Har du lust att gå på Tyrol i Stockholm och kolla på Blackfoot, Bullet och HammerFall den 22:a november? Sweden Rock har kick-off för 2009 års festival, och firar det med en helkväll i metallmusikens tecken. Förutom live-spelningar med ovan nämnda band bjuds det på hårdsrocksquiz med ingen mindre än Fredrik Lindström, presentation av nästa års festivalband och mycket annat smått och gott.

Två biljetter kan bli dina om du svarar rätt på följande fråga (tips: lösningen hittar du någonstans i den här bloggen): Vad heter pizzerian i Torsås, som HammerFall frekventerade mången gång under inspelningen?

Skicka svaret till tavlingar@swedenrock.com och du har chansen att vinna två biljetter til vad som säkerligen blir en kanonkväll!

Det är fanimig sommar ute! Befinner mig i Ebermannstadt i Tyskland, där Charlie gör slutmixen av skivan, och det är vindstilla och termometern visar 20,5°C! Den 5:e november?! Världen håller på att gå under... Charlie har hållit på att jobba i några dagar, och jag är bara här i ett par för att kolla läget och övervaka de sista detaljerna. Såsom intron, specialeffekter och sånt.

De senaste dagarnas e-mailkontakt bandmedlemmar emellan visar på en oerhörd tillfredsställese hos samtliga, så jag tror slutresultatet kommer att bli helt grymt! Klar skillnad i ljudbild, mogenhet och utförande, som om vi gått igenom en slags stålbad och en hel jävla massa saker har hänt sen sist. Och det har det ju, både i bandet och på det personliga planet. Men som med det mesta här i världen går man stärkt ut ur svåra situationer, och det har vi verkligen gjort. Småpojkarna har blivit vuxna? Lite konstigt att säga så med tanke på vår genomsnittsålder, men som Anders brukar säga: "Att spela metal är som att ha licens att vara fjorton år resten av livet", så visst utrymme för mognad finns det. Vissa ränder går dock aldrig ur, man måste ju ha lite kul också, hehe!

På kvällen gick vi till en restaurang som hette Schwanenbräu Bierstube, tydligen i hotellet Helloween brukar bo på när de är här och repar. Charlie åt karp, som tydligen var friterad hel! God var den, i vilket fall som helst.


Studion vi befinner oss i för mixen heter G-tracks Studio och delägs av Helloweens gitarrist Sascha. Liten men mysig och väl lämpad för ändamålet.


Ebermannstadt ligger en halvtimme ifrån Herzogenaurach, där Charlie bor. Mitt lilla hotellrum ligger nästan vägg i vägg med hans och hans frus lägenhet. För övrigt det enda hotellrum jag någonsin haft där man som förbipasserande eller allmän fluktare kan gå fram till huset och kika in när någon ligger och sover. Det är nämligen en källarlokal tvärs över gatan - huvudbyggnad och reception är på andra sidan - som gjorts om till ett extra rum att hyra ut till intet ont anande. Den är omgiven med fönster, som förvisso sitter högt upp i taket men som inte går att täcka för. Lustigt nog är de också de enda fönstrena som går att öppna, och de sitter på en sådan nivå att inte ens jag, som är av normallängd inte har en chans att nå!

På vägen hem spelades det en massa Black Jack igen, fattar inte vad det är för mening med det. Charlie förlorade en massa pengar på nerresan, men vann med hjälp av Pontus tillbaka dem igår. För det mesta förlorar man ju, dock, och jag lägger mycket, mycket hellre ett par hundralappar på ett TV-spel som man kan ha roligt med många gånger om än låtsas att jag är i Las Vegas och spelar om stora pengar med nån croupier. Lyckan står mig vanligtvis bättre bi i baren istället, verkar som man vinner en öl där varje gång man satsar en femtilapp eller så, hehe!

När iPhone släpptes här i Sverige i somras hade jag bestämt mig för att skaffa en omedelbums. Nu blev det av olika anledningar inte så, men efter att ha fått telefonen grundligt demonstrerad av AC (vår tyska bokare och turnémanager sen tio år tillbaka) kunde jag inte hålla mig längre. Joacim var också enormt sugen, så efter att ha kört av färjan i Göteborg på lördagmorgonen räknades det minuter till Telias butik på Backaplan öppnade klockan tio. Vi hängde på låset, och gick glada i hågen ut ur affären med två snygga, slimmade 16GB:are. Underbar produkt som - självklart - lirar klanderfritt med Mac:en, och skapar ett behov som jag inte visste jag hade. Det finns några negativa saker med en iPhone - som att det inte går att skicka MMS utan att jailbreaka den, måste teckna ett nytt abonnemang etc. - men som kombination telefon/mp3-spelare/fickdator har den inga konkurrenter alls.


Planeringen för avslutningshelgen i Sonic Train Studios var körsång med Mats, Markus, Johan och Joacim (alias Lill). De är alla kompisar till oss som medverkat på de tre senaste skivorna (Mats var t.o.m. på Teneriffa och sjöng lite på "Crimson Thunder"), så det är lite av en tradition att de skrålar lite med oss.




På kvällen hade vi bokat bord på Harrys, en restaurang/pub i stan. Studioägare och tillika King Diamond-gitarrist Andy med familj gjorde oss sällskap, och det var en rolig avslutning på månaden här nere! Vill ta tillfället i akt att tacka Andy för en enorm gästvänlighet och upplåtande av en studio där vi kunde avsluta skivinspelningen på ett perfekt sätt, det var precis och exakt vad som behövdes!

Det sista vi gör i en inspelning är körsång. Tidigare har vi tagit upp några snubbar som Charlie visste hade grymma röster som passade ihop - på förra skivan sjöng bl.a. Oliver Hartmann, som länge var sångare i tyska At Vance - men nu beslöt vi att åka ner till Hamburg istället. Rolf, som har sjungit på samtliga HammerFalls Charlie-produktioner, har tragiskt nog lagt en Lars (d.v.s. gått ur tiden, enligt After Shave och Galenskaparna). Billy King, en amerikan som varit bosatt i Tyskland väldigt länge och jobbar med tyska Idol hade anlitats, och som komplement hade Olaf Senkbiel, som sjungit på två HF-plattor hittills, samt den sångmässigt (och i en hel del övrigt också, faktiskt) mycket begåvade Pontus valts ut.

Vi tog Joacims bil och åkte Kielfärjan från Göteborg, det tar fjorton timmar. På båten åts det middag och dracks en rätt mycket whisky och drinkar. Kul och avslappnat, inte mycket folk i övrigt. Inte lika trevligt att väckas kvart över sju av en rösty som dånade ut ur högtalaren vid sängkanten, och sa att det var dags att gå upp så man inte missade avstigningen klockan NIO! Vansinne! Som tur var kommer jag knappt ihåg uppvaknandet, för jag somnade om direkt, hehe.

Den lilla studion i Hamburg låg i Sankt Pauli, alldeles bakom Reeperbahn. Medan Pontus och de andra arbetade hälsade Joacim och jag på hos All Access, vårt bokningsbolag, som har sitt kontor tvärs över gatan från studion. Passade även på att hälsa på min mamma, som bor här några månader om året med sin tyska man. Efter middagen gick de andra tillbaka till arbetet, medan Joacim och jag gick till hotellet och kopplade av med varsin bensinmacksöl. Fyra halvlitersflaskor för femtio spänn, det är minsann billigt! Lyssnade på Yngwie Malmsteens "Fire And Ice", en oerhört underskattad platta!


Mina skor klarar inte av minsta väta, och idag har det regnat nästan konstant, så de liksom strumporna var helt genomblöta. Försökte torka dem med hårtorken, men den överhettade och lade av hela tiden.


 Slängde in en strumpa i mikrovågsugnen istället, och satte den på full effekt i en minut. Dumt drag, visade det sig. Efter ca tjugo sekunder hörde jag Joacim som skrek: "Det brinner, det brinner för fan!". Mycket riktigt, strumpan hade fattat eld och brann ordentligt. Jag rusade över och tog tag i den brinnande tygbiten, sprang tvärs över rummet och kastade ut den genom fönstret, som Joacim snabbt hade öppnat. Hela rummet var rökigt och luktade fruktansvärt, så han ställde sig under brandlarmet och viftade med en tidning, samtidigt som vi vädrade ut rummet med korsdrag. Snabbtänktheten hindrade larmet från att utlösas, som tur var, annars hade det nog blivit dyrt! Vi sprang ut på trottoaren och tog ett kort på den blöta strumpan, som närapå orsakat en ofrivillig utrymnning av hotellet.

Jag tog ledigt från studion igår, hade ett möte med Kristin som gör våra scenkläder. Det var initialprovning, och den fortlöpte mycket väl!

Åkte tillbaka till Varberg tidigt på eftermiddagen, och i studion var det full rulle. Stefan har skrivit en låt tillsammans med Joacim på den här skivan, och vi tyckte det var passande att han lirade lite solo på den. Det är ett par olika ställen, faktiskt, så han och Pontus delade på bördan. Lite gammalt, lite nytt, typ. Kul!

Pizzamiddag på Akropolis igen, lika gott den här gången också! Fick ett SMS av Jens med länken till keyboard-filerna till balladen, så vi började ladda ner dem. Charlie håller på att göra mixsessioner av låtarna, så medan han gjorde det åkte jag hem till lägenheten och kollade på film. Kändes läge för en tidig kväll.

Jag var hemma i Göteborg och tränade takewon-do igår kväll, och när jag kom till studion imorse (lite sent, det medges...) var Fredrik där, och han hade med sig vår skandinaviske bokare Edward. Körsång stod på programmet idag, och vi tog tillfället i akt att få med Edward på ett hörn i inspelningen. Han har funnits med i bakgrunden sen första skivan - längre än så för vissa av oss - men det här var första gången han hörs på en inspelning.

Middag på Stället, stans bästa kinakrog. Edward har åkt hem, men Fredrik stannade. På vägen hem åkte vi förbi On-Off, jag behöver nya iPod-lurar för det är glapp i de gamla. De hade såklart inga, men vi hamnade i TV-spelsavdelningen en bra stund. Var oerhört sugen på ett nytt spel, och hade jag haft mitt Wii här hade det nog blivit Star Wars: Force Unleashed. Kan tänka mig att det är hur fett som helst att svinga svärdet med Wiimoten! Fredrik var nära att köpa ett PS3 bara för att få spela the Orange Box när det släpptes förra året.


Fem Half-Life-spel på en skiva var tydligen så intressant för honom. Jag hade aldrig testat liret, så jag var skeptisk. Men det verkade ju kul, och han lovordade det så fruktansvärt att jag kände mig sugen. Började med Half-Life 2, och jag var mållös! Liknade ju ingenting jag tidigare testat, mycket närmare en film än något annat spel. Coolt som fan, och lite skrämmande, man blev ju livrädd för vakterna (som påminner en hel del om Tie Fighter Pilots i Star Wars, när jag tänker efter) när de kommer springande med sina tazers och börjar slå på en! Verkar som ett grymt spel, och det bästa är väl att jag har två till i samma stil plus två andra uppbyggda i samma miljöer att spela igenom. Sövverääänt!


Efter middagen gjorde jag mitt sista solo på skivan, på "One Of A Kind". Det är ett lugnt parti med bas och akustisk gitarr, mycket atmosfär och känsla i mitten av en snabb rökare. Pontus spelade in lite fler extra-gitarrer på "No Sacrifice, No Victory" - som för övrigt blir titeln på skivan - och "Life Is Now" innan vi gav oss för kvällen.

Fullkomligt underbar promenad imorse, det blåste minimalt och solen sken på oss. Leo var lite rastlös, vet inte riktigt varför. Mycket nya, roliga lukter, kan tänka.

Satt en stund på altanen och njöt, åt frukost och läste en bok (Dreamsongs: Volume I by George R.R. Martin). Charlie hade gett sig ut på sin joggingtur, och kom tillbaka ungefär samtidigt som Joacim kom tillbaka från en simtur i spa-hotellet.

Vi är i sluttampen på inspelningen nu, det märks. Joacim har hamnat lite efter på grund av sin sjukdom, men inte så att vi tvingas skippa saker och ting. Han får bara jobba lite hårdare, och effektivare. Har bara grundsång på två låtar kvar, så vi är fortfarande inom ramarna för planeringen.


Pontus sitter bredvid mig och och solar för glatta livet, och jag har nyss sjungit in melodierna på den låt jag skrivit själv den här gången. Brukar göra så så Joacim vet hur jag har tänkt frasering och sånt.


Nu jobbar de med balladen "Between Two Worlds", låten jag just har sjungit in. Den inleds med ett mäktigt orgelparti som vi fått Anders bror Jens att gå med på att spela in. Skall bli intressant att se hur han tolkar min fattiga organistimitation!

Det har varit storm här i helgen. Charlie och jag lagade middag hemma igårkväll  - ungsbakad nil-abborre med kokt potatis - och kollade på Robin Williams "Live On Broadway", en fantastiskt rolig stand-up-DVD som vi njutit av ett flertal gånger under de senaste tre skivinspelningarna. Sen tog vi oss in till stan för att smaka på Varbergs nattliv.

Hamnade på Harrys, där det var rätt fullt. Charlie körde så han drack inget. När vi kom tilbaka till lägenheterna tog jag dumt nog hans paraply för  att skydda mig lite mot ösregnet, men den kraftiga vinden slet tag i paraplyt och vände det ut och in ett par gånger. När jag släppte taget flög det all världens väg! En massa utomhusmöbler i plast flög omkring över gårdsplanen, det var kaos!


Hundpromenaden imorse var intressant, överallt kunde man se resultatet av stormen som dragit fram i form av grenar, löv, och ibland hela träd som vält under natten. Dessutom vräkte regnet ner, så trots om vi gick längs med havet såg hunden ut som han tagit ett dopp i havet. Vi mötte Charlie i dörren, och Leo var snäll nog att skaka av sig vattnet i hallen och på vår favorittysk så han inte skulle behöva åka torr till jobbet. Det är en omtänksam hund jag har!

Vi har varit ensamma i studion hela helgen, och fått en hel del gjort. "Legion" innehåller en massa solon från både Pontus och mig, så vi tog hand om dem. Sen var det lite svajarms-oväsen i "Any Means Necessary" - som allt mer verkar utkristallisera sig som förstasingel - samt solo och gitarrmelodier i samma låt.


Idag testade vi en pizzeria i stan, Akropolis. Mycket bra val, visade det sig! Min favorit-pizza är Cappriciosa med paprika, och jag brukar testa den på olika ställen. Den här var kanon!

Kollade lite på Elite/XC:s senaste Saturday Night Fights på CBS. Ken Shamrock vs Kimbo Slice, såg fram emot att se om 44-åriga Ken hade något kvar att ge och om tränare Bas Rutten hade lyckats utöka Kimbos hittills högst begränsade MMA-kunnande. Tyvärr blev den matchen inte av, Ken hade lyckats spräcka ögonbrynet under uppvärmningen och tilläts inte att ställa upp. Seth Petruzelli fick hoppa in i sista minuten. Nåväl, det är ju MMA, åtminstone.


Vid åttatiden dök Joacim upp för en snabbvisit, innan han åkte till lägenheterna. Strax efter tio gjorde jag sammalunda, bara för att komma fram till bommen som avgränsar campingplatsen och inse att jag glömt nyckelkortet hemma. Det var bara att vänta in Charlie, som kom efter ca tjugo minuter. Så en glad hund fick en extrapromenad vid det kolsvarta havet på kvällskvisten.

Nu har regnet och hösten kommit även till Varberg, men det känns rätt ok. Gick upp vid åtta och promenerade hunden i skogen. Sen åkte jag och tränade på gymet, det är dags att få lite rutin på det där igen. När jag som bäst höll på att kämpa med maskinerna dök det upp ett SMS från Fredrik. Han hade tråkigt hemma hela dagarna och kände för att hälsa på. Och så ville han kontrollera att vi sköter oss som vi ska.

Lätt gjort nu när vi bara befinner oss ca. sju mil från Göteborg! Charlie och Leo såg rätt förvånade ut båda två när dörren öppnades och inte bara en utan två långhåriga bufflade in. Charlie höll på med sina datorer en stund på förmiddagen, och sen började Joacim sjunga.


Det upplägget har varit standard de senaste dagarna, några timmars sång på dagen och sen editering och gitarrpålägg resten av tiden. Pontus sitter konstant med sin Macbook och jobbar med saker, idag var det det odistade introt till "Life Is Now" han pulade med.


Fredrik och jag grejade iordning mitt PlayStation 3 som jag har tagit med mig. Ny studio, ny NextGen-konsoll! Nån XBox 360 har jag dock inte, nån måtta får det vara på det materialistiska levernet, hehe. Jag ville testa Buzz, som vi fått tillskickat oss, de nya, trådlösa Buzz-kontrollerna verkade grymma! Tyvärr fick vi de gamla PS2-kontrollerna, som ju har sladdar. Lite trassligt, men det gick (OBS: dagens i-landsproblem...). Först spöade jag Fredrik lätt, sen Fredrik och Pontus. Sen gav sig Joacim och Charlie in i kampen, men det hjälpte inte; jag vann ändå. Kul spel, det här, verkligen roligt, hihi! :D


Vi har en tävling uppe på Myspace nu, där man kan vinna biljetter till valfri HammerFall-spelning på den kommande turnén i februari och mars (resa inte inkluderat). Kolla in www.myspace.com/hammerfall, svara på frågan och skicka in lösningen till oss. All info finns på sidan, lycka till!

Jag var hemma en sväng i fredags och bland annat fixade bilen samt min nya gitarr (mer om den senare), och återkom idag. Nu börjar det verkligen ta form! Joacim har sjungit in fyra låtar den här veckan, och  Pontus har lagt lite soloprylar och utfyllnadsgitarrer. Det låter verkligen bra! Grundljudet vi fick i Torsås har förädlats ännu mer, skelettet har fått kött!

Här i Varberg känns saker och ting mycket ljusare - bokstavligt talat, för kontrollrummet har fönster i tre väggar av fyra - inte minst för en sån enkel sak som att man kan ställa frågan "Var ska vi äta idag?" utan att få ett uppgivet hånskratt tillbaka. Boendesituationen är en annan förändring till det bättre. Återigen, det var absolut inget fel på vare sig studio eller lägenhet i Torsås. Men sex veckor är en rätt lång tid att isolera sig, och det är mycket skönt att komma till en stad med lite mer utbud. Istället för hotellrum till Charlie och en gemensam lägenhet för oss andra har vi nu två Comfort-lägenheter till vårt förfogande. Joacim och Pontus delar på en medan Charlie och jag har blivit utsedda till rumskompisar.


Vi bor i Apelviken, ett jättelikt campingområde, precis vid havet. Kan föreställa mig att det är fantastiskt här på somrarna, ett jättebra semestermål för familjer! Jag har dessutom min hund Leo med mig från och med nu, så det är perfekt för honom; mycket grönområden, skog och hav men nästan inget folk. Förra veckan hade vi kanoväder, helt underbar start på dagen att käka frukost på uteplatsen i solen! Joacim har fixat månadskort på spa-hotellet som ligger fem-tio minuters strand-promenad från våra lägenheter, där man kan bada, träna på gymet eller bara basta.

Vi lämnar Torsås imorgon, och inte bara över helgen: I tisdags fattade vi beslutet att flytta produktionen någon annanstans. Det har varit en grym tid här, och PAMA Studios har givit oss det absolut bästa grundljud vi någonsin haft på en skiva! Tyvärr har Torsås i sig inte så mycket attt erbjuda, som vi har antytt i bloggen. Det fungerade jättebra så länge vi arbetade, men man kan ju inte jobba 24 timmar om dygnet (även om jag ibland undrar om inte Charlie hade kunnat det...?), och det finns I-N-G-E-N-T-I-N-G att göra här i samhället. En pizzeria - det var med tårar i ögonen vi tog farväl av Serok´s förut - ett Systembolag och två livsmedelsbutiker, men det är ungefär allt. Inte en krog eller bar, inte ens en vanlig restaurang. Sex veckor var nog för oss, vi tröttnade på isoleringen och tomheten i den annars utmärkta lägenheten, och kommer från och med måndag att vara i Varberg istället. Sonic Train Studios ägs av ingen mindre än Andy LaRoque från King Diamond, och är platsen där vi kommer att slutföra inspelningen. Men först ska vi ha en välförtjänt ledig helg. Vi syns i dimman, hehe!

Vaknade halv åtta, hyfsat utvilad. Hade lyckats somna strax innan midnatt igår. Låg kvar i sängen och planerade mina kommande scenkläder och läste lite. Sen hörde jag Joacim lufsa runt därute, så då gick jag också upp. Det finns få saker som gör en så laddad inför en ny dag som att inleda den med träning, och i mitt fall är det självklart taekwon-do som gäller. Börjar kunna Yul-Gok rikitgt bra nu, även om jag säkert gör fel på en massa smådetaljer. Mina instruktörer Robba och Vivi får korrigera det i tid till graderingen i vinter. Övade såklart på de andra mönstren också, Chon-Ji, Dan-Gun, Do-San och Won-Hyo nöttes så jag inte glömmer av dem. Värmde dock upp med tre ronder (en tkd-rond är två minuter) hopprep, men pissrepet jag köpt är för kort, så jag fastnade helas tiden i tårna. Irriterande!

Sen käkade vi frukost och diskuterade den närmaste framtiden. Pontus har många intressanta förslag och ideér om hur man kan göra i både studio- och livesammanhang. Och så gick vi igenom hans instrumentala låt, den enda jag har kvar att spela in kompgitarr på.


Idag måste väl min videokamera ändå komma! Först skickade företaget - beställde den på nätet, såklart - den till faktureringsadressen istället för leveransadressen som jag specificerat. När det uppdagades efter en vecka åtog de sig att få Posten att vidarebefordra kameran, som för övrigt är en Sony (vad annars, hehe?) HDR-HC9, hit omgående. Det här var i torsdags. Jag väntade som ett barn (eller vuxen, om man är barnslig av sig) på julafton på att mitt paket skulle komma både fredag, måndag och idag. När Posten kom vid halv tvåtiden insåg jag att det var nåt lurt och ringde företaget. De gav mig kollinumret och sa att den anlänt till Posten/OK i Torsås den 12:e, d.v.s. i fredags. Men var fan är min avi? De idioterna hade antingen varit för dumma för att skicka ut den eller helt enkelt struntat i det, oavsett vilket var det jävligt irriterande! Men nu fick jag tag på kameran, åtminstone, och företaget jag beställt den av kompenserade mig med tio DV-band. De kom dessutom FÖRE kameran, otroligt nog, men nu vet jag ju varför; somliga verkar inte ha någon som helst yrkesstolthet. Så allt ni ser i bloggen från och med nu kommer att vara filmat i 1080i, bara det är jävligt coolt! Nu kommer ni inte att få njuta av det, iofs, med tanke på att jag komprimerar alla videodagböckerna rätt hårt för att de skall funka att streama på nätet. Men bara vetskapen borde ju göra bloggarna enormt mycket mer intressanta!


Dags att försöka spela in någonting. Trodde vi. Bytte strängar till ett speciellt set, med tjockare strängar i botten, vilket föranledde lite gitarrteknikerarbete från Pontus och Charlie. De var tvungna att justera halsen på gitarren för att strängarna inte skulle skorra mot greppbrädan, men den stämde inte ändå. Mer mekande, utan att resultatet blev annorlunda. Det stämdes till höger och vänster, men så fort jag tog i gitarren var det som någon hade slagit till halsen. Till slut bytte vi tillbaka till samma storlek som jag haft under hela inspelningen, och voilà!: nu stämde den ordentligt igen! Charlie har en vansinnesteori om att solen är skyldig på nåt sätt, men jag är skeptisk... Har dock ingen förklaring till varför det uppstår, så än så länge får den galne vetenskapsmannen regera ostört. Nu var det såklart nåt vajsing på ljudet istället, trots att inga inställningar ändrats. Både Pontus och jag tyckte att det lät väldigt burkigt och dämpat. En omstart av program och dator gjorde ingen skillnad. Konstigt och oförklarligt. Samma sak hände i början av inpelningen, gitarrljudet var helt annorlunda dagen efter, trots att vi inte ändrat nåt. Lite mer diskant och presence gjorde susen, och snart hade jag samma rakbladsvasa gitarrljud som tidigare under inspelningen. Och det hade bara tagit en halv dag av oförklarligt oförstående fixarförsök... Till slut var jag i alla fall klar med låten, och vi kunde åka hem till lägenheten och käka. Pontus hade lovat göra Spaghetti Carbonara, så vi var passande uppspelta och utsvultna. Mums!

Det festades lite på egen hand här i Torsås i lördags. Charlie och jag åkte till Kalmar och käkade en sen middag, och gick sen på en irländsk pub. Men eftersom han körde kunde han inte ta en whisky, som jag vet att han gärna hade velat, och vi blev inte speciellt långvariga. När jag kom hem till den tomma lägenheten stod ett helt lock öl och väntade på mig i kylen; vår trevliga granne, som också agerar städpersonal åt de vi hyr lägenheten så länge vi är här, har i en ansträngning att få oss att känna oss välkomna och hemmastadda i Torsås försett oss med både sprit, vin och öl. Mycket trevligt initiativ tycker jag, och instämde med mig själv över ett par kalla Carlsberg i lördags natt.



Tog en sovmorgon på söndagen, och dök inte upp i studion förrän vid fyratiden. Döm om min förvåning när Joacims bil stod utanför! Trodde inte han skulle komma förrän imorgon. Jag hade redan käkat en pizza på Serok´s (jag lovar, de har skrivit så på skylten!), men Joacim ville ta sin Serok´s-oskuld, så vi gick dit än en gång. Tidig kväll för samtliga. Tyvärr missade jag Hål I Väggen-premiären på TV6, var tvungen att stanna kvar i studion och vänta på att torktumlaren med mina sängkläder skulle bli färdig. Vid midnat SMS:ade Pontus och sa att han var på ingång, så nu var vi alla samlade igen.

Förra helgen hölls UFC 88, och jag hade sett fram emot den här galan enormt länge. Sen UFC 87 förra månaden, faktiskt, hehe. Chockades av Rashad Evans klockrena knock på legenden Chuck Liddell (vars Affliction-tröja ni kan se mig bära dagen till ära), blev besviken över den hittills grymma dansken Martin Kampmanns bleka insats mot Nate Marquardt, irriterades när Rousimar Palhares visade sig vara alltför endimensionell mot Dan Henderson och gladdes åt äckelkristna (hur FAN kan man tacka gud för att man fått förmågan att slåss?!) Rich Franklins bekväma seger mot döve (!) Matt Hamill.

Vi har nu spelat in nästan alla kompgitarrer, är bara 2-3 låtar kvar. Joacim har som sagt inte börjat än, men han har mycket tid på sig att sjunga in sina prylar.  Sen har vi ju solon och extragitarrerna kvar, samt körsång och eventuella keyboards. Nu kopplar jag dock av med ett glas (en flaska?) vin och njuter av att det trots allt är fredag. Det är så nära helgkänsla vi kommer här i studion, är jag rädd.

Idag har vi gjort färdigt en svängig en, ganska olik HF-stuket - och metal i allmänhet - i det avseendet. Låten heter "Life Is Now" och blir mycket intressant!

Det är bara Charlie och jag kvar i studion nu, Pontus har stuckit hem över helgen och Joacim är inte tillräckligt frisk för att börja sjunga än. Vi ska åka och äta middag på hotellet (förutom Serok's, som det skrivits en del om tidigare i bloggen, är det här vi har inmundigat vår förplägnad hittills) om en liten stund, så jag får slita mig från min nya dator, ett Mac Pro 3,0 GHz monster som kommer att tjäna mig väl när jag skriver låtar eller klipper ihop filmsnuttar i fortsättningen.




Det var anledningen till att den inte skrevs nån blogg igår, för övrigt, jag hade väntat i löjliga två veckor på leveransen och var enormt laddad när den väl kom. Gjorde en liten film om det till videobloggen nästa vecka (myspace.com/hammerfall, klicka på videos). Den har förresten också blivit lidande för min DV-kamera gick sönder förra veckan. Beställde en ny omgående, men företaget schabblade med leveransadressen och skickade den hem till mig istället. Jag klagade så de kompenserade mig med tio DV-band, vilket jag tyckte var en schysst gest gentemot en missnöjd kund. Nåväl, käk! Nu!

Vi behövde nya strängar idag för att testa lite annorlunda storlekar, Charlie ville se om det hjälpte överbrygga stämningsproblemet. Pontus och jag tog en tur in till Kalmar, det var skönt att komma ut ur det lilla samhället med tre frisersalonger och en pizzeria – dock har de ett Systembolag, lustigt nog. Vi besökte Åhléns - där jag köpte kalsonger – BR - där jag handlade en födelsedagspresent till en av mina brorsöner - och hamnade till slut hos Rylanders Musik. De hade inte .12-set, så Pontus fick nöja sig med .13. Lite tjockare än vanligt, och även en liten ökning gör en rätt stor skillnad i känsla och ljud. En sväng förbi Apoteket, och så var vår Torsås-permission över; tillbaka till studion.

Charlie och Pontus har som sagt ”funnit” varandra i det genemsamma intresset ljud. De höll på att försöka fixa en teknisk pryl som jag inte orkar gå in på i detalj just nu, kanske Pontus har lust att göra det om han bloggar nån gång. Jag somnade, bokstavligt talat, för jag gick in och lade mig i mörkret på TV-soffan och lät nördarna hållas.

När jag vaknade var de fortfarande inte färdiga med projektet, så jag beslöt mig för att döda lite tyskar istället. Inte bokstavligt talat, alltså. Har kommit till sista banan på Medal Of Honor: Heroes 2, där man skall skjuta sig ut ur en byggnad. Man måste öppna fyra eller fem ”blast-doors” och har fem minuter på sig från att man öppnar den första. Och givetvis under dödlig eld från fiendetrupper som försöker stoppa en från att lyckas ta sig ut. Jag har hållit på med den banan ett tag nu, utan att lyckas. Men sömn hjälper tydligen, för nu tog jag mig ut till friheten och klarade spelet! Har dock missat en hel del mini-uppdrag på vägen, så nu blir det till att börja om från början och klara allt. Så roligt är spelet!


Så småningom insåg vi alla att det väl var bäst att spela in något idag, också, så Charlie började stämma min gitarr. Nu kanske ni undrar varför jag inte gör det själv? Svaret på den frågan är att, av alla musiker Charlie har spelat in, de enda två han stämmer instrumenten åt är mig…och Lemmy! Så det så!

Hej på er,

Det är nu fem dagar sedan den ödesdigra förkylningen bröt ut.
Fem dagar av nysningar, dålig sömn och taggtråd i luftvägarna.
Till och med min privata läkare, som jag fick muta med en DVD för att få en tid hos, tyckte det var väldigt synd om mig. Han skickade mig på provtagning med en bokstavskod som jag skulle säga till sköterskan. 
Eftersom jag den senaste tiden varit otroligt tankspridd glömde jag givetvis denna bokstavskod och fick börja gissa. Den kod jag lyckades gissa "rätt" på innebar avföringsprov och det avböjde jag vänligt med jävligt bestämt. Förklarade att det var en snabbsänka jag var ute efter, inget annat!

Fick lite recept på både antibiotika och annat skoj! Piller-party!

I morgon har jag varit snusfri i fyra månader.
Inte illa att efter 12 år av nikotin-missbruk lyckas avvänja kropp och psyke från detta gift, utan att gå upp mer än 3,5% i vikt. För att inte göra misstaget att gå upp i vikt gick jag även på diet de första två veckorna.
Vad ni än gör, mina vänner: DON'T TRY THIS AT HOME!!!
Jag blev dubbelt så förbannad och dubbelt så irriterad på allt och alla.
Att inte mina nära och kära flydde fältet är för mig fortfarande en gåta.

För att inte dö av tristess har jag idag bakat "Läfsor".
Måste nog lära Oscar att göra dessa underbart goda tunnbröd då det är en fröjd att avnjuta dem med julskinka och senap (Johnny's Senap, inget annat duger).

50g smör
5 dl mjölk
25g jäst
0,5 tsk salt
0,5 dl socker
2 msk sirap
0,5 tsk hjorthornsalt
3 dl grahamsmjöl
7-8 dl vetemjöl

Gör en deg på vanligt vis och låt jäsa i ca 30 minuter. Knåda väl på mjölat bakbord. Dela i 12 delar som sedan rullas till runda bullar. Kavla ut bullarna till kakor, ca 1/2 cm tjocka, helst med kruskavel. Nagga och grädda i torr stekpanna (av gjutjärn) ca 2 min på varje sida. Låt kallna på varandra, på galler under bakduk. Ät med smör och en lagrad ost! Kall mjölk är även ett måste. Är man laktos-intolerant får man skita i mjölken och dricka något annat kallt.

Skål och tack!
Joacim

Ingenting har gått bra den senaste veckan, känns det som. Det har det, givetvis, resultatet blir kanon även om det tar lång tid. Men vi har haft en hel det problem med stämningen av gitarrerna, det har inte riktigt gått att få dem att stämma ordentligt. Nu skall man ha klart för sig att Charlies öron är någonting speciellt, han verkar höra tonskillnader som inte en vanlig människa gör. Det leder till att man lirar samma parti om och om och om igen, och man tror till slut att man är en fullkomligt värdelös gitarrist som inte kan få ens det enklaste riff rätt (vilket iofs inte är helt långt ifrån sanningen i vissa lägen…). Pontus höll på i tre timmar med en pryl i en låt, de kunde inte få hans gitarr att stämma ordentligt. Samma sak med min, så nu tror vi att det kan vara för att vi stängt av luftkonditioneringen. Fuktigheten i luften är tydligen värre för strängarna än den torra kylan som bildas när luftkonditioneringen är på. I alla fall just här, just nu.

Så småningom kunde vi avsluta ”Punish And Enslave” och börja på nästa låt. Den heter ”Bring The Hammer Down” och är skriven av Stefan, faktiskt. Joacim hann börja göra sångmelodier och text på den innan Stefan slutade i bandet, och vi beslöt att spela in låten för att se vad det kunde bli av den. Mer stämningsproblem följde, men nu verkar ju Charlie ha koll på läget, så det gick aningen fortare. Hann inte färdigt, dock, strax innan elva fick vi båda nog och slog igen butiken för idag.

Jag har druckit te med honung och vatten hela dan, för attt försöka att förhindra att förkylningen går ner i bröstet. Verkade som den ville krypa neråt imorse, nämligen. Det verkade hjälpa. Eller också var det huvudvärkstabletten jag tog imorse som lurade mig att tro att jag mådde bra... I vilket fall som helst har det varit en rätt produktiv och behaglig dag idag. Vi avslutade "Legion" och började på "Punish And Enslave", som är en riktig HammerFall-rökare. Feta gitarriff, mäktiga körer och klassiska sångmelodier gör den här till en given live-favorit. Förhoppningsvis, som det känns nu kan man fan lira varenda låt på den här skivan live utan att den skäms för sig!

Medan jag kämpade med”PAE” höll Pontus på att fixa till min ProTools-setup (ProTools är musikinspelningsprogrammet vi och i stort sett alla andra använder sig av vid skivproduktioner). Det faller sig nämligen så att vi har inte bara ett utan två ProTools-proffs i studion! Det här är den fjärde skivan vi spelar in med Charlie – när vi är färdiga här kommer jag ha tillbringat i runda slängar åtta månader – dagligen! - med honom! – och jag har aldrig sett honom så barnsligt förtjust som när han och Pontus diskuterar ProTools, smarta lösningar på detaljer med andra program eller bara produktion i största allmänhet. Vad tråkigt han måste haft med oss okunniga idioter, att dagligen umgås och arbeta med folk som inte fattar nåt av det han själv tycker är viktigt! Det kallas tech-talk, och om man är insatt i ämnet för diskussionen är det oerhört givande. Är man ointresserad finns det inte mycket tristare att lyssna på.


Vid åttatiden tog dock min energi slut, och det var lika bra att ge upp försöken att få nån kraft i lirandet. Vi har inte käkat ordentligt på hela dagen heller, det bidrog givetvis. Det blev Serok’s, Torsås enda – ENDA! – matställe, som råkar ligga väldigt nära lägenheten. Vi köpte med oss lite krubb och stack hem och kollade på Jimmy Carrs första DVD, ”Live”. Till det blev det naturligtvis några folköl, och när Charlie drog tillbaka till hotellet satt Pontus och jag uppe ett tag och spelade musik och drack lite. Grannarna under oss i huset hade haft världens fest hela kvällen, så vi tittade in en sväng. Sen gick vi tillbaka upp och en av oss gick direkt och lade sig och började snarka. Den andra satt uppe själv och kollade på Youtube, drack folköl och njöt av Volbeat.

/Oscar

När jag gick upp imorse möttes jag av en handskriven lapp. Joacim har alltså lämnat oss. Hoppas inte för gott.

Pontus och jag åkte till studion ändå, vi måste ju avsluta inspelningen vare sig Joacim kommer tillbaka eller inte. I värsta fall får vi väl ta in en annan sångare, nån som låter som Joacim. Kanske ta nåt gammalt oanvänt kort på honom till skivans booklet också, och återanvända några restbilder från videor vi spelat in med honom. Så ingen hajar att han inte är med längre. Frågan är hur vi ska göra live? Kanske ett hologram kunde funka? Vi får se.

Jag hade slutet på ”No Sacrifice, No Victory” kvar från igår, sen spelade Pontus in sina gitarrer på låten. Efter det, och det vid det här laget sedvanliga ProTools-gaggandet mellan produktions-gubbarna, var det dags för middag. Charlie hade bestämt sig för att laga mat, och hade för ändamålet importerat nån kryddstark indisk pasta att göra curry av. Den blev väldigt god, men tyvärr lite för stark för min smak. Som den duktiga pojke jag är åt jag upp min portion ändå, och tog hand om disken medan de andra kopplade av med en whisky framför TV:n. Jag hade nämligen inte engagerat mig i matlagandet alls, utan överlåtit det åt de andra.


Väl tillbaka i studion var det dags att ta sig an en snabbis, ”Legion”. Det här var, tillsammans med ”Hallowed Be My Name”, den första låten som skrevs till skivan. Trallvänlig refräng utan för den sakens skull vara överglad, mycket solon och hög sång. Kommer att bli grymt!

/Oscar

Förra fredagen tog Anders, Joacim och jag en paus från studion och åkte till Stockholm för att spela in ett TV-program. Ni har kanske hört talas om Hål I Väggen? Det är en japansk gameshow som i originalformat heter Human Tetris. Kolla in klipp på Youtube, om ni inte har gjort det än, det ser fruktansvärt roligt ut! Vi tävlade mot Matte Carlsson, Robban Wåtz och D'Flex, och det enda jag kan säga om utgången är att vi alla blev blöta, hehe. Här är lite bilder från inspelningen:

Efter en ovanligt skön natt i min ”nya” säng i Torsås såg jag fram emot att få börja jobba på riktigt i studion. Det var nu dags att skörda det jag under så många tunga månader försökt så i min lilla sångstudio hemma i Göteborg samt i sommarstugan utanför Mora. 
Inget snack om att vi har något riktigt bra på gång. Om det nu inte var så att jag vaknade med ont i halsen och en rännil av snor på väg ut ur näsan! Har klarat mig undan ”Lead Singer Studio Disease” allt sedan inspelningen av Legacy of Kings 1998, men nu var det alltså dags igen!
Fick lägga om min minutiösa planering och låta strängbändare Dronjak och Norgren jobba istället.

Själv tillbringade jag större delen av dagen i lägenheten läsandes boken ”Flyga Drake” samt vilt zappandes runt bland Telias kabel-TV-utbud. Sov väl bort en kvart eller två däremellan!

Eftersom jag var dödssjuk och inte kunde sjunga tog jag på mig det tunga ansvaret att laga mat till Svensken, Tysken och Serben!
Hmm…detta borde göra mig till Bellman?!

Till middag åt vi följande:
Två franska lantbröd - som jag bakade helt utan hushållsassistent.
Knådade degen som besatt och jag tror att Leila skulle vara mycket stolt över resultatet.


Kycklingwok i ostron/vitlöksås:
800g kycklingfilé
2 stora morötter
1 Broccoli-bukett
1 Stor gul lök (stora bitar)
2 Röda paprikor (slut på vit)
2 Burkar annanas i skivor (fanns ingen färsk på ICA)
200g Cashewnötter
Jasminris
Ostronsås
Vitlök

Hur man tillagar denna rätt får ni klura ut på egen hand.
Servera gärna med ganska mycket Sambal Oelek på sidan samt en folköl eller ett glas Ramlösa Kaktus.

Kvällen tillbringades framför TV:n med lite bak med Leila följt av lite Miami Vice i sänghalmen.

Skål och Tack!
Joacim

Eftersom Charlie’s mage rasat ihop under helgen fick vi en bonusdag hemma i Göteborg. Lite tråkigt med tanke på att man ställt in sig på att börja jobba, men samtidigt ganska skönt. Fick otroligt mycket gjort, så med facit i hand var maghaveriet till godo.  Var redo att åka redan vid 9-tiden, men tyvärr fick jag vänta in Oscar’s sega tvättmaskin som skulle vara klar vid lunchtid.  12.32 lämnade vi till slut Göteborg’s centralare stadsdelar.

Valde den kortare av de två möjliga vägalternativen till Torsås och det var ju ingen höjdare. Sjukt mycket trafik, enormt många traktorer att köra om på de trånga Smålänska vägarna samt en Oscar, som gladeligen påpekade att jag valt fel väg, gjorde resan mycket, mycket lång.

Efter en matpaus följt av en pissepaus/tankpaus/glasspaus var vi väl framme i lägenheten och nu var det dags för mig att göra mig hemmastadd. För Oscar är ju detta vecka tre i produktionen, men för undertecknad var det urpremiär. Packade upp väskan, bäddade sängen och kopplade upp datorn. Nu kan inget stoppa mig! (12 timmar senare vaknade jag med ont i halsen). Tisdagens middag bestod av pannkakor, signerade Oscar Dronjak, med den obligatoriska jordgubbssylten.

Pontus anslöt några timmar senare med bilen till bredden fylld av gitarrer, ”stärk” och lådor.

Nu var vi då alla samlade. Finlirarna som ska sitta inspärrade i studion under närmare 8 veckors tid. Bästa att ta en dag i taget, annars lär man ju bli galen. Avslutade kvällen med att chatta med Tom Glasberg. Något som alla borde göra ibland!


Skål och Tack!
Joacim

Idag har jag spelat in nåt, för första gången sen vi kom hit för tre veckor sen! Vi ställde in ett riktigt suveränt gitarrljud igår kväll, och började banda (egentligen är det en gammalmodig term eftersom allt spelas in på hårddiskar nu för tiden). Jag valde ”Hallowed Be My Name” som förstalåt, mest för att den inte är så svår och innehåller ganska självklara partier. Det är alltid bra för självförtroendet att börja med något som flyter på. Fredrik och jag hade planerat att åka hem till Göteborg vid fyratiden, Charlie åker hem till Tyskland ikväll. Han ska nämligen fira bröllopsdag med sin fru i helgen, och ville hinna hem i tid.

På vägen hem förundrades vi över de småländska ortsnamn som svischade förbi: Bökevara, Kupramåla, Ljuder, Dädesjö, Blädingeås, Tutaryd eller varför inte Skruv? Men priset tog nog de här två, som låg ganska nära varandra: Hörda och Hyalt. Om man låtsas att en Skövdebo säger den första orten och en Åtvidabergare den andra, blir det lite lustigt: Hörda (Hör du?), Hyalt (Höj allt!). Nåja, man kanske får ha lite fantasi och sitta inlåsta i en bil ett par timmar för att uppskatta det. Dialekter är för övrigt en sak som intresserar och roar mig mycket. Det är kul att höra hur andra uttalar speciella ljud, och jag brukar försöka härma dem. Det gör jag inte för att jag driver med personen i fråga, utan för att jag helt enkelt gillar hur orden låter. Hade en flickvän från Norrland förut, hon misstolkade alltid mina upprepningar av vissa ord (även om jag så här i efterhand kan förstå att det kunde vara irriterande att ha ett eko hela tiden, hehe) och trodde att jag gjorde narr av hennes uttal. I själva verket grundar det ju sig på uppskattning. Är dock inte speciellt bra på att bara plocka en dialekt ur luften, som somliga kan, men när jag precis hört ordet sägas brukar jag kunna härma det ganska ok.
När resan blev för långtråkig fläskade vi på med Göteborgs (Sveriges) stolthet Jävlaranamma och skrålade med för full hals, de är verkligen ett av de bästa band som finns! Hur roliga och fyndiga som helst, och oerhört välgjorda låtar, rekommenderas å det varmaste till alla som gillar humor i sin musik. Sen knöt vi ihop säcken också med ett annat musikhumorgeni i Robert Broberg. Jag hade upptäckt hans galenskaper precis innan Fredrik och jag åkte ner till Torsås första gången, så vi körde igenom en skiva med alla hans hits, då som nu. Snubben är helt vansinnig men ett musikaliskt och verbalt unikum.


På måndag är vi tillbaka i studion igen, och då är Pontus och Joacim på plats också. Inspelningens skelett och muskler som utgörs av trummor och bas ska få kött, blod och skinn i form av gitarrer och sång. Nu börjar det ta form, och det är bland det grymmaste som finns, att se en skiva växa fram. På återseende!

Jaha, då var man klar då. Känns både skönt och lite tråkigt. Fingrarna värker efter en intensiv tid med basen på axeln i 8-10 timmar om dagen. Är ju van vid att spela mycket emellanåt, vid turnéer och sånt, men aldrig så här länge åt gången. Beundrar Charlie som orkar sitta och lyssna på allt under så lång tid.
Skönt för att det hårda arbetet blev så bra, tråkigt för att man inte kommer vara med på samma sätt med allt som händer i studion och runtomkring. Kommer definitivt komma ner och se de andra svettas lite om några veckor.

Kommer väl inte sakna Torsås sådär jättemycket, metropolen har ett (1) ställe att äta på, Serok’s. Absolut inget dåligt ställe men kanske inte där man vill äta varje dag om ni förstår vad jag menar. Lagade faktiskt käk till de andra idag medan de höll på med gitarrljud, det blev någon Thai-kycklingvariant som blev helt ok. För övrigt hade det kanske inte varit fel med en pub i stan/byn heller, en öl efter hårt slit är ju aldrig fel, även om det blev för många den här sommaren. Utan slit…

Oscar fick sina nya ENGL-högtalarlådor idag och han lekte lite med kartongerna som de kom i, får se om det kommer med i videobloggen.  Han och jag spelade även in en känd signaturmelodi till en TV-serie, vet inte om den kommer med heller, men men…
Oscars gitarrljud är inställt, kan säga att det låter riktigt fett. Han börjar spela in gitarrer imorgon, får se vilken låt han vill börja med.

Dagen är slut, dags för ett Sopranosavsnitt och lite välbehövd sömn.

/Fredrik

Så var det dags igen: en ny skivinspelning! Vi har jobbat och slitit hela sommaren med att få klart låtar, och så här inledningsvis känns materialet oerhört starkt! Trummor och bas är färdiginspelade nu, det har tagit ungefär två veckor. Det här har hänt hittills i vår dokusåpa "The Viking Quest":

Nytillkomne basisten Fredrik firade födelsedag i studion men fick trots det spela andrafiolen till trumslagarpojken Anders spontana sång och dansnummer. Det orsakade Fredriks undertryckta pyroman-alter ego - som psykologer till slut lyckades få honom att förtränga för tjugo år sedan och därmed hålla honom utanför ungdomsvård trots misstanke om flertalet mordbränder - att komma upp till ytan och terrorisera det lilla samhället Torsås. Den skumma och otrevliga gitarristen Oscar kände sig pressad av situationen, förlorade besinningen, förvandlades till Hulken och slog sönder en TV, producenten och tillika arbetsnarkomanen Charlie hotade att ställa in hela inspelningen efter bara några dagar om hans ekonomiska krav inte tillgodosågs. Anders blev hemskickad sekunden efter att hans spelinsats var färdig, de andra orkade inte med hans stora ”personlighet” och ville ha strålkastarljuset för sig själva.

Bandets krokiga väg mot en ny skiva fortsätter nu här på expressen.se, live och ocensurerad. Följ dramatiken, smärtan och uppoffrandet som krävs för en lyckad blo…skivinspelning. Dagliga uppdateringar eftersträvas.

Innan hemfärden kom Anders upp på mitt rum och skulle lägga in de kort han tagit de senaste dagarna i min dator. När det var gjort kom vi på den roliga idén att ta ett riktigt ”författarkort”, sånt som finns på insidan av böcker där författaren ser löjligt seriös och proper ut.



Sen kunde vi givetvis inte hålla oss, utan tog lite balla flygbilder också.




Nu har vi bara tre gig i Tyskland nästa helg, samt Monsters of Mora den 27:e oktober och HammerFall Ocean Crusade den 22:a november, kvar att göra innan vi tar ett uppehåll från lirandet. Det har varit ett enormt händelserikt år! Tack för att ni läst bloggen, hoppas det har varit underhållande! Jag har tyckt det var riktigt kul att skriva den, särskilt när jag vet att folk faktiskt läser ens ansträngningar. Ha en skön höst, vi ses säkert igen förr än man anar.

/Oscar & HF

Händelsefattig morgon, innan vi visste ordet av satt vi på planet som skulle ta oss till den sista destinationen på den här resan. För någon månad sen kraschade ett plan på den flygplats vi skulle landa på i Sao Paolo, landningsbanan är tydligen ganska kort och piloten kom in för sent eller något. Samtliga passagerare omkom, vilket för de flygrädda i bandet (inga namn, men de är Anders och Joacim) var en sak att älta. Piloten Stefan var mer intresserad av fakta och hur det hela gått till. Vår landning gick dock fint, även om den var tvär, och när vi kom ut stannade vi till där katastrofen utspelade sig. Flygplatsen ligger mitt inne i stan (eller om det är så att stan växt ut och runt, jag vet inte, den är enormt stor), och när landningsbanan tagit slut för piloten hade han hoppat planet över en kraftigt trafikerad väg och rakt in i ett hus på andra sidan.



Vi gigar ikväll och ska sen tillbringa en extra dag i Sao Paolo innan hemresa sker. Anledningen till det är flygbiljettpriserna, ursprungligen skulle vi ha tvingats åka tillbaka till Mexiko och sen till Europa, vilket hade varit bra mycket jobbigare. Därför var det extra skönt att hotellet som var bokat åt oss var Hilton Sao Paolo-Morumbi, det vill säga ett riktigt fint sådant. Första gången vi har haft separat badkar och dusch, vad jag kan minnas.

Samling i lobbyn för resa till CrediCard Hall, men eftersom vi inte ska göra soundcheck följde inte alla med. Anders, Stefan och jag stannade, medan Joacim och Fredrik åkte för att kolla ljud och göra några intervjuer. Språkförbistring uppstod som vanligt när vi försökte beställa mat i caféet (restaurangerna var såklart stängda). Menyn var allt annat än tillfredsställande, och när vi började fråga efter andra ställen runt omkring dök plötsligt en annan meny upp. Här fanns mozzarellafylld ravioli med tomatsås, vilket jag tog. De andra två nöjde sig dock med Club Sandwich från den första menyn. Vi beställde i tur och ordning och utan vel. Trots det från vår sida glasklara förfarandesättet fick vi en pasta och två…hamburgare. Pommes frites hade snubben dock hajat att det skulle vara till. Det komiska i situationen är att ordet ’hamburgare inte någon gång under konversationen nämnts, så var han fick den beställningen ifrån vet han nog inte själv ens.

Stackarna i crewet, som åkt buss till Sao Paolo, hade inte sovit en blund på hela natten för chauffören trott att han var Ayrton Senna och kört som en galning på de kassa brasilianska vägarna. Om till och med tyskarna, som aldrig har säkerhetsbälten oavsett vem som kör transporten, tycker att det är obehagligt, då hajar man ju att det hade varit helt olidligt för oss som bryr sig om säkerhet och trygghet.

Ikväll var sista giget på turnén, och det var tillsammans med tyska depparna Lacrimosa. Tanken var att slå ihop de båda banden skulle leda till många fler besökande än något av oss dragit på egen hand. Biljettpriserna kunde höjas och alla skulle bli nöjda. Nu fungerade det inte så i praktiken; det var visserligen rätt mycket folk där, men inte fler än vad vi drog själva för två år sen. Antar att våra fans inte var så intresserade av Lacrimosa och vice versa. Lägg därtill dyrare biljetter, och det är lätt att tro att det var orsaken till minskningen. Det var inte dåligt med folk, bara färre än alla inblandade räknat med. Jättestor scen och för ändamålet hade vi försökt återskapa vårt ”vanliga” scenbygge från Europa, med trappor, ramper och tio bastrummor som bokstaverade H-A-M-M-E-R-F-A-L-L. Kul avslutning, i alla fall, man kunde äntligen springa omkring ordentligt från kant till kant. Och i vanlig ordning var det osannolikt högljudda fans! Trots att det var torsdag och vi började närmare tolv, avvek ingen förrän vi var färdiga och de lyfte nästan taket med sin allsång. Det är så lätt att spela när man bara behöver visa sig på ena sidan av scenen för att folket där framför ska bli tokiga!



När vi kom till hotellet stod en klunga fans utanför och ville ha bilder och autografer. De flesta ansiktena var bekanta från första raden på giget, så vi ställde naturligtvis gärna upp.

Förkylningen golvade mig ordentligt idag. Tog ett varmt bad och svettades lite grand, försökte vila under dagen utan att riktigt somna. Gick och käkade med Fredrik och Joacim, hittade en restaurang en bit från hotellet som serverade god mat till dem och halvdan till mig. En svamprisotto var väl inte precis vad jag ville ha, men det fanns inte så mycket att välja på.

Gick tillbaka till rummet och la mig igen, kollade på Family Guy och American Dad och lyckades sen få mig en timmes slummer. Kände mig lite bättre när jag vaknade, och fortsatte kolla på medhavda TV-serier på datorn. Vid halv niotiden, strax efter att det blivit kolmörkt i rummet, kom ett SMS kom från Anders: ”Strömavbrott. Hela hotellet. Inte jag. Drar till gig nu… Orkar inte hänga på rummet.”. Hehe.

När vanen gled upp längs med Helloch, det helt nyrenoverade stället vi skulle lira på ikväll, var det kö runt kvarteret. Sånt är alltid peppande att se, man blir liksom lite extra laddad av en ringlande kö förväntansfulla fans. Giget i sig gick väl sådär, men det var inte på något sätt publikens fel. De sjöng med som galningar och varenda liten titt på dem gav en enorm reaktion. 100 minuter har aldrig gått så fort!

Vi var alla rätt möra efter giget, man hade tagit ut sig ordentligt. Allt jag hade ätit under dagen var dessutom den där risotton, så när det kom pizza kastade jag mig över den som ett hungrigt rådjur. En buss med crewet och utrustningen gick från Curitiba till Sao Paolo inatt. Inga sängar i bussen, dock, utan bara fällbara säten, och en sju-åtta timmar lång resa. Vi gjorde en liknande färd här för fyra år sedan, och varken Anders eller jag sov en blund på hela natten. Det var outhärdligt, så bandet hade valt att flyga istället. Trots förra resans misär övervägde jag ändå att ta bussen; man kunde ju sova på hotellet när man kom fram, tänkte jag, och slippa gå upp halv tio. Nu låter det som vi är världens sjusovare, men betänk att vi gick av scenen närmare ett. Sen ska man tagga ner och låta adrenalinet gå ur kroppen, duscha, färdas till hotellet och så vidare. Kom i säng vid halv tre, vilket tillät mig sova sex timmar. Det avgjorde saken för mig, så jag – och alla andra, skulle det visa sig – stannade.

En lustig sak hände mig under slutet av spelningen. Vi spelar alla med öronproppar, specialgjutna för varje öra. Helt plötsligt kändes det som jag hörde tusen gånger bättre med högerörat än med vänster. Trodde givetvis att jag tappat proppen, men den satt där den skulle. Visade sig sen när jag kom in i omklädningsrummet och tog ur propparna, att jag inte hörde bättre på höger öra, det var vänstern som slagit ordentligt lock och nästan inte släppte igenom något ljud alls. Har haft problem med lock ett tag, och förkylningen har inte gjort saken bättre. Nu var tydligen måttet rågat, så örat sa ifrån ordentligt. Det släppte dock efter en halvtimme eller så, men kom tillbaka så fort jag duschade igen, om än inte fullt så kraftigt. Man känner sig som man går runt i en annan dimension men ändå ser allt som händer runt omkring en när man inte hör ordentligt. Det är otroligt jobbigt, och man får en helt annan förståelse för hur ansträngande det måste vara att vara döv.

AC ringde och väckte mig idag igen, men den här gången hade jag inte försovit mig. Han skulle kolla om jag kunde göra en intervju med en tysk tidning innan vi lämnade hotellet, ovetande om att jag redan hade bestämt samma sak med vårt skivbolag. Det var för tidningen Heavy (som verkar ha droppat ’oder was?’ från sitt namn) och ska bli en titelstory i samband med vårt tioårsjubilerande skivsläpp ”Steel Meets Steel – Ten Years of Glory” den 12:e oktober. Därav var det en väldigt ingående intervju som tog oss på en resa genom det senaste decenniet under en och en halv timmes tjatande.
Checkade ut och åkte till flygplatsen. Här utspelades ännu en enorm kultur(?)-skillnad mellan Sydamerika och Europa (och i princip överallt vi varit). Vi stod vid den anvisade gate sju och väntade på boarding, hade samlats en hel del folk där. Så ropade de ut något på portugisiska i högtalarsystemet och vi trodde naturligtvis att det var vårt plan som var på gång, det var ju bara en halvtimma kvar till avgång. ”No, no, no”, sa snubben som tog emot boardingpassen, ”you are the next flight”. Vad!? Då hade de klämt in en flight innan vår på samma gate, till Sao Paolo. ”Ok”, tänkte vi, inga problem. Oordningen som skapades av det här var trots allt rätt kul att iakttaga. De körde dessutom inte boardingpassen genom nån maskin, så det var omöjligt att veta vilka av de registrerade passagerarna som gått ombord. De räknade istället passen för att se om antalet stämde! Sen var det äntligen dags för oss, och Anders och Stefan gick igenom först. Visade sig vara en lång gång innanför, dit samtliga passagerare på samtliga plan slussades in. Har aldrig sett något liknande, på alla andra flygplatser är det helt omöjligt att komma fel, man kan inte gå på något annat plan än det man ska åka med. Här var det bara att välja det flyg du kände för, om det råkade stå inne och ha en plats ledig. Anders och Stefan följde mer eller mindre medvetet med strömmen mot Sao Paolo, som naturligtvis inte hade upphört helt trots att vi fick gå på också; flygplatspersonalen boardade helt enkelt två flighter på samma gate, utan något system för att kolla vilka som gick på eller var de till slut hamnade. A & S var cirka 30 meter bort när Flo, vår monitor- och trumtekniker för den här resan, också gick åt fel håll. Först då tittade snubben upp och insåg att fler redan var på väg till fel plan. Det ropades och skreks vilt ett tag, och sen var alla fåren i fållan. Problemen var dock inte riktigt över än, för det fanns ingen information om var vi egentligen skulle gå ner. Man hade som sagt kunnat slinka in på vilket plan som helst som stod inne, utan att personalen hade en aning om sina passagerare. Känns ju säkert och tryggt i dagens terrorhotade samhälle. Fast ingen skulle väl komma på tanken att bomba eller krascha ett plan här, vad skulle vitsen med det vara? Det vill säga, ända till någon brasiliansk konstnär kommer på den unika och fantastiskt roliga idén att göra narr av profeten Muhammed, och drar på sig arabvärldens hat...

Ankomst till hotellet, incheckning där, och sen middag. Crewet skulle gå på en fin köttrestaurang, där de serverar maten från spett och skär upp den direkt på tallriken. Vi har gjort det förut, och det slutade med att jag inte åt någonting alls, så jag avböjde. Fredrik och Anders kände sig lite kassa, så de ville också bara käka och ta det lugnt. Joacim och Stefan ville inte gå själva med tyskarna, så det slutade med att hela bandet samlades i restaurang Galla (japp!) för en sen middag. Pianisten nere i lobbyn hördes ända upp, och han rev av hit efter hit (”Hello”, ”Hey Jude” med mera), och kom till slut till ABBA:s ”Dancing Queen”. Någon kom med funderingen om de ofta gick på horhus när de turnerade (…). Fredrik kläckte då ur sig: ”Björn satt nog mest på rummet och drog en Benny”. Otroligt fyndigt, jag skrattade så jag höll på att sätta apelsinjuicen i halsen! Att man aldrig tänkt på det förut.

Den förkylning som varit på gång i ett par dagar bröt till slut, hostade och nös hela tiden. Tog ett varmt bad, vilket hjälpte lite, men jag snyter mig hela tiden. Hoppas det går över snart. Försökte sova tidigt, utan framgång. Kollade på näst sista avsnittet av säsong ett av Torchwood, en lite annorlunda science-fiction-serie som utspelar sig i Cardiff i Wales, av alla ställen. Samt lite Monty Python, köpte hela Flying Circus-boxen för något år sen och det var ett köp jag definitivt inte ångrar!

Nu är jetlagen definitivt borta, somnade vid midnatt och vaknade av telefonen klockan halv  tolv! Konstigt, dock, när man flyger västerut brukar det bara ta en dag eller två innan man slutar känna av tröttheten på dagen och kan sova relativt ostört på natten.

Sträckte mig nåt djävulskt i poolen igår när jag kastade mig från kant till kant, högeraxeln känns som den har en kniv i sig som vrids om varenda gång jag lyfter på armen utan att känna efter först. Tror (hoppas) i alla fall att det är en muskel som krånglar, Anders hade en väldigt lik skada förra månaden som gick bort efter ett par veckor. Störigt, i vilket fall som helst, eftersom jag inte ens kan sätta upp håret i en tofs utan att det hugger till. Undrar hur giget kommer att gå…

Det ligger ett köpcentrum en liten bit bort på gatan, och de andra var redan på väg när jag tog mig upp. De satt i en restaurang och mumsade på pizza, men det var också allt de hade fick jag erfara när jag beställde pasta från menyn. Drack bara en apelsinjuice – färskpressad, såklart, de är utomordentligt goda här! – och avvaktade lite. Visade sig vara ännu ett klokt beslut då de hade en ”food court” med allsköns lunchmat på andra våningen. Givetvis hittade jag en Subway, så jag var mycket nöjd. Anders höll mig sällskap medan Fredrik och Joacim gick och kollade på kläder. Mätt och glad började jag sedan utforska vad de hade att erbjuda i form av shopping. Hittade en elektronikaffär, men DVD:er verkar vara rätt dyra här. Tio REAIS (deras valuta, man uttalar ’r’ i början av ord som ’h’ har jag lärt mig av att kolla på UFC) är 35 spänn, vilket är mycker mer än någon av oss kommer ihåg att det var för två år sen. Filmer och säsonger av TV-serier var föjldaktligen inte speciellt billiga, så ingen köpte egentligen nåt. Joacim och jag hittade en leksaksaffär där vi inhandlade julklappar åt våra släktingar, dotter respektive brorson. En småkul episod uppstod när Anders försökte köpa skonsnören. Jag råkade stå i affären och kolla på skor – det var en skoaffär – när han skulle förklara vad han var ute efter. ”Do you have shoelaces?”, hörde jag honom säga, och såg expeditens oförstående blick när hon gestikulerade till sin kollega som stod bredvid. Anders pekade på sina skor och upprepade sin fråga, och då slutade jag lyssna. Cirka en minut senare hörde jag honom uppgivet säga” Har ni skosnören?” på svenska, eftersom engelska uppenbarligen inte funkade spelade det ju ingen roll vilket språk det var på. Sådär brukar vi hålla på när folk tilltalar en på ett språk vi inte förstår efter att ha förklarat så gott vi kan att vi inte hajar. Lika bra att svara med samma mynt, resonerar vi. Till slut fick han sina skosnören, i alla fall, och vi kunde gå vidare. Mötte Stefan på väg in när vi var på väg ut, han skulle käka och vi skulle till hotellet. Tog ut lite stålar i en bankomat och fick skriva lite autografer åt två jätteglada nioåriga tjejer, som säkerligen inte hade en aning om vilka HammerFall var.

Soundcheck vid halv fyratiden, eftersom vi är enda bandet idag var det nån mening med att göra det. Tyvärr var PA och monitorer under all kritik, men det fick gå ändå. Tillbaka till hotellet för middag, men vi gjorde misstaget att återigen gå till restaurangen i takvåningen på hotellet. En och en halv timme efter att vi beställt hade vi precis fått maten serverad, vilket var alldeles för sent för de flesta. Folk var mycket hungriga, och några av oss fördrev tiden genom att ta de små, löjliga vakteläggen (eller vad det nu var) och kastade ner dem från 20:e våningen. Verkade dock som det var starka vindar, för inget av äggen vi kastade såg ut att störa nån nere på gatan.

Vilken kanonpublik! Det var som sagt fyra år sen vi var här senast, och det märktes verkligen på fansen. De sjöng med i varenda textrad och melodi, det var en enda stor massa som bara älskade det vi gjorde! Det är svårt att beskriva känslan av att alla är på exakt samma våglängd, men det är bland det bästa som finns! Fick en Voltaren av Anders, och den hjälpte mycket. Inte helt, dock, vilket jag erfor när jag försökte mig på en, ja, "förhandlingsteknisk fint", skulle man kunna säga. Ja, det vill säga att jag ljög, alltså. Nej, det var ju ännu ett Magnus Härenstam-citat! Jag menade givetvis Pete Townsend-vevande med plektrumhanden, som jag tagit för vana att göra i "Fury Of The Wild". Det gick inte alls, axeln sa ifrån och det brände ordentligt i nån muskel. Men utöver det var det inga som helst problem att lira, som tur var.
Efter spelningen fick vi besök i omklädningsrummet av basisten i heavy metal-bandet Hibria, som tydligen är från stan. De ville bjuda oss på barbecue igår men ingen orkade gå nånstans, så han dök upp på giget istället. Efteråt ville han ta oss till nåt ställe, men vis av erfarenhet tog vi reda på vad han hade i åtanke innan vi sa ja. Såklart var det ett striphak, och då hoppade de enda kvarvarande – Fredrik och jag – av med en gång. Jag har absolut ingenting till övers för sådana ställen, ”de suger hästkuk”, som Yngwie Malmsteen brukar säga (vet inte om det inkluderar stripbarer, dock, brukar mest handla om musiker). Bloggade lite och kollade sen på Lyoto Machida vs Kazuhiro Nakamura från UFC 76 innan jag somnade. Bara andra matchen på galan, har de tre huvudfighterna kvar. Att suga på karamellen får den att räcka längre, som det heter.

Sista kvällen med Kreator och Kotipelto i Argentina, men det var inte många som var sugna på party efter den här mini-turnén itllsammans; deras lobby call var 05:45… Gick ändå till en bar med några i crewet samt basisten i Kreator. Trummisen i Marilyn Mansons band dök upp, satte sig i ett bås bredvid oss och kräktes ner hela bordet. Det stank så fruktansvärt att vi var tvungna att gå ut! De andra stannade en stund trots att klockan var över fem, men jag vinglade hemåt. Visste inte riktigt var hotellet låg, bara ungefär i vilken riktning man gick. Hittade ett annat hotell på vägen och frågade, och kom så småningom fram till Argenta Tower. Precis lagom till de andra banden skulle åka, hehe. Det här gjorde till att jag försov mig, trots att jag hade ställt klockradion på halv elva. Fem i elva ringde AC och undrade om jag var vaken. Det blev till att kasta ner allt som låg utspritt över hela rummet i resväskan och skynda ner till lobbyn, där de andra väntade.

TAM Lineas, det brasilianska flygbolag vi skulle åk med nu när Varig (det är sant, de hette faktiskt så, och med i Star Alliance var de, dessutom!) gått i konkurs eller köpts upp och absorberats av nåt annat bolag, gjorde inte en bländande entré, precis. Vi var försenade med boarding, sittutrymmet var klart mindre än något annat på den här resan, och sen stod vi på startbanan i vad som kändes som en hel evighet. Jag hann somna, men väcktes brutalt av en stenhård smäll på knäet. Det var flygvärdinnan (en snubbe…) som kört på mig med vagnen. Eftersom jag sov och inte riktigt hajade vad som hänt, mer än en enorm smärta i höger knä, svor och skrek jag rakt ut. Passagerarna runt omkring såg märkbart chockade ut, hahaha!

Blue Tree Millenium Hotel, Porto Allegre, Brasilien. Ett helt ok ställe med två rum per besökare, så nu sitter jag i förmaket och skriver med balkongdörren öppen. Varmt och skönt ute, dock blir det både kallt och mörkt snabbt, vilket vi fick erfara igår. Hotellet har en restaurang i takvåningen, där även ett mini-gym och en liten pool finns. Utsikten från 20:e våningen var magnifik, en sjö och park till höger, staden till vänster och precis nedanför ligger ett nöjesfält.



Försökte fånga Anders i solnedgången, men solen försvann fortare än vi hann ställa in kameran. Han har nämligen en digital systemkamera, en Nikon D70, som tar enormt bra bilder med rätt inställningar. Jag har blivit väldigt sugen på att skaffa nåt liknande, så jag har försökt lära mig lite av Anders hur bländare och sånt fungerar. Tror det blir en Nikon D80 när jag kommer hem. Bilderna till bloggen har för övrigt tagits av Fredriks, Joacims och min mobiltelefon, min videokamera samt Anders systemkamera. Utspritt, med andra ord.



Han tog lite testbilder på mig också efter käket, men då var det blåsigt och nästan svart ute. De andra drog sig tillbaka till sina hotellrum och slocknade direkt (eller självbefläckade sig, vad vet jag?), trots att klockan bara var halv åtta. Anders och jag tog ett dopp i poolen för att dryga ut kvällen lite grand, kändes meningslöst att gå och lägga sig nu om man ville sova en hel natt. Anledningen till de glada minerna är att Anders satte på självutlösaren (Citat Magnus Härenstam, angående självutlösande skidbindningar: ”Det innebär att de löser ut när de själva vill, inte när JAG vill!”) och försökte ta sig i och över poolen utan att skvätta ner kameran men ändå hinna i tid till kortet. Det såg kul ut, och kändes förmodligen pinsamt för en buffel att försöka vada smidigt genom vattnet när han i normala fall bara skulle stänkt ut halva vattenmängden i poolen på sin ångvältsfärd till destinationen, var den än är.

Aaah, för första gången på hela turnén kunde jag sova en hel natt och vakna senare än åtta! Slog upp ögonen halv tolv eller så och låg och drog mig en stund, kände mig utvilad. Skönt! Tog tag i bloggandet, var egentligen bara att lägga upp skiten då jag redan hade skrivit dem och fixat bilderna. Slappade och kollade på lite UFC (Ultimate Fighting Championship), Fight Night 11 och UFC 76 har nämligen varit nyligen. Sen körde jag taekwon-do-övningar en stund, samt lite armhävningar och sånt. Hade bestämt mig för att ta ett bad också, fick lite problem med högerknäet efter Chile-giget och tänkte att värme nog kunde vara skönt. Tappade upp vatten och lät värmen omsluta min kropp. Lyssnade på Judas Priests ”British Steel” och läste senaste numret av Sweden Rock Magazine, en rätt perfekt kombination. Tyvärr var badkaret så litet att jag nästan inte kunde få ner knäet under ytan, och därmed föll hela idén. Dessutom hade sydamerikansk ingenjörsteknik gjort sig påmind återigen, i utformandet av badrummet. Det var rent snyggt, väldigt estetiskt. Men funktionaliteten lämnade en del övrigt att önska, om man säger så. På grund av badkarets ringa storlek hade jag försökt fylla det å mycket som möjligt och det resulterade i att vatten skvätte över och ut på golvet. ”Inga problem”, tänkte jag, det finns väl en golvbrunn. Jovisst gjorde det det, men vattnet rann inte ner där. Det rann istället ut i rummet på heltäckningsmattan… När man bygger ett badrum är det brukligt att se till att området där brunnen sitter är den lägsta punkten på golvet, men det verkar inte som de har tänkt på det alls här. Jag fick lägga en handduk i dörröppningen för att hindra att blöta ner mattan alltför mycket, och sen använda handduken till att fösa vattnet mot golvbrunnen om jag ville att badrummet skulle torka innan vi åker härifrån.



En massa förköp ikväll, trots att Marilyn Manson lirar ett kvarter bort från oss. Pepsi anordnar tydligen nån slags tvåveckorsgala, med konserter och evenemang varje kväll, och vi hamnade mitt i det hela. Men så länge båda gigen är välbesökta gör det inte mig nåt, och det verkar det ju som de kommer att bli. Vet i och för sig inte vad MM hade, men det var helt klart över tre tusen hos oss. Vi åkte aldrig till Argentina förra vändan (2005), så det var fyra år sen sist. Det märktes, folk reagerade på precis allt man gjorde och var hur högljudda som helst! Fantastisk känsla att lira ikväll, stor scen och plats att stå på trum-podiet, vilket ger en extra dimension åt giget.

Avfärd vid tolvtiden, en ganska kort resa till flygplatsen. Kreator hade varit i Concéption och lirat igår, så vi fick vänta in dem innan incheckning kunde ske. Gruppen som reser runt är 22 man (varav en tjej) stor, och följaktligen har vi mycket bagage. Närmare bestämt ett ton. På just den här flighten hade vi ett halvt ton i övervikt (!), och skulle få betala för det. AC lyckades få ner priset till drygt $800, vilket väl får anses som ett klipp med tanke på vikten. Käkade på vad vi mindes som flygplatsens enda hak, Gatsby. Visade sig att det fanns en restaurang till vid inrikes avgångar, men då var det redan för sent. Synd, för apelsinjuicen var den i särklass äckligaste vi någonsin druckit – och dessutom dyrare än käket – och varken Joacim eller jag lyckades få ner hela glaset.



Kort resa, cirka en och en halv timme, men med tidsomställningen (+1 h) och den givna förseningen var klockan över åtta innan vi landade. Snabb check-in på Argenta Tower, sen gick vi till ”El Mirasol”, en restaurang de tipsade oss om i receptionen. Visade sig vara en bra rekommendation, maten var både riklig och välsmakande! Fredrik och Joacim åt en köttbit som enligt utsago smälte i munnen. Argentinskt nötkött är tydligen världsberömt.



Drack lite vin, som fungerade som en katalysator för tröttheten. När middagen var över var det raka vägen tillbaka till hotellet och sömn som gällde för samtliga.

Ännu en natt med medelmåttig sömn, traskade ner till restaurangen och stötte på en sömndrucken Fredrik samt större delen av vårt crew. AC, turnémanager, frågade om jag kunde gör en intervju för en dagstidning i Sao Paolo klockan ett, så det gjorde jag givetvis. Tiden fram till dess fördrev Fredrik och jag med att klippa ihop en liten film från giget igår, och det blev synnerligen lyckat tyckte vi båda. Efter intervjun gick vi ner i restaurangen igen, där Anders som vanligt satt och åt. Ingen av oss var dock hungrig än, så vi beslöt oss för att kolla in poolen istället. Den var utomhus på tredje våningen, och ganska kall eftersom den inte var uppvärmd och våren precis har börjat här. Fanns även en varm jacuzzi, men det var något annat som ådrog sig vår uppmärksamhet. Runt hörnet, på taket till huset bredvid, låg nämligen två tennisbanor och bara väntade på att bli spelade. Efter viss förfrågan om tillgänglighet stack vi snabbt upp på rummen och bytte om – jag har glömt shorts och träningskläder hemma, så jag fick låna ett par av Fredrik – och sen var det bara ut och spela. Solen stekte dock idag, så efter några minuter sprang jag upp igen for att hämta solglasögon och något att dricka. När jag kom ner igen hade Joacim sett oss från sitt rum och kommit ner för att vara med. De lirade ett tag medan jag filmade och försökte hitta en bra vinkel att ställa kameran på. Det gick dock inte, så jag övergick till att ta kort istället. Fick en bra bildserie på Fredrik när han servar, funktionen ”continuous shot” på videokameran är väldigt användbar!



Joacim blev trött och drog sig tillbaka till sitt rum och Elitserie-hockey på webbradion – Frölunda slog Luleå hemma med 2-0 till slut, underbart! – medan vi andra fortsatte spela tennis. Vi hade fått låna två tuber med tre bollar vardera, och under Joacim och Fredriks intensiva kamp hade två slagits genom staketet som omgärdade banorna. Det blev snart min tur, med en ”snygg” volley for bollen rakt över staketet och de femtio meterna ner bland de parkerade bilarna på gatan. Då tröttnade vi, och övergick till att försöka fånga en klassisk näthoppning efter vinst på kort istället. Tog flera serier, men till slut föll valet som så många gånger ändå på den första.



Tog en promenad på eftermiddagen, eftersom hotellet var relativt centralt beläget. Santiago har många statyer och skulpturer uppsatta överallt i parker och liknande, det blir rätt påtagligt när man vandrar runt en liten stund. Liksom de till synes enorma mängder herrelösa hundar som springer omkring överallt. Tydligen är det inte helt ovanligt att skaffa en valp och när den blivit vuxen helt sonika överge den stackaren. Vilka idioter det finns i världen, man blir ju vansinnig på ansvarslösheten! Som om en hund inte var ett levande väsen utan en leksak man kastar bort när man är trött på den. Morr i ordets rätta bemärkelse!



Kom så småningom till ett konstmuseum, Museo de Bella Artes (den vackra konstens musem, tror jag), som hade en intressant skulptur vid entrén. ”Unidos en la Gloria y la Muerte” hette den, fritt översatt ”Förenade i ära och död”. De verkar gilla änglar, såg flera stycken runt om i staden.



På kvällen skulle vi egentligen dra till nån rockklubb, men kom aldrig längre än till Fredriks rum. Stefan hade nämligen samlat på sig en massa öl samt en flaska vodka från giget igår, och när det var slut orkade ingen åka nånstans längre. Kanske lika bra det, när man tänker efter…

Vi landade vid åttatiden på morgonen, och efter lite trixande tog vi oss ut genom passkontroll och tull. Promotorn här, Gustavo (som vi på skoj döpte till Gustapo första gången han ordnade gig med oss), är mycket pålitlig och snålade inte med transporten. Som Stefan påpekade, det är lustigt att det har tagit tio år av intensivt turnerande innan den första lastbilen kommer och hämtar våra prylar på flygplatsen.



Det brukar vara en van, men rekordet togs i Tjeckien i somras, när två små personbilar dök upp som skjuts. Vi var också jetlaggade (kom från Kanada), det var över trettio grader varmt och en fem timmar lång resa utan luftkonditionering, så vi var lite lätt irriterade och uppgivna över situationen trots att ingen egentligen var förvånad. Det löste sig dock ändå, såklart. Det gör det alltid. Men man undrar ju om folk verkligen tror att vi, ett svenskt rockband på fem (relativt storvuxna, dessutom) personer reser runt utan bagage, än mindre instrument? Eller om det är så att de flesta inte bryr sig om att tänka längre än näsan räcker, om det ens?

Det hade sålts 2800 biljetter i förköp, så Gustapo var mycket nöjd. Har potential att bli det mest välbesökta giget på den här turnén, vilket inte förvånar mig. Chile har alltid varit ett mycket starkt land för oss livemässigt sätt. De har ett ovanligt men av oss väldigt uppskattat sätt att sjunga med i gitarriffen, något man sällan hör/ser på andra ställen i världen.

Inte riktigt säker på slutsiffran, men det var nog en bra bit över 3000 pers på giget. Ljudproblem återigen på scenen, men det var bara att bita ihop och köra på. Blev ju rätt lyckat ändå, tycker jag nog. Och kul som fan! Fredrik och jag (Oscar) klippte ihop en liten video av några låtar från giget som kan beskådas här:

http://www.youtube.com/watch?v=Wu7UMJfMexo

Flyget till Santiago de Chile gick inte förrän ikväll, så vi hade en dag att fördriva. Anders och jag åkte till Chapala, enligt utsago Mexikos största sjö, liksom staden som låg bredvid. Det var stekhett ute idag igen. Vi vandrade runt en liten stund bland de små stånd med allsköns onödigheter som en del mer entreprenad-inriktade mexikaner slagit upp. Man kunde ”fynda” bland handgjorda smycken, hattar, prydnadsfigurer, godis, mat, dricka, och givetvis piratversioner av skivor och filmer. Simpsons-filmen, bl. a., hade tydligen redan släppts här…

En annan lustig sak i den här delen av världen är hur de ser på och hanterar el. I duscharna på gigen, till exempel, är det meningen att man ska få kallvatten att bli varmt genom nån anordning i själva duschmunstycket, som genom ström värmer upp vattnet när det forsar ut. Nu fungerar visserligen inte det här speciellt ofta, men bara tanken på att leda ström till vatten får ju en att reagera.



Pilen på bilden pekar på två kopparkablar som tvinnats ihop utan att ens isoleras! Tänk er ett badrum i Sverige som såg ut på det här sättet. Den ansvarige elektrikern skulle fått sparken direkt, utan att någon skulle så mycket som höjt på ögonbrynen. Sen har vi det här med att dra el utomhus. Sen har vi det här med att dra el utomhus.



Det verkar som de bara gör precis vad som behövs för att få ström till det de behöver just för stunden. När de behöver mer el kopplar de bara ännu en liten kabel till och håller på så till det är ett enda virrvarr av trådar hit och dit. Man baxnar när man tänker på att det trots allt faktiskt regnar här ibland, även om det inte gjorde det när vi var här. El-huvudbry till trots, gick vi in i en gammal kyrka som låg precis bredvid. Mexikaner är oftast katoliker, så det här var sålunda en katolsk kyrka. Man fick tydligen inte gå upp på den låga, lilla plattformen som fanns precis bakom där Anders står, både han och jag fick tillsägelse på skarpen. Så när de inte tittade sträckte han givetvis bak benet och nuddade och trampade allt vad han orkar, à la Jim Carrey i Ace Ventura 2 när de är på besök i infödingarnas hövdings hydda.



Samling i lobbyn halv fem för avfärd, första resan gick till Mexiko City. Alla fick boardingpass till båda flighterna utom Fredrik och jag. Det skulle fixas vid gaten till nästa flyg, men visade sig inte vara så lätt. Dessutom var detta ett nattflyg, vilket innebar att alla ville uppgradera sina biljetter till business class så det fanns en chans att sova hyfsat ordentligt. Särskilt våra tekniker hade haft nytta av det då vi landar klockan åtta imorgon och de måste börja jobba så fort incheckning på hotellet skett. Vi andra kan ju faktiskt sova en stund på dagen, om vi så önskar. Nu var planet mer eller mindre helt fullt, så det blev inget av med den saken ändå. Och Fredrik och jag fick snällt vänta på våra boarding pass. När de till slut kom, med två sittplatsändringar i kulspets, och vi kom på planet, satt det givetvis folk i de säten vi blivit tilldelade. Även ändringarna var upptagna, så vi fick kontakta en inkompetent flygvärdinna som, trots att hon hade en lapp med samtliga upptagna och lediga platser på planet (vilka inte var speciellt många) lyckades placera oss fel två gånger till. När vi äntligen fick våra platser insåg vi att det hade naturligtvis varit lättare och definitivt gått snabbare att bara vänta till alla satt sig och ta de platser som var lediga, men det är ju som bekant lätt att vara efterklok. När jag väl kommit på plats, slocknade jag totalt och vaknade efter fem-sex timmar. För säga vad man vill om LAN Chiles personals organisationsförmåga, men sätena går inte att klaga på!

Skippade frukosten idag, börjar bli redigt trött på allt det feta. Visade sig vara ett klokt beslut, då flygplatsen formligen vällde över av matställen. Det fanns McDonald’s och Burger King, sushi, kinamat, allt man kunde tänka sig. Och så Subway, förstås. Det finns vanligtvis inget som går upp mot en 6” tonfisk med allt på utom gurka, avslutad med en macadamia nut-kaka. Det gjorde det inte idag heller. Mmmm, Subway…

Anlände till hotellet i Guadalajara vid tvåtiden, gick och käkade relativt omgående. Solen sken och det var lätt 35° i skuggan. Var på tal om soundcheck eftersom scenljudet igår var så katastrofalt, men det meningslösa med det insågs snabbt då Anders noterade att vi inte delar trumset med Kotipelto, men mikrofoner. Att kämpa med att ställa ljud på dagen när det kommer att bli helt och totalt annorlunda på kvällen? Då kan man göra roligare saker. Som att åka till ett köpcentrum. Nu var inte det en fantastisk upplevelse, precis, men det var i alla fall bättre än att inte göra något alls. Eller soundchecka.

Trots att vi inte brytt oss om att ställa ljud under dagen var det i runda slängar 1000 gånger bättre än igår, och vi hade enormt kul! Publiken var verkligen med på noterna, det är en obeskrivlig känsla att lira för folk som är så entusiastiska.

Vaknade som alltid mellan åtta och nio, och fick det sedvanliga SMS:et från Fredrik med förfrågan om frukost. Han hade fått sällskap av Anders och Stefan, så vi åtnjöt en typisk mexikansk måltid med burritos, bönor och en massa annan varm mat. Inte min favoritfrukost, precis, men det var rätt gott. Sen var det poolen som gällde. Tyvärr var dörren låst, så vi kunde inte komma upp till takvåningen. Det löstes – inte speciellt snabbt – av en städerska, som rumserade om där uppe. Man behövde sitt rumsnyckelkort för att komma in, men någon hade låst glasdörrarna med ett lås också. Naturligtvis hade städerskan ingen nyckel utan försvann en stund och kom tillbaka med nån slags chefs-städerska. Hon klarade biffen åt oss så vi kunde ta oss in till poolen.



Vi tillbringade ett par timmar med att hoppa, leka och simma i vattnet, mycket skön avkoppling! Sen höll Joacim i en uppvärmning där vi småsprang och lallade runt, vattenmotståndet samt den höga höjden – 2300 meter över havet – gjorde att vi snabbt blev andfådda. Men det var kul som fan och väldigt skönt att göra något annat än att bara ligga på rummet och dega!



Klockan sju bar det av till giget, som nu var fyllt av 2200 skrikande mexikaner. En del var inbitna Kreator-fans och hatade följaktligen vår i deras töntiga ögon ”mes-metal” – det upphör aldrig att förvåna hur trångsynta en del kan vara, vilket land man än befinner sig i - men de allra flesta sjöng med och levde rövare. Vi hade det desto svårare på scenen, för monitorsystemet (medhörningen) var under all kritik, trumsetet höll på att falla i bitar flera gånger under konserten och PA-ljudet ekade tillbaka till oss så ljudbilden på scenen blev ännu mer förvirrande.

Vaknade återigen mellan åtta och nio, och samlade Joacim och Fredrik för gemensam frukost. Kan inte minnas när jag senast gick upp för att äta hotellfrukost två dagar i rad, men det var ett fint hotell och urvalet var därefter. Tog en sväng på stan och inhandlade en brun T-shirt med ”Zelda” och en sköld tryckt på bröstet (tror det faktiskt kan vara tryck från ett av världshistoriens bästa spel, ”A Link To The Past”), ett par badbyxor eftersom jag glömt packa ner mina, samt en present till min Spindelmannen-älskande brorson.

Utcheckning skedde klockan tolv, för omedelbar avfärd till flygplatsen. Kulturskillnaderna mellan Latinamerika och Europa är ibland enorma, och vi serverades ett praktexempel på det vid inpackningen av bagaget i skåpbilarna.



Som synes har de inte ens en rudimentär kunskap om hur last beter sig i hög fart vid en eventuell kraftig inbromsning, eller också är de då säkra på sin egen (och andras, får man förmoda) skickliga bilkörning. I vilket fall som helst trodde vi svenskar inte våra ögon och missade inte ett tillfälle att föreviga detta för oss fullständigt otänkbara sätt att tänka. Eller inte tänka alls, kanske.

Väl framme på flygplatsen satte vi oss i en restaurang, som vanligt. Anders, som den uppmärksamhetssökande apa han är, frågade hur mycket han skulle få för att gurgla runt och dricka upp den tallrik med stark jalapenoröra som ställts fram som dipp. Vi erbjöd oss att betala hans mat, och han antog utmaningen.

Nu ska det egentligen vara en video här, men på grund av det urusla mexikanska internetet går det inte att lägga upp nån. Hoppas kunna fixa det snart.

Flighten till Mexiko City var lite skakig och vinglig, men vi landade åtminstone helskinnade. Hotellet var detsamma som vi hade förra gången, och det gjorde absolut inget. Helt ok, och med en inomhuspool i takvåningen. Fanns dock ingen tid att utnyttja den ikväll, för vi hade en skivsignering att göra. Det var specialinsatt för promotor tyckte förhandsbiljettförsäljningen var lite låg, och han hoppades öka på den lite genom att visa att vi faktiskt var i Mexiko. Fans här har nämligen bränts om och om igen av promotorer som går ut med att banden är bokade för en turné och till och med specifika datum så snart samtal har inletts med bokningsagenturen. Knepet lyckades, i vilket fall som helst, för när vi var klara hade målet 1800 förköp uppnåtts. Sen togs det några öl i hotellbaren, där vi fick det diskutabla nöjet att lyssna till ett mexikanskt band som framförde låtar rotade i traditionell folkmusik. Relativt tidig kväll, tror de flesta fortfarande känner av tidsskillnaden en aning.

En rätt ok natt, vaknade vid åttatiden och gick ner och käkade frukost med Fredrik. Tog med datorn ner till lobbyn och bloggade gårdagen, vilket tog sin lilla tid eftersom det undermåliga mexikanska nätverket insisterade på att logga ut mig hela tiden.



Till slut fick jag i alla fall upp skiten, och de rastlösa Joacim och Fredrik fick äntligen ta sin promenad på stan. Varmt som satan ute, lätt över trettio grader i skuggan! Det låg en shoppinggata precis utanför hotellet, så vi tog en promenad längs med den. Det var skivsignering idag, i en liten affär som låg några minuter därifrån. Gick relativt händelsefritt förbi, liksom eftermiddagen. Klockan åtta skulle vi åka till giget, inte heller det speciellt långt från hotellet, så jag passade på att lura bort en kvart.

Efterfesten efter Monterrey Metal Fest var här, på Café Iguana, och vi beskådade bland andra Tim ”Ripper” Owens dåvarande (?) band Beyond Fear här då. Stället var aningen större än jag mindes, men det här får ändå anses som en uppvärming inför kommande gig. Scenen var dessutom minst två meter hög, vilket alltid är lite lustigt då det känns som man står och spelar för ett gäng djur vid matdags på ett zoo, där fansen är djuren och musiken är födan. Ibland är den känslan tydligare än andra, och ikväll var ett sådant tillfälle. Folk sjöng med i varenda textrad, och sitt ringa antal till trots lät de som en hel arena. Tyckte vi på scenen, i alla fall.

Så var vi på väg över Atlanten igen, Mexiko först sen vidare till Sydamerika. Vi gjorde den här svängen för två år sen, då bland annat på Monterrey Metal Fest tillsammans med Motörhead, Mago de Oz och Beyond Fear. Nu är det ingen festival, men i Mexiko City och Guadalajara – och två gig till - får vi sällskap av Kreator och Kotipelto.

Flyget gick till Frankfurt först, sen väntade tolv timmar inlåsta i en plåtburk som mestadels befann sig över vatten. Flygvärdinnorna var mycket trevliga och hjälpsamma och såg till att glasen aldrig var tomma. Särskilt Sandra, garanterat Lufthansas stolthet, som inte kunde fixa ett andra mål mat åt den ständigt hungriga Anders men istället kom med famnen full av små snackspåsar och hällde över oss. Lite senare kom hon med en påse med ännu mer snacks och två flaskor rödvin, hermetiskt förseglade i en påse så vi skulle kunna ta med den genom eventuella säkerhetskontroller. Snacka om omtänksamt!
Som medresenär hade vi bland andra en mer eller mindre exakt kopia av den amerikanska skådespelaren Walter Matthau.



Vi döpte honom snabbt till ”Klubban”, på grund av att han hade en slickepinne i munnen eller handen under hela flygresan. Han öppnade dessutom ofta munnen innan handen börjat föra klubban uppåt, vilket gjorde att han såg ut som en fågelholk mest hela tiden. Anders och Joacim erbjöd mig 2000 kronor om jag böjde mig över gången och slickade på klubban, men jag vågade inte. Sen hade jag ju dessutom behövt skära av tungan efteråt, så jag ansåg det inte vara värt det. Istället ägnade vi tiden åt att hitta på djurrelaterade smeknamn åt varandra. Anders blev Vesslan och Fredrik Gäddan. Själv försökte jag propagera för Gasellen, men Joacim tyckte jag var alldeles för klumpig för det och föreslog apan istället. Jag nappade direkt och lade fram Gibbonapan för mig och Gorillan för honom. När inte heller det föll i god jord förlorade vi båda intresset.
Planen var att sova så lite som möjligt under resan så att man kunde stupa i säng vid ankomsten till hotellet, och Fredrik och jag lyckades hålla oss vakna längst. Han domnade av en timme innan vi landade medan jag slumrade in med en kvart av flygtiden kvar. Väl framme på flygplatsen i världens största (till befolkningsmängd sett) stad kunde man av den allmänna oordningen och förvirringen tro att vi var på en flygplats i en mindre stad på landsbygden, men till slut hittade vi rätt och fick hjälp att snabbt ta oss igenom passkontroll och sånt så vi kunde skynda oss på det sista planet till dagens slutdestination, som var Monterrey.

Vi skulle bo på Sheraton Ambassador Hotel idag, och det skulle tydligen Mexicos president också. Det var väpnade vakter överallt, och vi fick inte lov att ta in bagaget själva. Det skulle sökas igenom av bombhundar, som naturligtvis fick vittring på pyroresterna som gitarrer och annat har samlat på sig under sommarens turnérande. Det löste sig dock utan incident, och vi alla samlades för en sen middag i restaurangen och sen var det John Blund som gällde. Vad vi gjorde med honom varierar nog rätt kraftigt (Anders har som bekant en mycket sjuk hjärna!), men jag lät honom i alla fall sjunga mig till sömns omgående.

Egentligen skulle bloggandet börja under Latinamerikaturnén om ett par veckor, men eftersom jag råkar tycka att det är kul tänkte jag att jag kunde bjuda på en bonusblogg. ☺

Ryssland, premiär för HammerFall men inte för vare sig Fredrik eller Anders. Fredrik var där med Evergrey förra året, medan det var arton år sen Anders besökte vad som då hette Sovjeunionen tillsammans med Yngwie Malmsteen. Då var de ett av de första västerländska banden som kom dit, innan Mötley Crüe, Bon Jovi m.fl. satte Glasnost i hårdrocksvärldens fokus med en jättekonsert. Ryssarna var så svältfödda på dylik musik att Anders, Jens, Yngwie och de andra spelade inför utsålda ishockeyhallar smått otroliga – håll i er nu – elva gånger i Moskva och nio i Leningrad! I rad. Utsålda. Ishockeyhallar. Man tror inte att det är sant!
Anders har berättat hur de då höll på som värst med att svina och sabba hotellrum. Bl.a. tog man ut alla möbler ur ett rum och tryckte in dem i en hiss så tight att ingenting fick plats mellan stolar, bord och sängar. Hålen fylldes med mattor, lampor och sånt, och sen skickades den ner i lobbyn. Vid ett annat tillfälle tyckte de att rummen de blivit tilldelade var för små och tog på sig ansvaret att ”bygga ut” dem genom att slå ut väggarna mellan rummen. Eller bara slå sönder varenda detalj i ett rum in i minsta beståndsdel. Varför håller man på såhär, frågar sig säkert en del, vad är vitsen med det? Det är nog bara de inblandade som kan svara på den frågan, men jag skulle tippa att alkohol och en känsla av oövervinnerlighet, blandat med ett grundläggande sinne för allmän förstörelse, låg bakom. Allt det här resulterade i vilket fall som helst i att hotellen i centrum ringde runt till varandra och varnade för västerländska rockstjärnesvin. Så när Bon Jovi, Mötley Crüe och de andra stora banden anlände för sin konsert några månader senare fick de inte bo på de fina hotellen i stan utan förpassades till ytterkanterna eller kringliggande orter.



Vi skulle bara göra en snabbvisit, in på torsdag, lira på fredag och ut igen på lördag. När vi kom fram till hotellet på kvällen – för övrigt ett helt ok hotell mitt i stan :P – fick man en smärre chock. Utanför entrén låg två oupptorkade spyor, och i bottenvåningen låg en strippklubb. Lobbyn var som en jättestor hall med barer, restauranger, små affärer samt ett kasino angränsande. Vi checkade in, fick våra stämplar i passen vi tydligen var tvungna att ha när vi reser ut ur landet igen så gränspolisen ser att vi bott nånstans – eller nåt – och togs sedan till en urtypisk sovjetnostalgirestaurang. De serverade borstj och snart kom givetvis helröret vodka in på bordet. Jag gick på toaletten, och fick hålla för både näsa och mun då det formligen stank av spya därinne.



Väl tillbaka på hotellet kom nästa chock, när vi satt oss i en av barerna. Vi tyckte det var ovanligt mycket tjejer där, och de såg inte otrevliga ut, heller. Tills vi insåg vad de var. Så fort en ensam man satte sig vid ett bord smög nån av dem upp och satte sig en stund för att kolla om det fanns nån torsk att fånga på kroken. Fick de napp, tog de ett av nyckelkorten som de tydligen delade på och visade för vakten – som kollade samtliga som gick till hissarna, så hotellet måste haft nån överenskommelse med tjejerna – och stack upp på rummet. Efter (väl?) förättat värv kom de tillbaka ner och lämnade nyckeln till ”sitt” bord, där de andra satt och tjattrade.  Om någon undrar varför jag verkar vara så insatt i den här situationen får ni tänka på att vi satt där i fem timmar, så man hann uppfatta ett och annat. Och om vi inte hade hajat läget innan dess, fick vi det svart på vitt när vi passerade ett bord vid en annan restaurang på väg till hissarna. Där satt ännu en klunga, och när vi gick förbi hörde man dem ropa ”sex-massage?” efter oss. Sjukt är bara förnamnet.



Dagen därpå åkte vi förbi Röda Torget och fick en snabblektion i ställets historia av Alexej, en av de som tog hand om oss. Han berättade även en del om S:t Basil-katedralen, den andra klassiska bilden man får när man tänker på Moskva. Kreml ligger ju också där, men då torget var avspärrat och vi hade lite ont om tid såg vi den byggnaden bara på avstånd.

Spelstället var oväntat fräscht, även om scenen var liten. Uppskattningsvis 1200 personer fick plats på stället, och om det inte var slutsålt var det inte långt borta. Det, och det faktum att vi funnits i deras medvetanden i tio år och aldrig varit där tidigare, gjorde att de var som skogstokiga så fort vi drog igång. Hur kul som helst, såklart, och vi hade dessutom en överraskning i bakfickan: en splitter ny, osläppt låt fick världspremiär ikväll, och ryssarna var inte sena med att visa sin uppskattning. Fest efteråt, då vi fick till stånd ett litet druv- och kuddkrig, som avslutades när jag fick en gräddpipett över mig, signerad Joacim. ☺

Vaknade upp utanför Dudley Zoo, som faktiskt var öppet. Hade gärna velat gå dit, men det blev aldrig läge för det. Istället vandrades det på stan, hängdes på bussarna och i det lilla, gemensamma omklädningsrummet.

Stod återigen och tittade på hela the Poodles gig, och det var lika njutbart som vanligt! De har så starka refränger att man nästan blir mörkrädd! Och så är de ett mycket bra liveband, dessutom, vilket gör dem till en högklassig akt.

Under Krokus gig fixade jag upp min videokamera på ena sidohögtalaren och riktade den in mot scenen. Det var första gången på länge jag filmade giget, har annars gjort det kanske två tredjedelar av hela turnén. Då brukar jag bara ge kameran till Jukka, som sätter den nånstans vid mixerbordet (med blandat resultat - ibland ser man bara händer... - men oftast bra). Men idag var det inte möjligt, och jag ville hemskt gärna få avslutningsgiget på film. Dels för att det är sista chansen för den här gången, men också för att det brukar hända en del kul saker på turnéavslutningen.

Joacim hade köpt en barnleksak om en bondgård med ljud från djur som brukar vistas där, enbart i syfte att störa de andra banden. Han hade bett monitorsnubbarna att koppla på hans mikrofon, och under the Poodles intro, som består av lite mörka bastoner och argt hundskall, kunde man idag även höra får som bräkte och kor som råmade. :D  Krokus utsattes för liknande behandling, och Anders nynnade med i ett långt trumfill de kört varenda dag på hela turnén. "All in good fun", som jänkarna säger.

Man skördar vad man sår, heter det ju dock också... Med en turné-version av vår förra skiva, "Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken", följde en uppblåsbar gitarr med HammerFall-motiv. Vårt crew hade lagt vantarna på några sådana, och under ett speciellt parti i "Renegade", där vi tre strängbändare plus Joacim genomför en av våra få förbestämda koreograferade rörelser, kom de ut på scenen och svängde med "instrumenten" tillsammans med oss.


Sista låten på hela turnén var "Hearts On Fire", och vi hade som vanligt bjudit in de andra banden att sjunga med oss. Men de hade annat i tankarna, visade det sig. Istället för att samlas vid mikrofonerna bildade de en cirkel kring Anders trumset och började plocka ner cymbalerna.



Något överförfriskade och fulla i fan var de nog, för det tog inte slut där. De fortsatte att ta bort trumma efter trumma och kasta omkring med dem och spela på dem på scen! Snart var det totalt kaos, och det mynnade ut i att Jakob, sångare i the Poodles men också duktig trummis, avslutade låten på trummor, Toni från Krokus fick Magnus bas och hela scenen var fylld av folk. En värdig avslutning på en fantastisk turné, där alla hade trevlig och kom bra överrens. Tack till samtliga som färdats tillsammans med oss i Europa de här sex veckorna, det har varit en helt otrolig tid och förmodligen den bästa turné vi gjort någonsin, på alla plan. Och det kommer direkt från hjärtat. Vi hörs!

/Oscar

Efter att ha blivit ivägdragna från den gemytliga irländska puben alldeles för tidigt blev det ett par avsnitt av - vad annars? - Little Britain. Halv åtta på morgonen blev vi väckta och upptvingade ur bunkarna och upp på däck. Frukost. Den här färjan var ca fyra timmar lång så Joacim (såklart) hade bett turnémanagern Wolfgang att fixa hytter. Vi delade med varandra, för omväxlings skull, och jag åkte på Anders. Som tur var snarkade den stora lufsen inte, utan sov snällt som han blivit tillsagd. Jag kollade på ännu ett avsnitt av "The Wire" och slumrade sen jag också. När vi vaknade av ett enormt högt meddelande i högtalarna som sa attdet var dags att pallra sig ner till bildäck alternativt utgången på färjan om man var till fots, tog det några sekunder att haja var man var nånstans. En snabb titt på klockan visade attvi kunde ligga och dra oss en stund. När vi låg där och tittade i taket i varsin säng kom givetvis tanken om huruvida man kunde sparka i taket från en horisontell ursprungsposition, ni vet sådär som man tänker ibland? Så här såg det i alla fall ut från min betraktningsvinkel:

Irland, ja. Det var sagt att vi skulle ta en färja klockan sju och att alla var tvungna att gå av bussen. När vi sen startade färden från Glasgow - som f.ö. gick via Belfast på Nordirland, men enligt oskrivna turnéregler har man aldrig varit där om man sov, så de flesta av oss har fortfarande aldrig varit där - kom det nya rön. Färjan skulle nu gå klockan tio på morgonen, och alla var tvungna att stiga upp. Inga problem, tänkte nog de flesta av oss och gick till kojs. När jag gick upp för att pissa på natten - det blir en del turer upp och ner p.g.a. de mängder vätska man dricker under gig och efteråt - var klockan halv fem och bussen stod still. Efter förättat värv skrämdes jag halvt ihjäl av en sömndrucken Joacim, som satt i trappan och väntade på att toaletten skulle bli ledig. Vi kikade ut och såg snart att bussen var ifärd med att köra på en färja. Jag gick upp och föll genast i djup sömn, medan Joacim, som är lite orolig av sig i sådana här sammanhang, satt uppe under hela den en och en halv timme långa och extremt vingliga båtresan över sundet. Vaknade vid tiotiden, i ett nedgånget hamn/industrikvarter. Get-in på giget var vid ett, så jag gjorde en PBJ-macka (peanutbutter-jelly) och kollade på UFC 67: All Or Nothing, som jag dragit ut på in i det längsta för att hela tiden ha lite MMA att ta till. Såg Mirko "Cro-Cop" Filipovic imponera stort - egentligen gjorde han exakt vad alla förväntade sig av honom - mot Eddie Sanchez när han överväldigade mexikan-amerikanen i första ronden. Vilka potentiella kanonmatcher som finns på pappret i heavyweight-divisionen! Avslutade med ännu ett avsnitt av en otroligt bra TV-serie jag nyligen upptäckt, "The Wire". Jag har sagt det förut och jag säger det igen: om jag bara fick ha en enda TV-kanal skulle det bli HBO, tveklöst!

Guinness-bryggeriet ligger som bekat (eller?) i Dublin, och det var dit kosan styrdes när alla vaknat till liv och fått nåt i sig. Vi har fått sällskap av Mark Hoaksey från PowerPlay Magazine (nej, inte TV-spelstidningen) i ett par dagar, han ska skriva ett turnéreportage,och han, Joacim, Anders och jag (så ovanligt...) tog en taxi till sagda ställe. Det kostade €14 per person - på Irland har de nämligen Euro, som alla säkert vet :-P - och för det fick man fritt tillträde till de sju våningar stora (höga?) museet över konsten att göra en perfekt Guinness och dess historia. Om man läste noggrannt vid de olika stationerna kunde man utröna att det är tack vare Arthur Guinness vision som man idag kan åtnjuta det svarta guldet. T.ex. kunde man lära sig att han ärvde £110 av sin far, som han använde för att starta upp sitt eget bryggeri på St. James's Gate. Till en början bryggde han ale också, men övergav det till förmån för sin nya upptäckt, som egentligen kom från London. Han trodde så starkt på brygden att han skrev hyreskontrakt för fastigheten och marken bryggeriet låg på i smått otroliga 9000 år! Eftersom det här var på 1700-talet var tyckte säkert fastighetsägaren att han gjorde en grym affär, men nu ter sig £45 per år (!) löjligt liten.

Vi fortsatte färden upp i huset, och kom så småningom fram till målet: baren längst upp. På vägen dit mötte vi flera som Anders genast liknade vid engelska fotbollssupportrar, trots att de förmodligen bara var helt vanliga engelsmän. Han beslöt sig för att låtsas vara en av dem, och började rusa upp för trapporna och skandera "EnGland, EnGland" (med ett starkt 'g', som sig bör). Mark skämdes lite grand, tror jag, men tyckte nog det var kul också. Vi garvade och det blev en grej som upprepades med jämna mellanrum under resten av dagen.
Med inträdet fick man också en pint Guinness, direkt från "kranen". Det sägs ju att "Guinness doesn't travel", vilket betyder att smaken förändras vid transport, så det här var väl så nära Arthur's vision man kan komma, antar jag. De fyllde glasen till tre fjärdedelar och lät dem stå i ett par minuter så att vätskan skulle lägga sig och gå från grumligt till svart. Sen öste de på med resten, och det var dags att dricka.


Jag tycker normalt inte om skiten, men jag beslöt mig för att dricka upp den ändå. En pint måste man ju ha fått i sig i livet, resonerade jag.Var definitivt inte det godaste jag någonsin smakat, men ner skulle den och ner gick den. Skummet på ovansidan var lustigt, väldigt krämigt. Som synes...


Giget ikväll var den sedvanliga rockklubben, men stämningen bland irländarna i publiken var otroligt god! Kanske hade de druckit en hel del av sin nationaldryck, kanske var de bara i extas över att äntligen få uppleva lite heavy metal live, i vilket fall som helst var de överlägset mycket högljuddare än t.ex. sina London-kollegor, trots att de var cirka hälften till antalet. Efter en bra konsert av samtliga band, skyndade vi oss ut för att hinna åtnjuta åtminstone en liten del av en äkta irländsk pubafton. Pontus i the Poodles hade nog varit här förut, för han visste precis vart vi skulle gå. Tyvärr blev det bara 30 minuter för oss och en bråkdel längre för de andra, innan bussarna stressade iväg till nästa gig. Men det var länge nog för att ta pulsen på Dublin, lyssna till lite folkmusik och se lokalbefolkningen dansa. Och höra följande kommentar från scenen, när några överförfriskade herrar började ta ton själva: "We fucking played that song ten minutes ago!". :-D

Första gången i Skottland för de flesta av oss, och vi var lite nyfikna på hur det skulle vara. Hade nog för höga förväntningar, för Glasgow var ingen kul eller annorlunda stad alls. Vi gick runt i ett par timmar, och det såg mest ut som det gör i Storbritannien. Folk som hade varit här förut informerade om att Glasgow var en industristad och att Edinburgh är det som gäller. Det har jag hört tidigare, så man kanske skulle ta sig en semesterresa till huvudstaden i framtiden?
Giget var på ett universitet, och för en gångs skull (skullle det visa sig) på den här ö-svängen var backstagerummet inte bara beläget långt bort från scenen, så man slipper höra allt som försiggår där under kvällen, utan också både rymligt och trevligt. Cateringen var även den av hög klass, och stämningen var fortsatt god i sällskapet. Annars brukar det komma en lågdipp när det är sex-sju dagar kvar, oftast beroende på att slutet är nära men ändå så långt borta. Antar att det är ytterligare ett bevis på hur lugn och smärtfri den här turnén har varit, tack vare samtliga 25-30 inblandade.

Att spelställena har varit av kalibern mindre, d.v.s. rockklubb snarare än hallar, har vi vetat om från början. Alla har varit införstådda med att det blir lite som att börja om från början i ett nytt territiorium man knappt varit i förut. Trots det är det svårt att anpassa sig till sådana saker som att omklädningsrummen är kalla och trånga, scenutrymmet litet, bussen inte kan stå vid giget och dylikt. Det är lite grand som att inte få gå hem när man vill trots att man bor där, utan man måste vänta till någon säger att det är ok. Det är en sak om man måste hänga på giget hela dagen om man har gott om plats och det är behaglig temperatur, en helt annan om situationen är den omvända. Trots det verkade samtliga vid gott mod, den här turnén har verkligen varit smidig och bra på alla sätt!

Det var Joacims födelsedag igår. Dessutom var vi på väg till London, och våra vänner fotograferna Micke och Uffe från Stockholm var på besök, så vi gick givetvis ut och firade. Det hela inleddes på en indisk restaurant i närheten av Queensway Station, och fortsatte sen på Bröderna Olssons (japp, de har ett sånt i London också!) samt Crowbar. Det var ett bra drag hela kvällen, och alla utom Magnus var ute. Ingen mådde speciellt bra dagen efter, men det var det värt! :-)

Tredje gången i London för vår del, och samtliga gig har varit i Camden. Anders, Joacim och jag knallade runt i stadsdelen en stund, de har en massa marknader och dylikt. Harman varit här nån gång tidigare, är det emellertid inte så enormt upphetsande, så vi hamnade rätt snart på giget igen. Anders handlade en tuff, röd CCCP-tröja som han hemskt gärna vill ha med i den här bloggen. Vi får se hur det blir med den saken.

När vi kom tillbaka hade förbanden anlänt i sin buss, och direkt lyckats med konststycket att bli inlåsta i omklädningsrummet. Dörren hade helt enkelt gått i baklås, och vi surrade som flugor runt uppståndelsen i hopp om att det skulle bli tal om att sparka upp den. Tyvärr har vi bra och händiga roddare, så de skruvade ut handtaget och låskolven och fick på nåt sätt upp dörren. :-(  

Min pappa föddes här i Belgrad, så att komma hit och lira är för mig väldigt speciellt. Eftersom landet har utsatts för så enormt mycket de senaste femton åren finns här en jättelik vi-mot-dem-mentalitet, och det faktum att jag har serbiskt (jugoslaviskt) ursprung har en klar effekt på folk här, det är nästan så att de är lite stolta över det. Vilket visade sig under giget, när Joacim presenterade bandet och kom till mig. "Half Swedish, half Serbian", sa han, och taket formligen lyfte på SKC ('sä-kä-tsä' uttalas det, tydligen). Det var den coolaste grejen jag varit med om i hela min karriär, håret stod rätt upp på armarna och i nacken, och jag njöt till fullo varenda sekund! Publiken var helt fantastisk hela giget, vilket brukar vara fallet i städer som inte har så mycket metal-gig; de är helt enkelt utsvultna.

Det var fest efter giget, på ett ställe som heter Voodoo, och det var det sjukaste jag sett! En liten, rökig lokal - vilket i normala fall räcker för att vi ska gå därifrån - helt full av långa människor. När vi är ute bland folk brukar man alltid se Anders huvud sticka upp som en svamp ovanför alla andras, men den här gången räckte det inte ens att stå på tå, jag såg ingenting alls för alla långa människor. Stackars Stefan stod inte ut speciellt länge utan drog hem, med Magnus i släptåg, efter bara en liten stund. Vi andra stannade kvar till de stängde, och fortsatte lalla i hotellkorridoren klockan fem på morgonen. Joacim testade en taekwan-dospark på en tavla som hängde där. och den ramlade givetvis ner. Då skulle Anders visa hur en riktig round-house ser ut, och valde hotelldörren som mål. Det tyckte den inte om, utan straffade honom genom att skapa ett irreparabelt avtryck i form av ett hål i sitt yttre.


Morgonen därpå bekände Anders sin synd för hotellpersonalen, men först berättade han för mig vad som egentligen hänt. "Lyssna på den här ursäkten", sa han sen och vände sig till tjejen i receptionen och började ljuga. Hon sa att de skulle skicka upp någon för att kolla på det, och så var det inte mer med det. När vi skulle checka ut dagen därpå sa hon (samma tjej) att de nog ville ha betalt för skadan, närmare bestämt €205. Vi tyckte hon sa "kronor", och mycket riktigt! Det visade sig att hon bott i Sverige i tio år - i Malmö, dessutom! - och pratade svenska! Torsk, som man kallar det, tur att ingen av oss sa nåt obehagligt eller elakt, det var illa nog med den vita lilla dörrlögnen...

Vi har lirat i Petöfi Csarnok en massa gånger förut, men som så ofta på den här turnén vad förköpen bättre än nånsin tidigare. Sånt är alltid inspirerande och gör att man ser extra mycket fram emot konserten. Stod och tittade på hela the Poodles spelning, och jag måste erkänna att de är ett av de bästa banden vi någonsin haft som förband! Fick gåshud flera gånger under deras 30 minuter, och det hör inte till vanligheterna numera. Visserligen är de flesta låtarna väldigt anpassade - d.v.s. det mesta av krutet är lagt på refrängerna och förräfrängerna är oftast bara en eftertanke - men herrejävlar, vad refrängerna sitter! Jag har haft en av deras låtar, en ny en som heter "The 7th Seas", på hjärnan VARENDA DAG sen turnén startade! Fruktansvärt bra, och de låter otroligt tight och grymt live, vilket definitivt märks hos publiken som alltid ger dem ett väldigt bra mottagande.

En ny present från de trevliga killarna (?) i Sabaton väntade oss i Budapest, i form av en jättelik dildo. Kul att de tänker på oss, men jag är inte så säker på att deras känslor är besvarade... :-P

Innan giget gick en laddare Anders nyligen köpt till sin telgelstens-Nokia sönder, och eftersom det är tradition att kasta saker här i Budapest försökte vi sabba den svarta plastbiten mot kaklet i duschen. Den lille rackaren visade sig vara otroligt mycket mer hållbar än vi kunde anat, och det tog nog en 20-30 stenhårda kast innan vi fick upp ens ett hörn på den. Några gånger till mot elementet var lyckat, och till slut var det inte mycket kvar av den.
Det visade sig dock att det fanns en hel del kvar i kastnerven, för efter giget började det rycka i den igen. Anders och jag satt kvar till alla dragit ut till bussen, och gick sen lös på ett halvt lock halvlitersöl som stod kvar i kylen. Vi har hela bussen full med alkohol, det råder definitivt ingen brist på sånt, så vi högg in. Vi kastade från omklädningsrummet in i duschen, där burkarna bokstavligt talat exploderade mot kaklet. Konstigt att något sånt kan vara så här kul, men det är det!