r faktiskt Don DeLillo p� b�da omslagen. Det �r som om Gargantua hade f�rvandlats till anorektiker.

Jag vet inte om det �r en slump att Atlantis ger ut DeLillos fj�rde roman f�r f�rsta g�ngen p� svenska s� n�ra inp� den amerikanska utg�van av Point Omega som �r hans femtonde � Rebecca Alsbergs virtuosa �vers�ttning kan hursomhelst inte vara gjord i en handv�ndning. Men faktum �r att de b�da ber�ttelserna i all sin olikhet st�r i ett slags korrelat till varandra � som expansion f�rh�ller sig till sammandragning eller som universum f�rh�ller sig till en sten.

I Ratners stj�rna framst�r DeLillo som en tvilling till Thomas Pynchon, vilken han ju �r �rsbarn med (1937). I Point Omega �r han snarare en yngre bror till den fyra �r �ldre Cormac McCarthy. Man skulle kunna tala i termer av optimism och pessimism, om det inte vore s� sv�rt att t�nka sig den notoriskt misstrogne DeLillo som optimist, och lika sv�rt att t�nka sig honom som renodlad apokalyptiker.

Vad Ratners stj�rna i all sin kritiska ordmassa trots allt visar upp �r en glupande aptit p� vetenskapen och den moderna teknologin, f�r att inte tala om en lingvistisk lekfullhet och en lust i sj�lva skrivandet. Reduktionismen i Point Omega tycks d�remot uttrycka ett tvivel p� b�de spr�ket och kunskapen som i b�sta � eller v�rsta � fall utmynnar i en motvillig bek�nnelse till mystiken som m�nniskans ok�nda m�l och mening.

Medan Ratners stj�rna utspelar sig i en framtida v�rld � d�r Sverige f�r �vrigt ligger i krig med Schweiz � �r Point Omega datumf�st till sensommar och tidig h�st 2006. En av r�dgivarna i den hj�rntrust som planerade Irakkriget har besviken dragit sig tillbaka till en liten stuga n�gonstans i �knen � ett liknande motiv f�rekommer ocks� i Ratners stj�rna � d�r han upps�ks av en filmare som vill f� honom att ber�tta om sina erfarenheter och dra sina slutsatser. Men dagarna g�r, n�gon film kommer inte till st�nd, och det enda filmaren f�r ur den f�re detta r�dgivaren � en lingvist med tv�rvetenskaplig inriktning � �r dunkla uttalanden om kriget som haikudikt och att den d�r Omegapunkten �r m�nniskans drift att f�rvandla sig till sten.

Punkten i fr�ga �r ursprungligen ett begrepp hos jesuiten Pierre Teilhard de Chardin och betecknar m�let f�r det m�nskliga medvetandets str�van mot allt st�rre komplexitet, tills det till slut sammanfaller med Gud. Begreppet har blivit popul�rt i sf-litteraturen, d�r det symboliserar vetandets o�ndliga expansion. Men i DeLillos roman v�nds det allts� till sin motsats � g�tans l�sning �r g�md i stenen, inte i v�rldsrymden.

I detta skede tr�der r�dgivarens dotter in i bilden och v�cker filmarens erotiska fantasier, varefter hon sp�rl�st f�rsvinner i �knen. En tredje g�ta f�rl�gger DeLillo till ett slags ramber�ttelse � kallad �Anonymity� som inleder och avslutar romanen. H�r m�ter vi en man som tillbringar sina dagar i en sal p� ett konstmuseum, d�r en videoinstallation visar Hitchcocks Psycho utan ljud och i extrem slowmotion, s� att filmen blir precis 24 timmar l�ng. Vid ett tillf�lle s�ker mannen kontakt med en kvinna � krigsr�dgivarens dotter? � utan att n�got kommer ut av m�tet. D�r slutar romanen, medan l�saren fortfarande v�ntar p� att den ska b�rja.

Jag f�r f�r mig att den d�r mannen p� museet �r en sinnebild f�r romanf�rfattaren, som just genom att sakta ner och dra ut skeendet f�rs�ker f�rst� vad allt egentligen handlar om � kanske finns inneb�rden n�gon annanstans i bilden �n dit blicken s�ker sig f�r att l�nka ihop en orsakskedja?

S� l�mnar oss DeLillo med tre obesvarade g�tor, vilket vid n�rmare eftertanke �r betydligt f�rre �n de vi sj�lva har samlat p� oss n�r vi v�l ligger p� d�dsb�dden. Men lite besviken blir man nog �nd�.

Liksom Philip Roth arbetar den �ldrande DeLillo numera i det mindre formatet � de fyra romaner han har givit ut efter den 900-sidiga Underworld (Under jord) 1997 �r l�ngt mera spartanska. Och tyv�rr ocks� � h�r till skillnad fr�n Roth � mindre engagerande. DeLillos storhetstid infaller under tjugo�rsperioden fr�n Ratners stj�rna till Underworld.

Det inneb�r inte n�dv�ndigtvis att hans skapar�dra har sinat � som den gjorde f�r Hemingway, Steinbeck och Heller � utan kanske bara att han har dragit andra konsekvenser av sina b�sta romaner �n l�sarna.

Till de stora l�supplevelserna h�r utan vidare Ratners stj�rna, som jag inte ens ska f�rs�ka referera inneh�llet i. Visst blir den matematiska, astronomiska, och k�rnfysiska terminologin r�tt tr�ttande emellan�t, men det v�gs upp av den spr�kliga vigheten och den st�ndigt fl�dande uppfinningsrikedomen. Den som har f�tt f�r sig att Don DeLillo saknar humor, har inte l�st den h�r romanen.

Nils Schwartz

Stefan Helgesson: Leve forts�ttarna

Nils Schwartz — Mon, 25 Jan 2010 13:03:26 GMT

Vi som ville s� mycket

ROMAN
STEFAN HELGESSON | Leve forts�ttarna | Atlas, 285 s.

De flesta av oss som deltog i 60- och 70-talets solidaritetsarbete bes�kte aldrig de l�nder och kontinenter vi s� h�ngivet st�dde. Det �r en sak att skramla med insamlingsb�ssor och s�lja bulletiner p� kylslagna svenska torg, en helt annan att bli malariasjuk i ett v�ldsm�ttat kaos med tropisk hetta.

F�r paret Solveig och Peter � hon farmaceut, han l�rare � k�nns medelklasslivet i Stockholm med rituella middagar hos v�nsterv�nner dock f�r sm�skuret och inrutat. De vill g�ra en insats p� plats i ett utvecklingsland. Det �r Solveig som �r p�drivande, men det �r Peter som har den anv�ndbara utbildningen, n�r de i b�rjan av 80-talet med sin lilla dotter reser till ett land i �stafrika som nyss befriat sig fr�n det portugisiska kolonialv�ldet. Han ska delta i ett SIDA-st�tt utbildningsprojekt, hon hoppas med tiden f� anv�ndning f�r sina farmaceutiska kunskaper.

Solveig och Peter �r huvudpersoner i litteraturvetaren och DN-kritikern Stefan Helgessons debutroman Leve forts�ttarna. Med sin inriktning p� Tredje v�rldens litteratur och med egna erfarenheter av Afrika, vet Helgesson att ge lokalf�rg �t parets vederm�dor i landet som aldrig namnges i romanen men som rimligen �r Mo�ambique.

Solveig st�r inte ut med att g� sysslol�s i huset och se de inhemska tj�narna arbeta, hon bryter samman efter n�gra m�nader och reser tillbaka till Sverige f�r att f� v�rd, medan Peter och dottern blir kvar tills vidare.

Den marxistiska regeringen i landet �r mera inriktad p� att f�lja l�roboken �n att utg� fr�n landets verkliga resurser och behov, varf�r ekonomin stagnerar, infrastukturen rasar samman och varutillg�ngen sinar. Samtidigt p�g�r ett inb�rdeskrig mellan de rivaliserande befrielsearm�erna.

Helgessons roman �r inte den satiriska nidbild av den naiva idealismens m�te med den brutala verkligheten som man kunde v�nta � paret skildras med b�de f�rst�else och psykologisk insikt. Peter och Solveig f�rs�ker trots allt g�ra n�got, men de �r f�r of�rberedda och d�ligt utbildade f�r att kunna hantera den oordning som tr�nger sig p� dem och bryter ner dem.

Romanen har l�nat sin titel fr�n ett av befrielseregeringens slagord. Om Helgesson inte precis har skrivit n�got �reminne �ver dem som engagerar sig, s� har han �nnu mindre utf�rdat en underf�rst�dd rekommendation att st� utanf�r och inte l�gga sig i.

Nils Schwartz

Karl Ove Knausg�rd: Min kamp 1-3

Nils Schwartz — Mon, 18 Jan 2010 15:03:33 GMT

Livet medan det levs

ROMAN
KARL OVE KNAUSG�RD | Min kamp, del 1-3 | F�rlaget Oktober, cirka 1 400 s.

En vinterdag 2008 best�mmer sig den 39-�rige norske f�rfattaren Karl Ove Knausg�rd � med tv� uppm�rksammade romaner bakom sig � f�r att det f�r vara slut med uppdiktade ber�ttelser. Nu �r det bara verkligheten som g�ller, och den verklighet han k�nner b�st �r hans eget liv, det som varit och det som p�g�r. Han skrider omedelbart till verket och f�res�tter sig att skriva tio sidor om dagen, s� mycket han hinner mellan sina familjeplikter som trebarnsfar.

Knausg�rd framst�ller det som om han just har uppfunnit hjulet, och rullar p� g�r det mycket riktigt i rasande fart, �ven om ett nyckelbensbrott i samband med en fotbollsmatch senare p� v�ren g�r att han m�ste s�nka sitt dagliga pensum till fem sidor.

Vid det laget har Lars Nor�ns En dramatikers dagbok kommit ut i Sverige och v�llat debatt, avl�sande rabaldret efter Maja Lundgrens Myggor och tigrar h�sten 2007. Det tycks inte ha f�tt Knausg�rd att betvivla det unika i sitt skrivprojekt, till synes d�v och blind f�r vad som p�g�r i den svenska litter�ra offentligheten.

Den borde han annars vara ganska f�rtrogen med, eftersom han levt i Sverige sedan 2002, de f�rsta fyra �ren i Stockholm, sedan i Malm� d�r han �nnu bor med sin svenska fru Linda och deras tre barn, som har hunnit bli 6, 4 och 2.

Att Knausg�rd inte n�mner n�gra f�rebilder eller ens paralleller till sitt work in progress �r r�tt typiskt f�r hans mots�gelsefulla personlighet, pendlande mellan hybris och sj�lvf�rklenande. Efter n�gra m�naders skrivande blir det dock uppenbart b�de f�r honom och hans f�rl�ggare, att �ven om den sj�lvbiografiska utt�mningen i sig inte �r unik, s� tenderar omf�nget av verket i kombination med skrivhastigheten och den dristiga utgivningstakten �nd� att bli n�got r�tt enast�ende i litteraturhistorien.

Knausg�rd ger n�mligen ut sin roman � som han trots allt kallar den � som ett slags mammutf�ljetong i sex b�cker, med den (on�digt ironiska) titeln Min kamp. De f�rsta tre delarna � sammanlagt drygt 1 400 sidor � publicerades med m�nadsl�nga mellanrum i h�stas, och de tre avslutande kommer bok f�r bok att ges ut under v�ren, s� att hela verket till slut omfattar cirka 2 700 sidor.

S�vitt jag f�rst�r hade Knausg�rd inte ens skrivit klart den sista delen, n�r den f�rsta redan var ute, hyllad av en samst�mmig kritikerk�r, bel�nad med Bragepriset (norska August), nominerad till Nordiska r�dets litteraturpris och rimligt nog ifr�gasatt av f�rfattarkollegan Jan Kj�rstad (se DN 13/1).

Hela f�retaget p�minner f�rst�s om Marcel Prousts P� spaning efter den tid som flytt, �ven om skriv- och utgivningstakten �r mycket snabbare, meningsbyggnaderna inte lika intrikata, f�rfattarjaget aldrig dolt i andra gestalter, och nuet alltid n�rvarande som replipunkt till tiden som flytt. Det f�rfattarna har gemensamt �r det fotografiska minnet, s�dant det aktiveras och bilds�tts av de andra sinnena.

Knausg�rd n�mner dock aldrig Proust � �tminstone inte i de f�rsta tre delarna. Som enda f�rebild anger han som hastigast den norske diktaren Olaf H Hauges (1908-1994) postumt utgivna dagbok, f�rd under 70 �r, 3 000 sidor l�ng. Det han inspireras av hos Hauge �r den skoningsl�sa uppriktigheten, b�de i synen p� det egna jaget och p� m�nniskorna som passerar revy i hans liv p� l�ngre eller kortare sikt.

Men Hauge publicerade ju aldrig sina of�rblommerade �sikter om andra medan han levde � Knausg�rd f�r r�kna med att st� ansikte mot ansikte med en och annan som kan k�nna sig kr�nkt, l�t vara att han lever ganska skyddad i sin sydsvenska exil. (Fast det finns �ven ett antal svenska intellektuella som en sen kv�ll p� krogen kan t�nkas ha synpunkter p� hans skriverier.)

Protester mot boken har bland annat framf�rts av 14 sl�ktingar i form av ett �ppet brev i tidningen Klassekampen (n�rst�ende Knausg�rds f�rlag Oktober). Till undertecknarna h�r dock inte hans �ldre bror Yngve, som har designat b�ckernas omslag.

Att br�derna h�ller ihop � om �n oense i detaljer � har sin f�rklaring. Den som kommer v�rst ut i boken �r deras far, den respekterade l�raren som skilde sig fr�n deras mor i 40-�rs�ldern och sedan �gnade de sista 14 �ren av sitt liv �t att systematiskt supa ihj�l sig, tills han slutligen lyckades och hittades d�d i yttersta s�nderfall hemma hos sin mor, d�r han barrikaderat sig mot omv�rlden.

Ett av de starkaste partierna i Min kamp s� h�r l�ngt �r ber�ttelsen i den f�rsta delen om hur br�derna st�dar upp f�r�delsen i farmoderns hus � hon sj�lv l�tt dement � inf�r begravningen av fadern. Av sk�l som han inte f�rst�r drabbas Karl Ove av gr�tanfall av samma slag som retade gallfeber p� fadern n�r denne befann sig i sin krafts dagar.

Det m�rkaste i portr�ttet av fadern �r inte hans m�lmedvetna underg�ng i alkoholen, utan hans sadistiska ut�vande av sin fadersauktoritet medan han �nnu var en nykter och respektabel man, aktiv i kommunpolitiken. Med slag och bitande h�n f�rnedrar han sina b�da s�ner, av vilka Karl Ove med sina utst�ende t�nder, sitt talfel och sin gr�tmildhet �r ett s�rskilt tacksamt offer f�r hans koleriska utbrott och utstuderade bestraffningar.

Fadern �r den onda genius som g�r igen, explicit eller implicit, genom denna ber�ttelses f�rsta 1 400 sidor. �Ett liv �r enkelt att f�rst�, de faktorer som best�mmer det �r f�, skriver Knausg�rd i andra delen. �I mitt var det tv�. Min far och och det att jag inte hade h�rt hemma n�gonstans.�

Den tredje delen �r ber�ttelsen om barnet Karl Oves skol�r p� �n Trom�ya utanf�r Arendal p� den norska sydkusten, en ut�t sett t�mligen ordin�r utvecklingsprocess � pojk�ventyr, fr�ga chans p� flickor, idrottstr�ning, popmusik, porrtidningar, resor till sl�ktingar, julfirande, l�xl�sande. N�r han �r femton flyttar familjen fr�n �n till den st�rre staden Kristiansand n�gra mil v�sterut l�ngs kusten, d�r fadern har f�tt en lektorstj�nst.

Merparten av barndomsber�ttelsen �r en ren uppvisning av det fotografiska minnets fenomenala f�rm�ga att i minsta triviala detalj �terskapa m�nniskor, milj�er och tidsmark�rer, och den skulle ha framst�tt som ett sj�lv�ndam�l � en redovisning f�r redovisningens skull � om inte r�dslan f�r faderns ober�knelighet hela tiden underminerar den skenbara tryggheten i minneskavalkaden, likt en nerv�s darrning i kamerahanden. I Knausg�rds livsdrama framst�r fadern som Steng�sten.

Inte f�r att Knausg�rd utger sig f�r att vara n�gon Don Juan � sexualiteten tillh�r inte de intimsf�rer som han fl�ker ut, �tminstone inte s� h�r l�ngt i ber�ttelsen. I den andra delen som i allt v�sentligt handlar om hans �r i Sverige � dit han s�kt sig f�r att vistas i n�got som �r annorlunda �n Norge men �nd� n�stan lika � avsl�jar han visserligen intima detaljer i samlivet med den �lskade Linda, men det �r emotionella konflikter som utspelar sig i andra rum �n s�ngkammaren.

I den h�r delen ger han f�r �vrigt en mindre smickrande, men � m�ste jag medge � b�de r�ttvisande och skrattframkallande bild av det svenska samh�llets konformitet och konfliktr�dsla. Man f�rst�r att Knausg�rd trivs med att inte riktigt finna sig till r�tta h�r � det utanf�rskapet passar hans mentalitet som handsken om handen.

N�r jag sida efter sida l�ser mig igenom denna i det stora hela inte s�rskilt uppseendev�ckande livshistoria � med en liknande erfarenhet av att v�xa upp i st�ndig r�dsla f�r en kolerisk far och att som m�lvakt bara kunna kasta mig �t ett h�ll � kan jag inte l�ta bli att t�nka p� Knausg�rds landsman Kjeld Askildsen, vars samlade verk ryms p� samma sidantal som de b�da f�rsta banden av Min kamp.

Men jag inser att j�mf�relsen �r or�ttvis. Det finns ett s�dant sug i Knausg�rds hypnotiskt fl�dande, rytmiskt str�mmande utf�rlighet � d�r inget te kokas utan att hela tillredningsproceduren noteras � en s� f�f�ng livsn�rvaro, en s�dan ambition att bokstavligen f�rs�ka skriva sig in i existensens k�rna, att jag absolut m�ste l�sa ocks� de tre �terst�ende delarna. Och bli precis s� besviken som jag f�rtj�nar, n�r den Peer Gyntska l�ken �r f�rdigskalad.

I sin monomana egocentricitet ger mig Knausg�rds bok en f�rnimmelse av �nnu sk�lvande och of�rl�st liv, n�got som b�de �r of�ruts�gbart och determinerat, n�got som p�g�r och f�r�ndras och d�r varje sammanfattning �r ett jagande efter vind.

Den som l�ser den underbara skildringen av hans f�rsta dotters f�delse, kommer att f�rst� precis vad jag menar.

Nils Schwartz

Dag Solstad: 17. roman

Nils Schwartz — Mon, 07 Dec 2009 23:16:05 GMT

Bj�rn Hansen kommer tillbaka

ROMAN
DAG SOLSTAD | 17. roman | F�rlaget Oktober, 154 s

Bj�rn Hansen �r inte en man som f�r samtalen att tystna n�r han kommer in i ett rum, detta trots att han i arton �r har tj�nstgjort som kronofogde i den medelstora norska staden Kongsberg n�gra mil v�ster om Oslo och f�ljaktligen har inblick i andras ekonomi.

Socialt inkompetent �r dock inte Bj�rn Hansen. Han deltar, om �n motvilligt, i Kongsbergs s�llskapsliv och �r medlem av stadens amat�rteaterf�rening tillsammans med sin sambo, kvinnan som fick honom att �verge sin tv��rige son och hans mor i Oslo och l�mna karri�rjobbet p� finansdepartementet f�r den l�ngt mindre glamor�sa tj�nsten p� kronofogdemyndigheten i Kongsberg.

Man skulle hellre kunna diagnostisera Bj�rn Hansen som socialt indifferent, sv�rt som han har att engagera sig i andra m�nniskors angel�genheter � ja, ocks� i sina egna. Han har ingen riktig kontakt med livet. Men han �r storl�sare, med bokhyllorna hemma fyllda av v�rldslitteraturens m�sterverk. Finns det n�got orsakssamband mellan det ena och det andra?

Dag Solstad st�ller aldrig den fr�gan n�r han introducerar Bj�rn Hansen som huvudperson i sin roman Ellevte roman, bok atten, och han ber�ttar n�stan ingenting om hans l�supplevelser. Det st�r l�sarna fritt att dra sina slutsatser, och m�jligen att med viss b�van titta upp �ver bokkanten.

N�r Bj�rn Hansen har n�tt 50-�rs�ldern och sedan fyra �r bott ensam, beslutar han sig f�r att �ndra p� sitt liv. Med hj�lp av en l�kare i Kongsberg och en mutbar kollega till denne i Vilnius iscens�tter han sig sj�lv som rullstolsburet trafikoffer, permanent f�rlamad i underkroppen. Han �r inte riktigt p� det klara med varf�r han valt denna drastiska �tg�rd, men genomf�randet av den halvt om�jliga planen fyller honom med ett slags stolthet och nytt sj�lvmedvetande.

Ellevte roman, attende bok kom ut 1992, och i Dag Solstads nya roman som den h�r g�ngen f�ljdriktigt heter 17. roman dyker Bj�rn Hansen upp p� nytt, 17 �r �ldre och nybliven pension�r. Det visar sig att hans fejkade f�rlamning avsl�jades, och att han d�mdes till ett par �r i f�ngelse f�r bedr�geri och trol�shet mot huvudman. Efter frigivningen har han f�rs�rjt sig som r�dgivare till ett par av sina tidigare medf�ngar och drivit en liten importfirma f�r asiatiska gr�nsakskonserver. Han har klippt av alla tidigare f�rbindelser och besvarar inga brev, inte ens fr�n sonen, som utbildat sig till optiker och flyttat till B� i Telemark med fru och son.

Bj�rn Hansen k�nner ingen �nger �ver sitt bedr�geri, men skam �ver att han l�t sig avsl�jas. Han lever ett stilla liv i Gammelbyen i Oslo och f�rdriver de ensamma kv�llarna i s�llskap med sina b�cker.
Men s� en dag beslutar han sig f�r att trots allt ta kontakt med sonen, som han inte har sett p� �ver femton �r, och blir inbjuden till ett veckoslutsbes�k hos optikerfamiljen i B�. Det han ser mest fram emot �r att f�r f�rsta g�ngen tr�ffa sin sonson som nu �r elva.

17. roman �r den minuti�sa redog�relsen f�r detta bes�k, med en synnerligen obekv�m Bj�rn Hansen grubblande �ver vett och etikett och t�nkbara samtals�mnen. Han �r ett s�mnl�st rov f�r striden mellan genans och v�rdighet, f�r att tala med titeln p� en annan av Solstads romaner.

Och att tala om hans andra romaner finns det alltid anledning att g�ra n�r man l�ser Solstad. I likhet med Philip Roth � en annan av mina st�ndiga kandidater till Nobelpriset � m�ste man f�r varje ny bok av Solstad se f�rfattarskapet i sin helhet. Roths senaste roman The humbling har av flera kritiker avf�rdats med en fnysning, fr�mst f�r sina patetiska sexskildringar. Och det finns p� samma s�tt s�kert en hel del l�sare som ser 17. roman som en antiklimax, fylld av de allra trivialaste gammelmanstankar.

Jag har viss f�rst�else f�r den reaktionen, men jag tror inte � kanske f�r att jag sj�lv inte �r s� l�ngt ifr�n i �lder � att vare sig Roth (76) eller Solstad (68) sviktar i omd�met. N�r och om den dan kommer har de sedan l�nge lagt ner pennan. L�st mot bakgrund av deras f�rfattarskap i sin helhet finns det en fullt medveten konsekvens i upps�kandet och gestaltandet av det patetiska och det triviala och det genanta.

Det �r inte f�rfattarna som har blivit s�mre, det �r de yngre l�sarna som, m�jligen av skr�ck f�r sin egen �lderdom, inte f�rst�r b�ttre. Roth och Solstad har � med undantag f�r en alltf�r sj�lvbespeglande period hos den f�rre, och en socialrealistisk alltf�r pliktuppfyllande period hos den senare, b�da p� 70-talet � fortsatt sitt borrande efter de m�nskliga sm�rtpunkterna i den f�rbivirvlande samtiden. De historiska romanerna �r undantag i deras produktion, och de str�cker sig hursomhelst inte l�ngre tillbaka �n till 1940-talet.

Om de kan verka konservativa i yngre l�sares �gon, s� beror det nog mest p� att den som stannar upp ett slag f�r att t�nka efter � till exempel under den tid det tar att skriva en roman � alltid kommer att framst� som en bromskloss. I sj�lva verket finns det f� mera samtidsmedvetna f�rfattare �n just Roth och Solstad � de forts�tter att gestalta den od�dligt d�dliga m�nniskan i hennes olika �ldrar, alltmedan det tekniska tingeltanglet omkring dem blingar och blippar och bloggar.

Allt detta �r s�kert ett stort steg f�r m�nskligheten, men i det sista lilla steget mot graven �r jag tacksam f�r att Philip Roth och Dag Solstad inte tror att de kan dricka nytt liv ur ungdomens k�llor. De �r p� grund av deras skoningsl�sa �rlighet, deras vilja att f�lja sin egen biologiska och historiska tid to the bitter end, vitalt sprattlande �ven i den pinsamma �lderdomen, som vi kommer att l�sa dem l�ngt efter att lamporna har slocknat �ver de Nobelprisbel�nade.

Nils Schwartz

Jan Kj�rstad: Jag �r br�derna Walker

Nils Schwartz — Wed, 02 Dec 2009 22:50:02 GMT

Urverk med levande bilder

ROMAN
JAN KJ�RSTAD | Jag �r br�derna Walker | �vers�ttning Inge Knutsson | Atlantis, 426 s

Jag vet ingen annan f�rfattare som likt Jan Kj�rstad kan h�lla 20-30 ledmotiv i omlopp i en och samma roman och liksom os�kt l�ta dem korsa varandras sp�r under ber�ttelsens g�ng, som om det skedde av slumpm�ssig association och inte efter noggrann kalkyl.

Sj�h�star, arkar, dubbelspiraler, h�nder, kyrktorn, Kina, vaginor, 1984, fj�rilar, arkitektur, film, tvillingar � jag �ngrar att jag inte satt med pennan i hand och noterade alla de �terkommande motiven n�r jag slukade Kj�rstads senaste roman Jag �r br�derna Walker (2008; nu p� svenska). Andra l�sare skulle kanske hellre tala om symboler, men med termen �ledmotiv� menar jag n�got mera �n bara betydelsedimensioner � h�r handlar det om direkt infl�tning i intrign�tet.

Ja, ocks� begreppet �n�t� �r i h�gsta grad till�mpligt p� Kj�rstads romaner � han �r en av de f�rfattare som tidigast uppt�ckte och ins�g informationsteknologins revolution�ra expansionsm�jligheter. Hela hans f�rfattarskap �r en p�g�ende konflikt mellan bejakandet av kunskapens gr�nsl�shet och behovet av att kontrollera och ordna den.

Jag �r br�derna Walker anknyter till Wergelandtrilogin och Kungen av Europa: Alla handlar om m�n p� toppen av sina karri�rer � som tv-producent eller it-entrepren�r eller politiker � vilka p� olika s�tt kommit till kr�nets utsiktspunkt och nu ser tillbaka p� sin uppv�xt, sitt yrkesval, sitt k�rleksliv, sina succ�er, sina tillkortakommanden.

Odd Marius Walaker i Jag �r br�derna Walker har en bit in p� 2000-talet uppn�tt st�rre framg�ngar �n n�gon annan politiker i den norska nutidshistorien. Men nu st�r han inf�r sitt livs kris, ett yttre hot som i ett enda slag kan rasera hela det v�loljade norska v�lf�rdssamh�llet. Hotets art preciseras aldrig, det tycks vara en kombination av klimatkatastrof och terrorism.

Walaker har egentligen ingen aning om hur han ska agera, men hoppas kunna finna v�gledning i de dagboksh�ften han skrev som 14-15-�ring, den pubertala period i hans liv d� han uppt�ckte att v�rlden �r ett hav av oanade m�jligheter och gripbara kunskaper. Dessa f�rment omogna h�ften fr�n 1984-85 utg�r st�rre delen av romanen, inkluderande diktafoninspelade intervjuer med m�nniskor som den unge f�rfattaren slumpvis har st�tt p� i Oslos folkvimmel.

Det �r som om den 30 �r yngre Odd Marius h�rb�rgerade flera personligheter i sin finniga och fjuniga lekamen � d�rav romanens titel � och det inte bara f�r att han �verlevde sin tvillingbror, vilken dog redan som foster.

Jag vet inte hur generell denna ton�rsupplevelse av omnipotens egentligen �r � sj�lv t�nkte jag nog mest p� d�den i de �ren. Men att vi b�r en st�rre m�jlighetsrymd inom oss �n den som yrkesutbildning och social anpassning till�ter oss att utforska �r s�kert sant. Odd Marius �r ett explosivt paket av testosteron och omtumlande tankar, st�ndigt p� v�g att brisera.

Han �r duktig p� att teckna, men nu utvecklar han ocks�, h�fte f�r h�fte, sin skrivf�rm�ga och uppt�cker nya ord likt en botaniker i spr�kets tr�dg�rd. Och efterhand framtr�der �nnu ett ledmotiv � n�mligen ber�ttandet, det muntliga men framf�r allt det skriftliga, litteraturen som ett slags ordnande princip i v�rldens o�versk�dliga kaos, boken som b�rare av kunskapens b�rda, sj�lva nedtecknandet som den kreativa kraft som frig�r intellektet.

M�jligen �vertolkar jag romanen, men jag f�r f�r mig att it-entusiasten Kj�rstad b�rjat varsna hotet fr�n det digitala bruset, det osorterade babblandet, de l�sryckta ordens virvelstorm i intighetens eter. Under det d�r �ret n�r Odd med timmermanspenna och en egen upps�ttning adjektiv nedtecknar sina ungdomsupplevelser, h�rjar en terrorist i Oslo � den s� kallade 1984-mannen som placerar spr�ng�mnen i b�cker, vilka f�rst�r fingrar och �gon hos hugade l�sare. 1984 k�nner Odd bara en enda person som har en dator � den som s�ker en ledtr�d kan b�rja d�r.

Kj�rstads romaner �r av det slaget att om man fr�gar vad klockan �r s� f�revisar de hela urverket � kuggar som griper in i varandra och s�tter ber�ttarmekanismen i r�relse. Men det inneb�r inte att de �r cerebralt abstrakta, tv�rtom kan den fysiska konkretionen bli pr�vande p�taglig ibland, till exempel n�r Odd Marius och hans b�ste v�n, fittfetischisten Simon, iscens�tter en grov sk�ndning av en kvinnlig klasskamrat. Den scenen visar att den pubertala uppt�ckarlusten inte enbart �r av godo, i synnerhet inte n�r den nosar runt i inpinkade manliga revir.

Alla gestalterna i Jag �r br�derna Walker har sin best�mda plats i ber�ttelsens urverk, men det inneb�r inte att de r�r sig mekaniskt likt figurerna i ett klocktorn. Det �r det som �r styrkan i Kj�rstads romankonst � urverket tickar och g�r, men tiden som visas �r biologisk och historisk, den tid som pulserar i blodet och fyller medvetandet med sinnets n�rvaro och minnets bilder.

Nils Schwartz

Henrik Bachner: Judefr�gan

Nils Schwartz — Tue, 01 Dec 2009 15:56:13 GMT

Sven Hedin. Fredrik B��k.

Det fr�mmande folket

HISTORIA
HENRIK BACHNER | �Judefr�gan�. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige | Atlantis, 382 s

USA hade Ezra Pound, Norge hade Knut Hamsun, Sverige hade Fredrik B��k och Sven Hedin � h�gt aktade kulturpersonligheter som i mogen �lder valde att sympatisera med nazismen eller fascismen. Till B��ks och Hedins efterm�len l�ggs dock alltid f�rs�kringen att visserligen var de nazianh�ngare, men f�r den skull inte antisemiter. Tv�rtom ska de ha varit starkt kritiska till judef�rf�ljelserna i Tredje riket. Hedin ber�mde sig rentav f�r att ha en sextondels judiskt blod: �Jag h�ller p� min sextondel och vill inte mista den.�

Men som historikern Henrik Bachner visar svart p� vitt i sin nya bok �Judefr�gan� � Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige var mycket av det B��k och Hedin skrev om judar f�re F�rintelsen pr�glat av antisemitiska f�rdomar. De ogillade visserligen det �verdrivna v�ldet mot de tyska judarna, men uttryckte samtidigt sin f�rst�else f�r n�dv�ndigheten av politiska �tg�rder mot de f�rmenta maktanspr�ken hos denna fr�mmande kropp i den tyska kulturen � judarna utgjorde knappt en procent av befolkningen.

F�r B��k och Hedin liksom f�r m�nga andra debatt�rer i 30-talets Sverige var antisemitismen judarnas eget fel � genom att envist v�gra att avs�ga sin exklusiva etniska tillh�righet v�ckte de h�gst f�rst�eligt omgivningens of�rsonliga aggressivitet. Ett likartat cirkelresonemang till�mpades av dem som motsatte sig att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar � en alltf�r stor judisk invandring skulle l�gga grogrund till den antisemitism som Sverige dittills varit f�rskonat fr�n.

Det �r visserligen sant att n�gra direkta pogromer mot den lilla judiska minoriteten inte har f�rekommit i Sverige. D�remot var utbredningen av vad Bachner kallar �antisemitiska tankem�nster� omfattande, och avtog inte n�mnv�rt av rapporterna om de allt h�rdare antijudiska attackerna i Nazityskland. Judarna hade ju i n�gon m�n sig sj�lva att skylla.

Bachner g�r i sin bok igenom tre svenska opinionsl�ger, det konservativa, det kristna och det socialdemokratiska. Materialet �r b�cker, pamfletter och tidskrifter som gavs ut under 30-talet.
Det mesta av vad Bachner citerar ur konservativa och kristna k�llor � ocks� av debatt�rer som �r uttalade motst�ndare till nazismen � skulle inte g� att trycka i n�gon anst�ndig publikation i dag. Det tycks vara om�jligt att ta aldrig s� kraftfullt avst�nd fr�n den tyska judepolitiken, utan att i n�sta andetag rada upp ett antal antisemitiska schablonbilder.

Det g�ller ocks� vissa socialdemokratiska debatt�rer, �ven om antinazismen hos dem �r mera helhj�rtad �n hos de konservativa och kristna opinionsbildarna. Men f�r flertalet socialdemokrater �r inte antisemitismen ett huvudinslag i den nazistiska ideologin, bara ett taktiskt spel f�r att komma �t huvudfienden arbetarklassen.

Bachners bok blir visserligen r�tt enformig att l�sa, allt eftersom han g�r igenom skribent efter skribent och ser samma schablontankar upprepa sig n�stan ordagrant. Men den �r inte desto mindre en nyttig p�minnelse om att de antisemitiska tankem�nstren inte ligger djupare nedgr�vda i det kollektiva minnet �n att ett l�tt skrapande p� ytan g�r dem synliga p�nytt.

Och vad g�ller dagens antimuslimska opinionsbildning beh�ver man inte ens skrapa p� ytan. Den imiterar med skr�mmande konsekvens och kontinuitet de antisemitiska tankem�nstren i den svenska 30-talsdebatten.

Nils Schwartz

Himmler och Heydrich

Nils Schwartz — Tue, 24 Nov 2009 13:46:32 GMT

Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich.

Vem var v�rst?

BIOGRAFIER
PETER LONGERICH | Himmler. En biografi | �vers�ttning Johan Flemberg | Norstedts, 861 s
KNUT KRISTOFERSEN | Heydrich - F�rintelsens arkitekt | �vers�ttning Thomas Engstr�m | Bonniers, 363 s

Hitler, Himmler, Heydrich � se d�r en diabolisk trio i H-moll, den ene �verordnad den andre i den nazistiska hierarkin. Men vem var egentligen hemskast?

Det beror p� vilken biografi man l�ser. I fjol kom b�de Ian Kershaws och Joachim Fests Hitlerbiografier ut p� svenska, i h�st kan vi l�sa den tyske historikern Peter Longerichs biografi �ver Himmler och norrmannen Knut Kristofersons kompilat om Heydrich.

Longerich har �gnat tio �r �t sin minuti�sa redovisning av varje karri�rsteg, varje beslut, varje idiosynkrasi i Himmlers liv, och s� mycket tid kastar man inte bort om man inte tror sig ha den fulaste fisken p� kroken � i hans �gon �r det SS-ledaren som �r mannen bakom F�rintelsen, om �n med Hitlers goda minne.

Knut Kristofersen har inte gr�vt ner sig i arkiven, utan n�jt sig med att sammanst�lla � och i n�gon m�n dramatisera � andra forskares data om Heydrich, Himmlers n�rmaste man. Vem han anser vara hj�rnan bakom de v�rsta grymheterna framg�r av bokens undertitel � F�rintelsens arkitekt.

Jag parallell�ser b�ckerna � sammanlagt 1 000 sidor text, noterna bortr�knade � och drabbas av v�xande leda och vanmakt. Varf�r sl�sar jag bort den korta tid jag har kvar p� den h�r sortens detaljstudier? Jag vet ju redan vad jag beh�ver veta om Naziv�ldet, V�rldskriget och F�rintelsen. Jag inser givetvis att min lockelse �r besl�ktad med den som f�tt Longerich och Kristofersen att � omedvetna om varandra � bli rivaler i jakten p� 18-taggaren. Men nog finns det n�got perverst i den lockelsen.

F�r vad �r det egentligen som de � och jag � tror oss f� veta? Vilka erfarenheter som formar en folkm�rdare? Men det finns ingenting i de tre H:nas barndom och familjearv � med alla inb�rdes skillnader � som f�rklarar varf�r de skulle utvecklas till v�rldshistoriens kallblodigaste b�dlar. Man kunde lika g�rna h�vda att det var begynnelsebokstaven i deras efternamn som fick Hin onde att peka ut just dem. Under andra omst�ndigheter kunde Hitler ha blivit en hyfsad konstn�r, Himmler en habil lantbrukare, och Heydrich en hygglig violinist.

Det ligger i alla levnadstecknares intresse att f� f�rem�let f�r deras forskarm�dor att framst� som den personlighet som f�r�ndrade historiens g�ng. Men deras m�dor �r samtidigt en bekv�m l�sning f�r dem som vill befria sig fr�n skuld och ansvar � det m� vara enskilda personer eller hela nationer.

Man beh�ver inte g� s� l�ngt som Daniel Goldhagen i Hitler�s willing executioners och belasta sj�lva tyskheten med kollektiv skuld. Det r�cker med att p�minna om att den nazistiska maktapparaten inte bara bestod av en handfull fanatiska potentater, utan omfattade miljoner och �ter miljoner av h�ngivna karri�rister och entusiastiska medl�pare.

Longerich vill h�vda att utan Himmlers listigt sj�lvskapade maktfunktioner �skulle den nationalsocialistiska politiken knappast ha kunnat utveckla sin fruktansv�rda verkan p� samma s�tt�. N�h�, men d� hade den v�l utvecklat sin fruktansv�rda verkan p� ett annat s�tt, med till exempel Heydrich i huvudrollen, om man ska tro Kristofersen.

Det var ju trots allt Heydrich som var ordf�rande f�r Wannseekonferensen i januari 1942, d� planritningarna f�r slutl�sningen av judefr�gan drogs upp. Eller drogs upp och drogs upp � slutl�sningen var redan under full implementering alltmedan den segerrusiga tyska arm�n beredde sig p� att inta Moskva.

Nej, det �r inte personligheterna som skapar historien, det �r historien som rollbes�tter akt�rerna och bereder marken f�r deras bejublade entr�er. Det fanns hela kadrer av villiga ers�ttare till i varje fall Himmler och Heydrich, m�jligen ocks� till Hitler trots dennes gudomliga status. N�r Heydrich f�ll offer f�r ett attentat i Prag 1942, hejdades inte slutl�sningen av pl�tslig bet�nksamhet, utan accelererade. Den nazistiska mordapparaten var vid det laget en sj�lvgenererande process, of�rm�gen att sl� back p� sin framfart.

Jag t�nker p� en s�dan man som Franz Stangl � intervjuad av Gitta Sereny i boken Vid avgrundens rand � den �sterrikiske polismannen som efter vederb�rlig eutanasiutbildning utn�mndes till kommendant f�r utrotningsl�gret Treblinka och nitiskt organiserade n�rmare en miljon judars inmarsch i gaskamrarna. Men Stangl var en s� obetydlig kugge i maskineriet att han inte ens f�r plats i Longerichs och Kristofersens personregister.

Hos Longerich f�r inte heller offren plats, annat �n som staplade d�dstal. Han h�nger Himmler s� t�tt i h�larna � ibland dag f�r dag � att han n�stan g�r i symbios med SS-ledaren och gl�mmer de levande ansiktena bakom den makabra sifferexercisen. Och lika lite som Himmler noterar han att krigslyckan efter Stalingrad pl�tsligt har v�nt, han bara mal p� om beslutsg�ngarna i framg�ng som underg�ng. Det �r i och f�r sig en kongenial gestaltning av begr�nsningen i Himmlers rasm�ssiga folkomflyttningsutopier, men det g�r boken m�rdande tr�kig att l�sa. Jag rekommenderar den d�rf�r varmt till alla SD-anh�ngare � mera skoningsl�st �n s� h�r kan inte den aritmetiska torftigheten i rast�nkandets grundideologi framst�llas.

Kristofersen osynligg�r inte helt offren f�r den nazistiska mordv�gen utan l�mnar, lite pliktskyldigt, utrymme �t vittnesm�l fr�n n�gra av de �verlevande fr�n massgravarna. Och andra halvan av sin bok �gnar han �t en dramatiserad redog�relse f�r attentatet mot Heydrich, d�r den nazistiske protektorn i Prag f�r finna sig att bli �sidosatt till f�rm�n f�r den tjeckoslovakiska motst�ndsr�relsen. Det k�nns som en fl�kt av frisk luft, trots att man vet att attentatets f�ljdverkningar blev �desdigra inte bara f�r byn Lidices inv�nare utan ocks� f�r de tiotusentals judar vars liv pl�tsligt f�rkortades av den nu hastigt p�skyndade f�rintelseprocessen.

S�dana upplysningar g�r egentligen inte riktigt att ta in, man kan inte vara hur efterklok som helst. Jag kommer hursomhelst aldrig mera att l�sa en biografi �ver en enda nazikoryf� till. Jag har f�tt nog. Det finns inget golv f�r m�nsklig grymhet, bara bottenl�sa k�llarv�ningar. Den goda viljan, med alla dess sammansatta motiv, hukar d�remot under ett l�gt och stenh�rt betongtak, utan gud. Men det �r den viljans �den � i framg�ng och nederlag � jag vill �gna resten av mitt l�sande liv �t.

Destruktiviteten har sin tid, men inte l�ngre min. Jag kommer �nd� aldrig att f�rst� de d�r m�nniskorna, �n mindre dra n�gra l�rdomar av deras framfart p� jorden. Det �r motst�ndet, det ickedestruktiva motst�ndet, som s�ker sina historieskrivare och min kunskapsiver. Var �r ni?

Jag talar inte om predikanterna, de st�r mig upp i halsen, utan om de h�ngivna, noggranna dokumentaristerna som �gnar �r av sina liv �t att skriva biografier �ver alla dessa vanligt v�rdiga vardagstappra vars efternamn skulle kunna tr�nga sig in mellan Himmler och Hitler i den milit�riska bokstavsordning som formerar arm�erna i bokhyllorna.

Aldrig f�rut har f�rlorarna f�tt en s� upph�jd rang i segrarnas historieskrivning. I den meningen var det nazisterna som �nd� vann kriget om den mediala uppm�rksamheten. Allt har vi l�rt oss, men �nd� inget. Miljoner namnl�sa offer tiger i sina obefintliga gravar, medan vi frossar i detaljerna om b�dlarnas ton�rsfinnar.

Nils Schwartz

Richard Powers: Generosity

Nils Schwartz — Wed, 18 Nov 2009 15:34:19 GMT

Lyckogenens avv�gar

ROMAN
RICHARD POWERS | Generosity | Farrar, Straus and Giroux

I en l�ngre artikel i The New Yorker (5/10) rycker James Wood fj�drarna av Richard Powers f�rfattarskap med utg�ngspunkt i dennes nyss utkomna roman Generosity. Wood �r en lika skarpsynt som l�rd n�rl�sare och det �r roligt med litteraturkritik som lyckas skaffa sig armb�gsutrymme i det allm�nna medietwittret.

D�rmed inte sagt att jag h�ller med Wood, som under skrivandets g�ng arbetar upp sig till tv�rs�kerhet, d�rtill sporrad av sina egna formuleringar i f�reg�ende stycke. Det tycks mig som om Powers unika egenskaper sticker Wood lika mycket i �gonen som hans mera konventionella sidor. Att de vetenskapsm�n som upptr�der i Powers romaner uttrycker sig och t�nker som just vetenskapsm�n, �r f�r Wood ett lika irriterande faktum som intrigernas traditionella boy-meets-girl-inslag.

Det utmarkande f�r Powers hittills tio romaner �r ju att han vanligen tvinnar samman tv� huvudteman � ett spetsvetenskapligt och ett mera grundm�nskligt. Den m�ngkunnige Powers (f�dd 1957) studerade f�rst naturvetenskap innan han gick �ver till litteraturhistoria och f�rs�jde sig som dataprogrammerare � f�rutom att spela diverse musikinstrument � tills han debuterade 1985 med romanen Three farmers on their way to a dance.

Powers har allts� en fot i vardera civilisationen, den naturvetenskapliga och den humanistiska � och dessutom ett �ra i musiken � n�r han skriver sina romaner. H�r avhandlas mikrobiologi, informationsteknologi, neurologi, ekologi och andra noggrant instuderade kunskapsomr�den inom ramen f�r den ordinarie relationsdramatiken.

Jag kan dock h�lla med James Wood om att Powers nya roman inte �r hans b�sta. �mnet f�r dagen i Generosity �r avancerad genteknologi, n�rmare best�mt den kommersialiserade gren av forskningen som g�r ut p� att urskilja och fortplanta de m�nskligt b�sta arvsanlagen � p� engelska genom enhancement. Powers kallar f�ljdrikigt inte sin ber�ttelse f�r �a novel� utan �an enhancement�. P� svenska ger ord som �genf�r�dling� och �genf�rb�ttring� bara ett 80-tal Googletr�ffar vardera, det mer pejorativa �genmanipulation� d�remot 120 000. Powers roman borde allts� p� vedertagen svenska kallas �en manipulation�.

Och det �r noga taget precis vad James Wood tycker att den �r, ett f�rs�k att in�va oss i biologisk determinism. Men d�r kan jag inte riktigt f�lja honom � jag tycker tv�rtom att Powers h�r lika mycket som i sina andra romaner gestaltar en �ppen och oavgjord dialektik mellan det vetenskapligt futuristiska och det m�nskligt konservativa. Fr�gan �r om inte Generosity snarare �r en satir med udden riktad mot alltf�r manipulativa framtidsprojekt.

F�r �vrigt f�rv�nar det mig att Wood inte med ett ord ber�r romanens metalitter�ra kommentarer, inlagda en passant. L�nge uppfattar man kommentarerna som Powers egna, tills det p� slutet uppenbaras att fiktionens fiktiva f�rfattare �r en av dess fem huvudpersoner, en tv-journalist med inriktning p� vetenskapsprogram.

En �terkommande g�st i hennes program �r en genforskare p� jakt efter "lyckogenen", den DNA-upps�ttning som garanterar ett liv i balanserat j�mnmod, om inte rentav i kronisk eufori. Nu tycks en b�rare av lyckogenen ha dykt upp i Chicago i form av en 23-�rig algeriska som studerar creative writing p� ett av stadens universitet.

Det �r hennes l�rare, en tidskriftsredakt�r vars lovande litter�ra karri�r g�tt i st�, som oroas av hur denna unga kvinna med traumatiska erfarenheter fr�n hemlandets religi�sa inb�rdeskrig kan vara p� s� orubbligt gott hum�r och med s�dan v�nlighet bem�ta sina medm�nniskor. Han kontaktar universitetets psykolog som snart blir lika engagerad i den unga kvinnan � och p� det erotiska planet i l�raren.

Journalisten, forskaren, studenten, l�raren, psykologen � det �r den kvintett som intrigen kretsar kring. Jag ska inte redog�ra f�r hur den utvecklas, bara konstatera att �lyckohjulet� snurrar allt fortare, sedan algeriskans identitet blivit k�nd och spridd via en tv-show � la Oprah Winfrey och uppgraderats till hett chatt�mne p� Internets sociala m�tesplatser

F�rlaget kallar Generosity f�r Powers �most exuberant book yet�, allts� hans mest sprudlande eller vitala bok, och det ligger v�l i linje med Powers egen genrebetecning �an enhancement�. Men gl�djespridandet �r ju romanens tema, inte dess stilistiska och ber�ttartekniska utstr�lning. N�gon humorist �r inte Powers, han packar sina meningsbyggnader s� fulla med fackterminologi och komprimerad information att en god del av l�stiden m�ste �gnas �t att b�nda upp konstruktionerna.

Men att romanen, som James Wood p�st�r, skulle f�rmedla ett deterministiskt budskap tycker jag nog �r att sl�cka ner lamporna lite f�r tidigt.

Nils Schwartz

Bengt Pohjanen: Tidens tv�ng

Nils Schwartz — Mon, 16 Nov 2009 16:12:46 GMT

P�nktti p� nya �ventyr

SJ�LVBIOGRAFI
BENGT POHJANEN | Tidens tv�ng | Norstedts, 253 s

Bengt Pohjanen (f�dd 1944) �r en minst lika stor excentriker som Bj�rn Ranelid i den svenska samtidslitteraturen. Men d�r Ranelid genom �ren har slipat ner, om inte rentav oljat, friktionsytorna gentemot l�sarna, �r Pohjanen fortsatt motstr�vig och vresig. Och om Ranelid har utvecklat sig till fullfj�drad litter�r predikant, har Pohjanen � som avgick som pr�st i den svenska kyrkan 1984 f�r att 20 �r senare vigas till pr�st i den rysk-ortodoxa � inte mycket till �vers f�r predikotoner i sina litter�ra texter.

Det kanske blir s� om man �r uppvuxen i Tornedalen, d�r laestadianer och stalinister slogs om herrav�ldet �ver m�nniskornas sj�lar, och svenskar och finnar om det spr�kliga tolkningsf�retr�det. Tvivlet �r en starkare drivkraft i Pohjanens f�rfattarskap �n tron, det spr�kliga och nationella �mellanf�rskapet� �r den plats d�r hans stilk�nsla odlats fram.

Med Smugglarkungens son (2007) inledde han en sj�lvbiografisk svit som nu f�tt sin forts�ttning i Tidens tv�ng � en ber�ttelse om Pohjanens ton�r, f�rst som realskoleelev i Pajala, sedan som gymnasist i Haparanda. Det medf�dda mellanf�rskapet f�rst�rks nu av det �ldersm�ssiga.

Om den lille P�nktti i Smugglarkungens son mest var ett stor�gt och lyh�rt vittne till alla de skr�nor, anekdoter och m�rkliga livs�den som omgav honom hemma i den lilla byn Kassa, tar hans jag naturligt nog allt st�rre plats i Tidens tv�ng i takt med att han er�vrar svenskan, litteraturhistorien, diktarkallet, egensinnet och till sist ocks� studentm�ssan. Er�vringen av kvinnan f�r dock anst� till sista kapitlet. Och tron f�rblir ett vacklande fram och tillbaka mellan himmelska och v�rldsliga locktoner.

Jag �r f�dd samma �r som Pohjanen och kan till en del identifiera mig med och k�nna igen tidsmark�rerna i hans ber�ttelse, liksom med Sturm-und-Drang-v�xlingarna i den oroliga ton�rssj�len. Men annars �r det som om vi inte hade vuxit upp i samma land.

Det finns � och har hela tiden funnits � ett exotiserande drag i Pohjanens f�rfattarskap, en medveten renodling av det tornedalska annorlundaskapet, en storvulen provinsiell historieskrivning som � liksom f�r �vrigt ocks� hos Mikael Niemi � efterkompenserar bygden f�r dess askungest�llning i det svenska kolonialv�ldet.

Den stora revanschen kom f�rst�s n�r Tornedalens finska dialekt me�nkieli fick rangen av erk�nt minoritetsspr�k i Sverige, n�got som tornedalingarna i h�g grad kan tacka Bengt Pohjanen f�r. Han har bland annat varit med om att utarbeta en me�nkieligrammatik.

Pohjanens sj�lvbiografi �r lika mycket en individuell bildningsroman som ett kapitel i Me�nmaas nutidshistoria. Det �r ett sm�rre �ventyr att l�sa den.

Nils Schwartz

Harold Pinter: Frihetens spr�k

Nils Schwartz — Mon, 09 Nov 2009 13:09:52 GMT

Ett idiotiskt geni?

TEXTURVAL
HAROLD PINTER | Frihetens spr�k. Poesi och politik 1983-2007 | �vers�ttning Carsten Palmaer, Eva Sj�strand, Joar Tiberg | Karneval

N�r Harold Pinter fick Nobelpriset 2005 hyllades han som litter�rt geni i samma andetag som han hudfl�ngdes som politisk idiot. M�nga av kommentatorerna hade sannolikt varken sett n�gon av hans pj�ser eller f�rdjupat sig i hans politiska skriverier.

Det som befanns mest st�tande var begripligt nog hans skenbara st�d f�r den serbiske folkm�rdaren Milosevic. N�r ett urval av Pinters politiska texter � tillsammans med en handfull dikter � nu kommer ut p� f�rlaget Karneval, l�r kritikerna f� vatten p� sin kvarn. Bakom f�rlaget st�r ju Bj�rn Eklund, samme Eklund som fick sparken fr�n Ordfront efter att ha publicerat Diana Johnstones folkmords�versl�tande artiklar.

Bland texterna i boken �terfinns bland annat ett tal som Pinter h�ll f�r jungianska psykologer (!) i London och en intervju i tidskriften Progressive , d�r han f�rklarar bevekelsegrunderna f�r sitt till synes proserbiska st�llningstagande i Balkankrigen.

Uppenbart �r att det inte handlar s� mycket om sympatier f�r vare sig Milosevic eller Serbien, utan mera �r en konsekvens av hans envist USA-kritiska h�llning.

Pinter var emot Nato-bombningen av Serbien och v�grade kalla anv�ndningen av klusterbomber mot civilbefolkningen f�r �humanit�r intervention�. Och han betraktade inte den internationella domstolen i Haag, d�r Milosevic st�lldes inf�r r�tta, som legitim, eftersom USA inte erk�nt den och d�rmed anser sig st� �ver lagen.

Jag kan nog tycka att Pinters st�llningstaganden i dessa fr�gor inte �r mindre respektabla �n hans vedersakares, vilka alltid �r beredda att se genom fingrarna med USA:s maktarrogans, hyckleri och dubbla bokf�ring i relation till diktaturer och v�ldsregimer.

Men Pinter borde ha markerat distans till dem som utnyttjade hans namn f�r sina egna nationalistiska och revisionistiska syften, och sparat sin underskrift till de texter han sj�lv f�rfattat. Han borde ha vetat att man d�ms ocks� f�r det s�llskap man ses tillsammans med, om �n aldrig s� tillf�lligt.
Nils Schwartz