Nu har jag, slutligen bett henne att inte höra av sig till mig, på något sätt eller i någon form, om hon inte är villig att samtala tillsammans med en psykolog.

Nja äh ni vet inte hela historien, men mamma har inte funnits där någonsin så nu när hon själv känner sig ensam passar hon på.

Jag orkar inte det, jag orkar inte må dåligt eller uppbåda krafter och fejksmil för

att träffa henne nu när hon aldrig varit där för mig förut.

Varför ska jag träffa dig nu frågade jag?

- För att jag är din mamma?

- När ska du börja bete dig som en sån då, tänkte jag för ordet mamma är väl inte en titel man kan ta åt sig äran från om man inte agerar därefter.

Nu när mormor är borta har hon fått för sig att jag borde åkt på hennes födelsedag och visat upp min familj (som hon f.ö vägrat träffa) för hennes vänner, anklagelserna har haglat och inget av det jag säger går fram (mamma har alltid bara hört det hon vill höra, tyvärr) så sa jag. <em>"Jag orkar inte att du hör av dig med ett år ibland ett halvårs mellanrum när du behöver hjälp, eller när det passar dig."</em> Jag pratar gärna med dig om vi får hjälp av en psykolog för att kommunicera.

Det vägrar hon med orden: Du är ju min dotter, vi kan prata med varandra och jag behöver ingen psykolog för jag älskar dig.

-Men om hon verkligen älskade mig och jag konstant hävdar att jag vill ha en psykolog med borde hon inte då gå med på det?

Det hade jag gjort för mina barn i alla fall.

Jag har brutit med mina föräldrar så ibland känner jag mig otroligt ensam … som idag fast mannen är på väg hem och sonen snusar i sin säng.

Jag har brutit med pappa för att han är alkoholist och mamma för att … min mamma är en udda person som ALDRIG varit närvarande och då menar jag aldrig, inga aktiviteter, inga skolsaker, inte ens studenten var hon på. När jag träffade min man kom hon inte och hälsade på, hon har aldrig träffat de två viktigaste männen i mitt liv (min man och min son) på grund av att hon är lat och inte hade lust att masa sig över fast hon åkte förbi flera gånger i veckan och vi bor precis intill stationen …

Jag saknar bara pappa, eller jag saknar den pappa som pappa var när han inte var full.

Jag längtar så att det gör ont. Fast det var längre sen jag bröt med pappa är det honom jag saknar men pappa fick välja sin familj eller spriten och han valde flaskan. Jag har lovat att min son aldrig ska få uppleva det som jag upplevt med en alkoholist i min familj alltså är mitt val självklart även om valet gjordes för min skull många år tidigare än jag fick barn.

Men det kan inte hjälpas att jag saknar ibland och att jag känner mig övergiven för trots allt gav jag pappa ett val, välj ditt barn eller spriten och när valet för honom var så lätt är det väl inte konstigt att man känner sig övergiven ibland?

Börjar med en skönlitterär text jag skrev om mitt liv förut någon gång.

Hennes allra första barndomsminne består av en 70-tals tapetserad blommig hall, fulla föräldrar och en haschrökande bror. Att tänka på den där dagen får henne att gråta. Hon kunde inte gråta då så hon har en hel del att ta igen.

Det är alltså helg, tidigt 80- tal mamma har tagit henne med till några vänner och kommer hem sent.
Pappa slår mamma över ansiktet. Mamma gråter, tappar nycklarna på golvet. Flickan kan än idag minnas var de landade.
Tindra förstår ingenting. Hennes pappa slår mamma.
Tindra undrar ”Får pappor slå mammor?” Hon har ingen att fråga men tänker att det kanske man får eftersom ingen kommer och hämtar pappa.

Storebror hör skriken och skyndar ut till Tindras räddning. Storebror leder henne bort från hallen, ut i köket till den gamla soffan. Tindra stirrar  djupt ned i det linoleumgröna  golvet och känner lukten av sin bror men kan inte identifiera den.
Han luktar hasch.

När Tindra är fem år får hon bli mamma åt sin mamma. Tindrasmamma sitter vid köksbordet. Lampans starka sken lyser flickan i ansiktet men hon blinkar inte för mamma gråter. Tindra tycker att det är läskigt när mamma gråter

Mammas profil speglar sig i fönstret, ute är det becksvart. Hon håller huvudet i sina händer och snyftar, högt.

- Varför gråter du mamma? Mammas gråt blir intensivare. Bordet är av ljust trä och Tindra  når precis upp till kanten. De har inte så många möbler ännu. De har nyss flyttat ifrån pappa. Mamma och pappa bråkar mycket och Tindra frågar.
”Mamma har pappa varit dum?”

Mamma nickar, Tindra kramar mamma. Mamma är slapp i lederna och hon bara gråter.
Tindra försöker trösta så gott det går. Hon är fem år och förstår inte varför de måste bråka men det gör ont i henne när mamma gråter.

Nio år gammal smakar Tindra alkohol för första gången, Tindra och kompisen Ella har ”bytt ut lite öl” ur pappas flaskor mot vatten. Bara lite, knappt så det märks men de smakar i hemlighet i hennes rum en kväll när Tindra sover över. Flickorna är eniga, de förstår inte hur deras föräldrar kan dricka något så vedervärdigt.

Elva år gammal häller Tindra ut två stora flaskor Absolut i diskhon och fyller dem med kranvatten. Farsan blir jättearg, sen gråter han och  säger att han inte kan rå för att ha dricker, han mår ju så dåligt, är så ensam …
Tindra tycker att det är konstigt, han har ju Tindra. Det är konstigt att både pappa och Tindra känner sig ensamma fast de inte borde behöva vara det. Tindra känner stor skuld över att hon inte kan få pappa att känna sig omtyckt.

Tindra tror att det är hennes fel att pappa dricker.

När Tindra är tolv år är hon känns det som om styvfarsan alltid är full. Tindra tycker inte om honom alls, han försöker göra konstiga saker med tindra och tindra har börjat låsa dörren hemma. Kanske hoppas hon att mamma ska förstå då men det händer aldrig att mamma undrar varför hennes tolvåriga dotter låser dörren.

Tindra tror att det är hennes fel att mamma inte bryr sig om henne …

Tindra försöker synas på andra sätt, Tindra skolkar, klär sig först i kängor och bomberjacka, sen i utmanande kläder och det sista fungerar för när styvfarsan någon gång berömmer Tindras klädval blir mamman rasande svartsjuk och kallar Tindra för hora. Tindra blir förstås ledsen men … mamma såg henne i alla fall och Tindra är faktiskt mest rädd för att vara osynlig.

I denna ålder handlar allting om att överleva, det handlar om att försöka få mamma att se henne utan att skrika. Det handlar om att inte göra pappa upprörd, för när pappa blir arg är Tindra så rädd för honom att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Livet handlar också om att hinna låsa dörren för att slippa ”gubbens” påhälsningar. Ibland när styvfarsan försöker ta sig in och hon hunnit låsa så brukar Tindra ligga med kudden hårt tryckt mot huvudet och drömma sig bort. Ju mer han sluddrar desto hårdare blundar hon. Försvinner bort i barndomens tidiga låtsaslekar.

”Om jag bara blundar tillräckligt hårt så försvinner han, monstret, den onde. Om jag blundar tillräckligt hårt så börjar de älska mig och slutar dricka. Kanske, kanske om jag bara blundar tillräckligt hårt, försvinner han, smärtan, de hårda orden. Kanske om jag bara blundar tillräckligt länge så kommer mamma in, kramar mig och säger att det bara var en otäck dröm.”

Tindra tror att det är hennes fel att styvfarsan tar på henne på kvällen.

Tretton år gammal hade Tindra sin första egna fylla. Det var på Jannes land i en liten röd stuga med vita knutar. Lukten av gammal intorkad spya och en sjuhelvetes huvudvärk dagen efter är hennes starkaste minnen därifrån. När Tindra ligger där och vaknar till liv i en nerspydd säng på Jannes land tror hon att det är så livet ska vara och att hon bara har sig själv att skylla. Tindra tänker att allt nog blir bättre om hon själv häller i sig sprit. Det verkar ju som om alla andra måste det för att de ska må bra så Tindra försöker dricka bort sin ångest.
Det går inte så bra, Tindra blir sjuk av spriten, hon tycker inte den är särskilt god och inte mår hon bättre av den. Men hon försöker i alla fall, i några år framåt går hon på alla fester och tävlar gärna i ölhävning fast hon vet att hon kommer att somna eller kräkas upp hela maginnehållet dagen efter.

15 år gammal förlorar Tindra sin oskuld till en av sina kompisar. Han är några år äldre och fylld med droger när våldtar Tindra tre dagar efter hennes femtonårsdag på ett slitet biljardbord. Tindras kompisar märker alltihopa för sent, när de kommer har han redan tagit det enda hon verkligen brydde sig om. Det hon skulle spara till den man hon ville leva sitt liv med.

15 år gammal tror Tindra att det var hennes fel att hon blev våldtagen.

Tindra blir ihop med sin barndomskompis Felix, han har alltid skyddat henne och stöttat henne. Han säger att han älskar Tindra och vill gifta sig med henne. Tindra är inte kär i honom men hon tror att han är bra för henne. Han är trygg, han är stark och han skyddar henne mot de onda tankarna mot mamma och pappa.

Felix är en snygg kille, blond och lång med mycket muskler. Han ser stark och han är stark också får Tindra veta när han ett år efter att de blivit ihop slår Tindra i ansiktet för första gången.
Tindra förstår snabbt att det är hennes eget fel att han slår henne. Gång på gång faller han på knä och bedyrar att det inte ska hända igen. Gång på gång säger han ”jag älskar dig”, ändå slår han Tindra om och om igen. Tindra har lärt sig att killar ibland slår tjejer, pappa har visat henne hur det går till.

När Tindra är sjutton år har hon tvingat modern att välja mellan Tindra och styvfar, hon har, med kompisarnas hjälp, lämnat Felix och nu har hon gjort abort. Tindra går till skolan med axlarna nedsjunkna och luvan över huvudet. Hela hennes kropp vittnar om ett barn som inte mår bra. Sjutton år gammal har hon varit vuxen alldeles för länge. I sjutton år har hon kämpat för att överleva. Nu bor hon ensam i en egen lägenhet, försöker ta sig igenom gymnasiet och letar desperat över de pusselbitar som kan lappa ihop henne och göra henne hel…

Kan Tindra bli "Frisk", Kan Tindra bli som de andra barnen? ...
Kommer Tindra någonsin att synas?

Ibland längtar jag så innerligt att slippa mina alkoholfobiska känslor ¨så innerligt att jag bara vill lägga mig ned och gråta. Ångesten kommer flygande över att jag aldrig får träffa min bra pappa igen (för han kommer ju aldrig att sluta dricka sin alkohol).

Hela jag skriker "Låt mig bli "normal" ...Men vad är egentligen normal ?

jag vet inte för vad som för mig ter sig som normalt verkar i andras ögon vara fullständigt galet och vise versa ...

Ibland undrar jag om jag håller på att bli knäpp, det känns som jag halkar flera steg bakåt i mitt arbete bort från pappa. Ändå står jag här starkare än igår, starkare än förra året ...

Känner mig vilsen ...

Man mår bättre och bättre för varje dag om man kämpar har jag lärt mig!

JAg är glad att jag tagit mig hit där tankarna bara kommer i perioder. Just nu, idag är det ensamhetstanken som gnager. den som gör sig påmind eftersom man valt bort det dåliga men det tar tid att bygga upp det nya.

Ibland är det ensamt när man inte kan falla tillbaka på gamla vänskaoer eller i en förälders trygga famn. Ibland kan jag känna att jag har ingen om något skulle hända mannen och sonen. visst finns det folk runtomkring mig idag, men inte på samma sätt som det gör för dem med sunda relationer till sin bakgrund.

Min man är ute med en kompis och spelar biljard, en gammal kompis som han känt i femton år. Jag är glad att han har det så, men det finns en avundsjuka över att jag inte kan ha det så. Det gamla dåliga vänskaperna, de vänskaper som en gång höll mig vid liv fick jag bryta med för att inte fastna i det svarta. Precis som jag fått bryta med pappa och mamma för att kunna leva och bli en något sånär normal människa.

Jag vet att hade jag levt kvar och haft dessa människor runt omkring mig idag så hade jag själv suttit där kring fotbollen på krogen. Jag hade inte varit jag, inte pluggat, inte haft en sund familj.

Och jag vet att mycket av min övergivenhetskänsla beror på att pappa kunde lämna mig mitt i natten och gå genom bergslagsskogen och supa med grannen, jag var fem år första gången det hände. pappa kunde läna mig på bilvägen om det inte passade när jag sa något så enkelt som till exempel vi kör åt fel håll.

Kan du tänka dig en förälder som slänger ut sitt barn att gå hem på motorvägen. jag var sju år första gången det hände ...

Övergivenheten är en märklig känsla, den kryper längs ryggraden och fast jag vet att min man snart är hemma och att han haft det bra kan jag bli avundsjuk för att jag inte har möjlighet att falla tillbaka i gamla goda minnen med en gammal vän.

Pappas och mina samtal, på den tiden det begav sig var ofta knepiga. När jag började förstå att jag inte orkade med pappas skuldbörda  rnt 20 så lät det ofta så här

Pappa säger: Jag mår så dåligt.

Jag svarar: Gå till doktorn

Pappa säger: Jag är så ensam.

Jag svarar: Du får skaffa dig en hobby

Pappa säger: det är inget roligt

Jag svarar: Skaffa dig en rolig hobby då.

Pappa säger: Du är dum

Jag svarar: Ja jag vet.

Pappa säger: Jag är sjuk.

Jag svarar: Gå till doktorn

Pappa säger: Jag kanske borde ta livet av mig.

Jag svarar: Jag orkar inte lyssna.

Pappa säger:  Typiskt dig du är värdelös.

Pappa säger: Du besöker mig aldrig

Jag svarar: jag var där igår.

Pappa säger: Du lyssnar inte, jag är sjuk.

Jag svarar: Jag lyssnar, gå till doktorn om du är sjuk

Pappa säger: Du är så korkad som du är du förstår inte hur ensam jag är.

Jag svarar: Pappa, du måste sluta dricka.

Pappa säger: Jag dricker ju för att jag är så ensam och du aldrig är där.

Jag säger: jag är där och lyssnar mer än de flesta barn, men du är ensam för att du inte gör något av ditt liv.

Pappa säger: Dra åt helvete.

Sen brukade han slänga på luren. Jag undrar när jag blev så värdelös i pappas ögon. Var det före eller efter att brorsan dog?.

Idag slipper jag och jag mår mycket bättre men sorgen för pappa är oändlig.

Min pappa skulle inte sluta sådär. Min pappa skulle ju vara min hjälte.

Jag är så glad, när jag ser tillbaka, att jag tagit mig detta mod. Det är inte lätt att veta att pappa lever i missär och inte kunna hjälpa. Pappa är för gammal han kommer att supa ihjäl sig och jag går näsan bara och väntar på beskedet.  Men jag är rädd. Kommer jag att känna frid då? Eller sorg? Eller skuld? Eller lättnad? Eller alltihop i ett enda stort virrvarr?

Undrar om han trots allt vet vad han betytt för mig, den bra delen av honom?

Ibland finns det saker som inte går att förklara, för att om man försöker förklara den känslan så blir den jättetöntig och jätteliten och så finns den inte lika mycket som den finns i hjärtat.

Ibland vill man så desperat förklara att det bara stakar sig ...

Ibland tror man att om jag säger det här högt så blir det betydelselöst, fast det inte är betydelselöst för det man känner är väl alltid betydelsefullt?

Jag avskyr när en liten sak bli jättestor bara för att …egentligen utan synbar anledning men när det finns saker som är fastetsade i ens inre sen förut så är det inte så lätt att slå bort det.

De där jäkla hjärnspökena som gör att jag alltid tänker på en sak femtioelva gånger innan jag kan tala om den är jobbiga. Ibland händer det att jag inte ens kan tala om den för att jag inser att den inte var nödvändig och då har jag ändå spenderat åtskilliga timmar med att tänka på det ...

Hur sjukt är inte det?

Jag blir alltid så knäpp dagen innan mensen och de första mensdagarna. Det är som ett stort svart "LÄMNA MIG INTE" moln sprider sitt gift i mig.

Jag brukar aldrig säga något bara titta surt på söta tjejer som går förbi mig på stan och få ett extra hugg i hjärtat om sambon säger något positivt om någon (vem det än är) det är ingen svartsjuka som yttrar sig på något annat sätt än inom mig och jag vet att den här helt galen.  Därför kan jag prata om den här där han inte hör och inte behöver veta eftersom det inte finns något relevant att veta.

Jag menar de söta tjejerna på stan är inte alls den typen min sambo brukar titta på. Det är helt enkelt jag-är-tjock-och ful för jag är uppsvullen inför menssjukan som kommer fram. Och jag hatar den, jag har ont, blöder och vill bara dö och då känner jag mig som ynkligast och ledsnast i världen ...

aaaaaaaaaaaaah

I bland är det skönt att bara vara utan att göra någonting. Ibland går inte det heller att förklara. Bara känslan av att efter en lång dag få andas och inte göra någonting. Det behöver jag ibland, jag trodde alla gjorde det. men det här verkar vara unikt. man måste tydligen minst se på TV eller något för att det ska vara okej att bara vara. Om man gillar tystnaden då? Räknas inte det? varför i så fall?

Jag tar ett steg i taget, han var och grillade med jobbet och jag frågade inte. Jag frågade faktiskt inte om vad han hade druckit.

Det var fem dagar sedan och jag klarade det ... Visst jag tänker på det men jag tog mig över den första hävla tröskeln och jag fixade det!!!