Årets mest motbjudande kandidat till Språknämndens lista över nya svenska ord är given: köttklister.

I dag röstade Sverige ja till EU-kommissionens förslag att tillåta en sådan produkt; trombin. Ett enzym som framställts ur grisblod och annat snusk för att köttproducenter ska kunna klistra ihop storkotletter av flera små slamsor.

Det pustande lätet du just hörde var det nuderska köttberget som andades ut. Dess position på arbetsmarknaden och i samhället förblir orubbad även i framtiden.

Sockensonen Lasse Hallström är specialist på att stryka den svenska självbilden medhårs.

I tider av otäck Bush-kristen konservatism gör han Ciderhusreglerna med sin RFSU:iga pro-aborthållning. När debatten om grymhet mot djur åter bubblar upp till ytan kommer en film där Richard Gere blir bästis med en jycke.

Och så nu. I den mest vargavintriga av vargavintrar: Dear John. En film vars titel har sin givna parallell i ekivoka sommarklassikern Kära John från 1964 där Jarl Kulle rullar runt med Christina Schollin på solvarma skånska klippor.

Man tänker sol, man tänker svensk synd, man tänker nakna nyhånglade par som skumpar i riktning mot vattenbrynet. Och konstaterar att det finns hopp om sommarn, trots allt.

Tack för det, Lasse. Tack för allt.

Kan två författare – oberoende av varandra – drabbas av samma idé? Av dagens stora nyhet att döma kan det åtminstone hända två tidningsredaktioner.

I DN:s kulturdel rapporterar Lotta Olsson att ett mord inspirerat av Nils Dardels berömda målning Den döende dandyn förekommer i både James Patterson/Liza Marklunds Postcard killers och Klas Östergrens Den sista cigarretten. Eventuell källhänvisning saknas, man får förmoda att Olsson själv upptäckt likheterna. (Text finns i skrivande stund ej på dn.se.)

Samtidigt skriver Aftonbladet om – just det – det Dardelinspirerade dådet i de båda böckerna och som tydligen upptäckts av norska Verdens gangs Stockholmskorre.

Det är som hämtat ur en roman: två scoophungriga journalister sitter och läser exakt samma böcker och drabbas av exakt samma idé exakt samma dag.
Snacka om bekräftelse på immaterialrättens bedräglighet!

Någon borde be Marklund skriva. Eller Östergren. Eller båda.

UPPDATERING. Att Åsa Grennvalls senaste serieroman Svinet dessutom anländer till redaktionen samma dag som Dardelnyheten briserar är för övrigt en händelse som ser ut som en tanke. Omslaget? En broderad reproduktion av... Den döende dandyn.

Jag är imponerad av Linus Fremins blogg. Läs den. Ett litet tips från mig till dig.

Efter att Janet Jackson rörde upp en bizarrodebatt när hon flashade bröstvårtan under ett uppträdande på Superbowl för hundra år sedan kan man kanske förstå att CBS är lite extra försiktiga när det gäller det amerikanska sporteventet numero uno.

Men att nätverket stoppar följande briljanta reklamfilm är ingenting annat än synd och skam. Särskilt som man samtidigt gladeligen kryddar reklampauserna med antiabortinslag.

Det är på något sätt symptomatiskt att Christer Björkman och Dolph Lundgren nu skickar in enmansinsatsstyrkan Sylvester Stallone på ett mission impossible i den tröstlösa melodifestivalsdjungeln.

Efter sju svåra år – eller hur många de nu ha varit – med snöpliga bottenskrapsplaceringar är det rimligen dags att rensa upp i schlagerslyn.

Och vem är bättre lämpad att göra rent hus med ondskefulla makter som slem operakitsch, bindgalen gaydisco och bakslug r’n’b-blahablaha än självaste Rambo?

 I den fjärde säsongen av mormonsåpan Big Love som just nu visas i amerikansk tv kämpar den nytillträdde sektledaren tillika polygamisten Alby Grant med sina samkönade begär. Han uppsöker en religiös terapigrupp för att bota sin homosexualitet, men hånglar redan efter första sejouren upp en av de andra gruppdeltagarna.

Det är faktiskt ett inte helt ovanligt scenario i den kristna ex-gay-rörelsen där begärsriktning ”botas” med handpåläggning och förbön.

En källa, som under ett par år var aktiv i detta kyrkliga kvacksalveri, har för mig beskrivit det som en homosexuell kryptosubkultur där deltagarna å ena sidan sitter och bekänner sina hemliga lustar för varandra och å den andra flagellerar sig själva för det de känner. Och sedan faller tillbaka som käglor i det homosexuella snuskeriet.

I torsdags framträdde Gayle Haggard, hustru till den forne uppburne amerikanske predikanten Ted Haggard, hos Larry King på CNN.
Maken, som 2006 togs på bar gärning med fingrarna i bögsnuskburken när det avslöjades att han haft sex med en manlig prostituerad samt tafsat på fromma ynglingar i församlingen, har genomgått så kallad aversionsterapi – en sorts avvänjningskur – och vittnar nu om sin totala omvändelse. Det går att bli fri.

Påståendet backas upp av trogna Gayle som påpassligt nog dessutom tog Larry King-tillfället i akt att lansera sin bok Why I stayed som handlar om hur paret överkom makens perversa utsvävningar och nu ämnar leva lyckliga i alla sina dagar.

Det är bara att önska dem lycka till. Haggardduon har inte bara statistiken emot sig – påfallande många ”ex-gays” ger efter ett tag upp förbönsförsöken och försonas med sin läggning – utan också ett gäng smaskiga skandaler.

1979 hoppade till exempel Gary Cooper och Michael Bussee av sin egen skapelse Exodus – den stora amerikanska paraplyorganisationen för ex-gay-föreningar – för att leva med varandra.

Och 2000 fotograferades John Paulk, ”You don't have to be gay”-mantrats posterboy under ett par intensiva år på 90-talet, medan han söp och raggade män på en gaykrog i Washington DC.

Precis som i fallet Haggard stöttades Paulk då av sin trogna hustru och i dag försörjer sig paret på catering. Lika lyckliga som alltid, får man förmoda: när man ändå inte får doppa fingrarna i syltburken, varför inte göra syltgrottor?

En seger för patriarkatet på min ära. Lilla beundrande tappra frugan kan man alltid lita på. Jubla månde Big Loves Alby Grant som inte bara har en, utan flera.


TILLÄGG. Jag har haft svårt att smälta Big Loves omotiverade vinjettbyte i fjärde säsongen. Från mormonska lakan och skridskoåkning till slick Top model-estetik. Men jag börjar faktiskt vänja mig – aversionsterapi?

I morgon ställer sig europeiska hobbitar – slang för hbt-personer – med mössan i handen. För första gången på tio år och tredje gången totalt diskuterar då Europarådet diskriminering baserad på sexuell läggning och könsidentitet.

Debatten kretsar, enligt qx.se, främst kring ett antal förslag till åtgärder som lagts fram av den schweiziska ledamoten Andreas Gross.

Och lika säkert som amen i kyrkan har religiösa mörkerkrafter protesterat. Fromma ledare i Ukraina och Azerbajdzjan rasar och i det sistnämnda landet vägrar rentav en parlamentsledamot delta i diskussionerna.

De föreslagna åtgärderna? Tja, de rör bland annat yttrande- och mötesfrihet för hbt-personer, rätten till närståendeadoption, antidiskrimineringslagar och kampen mot hatbrott.

Det är som det brukar. Kyrkan solidariserar sig med de mest utsatta här i världen. 

Amerikanska bloggkollektivet Fey friends har ungefär allt jag saknar med svenska bögbloggar*: briljans, humor och camp skärpa.

Och detta kan banne mig, utifrån vidhängande Feyfriendsläsning, vara det raraste jag sett.

Nu börjar jag dock bli seriöst orolig över stackars Bobo vars lunga kollapsade tidigare i höstas och som inte uppdaterat bloggen sedan dess.


* Nå, det finns naturligtvis undantag som Pojkfröken, Roger Wilson och hans Bögjävlarkolleger.

Arenadebatten gick vidare i P1:s Nya vågen i dag. Mycket intressant lyssning.