Jag missar början eftersom jag måste skriva klart liverecensionen av Fleet Foxes. Det jag ser, hör och känner är dock sommarens starkaste konsertupplevelse.

Jag läser recensioner från Thåströms tidigare spelningar, men ingen lyfter fram "Aldrig nånsin komma ner", det allra bästa spåret på Thåströms allra bästa soloalbum, "Mannen som blev en gris". Den skivan fick genomgående treor i betyg när den släpptes 2002. Den får full pott av mig.

I "Aldrig nånsin komma ner" knottrar sig huden, håret ställer sig i givakt och håller sig där genom hela "Fanfanfan".


Jag försöker ta ett bildbevis, men det går lagom bra. Alltså, bort med mig och fram med Thåström, som får avsluta bloggens äventyr på Arvikafestivalen.

Thåström spelar som bekant på festivalen i kväll. Därför tänkte jag bjuda er på en artikel om honom som jag gjorde 1994. Det finns mycket att säga om den.

1) Thåström var inne i en av sina kreativt starkaste perioder, men Peace, Love & Pittbulls slaktades av kritikerna. Minns att Lars Lindström totalsågade en turnépremiär, i Uppsala tror jag, och använde ordet ”bulldozer” som något negativt. I min värld är ”bulldozer” däremot något väldigt positivt och signalerar att det är förkrossande brutalt. Jag kände mig väldigt ensam bland recensenter på dagstidningar om att älska Peace, Love & Pitbulls på den tiden.

2) Thåström var iskall i skiv- och mediebranscherna. Ebba Gröns samlingsalbum hade dock fått en renässans, liksom den nygamla svenska trallpunken och den nya, amerikanska poppunken. Skivbolaget MVG erbjöd mig att få träffa Thåström i Köpenhamn. Det var så stort, så stort för mig. Ett litet problem dock – Expressens nöjeschef tyckte inte att det var värt att snacka med Thåström. Jag vet, det låter helt absurt, men så iskall var Thåström då. Men, om jag fick ”punkfarfar” att snacka om Ebba och de nya punkbanden skulle det bli en artikel.

3. Notera fotnoten till artikeln: ”Hardcore är en hårdare variant av punk”. Hardcore var inget självklart grepp i nöjesbilagan för 15 år sedan.

4. Konserten i London som det refereras till i artikeln var jag på. PLP spelade på legendariska Marquee och det var bara 30 pers där, inklusive MVG:s dåvarande A&R-kung Per Kviman. När jag gick ut på gatan stod Thåström där och lastade själv in utrustningen i skåpbilen. En bisarr syn. Jag såg även PLP på ett ställe vid King's Cross lite senare. Då var det i alla fall ett hundratal som dök upp, inklusive Kviman.

5) Det sjukaste med hela artikeln var ”fotosessionen” jag gjorde med Thåström. Kanske var det ölen som gjorde att han gick med på det, kanske var det... nä, det finns ingen rimlig förklaring. Vi gick ut från puben och jag såg mig omkring. ”Bara en massa gråa byggnader och jag som är en så kass fotograf.” Vi gick i en minut och jag fick syn på honom: BR-gubben! ”Japp, det här är klockrent! Thåström, Köpenhamn, BR-gubben!” Jag kan inte fatta att det verkligen har hänt, men hur som helst ställde Thåström sig bredvid en stor jävla reklamskylt med BR-gubben på. Och jag knäppte bilder. Helt ovärdigt, men ändå ganska kul 15 år senare.Vart bilder tagit vägen vet jag inte, men här är BR-gubben.

Aldrig mer Ebba Grön för Thåström. "Jag hade stagnerat, men nu är det kul igen"

Av MARTIN CARLSSON

KÖPENHAMN (Expressen). JOAKIM THÅSTRÖM går sin egen väg. Och struntar fullständigt i vad folk tycker.

Därför har han bytt ut arenor mot klubbgig med sitt tunga band PEACE, LOVE & PITBULLS.

- Jag säljer hellre 2 000 plattor i Frankrike än återförenas med EBBA GRÖN och får en miljon kronor i Lund, säger Thåström.

Vi har bestämt träff på en liten pub i stadsdelen Västerbro. På morgonen

läser jag att det har passerat Christiania som Köpenhamns värsta

knarkkvarter.

Stället heter Guldregn, vilket kanske har sin förklaring i ölpriset: tio

danska kronor för en flaska. Några meter bort ligger en av många

sexbutiker.

Fräsch 36-åring

Men den dekadente Thåström som jag hade väntat mig dyker aldrig upp.

Däremot en fräsch 36-åring som ser betydligt yngre ut än sin ålder. Han

har flytt Amsterdam och bosatt sig i Köpenhamn. Mest av en slump,

faktiskt.

- Jag skulle flytta till New York, men så hamnade jag på den skånska

myllan (Malmö) och tyckte att det var för jobbigt att flytta över alla

grejer. Så jag for till Köpenhamn för ett och ett halvt år sedan,

berättar Thåström.

- Mot slutet var det skittrist i Amsterdam. Jag flyttade dit för att komma

från Sverige, kände ingen och kunde inte språket. Det funkade i ett år.

Thåström är i färd med att flytta igen. Men denna gång håller han sig inom Köpenhamn. Nära Sverige och sitt band Peace, Love & Pitbulls, som inte bytt blågult mot rödvitt.

Nästa vecka släpps andra albumet "Red sonic underwear".

Det är, som Thåström uttrycker det, "en orgasmisk utlevelse".

Skrik och stön. I kubik. Och än en gång mot en bakgrund av dundrande

gitarrer och elektroniska ljud.

- Jag försöker främst ruska om mig själv och hålla mig vaken. I slutet av

80-talet höll jag på att somna. Det var helt enkelt tråkigt att göra musik

och det är det värsta som kan hända, tycker Thåström.

Måste göra något nytt

- Jag hade två val: att sluta eller komma på någonting helt annat.

Det blev Peace, Love & Pitbulls som fick ta vid efter Ebba Grön, Imperiet och Thåströms svenska solokarriär.

Trots att den självbetitlade albumdebuten framkallade ångestkänslor hos

många inbitna fans har han inte fått nog.

- Man startar ju inte ett sånt projekt om man tänker på hur reaktionerna

ska bli. Den som blir chockad av Peace, Love & Pitbulls kan inte ha hört någonting sen 1962, skrattar Thåström.

- Jag märker att kamrater som jag har känt länge tycker "Nja, det är väl

kul att du har kul" typ. Det är människor som jag tycker har stagnerat i

sitt musiklyssnande och vägrar att gå vidare när de fyllt 22.

I stället för utsålda arenor spelar Thåström i dag på klubbar. Ibland utan

framgång. I London, till exempel, dök ett 30-tal människor upp och

förlusten blev 40000 kronor.

- Vi satt i en buss och bar själva utrustningen. Om någon för fem år sen

sagt till mig att jag skulle bära hade jag svarat "Lägg av!"

Allt slit är dock självvalt. Thåström kan tjäna stora summor på att

framföra Ebba Grön-klassisker varje kväll. Men vill inte.

- När vi spelade med Ebba i början var allting så enkelt. Vi diskuterade

aldrig vad vi skulle göra utan bara gjorde det och allting flöt till 100

procent. Det kommer jag aldrig att få uppleva igen, tror han.

- Det var ju naturligtvis nytt och fräscht då. Jag vet inte vad andra

tycker, men detta känns fräscht för mig. Jag hade stagnerat, men nu är det kul igen. Den glädjen går att jämföra med Ebba.

Ångrar Bellman

En sak i sin karriär ångrar han dock: Imperiets tolkning av Bellmans

"Fredmans epistel nr 81" ("Märk hur vår skugga... "). Än i dag tror folk

nämligen att Peace, Love & Pitbulls bara är ett tidsfördriv och att det

snart kommer en käck ballad.

- Ja, det är bara att inse att den där Bellman-singeln är det största

misstaget som jag lyckats haspla ur mig. Har aldrig känt mig som en sån

som blir igenkänd av tanter på kaféer. Men det är ingenting som jag lider av... jo, det gör jag nog eftersom jag talar om det, ha ha!

Offspring

Thåström har inte spelat punk sedan Ebba Gröns splittring 1983.

Han var dock den definitiva punkaren och sjöng tidigt: "fortsätt fortsätt

å va rebell".

Elva år har gått och punken är tillbaka på listorna.

Expressen undrade vad punkfarfar Thåström tycker om dagens framgångsrika band.

BAD RELIGION

Förgrundsfigurer inom den melodiösa punken med listframgången "Stranger than fiction".

- Den här typen av snabbpunk är så jävla förknippad med en viss period i mitt liv. Punk låter jävligt pubertalt. Det är kanske hela meningen med den, men jag har mycket svårt att relatera till den även om jag är väldigt infantil. Men det här... tja, det kan nog vara bra när man är pissfull på en klubb.

DE LYCKLIGA KOMPISARNA

Singeln "Vad har du i fickan, Jan?" med covers av bland andra Eddie Meduza och Mörbyligan.

- Musik som man blir glad av. Förut var punken aggressiv och stod förnågonting. Nu känns den bara som tra la la. Tiden har helt sprungit i kapp musikformen. Jag vet ingenting om De Lyckliga Kompisarna förutom lite som jag har läst. Den här (med covers) är någonting som punkgrupper brukar ha en förkärlek till. Antar att det kan skyllas på Ebba Grön att man ska göra covers på alla möjliga och omöjliga grupper. Ebba valde nog med lite rättare smak än De Lyckliga Kompisarna, tycker jag. Men de hade säkert skitkul i studion.

OFFSPRING

Miljonsäljande amerikansk poppunk med MTV-hiten "Come out and play" i spetsen.

- Va? Det var det jävligaste! Bäst hittills. Känns lite kul och eget. Mer 90-tal? Ja, men det låter jävligt mycket 60-tal.

GREEN DAY

Mer miljonsäljande amerikansk punk med brittisk sång från albumet"Dookie".

- Green Day har jag sett på burken. Det är något engelskt, va? Inte? Jo, det är väl okej. Jag kan lyssna på det och förstå varför de gör det men jag får ingen kick av det.

DIA PSALMA

Succéplattan "Gryningstid" är svensk folkpunk.

- Jag har bara hört hiten. Vad jag inte förstår är att det är så vänlig musik. Punken har utvecklats till något slags trallvänlig grej. Inget ont om Dia Psalma, men om jag var punkare skulle jag spela hardcore.

FOTNOT: Hardcore är en hårdare variant av punk.

I natt spelar technobandet Field. Med sin har de Jesper Skarin, sångare och basist i Switch Opens, på trummor. Han beskriver jobbet som livebatterist i ett technoband "som AC/DC, jag bara följer musiken".

Kolla absolut upp Switch Opens (tidigare Fingerspitzengefühl). Nytt, självbetitlat album i september. Stökig, eklektisk, rock/metal som lär bli en av höstens och kanske årets bästa plattor. Jag hört flera av låtarna live så det krävs ett sammanbrott av bandet för att skivan inte ska bli fantastisk.


Field/Jesper: posing has been out since 89, let me have a cigarette in peace!

Kerry King, Slayers skallige gitarrist, är så klart inte här. Men Engels gitarrist "Sune" berättade precis, efter att ha hört att jag tagits för både den ena och den andra hårdrocksstjärnan, att en kille på en festival trott att han var Kerry King.

- Kerry King stod då bara några meter ifrån mig, skrattar "Sune".



Sune: Kerry King?! Äh, jag är en ung Glen Benton med sug i blicken!

Här står Anna Ternheim. Hon spelar gitarr och sjunger. Vilken uppenbarelse! Det röda pianot, alltså. Skandal att ställa en vattenflaska på en sådan skönhet.

Först Mars Voltas vrålläckra vita mikrofon med tillhörande sladd och stativ och nu detta - jag är otroligt svag för sådana små men inte alls obetydliga detaljer.

Kunde inte motstå att ta en bild. Detta är alltså mitt i centrala Arvika, mittemot stationen där tusen och åter tusentals packade festivalbesökare samlas. På trappan nedanför står en Systembolaget-påse med tomma spritflaskor. Måste vara jättekul att jobba här under festivalen...

Sent i natt uppträdde Andreas Tilliander på Arvikafestivalen. Dagen efter att han spelat på Quartfestivalen i Norge tidigare i veckan skickade han den här topp fem-listan till bloggen.

Fem anledningar till att jag bad om att få bli fotograferad med Ozzy Osbourne igår.

1. För att irritera Familjen-Johan som är ett stort fan, men som var på toaletten just när jag pratade med Ozzy.

2. För att jag älskar de där "shredsen" som någon gjort av honom på YouTube.

3. För att imponera på min bror, som spelade Motörhead på sitt rum när vi var barn. Mamma imponerade jag på genom att ta en liknande bild med mig och Thore Skogman en gång i tiden. Den har hon inramad i sitt kök nu.

4. För att han heter nästan likadant som en av mina verkliga gudar, King Tubby (som egentligen hette Osbourne Ruddock)

5. För att jag under nästan hela min uppväxt lyssnat mest på elektronisk musik och egentligen mest känner igen honom från den där dokusåpan.



Ozzy: Shaaaaaron! Shaaaaaron! What the fokk is happening?! What am I doing? I don't understand. Shaaaaaaron! Heeelp me! Who is this creepy looking guy? Shaaaaaaaron!

Ibland blir det bara knas med blogginläggen. Det förra ser helt knäppt ut. Har försökt fixa till det men det blir bara värre ju mer jag pillar i texten. 

I torsdags spelade James Yuill på festivalen, som skriver så här om honom:

”Manskulle man kunna beskriva James musik som om en Laptop befruktat enakustisk gitarr och sedan fött ett helt bedårande vackertkärleksbarn som letar sig in i allas hjärtan. Det låter somkombinationen skulle resultera i en grynig soppa men faktum är attsällan smakar soppan så bra som när James Yuill får tillaga den.”

James Yuill är något otippat ett fan av Korn, festivalens sista headliner. Så mycket att han valt att ge bloggen en topp fem-lista med sin Korn-favoritlåtar.

1.Dirty (from Issues)
I love the harmonies in this track. A greatway to end a fantastic album. The middle 8 at 2.02 is genius withthat really jazzy melodic guitar part.

2.Good God (from Life Is Peachy)
The early days of Korn when theywere not as polished as their recent albums. This track shows thatKorn can, in the middle of seeming chaos, slip in a really poptasticchorus.

3.Falling Away From Me (from Issues)
I think this is one of theirmost commercial tracks. Fantastic song!

4.It's On! (from Follow The Leader)
A great way to start their (inmy opinon) best album. it's all about the drum fill at 0.55 secondsin.

5.Reclaim My Place (from Follow The Leader)
A mamouth riff. I lovethe way the verses swing too.

James: Here you see the brain of an average Korn fan. It's big, fat and ugly.

Engel spelar i kväll - i Arvika. Gitarristen Niclas Engelin grundade bandet och är en viktig medlem.

In Flames spelar i kväll - i Finland. Niclas Engelin har sedan i januari varit livegitarrist i In Flames.

Somebody fucked up. Vinnaren heter In Flames medan Arvikapubliken får nöja sig med backtrack.

När Engel hade spelat klart på Harry B James i Stockholm för några veckor sedan kom först en kille fram till mig och tackade mig för konserten. En halvtimme senare kom en annan kille fram och sa samma sak. Enligt dem var jag sångare i Engel.

Detta är skrattretande, för det finns inga som helst likheter, men jag har genom åren blivit tagen för både Sepulturas Max Cavalera (tidigt 90-tal, när vi båda hade långt, blont hår) och Megadeths Dave Mustaine (också tidigt 90-tal). Värst är nog ändå tjejen som på en Faith No More-konsert fick för sig att jag var Mike Patton och insisterade på att få min autograf. Hon gav sig inte så jag skrev en autograf.

Undrar om den har sålts på Ebay?

Just nu sitter alla kolleger och stressar halvt ihjäl sig för att hinna få in sina recensioner av Depeche Mode.

Jag är desto lugnare. Jag har ingen deadline, gjorde klart mitt officiella arbete för flera timmar sedan och hann ta några öl innan DM gick på. Alkohol = en mer positiv upplevelse, right?

Men inte. Och innan ni dömer ut mig för att jag är en okunnig hårdrockare vill jag säga följande:

Jag hörde "Speak & spell" 1981, tack vare mina kusiner Rolle och Manke, blev ett stort fan och köpte "A broken frame" och var även helt inne på Yazoo. Jag räknar DM till mina absoluta favoritband genom tiderna, lätt topp tio. Jag har sett DM ett antal gånger, däribland på Madison Square Garden då jag köpte en biljett kanske tio rader från scenen för runt hundra dollar.

Jag hade sett fram emot DM mer än självaste NIN, men jävlar vilken besvikelse. Detta, ladies and gentlemen, är den nyktra sanningen om DM:s spelning i Arvika:

* Ljudet var otroligt mjäkigt den första timmen. Var jag stod? Tja, cirka 15 meter snett framför vänster högtalaranläggning. Det tog sig, men DM hade ändå det sämsta trycket i ljudet av de band jag sett och hört på största scenen.

* Om festivalen ska ha band som drar en så stor publik måste den ha ytterligare högtalare längre bak.

* Det håller inte att ha en massa bildeffekter och texter på bildskärmarna när folk längre bak inte kan se vad som händer på scen.

* De nya låtarna är otroligt bleka. Den bästa, "Come back", har lånat sitt bästa sångparti från en låt från "Ultra".

* Vart tog avslutningen med "Waiting for the night" vägen?

* Invändingarna ovan är bagateller jämfört med det stora, kritiska problemet: Dave Gahan. Jag vet att han genomgått en allvarlig operation, men den tycks inte begränsa hans rörelser. Sången däremot...

* Sanningen är denna: Dave Gahan har ingen kraft kvar i rösten.
"In your room", min absoluta favoritlåt, blir ett enda stort "jaha?".

* I "I feel you" överlåter Gahan det svåraste sångpartiet till Martin Gore. I "Enjoy the silence" får publiken sköta den uppgift Gahan uppenbarligen inte längre klarar av. I "Stripped" får både Gore och publiken täcka upp för honom. Och så är det under hela konserten.



Stor skärm med liten text



Gahan: Arvika, I give you V, V for fucked VOCALS!

Detektivbyrån lirade på festivalen i går och passade på att bidra med en topp fem-listan

Detektivbyråns Topp 5-lista: Störtsköna grejer med att vara sitt eget skivbolag!

1. Du kan starta en egen shop på din hemsida, sälja skivorna billigare än alla andra och samtidigt få 100% av vinsten till skillnad från de futtiga ca 8% som många band/artister får efter att deras skivbolag tagit sitt. Du slipper känna att du har "nån jävel som tar dina pengar" över dig, som om det vore vilket skitjobb som helst du håller på med.

2. Du kan vara säker på att den uppmärksamhet och uppskattning du får beror på just den musiken du gör och inte på reklamskyltar i spårvagn/tunnelbana eller reklam på TV som om din nya skiva skulle vara som ett nytt hårschampo eller en ny rakapparat. Kanske kommer vi köpa TV-reklam till våra skivor nån gång men för oss kommer en skiva aldrig bli endast en produkt utan alltid musik.

3. Du kommer aldrig ha problem med att tex sprida och släppa din musik i andra länder. Har du precis som vi alltid undrat varför Broder Daniel inte var megastora i tex USA och England? Svaret kom i den ganska nysläppta boken om BD där Henrik Berggren berättar att flera bolag i USA verkligen ville släppa dom i USA men att deras svenska bolag satte käppar i hjulet. Sorgligt och talande! PS. Inget ont om BD, på den tiden hade man stora skivbolag eller inget, ungefär, nu är det inte så. Inget ont om någon överhuvudtaget som väljer att ligga på stort skivbolag, dock rekommenderar vi att släppa själv.

4. Du behöver inte bli en i raden som sitter och buttrar över att det inte går att leva på att sälja skivor längre och att man "måste turnera året om ifall man vill syssla med musik" (en uppfattning som jag kan förstå man får om man hoppats på att kunna försörja sig på de 8% man får i veckopeng av skivbolaget man ligger på) - istället blir allt du gör, inspelningar/utgivningar/turné/promotion/andra inkomstbringande projekt, ihopbakat till en trevlig tomteverkstad där varje inkomst är väldigt viktig men då också kommer från något du själv gjort med dina bara händer. Stämningen blir mycket kreativ och inspirerar till att fortsätta med musik, inte bara turnera året om utan att faktiskt ha jävligt kul med att göra skivorna, utföra dom musikaliska idéer som en gång gjorde att man ville GÖRA MUSIK. Man gör sin musik i fred, sen drar man ut och spelar den live för massa människor, perfekt.

5. Du får åka ut till ett för ändamålet passande industriområde, köpa stora buntar pizzakartonger samt stora rullar wellpapp från nåt lager, åka tillbaks hem för att packa pizzalådorna fulla med vinyler och sen skicka ut dom världen över. Bara detta gör det värt att ha sitt eget skivbolag.

Detektivbyrån: Detta är ett multifunktionellt dragspel, tillverkat i endast 1,7 exemplar. Perfekt till picknicken då det rymmer 14 stycken 180 gramvinyler, fyra tretummare, en flexidisk, en vevgrammofon och en Calzone (men bara efter att den fått sjunka ihop).

Foto: Fredric Johansson

Bildtext: The man who woke up waaay too early this morning and will fall asleep when Depeche Mode declare ”Peace”.

Anders Nunstedt skulle ha anlänt med tåget till Arvika om en timme. Han ska recensera Depeche Mode i kväll och sms:ade precis:

"Själv väntar jag på taxi i Degerfors. Tågen går inte. Blixten har slagit ned och pga åskan kan de inte börja reparera. Haha! Sommar!"

Jag brukar inte bli privat i bloggen, men det är väl lika bra att skriva det här så slipper jag förhoppningsvis dra historien för en massa människor. Tidigare i eftermiddags fick jag besked om varför min kropp varit så risig sedan november förra året: jag har gått med borrelia sedan förra sommaren.

"Ibland blir du trött, får huvudvärk, led- och muskelvärk, nackvärk och/eller låg feber. Infektionen kan drabba nervsystemet."

That's me alright.

Direkt efter Arvikafestivalen blir det en dunderkur medicin. Jag ska tydligen undvika sol då så jag hoppas på riktigt jävla skitväder på Rockweekend och Sonisphere.

Men the show must go on. Redan i augusti ska jag vara återställd, enligt reumatologen Thomas Callerud. Thomas, you fucking rule!

Mars Voltas konsert fick fem getingar i dagens tidning.
Det är fel.
Rätt betyg ska vara fyra getingar. Inte fyra getingar med extra sting, utan fyra helt vanliga getingar.

När NIN gick av gick Bullet på. Ännu en väldigt sen speltid för bandet. Jag tror att Sveriges festivaler har haft ett gemensamt möte där det beslutats att Bullet ska gå på så sent som möjligt för att de inte ska hamna i trubbel.

Bullet fortsätter att leverera, inte minst citat bara till min blogg.



"Ja idag blir det fan no remorse, vad det nu betyder"
Hampus dagen efter AC/DC på Ullevi ang att spendera pengar i baren på Liseberg.

En full och jättenöjd italienare staplar fram till Papa Hell efter ett festivalgig och säger på undermålig engelska: "The gig for me was very, VERY....ok." Han letade nog efter fantastic eller brilliant.

Erik: "Men han är ju naturligt svart runt ögonen"
Alldeles innan vi skulle börja filma en intervju i TV4 nyhetsmorgon frågar programledaren varför alla utom Papa Hell har solglasögon på bandfotot.

"Om jag var tecknad skulle jag ligga med dem"
Erik ang de animerade djävulsflickorna i AC/DC:s introfilm på Ullevigiget.

Det bidde ingen "I'm afraid of Americans" trots allt.

Det bidde bara 75 minuter Nine Inch Nails. Jag kan faktiskt inte förstå hur Arvikafestivalen kan ta hit en sådan headliner och låta NIN spela ett så kort set. Det kan inte ha någonting med att myndigheterna kräver att det ska vara tyst på största scenen ett på natten för i fjol spelade både Interpol och Slayer långt senare.

Det finns fler festivaler som gör så och Sweden Rock Festival är närmast ett undantag - fast där orkar många headliners ändå inte spela längre än en dryg timme innan de kroknar.

Bäst var "The fragile" i en väldigt lågmäld version. Det näst bästa liveframförandet av låten som jag hört. Bäst kommer alltid Trents känslomässiga sammanbrott på MTV Movie Awards 1999 att vara.



Det var inte en av de tio bästa NIN-konserterna jag varit på. Ändå gav jag den fyra getingar. Hur är det möjligt?

Vissa, däribland Leif Edling i Candlemass som på Sweden Rock Festival sa något om en tunga och Trents stjärt, har fått det felaktiga intrycket att jag alltid ger NIN full pott. Tvärtom har jag gett NIN:s skivor mellan en och fem getingar och senaste albumet "The slip" (lätt svagaste studioalbumet) fick två getingar.

Oavsett hur man vänder och vrider på det - på scen är NIN även i sina sämre stunder en enorm upplevelse.



Hur många i publiken hade ens hört (talas om) pärlan "Non-entity"? Vågat att framföra den låten på en festival, men så är detta en högst egoistisk avskedsturné. Kolla upp låten!



Att inleda med "Home", som väldigt få kände igen, var också vågat. Det är uppenbart att Trent valt att lyfta fram låten på grund av texten. Någon som inte tror att texten så här i efterhand har kommit att handla om slutet för NIN och det kommande giftermålet med Mariqueen Maandig?

Everything is catching up with me
I awake to find I'm not at all where I should be
And it feels I'm getting to the end
And it's hard to figure out what's real and what's pretend

To break from what we're tied to
God knows how much i've tried to

And I am still inside you
And I am still inside you

I escape every now and then
And to think I find myself back here again and again
I used to know who I was untill you came along
I return to the only place I've ever felt that I belong

To break from what we're tied to
God knows how much i've tried to

And I am still inside you
And I am still inside you



EXKLUSIVT: Sista livebilden på Trent Reznor i Sverige! Inget ljug, det är verkligen den sista bilden tagen med min kamera.

Ett par låtar in i Mars Voltas fantastiska konsert - ja, jag har redan fått höra av folk i branschen att det sög hästpung men de fattar inte - eskorterades Robin Finch ut i publiken och såg Mars Volta från ljudbordet.

Om ni inte vet vem Finch är spelade han i Nine Inch Nails under den bästa eran på 90-talet, anlitades därefter av Axl Rose och turnerade med Guns N' Roses och har nu tillfälligt återvänt till NIN.

Robin Finch ser just nu ut som en crustpunkare. Kan inte bestämma mig för om det är råcoolt eller råtöntigt.

Snubblade in på Lyran, plutteluttscenen med replokalsljudet.
Det var så lite folk att jag snabbt fick det till 31 personer som stirrade ut Safemode, ett screamo/rock/hardcore-band från Uppsala. De såg ut att vara väldigt unga och valpiga, men hade ett energiskt utspel som är mycket värt. Det lät lovande, jag kläckte ur mig att sångaren påminner om Christian i Blindside och när jag nu går in på Safemodes Myspace-sida står Blindside på andra raden bland bandets vänner.

Ska lyssna när jag kommer hem.

Hade aldrig hört henne tidigare, utan gick till Apolloscenen mest för att se om det fanns något kul där att blogga om. Det fanns det verkligen.
Vilket tryck, vilket go, vilka grymma beats, vilka sköna dansare och körsångerskor, vilka lustiga hattar, vilken svärtad dramatik, vilken coolt sexig röst, vilken annorlunda cover av Cures "Killing an Arab" - vilken otrolig festivalupptäckt Santigold visade sig vara.




Santigold: I make skånska metal heads go craaaazy for me!

Sounds är mitt uppe i sin konsert, den första på största scenen i år.
Jag noterade att bilderna på Maja i tidningarna från svenska
turnépremiären i Borlänge var extremt bra. Det kan fotograferna 
tacka hennes benföring för. 
Själv lyckades jag inte lika bra med min lilla digitalkamera i solen. 
Att Maja hamnade på bild var bara en bonus. Mitt mål var att fånga
keyboardisten Jesper Anderberg. Han har varit schyst och skrivit en 
topp fem-lista exklusivt till bloggen.
 

Top 5 pinsammaste grejer som hänt under en spelning
>
> Nr 1: Jag hoppade upp och ställde mig på min keyboard i Åminne när  
> det var som regnigast. När jag skulle hoppa ner råkade jag snubbla och sparka
> ut keyboarden i en buske framfõr publiken. Efter 20 min lyckades vi
> fortsätta spelningen.
>
> Nr 2: I Bollnäs under mitten av ett klassiskt pianointermission, på  
> ett inhyrt elpiano, lyckades jag trycka till en knapp på pianot så ett
> spanskt trumkomp började ackompanjera mitt pianosolo. Det fungerade  
> ett tag, tills jag märkte att takten gick snabbare o snabbare...
>
>
> Nr 3... Johan märkte under en spelning att vår ljudtekniker tagit av
> sig alla kläderna och stod och mixade ljudet naken.
> 
... och 4: Självklart lyckades Johan inte hålla blicken där han gick
> (lite pga vad han just sett) utan snubblade över en monitor och
> ramlade rakt ner i diket framför scenen som var rejält lerigt efter en
> regnig festivalvecka.
>
> Nr 5: Under Warped Tour 2004 var Felix lite trött på att alltid  
> räkna in en låt med samma gamla " 1, 2 - 1, 2, 3, 4" så han ändrade det 
till "Ar ne, AR NE WEI SE" (ARNE WEISE). Såklart hamnade just den låten och
> inräkningen med på en samlingsskiva för Warped Tour 2004.
> Tack Arne Weise - du gjorde den turnén mycket roligare och minnesvärd.

Jesper: Maja, bort från min bild din lilla skånska linslus!

Medan kollegerna svettas i pressbaracken har jag tillbringat senaste halvtimmen i en fantastiskt skön, grön plyschsoffa på vip-området för artister, media och gäster. Området har i år flyttats och ligger precis vid det gröna Apollo-tältet. Här har jag sett Hoffmeastro & Charaa få i gång dagens första riktiga dans. Fler konserten härifrån lär jag inte kunna se för nu håller personalen på att täcka över staketet med svart papp.

"Oj, oj, oj, Arvika, det värmer!" sa bandet sedan det klappats in för att lira "The storm".

Att det värmer förstår jag. Arvikafestivalen slår inte bara publikrekord, den slår även värmerekord. Metaltown förra veckan var en sval tillställning i jämförelse. Köerna till vattenkranen inne på området ringlar sig lång och vatten känns redan som en bristvara här.

Red Bulls närvaro är påtaglig på festivalområdet. Jag undrar hur människor som dricker Red Bull i sådan här tryckande hetta är funtade. Sedan tittar jag in i bastun, även känd som pressbaracken, och ser att de flesta av mina kolleger svettas över sina dator med en energidryck bredvid sig.

På sin avskedturné brukar NIN ibland spela "I'm afraid of Americans", David Bowie-låten från 1997 som Trent Reznor remixade och NIN-ifierade. För en stund sedan testade NIN:s ljudtekniker ljudsystemet på stora scenen med "I'm afraid of Americans"-programmeringar.

Räkna allt med Bowie i natt.

Eagles Of Death Metal lirar på festivalen i morgon. Har inga förhoppningar om att Josh Homme, trummisen som är mer känd som frontfigur i Queens Of The Stone Age, ska dyka upp i Arvika.

Homme är tydligen upptagen på vad som beskrivs som rockvärldens hemligaste projekt tillsammans med Dave Grohl och John Paul Jones från Led Zeppelin.

Det sjukaste med det här blogginlägget är att jag förutsätter att alla vet vet Dave Grohl är men känner större tveksamhet inför om yngre läsare vet vem John Paul Jones är.

Jag kan riktigt känna upprördheten hos äldre hårdrockare, men tänk själv: hur många yngre vet vem Roger Glover är? Mest sannolika svaret: "Var det inte han som var med i 'Dödligt vapen'?"

Sorry, Arvika. När Sounds keyboardist Jesper Anderberg listar fem bästa städerna att spela i finns det bara plats för en svensk stad. Kanske blir det ändring på det efter dagens spelning på Arvikafestivalen.

Los Angeles
Borlänge
Barcelona
Montreal
Mexico City

Om det var ett perfekt upplägg att gå och kolla på Neurosis i går kväll inför körning till Arvika i allra morgonstund tål väl att diskuteras.

Men det går så klart inte att missa Neurosis. Liksom förra gången bandet spelade på Debaser Medis, för nästan exakt två år sedan under en liknande värmebölja, var det olidligt varmt på spelstället. "Som vanligt då", löd ett sms från sambon som på grund av ryggont fick stanna hemma. "Nej, mycket värre. Neurosis kräver att all luftkonditionering stängs av", svarade jag.

Mör kör jag strax till Arvika. Men det var det värt.

En kille som jobbar på festivalen berättade precis att det har varit ett herrans liv i Mansons loge. Manson var inte nöjd med att underlaget i logen var asfalt, så illa kvick fick arrangörerna åka och köpa en gräsmatta som lades in i logen!

It's rock'n'roll and I fucking love it!

Mikael Åkerfeldt är bättre på ironi än vad jag är. Han introducerade Opeth som ett band från Laholm (om man känner till Opeth vet man att bandet är så mycket Stockholm ett band kan bli).

Tror att MUCC drar det kortaste strået av de japanska banden. Tältet som de spelade i var inte fullt och de tjutande tjejerna till trots var det inget massivt tryck under de låtar som jag såg. 

Träffade precis Ralf Gyllenhammar som hastigast. Han mindes absolut ingenting, inte ens att vi träffats. När jag sa "Starshine!" svarade han "tack!".

Det har varit mer avslaget i dag jämfört med igår. Det blåster inte alls lika mycket som igår, värmen har varit så otroligt tryckande och folk är bakis. Dessutom är programmet inte lika brett och folkigt som gårdagens.

Mustasch fick dock i gång publiken mer än något annat band hittills fått. Kollade på ett par låtar och det var riktigt inspirerat. Nu är jag inget stort fan och har gett bandet ett antal sågningar genom åren. Det har stört sångaren Ralf Gyllenhammar.

När vi för första gången träffades på en spelning i vintras ville han göra saker med mig som inte lämpar sig i tryck. Han lugnade sig dock när det framkom att jag är från Ystad där han bodde en gång i tiden. Vi skålade och snackade om det lokala diskoteket Starshine.

Hoppas han inte glömt det så att jag åker på en propp på efterfesten där Burst börjar lira 01.30 i natt.

Girugämesh var först ut av dagens tre japanska band. Musikaliskt har de inte mycket nytt att komma med. Många av de japanska j-rock-banden har en förkärlek till ett nu metal-sound som känns väldigt passé.
Live var det dock väldigt underhållande, inte minst på grund av den tonårstjutande publiken.

Värsta bandkrocken för mig är att Cult Of Cult spelar samtidigt som Marilyn Manson. Om jag hade varit här privat hade jag valt Cult Of Luna, ett av världens bästa (live)band. Nu blir det inte så.

Gitarristen Johannes Persson, en blivande stjärnregissör, berättade om ett otroligt spännande projekt som Cult Of Luna kommer att avtäcka senare i år.

Ännu mer glädjande är att hans andra band Khoma äntligen är på gång med nytt material. Johannes, numera bosatt i Stockholm, har varit uppe i Umeå och repat med Khoma som skrivit hela 21 nya låtar.

- Det är allt mellan Neurosis-låtar och sådant i stil med Interpol och Editors, hälsar han.

I nästa vecka kommer Khoma att på sin hemsida lägga upp korta filmsekvenser där de sitter och plinkar på nya låtar "bara för att visa att vi fortfarande finns och är på gång". 

Tungt, lidelsefullt och med festivalens bästa ljud (doomband har överlag nästan alltid bra ljud).

Men ett band som vältrar sig i misär i solen på största scenen - en märkligare placering får man leta efter.

Nu väntar ett gäng japaner.

Haunted - skogshuggaren Peter Dolving drar sig inte för att visa kaggen. Killen har mer pondus än någon annan på festivalen. Trots tidigt speltid var Haunted, som alltid, riktigt bra.

Dragonforce - löjligt ekvilibristiska gitarrövningar. Jag är ledsen, men Dragonforce ger mig absolut ingenting.

All That Remains - ett av metalcores dussinband som trots allt hade en riktigt bra dag och inte kunde sluta bekänna sig kärlek till Göteborg och Sverige.

Bloggfavoriten Bullet har skrivit ihop en liten topp fem-lista:

Topp fem citat från vårens/sommarens gig och turneér.

Erik: "Efter Skandinavium kommer Ullevi",
"Detta giget var helt enligt planeringen" (Förmodlingen ett gig som inte gick något vidare)

Hampus: "Det handlar inte om att bli full, utan om att nyktra till"
(Finsk reporter får svar på tal ang Hampus okontrollerade
alkoholintag innan gig.)

Dag: "Är man metal, Hampus, så är man det ALLA dagar i veckan, inte bara fredag-lördag"
(Hampus får svar på tal ang Dagges okontrollerade alkoholintag innan gig)

"What´s it like being a german reporter with short hair?"
(Erik tar mikrofonen från tysk journalist och vänder intervjun på Sweden Rock)

Gjorde ett blogginlägg i går om Stanne och Tompa. Tydligen framgick det inte att jag var ironisk när jag skrev att Stanne är mest känd från In Flames och Tompa mest känd från Crown.

Fick följande kommentar till inlägget: "Mest känd från The Crown? Du har inte hört talas om At The Gates eller? Han är ju mer till och med mer känd från Skitsystem än The Crown. Och skulle Stanne vara "mest känd från In Flames".. men inte sitt egna band? Haha. Bra koll du har(:"

Cans och Fredrik Larsson i Hammerfall hade inte heller fattat att jag var ironisk. Tompa, som står mittemot mig just nu, bara garvar och tycker att han är mest känd från Nightrage.

Cans hälsar förresten att han inte alls hade en svart skinnväst på sig i går. Det var en mörk, basant skjorta.

Ett stort tack till vakterna som dröjde kvar i natt och höll pressområdet öppet bara för att jag skulle kunna skicka in sista texten. Mycket uppskattat!

Det var så sent att huvudentrén var stängd och jag fick ta bakvägen via artisternas check-in. Där fick jag se och höra vilka risker det innebär att jobba där.

Mycket folk ser konserterna på de två största scenerna gratis från bron. När Slipknot spelade var det tjockt med folk så långt man kunde se (150 meter) och säkert uppåt 2000 personer trängdes där. Jag har aldrig fattat grejen med att den betalande publiken buar ut brofolket varje gång en artist kommenterar att folk står där uppe och tittar på konserten. Särskilt inte nu när Metaltown är helt slutsålt.

Nu buar jag ut idioterna på bron.

Det kastas burkar och flaskor från bron och det är ren tur att någon i personalen inte har träffats allvarligt. Tänk själv vilka katastrofala följder det kan få att träffas av en glasflaska som kastas från en bro 20-25 meter upp. Det är livsfarligt! I går slängdes till och med en cykel – fatta, en cykel! – ner från bron.

Dessutom träffas människor och bilar av allt piss som regnar ned från bron.

Ska personalen behöva bära hjälm och skyddsutrustning för att kunna utföra sitt jobb?

Ni på bron som inte kan uppföra er som folk – piss off!

Slipknot turnerar med en stor produktion, så stor att varenda band som spelade innan Iowagruppen mötte publiken med fyra stora Slipknot-"S" i metal bakom sig.

Men det lustiga är att bandets stora backdrop saknar hål och alltså inte kan förankras. Det blåste rätt kraftigt i går och för att Slipknots backdrop inte skulle blåsa bort fick åtta man hålla den på plats under konserten! I natt träffade jag ett par av killarna som höll den plats och det var tydligen inte så lätt.

Joacim Cans tränger sig in i backstagetältet där fotbollsmatchen visas. Han ställer sig bredvid mig och beklagar sig över hettan. Jag, iförd skjorts och t-shirt, synar honom nerifrån och upp och säger:
– Vad sägs om att ta av dig skinnvästen och gå i bara t-shirt?
– Jag är för fet för det, erkänner han.

Det är inte lätt att vara rockstjärna.

Meshuggah är ett fantastiskt band men behöver bra förutsättningar.
"Krossa solen! Krossa solen!" skanderade de, men borde ha lagt till att en vind som blåser bort bandets komplexa metal måste förgöras.

Betydligt mer röj när Municipal Waste lirade. Kan tycka att bandets crossoverthrash är överskattad (inget nytt band har ens lyckats komma i närheten av de bättre från 80-talet) men live fläskar de på rejält.

It's official: rött råtthår låg bakom 90-talets göteborgska metalscen.
Tompa (sångare i Disfear, mest känd från Crown) och Stanne (sångare i Dark Tranquillity, mest känd från In Flames) gör ett fashion statement.

Lätt bäst hittills på Metaltown: Napalm Death. Mer än 20 år i karriären har bandet gjort sitt absolut bästa album. Perfekt brutal, grindande  moshmetal, som gjort för att röja till med en, eh, badring runt midjan.

Peter Tägtgren kan inte beskyllas för att vara en smidig kille. När han tillägnade Michael Jackson låten "Bitch".

- Om han inte har manus med sig på scen kan han inte säga smarta saker, suckar gitarristen Michael Bohlin.

Pain fick för övrigt betala blott 2500 kronor för tv:n och och sänglampan som förstördes på hotellet i Kristianstad under Sweden Rock Festival.

Entombeds sångare L-G Petrov tänker alltid på hur han ser ut. Om man ringer honom ska man riktigt kunna känna hans skogsmullevibbar.

Frågade L-G om han skulle upp på scen under någon konsert och leka skogsmulle.

- Bara om någon kör "Wolverine blues". Jag snackade med Joey (Jordison, trummis) och han berättade att Slipknot brukar spela "Wolverine blues" på soundcheck.

Peter Tägtgren höll sitt löfte. Pain repade i "Walking on glass" på Hellfest i Frankrike och spelade den precis på Metaltown. Det gjorde min eftermiddag. Kolla vem jag hittade sex-sju meter från scenen. Killen med decibelmätaren. Så som det smällde i första och sista låten befarar jag lägre volym senare under dagen.

Inte för att Pain, Meshuggah och Children Of Bodom lär bry sig. Dessa tre band på samma festival = det lär vara blött, blött backstage.


The sound of white noise

Den får ni läsa i morgondagens tidning. Där skriver jag inte om "Naken-Putte" som var uppe och filmade under giget.

Djävulskt tjatigt? Ja, jag menar inte musiken som många andra (jag gillar faktiskt Dead By Aprils mjukispoppiga metal) utan den absurda användningen av djävulstecknet. Framför allt sångaren Jimmie Strimmell hade två fingrar i luften så ofta han bara kunde. Den ende, utöver trummisen, som visade behärskning var gitarristen Johan Olsson. De andra, och främst då Jimmie, måste följa hans exempel.

Jag ger ordet till Dead By Aprils gitarrist Johan Olsson:

Topp fem listor är ett fenomen som allt som oftast ska beskriva de bästa eller roligaste sakerna av en viss sak. De 5 bästa filmerna, citaten, personerna eller skivorna att ha sex till. Den sistnämnda tänkte göra en variant av motsatsen på. Här är de 5 sämsta hårdrocksskivorna att ha sex till:


1. Fredrik Thordendahls special defects: "Sol niger within"
Om inte både du och tjejen i fråga har ett helt gäng med kromosomer extra kommer den här skivan vara lika passande som "Vanilla Ice" på en skolmassaker.
Det kombinerade orgel/sångsolot av kantor mats öberg kan vara det mest oromantiska och antisexuella uttryck som går att finna. I vad, var som helst.
Garanterad "cockblock". Prova gärna själv.

2. The Bleeding- Cannibal Corpse
Här finns säkert uttrymme för folk som tycker att detta album borde vara på listan över de 5 bästa skivorna att ha sex till, det beror nog helt enkelt på ens sexuella preferenser (och sätt att uttrycka sin kärlek på).
Med smäktande kärleksballader som "fucked with a knife", "stripped, raped and strangled" och  dängan "she was asking for it" ligger den väldigt stabilt på andraplatsen i denna lista.

3. Ire works- The dillinger escape plan:
Matematikmetal och samlag är helt enkelt en usel kombination. Generellt vill folk ha en jämn och fin ganska låg puls på runt 120bpm gärna kombinerat med mjukt tonspråk. Prince (eller vad han heter numera) är klassik så kallad "babymaking music". Dillinger escape plan är det inte.
Gör du barn till denna skivan kommer dom garanterat sakna alla sociala förmågor, läsa kvantfysik vid 14 års ålder, flytta hemifrån vid 30 och tycka att att Meshuggah är ett gäng jävla sellouts.


4 Marching out - Yngwie Malmsteen.
Ok, just denna skivan kanske i sig är mycket bättre att ha sex till än många andra som missar listan. Dock är bara tanken att den gjorts av detta feta och otrevliga fyllo med sina små korvfingrarna gör det helt omöjligt för kroppen att känna någon som helst sexuell lust.
Hur bra Yngwie än må vara och att man i vanliga fall roas av dennes något speciella personlighet och scenutstrålning kan man helt enkelt inte undkomma bilderna framför ögonen av en svettig och permanentad köttbulle i kråsskjorta, tights och boots som gör pussmunnar, hopp och piruetter på scenen. Garanterat recept mot lust. Motsatsen till viagra personifierad.

5. No world for tomorrow - Coheed and Cambria.
"Sex? va? Nu? Bara vänta tills denna låten är slut", "Åh, detta trumfillet", "lyssna här, schh, lyssna här bara!", "det partiet som kommer nu e så grymt!".
Alla har en eller flera skivor som man helt enkelt inte kan göra något annat till.
Köra bil blir livsfarligt mitt i alla trumfill, laga mat glöms totalt bort i luftgitarren och det går inte ens att acceptera att folk samtalar lågt medans skivan spelas på festen.
Det är helt enkelt på tok för bra för att göra något annat än att sätta sig och hänföras av skivan.