Kära läsare!

Eftersom Göteborg City lades ned vid jul kan man onekligen säga att jag jobbar gratis på övertid som bloggar för dem fortfarande. Därför lägger jag nu av här, men bjuder er hjärtligen att följa med till min f.d. "hemliga" blogg, där jag kom ut för några veckor sedan. Nästan allt som publicerats här har publicerats där. Och lite till. Dessutom är det trevligare layout där. Come along!

http://huskorsetshemligaliv.blogspot.com/

Tack och god natt!

p.s. Mamma, du ska klicka på den blå texten ovan ;) d.s

Jag stod i en biokö härom aftonen och fick syn på en keps med små, små nävar på. Nävar som gjorde segertecknet. Jag tyckte att sjuttonåringen framför allt hade hittat en väldigt klämmig mössa. Vid närmre eftertitt såg jag att det var en official Playboy-souvenir. Alltså inga knutna nävar som gjorde segertecknet.

Det finns förmodligen en tanke med detta, att om man tittar slarvigt på Playboy-loggan, så ser den ut som en hand som gör segertecknet. Att Playboymannen är en seger-man. Det är ett jättebra reklampåhitt.  Även om jag är sist i västvärlden med att begripa sambandet.

Men vänder man på handen blir tecknet något helt annat, nämligen "up-yours" (ung. övers.: "kör upp den i röven").  Betydelsen av tecknet beror alltså på från vilket håll man ser det.

Precis som med Playboyloggan.
Seger eller up-yours.
Make your choice.

När kalas är slut och konstiga, men lyckade, tårtor är uppätna tager man sig en spritfri förfriskning.
Det är ju ändå måndag i morgon och även om man är arbetslös så blir man väckt 06.34 av  stridsropet "vääääällllliiiiiinnnnggg" och man ska hinna till arbetsförnedringen och då duger det inte att lukta sprit och gammal fest och dessutom ska man blåskriva på ett knäck som man inte vet om man får pröjs för, men man kan ju hoppas och killarna ska vara hemma från dagis för Mormor är här och så ska man läsa på sin lilla sjupoängskurs och man har så mycket om sig och kring sig såååå, inte kan man grogga inte.
Men den här är duger.

Idag blir Lillkillen nämligen två år.  Nu ska vi strax åka in till Underbara Kooperativet i Stan och svänga ihop marängsuisse och varmkorv samt blåsa serpentiner och ballonger. Jiiii-haa!

Femåringen har bestämt tårtan till helgens kalas. Det blir en chokladtårta med maränger, lemoncurd, vispad grädde och marsipanlock med ros. Kan bli hur äckligt som helst.

"Trattoria" av Ursula Ferrigno.

Italiensk kokbok med recept som Filmstjärnan läst högt ur i kväll.Munnen savar och inspirationen flödar och man blir "rädd och lite kåt" (citat återigen från Gudfadern, den Trevlige Indiske Herrn), för inte fan är det GI, inte. Lägsta priset på nätet är 163:- , men vi hittade den på Akademibokhandelns rea för 149:-.

Sedan är det lite roligt att hon heter som Hulken.

Marc, the preppy fag (Gudfaderns - den Trevlige Indiske Herrns benämning, inte min), Jacobs-pjuck i brun samt grön, bredrandig manchesterpräglad mocka. En femhundring är dels en sjättedel av ursprungspriset och dels inte dyrt för lite designhistoria i rätt storlek. Särskilt som de bara gör lite ont.
If you don´t get it - you just don´t.

Ibland händer det sådant här i Nordstan. Då är det roligt att bo i Göteborg. Jag hade ingen tändsticksask, men ställde Filmstjärnan och Lillsvågern bredvid som substitut.

Min mobils dödsryckningar blir allt mer spastiska.
Strax före jag ska sova brukar jag spela ett pusselspel för att rensa huvudet förnatten. Det är ett ganska simpelt ett, men för ändamålet mycket passande. Ibland blir jag så trött att jag somnar mitt i spelet - men det gör inget. Spelet bara tar en paus till nästa kväll och jag kan fortsätta där jag var utan att behöva börja om. Det är alltid på rea för tjunie spänn på 3games.

Idag dog spelfunktionen på mobilen.Det går inte att ens se vilka spel jag haft. Ett sällsamt ödes nyck är att igår natt tog jag den här bilden med Filmstjärnans mobil :

 
47825 poäng på en enda, tre veckor lång, spelomgång. I somras. Ah, bliss.

Jag kunde naturligtvis inte, visade det sig, leva med att enbart varaen foträt tönt. Det finns något som heter måttliga korvar, ävenbeträffande duktighet.
Så även om det var en lång promenad, var jag tvungen att leta upp den där affären som heter "Snygga skor".

De hade rea.

   

Jag undrar över vilket ljushuvud till AD som kläckte den sloganen. Menfirmanamnet ljuger inte, jag har köpt ett par där och vill aldrig hanågra andra.

Det är nu över två år sedan jag blev indragen i det här träsket. Jagprovade de tyngre grejorna första gången när när jag liradeMaratondansen på  Backa med bl.a. den respektingivande Rivjärnsaktrisen.Hon sög tag i mig under en paus och förklarade exakt vilken idiot jagvar som trodde att jag - som var gravid - skulle kunna dansa mambo in inionde månaden fyra-fem kvällar i veckan oskadd. Jag hummade ochtittade i marken och hade inget att komma med Ingen vej gick udenom ochjag började knarka hålfotsinlägg.

Men inte är det rockenroll inte.

I min gröna ungdom, en gång på Fakiren i Malmö, hade Darling Desperados cowboyfest. Min kompis från teaterlinjen på Fridhems FHS jobbade på Fakiren och  hon anlitade mig och två Fridhemstjejer till som barpersonal. Teaterelever som vi var, ville vi givetvis imponera på de"riktiga" teatermänniskorna. Vi gick verkligen in för "Fallna-vilda-västern-kvinne-looken", med korsetter, spetsar, urringningar och hårprydnader.
Joppheidi hade, visade det sig, inte någon passande bh till sin Western-Nattfjäril-klänning och var mycket besviken och lite avis på våra hyllor.

"Det fixar vi med Gaffa!"

hojtade jag och mycket riktigt: Den mest beundrade urringingen den aftonen blev hennes. Stor succé och Joppheidi strålade, mycket nöjd, i baren. Det var, kort sagt, ett kanonparty.

Men.
När det var slut och vi skulle svida om och gå hem vid halv fem på morgonen hördes ett vrål från toaletten. Joppheidi stod därinne och skulle linda upp tejpen. Vars klister smält samman med hennes skinn ner till underhuden.

När man packar upp efter en flytt hittar man resterna av sina forna liv. De liv man levde före olika personer och efter andra personer; före och efter diverse utbildningar; samt inte minst från de liv man levde under de perioder man förändrades allra mest.
I en av mina gamla "idé-böcker" (de där jag skrev ner lite vad som helst och alltid hade med mig) hittar jag följande:

"Jag tror inte på någon Gud.
Jag tror på makterna som skapar
mellanrummen mellan löven i träden."

Jag minns att jag åkte spårvagn längs Vasagatan i Göteborg när jag tänkte det. Det var en sådan där smärtsamt vacker höstdag, löven knallgula, orange och roströda.  Genom spårvagnsfönstret såg jag, klarare än någonsin, just de där mellanrummen förflytta sig i förhållande till mig, där jag satt.

Jag googlade mitt namn för att se om det hänt nåt med mig som jag missat, men inte då.
Jag har byggt bokhylla och slagits med flyttlådor idag (och lite med Filmstjärnan också men det blev bra sen).
Jag saknar min mobilkamera oerhört.
Jag hade bestämt att jag inte skulle tjata om den men det går inte längre, blogginspirationen tryter utan kameran och det tär.
Jag börjar gärna meningar med "jag".
Jag finner det liksom lättast att se världen utifrån mitt perspektiv.

                         

Nu ni:
Bokhylla in spe.
Kompostströ med processaktivator.
Jävligt snygg handväska. Fast den var ju med från början.

Idag har jag varit hos frisörskan. Det blev lugg och 70-talsfrisyr à lahårdrocksstjärna. Antingen väldigt tufft och med attityd, eller "...Herregud, tror hon att hon är 22?"

Sonja tycker att jag är kul. Yes!

Jag vet att det inte är så snyggt att gå till personangrepp så som jag gjorde - men jag tycker på riktigt att det har relevans i det här läget. Att inte se korrelationen mellan sitt "eget" val av utseende och för vem man gör sig fin och hur och varför. Jag begriper inte hur man kan vara så, tills synes, intelligent & bildad och så urbota korkad på samma gång. Nada självinsikt. Jag vill understryka att jag lyssnade på henne först och insåg att hon satt och slängde ur sig dumheter innan jag gick loss på hennes botox-panna. Vilket var mer än hon gjorde på t.ex. Maria Sveland, som fick en nedlåtande blick så fort hon sa något. Heder åt Maria som inte tappade humöret (hur hon klarade det förstår jag icke) (Huskorset gjorde det åt henne lite senare istället)(lätt parentes-exem igen). Att så benfast-envist-hälarna-i-backen-istadigt hävda att modern är den enda för barnen och att dagens unga mammor behöver få höra det känns snudd på kriminellt bakåtsträvande. Sitt inte och var allt mellan 48 och 67 och tala om för mammorna. "Good Enough Mother", sa psykologen Wool...nångting, sa Ebba W-B och det är väldigt bra sagt det.

Elsie Claeson får skylla sig själv om hon googlar sig, för maken till skrämmande människa har jag inte sett på länge. Jag letade upp lite grejer hon skrivit i SvD igår med resultatet att jag fick lov att sova med lampan tänd i natt.

Först såg jag Klass 9a. Shite. Jag kommer att grina. En dokusåpa värd att följa.

Sedan såg jag programmet "Beckman, Ohlsson & Can" .

Där sitter en människa (Elsie Claeson) och hävdar:

"...vi vet ju nu att Simone de Beauvoir hade fel när hon sa: `Man föds inte till kvinna, man blir det´..."

Vadå "...vi vet..."??? Vem vet? Inte jag. "...hade fel..." Herre Gud. Jag tycker fortfarande det är saliga ord som jag aldrig i helvete kunnat tänka ut själv och ändå levt varenda dag sedan 10-årsåldern. Men Elsie har missat den filosofiska innebörden i orden, det måste vara så, det är den enda förklaringen till att hon kan göra ett slikt tvärsäkert uttalande.
Men jag tycker att Elsie ser opererad/botoxad ut i ansiktet och kring näsan.
Hela hennes uppebarelse säger alltså emot hennes uttalande.

Visst har de andra tre också fiffat sig - det är ju TV för fanken - men ingen har det långa blonda hårt och den bleka hyn och den smakfulla ögon makeupen som kännetecknar den ikonifierade kvinnligheten.

Elsie får gärna propagera för modersmyten, men om hon samtidigt säljer myten om "kvinnan som ett väsen" klarar jag inte att lyssna ordentligt på ett enda av hennes argument. Man måste inte se ut som ett ras, om man ska vara trovärdig biologist - men det är mycket svårt att ta den kvinna på allvar som iklär sig den av Hugh Hefner bestämda Idealkvinne-kostymen.

Hon talar om "forskning" har kommit fram till saker som gör att bäbisar och mammor har ett mycket närmare förhållanden än pappor och bäbisar.
Vilken forskning?
Var då? Av vem/vilka?
Vem stöder den?

Dra du åt helvete, Elsie Claeson.

                    

Så här ser den ut, den rara lilla kåken. Själv har jag ny, svart parkas.

och onyanserad pajkastning.  (Där tog rubriken slut)

Läser en grym nedsabling av en föreställning nära mig i en Stockholmsk morgontidning. Helt ovidkommande, men mycket konspiratoriskt, väser jag i mungipan: Just den recensenten har aldrig gillat något Filmstjärnan gjort (ända sedan tiden på Förortsteatern när den leddes av  Teateradvokaten, som recensenten inte heller gillade.) och har, ända sedan hon tillträdde, tagit första bästa tillfälle att hälla skit på Nya Chefskans sätt att leda teatern, förr än att försöka ta in i den pjäs han är där för att se och vilken estetik den presenterar.  Och nåde föreställningen,om den presenterar en annan sådan än den han föredrar.

Lokala morgontidnings-recensenten skrev om samma föreställning och andemeningen var ungefär: "Det här var ju roligt, tyvärr".  För (säger skvallret) han har en trettio år gammal schism med den mest kände, runde och folkkäre av skådespelarna, sedan de båda var med i Tältprojektet. Han var downright elak mot just den skådespelaren i sin recension, och that seemed very uncalled for, för mig som också såg föreställningen. Han nämnde dessutom inte med ett ord det mest lysande komiska gestaltning av en rälig egoistisk gammal svärmorshäxa jag sett (vilket dock Stockholmsrecensenten gjorde).
Mer skit på honom:
Jag hade honom som föreläsare när jag läste en C-kurs i Dramatik för femton år sedan och han var icke intresserad av vad tjejer i min dåvarande ålder hade att komma med under diskussioner och analyser. Han var inte heller öppen för nya tolkningar av gamla problem (läs: feministisk läsning av gammal dramatik) och överhuvud en förhållandevis torr och trist teatervedklabbe. Redanför femton år sedan. Nu är han den tongivande västsvenske teaterrecensenten. Hurra. Känns så fräscht.

Lokala kvällsblaskan var nöjd, så det var ju trevligt.

Nu till en annan förställning som jag såg helt nyligen, på en fri teatergrupp. Verkligen inte my cup of tea. Det pyste över av självgod världsförbättrariver och "vi är djupa, fina kulturmänniskor och därför lite, lite bättre och mer värda än ni". Jag tror inte, nota bene, att de verkligen går omkring och tänker så - men det är vad de skickar ut.
Men jag ser också att många av skådespelarna sliter sig blå och genomförandet är så bra det bara kan vara med den, lysande endast med sin frånvaro, regin. Jag har sällan varit så förbannad efter en föreställning. Jag gillade det alltså inte (vilket blir smått komiskt, eftersom budskapet bl.a. var att vi måste ta hand om varandra och vår värld), men såg att det på många håll var ett gott arbete. Varför finns inte den sortens analystänkande hos kritiker?

Varför kan de inte vara lite mer som jag?