Alla dessa gravallvarliga inlägg från brasilianska läppläsare och tibetanska tankeläsare känns som en passande slutpunkt på fotbolls-VM. Ett utmärkande inslag i dagens fotboll, det som ligger bakom myten att sporten på något sätt skulle vara "hårdare" och "fulare" nu än fordom, är nämligen denna tv:s ständiga närvaro. inte en armbåge, inte en filmning undgår numera kameraögat. I de glada nybyggardagarna kunde frejdiga backar utan vidare ge någon irriterande anfallare en magsugare strax i matchens början utan att nöjet fördärvades av tv-repriserna efteråt. Det känns som ett logiskt steg om nu samtliga repliker som fälls på plan ska kunna avlyssnas och nagelfaras i efterhand för sin eventuella ärerörighet.

Jag erkänner att jag är kluven till denna utveckling. Om nu fotbollen är modell för det ideala samhället så ingår ju som en komponent däri att förbrytelser ska upptäckas och beivras. (Allseende är ju en av de viktiga egenskaper vi tillskriver en allsmäktig Gud). Motsatsen vore den typen av nävrättssamhälle som inom fotbollen rådde så sent som 1966, då portugiser och bulgarer helt ostraffat sparkade Pelé sönder och samman. Men hur långt kan man gå? En allsmäktig Gud ser ju till hjärtat och intentionen och inte bara till handlingen och så långt misstänker jag att videokamerorna aldrig kommer att gå.

Med denna observation, och med ett hopp om att alla bloggläsares hjärtan och intentioner städse måtte vara rena nog att kunna passera den mest noggranna gudomliga granskning, avslutar jag denna VM-blogg. Rättvisa skipades. Sverige var inte bra nog. Men livet går vidare och idag såg jag en livs levande VM-spelare (Daniel Andersson, vars två minuter mot England ju redan är inristade i den svenska fotbolshistorien) träna på planen bakom Malmö stadion och efteråt gå av och an framför MFF-haket "Kulan" i en brokig tröja som det stod "Jamaica" på medan han pratade i mobiltelefon. Men den utan minsta tvivel bäste spelare på de 250 kvadratmeter gräs som utgör Malmö FF:s träningsplan var en herre som aldrig har spelat något VM och aldrig kommer att göra det heller. "Bara jag får se han spela så här hela hösten" sa en åskådare om Jari Litmanen "så skiter jag i fall MFF tar guld eller ej." Som sagt, livet går vidare. Och att se någon som går in för det han gör med sådant allvar och sådan intensitet som Jari Litmanen, det förblir ett av livets stora glädjeämnen, vare sig det är en fotbollsspelare eller en skribent eller en sjuksköterska och en femåring som leker.

Ha det bra, allesammans, och tack för den här tiden!

En eloge till manusförfattaren. Att den skenbart så lugne Zidane flippade ut och dömde sitt Frankrike till nederlag fick mig först att tänka på den där scenen i "Återstoden av dagen" när Anthony Hopkins tappar flaskan. Men i denna produktion var det så mycket mer oväntat: hur den mest ärrade och erfarne veteranen, i en VM-turnering som konsekvent gynnat dessa egenskaper, så komplett tappar huvudet just när segern är inom räckhåll, det är som om Humphrey Bogart skulle ha slitit Ingrid Bergman ur flygplanet i slutet av "Casablanca" och förgripit sig på henne på landningsbanan. Kanske inte så uppbyggligt, men i alla fall överraskande.

Vad var det Domenech kallade det: "ålderns tålamod"? Det måste ha varit det Zidane manifesterade när han gav Materazzi den där skallen. Kompetens, tjenare. Erfarenhet, goddag. Men kanske var det den läxa som behövdes efter ett VM där det man kunnat räkna ut på förhand hela tiden har hänt: att the best laid plans of mice of men gang oft astray eller vad nu Zidane kan ha sagt till sig själv när han gick av plan och ner i omklädningsrummet.

Man skulle behövt sitta i en bar i Rom för att ha uppskattat den här matchen. "En klassiker" sa Wenström och en "fantastisk match" sa Lagerbäck, men det mest fantastiska jag såg till var Gattusos inlevelse när han sjöng med i nationalsången med slutna ögon. Jag kände hur jag började sympatisera med italienarna igen, trodde omedelbart att jag skulle få ångra mig när Malouda ramlade (filmning trodde jag fram till halvlek; som vanligt visade repriserna att domaren gjort rätt) och ännu mer så i början på andra halvlek, när fransmännen producerade matchens enda riktigt sevärda kvart. Hur mycket betydde det att Viera gick ut skadad precis i det skedet?

Jag är, trots allt, full av beundran för Materazzi, som slog in sin straff medan hela stadion buade ut honom. Och för Zidane, som spelade vidare trots att axeln gick ur led - min egen brukar göra likadant, så jag vet hur ont det gör och är redo att tro att smärtan spelade in när Zidane flippade ut. Fast man låter sig luras av mannens munkliknande yttre: han har tappat koncepterna förr (som när han stämplade den där saudiaraben i VM 1998).

I Juleboda sommarby gick strömmen en minut efter att Grosso slagit in den avgörande straffen. Det blev mörkt i alla fönster och alla tv-apparater slocknade och man upptäckte en ljus och tyst sommarnatt där det regnade så stilla. Det kändes som om en bra slutpunkt på detta VM. Italien vann, för de var trots allt mest professionella (eller minst oprofessionella) - basta!

Jaha, snart dags att åka iväg till den sommarstuga där det finns acceptabel TV4-bild och där vi alltså, fyra föräldrar med åtta barn, ska packa ihop oss för att se finalen. Jag, som hela tiden tippat att Italien ska vinna hela VM, har nu bytt åsikt. Det är någonting alldeles för obevekligt över fransmännens frammarsch för att jag ska kunna tippa mot dem. Hela det här Tolv fördömda män-konceptet med ett gäng föredettingar och veteraner som slår sig samman och bestämmer sig för att de tamejfan ska visa världen vad de går för en sista gång är, tror jag, oemotståndligt. Och fransmännen har vana av att vinna finaler, det har inte Italien. I detta VM, när vanan och traditionen hittills fällt avgörandet, blir detta utslagsgivande även nu. Frankrike har dessutom ett visst psykologiskt övertag, eftersom de vunnit de tre senaste tunga mötena mot Italien - VM 1986, VM 1998, EM 2000.

En annan sak är att jag inte blir ledsen om Italien vinner. Det är ett sympatiskt land och ett sympatiskt folk och jag hoppas bara att jag kan behålla min lidelsefria, olympiska inställning till hela spektaklet. I EM-finalen 2000 höll jag passionerat på Italien (eftersom jag uppfattade Frankrike som en något för monoton vinstmaskin just då) och blev bittert besviken när Wiltord fick in det där skottet på övertid och sedan Trezeguet gjorde slut på de redan knäckta italienarna. Bara av det skälet skulle jag unna Italien en seger, men å andra sidan har fransmännen varit igenom så mycket sedan dess att även de har gjort sig förtjänta av en vinst.

Allora. Alors. Det blir inget halvtidsbloggande, eftersom stugan vi ska till saknar möjlighet till uppkoppling. Vi säger så tills efter matchen.

Går igenom barnens kläder i sommarstugan och hittar Sverigetröjorna i barnstorlek som jag köpte till dem före VM. Herregud: det känns som ett år sedan. De är snygga och välproducerade, den sortens fotbollsaccessoarer som inte fanns bara för fem år sedan och som därmed visar hur den kommersiella apparaten har vuxit, inte bara kring fotbollen i allmänhet utan kring det svenska landslaget. Hur stor roll spelade den apparaten för att bygga upp de orealistiska förväntningarna på landslaget och därmed den upplevelse av fiasko som blev resultatet? Och i hur hög grad representerar tröjorna de förväntningar som finns före varje VM, för alla de möjliga kombinationer det för en och en halv månad sedan fortfarande gick att föreställa sig, men som nu har reducerats av verkligheten; det enda som återstår att spekulera om är vem av dessa båda kompetenta, professionella, varandra intill förblandning liknande manskap kommer att vinna finalen. Och om det blir en final som liknar turneringen som helhet, 1-0 eller 2-1 eller seger på straffar till det lag som bäst genomför sin spelidé utan att göra misstag?

Är allt detta en besvikelse? Tja, fotbolls-VM kan inte bli bättre än den fotboll som spelas i världen vid den tidpunkt VM hålls och man kan väl säga att de bästa lagen spelat på ungefär samma disciplinerade sätt som Mourinhos Chelsea. Det är svårt att träna ihop ett landslag att spela som Barcelona eller Arsenal och förresten ska vi minnas att även de lagen spelade disciplinerat och taktiskt drivet när det väl kom till semifinalerna i Champions League. Det har inte att göra med att spelarna skulle känna större lojalitet till klubblagen och pengarna; det har att göra med att det är lättare att organisera defensivt - vi kan kalla det "destruktivt" - spel än offensivt, fast det bara är de lag som kunnat lägga till offensiva kvaliteter som kunnat hävda sig.

Och förresten - lite bonusinformation om fotbollsspelaren Humberto Tozzi. Spelade för Palmeriras och gjorde en enda VM-match - den ökända VM-kvartsfinalen mot Ungern 1954, det så kallade "Slaget i Bern", där han var en av de tre spelare som skickades av plan. Inte så mycket italiensk smörsång över det där.

Om Portugal, en enda gång, hade spelat vidare i stället för att vädja om straff när någonting hände innanför straffområdet... Men jag antar att det är att be om det omöjliga.

Lukas Podolski, lika stryktäck som alltid, klappar om domaren precis som när Teddy Lucic blivit sänd av plan i Sverigematchen.

Ola Anderssons fördel gentemot Jens Fjellström är att han tillåter sig att reta upp sig på folk. Hans tonfall när han pratar om Pauleta är lika roligt att lyssna på som när han kallade Materazzi "den där människan"

En rask forskning avslöjar de mest artistiska namnar ur Vm-historien. USA:s trupp år 1930 innehöll en James Brown. Englands från 1950 innefattade både en James Taylor och en Jim Dickinson (Rolling Stones-medarbetare, aktningsvärd Muscle Shoals-musiker och soloartist, pappa till bröderna Dickinson i North Mississippi All Stars), Nordirland hade 1986 en Ian Stewart i laget. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om den tyske VM-spelaren Max Lorenz från 1966 och 1970. Däremot kan ingen annat än bejubla det faktum att Brasilien år 1954 ställde upp med Humberto Tozzi (med H), namnmässigt så gott som identisk med den italienske smörsångaren bakom gruvliga världhiten "Ti amo".

Dessutom ska vi minnas att vår egen store Finnmarksskald ju faktiskt var född och döpt till Daniel Andersson och kallade sig så fram till tjugo års ålder... Om vi ska vidga begreppen en smula. Då kan vi också erinra om Six Feet Under-skaparen Alan Ball, som troligen har föga gemensamt med den rödhårige lille ettermyran från Englands mittfält år 1966 och 1970... Och om vi ska vidga begreppen även till fiktiva personer bör vi påminna om Mark Twain-gestalten, tillika 1978-skotten Joe Harper, och USA:s Tom Dooley från 1994 och 1998...

Jag får väl skylla mig själv som köper mina bilskivor på Götes Allköp. Nu har i alla fall ett mästerverk vid namn "Den gamla dansbanan" med Ove Köhler fastnat i huvudet på mig. Vem är Ove Köhler? Vad gör han i dag? Finns det en VM-spelare som heter Ove Köhler, eller åtminstone Köhler (precis som det inte riktigt finns en VM-spelare som heter Billy Swan, men däremot en Peter Swan, en stackars engelsk reserv som drabbades av dysenteri under VM i Chile 1962 och var mycket nära att stryka med på kuppen). Finns det överhuvudtaget någon VM-spelare som bär samma namn som en seriös artist, eller måste vi nöja oss med Aaron Lennon och de walesiska bröderna John och Mel Charles (samma efternamn som Bobby Charles). Jo, givetvis - gamle Rockpilemedlemmen Billy Bremner dyker upp ur minnet. Men det måste finnas fler. 

Ni som har svårt att se vad som står på spel i kvällens tredjeprismatch ska här få undsättning från Rain Man. Portugal kan nämligen medelst en seger passera Belgien i VM:s maratontabell och därmed klättra till 18:e plats. Och Miroslav Klose kan inte bara försvara sin ledning i den pågående VM-turneringens skytteliga, utan även förbättra sin redan aktningsvärda position i den som omfattar samtliga mästerskap. Klose står nu på tio mål, samma antal som landsmannen Helmut Rahn, den afrofrisyrförsedde peruanen Teofilo Cubillas, engelsmannen Gary Lineker, polacken Grzegorz Lato och argentinaren Gabriel Batistuta. Ett mål ikväll och han är uppe på samma antal som sin förbundskapten Klinsmann och den ungerske nickspecialisten Sándor Kocsis (som lyckades göra sina mål på de endast fem matcherna i VM 1954); två och han tangerar Pelés notering. Just Fontaine på 13, Gerd Müller på 14 och Ronaldo på 15 är i rimlighets namn utom räckhåll, om inte portugiserna har följt det bulgariska exemplet från 1994 och tagit sig en rejäl bläcka före bronsmatchen.

En källa till stor förvirring var förresten vissa portugisers uppträdande under detta VM. Jag minns nämligen hur jag i Tom Wolfes "Det rätta virket" lärde mig det rätta sättet att hålla händerna i sidan - tummen måste peka bakåt, annars såg man ut som en frisör eller inredningsarkitekt snarare än den astronautaspirant var man ju strävar efter att likna. Men vad kunde vara mera manligt än Nuno Valente eller Simão Sabrosa, dessa ståtliga latinska hanar som likväl uppträdde på bästa sändningstid med sina kraftigt behårade händer i sidorna och tummen ogenerat pekande framåt? Vart ska vi som vacklar i vår manliga identitet egentligen söka våra förebilder nuförtiden?

Matchen om tredje pris, denna VM:s höjdpunkt! Liksom sporrad av konkurrensen rasar Sillamarknaden i Skanör, från vilken pulserande världshändelse min bror skickar ett sms om en t-shirt han påträffat. Den poetiska texten lyder: "Bättre älg i frysen än hjort i brallan."

Vilket osökt leder över till VM-bevakningen i svensk press. Jag har följt den slarvigt, så jag kan inte med säkerhet påstå att Sportbladets populärvetenskapliga lilla pärla om vad som hände i Fredrik Ljungbergs hjärna efter målet med Paraguay (komplett med genomskärningsbild av skallen och expertutlåtande av professor Martin Ingvar om det limbiska systemet) verkligen utgjorde dess höjdpunkt. Jag tror mig heller inte ha lodat dess största djup, eftersom jag kopplade bort Majlards krönikor från mitt näringsintag redan efter turneringens inledning (jag vågar inte tänka mig hur mitt limbiska system ser ut när det utsätts för denne mans prosa). Men jag vill ogärna vara gnällig - om någon kan tipsa om någon skribent som jag missat, och som kan mäta sig med Richard Williams krönikor i Guardian eller Barry Glendennings obetalbara direktreferat på samma tidnings webbplats skulle jag ta emot det med uppsträckta armar. Tro mig, det är mycket roligare att läsa bra artiklar än att ondgöra sig över dåliga.

Egendomligt att tv-bevakningen håller så mycket högre klass. Glenn Strömbergs, Ola Anderssons och Sladjans kvaliteter kan nu slutligen anses vara fastslagna sedan Linna Johansson ifrågasatt dem i en krönika häromdagen. Johansson är den totala konformisten, en slav under den allmänna opinionen, fast hon räknat ut att det ser bättre ut att konsekvent angripa den än att konsekvent hålla med den. Men, som en någon sa om det svenska landslaget för ett par veckor sedan, if it walks like a duck and talks like a duck, it probably is a duck, och när det gäller Glenn, Ola, Sladjan, Hasse Backe och Hedman har den allmänna opinionen alldeles rätt - de har verkligen varit bra. Jag får för mig att tv-sporten har nått längre än den skrivna sportjournalistiken på den nödvändiga vägen mot att ta sin publik på allvar.

Annars - ja, på något sätt måste vi hugfästa minnet av de schweiziska supportrar som uppträdde med ostar på huvudet. Kanske också utfärda en litet varningens ord till den annars oklanderlige Chris Härenstam - engelska namn bör inte uttalas på amerikansk engelska! Det känns inte helt omöjligt att Härenstam kan ha varit en av de där odrägliga klasskamraterna som åkte iväg till Arizona eller Minnesota och kom hem med jobbiga historier om amerikansk reklam-tv eller Dallasavsnitt som låg ett år före dem som sändes i Sverige, men de flesta av dem har ju blivit helt välfungerande samhällsmedborgare sedan dess.

Och så förmodar jag att Willy Sagnol, i den fransk-italienska samproduktion som avslutar vår lilla filmfestival, kommer att spela ortens kommunist, en småbitter lastbilschaufför som tycker om att jävlas med traktens detaljhandlare (Fabien Barthez). Denne, en självutnämnd playboy som är lite för snäll för sitt eget bästa och som har ett storebroderligt förhållande till sin halvt efterblivne lagerarbetare (Franck Ribery), hotas av ett italiensk konsortium som vill etablera ett köpcentrum vid motorvägsutfarten och skickat en ung driftig representant (Fabio Cannavaro) och dennes handgångne man (Marco Materazzi) för att starta upp det hela. Kommer situationen att svetsa ihop den lilla franska byn eller få upp de sociala motsättningarna i ljuset och kommer relationerna med de italienska besökarna att urarta till konflikt?

Mest orättvist behandlad person under detta VM måste för övrigt vara universitetsläraren Valentin Ivanov från Ryssland, som hade den otacksamma uppgiften att döma matchen mellan Portugal och Holland. Jag har svårt för tendensen att hockeyfiera fotbollen, det vill säga anse att domarens uppgift inte är att genomdriva efterlevnad av reglerna, utan istället "sätta nivån", "hålla i matchen" etc, och även att friskriva spelarna från ansvar eftersom de är mer glamourösa personer än domarna. Det fanns en massa bad blood mellan portugiser och holländare (eftersom Portugal slagit ut Holland både i kvalet till VM 2002 och i EM-semin 2004), vartill kommer att båda lagen odlar en långt driven förmåga till förstulna ojustheter från egen sida samtidigt som de högljutt beklagar sig över motståndarens. Ivanov gick ut strängt för att beivra detta, och en annan grupp spelare kunde ha reagerat på hans bedömningsnivå genom att ta ansvar för sitt uppträdande och mildra sitt spel. Istället uppfattade de situationen som en möjlighet att få motståndarna utvisade. Det är ungefär som om man hade infört nolltolerans i Stockholm och två ungdomsgäng skulle ha utnyttjat det för att sätta dit varandra. Lösningen borde ha varit att sy in båda två, men om det finns ett populistiskt borgarråd (=Blatter) som hellre fiskar röster och poäng i liberala media än ställer upp på lagens sida... ja, jag hör själv att detta håller på att urarta till manuset till en hämnarfilm. Det var säkert passande att Raymond "Charles Bronson" Domenech blev redskapet som skickade ut Big Phil och hans gäng ur detta VM.

Dags, alltså, att börja sammanfatta detta VM. Jag tror att nyckelordet måste bli "kompetens". Om man som amerikanerna bakom "The Thinking Fan's Guide to the World Cup" ska uppfatta fotbollen som modell för ett idealsamhälle måste det i detta fall anses vara ett präglad av väl reglerad konkurrens. I förra VM fick marknadskrafterna härja så fritt att det gick ut över de skickligaste spelarna, vilket inom parentes fick resultatet att högmotiverade underdogs och outsiders kunde sticka upp och slå ut sina tröttare konkurrenter. I detta VM har alltså, genom ett paternalistiskt ingrepp från Fifa, denna mekanism reglerats i och med att samtliga ligor tillhölls att göra uppehåll i spelprogrammet i god tid innan turneringen började, vilket gjort att de mest erfarna firmorna, de mest välrenommerade gamla märkena, kunnat triumfera i kraft av yrkeskunskap och mångårig branschkännedom. Motivation har dock varit en icke oviktig utslagsgivande faktor i konkurrensen mellan dessa gamla märken, så att de av dem som har haft mest att bevisa också har bevisat just detta.

Om detta har producerat en för konsumenterna njutbar produkt? Tja, fotboll är nu inte film eller popcorn, utan en tävling, och högkvalitativ fotboll är inte nödvändigtvis den mest njutbara för varje betraktare. Det brukar talas om Mexico-VM 1970 och dess underbara brassefotboll, men då ska man minnas att det spelades före de stora idrottfysiologiska framstegens tid, då européerna ännu var förhindrade att spela sitt konditionsödande spel under mexicanska klimatförhållanden. Nu är kondition, taktisk drivenhet och disciplin helt nödvändiga förutsättningar för framgång, men det är de lag som kan kombinera detta med funktionell teknik, individuell skicklighet och effektiv avslutningsförmåga när det gäller som når längst - alltså Italien och Frankrike. Det sörjs över att det inte förekommit målrika matcher och att inga unga stjärnskott har brutit igenom, men jag erkänner att jag gärna ser att en sådan gammal yrkesman som Lilian Thuram blir turneringens konung. Inte minst för att han har en äkthet och en personlig integritet som jag har djup respekt för. Jag tycker att man ska vara försiktig med att dra politiska växlar på fotboll, men när jag hör Thuram med sin tondöva röst skråla Marseljäsen, i trots mot Le Pen som en gång fnös att alla de där svartingarna och araberna i det som kallas franska landslaget inte ens kan texten till nationalsången, då kan jag tro att de där orden faktiskt betyder någonting, och att en bättre värld är möjligt, och att fotbollen faktiskt kan bidra till den.

Sa jag inte att de dolska portugiserna skulle lyckas få någon fransman varnad och avstängd? Hur ska de klara sig utan Louis Saha, som med sina tio minuters inhopp spelat en så avgörande roll för deras marsch till finalen?

Besökte igår den sardoniske sörmlänningen, som tillbringat de senaste åren av sitt liv på olika tidningsredaktioner i Malmö och med sedvanlig skärpa la ut texten om våra gemensamma kolleger:

-Sportjournalister är fan det mest bortskämda skrået som existerar. De får mackor och kaffe och kaka på varenda match de bevakar och så klagar de på att de blir illa bemötta. De skulle försöka jobba som kriminalreporter, där varenda uppgift är hemligstämplad av utredningstekniska skäl. I rättssalarna får man fan ingen kaffe och kaka.

Det var väl hyggligt av Barthez att åstadkomma lite spänning i matchen. Det gnälls en del på domarna, men jag tycker att repriserna nästan undantagslöst visar att de gjort rätt. Det enda är att de gott kunde delat ut ett par gula kort för filmning till någon av de där lealösa portugiserna, Ronaldo, Helder Postiga eller (i synnerhet) Pauleta. Man får väl vara tacksam att de inte överföll domaren, som när de åkte ut i EM 2000 eller i VM 2002.

Senaste tillskottet till Staffan Lindeborgs samling av främmande namn - "Ejm" Jacquet. 

Känns som det lägger sig ett filter över tv-bilden när Strömbergs röst försvinner. Skeendet blir genast lite mer oklart.

Tillbaka i Juleboda på skånska ostkusten i min svärmors hus. Här såg jag Frankrike slå Kroatien i VM-semifinal för åtta år sedan, när jag och Magdalena precis hade träffats. Det var matchen när Thuram gjorde sina enda båda landslagsmål och nu känns han som planens gigant igen. Känns också, precis som då, att fransmännen är sin egen värsta fiende: det enda som kan hindra dem att nå finalen är deras egen förrädiska känsla av att de redan är där.

Fransmännens tröjor är dock lika fula som italienarnas - de där omotiverat suddiga fälten med rött och blått på bröstet. Sudd hör aldrig hemma på fotbollströjor.

Och så känns det som om Barthez är för kort när Maniches långskott viner in.

Tvärsäker förutsägelse inför kvällen: Frankrike vinner. Det enda som oroar mig är att portugiserna ska lyckas få en massa fransmän varnade och avstängda. Kan inte vara en slump att så många utvisningar drabbar lag som spelar mot dem.

Den yrkesverksamma psykologen i huset meddelar för övrigt att den svenske spelare som vore bäst lämpad som terapeut enligt hennes åsikt heter Rami Shaaban. Jag kanske skulle slå honom en signal, fast jag misstänker att denne muslim och nykterist kanske skulle sakna erforderlig empati för den alkoholrelaterade depressionen. 

Jag antar att det är det här vi småbarnspappor ständigt längtar efter. Jag sitter ensam och bakis i en tom lägenhet i Malmö (kvällen avslutades med högst icke-nautral Grappa), inser att jag inte bör köra tillbaka till östkusten förrän i eftermiddag och känner mig... tom. Inga barn som ska ha frukost, inga blöjor att byta, inga frågor att besvara: "Pappa, ligger Skåne i Kristianstad?" "Pappa, får vi glass idag?" Bara detta inre liv jag alltid hör att jag bör sträva efter att möta men som alltid verkar lika tomt och meningslöst när jag konfronteras med det på detta sätt...

...vilket får bli en naturlig ingång till att fundera över trista och meningslösa företeelser under detta VM. Begreppet "boxen" i tv-experternas mun är det första som faller mig in. Volvos extremt invecklade reklamfilm med de tre arkitekterna i Kina är den andra (diskrepansen mellan den uppenbart väldiga investeringen och det löjliga resultatet får mig av någon inledning att tänka på Brasiliens insats i kvartsfinalen). Det evinnerliga filmandet är ett tredje. Någon rättsfilosof borde skriva en utredning om sedvanan att slå ut bollen över sidlinjen när en spelare ligger skadad, denna från början frivilliga yttring av sportsmannaanda som numera blivit obligatorisk och systematiskt missbrukas av fuskare och simulanter. Gnället på att detta skulle vara ett "fegt" VM tycker jag också är missriktat. Varken Brasilien-Frankrike eller Tyskland-Italien var några målfester, men bjöd ändå på stor dramatisk intensitet och fotboll på hög nivå. Jag säger som Laban Arnesson, vill ni se mål får ni se på hockey. Fast nu inser jag att det är bakfyllan som gör mig gnällig.