... har ingenting. Ingenting.

Om det är någon som vet hur man gör så kan ni väl höra av er.

Hur man gör om man inte har någon kompis man tål, någon alls att prata med, någon att gråta inför, någon att uppleva någonting med ... och man stängs ute av den enda människa man träffat som man verkligen vill göra det där med, den enda som verkligen förstått ...

Hur gör man?

Hur (över)lever man?

Hur min dag har sett ut?

Tjaa ... jag tog en taxi hem inatt, full av förtvivlan och kräksmak i munnen (igen), kunde inte sova, låg och grät fram till 10-tiden, lyckades ta ett piller och sova två timmar, sedan dess legat och stirrat i väggen och låtit tårarna trilla ...

Jag måste härifrån.

... drogintag är på en hälsovådlig nivå just nu. Det kanske drogintag alltid är i och för sig, jag vet inte.

Men just nu klarar jag bara av vissa nätter på det sättet.

Problemet är väl även att "just nu" är en tillfällig tidsperiod som sträcker sig från 15-16-årsåldern och framåt ... fast just just nu är det ... inte bra.

Vad gjorde jag i fredags?

... en Första Gången igår.

Det var ett tag sedan.

Men nu hände det.

Samlag i en kyrka.

Mhm.

Det var mycket mysigt.

Och lite busigt.

Jag var glad då.

För ett och ett halvt dygn sedan.

Nu är jag inte det längre.

"... nightswimming ... deserves a quiet night ..."

... går inte ...

Jag sover inte längre. Inte ensam åtminstone.

Kan inte.

Vrider och vänder mig, försvinner i utmattning emellanåt, men vaknar ganska direkt i ännu en mardröm.

För några dagar sedan vågade jag inte ens gå upp, fortfarande kvar i känslan från drömmen, vettskrämd.

Livrädd.

Dödsrädd.

Jag vet inte.

Jag klarar inte av vetskapen att det bästa i mitt liv har hänt, att det kulminerade i ungefär ett år och nu bara går utför ...

Det är tungt att bära.

Till och med tyngre än avskyn och föraktet för alla vidriga, äckliga människodjur som krälar omkring överallt.

Fy fan.

Jag får ständigt mer och mer förståelse för dem som inte bara tar sitt liv, utan som först låser in sig med ett handeldvapen i ett torn nånstans och tar med sig så många som möjligt härifrån.

"... despite all my rage, I am still just a rat in a cage ..."

OCH JAG STÅR INTE UT MED DET.

Nu ska krypa tillbaka till sängen, väta sängkläderna med mer tårar och blod och skaka mig igenom ännu en natt.

Utan piller.

Det är ett helvete.

... det bara fanns ett krig, en frontlinje, en legitim anledning att springa in i ett kulregn ...

Ja, Nätfilosofen.

Ja.

KAN NÅGON SNÄLLA BARA DÖDA MIG, FÖR JAG KLARAR DET TYDLIGEN INTE PÅ EGEN HAND!

INGEN(TING) KLARAR JAG!

SNÄLLA, LÅT MIG BARA ... INTE VARA ...

jag

orkar

inte

står inte ut

klarar inte av

vill bara ... inte finnas

kan inte

orkar inte

vill att någon kommer och gör slut på det här, slut på mig, slut på allt

... vet hur det är när man spyr så mycket att till och med gallan tar slut. Man river bara upp sår i halsen och ingenting kommer upp, men konvulsionerna upphör inte.

Precis så är det nu. Men med min gråt.

Vaknade för tre timmar sedan. Redan då var det näst intill torrt i tårkanalerna. Men nu ... Det bara svider. Och huvudet värker. Och magen gör ont.

Och jag ser inget slut. Eller jo, ett ... men ...

TA BARA BORT MIG HÄRIFRÅN! JAG VILL INTE VARA KVAR!

KAN INTE ANDAS, JAG FÅR INTE LUFT, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ ATT DET GÖR ONT OCH JAG ... KAN INTE ... FÖRMÅR INTE ... SÅ INIHELVETES JÄVLA ONT

vill bara dö

just nu

... pannbenet mot kaklet eller spegeln på toaletten ... vore en sådan lättnad. Tror jag.

Inte fått en blund i ögonen på cirka 30 timmar nu ... och mina ögon värker, där de sjunker in allt mer. Och jag fryser. Det är så kallt.

Och tårarna bara fortsätter rulla ...

Insåg nyss att jag inte ens tänker på sex ... vill bara ha hennes armar runt mig, hennes gudomliga händer på mig, hennes blick i min .. och ... Harmoni. Det är dit jag vill. Ingen annanstans.

---

"... nääär jag tääänker pååå din leeena huuud ..."

---

Ja, jag har spytt också. Av jagvetinte. Utmattning? Äckel inför världen?

Jag mår inte bra.

... sa tydligen en gång att han mådde så dåligt att det började bli intressant.

Vilken jävla tönt.

Om han bara visste.

Jag vill verkligen inte. Någonting.

Snälla, snälla, snälla ... hjälp mig.

Hur blev allt så här?

... jag försökte andas. Jag vet, det var bara fåfängt slöseri med tid. Men å andra sidan så är slöseri med tid det enda som håller mig vid liv just nu. Om det nu verkligen är något eftersträvansvärt. (Jag är ytterst tveksam.) Nåja. Hur som helst. Jag försökte. Jag förmådde inte.

Jag duger ingenting till. Och ändå är jag så mycket bättre.

Jag dör. Jag vill att det ska gå snabbare än så här.

---

Allting. ALLTING. ALL(A) TING. Påminner om henne. Allt i mitt hem, allt i mitt huvud. Allt i min vardag. Allt i min värld. Allt. Och det kan jag inte hantera. Inte på något sätt. Inte något.

---

Vill någon vara snäll och komma hit och döda mig, för jag verkar vara helt jävla hopplöst värdelös på det..?

---

"... säg nånting, säg nånting nu ..."

... små fragmentariska delar av den här världen som jag krampaktigt klamrade mig fast vid sköt hon undan. Och jag lät henne göra det. Nu träder hon bakåt, ut ur mina ögons räckvidd. Och jag faller handlöst.

Hon rycker undan allt.

Jag har nyss återvänt efter ännu en vända på toaletten. Jag vet inte för vilken gång i ordningen idag. Kräkts igen.

Jag har ingenting att parera det här med. Ingenting. Ingenting. Jag har ingenting. Ingenting.

... så var jag här igen. Fast inte "jag". Det är riktiga jag den här gången. Det är på allvar den här gången. Jag är döende. Åtminstone är det så det känns. Som att bli strypt. Och inte alls så där skönt, som av hennes sexiga händer, utan som på riktigt. Svårt att andas, ont i halsen, fuktiga ögon, eskalerande panik ...

Jag har varit ute och balanserat på den här tunna isen sedan i somras och det har varit fantastiskt, ljuvligt, smärtsamt underbart, men nu är jag rädd, för den har tunnats ut ordentligt och krympt och blivit genomskinlig och därunder flyter ord, glödheta ord som mjukar upp, både underlaget och min hjärna och jag vet inte hur länge till det här håller, hur länge till jag håller ...

---

"... det är allvar, i år ..."

... är slutet ni bevittnar.

Jag. Finns. Inte.

"... everybody loves that you're insane ..."

Och det kan aldrig bli vi, för vi står inte ut med varandra. Och om det inte kan bli vi så skiter jag nog i det här.

Alltihop.

Jag hoppas ni sover gott och fortsätter leva era tragiska ursäkter till liv. Ni är vedervärdiga. Jag föraktar er. Och snart dör ni, förr eller senare, men ofrånkomligen snart.

Good riddance.

... första gången på många, många år känns det dubiöst huruvida det är värt att fortsätta leva.

Nej, det här är inget patetiskt rop på hjälp. Och jag kommer högst sannolikt inte ta livet av mig.

Men. Allvarligt talat.

Jag vantrivs.

Jag bor där jag vill bo, jag jobbar med det jag vill, jag har för en utomstående betraktare ett ganska bra och ordnat liv. Men.

Jag vantrivs. Så inihelvete.

---

"... I never said I was innocent, I never said I was anything good ..."

---

Jag har klättrat tillbaka upp på min ungdoms hustak. Men allt är mörkare nu. Tror jag. Jag minns att jag åtminstone såg i färg på den tiden.

Vad fan hände? Hur gick det här till?

Jag var glad när jag var barn, vill jag minnas.

... av att jag grät så att jag skakade i morse.

Ännu en mardröm om L och avsked och kyssar och död.

Jag fortsatte gråta in i kudden.

Jag vill inte vara med om det är så här det ska vara.

Varje andetag, varje förtvivlad suck, för mig närmare slutet. Och det finns alltid ett slut.

"... älskling, vi ska alla en gång dö ..."

---

Skär mig invärtes på min egen misantropi. Förblöder inuti.

Är alla ord ihågkomna? På insidan av min hud har de ristat romaner. Jag borde ha gjort något vettigt av dem. Vi borde ha. Vettigt.

---

"... är det mascaran som rinner, eller bara en tråkig dag igen ..."

---

Hålla kvar, hållas kvar, fängslas, naglas fast. Jag vill. Du vet. Naglas fast, rivas upp, så att risporna i min januaribleka hud påminner mig om ... Allt. Som Allt gör.

"... jag vill inte ens att du ska se, alla märken på min hud, så hur ska vi, någonsin kunna bryta isen ..."

---

Torka mina tårar, överrösta mitt hjärnbrus, slicka mina sår, smek mig hel, ta bort mig, ta bort mig, ta bort mig, gör mig levande igen. Gör mig.

Jag vill inte vara med om det är så här det ska vara.

---

Jag önskar så innerligt att jag kunde blunda utan att det bränns, att jag kunde slappna av i käkmusklerna, att jag kunde ligga ner utan att vrida mig, att jag kunde stå ut med mig, att jag kunde tänka på någonting annat, vad som helst, att jag kunde ...

... är meningslöst. Nej, det är inte bara som det känns. Det är som det är.

Jag la mig i badkaret med en flaska glögg i förrgår förmiddag. Sedan dess har jag inte varit nykter. Och jag planerar inte att bli det på ganska länge heller.

Däremot klarar jag mig utan en fyratimmars minneslucka, som den jag erfor på juldagsnatten. Herrejävlar. Jag vet var jag var. Tror jag. Men utöver det ... Vem träffade jag? Vad pratade vi om? Hur betedde jag mig? Det är kanske lika bra att inte veta.

Nåväl.

Sprit ska bära mig genom de här förhatliga dygnen. Så jag slipper höra nån jävla dåre stå och svamla på Skansen, så jag slipper höra alla skratt och lyckönskningar. Jag hatar er. Avskyr och föraktar. Hur kan man gå omkring och vara NÖJD MED ATT TYNA BORT? Om ni tycker det är så jävla fantastiskt att leva borde ni ha djup dödsångest på nyårsaftnar och födelsedagar. Och om ni tycker att det är så fantastiskt att dö så borde ni väl skynda er? Eller?

Fy fan.

En av de saker jag bryr mig om är flera månader bort. Och det (den) andra är oändligt många fler mil bort än vanligt.

"... när ska det här livet bli underbart ..."

---

Badkarsliggande, alkoholintagande och litteraturtillgodogörande ...

Minnen och minnesluckor från andra midvinternätter flimrar förbi. De flesta gör ont. Ett fåtal får mig att le. Åt idiotin. Min egen.

"... det här årets sista Satans dag ..."

---

Letade fram en gammal bland-CD från millennieskiftet. Jag var ute och gick i relativt djupt och nyfallen snö den nyårsnatten. Jag, en flaska ouzo och den skivan i mina öron. Det var mörkt och (förutom musiken i lurarna) tyst. Träden höll respektfullt käften runt omkring mig. Klockan lämnades hemma. Jag vet inte exakt när midnatt passerades, men jag mådde bra den där timmen. Det var en vacker flykt. Mina spår snöade igen och ingen visste var jag var.

Ikväll ska jag gömma mig bland folk, är det tänkt. Labilt.

Jag behöver en öl till. Det är jag värd.

Dra åt helvete.

... är tömd. Tom. Tömd.

Tills hon återvänder.

Eller tills jag.

---

"... du gör mig lugn, du gör mig nästan perfekt ..."

---

Så länge tröstar jag mig med levrat blod på min hud. Levrat blod och ... tomhet, tröstlöshet ... och ... utan. Utan, utan, utan.

Spottar melonkärnor och inhalerar min ammoniakandedräkt. Alkoholen sviker mig för en gångs skull. JAG. VILL. INTE. VILL. INTE. VILL. INTE. VILLINTE. VILLINTE.

Hur i Helvete blev det så här?

Hon dränerar mig på ... allt som inte är hon ... vilket väl egentligen inte är särskilt mycket ... inget av värde åtminstone ...

Om bara ...

... gör sönder mig.

Jag vet inte om jag orkar må så här.

Jag vet inte om jag vill må så här.

Jag tror inte det.

---

"... it's not the fall that hurts, it's when you hit the ground ..."

---

Länge sedan jag skrev något här. Känns inte som jag har något att skriva. Tiden går. Jag dör, sakta men säkert. (Precis som ni andra. Jag avskyr verkligen att vara som ni.) Allt bara ... står still. Utom tiden. Jag längtar och saknar och ... försvinner.

---

"... sekunder förvandlas till år, sekunder förvandlas till år ..."

---

Rädda mig. Den som kan. Ta bort mig. Du som kan.

... får mig att må sämre än någon annan någonsin gjort.

Plockar sönder mig bit för bit. Hamrar varje uns av livslust ur mig med sin ord. Klöser fram smärtan till ett normaltillstånd med sin naglar. Misshandlar min kropp, misshandlar min hjärna, misshandlar min själ.

Jag avskyr mig, föraktar mig.

Ta mig härifrån!

---

"... den förbannade vintern blir min död, jag orkar inte mer ..."

--

Nu åker jag. Till henne. Hon som långsamt förgiftar mig. Hon som förstör mitt liv. Hon jag vill vara med, mer än jag någonsin velat vara med någon annan.

---

"... death is fine, give me mine ..."

... över Norra Bantorget och förs tillbaka tolv år i tiden. Vattenfestival. Mitt ex i grönblommig klänning. Min första riktiga flickvän. Vår första riktiga date efter det där festhånglet i en gemensam kompis vardagsrumssoffa.

---

Men inatt var jag långt därifrån. Inatt var jag på vuxet uteställe och var full och uttråkad och trasig.

Hon skickade ett sms ganska tidigt på kvällen och gav mig andningssvårigheter. Jag svarade flera gånger, men det förblev tyst i mobilen. En tystnad som långsamt kväver mig. En inte helt oangenäm känsla. Men ändå ... förskräcklig. Skräckinjagande.

---

"... I don't want to set the world on fire, I just want to start a flame in your heart ..."

---

Jag behöver. Helvete vad jag behöver.

---

"... just because I'm hurting, doesn't mean I'm hurt ..."

---

Behöver!

Satan vad ont det gör att inte vara inom räckhåll. En smärta bortom uthärdande.

... blev lång. Hela helgen har varit lång. Inte sovit en minut. Och nu sitter jag här igen. Någon timme in på måndagen. Sömnlös.

Det handlar inte längre om vad jag vill. Det handlar om att behöva. Längtan har blivit trängtan. Och det verkar inte bättre än att det är ett eskalerande fenomen. Intressant. Mitt (då frivilliga) rekord är på 100 timmar. Medelst hallucinationer. Nåja.

JAG MÅSTE FÅ NÄRHET SNART. Ett stort svart Intet i mig kräver offer.

... (den lilla, klena, kranka trösten) finns i sex, musik och våld. Som någon framfört. Och i sprit. Sex vill jag inte ha (eller jo, det vill jag ju, men ...), våld avhåller jag mig ifrån nu för tiden och gudomligt bakfull har jag inte råd att vara i helgen. Så då återstår musiken. Det hjälper faktiskt en aning.

"... and in your head do you feel, what you're not supposed to feel ..."

Jorå. Nog är det så.

"I can see a hundred million reasons to build a barricade /.../ does it make it alright, it doesn't make it alright /.../ look around at all the plastic people that live without a care, try to sit with me around my table but never bring a chair /.../ leave me here ..."

Och. Soundtrack of my evening.

"... inside my shell I wait and bleed ..."

Jag lossnar från väggarna jag nyss klättrade på. Jag svävar. Så länge Corey och jag vrålar måste mina lungor fyllas igen och igen. Den här natten blir lång.

... vibrerar in ord i natten. Ord som oroar och skrämmer.

Jag kan inte sova. Förmår inte hantera denna längtan efter någon som pendlar mellan att längta tillbaka och hata mig.

Jag är så förbannat trött på att inte må bra.

Jag gjorde ju nästan det. Förut. Hade nästan lyckats bli ett fullfjädrat människoas, utrustad med påklistrat leende och glättiga småpratsfraser redo att glida genom allehanda sociala situationer med. Men. Jag hade tydligen byggt med pappersväggar.

Ett labilt korthus, vars grund skallras sönder av hennes naturkatastrofliknande frånvaro.

Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här. Jag är en idiot. Igen.

---

"... än finns det tusentals tårar kvar ..."

---

Nu ska jag släcka alla lampor och försöka sova igen. Det går inte så bra den här hösten. Inte utan ...

Orden oroar och skrämmer. Jag måste radera för att ens kunna blunda.

---

"... snart finns det inga tårar kvar ..."

---

När allt påminner om Allt. När mardrömmar väcker mig och jag blir besviken att de vara mardrömmar och ingenting mer beständigt. När livet knyter sig i tarmvred. När ärligheten inte vill klä på sig. När varken händer eller ord når. När hånflinet är mitt enda leende. När apatiskt stirrande blir ett dagligt tidsfördriv.

Då vet jag att jag är på väg tillbaka. Ser inte botten, men vet att den finns där nere.

Jag tar inte hand om mig. Och vem i Helvete ska göra det då.

---

Jag måste verkligen sova nu. Hatar det. Hatar ordet, hatar företeelsen. Och jag hatar sömnen. Jag famlar fumligt i blindo även där. Den tända lampan i hallen hjälper inte. Och de tända ljusen skänker bara smärtsam lindrig på en (alldeles för) liten hudyta i taget.

---

Ta bort mig. Jag behövs inte. Ett onödigt stycke existens. Jag slösar med er luft. Varför tar ni inte bort mig?

---

"... du förlorade ditt krig, du står ensam kvar ..."

---

God natt. Jag hoppas ni sover gott. Jag menar det. Vakna inte. Stör mig inte. Se mig inte. Sov gott. Ni som kan.

--- --- ---

Jag somnade aldrig om. Nu är klockan strax efter 10. Rödögd. Hålögd. Vimmelkantig. Och jag skickar ut ett desperat gnyende till en människa jag aldrig träffat. Varför kan jag inte prata med mina nära vänner om det här?

Jag söker panikslagen efter någon slags envägskommunikation med henne och går över gränsen, gör det jag förbjudit mig själv. Men jag har ingen karaktär och kanske ännu mindre självbevarelsedrift.

Hon påstår att ingen hör och det gör så Satans ont. För jag hör. Varje jävla dag och varje jävla natt. Hör vrålen och viskningarna. Hör hatet och det jag försöker uppfatta som längtan. Hör den fallna gudomligheten olycksbådande kraxa mitt namn på skoningslöst avstånd. Hör tystnaden. Hör hur den fräsande bränner upp mina hörselgångar tills jag blir döv för allting annat.

... målat in mig i ett skitigt hörn i Purgatorio och njuter av hur lågorna smeker min kropp. Som hennes händer. Som eld.

Jag var på en rätt blöt fest i måndags och sviterna efter den sitter alltjämt i. Hur det nu är möjligt. Har inte ens vågat kolla bankkontot sedan dess. Befarar att det druckits upp ett antal tusenlappar.

Vagt minne av att jag sa ett par sanningens ord till en "folkkär" artist. Och att jag blev bjuden på en flaska bubbel (ja, en flaska) av en kvinna jag har varit sugen på förut. Förut. Före Allt. Men jag ... jag vet inte. Hennes lystna blick hade ingen verkan. (Men jag kanske ändå borde ha följt med och tagit henne "i alla hål", som den där tjejen bad mig om förrförra helgen.)

Just ja, minns att en del personer stod utanför entrén och ville bli fotograferade tillsammans med mig. Mobiltelefoner med kamera är en styggelse, ett samhällsproblem. Sämsta uppfinningen sedan atombomben. Men visst, jag ställde upp. För jag är så Satans tillmötesgående. Och en aning smickrad, trots allt. Jag är vedervärdig. (Och en av tjejerna hade kunnat vara hennes syster. Likadant hår, likadan näsa. Ja, jag ser henne överallt.)

---

Jag hämmas. Eller John Bender hämmas, rättare sagt. Av ... jag vet inte. Det reses murar runt omkring mig och jag bankar nävarna blodiga mot dem. Känns det som. Men det kanske är mina tankar som är murbruket. Jag vet inte. Jag är mer förvirrad än på mycket länge.

---

"... du var alltid fullast på krogarna, med en öl i din hand och en flicka i knät ..."

---

Jag vill inte. Jag rämnar, (för)faller. Störtar. Fånga mig inte.

... har varit här och hon har åkt igen och hon råkade visst få med sig min livslust.

Hennes ögon naglar fast mig i tid och rum, hennes läppar (de ÄR mjukast i världen och jag bara smälter in i dem) löser upp mig, hennes sexiga händer river upp min hud till extasens gräns och sedan knuffar hon ut mig med hela sin uppbarelse. Brutalt. Så väldigt vackert och så väldigt brutalt. Och jag slår mig så Satans illa, skrapar upp sår, knäcker ben, punkterar lungor.

Det är bara saker som hon gör. Som när hon slickar bort lite skagenröra från ena mungipan. Detaljer. Som gör. Att jag. Går sönder.

Inatt ska jag (försöka) sova mellan fläckiga och sträva lakan. Kan inte byta så länge de doftar av hennes hår och hennes kroppsvätskor.

Igår natt slickade jag svett från hennes halsgrop. Godare än Trocadero.

---

Gick förbi platsen där jag mötte henne för ett par dagar sedan och insåg att den här staden aldrig blir sig lik igen. Hon har varit här och ändrat på allt.

Meningslösa hörn är inte meningslösa hörn. De är hörn där hon har stått. Och väntat på mig. Och sett mig. Och lett sitt sagolika leende. Mot mig.

---

Jag klarar inte av det här. Jag vill inte ens försöka.

"... hard to say what caught my attention ... /.../ ... I won't let this build up inside of me ..."

... vecka det har varit. Några dagar i Rom och Florens kryddades med storslagen firmafest igår. Och som extra parmesan lutar det åt utgång ikväll också. Varför sluta liksom? Lika bra att fortsätta knuffa bakfyllan framför sig.

Jag låste mig ute inatt. Eller söp bort nyckeln, vilket ni vill. Och i fyllan råkade jag tydligen ringa två låsjourer. 3000 riksdaler är mycket pengar för att öppna en dörr. Jag har en smula ångest för det. Otrevliga var de också. Åtminstone den ena snubben. Han hade ingen lust att åka omkring mitt i natten, påstod han. Då hade han ju gjort ett felval när han blev låssmed med dygnetrunt-jour, sluddrade jag pedagogiskt.

Nåväl. Italien. Femrättersluncher, lunchfyllor, skumma klubbar, vingårdsbesök ... Så mycket. Jag tror jag får ta det i mer redogörande form en annan gång. Kanske imorgon, om jag inte är för bakis och trött då.

Nu ska jag plocka med mig Jägern och vad mer jag kan tänkas ha hemma och åka till en vän och radera allt igen. Radera ångest, längtan, skam och denna vidriga nykterhet.

... här helgen har det luktat som mina barndoms vintrar ute. Det slog emot mig så fort jag klev utanför porten i lördags. Vinter. Kyld asfalt. Renhet. Förrädiskt hal asfalt på vilken vi spelade bandy. Jag var ofta Bjuhr. Rickard Rauge var ett skällsord. Vi tog av oss våra GnR-kepsar och använde dem som plockhandskar. Vi var ofta Liljebjörn. Eller möjligen Åslin. Det var innan han blev så full under en turnering att han fick köras ut i rullstol. Vilken hjälte.

---

Jag tror ofta att jag är bra på att uttrycka mig, men mina ordkombinationer med vilka jag söker förklara hur gärna jag vill att hon ska vara nära sinar. Betänkligt.

---

Sista gången för i år. Vemodigt. Jag längtar till våren. Dimklädd andedräkt, dämpade applåder och varm sprit i termos.

---

Hon lagar och krossar mitt hjärta om vartannat. Plockar ihop, smular sönder, bär varsamt, misshandlar. Och jag vet inte om hon ens vet om det. Men egentligen vill hon mig väl. Jag tror verkligen det. (Men även om det inte var så så skulle jag gladeligen sticka fram min redan avslagna käke och låta henne slå igen, böja ner nacken och låta henne banka sig öm mot mina ömtåliga blodkärl, skära långa sår, blotta mitt förtvivlat bultande hjärta, förblöda långsamt i hennes åsyn, låta spegelbilden se ut hur fan som helst bara jag fick se mig själv i hennes utomgalaktiskt vackra ögon.)

---

Vi spelade till det blev mörkt, de där barndomsvintrarna. På skolgården, på garageuppfarter, i lågtrafikerade rondeller. Vi gick upp i det. Vi hade inga större bekymmer. Efter att min första stora kärlek, E, flyttade till Västerås (tror jag) så turades vi om att ha chans på ES och LA och ibland CF. Det var i sin ordning. Världen var i sin ordning. Vi spelade bandy och sedan cyklade vi sladdande hem och åt.

Jag vet inte vad som hände när man fyllde tvåsiffrigt, men för vissa av oss var det onekligen något som hände. Som en skälvning, en knappt märkbar förändring i atmosfären och så var det helt plötsligt fortfarande roligt att spela bandy. Men det var inte uppslukande. Omvärlden var konkret.

Man var inte odödlig längre. Och med dödsmedvetenheten inträdde ... allt det där som skulle skrämma vettet ur mig gång på gång och som alltjämt gör det.

---

Nagelmärkena i hals och handled är nästan läkta och min kropp vrålar sig hes efter nya. Jag är ett blödande stämband.

---

Ge mig vad jag vill ha. Snälla, snälla, ge mig vad jag vill ha.

Du vet vad det är.

---

"... det finns bara ett hem, hennes kropp, hennes leende ..."

... älskvärde John Bender är full. Igen. Jag gick på kvällens begivenhet och sedan smög vi på avskum i en gammal nedgången stadsdel som numera företrädesvis befolkas av IT-nördar från Norrland och sedan drog vi (tydligen ovälkommen) uppmärksamhet till oss runt Stureplan. Men vad fan; roligt hade vi. Och nu måste jag vänta en hel vinter.

Nåväl. En mer ordinär utgång hanns också med. På nåt synnerligen skumt ställe. Blev raggad på av två killar och en tant. Jag var upprörande ointresserad av samtliga. (Jag är upprörande ointresserad av samtliga som inte är L. Det är oroväckande. Och underbart. Och ... jag vet inte. Inte alls bra, antar jag. Men det känns bra.) Min vän jobbade hårt på att poängtera mitt blygsamma kändisskap och visst, försumbar uppmärksamhet väcktes. Men ingen trodde honom. Kanske för att jag förnekade kategoriskt.

Men. Idag emottog jag de facto två uppskattande mail. Folk gillar mig. Hahaha, ja, jag är straffbart självgod emellanåt. Men, men. Någon tycker att jag är "genial" och någon annan tycker att jag är "väldigt söt". Det visste jag ju redan. Men det är alltid trevligt med bekräftelse. Antar jag.

Nu ska jag inmundiga min stekta halloumi.

---

Jag saknar. Så att det gör ont. Tåront.

---

Sov så jävla gott. Håll käften.

Förlåt mig.

... var tänkt att jag skulle skriva om allt annat än ... det. Men ... det ... upptar det mesta av mina tankar.

Nåväl.

Kanske har dragit på mig en mild släng av magkatarr. Något fel är det hur som helst. Haft ont i magen i fyra dygn nu. Stressrelaterat, trodde tanten på sjukvårdsupplysningen. Men troligen inte magkatarr ändå. Men vad? Hon visste inte. Vad ska jag göra då? Försöka varva ner, inte dricka sprit. Var inte det ett tämligen motsägelsefullt råd? Nej, det var det inte. Nähä.

Märkliga människa.

---

"...it's like being lost in heaven, being lost in your eyes..."

Haha, Satan vilken fjant jag är.

---

Fyra dagars ledighet. Senast jag hade det så var väl 2004 någon gång. Jag är förvirrad. Vad gör man nu? Kommer mig inte för med någonting. Har legat i badkaret och läst ett par timmar. Lyckades efter någon timmes utitommaintetstirrande bestämma mig för att ta en promenad, men då började det plötsligt regna. Så jag knöt upp skorna igen. (Måste förresten köpa skor. Har bara en mindre uppsjö av sneakers. Behöver någonting varmare.)

Jag ska nog dra och träna lite. Eller plocka fram sovsäcken och lägga mig och läsa i solstolen på balkongen. Jag vet inte. Vad gör man? Hur behandlar man tid? Jag måste ha en fast punkt under dygnet. Någonting att sätta allt annat i relation till. Det handlar nog egentligen inte om att vara lat, snarare om att vara vilsen och lite ovan.

---

Flera timmars tystnad nu. Men jag blir inte panikslagen längre. Inte lika snabbt åtminstone.

... smög sig på, kröp innanför, svepte med sig ljuset.

Satt på en stentrappa i solen med L igår och mådde så inihelvete bra. Fullkomlighet i en timme. Slutna ögon, ansiktet vänt mot solen, sedan öppna när hennes ansikte skuggade mitt, gröna ögon nära, nära, nära.

Idag är det en annan värld.

---

Sedan åkte jag hem och blev full. En sysselsättning så god som någon. Jag och en kamrat stod och hängde i baren och när han gick för att urinera gled det upp en av gamlingarna runt omkring oss. Minst 30. Hon slickar mig nästan i örat när hon viskar någonting på vad jag tror är skånska. Jag frågar "Va?" tre gånger innan hon ger upp, ställer sin öl på baren, tar fram sin mobil och skriver något, håller upp den för mig, "går du ofta hitt?", (jag hoppas att hon är full och att inte "hitt" är hur hon brukar stava "hit"), kan man fråga sådant på allvar?, jag ruskar febrilt på huvudet, hon skriver något annat, "vaktar du min öl mens ja pudrar näsan e du gulli", (vid det här laget vill jag bara slå henne), jag nickar, hon stapplar vingligt iväg på höga klackar, min kamrat återvänder, jag förklarar läget, vi sveper det vi har kvar och flyr.

Herregud. Vad är det för fel på folk?

---

Det var igår. Det känns som en vecka sedan. En annan tid. En annan värld. Jag hoppas snart få återvända. Men det är inte upp till mig.

---

Det finns de som anser mig vara bäst i landet på det jag gör. Känns bra.

---

Det plingar till, det dyker upp ord, som lugnar, som skrämmer, som lamslår, som berusar, som berör som ingenting annat.

... att jag inte skrivit här sedan i juli.

Herrejävlar. Var tog den tiden vägen? Känns som att det var ett par veckor sedan bara. Det skrämmer mig. Att få min tidsparanoia så ... bekräftad, inslagen i iris.

---

L. Vi kan kalla henne det.

Hon kommer inte beröras i någon större utsträckning här. Det är tyvärr en censur jag måste lägga på John Bender för att låta honom återuppstå.

Jag vet inte vad som kommer hända med henne/oss/det (vad det nu är).

---

Äter hemlagade bananmuffins som jag fått av vän, för att jag "verkat så nere" på sistone. Så kanske det är. Snarare förbannat upp och ner, men hon kanske bara har påträffat mig i svackorna. Hur som helst är bakverken goda.

(Bakverk. Bakvärk. (Japp, snusk i mitt huvud.))

Förresten. Bananmuffins som humörhöjare? Tjejer ... Vad är det för fel på alkohol?

...är en blekare sol som lyser genom mitt köksfönster nu. Krankare. Som jag. Solglasögonambivalensen är grandios. Tänk om det hade varit en sak värd att bekymra sig om. Tänk om livet vore så okomplicerat.

---

Ja, jag kommer krypande tillbaka och hoppas att jag fortfarande får plats under den här stenen varunderifrån jag kröp fram. I övermod. Och hoppas att hennes mun-mot-mun inte gjort mig alltför uppblåst.

---

Det är höststädning här hemma. Djur har dött i de gamla kvarglömda ölflaskorna på balkongen. Solstolen står alltjämt uppfälld. Men det är en kallare sol på min balkong nu. Vassare. Som jag. Tvätt ska vikas, golv ska dammsugas, disk ska diskas, burkar ska pantas, tid ska förvaltas. Det är snart november och man vet aldrig... Man vet fan aldrig.

---

John Bender är avskalad, hon har plockat i mitt huvud, valt ut, valt bort.

"...säg inget till de andra, men jag har ofta önskat att jag var en annan..."

...igen, efter "semestern". Och lite jobb. Strödagar. Välbehövlig vila från det stundtals alltför verkliga livet utanför ac-svala hyrbilar, opersonliga hotellrum och käcka leenden.

Så många tankar och känslor (?) som borde filtreras, förminskas och spärras in i ord. Spärras in och bevakas förbannat noga. Hållas på plats. Innan de ställer till det.

Ställt till det har John Bender nog redan gjort. John Bender kan nog inte finnas längre. Någon har sett mig och denna Någon läser här och så kan nog inte John Bender ha det.

Därför måste John Bender dö. Snart. Typ nu. Ungefär. John Bender drömmer om att vara ett vackert lik.

Många promenerade meter, några skratt och en ivrig tunga.

Och nu vill jag veta hur hon smakar.

Och jag vill veta hur hon låter när jag tar reda på hur hon smakar.

(Om det går för sig att jag är så Frank. Eller om det är Kräm-refräng som gäller.)

---

Egentligen en hel del annat att avhandla också, men det känns futtigt så här i samband med John Benders tafatta försök att säga att det är ett farväl som stundar.

Det har varit fantastiskt att bli läst, hånskrattad åt, uppmuntrad och talad till rätta (ja, ett par av er har ju förgäves försökt, tror jag).

Och jag (mitt hela Jag) kan nog inte stänga av textexhibitionisten helt. Jag dyker upp någon annanstans. Börjar om. Eller fortsätter. Eller hur fan det nu blir. Det skulle förvåna mig mycket om så inte blir fallet. Haha, ett par av er kanske till och med "umgås" med mig med jämna mellanrum. Idag finns jag till exempel på bild på en av våra största dagstidningars framsida.

Men. Det var också fantastiskt att gå vilse i skogen. Trots knivhot.

John Bender uppsprättad, förevisad, synad, återspeglad i ögonblickliga brottstycken i blankt stål, mörbultad med mjuka läppar, dränkt i stora nattsvarta pupiller.

---

"Ungefär så här är det, ungefär så här, ni vet, jag håller bara färgen, ingenting av mig är sant, jag har gjort det till en konstform, jag har gjort det till mitt allt..."

...lagd på is. Dvala. Koma. Vilket som.

Kom till det ställe jag i två veckor benämner "hem", öppnade bildörren, snubblade bort till gräsmattan och la mig där. Som ett litet barn, helt utslagen på rygg. I Mörkret och i Regnet.

---

"...det är så konstigt, men jag skär mig alltid..."

---

Jag frös och jag var Värd just det.

John Bender håller på att tyna bort.

"...the minute that it's born, it begins to die..."

...Bender drar nu. På semester. Ett par veckor. Kommer ha ytterst sporadisk tillgång till internet och kommer förmodligen inte orka förmedla något om mina förehavanden de korta stunderna.

Kommer nog kanske inte ens ha så där våldsamt mycket att berätta om. Jag ämnar vara nykter i största möjliga mån och då händer ju fan ingenting värt att dela med sig av. Inte ofta åtminstone.

Tämligen äventyrslöst alltså. Hoppas jag. Med något enstaka undantag. Eller några enstaka undantag.

Jag ska för fan hänga med min familj stor del av tiden. Det är inte klokt egentligen. Jag vill nog inte. Men vad gör man inte för de stackarna.

Men misströsta inte! Efter Thåström/Kent i Gbg den 25:e ämnar jag återvända till vår kungliga hufvudstad och bli mig själv igen. Tror jag. Det ser jag fram emot. Återvändandet. Och Thåström/Kent naturligtvis.

Jaja, blabla.

Hej på er.

---

"...det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal..."

...helg var en besynnerlig helg. Den började i fredags (om nu helger gör det) med att jag smet lite tidigare än lovligt från min arbetsplats för att bege mig hem till en vän och där berusa mig med alkoholhaltiga drycker. Vi hade roligt. Lyssnade på fantastiskt arg musik, head bangade lite i soffan, beställde dit indisk mat från ett ställe som inte hade hemkörning men som kom ändå.

Sedan gick vi ut. Slöt upp med ett par av hans kamrater. Gick (under milda och eventuellt något sluddriga protester från min sida) till ett ställe jag ytterst sällan tidigare besökt. Köttmarknad. Inget fel i det. Men köttet på just den där marknaden brukar vara ganska dåligt. Så även denna afton. Fokuserade på att bli full(are) istället. Det gick bra. Jag är duktig på det när jag lägger manken till.

Långt in i dimman blir jag sedan igenkänd av några killar. Dunkad i ryggen. Bjuden på öl. Smickrad och förbannat självbelåten. En av killarna tycker att jag ska hångla med hans syster. Som en kul grej. Jag ger uttryck för viss skepticism. Han hämtar systern. Min tvehågsenhet försvinner omedelbart. Inte riktigt typen jag brukar förälska mig i på t-banan och i kioskköer, men söt är alltid söt. Smakar lite. Som den lättfotade varelse och förtappade själ jag (emellanåt älskar mig för att jag) är.

Stället stänger och jag och min vän ser till att få i oss skräpmat. Och eftersom nattbussen svänger förbi utanför så hoppar jag på den. Charmant. Somnar. Vaknar långt hemifrån. Går av. Ringer taxi. Åker hem. Somnar i soffan med kläderna på.

Vaknar fyra timmar senare. Någonstans i villervallan har autopiloten tagit över och faktiskt ställt klockan på ringning. Åker till jobbet. Fyllan och bakruset smälter samman till en härlig huvud- och magvärk, som jag bekämpar med samarin och koncentrerat arbete.

Sedan tar jag mig till Zinkensdamm för att möta upp min vän/idol och uppleva Thåström. Och Kent. Men framför allt Thåström. Han... jag vet inte riktigt... det är en utomkroppslig upplevelse. Kent är också bra. Många gamla låtar. Stenbrott, Kevlarsjäl, Kallt Kaffe. Men det är en mer inomkroppslig upplevelse. (E, tänker du på mig ibland? Minns du ärren du gav mig? Vi var så små då. Kent tar mig obönhörligen tillbaka dit. Varje gång. Det är en njutningsfull smärta. Så som smärta ofta(st) är.)

Söndag. Arbetar. Går ut med kollegor. Med min nya, oförsvarligt dyra slips löst knuten. Häver i mig litervis av gratis öl, gin och tonic. Tappar bort mig i huvudet. En brunett glider upp vid min sida och viskar någonting. Jag hör inte riktigt. Försöker fokusera blicken. Hon har stora, mörka ögon. Fastnaglade i mina. Jag ber henne upprepa vad hon sa. Hon lutar sig fram. "Jag verkar ha tappat bort mina kompisar, men så såg jag dig och tänkte att du ser trevlig ut, så jag tänkte att vi kunde bli kompisar... och ha lite roligt... du och jag..." Hon biter sig i läppen och begrundar mig igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Herregud.

---

Det var en bra helg. Måndagen och tisdagen har förflutit lugnt. Mest suttit på balkongen och läst. Med omväxlande hudcancersolen och det charmigt vansinniga ösregnet på en armlängds avstånd som sällskap.

---

"...jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö, men älskling, vi ska alla en gång dö..."

...trodde att jag grävt färdigt. Det är klart att jag inte hade gjort det. Står kvar på botten (som inte alls är den presumtiva botten), torkar svettpärlorna ur pannan med ena ärmen på min nya 5000-kronorskostym från jobbet, kastar en förstulen blick uppåt och tar sedan ännu ett spadtag.

---

Jag är på väg härifrån. Men jag drar mig för att ta det definitiva steget. Rädd för att ångra mig. Beslutsångest. Som vanligt. Allt är precis som vanligt. Gamla, vanliga, förutsebara, hopplösa Jag.

Det som skulle bli mitt andningshål har nu blivit... jag vet inte... ett vakuum.

Och jag såg det komma. Jag kände det krypa innanför mitt just nu jobba-inomhus-tio-timmar-om-dagen-hela-ja-bokstavligen-hela-juni-bleka och begynnande-stresseksem-besudlade skinn. Och jag höll fast det, kramade och vårdade det. Tills det till slut omslöt mig istället.

Det. Begäret. Känslan. Eller -orna.

---

Jag uppfinner labyrinter och fyller dem med ingenting.

"...I'm only happy when it rains..."

Det är så jävla så.

"...låt mig spricka sönder, det har jag verkligen förtjänat..."

En vecka kvar till nästa multipla själsliga orgasm. Satan vad jag behöver det.

---

"...DET HÄÄÄR... DET ÄR HÄR JAG BARA MÅSTE AAAV, FÖR DET HÄÄÄR... DET ÄR NÅT JAG BARA MÅSTE HAAA..."

...var att jag skulle berätta om min hemresa från Hultsfred. Hur jag såg Sverige vakna och hur rysligt vackert det var. Hur jag avverkade asfaltsmil efter asfaltsmil ackompanjerad av W. Axl Rose, Chris Cornell och andra nära vänner.

Tanken var att jag skulle berätta om ljuvligheten i att somna till fågelsång på en perifer parkeringsplats utanför Linköping och om ljuvligheten i att vakna, resa upp förarsätet och starta bilen igen.

Tanken var att beskriva frihetskänslan.

Och att försöka förklara hur stort det var att stå en meter ifrån halvguden Zack de la Rocha igen.

Att rättfärdiga det pubertalt tilltalande i att ta en kort brunett tillika festivalfunktionär bakifrån på en stinkande bajamaja.

Tanken var god.

---

Men sedan kom jag hem. Ord störtade över mig och skar upp djupa sår.

Känslor strömmade ymnigt ur mig, fyllde det där nödvändiga tomrummet mellan mig och världen.

Och fan. Jag vet inte.

Jag kanske måste sluta nu. För jag tror inte att jag orkar med det här. Och jag har aldrig förstått meningen med att göra någonting som inte känns bra.

Så jag kanske måste sluta nu.

---

Jag sköt upp livet några timmar genom att gå ut och bli stupfull med en vän som var i Sverige över helgen. Han med världens vackraste lillasyster. Som såklart var med. Men jag tvingade mig att bara titta på andra människor genom flaskbottnar inatt. Förvrängda.

Livet drabbade mig igen när jag vaknade. Det gör ju alltid det. På något sätt.

---

Jag kanske måste sluta nu.

...kastade mig handlöst in igen. Rakt in i flammorna. Och vad i Helvete skulle jag göra det för?

Bokstäverna bränns.

---

RATM imorgon.

---

Att bli så kroppsligt bedövad och så själsligt uppriven på samma gång. Trodde inte. Trodde det skulle ha släppt. Trodde att inte fan vet jag.

Det kryper i mig. Längtan? Förväntan? Panik? Eller djupare känslor?

---

Satan vad STORT det är. RATM.

---

Hela dagarna, någonstans i huvudet.

---

Någon kommer att saknas.

---

Vad är det med mig? Varför blir det så här? Har klarat mig undan några år. Har blundat så hårt jag kunnat och hållit för öronen. Och så måste jag ändå fram och glänta på dörren, bländas av elden, förföras av det sprakande ljudet, av de flygande gnistorna, av värmen, av faran, av den presumtiva smärtan.

---

"...var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig..."

---

Jag bär min naiva romantiska livssyn som ett kors under cynismens rustning. Den blänker förvillande och släpper inte igenom någonting, men den pressar samtidigt in kronans törnen i tinningarna.

Det gör så inihelvete ont. Och jag har lärt mig att älska det. Jag missbrukar mitt missmod, fäller upp visiret och ser att spegelbilden klär så bra i det.

---

Vad skulle jag in i elden att göra? Jag är en idiot, en obotlig känslonarkoman, ett återhållet kaos, ett konstant imploderande svart hål.

Ge mig vad jag tål. Och vad jag inte tål.

---

RATM. Ni förstår inte. Det gör inget.

---

"...du tar min kropp och bär mig genom natten, du bär mig längs min livslögns boulevard..."

...är 120 cm bred. Lagom stor för att jag inte ska känna mig ensam. Tysta hotellrum initierar annars ofta den känslan i mig. Ensamheten. Min barndomsvän. Min förtrogna. (Giftet som gjort mig till jag?)

Men där ligger jag alltså och fyller själv ut de fysiska tomrummen omkring mig i en semismal säng. Ändå är den relativa närheten svårhanterlig.

Göteborg är en stad jag trivs med att iaktta genom glas.

Jag drogas till sans och (o)vett av dagdrömmar. Intravenöst placeboknark. Skranglig sjukhussäng. Fastbunda handleder i metallskelettet. Nålar, vener, blickar, andedräkt, kyla, hetta. Njutningen och skräcken i hjälplösheten. Eller om det är samma känsla alltihop.

---

Livet är det ögonblick som för tillfället måste uthärdas.

Det ögonblick som för tillfället måste uthärdas är detta. Som försvann. Som lämnade ännu ett litet obetydligt sticksår i din själ. Som tillsammans med alla andra de små obetydliga sticksåren utgör det där gapande och allt slukande svarta hålet.

Titta inte ner.

Livet är svindeln du inbillar dig att du skulle känna om du stirrade ner i den avgrund du låtit världen tvinga dig att gräva själv och betala för.

Titta inte ner.

Livet är fallet. Är pirret i magen. Är väntan på landningen. Är hoppet om att den ska utebli. Är lättnaden i att allt rusar förbi för snabbt för att du ska hinna få en klar överblick. Eller om det är du som rusar.

Titta inte ner. Hittills har allt gått bra. Åtminstone inte så dåligt som det skulle kunna ha gått.

---

Och så briserar bomben. Ett inkommande samtal annonseras till tonerna av bröderna Gallagher. Okänt nummer. Jag svarar sällan då. Inväntar det eventuella röstmeddelandet. Lyssnar av. Känner genast igen rösten, redan på inandningen inför h:et i "hej". Det är Hon. Och Hon är i landet igen. I stan till och med. Hela sommaren. Hon ville bara berätta det. Hon har tittat efter mig på stan hela dagen. Tyckt att Hon sett mig. Säger Hon. Tänkt på mig. Då och då. Säger Hon.

Och jag tittar ner. Jag ser botten för ett ögonblick. Det är svart och stenigt och hårt och jävligt.

Men det sitter Någon där nere. Någon som ler snett och säger att kanske eller kanske inte kommer Någon att dämpa mitt fall. Nyckfull, tilltalande, vagt förryckt. Eskapisten i mig drar en djup suck av längtan dit ner. Till Någon.

Någon som barskt pekat ut den där platsen i skymundan för Henne.

Det är stort.

...igen. Efter en vecka på sjukhus.

Förra onsdagen vaknade jag på ett hotellrum och hasade mig ut på toaletten för att kräkas lite. Inget konstigt med det, tänkte jag. Drack ju en del alkohol på tisdagkvällen. Tog mig på något ostadiga ben ner till frukostbuffén. Fick inte i mig särskilt mycket. Åkte upp på rummet igen. Kräktes. Började ana oråd.

Lyckades leverera hyrbilen tillbaka och flyga hem. Andades ansträngt på planet. Gubben intill tittade argsint på mig. Till slut fick jag nog att sa att det var bäst för honom att flytta på sig om han inte ville ha en spya i knät. Han sa arga otrevliga saker. Tror till och med att han hytte lite med näven. Men han flyttade på sig. Skönt. Hatar att ha folk omkring mig när jag mår dåligt.

Stapplade av flyget. Terminal 3, såklart. Lång väg att gå till taxi. Fick hasta in på en toalett och kräkas en gång på vägen. Lyckades undvika att kräkas i taxin. Åkte hem istället för till jobbet. Sov någon timme. Vaknade. Kräktes. Och kräktes. Och kräktes och kräktes och kräktes. Insåg att här blir inget gjort eller handlat. Ringer en släkting och undrar om hon kan komma och handla åt mig. Hon ringer ambulans istället. Ja, mina släktingar är sjukligt överbeskyddande. Jag är allas favorit.

Ambulansen kommer. Jag kryper och öppnar. Hostar upp lite galla och blod i tamburen. De anser att jag bör följa med på en gång. Jag säger inte emot. Får en av dem att slänga ner ombyte för ett dygn i en väska. Lägger mig på britsen. Åker ambulans. För tredje gången i vuxen ålder. Eller om det är fjärde.

Läggs in på en charmig akutvårdsavdelning. Kräks lite. Får en herrans massa dropp. Flera slangar. Tappas på blod.

Ligger där och ber om att bli sövd. Får inte min vilja igenom. Sover inte en sekund på natten. Så torr i munnen att jag inte kan tänka på någonting annat. Ont i halsen, ont i bröstet, ont i huvudet, ont i ögonen, ont i öronen, ont i leder och muskler.

Dagen efter går i samma tecken. Termometern visar 41 grader. Jag svettas och skakar av frossa. Får skjutsas i rullstol till och från toaletten, efter att jag påkallat uppmärksamhet med hjälp av en röd knapp intill mig och sedan ägnat en halvtimme åt att förklara att nej, det finns inte en chans i Helvete att jag ligger kvar här och skiter i en potta, den förnedringen har jag lovat mig själv att aldrig uppleva igen, så nu skaffar ni fram en rullstol och sedan hjälper ni mig, jag ska på toaletten om jag så ska svimma på vägen, hör ni det, jävla fascister.

Efter två dygn lugnar min kropp ner sig lite. Jag rullas iväg till någon slags mellanavdelning. Där jobbar syster O. På nätterna. Hon är bedårande vacker. Hon stryker mig på kinden när jag hyperventilerar. Hon tittar på mig med en blick som ömt masserar min själ. Hon kommer in och baddar min panna med kalla handdukar. I två nätter älskar jag henne förbehållslöst. Sedan skiljs vi åt. En annan sjuksyster avlöser. Hon är en häxa. På riktigt. Jag misstänker att hon äter barn hela dagarna och plågar patienter hela nätterna. Mina underarmar bär fortfarande spår efter hennes felplacerade stick och oömma behandling. Jag hatar henne.

När jag åter kan sitta upprätt för egen maskin får jag flytta till ytterligare en annan vårdavdelning. Jag äter fast föda för första gången på fyra dagar. Skinkomelett. Det gör vansinnigt ont i halsen. Jag drickar kopiösa mängder saft. Med sugrör. Jag kan sova längre än en timme i taget. Jag börjar bli människa igen. Jag skickar långa poetiska sms till min idol/vän. Jag tänker mycket på syster O.

På nya avdelningen finns syster E och syster S. Den sistnämnda flirtar till slut tämligen ohämmat. Hon kommer in och tittar till mig fast hon egentligen ansvarar för en annan sal.

Jag tänker snuskiga tankar. Jag är jag igen.

De vill inte släppa hem mig riktigt än. De vill kolla hjärtat. Men gör det då, menar jag. Förklarar att jag inte tänker ligga där i en säckig sjukhusskjorta och otvättat hår ett dygn i onödan bara för att vänta på att en kö ska försvinna. Läkaren tycker att jag är oresonlig. Jag tycker att hon är oresonlig. Jag får en tid tidigt morgonen därpå och går med på att stanna en sista natt. Och få bli väckt av syster S en sista gång. Vilket jag blir. Av att hon stryker mig på armen. Fast jag alltså inte ligger i hennes sal.

Man kollar mitt hjärta. Jag har ett friskt och vackert hjärta, säger den kvinnliga läkaren. Tack, säger jag, jag vet. Mycket vackert säger hon och visar svartvita bilder. Jag får ta på mig skjortan igen, åka tillbaka till avdelningen, bli utskriven, få förmaningar, åka hem.

Så nu sitter jag här igen. Med en kollaps bakom mig. Tänker på syster O.

---

"...hold me, thrill me, kiss me, kill me..."