Människor som försjunker i höstdepression innan Akademiens ständige sekreterare gläntat på dörren borde lära sig att planera lite bättre. I jämförelse med Nobelveckan kan festliga helger som jul, nyår och midsommar gå och hänga sig i kampen om titeln Årets bästa dagar.

För plötsligt verkar det som att varenda svensk diskuterar – och inte minst konsumerar – litteratur, från planlöst pladdrande taxichaufförer till mysleende programledare i morgonsofforna. Som hade verklighetens folk i ett par dagar glömt bort vardagliga tråkigheter som reporäntor, politisk kräftgång och GI-dieter och i stället skjutit in sig på livets verkliga väsentligheter: författarskap och böcker.

Det är nästan så man börjar tro att man bor i ett kulturland. Eller som Hollywoodfrun Maria Montazami brukar säga när hon kletar på sig sitt läppstift: mums.

Men låt inte de finkulturella dunsterna förblinda dig helt. Tjusiga Nobelpriset har egentligen mer gemensamt med folkliga melodifestivalens arketyper än de gråbruna tufskoftorna på akademierna.

Här finns publikfavoriten som valsat runt så länge i sammanhanget att det börjar tangera det pinsamma (Kikki Danielsson/Joyce Carole Oates/Tomas Tranströmer), den temperamentsfulle latinon (Andres Esteche/Mario Vargas Llosa), den klanderfritt tonsäkra, men bedövande trista kvinnliga artisten (Sanna Nielsen/Herta Müller), den fortfarande anonyme manlige ordsmeden som hoppas på det stora genombrottet (Lasse Lindh/Ko Un), det oförargligt trevliga inslaget (Rongedal/Haruki Murakami), svärmorsdrömmen (Martin Stenmarck/Mircea Cartarescu) och den bohemiska underdogen (Caroline af Ugglas/Thomas Pynchon).

Möjligen kan även den för den stora publiken alltför homofila (Alcazar/Gore Vidal) artisten fogas till listan. Samt legendaren (Carola/Philip Roth).

Och så är det naturligtvis alltid fel låt/författare som vinner.

Personligen håller den behärskade yrkesmannen i mig, för en gångs skull, tummarna för den tonsäkert bleka i år: Herta Müller

Inte direkt författaren jag brukar välja att avrunda dagen med – faktum är att jag nästan blir provocerad av metafordensiteten och kurragömmaleken med läsaren – men jag inbillar mig likväl att jag känner igen ett stort författarskap när jag ser det.

Den passionerade litteraturälskaren i mig hoppas dock på någon helt annan. Nämligen Sarah Kane. Postumt, tio år försent och ungefär som att skicka Leila K till Oslo nästa år.