Lyckogenens avvägar

ROMAN
RICHARD POWERS | Generosity | Farrar, Straus and Giroux

I en längre artikel i The New Yorker (5/10) rycker James Wood fjädrarna av Richard Powers författarskap med utgångspunkt i dennes nyss utkomna roman Generosity. Wood är en lika skarpsynt som lärd närläsare och det är roligt med litteraturkritik som lyckas skaffa sig armbågsutrymme i det allmänna medietwittret.

Därmed inte sagt att jag håller med Wood, som under skrivandets gång arbetar upp sig till tvärsäkerhet, därtill sporrad av sina egna formuleringar i föregående stycke. Det tycks mig som om Powers unika egenskaper sticker Wood lika mycket i ögonen som hans mera konventionella sidor. Att de vetenskapsmän som uppträder i Powers romaner uttrycker sig och tänker som just vetenskapsmän, är för Wood ett lika irriterande faktum som intrigernas traditionella boy-meets-girl-inslag.

Det utmarkande för Powers hittills tio romaner är ju att han vanligen tvinnar samman två huvudteman – ett spetsvetenskapligt och ett mera grundmänskligt. Den mångkunnige Powers (född 1957) studerade först naturvetenskap innan han gick över till litteraturhistoria och försöjde sig som dataprogrammerare – förutom att spela diverse musikinstrument – tills han debuterade 1985 med romanen Three farmers on their way to a dance.

Powers har alltså en fot i vardera civilisationen, den naturvetenskapliga och den humanistiska – och dessutom ett öra i musiken – när han skriver sina romaner. Här avhandlas mikrobiologi, informationsteknologi, neurologi, ekologi och andra noggrant instuderade kunskapsområden inom ramen för den ordinarie relationsdramatiken.

Jag kan dock hålla med James Wood om att Powers nya roman inte är hans bästa. Ämnet för dagen i Generosity är avancerad genteknologi, närmare bestämt den kommersialiserade gren av forskningen som går ut på att urskilja och fortplanta de mänskligt bästa arvsanlagen – på engelska genom enhancement. Powers kallar följdrikigt inte sin berättelse för ”a novel” utan ”an enhancement”. På svenska ger ord som ”genförädling” och ”genförbättring” bara ett 80-tal Googleträffar vardera, det mer pejorativa ”genmanipulation” däremot 120 000. Powers roman borde alltså på vedertagen svenska kallas ”en manipulation”.

Och det är noga taget precis vad James Wood tycker att den är, ett försök att inöva oss i biologisk determinism. Men där kan jag inte riktigt följa honom – jag tycker tvärtom att Powers här lika mycket som i sina andra romaner gestaltar en öppen och oavgjord dialektik mellan det vetenskapligt futuristiska och det mänskligt konservativa. Frågan är om inte Generosity snarare är en satir med udden riktad mot alltför manipulativa framtidsprojekt.

För övrigt förvånar det mig att Wood inte med ett ord berör romanens metalitterära kommentarer, inlagda en passant. Länge uppfattar man kommentarerna som Powers egna, tills det på slutet uppenbaras att fiktionens fiktiva författare är en av dess fem huvudpersoner, en tv-journalist med inriktning på vetenskapsprogram.

En återkommande gäst i hennes program är en genforskare på jakt efter "lyckogenen", den DNA-uppsättning som garanterar ett liv i balanserat jämnmod, om inte rentav i kronisk eufori. Nu tycks en bärare av lyckogenen ha dykt upp i Chicago i form av en 23-årig algeriska som studerar creative writing på ett av stadens universitet.

Det är hennes lärare, en tidskriftsredaktör vars lovande litterära karriär gått i stå, som oroas av hur denna unga kvinna med traumatiska erfarenheter från hemlandets religiösa inbördeskrig kan vara på så orubbligt gott humör och med sådan vänlighet bemöta sina medmänniskor. Han kontaktar universitetets psykolog som snart blir lika engagerad i den unga kvinnan – och på det erotiska planet i läraren.

Journalisten, forskaren, studenten, läraren, psykologen – det är den kvintett som intrigen kretsar kring. Jag ska inte redogöra för hur den utvecklas, bara konstatera att ”lyckohjulet” snurrar allt fortare, sedan algeriskans identitet blivit känd och spridd via en tv-show à la Oprah Winfrey och uppgraderats till hett chattämne på Internets sociala mötesplatser

Förlaget kallar Generosity för Powers ”most exuberant book yet”, alltså hans mest sprudlande eller vitala bok, och det ligger väl i linje med Powers egen genrebetecning ”an enhancement”. Men glädjespridandet är ju romanens tema, inte dess stilistiska och berättartekniska utstrålning. Någon humorist är inte Powers, han packar sina meningsbyggnader så fulla med fackterminologi och komprimerad information att en god del av lästiden måste ägnas åt att bända upp konstruktionerna.

Men att romanen, som James Wood påstår, skulle förmedla ett deterministiskt budskap tycker jag nog är att släcka ner lamporna lite för tidigt.

Nils Schwartz 

Pänktti på nya äventyr

SJÄLVBIOGRAFI
BENGT POHJANEN | Tidens tvång | Norstedts, 253 s

Bengt Pohjanen (född 1944) är en minst lika stor excentriker som Björn Ranelid i den svenska samtidslitteraturen. Men där Ranelid genom åren har slipat ner, om inte rentav oljat, friktionsytorna gentemot läsarna, är Pohjanen fortsatt motsträvig och vresig. Och om Ranelid har utvecklat sig till fullfjädrad litterär predikant, har Pohjanen – som avgick som präst i den svenska kyrkan 1984 för att 20 år senare vigas till präst i den rysk-ortodoxa – inte mycket till övers för predikotoner i sina litterära texter.

Det kanske blir så om man är uppvuxen i Tornedalen, där laestadianer och stalinister slogs om herraväldet över människornas själar, och svenskar och finnar om det språkliga tolkningsföreträdet. Tvivlet är en starkare drivkraft i Pohjanens författarskap än tron, det språkliga och nationella ”mellanförskapet”  är den plats där hans stilkänsla odlats fram.

Med Smugglarkungens son (2007) inledde han en självbiografisk svit som nu fått sin fortsättning i Tidens tvång – en berättelse om Pohjanens tonår, först som realskoleelev i Pajala, sedan som gymnasist i Haparanda. Det medfödda mellanförskapet förstärks nu av det åldersmässiga.

Om den lille Pänktti i Smugglarkungens son mest var ett storögt och lyhört vittne till alla de skrönor, anekdoter och märkliga livsöden som omgav honom hemma i den lilla byn Kassa, tar hans jag naturligt nog allt större plats i Tidens tvång i takt med att han erövrar svenskan, litteraturhistorien, diktarkallet, egensinnet och till sist också studentmössan. Erövringen av kvinnan får dock anstå till sista kapitlet. Och tron förblir ett vacklande fram och tillbaka mellan himmelska och världsliga locktoner.

Jag är född samma år som Pohjanen och kan till en del identifiera mig med och känna igen tidsmarkörerna i hans berättelse, liksom med Sturm-und-Drang-växlingarna i den oroliga tonårssjälen. Men annars är det som om vi inte hade vuxit upp i samma land.

Det finns – och har hela tiden funnits – ett exotiserande drag i Pohjanens författarskap, en medveten renodling av det tornedalska annorlundaskapet, en storvulen provinsiell historieskrivning som – liksom för övrigt också hos Mikael Niemi – efterkompenserar bygden för dess askungeställning i det svenska kolonialväldet.

Den stora revanschen kom förstås när Tornedalens finska dialekt meänkieli fick rangen av erkänt minoritetsspråk i Sverige, något som tornedalingarna i hög grad kan tacka Bengt Pohjanen för. Han har bland annat varit med om att utarbeta en meänkieligrammatik.

Pohjanens självbiografi är lika mycket en individuell bildningsroman som ett kapitel i Meänmaas nutidshistoria. Det är ett smärre äventyr att läsa den.

Nils Schwartz 

Ett idiotiskt geni?

TEXTURVAL
HAROLD PINTER | Frihetens språk. Poesi och politik 1983-2007 | Översättning Carsten Palmaer, Eva Sjöstrand, Joar Tiberg | Karneval

När Harold Pinter fick Nobelpriset 2005 hyllades han som litterärt geni i samma andetag som han hudflängdes som politisk idiot. Många av kommentatorerna hade sannolikt varken sett någon av hans pjäser eller fördjupat sig i hans politiska skriverier.

Det som befanns mest stötande var begripligt nog hans skenbara stöd för den serbiske folkmördaren Milosevic. När ett urval av Pinters politiska texter – tillsammans med en handfull dikter – nu kommer ut på förlaget Karneval, lär kritikerna få vatten på sin kvarn. Bakom förlaget står ju Björn Eklund, samme Eklund som fick sparken från Ordfront efter att ha publicerat Diana Johnstones folkmordsöverslätande artiklar.

Bland texterna i boken återfinns bland annat ett tal som Pinter höll för jungianska psykologer (!) i London och en intervju i tidskriften Progressive , där han förklarar bevekelsegrunderna för sitt till synes proserbiska ställningstagande i Balkankrigen.

Uppenbart är att det inte handlar så mycket om sympatier för vare sig Milosevic eller Serbien, utan mera är en konsekvens av hans envist USA-kritiska hållning.

Pinter var emot Nato-bombningen av Serbien och vägrade kalla användningen av klusterbomber mot civilbefolkningen för ”humanitär intervention”. Och han betraktade inte den internationella domstolen i Haag, där Milosevic ställdes inför rätta, som legitim, eftersom USA inte erkänt den och därmed anser sig stå över lagen. 

Jag kan nog tycka att Pinters ställningstaganden i dessa frågor inte är mindre respektabla än hans vedersakares, vilka alltid är beredda att se genom fingrarna med USA:s maktarrogans, hyckleri och dubbla bokföring i relation till diktaturer och våldsregimer.

Men Pinter borde ha markerat distans till dem som utnyttjade hans namn för sina egna nationalistiska och revisionistiska syften, och sparat sin underskrift till de texter han själv författat. Han borde ha vetat att man döms också för det sällskap man ses tillsammans med, om än aldrig så tillfälligt.
Nils Schwartz 

Skuggor ur det förflutna

ROMAN
PAUL AUSTER | Invisible| Faber and Faber (brittisk utgåva), 308 s

I Henry Roths självbiografiska romansvit Mercy of a rude stream (1994-98) – författarens märkliga comeback efter 60 års tystnad – idkar huvudpersonen Ira i tonåren incestuöst umgänge med sin lillasyster, något som hans verkliga syster bestämt förnekade skulle ha förekommit.

Denna diskretionens diskrepans mellan broderns fiktiva bekännelse och systerns faktiska dementi har redan fått två avläggare i den amerikanska samtidslitteraturen. Först ut var Philip Roth i Exit Ghost och nu repeteras den i Paul Austers nya roman Invisble.

Här inskränker sig incesten mellan bror och syster inte bara till några trevande tonårsknull, utan blommar ut i en månadslång sexuell orgie mellan den 20-årige Adam Walker och hans två år äldre syster Gwyn den heta New York-sommaren 1967.

40 år senare ska Gwyn avfärda broderns postuma bekännelse, sådan den föreligger i ett opublicerat manus, som ett rent önsketänkande från hans sida. Den som presenterar manuset för henne är Adam Walkers ungdomsvän, en framgångsrik författare som fått i uppdrag att ta hand om hans efterlämnade datorutskrifter och fungerar som romanens koordinator.

Författare var vad också Adam drömde om att bli, när han som ung litteraturstudent på Columbiauniversitet i New York våren 1967 träffar en fransk gästprofessor i statsvetenskap, som förutom en betydande förmögenhet och en attraktiv älskarinna också hyser litterära intressen. Han erbjuder Adam 25 000 dollar som grundplåt till en litteraturtidskrift.

Adam tar emot erbjudandet, lika tacksamt som han bejakar inviterna från mecenatens älskarinna, en tio år äldre femme fatale, som dock ska visa sig mindre fatal än mannen. En sen kväll blir Adam och professorn utsatta för ett rånförsök av en ung svart man, varvid professorn kör en kniv i magen på rånaren och sedan kallt lämnar honom att dö samtidigt som han avråder Adam från att ringa polisen.

Den bildade och hetlevrade professorn har ett förflutet i OAS, den hemliga franska armén i Algeriet. Här anar man Austers andra litterära lån, nämligen från Alberto Manguels roman Från fjärran land det kom ett bud (1991, så sent som i höst översatt till svenska, se denna blogg), där likaledes en bildad fransman döljer sitt terroristiska förflutna bakom en belevad fasad, om än Austers variant är mindre förfinad och dessutom rejält reaktionär.

Två litterära lån alltså, och Auster lyckas väl inte helt förvalta dem på samma romankonto – incesthistorien blir mest en apart utvikning från huvudintrigen, där Adam Walker förföljer den mordiske före detta mecenaten till Paris, bara för att fastna i dennes spindelnät och bli utspydd som en besvärande fluga.

Redan i sin förra roman Mannen i mörkret (2008) visade Auster tecken på att vilja orientera sig ut ur de metalitterära spegelsalar där hans författarskap riskerade att kopiera sig självt. I Invisble står han friare i förhållande till sin berättarapparat, möjligen till priset av att han inte riktigt lyckas hålla ihop historiens disparata enskildheter.

Helt utan berättartekniska knep och finter är förstås inte heller Invisible – annars vore det inte Auster. Här finns sålunda tre olika jagberättelser inlagda i varandra, och ett av dessa jag – Adam Walkers – berättar dessutom sin historia (det efterlämnade manuset) i såväl första som andra och tredje person.

Dock finns det en viss konsekvens i det pronominella skiftesbruket, och även om jag inte riktigt blir på det klara med vad Auster egentligen vill ha sagt, så lyckas hans nya roman med sin enklare konstruktion och sin stramare stil hålla mig engagerad från första till sista sidan.

Nils Schwartz

Guide till Moskvas tunnelbana

ROMAN
DMITRIJ GLUCHOVSKIJ | Metro 2033 – den sista tillflykten  | Översättning Ola Wallin | Ersatz, 454 s

Om jag någon gång reser till Moskva kommer jag att ta med mig Dmitrij Gluchovskijs dystopiska roman Metro 2033 och ägna dagarna åt att åka runt i tunnelbanan och station för station bocka av skådeplatserna i denna ryska bästsäljare.

Jag är normalt ganska sval inför framtidsscenarier med sf-inslag, men Gluchovskij bryter ner mitt motstånd mot genren och drar mig med på en svindlande, omtumlande färd genom Moskvas underjordiska tunnelsystem.

Ett världsomfattande atomkrig har förvandlat tiomiljonersstaden till ett ödelagt strålningsinferno, bebott bara av muterade rovdjur. Några tiotusental Moskvabor har dock räddat sig ner i tunnelbanan och inrättar där sina liv efter nya villkor och gamla ideologier.

Olika maktgrupperingar behärskar sina stationer och sina linjesträckningar, försvarande dem mot både underjordiska grannar och skrämmande främmande inkräktare från ruinstaden ovanför. Ringlinjen under stadens centrum kontrolleras av Hansan – den organiserade marknaden. Här finns också den röda linjen, styrd av kommunister, och stationer där fascister eller religiösa sekter har makten. Kort sagt – denna underjordiska mikrovärld är en spegel av den gamla makrovärlden.

In i denna världs alla förgreningar ger sig romanens unge hjälte Artiom på en odysseisk irrfärd, där hans liv ständigt sätts på spel. Av tillvaron ovan jord har han endast vaga barndomsminnen, och han har tidigare bara färdats korta sträckor från sin hemstation. Hans uppdrag är att ta sig fram till det omsusade Polis, en klunga centralt belägna stationer där förnuftet och bildningen sägs hålla bastionerna.

Gluchovskij är en 35-årig tv-journalist som med denna roman inte bara har satt en genial idé i episkt omlopp utan också fantasin i rörelse hos Moskvas alla tunnelbaneresenärer. Myten om att det ska finnas ett andra tunnelbanesystem, avsett bara för den politiska nomenklaturan, blir effektfullt integrerad i handlingen.

Fastän romanens slut kan te sig nog så apokalyptiskt är en fortsättning, med titeln Metro 2034, redan utlovad till nästa år, liksom ett tv-spel byggt på bokens spektakulära scenografi och persongalleri.

Men den här boken får räcka för mig. Den är bra nog. En fortsättning kan bara bli en antiklimax.

Nils Schwartz

                                           
  Steven Galloway
                          
David Albahari

Det forna Jugoslavien, sett från Kanada

ROMANER
STEVEN GALLOWAY | Cellon i Sarajevo | Översättning Einar Heckscher | Lindelöws, 238 s.
DAVID ALBAHARI | Lockbetet | Översättning Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic | Tranan, 183 s.

Tio år efter den serbiska belägringen besökte jag Sarajevo under några regniga majdagar. På ytan verkade livet i staden ha återgått i sin vanliga ordning. Om kriget påmindes man mest av kulhål i fasaderna, av markeringar på trottoarerna där människor fallit offer för krypskyttar, och så förstås av det nedbrända nationalbibliotekets svarta skelett som jag kunde se från mitt hotellrumsfönster.

Jag önskar att jag kunde ha gått omkring på Sarajevos gator och suttit på dess kaféer med Steven Galloways roman Cellon i Sarajevo i handen. Då skulle den mer än treåriga belägringen ha kommit närmare, jag hade på kartan kunnat följa romanpersonernas riskfyllda vandringar för att hämta vatten eller ta sig till jobbet. Men romanen kom ut först i fjol, och finns nu också på svenska med förord av Slavenka  Drakulic.

Galloway (född 1975) är kanadensare och har i denna sin tredje roman med beundransvärd inlevelse försökt sätta sig in i hur livet måste ha tett sig för Sarajevos invånare. Titeln syftar på en verklig händelse. Vid ett bestämt klockslag spelade en cellist från Sarajevos symfoniorkester Albinonis ”Adagio” 22 dagar i sträck försommaren 1992 på den centrala marknadsplats där lika många människor fallit offer för serbiska granater.

Galloway växlar mellan tre huvudpersoner – en äldre man som arbetar på ett bageri och måste korsa en av de gator som serberna ständigt har i kikarsiktet, en 40-årig man som var fjortonde dag bokstavligen går över ån för att hämta vatten, och en ung flicka, kallad ”Pilen”, som med stor pricksäkerhet riktar sitt gevär mot krypskyttarna uppe i de omgivande bergen.

De båda männen håller sig utanför politiken men ser med växande vrede hur svartabörshajar och kriminella ligor gör sig förmögna. ”Pilen” blir ofrivilligt indragen i de interna motsättningarna mellan stadens försvarare – å ena sidan de som vill behålla Sarajevos multikulturella öppenhet, å den andra de hårdföra bosnjakiska separatisterna.
Cellon i Sarajevo är en roman man läser med oavbrutet bultande hjärta.

Det kanske man inte kan säga om den serbisk-judiske författaren David Albaharis roman Lockbetet, men den ger i gengäld en mera inträngande bild av livet i det forna Jugoslavien från världskriget genom den kommunistiska diktaturen fram till de sönderslitande krigen.

Albahari (född 1948) är en av Serbiens och Centraleuropas ledande författare, besläktad med framför allt Danilo Kis, hans för tidigt döde landsman och föregångare. Lockbetet från 1996 är den första av hans romaner som översatts till svenska.

Albahari bor sedan 1994 i Kanada, men fortsätter att skriva på serbiska. Det har han gemensamt med berättaren i Lockbetet, vilken försöker skriva en bok om sin döda mor utifrån en serie bandinspelningar han gjort med henne efter faderns död på 80-talet.

Men till skillnad från Albahari tror sig inte berättaren kunna skriva, utan inhämtar råd från en kanadensisk författarvän, en något fyrkantig realist, vilken intar samma pragmatiska hållning till livet som berättarens mor.

Lockbetet är alltså en roman om koncipieringen av en roman, skriven i ett enda vindlande stycke på 183 sidor, där kronologin böljar fram och tillbaka mellan de båda krigen, men där moderns stoiska hållning genom sitt livs alla tragedier och motgångar ändå håller läsaren i ett stadigt grepp.

Hon är född i Bosnien, men har konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med först en judisk man – partisan under kriget – och sedan en annan, dissident under kommunismen. Själv bekänner hon sig inte till vare sig någon gud eller ideologi, försöker bara överleva och lägga sorgerna bakom sig.

Så pendlar perspektivet fram och tillbaka mellan berättaren som har svårt att finna sin identitet i exilen och modern som tvärtom har försvarat sin identitet mot alla försök att förändra den i hemlandet.

Det är bara att hoppas att Tranan har uthållighet nog att fortsätta översätta David Albaharis böcker. Det är en litterär bekantskap av vitalt intresse.

Nils Schwartz

Islamofobins nyttiga idiot

ROMAN
NADEEM ASLAM | Den förspillda vakan | Översättning Ann Björkhem | Forum

Jag får efterhand lite problem med Nadeem Aslams tredje roman Den förspillda vakan. Liknar den inte väl mycket en typisk islamofobisk tendensroman, låt vara med en inifrån förvärvad sakkunskap och med uppenbara stilistiska kvaliteter?

Nadeem Aslam (född 1966) är en pakistansk-brittisk författare som fick ett stort genombrott med sin andra roman Kartor för vilsna älskande (2004; på svenska 2006) – ett slags poetisk thriller om pakistansk hederskultur i Storbritannien. Jag läste den med stor behållning, främst för dess intima kännedom om liv och vanor i en isolerad pakistansk enklav i en mindre stad i England. Romanen är helt oförsonlig mot hederskulturens mordiska inskränkthet, men den uttrycker ändå en nästan ömsint förståelse för hur utanförskapet har fått klockorna att stanna i det nya landet.

Det är därför lite överraskande att Den förspillda vakan – enligt författaren skriven 2003-2007 – länge känns som om den vore ett beställt litterärt eldunderstöd till den västerländska krigsinsatsen i Afghanistan. Att Aslam ogillar talibaner, krigsherrar och fundamentalistiska islamister är självklart – vem gör inte det?

Men som romanens goda motkrafter ställer han upp dels en äldre engelsk läkare och parfymfabrikör – som konverterat till islam i samband med sitt giftermål med en afghanska, också hon läkare – dels en medelålders före detta CIA-agent som handlar med ädelstenar. Den senare förälskar sig i en rysk änka som kommit för att söka efter sin bror som deltog i den sovjetiska ockupationen på 1980-talet (själv var hon givetvis motståndare till kriget.)

Nu är det inte i första hand dessa utlänningar som formulerar romanens islamkritik – de är närvarande främst som representanter för den högre västerländska civilisationen och humaniteten – utan berättaren, det vill säga den implicite författaren. Och han gör det på det där försåtliga sättet som kännetecknar islamofober – genom att härleda den religiösa fanatismen direkt från valda citat ur Koranen och genom att förklena hela den muslimska världens historia, från profeten Mohammed och framåt.

De som knappt syns i romanen är däremot de vanliga, civila, normaltroende afghanerna, de som utan egen förskyllan har fått betala priset för i tur och ordning Sovjetockupationen, talibanväldet och de västerländska bombräderna. Är de närvarande i romanen är det genom sin frånvaro. Där är engelsmannens dotter, hon som för tjugo år sedan först blev våldtagen av den ryska änkans bror, sedan älskarinna till juvelhandlaren som då ännu var CIA-agent, sedan mördad. Där är engelsmannens afghanska fru, hon som blev förnedrad och plågad till döds av talibanerna. Och där är en ung troende kvinna, hon som dyker upp med självständig profil i slutet av romanen för att sedan spårlöst försvinna igen, även hon förmodligen mördad.

Vid det laget har en yngre representant för CIA hunnit avslöja en människosyn och en övertygelse om tortyrens informativa välsignelser, som får läsaren att misstänka att författaren under arbetets gång har börjat vackla lite i tilltron till de västerländska värdenas absoluta förädlingspotential.

Egentligen tror jag inte att Nadeem Aslam är islamofob. Jag tror snarare att han är thrillerformens fånge i sin strävan att skapa ett spänningsmoment i berättelsen. Den lockar fram en renodling av svartvita schabloner – de onda mot de goda, som i det här fallet blir orientalisk fanatism mot västerländsk tolerans, två ingredienser i Aslams egen livserfarenhet. Men i den polariseringen försvinner både nyanserna och det hederliga strävsamma folkflertalet som befolkar världen, inklusive Afghanistan.

Nej, islamofob är nog inte Nadeem Aslam. Snarare en av islamofobernas nyttigaste idioter i kraft av sina obestridliga litterära kvaliteter och de goda vitsord han får på västerländska kultursidor.

Nils Schwartz

Bildningens maktspråk

ROMAN
ALBERTO MANGUEL | Från fjärran land det kom ett bud | Översättning Margareta Eklöf | Ordfront

Alberto Manguel har blivit känd och uppskattad i Sverige för sina lärda och spirituella böcker om läsningens och bibliotekens historia. Att han också är romanförfattare – en högst kvalificerad sådan – har gått åtminstone mig förbi.

I hans verkförteckning finns fem romaner, varav fyra – skrivna på franska eller spanska – har kommit ut det senaste halvdecenniet. Debutromanen, på engelska, kom dock redan 1991 och har nu översatts till svenska: Från fjärran land det kom ett bud.

Den trespråkige Manguel är född i Argentina – där han var en av de unga studenter som högläste för den blinde Borges –, kanadensisk medborgare och bosatt i Frankrike. Hans debutroman utspelar sig i alla tre kulturerna, men jag placerar den helst i en latinamerikansk berättartradition med namn som Ariel Dorfman och Roberto Bolaño, vilka – liksom Manguel här – tematiserar tortyren i 70-talets militärdiktaturer.

Den djupt bildade äldre herre som i början av 80-talet tillsammans med sin fru och sin tioåriga dotter bosatt sig i den lilla kuststaden Percé i Quebec är, ska det visa sig, pensionerad fransk officer. Under den algeriska befrielsekampen ett tjugotal år tidigare tjänstgjorde han i Alger, där han träffade sin blivande fru. Efter några år i Paris, där den senkomna dottern föds, flyttar familjen till Buenos Aires, där mannen har någon sorts tjänst på den franska ambassaden. Det råkar vara just under Videladiktaturens år. När de flyttar till Kanada medför de en argentinsk tjänsteflicka, vars familj fallit offer för militärens våld. Hon får i sin nya hemvist besök av ett par landsmän. I huset i Percé uppehåller sig under sin semester också en gammal kollega till mannen, numera tillhörig den kanadensiska säkerhetstjänsten.

Där har vi pjäserna på brädet, och romanen är kan man säga en retroaktiv spelplan, där positionerna mellan pjäserna efterhand klargörs. Det långa mittpartiet i romanen berättas av officerens hustru, vilken kommit till Percé som ett psykiskt vrak, oformligt fet och nästan stum. Hennes sjukdom tillskrivs en posttraumatisk förlossningspsykos, men läsaren anar att förklaringen är en annan. Och att mannens yrkeskarriär har en synnerligen mörk sida.

Det mest chockerande med den här romanen är inte lösningen av dess gåta – den är som sagt väntad – utan att den är skriven av en författare som i sina essäböcker uttrycker en sådan smittande entusiasm för läsandets lust och bildningens betydelse. På lika utsökt som spänstig prosa framställer Manguel den gamle officeren som ett vandrande bibliotek, ströende lärda referenser till världslitteraturen omkring sig, en ädel humanist som ömsint tar hand om sin sjuka fru och sin lilla dotter, en beundrad och respekterad auktoritet i den lilla stadens societet.

Med tanke på vad som här kommer att avslöjas är det som om Manguel i denna tidiga roman utfärdar en profylaktisk varning till dem som alltför okritiskt instämmer i hans lovsång till litteraturen i de verk han då ännu inte har skrivit.

Själv har jag länge funderat på att trycka upp en serie varningstexter att klistra på alla böcker som kommer i min väg. Typ: Goebbels var fil dr i litteraturhistoria. Eller: Hitler hade 16 000 volymer i sitt privatbibliotek.

Tills vidare nöjer jag mig med att varmt anbefalla Alberto Manguels roman till läsning.

Nils Schwartz

Brottslingar utan ansvar

HISTORIA
HENRIK ARNSTAD | Skyldig till skuld. En europeisk resa i Nazitysklands skugga | Norstedts

Det var inte bara Tyskland som begick krigsförbrytelser under andra världskriget, men det är bara Tyskland som har erkänt. Medbrottslingarna förnekar skuld inför historiens domstol – ja, det utmålar rentav sig själva som offer.

Tre av dessa medbrottslingar rannsakas i Henrik Arnstads bok Skyldig till skuld - Finland, Italien, Österrike. Åtminstone från Finlands håll lär han omgående få svar på tal. Arnstad riktade ju anklagelser mot det finska samarbetet med Nazityskland redan i sin biografi över den svenske utrikesministern Christian Günther (2006), och väckte häftiga motreaktioner från nationalistiskt sinnade finska historiker.

  Det är naturligtvis inte omöjligt att Arnstad – som är journalist, inte historiker – har begått sakfel i båda böckerna, men det faktum att Finland under det så kallade fortsättningskriget 1941-44 var Tysklands vapenbroder går knappast att förneka. Det som retar Arnstads kritiker är att han inte tillräckligt beaktar de förmildrande omständigheter som ”tvingade” Finland att välja sida.

Redan beteckningen ”fortsättningskriget” visar ju att i den finska efterkrigsmytologin är detta krig – efter något års vapenvila – bara en förlängning av det hjältemodiga vinterkriget 1939-40, då Finland stod ensamt mot den sovjetiska övermakten.

I den mytologin passar det inte in att Finland alldeles på egen hand upprättade koncentrationsläger och svälte ut ryska krigsfångar, inte heller att många finnar drömde om ett Storfinland ända bort till Ural, sedan Tyskland och Finland gemensamt besegrat Sovjetunionen.

Men Arnstad har ju inte gjort något eget grävarbete. Hans källor är oftast finska historiker utan fosterländska skygglappar, samma sorts skygglappar som karaktäriserar den dominerande historieskrivningen också i Italien och Österrike. I Italien minns man den tyska ockupationen, inte den föregående alliansen med tyskarna, inte de många åren med Mussolinis fascistiska diktatur.

Och Österrikes bestående ovilja att göra upp med sitt medansvar för krigets mest fasansfulla förbrytelser och i stället utmåla sig som nazismens första offer är en ren parodi på konsten att blåneka in flagranti.

Arnstad har givetvis fog för sina anklagelser. Man behöver bara ta ett steg ut i sörjan utanför de nationalistiskt välkrattade gångarna för att få någonting på fötterna. Därför är det synd att han inte har skrivit en mera genomarbetad bok. Den är alldeles för rapsodisk och summarisk, disponerad efter en ansträngd journalistisk dramaturgi och repeterande alltför mycket historiskt allmängods på sina knappt 200 sidor. De frågor han tar upp skulle behöva en långt mera djuplodande framställning.

Nils Schwartz

Medan historien ännu tvekade

ROMAN
TONI MORRISON | En välsignelse | Översättning Kerstin Hallén | Forum
 
1993 års Nobelpristagare Toni Morrison är ingen Joyce Carol Oates. Sedan debuten 1970 har hon gett ut nio romaner, ungefär en vart femte år. Några tegelstenar rör det sig heller inte om. Om just det har något samband med att hon är den senaste amerikanska Nobelpristagaren ska jag inte spekulera i, men sparsmakade produktioner gör onekligen arbetet lite lättare för Nobelpriskommittén.

En välsignelse från i fjol är den av Morrisons romaner som griper längst tillbaka i historien, ända till tiden före den amerikanska självständigheten, då slavhandeln ännu inte utvecklats till massimport. Huvuddelen av den 150-sidiga berättelsen utspelar sig år 1682 i Virginia, där den holländske farmaren Jacob Vaark bedriver jordbruk utan större framgång. Sina inkomster skaffar han sig hellre på affärer, dock inte slavhandel som han är motståndare till.

Det hindrar honom inte från att använda mer eller mindre livegen arbetskraft på gården. Tjänstefolket bildar en egen liten multikulturell enklav i nybyggarlandet – hushållerskan är indian, en tjänsteflicka svart, en annan blandras, drängarna två vita män som med slavkontrakt arbetar av sina skulder. Hustrun har Vaark beställt på annons från sitt hemland. En frigiven svart slav arbetar emellanåt som smed på gården.

Morrisons persongalleri är naturligtvis ytterst medvetet handplockat. Den nykoloniserade kontinenten har ännu inte fått sina fasta sociala och etniska strukturer. Kapitalismen ligger ännu i sin linda. Allting är ännu möjligt, utvecklingstendenserna knappt skönjbara. Den vite herremannen kan hålla sig med humanitära principer, om än bara som undantag. Smittkoppsepidemin som bryter ut är någorlunda demokratisk i sitt val av offer.

Morrison berättar historien i blixtbelysande episoder, där perspektivet skiftar mellan gårdens invånare. Ingen är entydigt ond eller god. Att läsa romanen är som att frysa historiens rörelse i ett andlöst ögonblick, där tiden susar bland höga träd och människorna är fångade i steget mellan sitt öde och sin vilja.

Nils Schwartz