And there was light, är namnet på den utställning som öppnar idag på Erikbergshallen. 30 originalverk av de tre stora mästarna Da Vinci, Michelangelo och Rafael visas fram till augusti. Det är tavlor, skisser, skulpturer och reproduktioner av renässansens främsta skapare. Inte minst spännande är det att få se La Bella Principessa, Leonardo da Vincis nyupptäckta målning som visas offentligt för första gången här i Göteborg. Utställningsnamnet ”And there was light”, kunde inte vara bättre valt med tanke på att det idag är vårdagjämningen och ljuset har kommit tillbaka och tränger undan mörkret allt mer. Nu kanske det snarare var hänsyftningen till renässansens omvälvande tid som gav upphov till titeln. Efter en mörk medeltid kom renässansen och öppnade upp för en positiv nyfikenhet och upptäcktslystnad som gav spår i kultur och vetenskap. Omvälvande är det att dessutom se att en gammal varvslokal kan omvandlas till en kulturinstallation med nästan en andäktig känsla. I kön som ringlade utanför Eriksbergshallen vid ett-tiden fanns det en hel del människor som var intresserade av att beskåda mästerverken. Förhoppningsvis fortsätter dessa nyfikna också vidare till Göteborgs konstmuseum som idag inviger Renässansen, som visar ett urval av verk av museets 1400 och 1500-talsmästare. Röhsska museet passar samtidigt på att visa det dukade bordet-glas, porslin och bestick i anslutning till utställningen. Intresset för Göteborgs konst och kultur växtes dessutom bland de internationella gäster som var med vid invigningen på Eriksbergshallen. Flera av dem fortsatte upp till just Konstmuseet och en grupp italienska experter och kännare drog vidare till Röda Sten och till det stora huvud av Berlusconi som kan beskådas där. En utställning av detta slag kan säkert ge oanade positiva möten.

Anneli Hulthén 20 mars

Förra sommaren hörde jag ett radioprogram som handlade om en bok författad av läkaren Nisse Simonson. Boken ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra” är på sätt och vis en liten väckarklocka.

Boken var tankeväckande och ställde en del saker i annan dager än vad jag själv tänkt på tidigare. En del fakta talar för sig själv, men går inte alltid ihop. Fast Sverige har den bästa och bredaste mödra- och barnhälsovård med till exempel allmänna vaccinationsprogram, skolhälsoprogram och mycket mer som har barnen i fokus, så mår barnen allt sämre psykiskt. Hur är det möjligt och vad gör vi fel var den frågan som författaren analyserade i boken. Slutsatserna var tänkvärda och provokativa. Min enkla, kanske felaktiga tolkning blev att vi aldrig låter våra barn att få lite ”hud”. Vår önskan att ta hand om och att skydda får delvis fel effekt. Vi låter inte våra barn genomgå det som kan vara svårt och därmed finns det ingen beredskap för när obehagliga situationer inträffar, vilket det gör i varje liv flera gånger om. Hur det är nu för tiden och vad barn och ungdomar tänker själva får vi en uppfattning om när man läser Socialstyrelsen folkhälsorapport 2009 som publicerades för knappt ett år sedan. Där framgår det bland annat att barn och ungdomars psykiska hälsa ger anledning till oro. Det vi vet idag är att det finns goda möjligheter att förebygga psykisk ohälsa genom tidiga insatser vilket är väl värt att fokusera på eftersom psykiska besvär är en av de största orsakerna till ohälsa i befolkningen som helhet. Kanske är det tid att vi börjar betrakta kropp och själ som en helhet. Det räcker inte att en del är frisk. För oss människor är det viktigt att båda delarna mår bra. Särskilt viktigt är det när det handlar om barn- och ungdomar.

Anneli Hulthén 18 mars

I går skrev jag om en av de eldsjälar som finns i Göteborg, Reza Thalebi. Idag blev jag påmind om ytterligare än, Irene van Manen. Irene var den vuxenperson som agerade stöttepelare genom hela actionparkprojektet vid Bergakungen. Det är inte det enda Irene engagerat sig i. Hon har också varit med i "vi på filten" - evenemanget, en sammankomst som uppstod i Kålltorp och som började i liten skala, men som har växt till sig genom åren. Actionparken blev en realitet utifrån ett gäng ungdomars önskan om att kunna åka skateboard lite mer avancerat. Den utformades tillsammans med dem och den stod klar för ett par år sedan. Jag blev påmind om den idag när jag fick ett mail om att just nu ligger skateparken delvis begrav i snö. Jag förstår problemet. Vanligt snöoväder i Göteborg hade inte varit ett problem, men i år är det värre än normalt. På många ställen har det skottats och rensat bort för att folk ska komma fram, men uppenbarligen har actionparken inte fått hjälp. Det är klart att även snösituationen på actionparken måste lösas. Det kanske vore idé att göra det tillsammans, både stad och brukare? För det måste vara så att i projekt som vi går in i tillsammans gör att vi också måste ha ett ansvar gemensamt även för driften. Jag tror och hoppas att fler projekt och samarbeten mellan föreningar och stad kan utvecklas och då behöver vi också modeller för hur det ska drivas vidare.

Det viktigaste är dock, oavsett drift och hur vi går vidare, är att vi har människor i Göteborg som brinner för sina idéer och visioner. Reza och Irene är några av dem. Det finns fler. Vi ska uppmuntra andra också att ta efter eldsjälsarbetet, för det är nödvändigt för staden att ha människor som driver på och som vill gå längre. Det kan vara sociala projekt, eller fritidsaktiviteter. Det kan också vara byggprojekt eller annat som kan föra Göteborgs utveckling framåt. Vad det än är ska vi vara glada för att det finns de som inte ser hindren utan möjligheterna. Det ger dynamik åt hela Göteborg.

Anneli Hulthén 17 mars 

I min barndom var årets högtider givna. Det var jul, påsk, midsommar och allhelgonahelgen. Ritualerna kring dem var också förutsägbara. Bäst var julafton och påskafton, tråkigast var långfredag och allhelgonahelgen. Sedan dess har Göteborg tack och lov förändras. Både i hur vi firar och vad vi firar. Ingen behöver längre sitta sig igenom en långfredag då allt är förbjudet och jul kan idag firas på många olika sätt. Framförallt har vi med fler kulturer i Göteborg fått fler tillfällen att fira olika högtider. Under de månader på året som är de mest kämpiga, det vill säga januari till någon gång i mitten av mars, inträffar numera ett antal nyårsfiranden till skillnad från förr då det bara fanns ett enda nyårsfirande. Idag är det eldfesten som firas, en högtid som blivit ett givet tillfälle till fest i Göteborg tack vare göteborgare med rötter i Iran med angränsande områden. Eldfesten, där man bland annat hoppar över eldar för att bli av med det gamla och det dåliga och för att få ny energi, är något som absolut behövs efter en vinter som denna. Det är också ett utmärkt sätt att manifestera att våren är på väg, att ljuset vinner mer tid för var dag som går, och att det ger oss alla mer energi och ny livsvilja. För mig blir höjdpunkten på lördag då jag ska fira Now Rooz. Det finns några speciella eldsjälar som bör uppmärksammas speciellt i eldfestfirandet. En av dem är Reza Talebi. Han har under flera år arbetat för att eldfesten på Heden ska bli lyckad. Så även i år. Det behövs personer som Reza för att vi andra ska kunna samlas och ha en gemensam sak att fira. Det är genom sådana insatser som Göteborg också blir roligare, öppnare och det skapar dessutom fler mötesplatser för oss alla. Jag föredrar helt klart Göteborg idag om jag jämför med Göteborg på 70-talet. 

Anneli Hulthén 16 mars

Jag hittade en bok i hyllan som jag börjat läsa men som blev åsidosatt för annat. Det var en spännande bok om Mahatma Gandhi och hans liv. Även om det gått en tid sedan jag lade från mig boken tog det inte lång stund att komma in i den igen och fängslas av ett människoöde och liv som på många sätt stod för något utöver det vanliga. Det är något speciellt med dessa människor som levt ett liv i all enkelhet och som i Gandhis fall åtminstone nästan asketiskt samtidigt som de lyckats bli kultpersoner. Vissa citat från Gandhi är obetalbara, som "världen är nog för allas behov men inte för allas begär". Det är ett citat väl värt att fundera på en längre stund. Men egentligen var det något annat som fångade mitt intresse eller snarare beundran. Nämnt i något som mer liknar en bisats står det om Gandhis resa från Indien till Sydafrika. Den tog en månad med båt. Sedan hade han en dag på sig att förebereda sig för sitt nya jobb. Punkt. Jag tänkte på min egen resa från Stockholm för ett par dagar sedan och den upprördhet jag själv kände när inte allt fungerade som jag tänkt med tåget. Jag tänker också på en del av de mail som ibland kommer när bussen eller spårvagnen inte kommer och den upprördhet det skapar. Nu levde visserligen Gandhi på slutet av 1800-talet men ändå. På lite mer än 100 år har vi vant oss att bli förflyttade på ett helt annat sätt, med tåg med flyg eller med hjälp av sociala medier. Våra tålamodsmarginaler har också förflyttats. Vi förutsätter att allt ska ske enligt tidtabell och gärna med en gång. Den exakta punktligheten eller enkelheten fanns inte när Gandhi reste runt i världen. Ändå var han och många andra redo att ta utmaningen. Det imponerar och ger respekt för tidigare generationer.

Anneli Hulthén 15 mars

Fler länder än Sverige förbereder sig för val i år. Irak hade sitt förra helgen. Rösterna är inte färdigräknade från det valet, så resultatet dröjer något. I Frankrike pågår regionalval och första omgången har genomförts med ett lågt valdeltagande, men med ett resultat som inte är till den sittande presidentens fördel. Allt pekar på att socialisterna just nu leder, vi får se vad resultatet blir nästa omgång den 21 mars. Vad som sedan händer i Storbritannien återstår att se, men det tycks bli val 6 maj och då får Gordon Brown pröva sin styrka gentemot Cameron. Det brittiska valet kommer troligen att handla en hel del om att förena föräldraskap med yrkesliv, inte alltid så enkel framförallt för de brittiska kvinnorna. Jämfört med Sverige har britterna en kort startsträcka på sig för att kampanja och argumentera för sina hjärtefrågor. Men oavsett det kan den politiska kartan förändras på fler ställen under 2010.

Vad som kommer att avgöra det svenska valet kan vi än så länge bara spekulera i. De senaste veckornas diskussion om skatteavdraget på hushållsnära tjänster kan för en del vara viktigt men inte för de två spårvagnsåkande äldre personer som var upprörda över pensionärernas situation. Samtalet råkade höras av en vän till mig från Frölunda och jag tror hon har rätt i att det finns fler pensionärer som inte är speciellt tillfreds över sin ekonomiska situation. Det kan också bli en fråga som blir stor i valet. Våra +65:are är ganska många och vitala både till kropp och knopp. De är en grupp som vet vad val handlar om och som inte låter sig luras. Det är bra att de rödgröna har uppmärksammat att gruppen pensionärer har skattemässigt missgynnats av regeringen. Detta vill de rödgröna successivt förändra. Men det behövs annat också för att underlätta för pensionärer att till exempel resa och umgås. En av de bästa reformer S och MP genomfört i Göteborg är att se till att våra ålderspensionärer kan åka gratis spårvagn inom vissa tider på dygnet.

Anneli Hulthén 14 mars

Det kändes som en vädervändning på lördagsmorgonen med både solsken och plusgrader. Efter månader av kyla och en instängd cykel var det helt enkelt nödvändigt att ge sig ut på vägarna på tvåhjulingen. Färden fick gå söderut, det är något psykologiskt över det, för det känns som att våren kommer närmare bara genom att cykla åt det håll där den bevisligen borde komma ifrån. Jag kan inte påstå att det var direkt varmare i Kungsbacka, men en härlig cykeltur blev det i alla fall. Felräkning i tid gjorde att bion på Hagabion inte hanns med. Jag lyssnade på lördagsintervjun med Mona Sahlin på P1 i stället. Hon svarade, som den statsminister kandidat hon är, både säkert och tryggt. Självklart är frågan om folkmord på armenier med fler grupper i Turkiet för cirka 100 år sedan inte en enkel fråga, men Mona Sahlins motivering gav en bra bakgrund till riksdagsbeslutet. Det är också uppenbart att detta är en fråga som delar partier annars hade det inte gått igenom. Fyra ledamöter från den borgerliga gruppen fick beslutet att väga över till den röd-gröna sidan. Läser man den sedan den intervju som gjordes med Fredrik Reinfeldt 2006 är det svårt att tolka hans uttalande som något annat än att hans uppfattning ligger i linje med det beslut som riksdagen fattade.

En dag som denna är det svårt att låta bli att också kommentera schlagerfestivalen. Min favorit under kvällens tävling var Anna Bergendahl. Hennes bidrag hade både röst, inlevelse och en bra text. Det är kul att en sådan kraftfull tjej som Anna vann kvällens final.

Anneli Hulthén 13 mars

Idag var dagen då jag tvingades ge upp. Det känns nästan som en svek och mitt enda försvar är att efter ett antal fredagseftermiddagar på Stockholms central så har mitt tålamod helt enkelt tagit slut. Efter månader av ett slags transibiriskt väder och därmed förseningar i tågtrafiken sken solen och temperaturen klev över noll. Vädret var vårliknande och för en lekman ett utmärkt klimat för just en tågfärd. Därför var jag helt oförberedd när högtalaren aviserade att tåget mot Skövde och Göteborg med avgång 15.15 var inställt. Utan förklaring och med det enkla budskapet att de som skulle åka med just det tåget skulle ta kontakt med kundtjänsten. Kanske var det just det som bidrog till att tålamodet tröt. Stockholms central en fredag eftermiddag är lika knökat som på en marknad i New Delhi och lika svårbegriplig. Efter en stunds irrande och sökande blev beskedet att nästa tåg var fullbokat och då återstod bara en utväg, förutom att söka medborgarskap i Stockholm, att flyga hem. Och så blev det. Jag var tvungen att överge SJ och tog planet. Det gick bra. Jag var hemma på två timmar och klimatkompenserade åtminstone något genom att ta flygbuss och spårvagn hem. Hela Sveriges infrastruktursystem står nu en dager som knappast kan kallas vare sig framåtsyftande eller modern och vart leder det till i sin förlängning? Det har påpekats att andra länder som Spanien, Tyskland, Frankrike har kommit längre med tågutbyggnad och höghastighetståg, men det är inte den nivån vi talar om nu. Vi har oftast enkla tågsystem och dessutom på gamla rälsar. I det läget är det inte en ökad konkurrens om banorna som är svaret. Svaret är istället investeringar i spår, växlar, tåg som svarar mot dagens krav och utmaningar. Sammanhållna system som dessutom är enkla för kunden att överblicka och kombinerat med stark servicekänsla är det som behövs. Om det blir uttalat slipper vi trogna resenärer bli svikare. Det är dags att göra något.

Anneli Hulthén 12 mars

Denna tid på året är bolagsstämmornas tid för våra kommunala bolag. Idag var det dags för AB Framtiden och de allmännyttiga bostadsbolagen med flera att ha sina bolagsstämmor. För första gången gjordes detta på samma plats och tid och utformat som en gemensam bolagsdag. Ett bra initiativ från Helene Odenjung som fått inspiration från hur Västra Götalandsregionen hanterar sina bolagsstämmor. Istället för att bli formella och korta tillställningar var och en för sig, blev denna gemensamma bolagsdag en uppvisning i vad alla bolag som ingår i Framtidenkoncernen, gör och vilka visioner de har för framtiden. Vi fick reda på hur Gårdstensbostäder tänker hållbart om energi genom de befintliga solhusen och vindsnurran Adriana och hur man planerar för ännu fler solhus. Vi fick höra om Familjebostäders idé om självbyggeri där bolaget inspirerats av bland annat staden Freiburg i Tyskland. Vi fick också ta del av HjällboBostadens dröm om att göra ett Hjällbo Strand nere vid ån och om tankarna om att bygga om och till hela spårvagnshållplatsen. P-bolaget hade idéer om nya kombinerade p-hus och störningsjouren berättade om sitt betydelsefulla arbete, ett jobb där det verkligen behövs en känsla för folk. Bostadsbolaget har arbetat bland annat med att utveckla +55 boendet och nu har de en bo-idé för medborgare som vill kunna välja gemenskap och tjänster vid behov. Därför återställer Bostadsbolaget nu Majviken på Karl Johansgatan till ett modernt gemensamhetsboende. Efter en heldag med bolagen och deras idéer är jag mycket imponerad och känner att Göteborg på många sätt är framsynt. Det finns både vilja och drömmar att göra våra bostadsområden bättre och dessutom att ta med de boende i processen. Det var en bra dag och jag blir glad över att höra hur mycket bra jobb som är på gång.

Anneli Hulthén 11 mars

För en tid sedan skrev jag om ett samtal jag hade med en kvinna från Namibia jag mötte under en tillställning i Göteborg. Vårt samtal handlade då om bland annat vatten, en livsnödvändighet som vi i Sverige har ett överflöd av, men som är en stor bristvara i till exempel i Namibia. Någon månad efter denna träff har Göteborg hamnat i en situation som gör att vi måste spara vatten. En märklig situation med tanke på att vi fortfarande har mängder vatten, men transportsystemet för vattnet har inte riktigt klarat av vinters påfrestningar. Det bör påpekas med en gång att den uppmaning som gått ut till göteborgarna om att spara på vattnet har gett effekt. 5-10 procent har sparats tack vare hjälpsamma människor. Det är bara att tacka och buga! Ett tack ska också gå till Göteborg Vatten som har varit snabba med att informera.

Vintern har inneburit stora påfrestningar på vattensystemet, men ledningarna som vattnet forslas i, behöver generellt sett också en rejäl upprustning. Vattenledningar är sällan något som väcker människors engagemang och det kan vara en förklaring till att frågan inte får inte den politiska uppmärksamhet som skulle behöva få. Samtidigt kommer vi snart till en punkt att vi också måste ägna oss åt den infrastruktur som ligger nedgrävd i marken. Vi, till skillnad från Namibia, befinner oss i den situationen att vi har vatten. I bland är det bra att ställa våra egna problem gentemot andras för att få lite perspektiv på tillvaron. Vi lever inte helt lika, fastän vi är människor med samma grundläggande behov. Klimatfrågan har sin topp-position som ödesfråga, men vatten och tillgången på denna nödvändiga resurs ligger inte långt efter. Kombinerar vi de bägge blir det en utmaning som måste lösas. Minskar trycket i duschen på grund av trasiga ledningar beroende på väder och annat, så kan vi åtminstone vila i vetskapen om att vatten finns i våra trakter.

Anneli Hulthén 10 mars

En dag som denna med strålande solsken, nästan inga vindar och dagsmeja är det underbart att få passera havet och älven. Jag tog Älvira över till Lindhomen och det kändes nästan lyxigt att stå på däck med cykeln. Älven och havet är två värdefulla tillgångar för staden och jag tror att många tycker att det skulle vara bra om tillgängligheten till stränderna var lite enklare. Men så är inte Göteborg byggt. Längs med våra centrala stränder löper de stora lederna och verksamheter av olika slag ligger med bästa sjöutsikten. Orsakerna till varför det har blivit så är säkert många, men om vi ska försöka att öka kontakten med vattnet så får vi också hitta mer finurliga lösningar än dagens. Götatunneln stod för en del av lösningen och för framtiden får vi fundera på fler sätt att trolla bort hindren. Just nu är koncentrationen stor på Södra Älvstranden men älvstranden på den södra sidan tar inte slut där. Den fortsätter en bra bit bort och det är snart dags att börja fundera på hur vi också utvecklar de delarna.

Andra saker var det dock som diskuterades bland de ungdomar som jag delade färja med tillbaka igen från Lindholmen. I min ungdom låg alla gymnasieskolor i centrala Göteborg som Schillerska, Hvitfeldska och Polhem, den sistnämnda en av de mest populära även då. Nu ligger Polhem på Lindholmen och är lika populärt. Jag kan ana att några av medpassagerarna kom just därifrån och att ta färjan från skolan tycktes inte vara något märkvärdigt. Hade någon sagt till mig som 16åring att gå på ett gymnasium där Polhem ligger idag hade jag nog blivit en smula undrande. Gymnasieskola bland alla verksamheter och industrier? Men idag är Lindholmen annorlunda. Mycket har förändrats och ibland ser vi nästan inte att det är gjort fastän det finns i vårt absoluta blickfång.

Anneli Hulthén 9 mars

Det är 8 mars och denna dag har vi firat i 100 år. Firande är kanske inte helt rätt ord, snarare har denna dag haft till uppgift att fokusera på kvinnors situation runt omkring i världen och speciellt i förhållande till den andra delen av mänskligheten. Det vore en lögn att säja att ingenting hänt här hemma i Sverige på de 100 år som gått, även om vunna segrar knappast är det som folk dagligdags drar sig till minnes. Snarare är det så att förbättringar ofta tas för givna och då är det lätt att glömma att jämlikhet, jämställdhet och demokrati är något som kräver tillsyn och omvårdnad inför varje ny generation. Attityder och förhållningssätt kan inte enbart lagstiftas, de måste också diskuteras och argumenteras för. Det finns många frågor om jämställdhet att ta upp med unga människor. En som lyckas föra jämställdhetsarbetet på ett annorlunda och samtidigt positivt sätt är Heidi, armbryterskan från Ensamheten. För andra året i rad anordnade Heidi världsmästerskapen i kvinnlig armbrytning i Göteborg. I år var det också kombinerat med olika seminarier nere på Världskulturmuseet. Jag är glad för att Heidi väljer Göteborg för detta evenemang. Även om Heidi är från norra Sverige, eller kanske just därför, har hon en attityd som jag tycker är göteborgsk. Den är både kaxig och utmanande på samma gång och på ett bra sätt. Jag hoppas att Heidi och hennes världstävling kommer hit nästa år igen.

Skönt var det idag att få sätta spaden i marken (fast det var en hacka och det var infrastrukturminister Åsa Torstensson som hackade) vad det gäller väg 155. Äntligen går vi gemensamt igång med att förbättra framkomligheten på vägen, ge den bra kollektivtrafikfält och bättre gång och cykelbanor. Det kommer att bli lite bökigt under byggtiden men sen blir det bra så det är bra om Hisingsborna har lite tålamod under byggtiden.

Anneli Hulthén 8 mars

Söndagen var sista valdagen för irakier som fått rösta från utlandet. Göteborg har haft två vallokaler, en i Angered och en på rådhuset. Köerna har stundom varit långa och många har rest långt för att få rösta. Även om en och annan upprörd röstare har kunnat ses så har allt verkat flyta bra. I Irak däremot har flera vallokaler attackerats och minst 38 människor har dödats. Det är oförståeligt att någon eller några kan vilja hindra ett val att äga rum, det är än mer oförståeligt att man dessutom är beredd att döda för att skrämma människor från vallokalerna. Men det verkar inte ha lyckats, för även i Irak tror man att valdeltagandet blir högt. Det ska bli spännande att se vad resultatet blir.

Jag tycker att det är viktigt att vi engagerar oss och visar intresse för andra länders val. Det lär oss om länder, det lär oss om olika sätt att välja och om hur man kan genomföra demokrati. Inte ens i Europa genomför vi val på samma sätt, variationerna är flera både vad det gäller gemensamma valdagar, hur listor till partierna ser ut, personröstning, listan kan göras lång. Det vi alla ändå kallar våra system för är demokrati. Variationerna visar att den kan genomföras på olika sätt. Vi tror ofta att just vårt svenska system är det som är det bästa, men den andra folk tycker att deras valsystem är det bästa. Andra som har röstat denna helg är islänningarna som folkomröstat om sina skulder till andra länder. Folkomröstningens resultat blev att islänningarna inte ansåg att man skulle börja betala tillbaka. Island har varit ett av de länder som drabbats mycket hårt av finanskrisen. Därför är det inte konstigt att resultatet blev som det blev. Frågan är dock hur Islands relation till dem som har lånat ut pengarna blir i fortsättningen.

Frågan om att låna har också varit ett av de stora debattämnena på radion idag. Har vi svenskar lånat för mycket? Håller vi på att göra om samma sak som på 90-talets början? En del tror det, framförallt vad det gäller bostadsköp. Många som velat förverkliga sin husdröm har lånat mer än vad deras ekonomi klarar av om räntan höjs, säjs det. 90-tals krisen är inget som någon vill upprepa. En dämpad kostnadsutveckling på bostadsmarknaden i storstäderna är i det sammanhanget önskvärt. Bankerna som lånar ut borde också ha ett större ansvar att informera hugade husköpare om vad en realistisk summa är för en bostad i förhållande till inkomst. För ingen kan tro att räntorna ska ligga kvar på denna historiskt låga nivå speciellt länge till.

Anneli Hulthén 7 mars

Efter lördagens möten fick jag tillfälle att äntligen springa ute. Det var några veckor sedan sist, och istället har jag hållit till godo med löpband. Det är inte något som ens påminner om löpning på riktigt. Men idag lyste solen och efter att ha gått delar av min springbana såg det ut som att det skulle fungera. Det gick bra, men långsamt. Det är snö och is kvar fortfarande men för första gången på många, många år fick jag det där ljudet i öronen som jag inte hört på länge. Knaster av grus mot asfalt. Lägg till solsken på det, lite vattenglitter i snöhögarna och så flyttas åtminstone jag tillbaka till barndomen. När det var sådant väder var det vår och då skulle man ha nya träskor. Både ljudet och känslan är hoppfulla. Nu måste våren vara på väg!

Varm stämning var det när internationella kvinnodagen firades i förskott av chilenska föreningen med fler. Är det någonstans i Göteborg som man (kvinna kanske är bättre här) ska fira kvinnodagen är det just hos chilenska föreningen. Där är det uppträdanden, musik och en riktig fest. Ett och annat tal också visserligen, men det är festen som är det viktigaste. Utmärkelse som årets kvinna fick bland annat Floid Gumbo från Högsbo, en fantastisk kvinna som har afrikansk underhållning som sitt varumärke. Floid finns på Frölunda kulturhus på måndag för dem som vill träffa henne. Det kan varmt rekommenderas. Hon är en upplevelse. En annan upplevelse på lördagskvällen var LecheBurre (åsnemjölk), ett band som med både humor och självdistans spelar medryckande musik. Återigen blir jag både glad och förvånad över att vi har så många bra musiker i stan. Det är otroligt. Ebba Knutsson 13 år som sjung två låtar var otroligt duktig och det är bara att önska Ebba lycka till i framtiden. Hon kommer att gå långt. Jag tror med säkerhet jag har hört bättre musik i kväll än det som visats på schlagerfestivalen.

Anneli Hulthén 6 mars

Jag tog ett tidigt Stockholmståg i morse genom ett vintrigt landskap. Utan att försöka vara ironisk gladde det mig att tåget denna dag var i tid, det var ett tag sen sist. Efter möte i Stockholm var det dags att ge sig av till Västerås för miljödebatt mot moderaternas Sofia Arkensten. Många olika ställen har varit lokaler för debatter, men jag har nog aldrig förut stått på en hamburgerbar i ett köpcenter mitt i lunchtid förut. Ett kul grepp, framförallt när hamburgerstället är ett familjeägt svenskt företag med en mycket tydlig miljöprofil. Både före och efter debatten hann jag tala med chefen som berättade att deras nästa restaurang ännu mer kommer att fokusera på att vara energieffektiva. Det är alltid lika roligt att träffa seriösa och engagerade människor som brinner både för sin verksamhet, men även för den värld som finns utanför den. Debatten var kort och det är självklart svårt att recensera när man är en av de två deltagarna. Det är dock tydligt att det finns uppenbara skillnader i uppfattning om hur drivande nuvarande regering är i miljö och klimatfrågan. Mat, EU:s jordbrukspolitik och forskningsfrågor var det som var mest seriöst och intressant. Själv vill jag att debatter ska vara rappa. Och helst inte låga. Förhoppningsvis kunde en och annan lunchätande Västeråsare se och höra skillnad.

Tillbaka till Stockholm och tåget hem som gick exakt på sekunden från centralen. Det var med nöd och näppe jag kom på! Hittade tidningen Camino, som är ett livsstilsmagasin som inspirerar till hållbar konsumtion, i väskan som jag fick av chefsredaktören Johanna Stål igår kväll. Jag blev riktigt inspirerad. Fantasin och tankarna sätts igång när tankar om framtidstrender diskuteras och debatteras. Roligt att läsa, men framför allt mycket att tänka på.

Anneli Hulthén 5 mars

I ett strålande solsken men med iskalla vindar, var det idag dags att ta första spadtaget på Kuggen, adress Lindholmen. Kuggen ska tjäna det syfte som namnet antyder att vara en kugge mellan de olika delar och olika verksamheter som finns kring Lindholmen Science Park, Chalmers och näringsliv. Den ska vara fysisk mötesplats för att underlätta för folk att mötas, byta idéer och tankar. Tanken med en mötesplats är helt rätt. Vi behöver fler av dem och med tanke på väderleken är det en fördel om en del av dessa platser också är under tak. Ett möte, en träff handlar inte enbart om att se andra, utan det handlar lika mycket om att krympa egna revir och våga lossa på banden. Göteborg och t o m Västra Götaland är alldeles för små för att kunna hysa alltför många privata revir eller hierarkier. Vi har allt att vinna på att göra mer ihop, kommuner, akademin och näringslivet. Kuggen så som den är tänkt och ritad av Gert Wingårdh kommer att bli speciell.

En sammanslutning där samarbetet mellan olika delar av samhället har fungerat alldeles utmärkt är Göteborgs miljöpris. Priset firade 10 års jubileum förra året. Det gemensamma målet är att utse en person eller grupp som gjort något speciellt inom miljöområdet. Ikväll var det dags för skifte och nya förmågor tog sin plats i arbetet. Med Caminos chefredaktör Johanna Stål, med John Holmberg från Chalmers som ny ordförande och med Annika Åhnberg kommer miljöpriset att ge nya inblickar och nya perspektiv. Vi ska förstås sätta målet att bli som en göteborgsk variant på Nobelpriset fast hålla oss till miljö och hållbar utveckling. Där har vi vår framtid.

Anneli Hulthén 4 mars

Jag tog en morgonpromenad till jobbet, som vanligt en fläckvis livsfarlig historia, men ändå på de flesta ställen riktigt gåbart. Passerade Domkyrkoplan där invigning sker den 5 juni och som kommer att bli en plats till prydnad och användning för hela stan. Svängde ner på en av mellangatorna och irriterades en smula av en vuxen person som nonchalant skickade av sin cigarettfimp på gatan. Det är konstigt att en del av oss fortfarande tror att skräp försvinner av sig själv bara det hamnar på marken. Just vid Domkyrkoplan var vi och städade en morgon för ett par år sedan och det är då man inser att stan är full av fimpar, gamla snusar och tuggummin. Det är inte kul. Längre fram på dagen fick jag anledning att haja till en gång till denna dag. Vid trappan på Gustav Adolfs torg, i fullt dagsljus och till allmänt beskådande, bestämde en yngre man att det var dags att lätta på trycket. Det är häpnadsväckande att en vuxen människa kan komma på en sådan idé. Det är tyvärr inte första gången det har inträffat just kring Gustav Adolfs torg. Lite då och då hittar man dessa män som har så omedelbara behov att det måste göras just nu och här, oavsett var de befinner sig. Nu är det kallt och vinter, så spåren av dessa spontana tömningar blir inte kända doftmässigt, annat är det när det börjar bli plusgrader. Då rullar lukterna in av dessa kissnödiga herrars aktiviteter.

Jag misstänker att dessa fimpslängare och behovträngtande män inte kommer att vara först på plats de 21 april då vi återigen går ut på den årliga vårstädningen. Det är ju så att det skräp och avfall vi alstrar inte vandrar iväg av sig självt. Lägger vi det på gatan eller på vagnen så får någon annan plocka upp det eller så ligger det kvar. Det förfular stan och det kostar pengar och i vissa fall som med lukterna så sitter de i både länge och väl oavsett vilket medel som används för att ta bort dem. Jag kan tänka mig bättre sätt att använda våra gemensamma resurser än att använda dem på fimpar och annat som hamnar lite varstans.

Anneli Hulthén 3 mars

Tisdagens höjdpunkt var onekligen besöket hos hemtjänsten på Danska vägen. Jag och kommunalrådet Marina Johansson letade oss fram till en enkel samlingslokal på baksidan av Dicksonska huset och träffade en samling tjejer som så många andra inom samma bransch var uppfyllda av tankar och idéer om sitt jobb. Efter en stund prat följde vi med på besök hos en av de äldsta vårdtagarna, en värdig dam på 97 år. Trots att hon drabbats av en stroke och skadat höften allvarligt bor hon kvar hemma. Med hjälp av hemtjänsten, som kommer på besök tre gånger om dagen och en dotter som tittar in dagligen, kan även en såpass till åren kommen göteborgare bo kvar hemma, allt efter eget önskemål. Det gick inte att ta miste på att det fanns en alldeles speciell relation mellan vårdtagare och hemtjänst. Ömhet och respekt präglade förhållandet dem emellan. Det är en annan bild av hemtjänsten än den som ibland beskrivs. När vi efter besöket fortsatte samtalet nere i samlingslokalen var det tydligt att den positiva attityd som vi sett hemma hos den åldriga damen, också fanns bland all övrig personal. Vårdtagarna var inte några objekt som snabbt skulle klaras av utan det var beskrivningar av det dagliga arbetet, men också av aktiviteter som badturer sommartid, fester och utflykter av olika slag.
Hemtjänstjobbet är ofta ingen dans på rosor eller bara glada miner. Det är stress, lyft och arbetsplatserna kan se olika ut. Vårdtagarna kan vara både till åren komna, men också ha funktionsnedsättning av fysisk eller psykisk natur. Det ställer krav på de anställda att klara komplicerade förhållanden. Då är det viktigt att få möjlighet till vidareutbildning för att klara alla situationer. Det viktigaste av allt är vi har kompetent personal som brinner för sitt jobb. Det gör hemtjänstpersonalen på Danska vägen.
Det blev onekligen ett tvärt kast från hemtjänst till irakiskt val därefter. Göteborg är en av de platser i Sverige som det arrangeras möjligheter för irakier att rösta i landets parlamentsval. Under de dagar som valet utförs i Göteborg räknar man med att cirka 8000 personer kommer att delta. Det är också en bild av Göteborg en vanlig tisdag i mars. Fascinerande att det är möjligt att rösta i vår stad till ett parlament som är så långt borta…

I gårdagens blogg handlade det mycket mat. Jag tycker mat är viktigt, men jag vet inte om det känns lika viktigt att i detalj få reda på vad kända personer stoppar i sig. Annat är det i USA där president Obama får finna sig i att hans senaste hälsokontroll och därmed hans matvanor blir till allmänt beskådande. Därför vet jag att Obama röker, äter för många hamburgare, har en puls på 56 och väger 81 kilo. Eftersom det är svårt att blogga och samtidigt ta pulsen kan jag inte avslöja min puls om någon nu ens skulle vara intresserad. Men min puls brukar gå upp när jag hör och deltar i debatter om dålig mat. Köttklister är till exempel något som driver upp min puls, det vet jag. Hur kan man över huvudtaget komma på en så dålig idé? Även om jag själv inte är köttätare måste jag säja att köttklister känns väldigt fel. Det finns fler sådana företeelser som är oförståeliga. Kemiska medel, för att inte färdigskivad ost skall klibba ihop, är ett annat exempel. Och färgmedel som framkallar allergier, men som gör godiset mer attraktivt, är ett annat exempel, ja listan kan göras längre. Granskar man dessutom hur maten framställs blir situationen inte bättre. Just idag har det varit en debatt om sojabönsodlingar som är så fulla av kemikalier att jordbruksarbetarna får allvarliga skador. Till listan över farliga odlingar kan tillföras vissa odlingar av kaffe, choklad och bananer. Sojabönsodling handlar om odling som främst är avsett för djurfoder och inte i första hand till mat för människor. Först odlas sojabönor på ett sätt som inte är bra, sedan utfodrar vi våra djur med samma bönor och i slutändan äter vi upp djuret. Det ger i alla fall mig hög puls, eftersom det mesta är fel från början till slut. I övrigt så känns det bra att den politiska rapporteringen i Sverige oftast inte handlar om hälsotillstånden hos till exempel enskilda politiker utan mer om matens viktiga roll i alla våras liv.

Anneli Hulthén 1 mars

Under helgen har evenemanget Passion för mat intagit Eriksbergshallen med många utställare och besökare. Det är tydligt att mat är något som intresserar göteborgare. Det är glädjande. Hittills i år har vi haft Bocuse här och matevenemangen kring det, vunnit kocktävling och nu det mer publika arrangemanget Passion för mat. Det känns bra för mat är viktigt. Det innehåller så många delar, allt från fördelningsfrågor till miljöfrågor och självklart också rena överlevnadsfrågor. Mat kan vara politiskt sprängstoft samtidigt som det är det enklaste sättet till socialt umgänge. I alla världens kulturer ingår maten i en eller annan ritual, oavsett om det är främmande eller kända som man ska dela den med. Mat kan alla ha synpunkter på. Vi i Göteborg med omnejd borde fortsätta att utveckla matintresset och matfrågorna. En region känd för sin mat lockar turister. En stad med bra restauranger lockar ännu fler. Sätter vi sedan ihop det med miljö och transportfrågor och visar att vi kan göra detta än mer hållbart blir konceptet vinnande, både för oss och för framtida generationer. Betonar vi dessutom vilken social aktivitet som måltiden är då kanske vi också kan nå fler människor, även i vår egen stad. Integrationsmåltiderna, som Göran Johansson introducerade för ett antal år sedan, var ingen tokig idé. Den borde tänkas en gång till, på vilket sätt får vara osagt.

Mat handlar också om maten till våra äldre och våra barn i skolan. Det förstnämnda börjar Göteborg få ett bättre grepp på än förr och vad det gäller barnens mat finns vissa stadsdelsförvaltningar som är riktigt bra. Men även där borde brukarna det vill säga barnen få ett större inflytande. Känner barnen att de har varit med och bestämt så kommer de också säkert att äta bättre. Inte ens på restaurang är det alltid möjligt. Barnmenyer är stöpta i en och samma tråkiga form på de flesta ställen. Igår såg jag ett typiskt sådant exempel när jag var ute och åt. Det var en deprimerade att läsa menyn. Varför tror så många att barn bara äter korv med pommes, köttbullar och pannkakor? Det är att underskatta barn men också höjden av fantasilöshet. Det vore bättre att sälja halv eller kvartsportioner, så att också de yngre fick möjlighet att pröva något annat. Det kan ju förresten också vara så att en och annan unge är vegetarian, inte äter griskött eller t o m älskar fisk och grönsaker. Så sätt ett barnperspektiv på maten också så har vi verkligen fört frågan framåt.

Anneli Hulthén 28 februari

Samtidigt som skalvet i Haiti fortfarande finns kvar på våra näthinnor inträffar nästa stora naturkatastrof, ett jordskalv i Chile med över hundra döda och efterskalv som riskerar att än fler drabbas. Samtidigt förbereder sig Hawaii och omgivande öar för tsunamivågor. Denna vinter har varit extrem när det gäller väder och naturkatastrofer. Jag är inte den som kan bedöma om detta är normalt eller inte, men det känns som lite för mycket på kort tid. Återigen kan vi konstatera att människor hamnat i nöd och sorg, men att ta in hela omfattningen är näst intill omöjligt hundratals mil från där det hänt.

Tragedier på närmare håll manifesterades idag på Gustav Adolfs torg där mer än 100 personer deltog för att visa sin sorg och ilska över Nancys död. Från Göteborgs kommunstyrelse deltog Anna Johansson. Även om orsaken till manifestationen är oerhörd tragiskt så är manifestationen över Nancys död en positiv reaktion med ett klart budskap: våld är oacceptabelt och inget som vi vill ha i Göteborg. Vi behöver som medborgare säja ifrån när det gäller både våld och skadegörelse. Sedan ska självklart både politiken och polisen göra sitt. Men för att minska riskerna för våld och brottslighet måste vi börja tidigt och alla måste hjälpa till och se, reagera och säja ifrån. Vi ska vara vägledare och ge barn och ungdomar möjlighet att känna tillit och sammanhang. Det finns inga ursäkter för det som hände Nancy eller andra unga människor som dödats i Göteborg!

Men det finns också hopp. En mycket ung man, typ fem år, kallade på en av de tjänstgörande guiderna på Universum häromdagen. Han var angelägen om att få uppmärksamhet på något han upptäckt. Någon hade slängt ett papper i rockornas bassäng. Pappret var i det närmaste osynligt. Men den yngre mannen i fråga krävde att det genast skulle plockas upp för att värna rockornas väl och ve. Det är ett rådigt ingripande och ansvarskänslan satt redan som en smäck i denna unga individ.

Anneli Hulthén 27 februari

Det är underligt hur havet kan fascinera och ge ro på samma gång, tänker jag när jag sitter och tittar ut över ett iskallt vatten utanför Falkenberg. Det handlar inte bara om vattnet, utan det är kombinationen himmel och hav, färger (som nu egentligen bara är nyanser av grått) och en märklig och oidentifierad önskan om att se det som är på andra sidan. Vad som är på andra sidan vet jag redan det är bara att slå upp en karta eller kolla på webben men ändå så infinner sig känslan av både storhet och ovisshet. Havet är mäktigt oavsett skepnad och det inger respekt. Då är det samtidigt underligt att läsa att i Stilla havet breder det ut sig ett täcke av plast som är ofantligt stort och som beror på att sopor dumpats i vattnet, antagligen i tron att det bara försvinner. Denna flytande plastmatta finns på fler ställen och ställer till problem, till exempel när fåglar och andra djur får plasten i sig när de söker föda..

Det andra som händer i havet just nu är att det kommer rapporter om att ett isberg med en storlek ungefär som Luxemburg har slitit sig loss och är på flytande fot. Det är inte första gången ett megastort isberg är på rymmen men denna gång är det frågan om ett som är väldigt stort. Forskare vet ännu inte vad det kommer att innebära, men en del tror att det kommer att påverka temperaturer i havet och självklart också ekosystemen.

Dessa fakta är svåra att förhålla sig till, inte minst när havet visar upp sig i ett slags halvfruset tillstånd som samtidigt är bedårande vackert. Men trots intrycket av att vara oändligt så finns det en gräns för vad havet tål. Vet vi när den gränsen är nådd?

Anneli Hulthén 26 februari

Det är något ödesmättat över vissa rum och lokaler, stora kyrkor till exempel men också stora tomma fabrikslokaler. Byggnader som är upprättade för att innehålla många människor, maskiner, buller och produktion blir något helt annat när det som skulle fylla dem inte längre finns där. Känslan av övergivenhet blir påtaglig. Det är inte konstigt att rädslan för att hamna där, i det övergivna och det bortvalda, är så stor för samtidigt som det självklart handlar om människors möjlighet till sysselsättning så handlar det också om en orts eller en stads självförtroende också. Många städer är eller har varit helt identifierade med en fabrik eller en slags produktion och när bara skalet blir kvar utan ersättning blir man liksom utan identitet. Man är inte någon längre. Det är nästan värre att vara det kollektivt än på individnivå. Beskeden från både Trollhättan och Volvo lastvagnar blir i det perspektivet än mer glädjande, men också det faktum att Göteborg idag vilar på fler ben än tidigare. Vi behöver en mångfald i vårt näringsliv för att det berikar oss och det gör oss också mindre sårbara.

Jag hade ett intressant samtal idag om kultur, evenemang och stadsplanering. Göteborg har varit mycket duktig på att skaffa stora och betydelsefulla evenemang till staden. Frågan är om vi i planeringen av staden kan göra mer för att fler ska komma till Göteborg till både små och stora evenemang, samtidigt som göteborgarna, som är här hela tiden, kan dra nytta av det? Det är en dimension av stadsplaneringen som vi inte tagit till oss tidigare, men som har en utvecklingspotential.

På gator och torg är det dock inget annat än försiktighet som nu råder. Titta både upp och ner och följ väderprognoserna.

Anneli Hulthén 25 februari

Veckan hittills har varit händelserik. Snöovädret har dominerat när det gäller samtal och media. Det är inte så konstigt med tanke på diskussionen kring SJ och andra transportmedel. Såg förresten att det brutit ut en tumultartad situation i Stockholm med 1000 människor inblandade. De skulle åka med bussen efter lång väntan, men det var mer folk än buss så att säja. En bekant boende i Stockholm berättade att ett par timmars väntan för transport till jobbet är inte ovanligt i dessa dagar. Hennes åktur brukar normalt ta 11 minuter. Då är det inte konstigt att man till slut tappar modet och kanske också en del hämningar. Till transporterna ska läggas den senaste hotbilden, nedrasande tak. Skolor, dagis, idrottshallar och andra institutioner stängs nu på löpande band. Därutöver finns istappar och fallande snö från tak. Vintern denna gång har gett oss helt andra utmaningar jämfört med tidigare. Vi är dock inte genom än. Efter snön blir det vårflod och den lär bli stor. Det gäller att se till att avrinnningsbrunnarna inte är täckta med snö, is eller annan bråte, för då kommer vattnet att ta vägen någon annanstans. Även den situationen kan bli en obehaglig upplevelse.

Spyker och SAAB är en händelse som jag hoppas stannar längre än detta årets snö. Det är mycket glädjande att det äntligen kommit till ett avslut på den affär som ett tag såg ut att ta en helt annan vändning. Skönt för Trollhättan, bra för alla som kan fortsätta sina jobb och de som kanske får det tillbaka. Nu är det bara att hålla tummarna för att detta ska gå vägen. Det verkar också som att Volvo börjar komma tillbaka efter en djupdykning som saknar motstycke. Volvo Lastvagnar i Tuve återanställer 50-100 personer enligt uppgift i media. Alla tecken på en vändning i konjunkturen är välkomna. Förra årets inledning med mörka prognoser verkar åtminstone ha bytts till en försiktig optimism. Vad det gäller stadens ekonomi landar även den på rätt sida strecket, men än är det för tidigt att ropa faran över. Försörjningsstödet är en post som ökar, nu över miljardstrecket. Så länge den situationen kvarstår finns knappast några marginaler för att ta ut svängarna.

Till sist OS, ett guld till i kväll till killarna i skidstafetten. Vi, Sverige, har gjort bra ifrån oss. Det är bara att gratulera våra idrottsmän och kvinnor!

Anneli Hulthén 24 februari

Tisdagen har varit en dag med många intressanta samtal. Det har handlat om trängselskatter och infrastrukturpaket, planeringsprocesser, ideella föreningar, förorenad mark och vattennivåhöjningar. Inga av dessa frågor är vare sig lätta eller okomplicerade, men samtal leder för det mesta frågor framåt. Få utmaningar eller problem är svarta eller vita, det mesta som händer, eller som ska ske, har fler nyanser än så. Ta trängselskatten som exempel som en del känner tveksamhet inför. Den kan som enskild företeelse tyckas orättvis och onödig, men satt i ett sammanhang leder det till bättre infrastruktur i hela Västra Götaland och Halland med bättre möjligheter att frakta gods och människor. 12 miljarder kronor är dessutom svårt att hitta i en kommunal ekonomi och som samtidigt ger effekt på både trängsel och miljö.

Förorenad mark är ett annat problem som vi allt mer också måste förhålla oss till och hitta vägar att lösa på ett miljömässigt hållbart sätt, framförallt om vi vill fortsätta bygga på områden som är "bruna" det vill säga gammal industrimark. Det är utan tvekan så att just den marken är intressant i Göteborg eftersom den är belägen i det som är absoluta centrum, som Gullbergsvass, Ringön och Backaplan. Hur ska vi då göra för att marken som vi bygger på kan bli säker för dem som ska bo och verka där i framtiden? Vi behöver lösningar som är både ekologiskt och ekonomiskt hållbara. Jag tror att det är få idag som ifrågasätter att tätare stadskärnor är ett sätt att lösa städernas klimatpåverkan, men hur löser vi samtidigt andra allvarliga miljöproblem som marksanering? Det är en utmaning som vi ska hitta en lösning på för alternativet, att bara konstatera faktum, blir inget annat än en återvändsgränd. Vi behöver än fler samtal, än fler dagar med idéer och synpunkter för att hitta vägar framåt. Det guldägg vi vilar på är dock en stadskärna som kan bli dubbelt så stor utan att vi tar grönområden eller jordbruksmark i anspråk. Det är få andra städer som har den möjligheten. Därför ska vi med största omsorg fundera på hur vi utvecklar stadskärnan.

Anneli Hulthén 23 februari