Så var ögonblicket här. SK 994 till Stockholm lyfter om några timmar. Dags att sätta punkt.
Jag gör det med en debut. Det är - ehmmm - jag som skrivit de tre kinesiska tecknen härovan. Skandal egentligen att det tagit så lång tid. Men jag kände alltid att det var över mitt huvud att lära mig skriva kinesiska på den alltför korta tid jag bott i Kina.
Men ens eget namn borde man ju klara av. Och efter ett antal mer eller misslyckade försök - teckning var aldrig min grej i skolan - så fick jag till slut till det. Tror jag. Lily var nöjd i alla fall.
Mitt kinesiska namn utläses Long Ma Ci. Drake Häst Språkstil. Men tack var en kommentar här på bloggen så lärde jag mig att Ci även kan betyda farväl. Att namnet kan utläsas Drakhästens farväl.
Tyckte jag passade bra som avslutning. Och ett utmärkt tillfälle att samtidigt tacka alla som besökt bloggen och inte minst ni som kommenterat den.  
För härmed stänger jag Kina-bloggen.
I alla fall i den här formen.
Mitt vanliga bevakningsområde på Expressen är större än Kina. Omfattar hela världen. Lite väl stort kan tyckas, men så är det.
Kanske jag dyker upp där som Världen-bloggare i stället. 6 000 000 000 jordbor - och jag. Ni kan ju hålla utkik på blogg.expressen.se/larsson/ om några veckor, så får vi se.
Men nu först låter jag pennan vila en stund. Snart är det dock dags att vässa den igen och packa väskan. Jag har förstått att det stundar val i det där andra stora landet borta i väst.

Alla som följt den här bloggen vet att den hade varit betydligt fattigare utan Lilys hjälp. Det har varit en oerhörd förmån att ha en kinesisk assistent vid sin sida och jag har lärt mig massor om Kina och kinesisk vardag tack vare henne. Ja, utan henne hade jag varit en rätt vilsekommen pojke här i Kina. Oförmögen att ens läsa den enklaste skylt, den kortaste artikel.
Jag har haft ett fantastiskt år här. Okej då, tio månader. Jag har lärt mig massor, ätit massor, rest en del i detta ofantliga land, lärt känna många nya människor. Många av Lilys vänner är nu också mina vänner.
I dag slutar Lily att arbeta för mig. I morgon väntar Daily Telegraph. Jag önskar henne all lycka till där, och håller tummarna att journalistdrömmarna förverkligas.
Zaijian!



Expressens team på Kineiska muren.



Storstadsflickan möter den kinesiska landsbygden.



Ännu en dag på jobbet.



Hej då Lily, hej då Kina!

En av charmen med stadsparkerna i London och New York är ekorrarna. De som springer runt i Central Park eller Hyde Park och som är tama värre. I Peking är det sämre ställt med djurlivet. Men jag sprang i alla fall på den här rackaren i Zhong Shan parken intill den Förbjudna staden. Särskilt tam var han dock inte. Parken ingick i min stora farvälpromenad.

Så var friden över. I dag släpptes trafiken på för fullt igen i Peking. Det är förstås söndag så än så länge är det inte så farligt. Men i morgon är stockningarna tillbaka. Garanterat. Under två månader har Peking nästan varit som en normal stad vad gäller trafiken. Det spekulerades ett tag om restriktionerna skulle behållas men så blev det alltså inte. Pekintrafiken: där har ni ytterligare en sak jag inte kommer att sakna.

Det är inte bara bilarna som gjort sin återkomst i dag. Den olympiska perioden är till ända och därför har exempelvis min lokale fruktförsäljare dykt upp igen efter en två månader lång frånvaro. Peking börjar bli sig självt igen. Det blev fyra mangostan.
Jag frågade killen i DVD-butiken om filmerna kommer tillbaka på en gång. Lugn, de är tillbaka om en vecka, blev svaret. För sent. För sent.

Det är något hundratals miljoner kineser gör varje dag. Själv har jag aldrig lärt mig konsten riktigt. Den att huka sig. Kineserna gör det i alla möjliga och omöjliga situationer, om det inte finns någonting att sitta på. När de äter, när de väntar, när de vilar. Själv har jag sett västerlänningar rulla baklänges när de försöker sig på det. Så himla svårt är det nu inte, men för den ovana kan det snabbt bli tröttsamt. Och svårt att komma upp igen.
Kineser har en förmåga att sitta i den ställningen, länge, länge utan att det bekommer dem.  Det är väl en vanesak, antar jag. Och kineserna har årtusenden av hukvana bakom sig.



En stund av vila.



Eller en stund av törstsläckning.

Det var med viss nervositet jag visade Lily mjölkkartongen. Den jag druckit  sedan jag kom hit. Vad är det för mejeri? undrade jag.
Visade sig vara ett lokalt Peking-mejeri. Puh! Mjölk från de stora mejerierna Mengniu och Yili har ju visat sig innehålla giftet melamin.
Det började med att mjölkersättning från från mejeriet Sanlu innehöll ämnet. Minst fyra bebisar har dött och tusentals har insjuknat och drabbats av njursten. Den senaste i en lång rad skandaler med kinesiska livsmedel.
Men även vanlig mjölk visar sig alltså vara ett lotteri. Melaminet får mjölken att verka ha ett högre proteininnehåll än den egentligen har. Tillverkarna tros ha spätt ut mjölken och sedan slagit i melamin för att få upp värdena.
Mjölkskandalen har skapat en hel del galghumor på nätet. I ett så mästrar Mengniu upp Sanlu med orden.
- Dumbom, du ska blanda gift i mjölkersättningen, inte blanda mjölkersättning i gift.
Näh, dags att åka hem och dricka svensk mjölk.

Så här har det sett ut en gång i månaden här. Måste ta ut en förfärlig massa hundralappar när jag ska betala hyran. Min hyresvärd har ett konto på en Hongkong bank och det går inte att föra över pengarna dit från min kinesiska bank. Så varje månad har jag tagit ut pengar på min bankomat och sedan gått till Hongkong-banken och satt in beloppet.
Det blir alltid ofta stora sedelbuntar i Kina. En rmb är värt ungefär lika mycket som en krona, men den högsta sedel-valören är 100. Däremot finns det   sedlar som är värda så lite som tio öre. Och det mesta däremellan. Småmynt finns det förstås också.
Vi har varit rätt kloka hemma i Sverige som gjorde oss av med många av mynten och sedlarna. Själv längtar jag något oerhört efter en kinesisk 500 rmb-sedeln. Skulle skapa mer plats i mina byxfickor. De putar ut betänkligt nu.

Lily ville titta på ”The China House” i Tianjin. Jag trodde det var något slags kulturhus om Kina. Visade sig vara ett hus prytt med porslin. Ett av orden för porslin på engelska är ju ”china”.
Det är förstås ingen slump. Det var kineserna som först började tillverka porslin. Det blev populärt i Europa på 1500-talet efter att först portugiserna kommit i kontakt med varan härborta. Då hade kineserna tillverkat porslin i cirka 1000 år.
Porslin har aldrig varit något av mina favoritämnen och jag vandrar snabbt igenom samlingarna av vaser och tallrikar på kinesiska museer. Så jag nöjde med mig att titta på huset i Tianjin från utsidan.
Påminde en del om en av mina stora favoriter, det katalanska arkitekten Antoni Gaudi. Han med de fantastiska husen i Barcelona.



China House - ett hus prytt med porslin.



Gaudi och Barcelona? Nej, Tianjin.

Lokala specialiteter ska man ju prova. Tianjin hade sina också. Stan har av någon anledning blivit känd för sina baozi, dessa ångkokta, fyllda bullar som är så populära i Kina. Den kanske mest kända restaurang-kedjan heter Goubuli, bokstavligen ”hunden svarar inte”. Fanns en historia från 1800-talet som förklarar det underliga namnet. Det sägs också att änkekejsarinnan Cixi var en av anhängarna. Själv blev jag inte lika imponerad, fast den med räkor var fin. Hutlöst dyrt var det dock. 50 kronor för fem baozi!
Tröstade mig efteråt med en mahua, en sesamfläta. Även det en Tianjin-grej. Hamnade i en butik som stolt kunde visa upp världens största mahua. Den låg där i en glasbur. Jag nöjde mig med en mindre variant.
Smakade? Eh, torrt.




Klart man ska ha en bazoi i Tianjin.



Världens största mahua. Med Guinness certifikat och allt.



En mahua, modell normal storlek.

Jag hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att det inte fanns så mycket att se i Tianjin. Det är en kinesisk jättemetropol, ännu en i raden, men ligger bara någon timmes bilfärd sydost om Peking. Det är också en av Kinas fyra storstäder som blivit egna administrativa områden. De andra är Peking, Shanghai och Chongqing.
Jag blev hur som helst glatt överraskad. Jag visste att Tianjin - eller Tientsin som det hette på den gamla tiden - var en av dessa kinesiska städer som för europeerna och sedan japanerna lade beslag på i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men jag hade inte klart för mig att så mycket återstod av deras tid här.
Längs gatan Jieefang Beilu ståtar exempelvis bankpalatsen kvar. Fast där HSBC eller Citybank of New York en gång låg, håller nu Bank of China eller andra statliga kinesiska banker till.
Ute i Wudadao kantar stora residens de lummiga gatorna. En del av dem kunde lika gärna ligga i London. En påminnelse om en tid som varit och som kineserna aldrig mer vill uppleva igen.
Men byggnaderna är skyddade som historiska minnesmärken. En vacker syn.




Ett stycke Europa i Kina.



Bankpalatsen bebos nu av kinesiska banker.




Även amerikanerna var här.



London? Nej, Tianjin.

Jag har åkt tåg i över 300 kilometer i timmen ett par gånger tidigare. Med franska TGV och japanska Shinkansen. Nu kan jag lägga till en tredje i samlingen.
För det går undan mellan Peking och Tianjin. De nya snabbtågen sattes i trafik i augusti mellan de två grannstäderna.
Tog 08.10 tåget och 08.10 avgick vi. Lily påstod att resan skulle ta 28 minuter för det hade hon läst någonstans. Klockan 08.38 rullade vi in på stationen i Tianjin.
Då hade vi däremellan hunnit upp i den rätt rejäla hastigheten av 334 kilometer i timmen.
Att färdas så här snabbt i tåg hoppas jag blir framtidens melodi både i Europa och i Kina. Varför åka ut till flygplatsen ett par timmar i förväg, trängas vid alla spärrar och stå ut med trängseln när man kan göra resan på ett par timmar bekvämt i tåg i stället. Frankrike och Japan är redan föredömen. Kina har just börjat satsa. Om några år ska här finnas snabbtåg mellan Peking och Shanghai. De ska tydligen gå ännu snabbare. Provar gärna det tåget också en dag.



Ser ut att kunna gå snabbt. Och det gör det också.



Här håller man tiderna.



Bekvämt värre.



Här går det undan!

Tog taxin till Pekings Södra järnvägsstation. Chauffören hittade talande nog inte dit. Det ska tusan hålla reda på alla nya byggen i Peking. Södra järnvägsstationen är bara en av Pekings många nya infrastruktursatsningar. Det fanns en gammal Södra station också, men den revs 2006. Den nya öppnade i augusti lagom till OS och det är härifrån snabbtågen till Tianjin går. Det blev ännu en påminnelse om hur många parallella världar som existerar i Kina.
Pekings väldiga Västra järnvägsstation är ett inferno av folk och trängsel. Ett besök om inte i tredje världen, så i andra. Södra station är hypermodern och ser mer ut som en flygplats. Luftig, sval, elegant. En allt annat än traumatisk upplevelse.




Södra station sedd från utsidan.



Och från insidan.

Jag ska ut på en liten tågresa i dag. Förmodligen min sista under denna sejour i Kina. Tänkte prova nya snabbtåget till Tianjin. Hamnstaden Tianjin ligger bara någon timme från Peking, men jag har aldrig varit där. Biljetten köpte jag redan i går. Bäst att vara ute i tid tänkte jag. Pekings järnvägsstationer kan vara rena slagfält. Det är ofta lite bökigt i Kina att köpa tågbiljetter och köerna kan vara mardrömslika. Återkommer med rapport.

Mörka moln över Wall Street dessa dagar. Mörka moln över Peking också. Bokstavligen. Så här såg det ut vid sextiden på kvällen här. De första blixtarna har redan dykt upp. Nu väntar jag bara på skyfallet. Såna här spektakulära moln har jag inte sett sedan ovädren brukade rulla in över Manhattan. Nu ska jag slå mig ner vid fönstret och gapande betrakta skådespelet.



Peking sett mot söder.



Och mot norr.

Jag var nere och handlade smör i morse. Och blev påmind om en av fördelarna med att snart vara hemma i Sverige igen. 39,60 för ett litet paket danskt smör. Ungefär 36 kronor. Tvi vale! Många importerade västerländska varor är bra mycket dyrare här i Kina. Det mesta har jag klarat mig utan, fast någon måtta får det vara. Och frukosten vill jag ha ungefär som hemma. Och då kostar det.

Så har man gjort bort sig igen. Det handlar om lotusrötter denna gång.
Jag har stött på den grönsaken på andra håll i världen, men aldrig så ofta som här i Kina. Och det är en ny knastrig favorit.
Jag trodde också jag visste vad det var. Den där hålfyllda delen som sitter högst upp på stammen och som är allt som återstår när lotusen blommat över. Den är ju hålförsedd och ser ut ungefär som det som hamnar på tallriken. Vi har lotus i både en och två parker här i Peking.
Lily fann det otroligt lustigt. Ungefär lika lustigt som jag tyckte det var när hon påstod att alla mjölkkor var svart/vita.
För det visar sig att lotusroten är precis det. Lotusens rot. Ligger begravd under marken/vattnet och ser ut som långa, sammankopplade gurkor. Så då vet man det.



Så här ser den ut, lotusroten.



Skördetid för lotusrötter.



Uppskuren lotusrot, med chili. Mums.



Nej, detta är inte en lotusrot.

Lily håller på att söka sig till utländska universitet och har skaffat en förteckning över ämnen hon studerade i Peking. Jag fick ta en titt på dem. Där fanns bekanta ämnen som matematik, världshistoria och engelska. Där fanns också mer udda fåglar, som ”Introduktion till Mao Zedongs lära” och ”Grundkurs i Marxismens politiska ekonomi”.
Just marxism är ett av de minst populära ämnen på kinesiska universitet har jag hört, och Lily bekräftar. Det är ett obligatoriskt ämne, men ett ämne som inte ger så mycket praktiskt nytta i dagens rätt råkapitalistiska Kina.
För mig känns det som en tidsresa att se ämnesförteckningen. Min ungerska fru Gabriella studerade internationell ekonomi i Budapest i början av 1980-talet och där fanns också en massa marxism på schemat. Så kom 1989 och hela kursplanen gjordes om. Ut for Marx.
Universitetet hette just Karl Marx-universitetet när Gabriella gick där. En imponerande byggnad precis intill Donaus strand. Det har sedan bytt namn flera gånger och heter numera Corvinus universitetet, efter den medeltida ungerska kungen Matthias Corvinus.
I Pekings olika universitet lever Marx än, men det är med konstgjord andning. Fast Lily hade även skojigare ämnen på schemat. Ser att hon läst Modern latindans.

Midhösthelgen är här. Det är den 15 augusti i dag enligt den kinesiska kalendern och då är det alltid fullmåne. En tradition är att gå ut och titta på gubben i månen, eller snarare den kinesiska gudinnan Chang'e som bor där.
En annan tradition är att äta månkakor. Det har jag nu gjort. Och - ehhh - nej. Ska villigt erkänna att jag än bara provat en med traditionell fyllning, lotusfröpasta. Ett tunt skal av deg omsluter fyllning, som är av modell kompakt. Tänk cement. Ta en tugga och det känns som om volymen växer sig trefaldigat inne i munnen. Kakan kommer i olika storlekar, jag valde en mellanstorlek. Det känns som om den kommer att räcka till jul.
Nåja, jag har fortfarande några varianter i kylskåpet. Månkakorna fylls nu med de mest skilda saker, från kokos till torkade grönsaker.
Jag är nu inte ensam om att vara svårcharmad. Det delas ut många månkakor dessa dagar, inte minst i affärsvärlden, och enligt Lily återstår berg av oätna månkakor efter helgen i Kina.

Jag drog vinstlotten i taxijagandet i dag. Fick åka en Chang'an Jie Xun, elhybrid taxi. 100 procent kinesisk, sa taxichauffören stolt. Som tur var hade jag Lily med mig så jag kunde ställa lite frågor. Taxichauffören berättade att det finns 22 elhybridtaxi i Peking. Det är en testperiod under OS och Paralympics och de ska dessvärre lämnas tillbaka till fabriken om några veckor.
Bilen går på en blandning av el och bensin. Den drar bara runt 0,6 liter milen och blir det tomt i tanken så går det att köra ytterligare 15 kilometer bara på el.
- Det blir lite tungt att lämna tillbaka den, men jag tror och hoppas att de snart ska komma tillbaka igen.
Jag också.



Efter premiärturen. Synd det inte finns fler sådana här taxibilar i Peking.




Och så här ser den ut på insidan, den kinesiska elhybridtaxin.