SERRE CHEVALIER. Mästerfotografen Jonas är en hejare på tighta skott. Och av hans bilder lär ni få se mer här på bloggen. Har väl en si så där 1500 bilder signerade herr Andersson och hans supernikon. Håll till godo:)
/Jenny

/Jenny

SESTRIERE. Förmiddagspeppen med Kim Wilde i platsguiden Hasses bil räckte långt. Dagen i italienska Sestriere hamnar lätt på topplistan över skiddagar värda att minnas. Från knädjupt puder till skön sorbetslask utspritt på en låååång och sanslöst härlig dag i solen. Känner ett visst ordhandikapp...de räcker liksom inte till. Eufori... Magi... Obeskrivlig lycka... Ähh, jag låter bilderna tala... Om ni njuter bara en tiondel så mycket som jag... Viva Italia!!

/Jenny

Jomenhej. Jenny är i Serre C, jag är i Stockholm. Men för ett tag sedan plöjde jag snö i Saalbach. Varför, idiot har du inte skrivit om det då, undrar du kanske. Men se, jag skadade mig. Så där så det gjorde riktigt förbannat ont.

Ett par ligament drogs loss i högerhanden och skelettet fick en buckla. Och med en demolerad hand har det varit svårt att skriva.
(Egentligen tänkte jag lägga med röntgenbilderna på handen som jag fick av den österrikiske doktorn, men de verkar vara gjorda i något specialprogram för vården.)

Det ironiska är att olyckan inträffade på en transportsträcka. En förrädisk isfläck var inblandad. Men ändå, en transportsträcka.

Fast trots all smärta var det värt det.
Bergsuiden Bengt var grym. Jag har varit på medioker offpist förr, men han bjöd på pärla efter pärla med orörd snö.
Tack, Bengt. Och tack Dr Schnell som kunde engelska. Och tack sjuksköterskan, en man i 70-årsåldern som inte kunde engelska men verkade snäll och lade ett fint gips.

/Cecilia

SERRE CHEVALIER. L.T.G. (skidlärarslang för ”låt tiden gå”) – det var planen för eftermiddagen när man kikade på guidetavlan. Skrivet med glimten i ögat förstås. Men Victor hade nog inte räknat med hur rätt han skulle få. Tre timmar senare kunde vi summera en total på ett! åk *hehe* Men jäklar vilket åk!! Efter en inledande hajk upp på Cucumelle traverserade vi bort mot Le Guibert. En colouir modell bredare tog oss ner till ett härligt öppet fält med ruggigt skön snö. Men för att man inte skulle bli alltför nöjd så straffades man förstås med lite skare och stökig skogsbana innan vi till slut landande vid busshållplatsen mellan Villeneuve och Monetier.
Mjölksyran sprutar...skidåkning är livet! Och imorn väntar Sestriere *tjohoo*
/Jenny

SERRE CHEVALIER. Just another day in paradise...

/Jenny

SERRE CHEVALIER. Han hade rejält stora skor att fylla...det vill jag lova. Ända sedan vi bokade resan i september har det pågått frisk lobbyverksamhet för att säkra Lionel Coutton som guide. Favoriten som gav oss en helt sensationell vecka senast vi var här – 2008. Men nää, vår skidgud var bokad på randonné hela veckan. Så vi fick snällt nöja oss med en Victor istället. Att säga att vi (särskilt jag) var svårt besvikna är en underdrift. Men hängande mungipor kom snabbt på skam. För tuffa Victor levererade...och nu är förväntningarna på resten av veckan skyhöga!

/Jenny

SERRE CHEVALIER. Ladden låg i luften när vi tog första liften upp. Vi öppnade lite mjukt med värstingen Casse de Boeuf ...2200 meter ren och svart njutning *mmm*
Resten av dagen gick i pisternas tecken och i stekande sol avverkade vi större delen av Le Grand Serre Che: Villeneuve... Chantemerle...Briancon... och Monetier... Jag behöver knappast bli långrandig när tre ord räcker: Oh My God!
/Jenny

SERRE CHEVALIER. Ord känns rätt överflödiga just nu. Det ser looooovande ut...
Klockan är 08.07...09.00 öppnar liften.
/Jenny

SERRE CHEVALIER. Det är låååångt till Serre Chevalier. Bara stenkastet från Franska Rivieran. Och när man känner att man börjar närma sig...ja, då ska man byta buss. Inte så värstans jobbigt idag dock...i skön vårvärme och strålande solsken väntade vi in de hemvändande resenärerna. Kan summera en resa som landade på 27 timmar...och då hoppade vi på i Helsingborg. Vilken pärs att kånka hela vägen från Stockholm. Det blir nio bonustimmar det...

/Jenny

250 cm topp.
110 cm dal.

Sol och snö om vartannat heeeeela veckan lång!

Näpp...inte gör det ont att bussen går mot Le Grand Serre Che i eftermiddag *hurra* Dagens webcams ser ruggigt lovande ut...

/Jenny

Det är alltid en häftig känsla när man får uppleva det där lilla extra under en skidresa. När snöförhållandena är sådär magiskt bra. Flaine - check. När sällskapet är fantastiskt. Flaine - check. Och när guiden verkar trivas minst lika bra som gruppen. Flaine - check. Fabien såg till att hålla oss på tå hela veckan. Särskilt spännande blev det när vi med hjälp av rep firade ner oss i en colouir. Åkningen kanske inte var storslagen - men upplevelsen räckte bra långt...
En inte fullt lika skön överraskning väntade stackaren bakom skidspåren nedan. Rätt ner i en Lapia utan minsta tendens till broms *woah*

/Jenny

Suck...jag börjar misstänka att min kropp har inlett ett tvistat förhållande med våldsam träningsvärk. Hur mycket jag än ligger i för att hålla en jämn formkurva kan jag alltid räkna med att smärtan kommer smygande. Den här gången har jag min tränare Johan att "tacka" för löjligt stumma lår. En ren skidmuskel juh...hur är det ens möjligt?? Jag har ju skidat som tusan på sistone!! Tar mig ner för trappor gör jag på ren vilja. Så det är inte utan att man blir lite irriterad - jag vill ju vara stark som en björn i offpisten, inte bara en mesig liten nalle *grrr*
På fredag går resan mot Serre Chevalier/La Grave. Hej mjölksyra!
/Jenny

Att skidstekarna trivs i Verbier är ett faktum. Och att strössla med stora sedlar i den schweiziska kändisfavoriten är ingen konst.
Genom en rejäl dos flyt kryddat med ett stort smil fick jag chansen att kika in bakom kulisserna på superlyxiga Chalet Kernow. Jag plockades upp i en glassig Range Rover, fick mig en privat guidad tur och tilläts till och med fingra på flaskan för 30 000 euro i den exklusiva vinkällaren. Om bara väggar kunde tala... För föreståndaren Neil Aherne han teg som muren:
http://www.expressen.se/resor/vinterguiden/1.1909407/har-bor-varldens-a-kandisar
/Jenny

Strax innan vår senaste resbilaga gick i tryck fick jag frågan om vilket som var mitt starkaste minne från skidturnén jag företog mig långt uppe i norr. Att kläcka ur sig något safe som "den sammantagna upplevelsen" kändes lite väl snålt och då fanns egentligen bara ett alternativ. Mitt mesta minne är absolut från Narvik i Norge där man får en svindlande känsla av att åka skidor rätt ner i havet.  Vyn över fjordarna är bedövande vacker och att fallhöjden under ett åk genom offpistkändisen Mörkhåla landar på uppåt 1200 meter är dessutom rätt spektakulärt.
Missa inte att skapa dina egna skidminnen i vinter. Säsongen för Nordens skönaste skidåkning har ju bara börjat:
http://www.expressen.se/resor/vinterguiden/1.1904081/nordens-skonaste-skidakning
/Jenny

ST ANTON. Jag är aldrig så hög på livet som när jag kommer hem från en lyckad skidresa. Nya intryck, fascinerande möten och obeskrivlig snöglädje i ett härligt hopkok. Och det är något alldeles särskilt magiskt med just Alperna. Eller som Wilma på turistbyrån i St Anton uttryckte det: "Jag bor hellre här bland bergen och reser till storstan någon gång om året...än tvärtom!" En inte helt dum tanke eller hur?
/Jenny

OBERGURGL. En gömd juvel och Österrikes högst belägna skidort. I Obergurgl är tempot ett annat...trängseln är obefintlig och allt som liknar skidhets känns lååångt borta. Omsorgsfullt preparerade löpor randar berget och i bästa carvingterräng skär man sig fram genom dagen. Här är det lätt att sätta guldkant på skidresan - så länge man tillhör skaran njutförsåkare.
/Jenny

ST ANTON. Jag har alltid varit särskilt svag för Österrike och nu har ännu en tyrolerpärla kilat sig in i mitt hjärta. Jag är gärna lite skeptisk när vissa skidorter höjs till skyarna – men det är bara att kapitulera. Skidåkningen (läs offpisten) i St Anton är sanslöst bra. Därtill är atmosfären urskön och den lilla byn mysig som tusan. Dagen spenderades med Harry...en riktigt ingrottad local som visade mig det mesta och det bästa. Testade bland annat kändisen Valluga north...men inte mycket slår sista åket från Albonagrat ner mot Langen.

/Jenny

ST ANTON. Pryda och blyga svenskar kan lätt få sig en nakenchock vid ett besök på Arlberg-well.com i St Anton. När jag klev in i det uppenbarligen mixade omklädningsrummet möttes jag av 3-4 karlar – spritt språngande. Desperat generad stängde jag in mig i en av två hytter som faktiskt hade dörr. Inte blev det bättre när jag kilade upp till saunavärlden som var en enda stor nakenzon. Behöver jag ens säga att mitt besök blev kortvarigt!

/Jenny

GARMISCH-PARTENKIRCHEN. Regnet hängde i luften under tidiga morgontimman...men så svepte fönvindarna in och drog med sig alla buttra moln. Kvar blev bara strålande solsken och en klarblå himmel. Vad gjorde det då att underlaget var lite sisådär  med slask och is om vartannat. Garmisch-Partenkirchens klassiska skidområde är något av en pärla för pistpressaren. Fick en hel del sneda blickar när jag släntrade upp med mina Rossignol s5 bc till liften vid Hausberg. Det ska visst vara vassa carvingräser - för offpisten är i det närmaste obefintlig. Om man inte letar sig upp på Zugspitze förstås...jag hann faktiskt med att avverka även Tysklands högsta berg denna lååååånga skiddag. Imorn är det adjöss Tyskland och grüss gott Österrike.
/Jenny

ARLANDA. Sitter i detta nu på Arlanda och väntar in flighten som ska ta mig ner bland berg och alpresorter. Tre stycken ska avverkas under dagarna fyra...ett tight men trevligt schema. Mitt äventyr börjar i Tyskland. Garmisch-Partenkirschen står värd för alpina VM nästa år...men är det en ort i världsmästarklass? Jag är nyfiken...

/Jenny

Skidberget vid Flaine är som en enda stor schweizerost. Det finns omkring 800 hål - av olika storlek. Många är utmarkerade med varningskäpp, några täckta av skyddsnät. Men en hel del gömmer sig förrädiskt under snön - så det gäller att ha ögonen med sig om man skidar utanför pisten. Det största är tydligen 500 meter djupt *huh*
/Jenny

Hahaha...det här är nog veckans roligaste bild. Och är det inte Kristofer som käkar snö - igen! Försök att skida på runt 70 procent sa guiden. Men karln min är ju lite svag för att dra på i 120...och då blir det såhär ibland ;) Linslus...
/Jenny

Liftskötaren vid Gers hade inga problem att visa sig på styva linan *hehe* göteborgshumor när den är som bäst! När knappen strulade kröp han utan att blinka ut på vajern för att skruva ner den felande länken. Sturskt!

/Jenny 

Första gången jag reste med Ucpa var jag minst sagt skeptisk. Lång bussresa, kollektivt boende i enkla flerbäddsrum samt delad dusch och toalett. Njaaa... Att man dessutom helst bör viga kvällarna åt knasiga aktiviteter ihop med lika knasiga fransmän gjorde att det inte helt lät som min idealresa direkt!
Fem år och fem resor senare och jag är fast. Fokusen på skidåkning är total, du delar dina dagar med likasinnade...och att bergsguiden ingår  i paketet är helt oslagbart när man som jag helst vill trassla runt utanför pisten. Men reseformen är inget för dig som saknar social ådra...för det är inte så lite vuxenkollo över det hela. En för alla - alla för en!
/Jenny

FLAINE. Världens fulaste skidort - så kallas den ofta. Och till en början höll jag med...men så här efter en vecka är jag nog beredd att revidera mitt första intryck av betongmonstret Flaine.
Fulsnygg, udda och unik...eller vad säger du?









/Jenny

FLAINE. Bosse visade hur repan skulle läggas. Men när Kristofer skulle apa efter gick det sådär. Dagens skönaste vurpa krävde snorkel - minst.

/Jenny

FLAINE. Det känns omöjligt att ens försöka göra dagen något sånär rättvis i ord. Men här kommer ett futtigt försök. Efter ihållande snöfall bjöd morgonen på en kall och klar himmel. Vi började med en halvtimmes hajk för att nå en helt orörd nordsida. Svett och skavsår belönades med halvmeterdjupt champagnefluff och filmiska skidögonblick. Det blir inte bättre än så här ylade Fabiene när vi en efter en skar ner över berget. Å visst är det härligt när guiden är så sjukt peppad på sköna åk att han vägrar avrunda dagen. No bla bla – just ski! Där har vi veckans motto.

/Jenny

FLAINE. Vår guide Fabiene blev imponerad över gruppens 100-procentiga uppslutning trots att dimman låg tät som ärtsoppa över bergen.Fransmännen brukar tydligen inte vara så pigga på skidåkning när vädret är lite surt. Svårt för en svensk att förstå när varje centimeter bäddats in av mjukaste vitt efter nattens snöfall. Kan inget annat än summera dagen som den bästa hittills.

/Jenny

FLAINE. Som att sladda runt i ett glas mjölk ungefär...där har vi dagens sikt. Slöseri på moln menade skidkamraten Bosse och muttrade lite över den magra nederbörd som singlade ner över bergen. Så istället för att gissa underlag vigdes förmiddagen åt lavinkunskap och transceivervett med vår guide Fabiene...ett nog så viktigt moment. Tror faktiskt att min gubbe överlevde snömassorna – hittade rätt hyfsat snabbt.

/Jenny