Jag lämnade Bagdad i ett Herkulesplan i morse och är nu åter i Amman,
Jordanien. Har försökt ta igen lite av nattens förlorade sömn, men känner
mig bara ännu tröttare och mer vimmelkantig.
Innan jag reste in till Irak föreställde jag mig att jag skulle vara
oerhört lättad vid det här laget. Men så känns det inte alls. Till min
förvåning har jag inte varit det minsta rädd under mina veckor som inbäddad reporter i Irak. Självfallet har jag varit medveten om riskerna, men jag har inte
upplevt en enda attack eller något annat som har fått mig att känna
mig hotad (granatregnet mot Gröna zonen på Thanksgiving uppfattade jag inte ens). Vid några tillfällen har det hörts automatvapeneld, men den har inte varit riktad mot oss. Inte ens i det extremt våldsdrabbade området Amil i sydvästra Bagdad, där jag spenderade de sista dagarna, kändes läget hotfullt.
Vi patrullerade aldrig till fots som i Ramadi eller centrala Bagdad, men
även i Amil var det nya lugnet i Irak påtagligt. För några månader sedan
var frågan inte om, utan med vad, soldaterna skulle bli attackerade när de
lämnade basen/idrottshallen. Nu har de inte varit under attack på en och
en halv månad. De enda våldsamheter som ägde rum när jag var där var
sammanstötningar mellan Mahdimilisen och dess utbrytargrupp al-Khasa.
Irak är förstås fortfarande en väldigt våldsam plats. Al-Qaida har dragit
sig norrut till städer som Kirkuk och Mosul och i södra Irak rasar en allt
blodigare maktkamp mellan de shiitiska miliserna. Men att döma av det jag
har sett under mina veckor i Irak har det skett en dramatisk förbättring
av säkerhetsläget, faktiskt mer dramatisk än jag hade kunnat föreställa
mig.

De amerikanska styrkorna har egna namn på alla vägar och gator i Irak.
Många är döpta efter städer och stater i USA, men det lär även finnas
gator som är döpta efter flickvänner, fotbollslag och rockband, såsom
Route Van Halen.
Förundrad studerar jag kartan över Amil på väggen: ”Route Mango”, ”Route
Walnut”, ”Route Oak”. Det låter snarare som sömniga kvarter i den
amerikanska södern än gatunamn i våldets Bagdad.
En av gatukorsningarna i Amil kallas för övrigt ”The Mailbox”, eftersom
man ett tag hittade dumpade kroppar där varje dag.

Mitt nya tillfälliga hem är en gammal idrottshall i Amil i sydvästra
Bagdad. Tycker verkligen synd om killarna som har blivit utposterade här.
Det enda nöjet tycks vara att ta en cigg bakom sandsäckarna på gården.
Över huvud taget är det slående hur många soldater i Irak som röker. De
flesta säger att det beror på stressen; som soldat jobbar man jämt, sju
dagar i veckan.



Rökning är dessutom den enda last som är tillåten i det militära.
Soldaterna får inte dricka alkohol, inte inleda några kärleksrelationer,
inte konsumera porr, inte spela om pengar etc. De stenhårda reglerna är
tydligen en följd av den urspårade disciplinen under Vietnamkriget.

Presscentret ligger nästan öde i dag. Fredag betyder helg i Irak och den
vanliga klungan av irakiska journalister lyser med sin frånvaro. Jag
växlade några ord med en av dem häromdagen. Laila, som arbetar för PUK
media, berättade att hon blev kidnappad av Mahdimilisen i augusti och
visade upp ärr i ansiktet och på benen. En annan gång befann hon sig bara
några meter från en bilbomb mitt i Bagdad, men klarade sig mirakulöst nog
oskadd. "Är du inte rädd?" frågade jag. Laila skakade på huvudet och
skrattade: "Jag växte upp under Iran-Irakkriget. Detta är min vardag."
Det är de irakiska journalisterna som är de verkligt modiga reportrarna
och fotograferna i detta krig.
Snart ska jag åka och intervjua det nya FN-sändebudet i Irak, den svenske
diplomaten Staffan de Mistura. Därefter blir jag upphämtad av kompaniet
"Black Lions" som ska ta mig till Amil i västra Bagdad.

Jag började dagen med en joggingtur i Gröna zonen. Det var nog den mest
bisarra joggingupplevelse jag har varit med om, i hård konkurrens med mina
löpturer i Teherans parker iklädd sjal och långkappa. Jag vet inte hur
många checkpoints jag passerade. Räknade i alla fall till fyra
kroppsvisiteringar.
Inte fanns det mycket att se heller, mest bara höga betongmurar och så
kallade "duck and cover bunkers" som man kan springa in i för att skydda
sig mot granater. De annars så buttra peruanska säkerhetsvakterna verkade
hur som helst roade.

Blev just uppringd av ABC News Bagdadkorrespondent som frågade om jag
ville komma över och dricka öl med ett gäng korrar som håller till i ett
mediehus strax utanför Gröna zonen. Det skulle ju vara osannolikt
trevligt, men det finns tyvärr inget sätt för mig att ta mig ut ur den
skyddade zonen på egen hand. Jag får klunka vatten i min ensamhet här på presscentret i stället.

Jag känner mig helt färdig efter en dag på Bagdads gator följt av en
briefing och en intervju på amerikanska ambassaden. Har varit igång sedan
klockan sju i morse, det vill säga fem svensk tid.
Jag åkte ut med en ny pluton i dag och fick stå upp i Strykern så att jag
kunde se Bagdads centrum. Mycket av livet har återgått till det normala.
Det är trafikstockningar på gatorna och många affärer har slagit upp sina
portar igen. Det är svårt att föreställa sig att al-Qaidamän promenerade
öppet på Haifa Street med granatkastare på axeln för bara något halvår
sedan.
Ändå har jag svårt att se något hopp i Irak. Landet är genomkorrupt och i
händerna på olika miliser/maffiagrupper. Samma poliser och militärer som
USA tränar upp samabetar i smyg med miliserna, vilket gör de amerikanska
soldaternas tillvaro extremt frustrerande. Ofta håller de minen inför mig
till en början, men efter ett tag väller frustrationen fram. Jag tror inte
att jag har träffat en enda soldat än som inte konstant drömmer om att åka
hem.

Jag väntar på besked om morgondagens konvoj ut i den Röda zonen, det vill
säga Bagdad utanför den skyddade internationella zonen. I gårkväll var jag
ute på stan för första gången på en kvällspatrullering. Det kändes
märkligt att till sist se staden man har hört så mycket om. Bagdad var i
mycket sämre skick än jag hade föreställt mig med stinkande avloppsvatten
och skräp på gatorna.
Staden är dessutom osannolikt mörk på kvällen på grund av elbristen. Hela
tiden hade jag två soldater som höll koll på mig. "Vi vill verkligen inte
förlora en reporter" hörde jag plutonchefen inskärpa till en av dem. Själv
kände jag mig dock inte orolig. Bagdad har lugnat ner sig mycket på
sistone. Till och med den tidigare ökända gatan Haifa Street kändes hur
fridfull som helst denna kväll.

Karaokekvällen vid poolen på amerikanska ambassaden infriade alla
förväntningar. Roligast var två marinkårssoldater som gjorde en enastående
falsk tolkning av en Backstreet Boys-ballad och föll ned på knä i fejkad
inlevelse. En annan höjdare var Barrys nytolkning av Bing Crosbys "Walking
in a Winter Wonderland" där "Winter" konsekvent byttes ut mot "Hadji", som
är amerikanernas slang för irakier.
Då och då överröstades sångarna av dånet från Black Hawk-helikoptrar som
en påminnelse om att vi befinner oss i en krigszon.

En bombhund springer runt och sniffar bland våra väskor här på
presscentret. USA:s försvarsminister Robert Gates är på besök och ska
hålla en presskonferens om 15 minuter. Rummet är fullt av väntande
journalister, de flesta irakier men också några amerikanska kollegor.
Känner mig nästan groggy av den tunga doften från rakvatten.