Så, varje enskild bedömare måste självständigt avgöra – utifrån sina egna unika förkunskaper – vad som låter trovärdigt, vad som låter intressant att forska vidare i, vad som låter rimligt eller orimligt, och efterhand vad man kan känna sig säker respektive osäker på.

Jag kan inte nog understryka detta, att jag inte vill pracka min egen övertygelse på andra, utan tvärtom uppmana var och en att kritisk bedöma det jag skriver och självständigt avgöra om det är värt att forska vidare i ämnet eller inte.

Men till journalister i Väst vill jag ända säga: Om detta må ni berätta! Dvs., ni bör uppmärksamma vittnesmålen kritiskt. Ni får inte sticka huvudet i sanden inför dessa hemska uppgifter. Ni måste praktisera det moraliska ansvaret att bry er om att granska materialet. Ni bör kritiskt bedöma det och låta era läsare ta del av de tankar som ni själva tänker om det. Det är omoraliskt av er att bara backa undan enbart för att ämnet är svårt, eller för att det inte är "inne". Saken är allt för allvarlig för det.

Vad kan man så begära av bevisföring i en sådan sak som denna? Och var ligger rätterligen bevisbördan?

Till att börja med så kan man inte begära så mycket av bevis i ett kritiskt inledningsskede. Man måste ju bilda sig en något osäker startpunkt att gå vidare utifrån. Och då måste man börja med att ställa egna frågor, idka personlig research och granskning, och återigen ställa nya egna frågor, idka resarch och granska. Efterhand får man då höja tröskeln för beviskravet, och man bör inte skriva om saken innan man själv har kommit en god bit på väg med detta jobb.

Man måste också ta i beaktande hur svårt det är att bevisa något positivt om vad som äger rum inom ett slutet tvångssystem, där stora resurser läggs ner på att bevara hemligheter, där man undanröjer och hotar människor som yttrar sig kritiskt, och där en stor statlig propagandaapparat är inkörd med att hitta på lögner och sprida osanningar som kamouflage mot besvärande fakta. Att ett sådant system finns i Kommunistkina vet vi ju redan, via Amnesty International och många andra källor som uppmärksammar tortyr och lokala massavrättningar etc. Dessa fakta känner vi till sedan tidigare, helt oberoende av de nya uppgifter som nu finns om en utrotning av falungongare.

En av de likheter som föreligger mella nazisternas utrotning av judar och kommunisternas utrotning av falungongare är att det tar så lång tid innan vittnesmål och uppgifter sipprar ut till omvärlden, och i båda sammanhangen ifrågasätts uppgifterna. Vi får alltså inte glömma bort hur skeptiska många människor var till det som påstods om nazisternas utrotning av judar innan krigsslutet 1945. (Jämfört med punkt 1 av de sju likhetspunkterna nedanför). Så, vi måste successivt höja ribban för våra beviskrav, utan att vara allt för stränga i inledningsskedet.

Betänk också hur man bedömer en person som står i ett klassrum och visar upp sin arm där siffrorna i huden finns kvar. Kan man lita på en sådan person, som påstår sig ha överlevt en vistelse i ett rent utrotningsläger?

Här är det ju så, att vi har inte bara den enskilde personens vittnesmål att utgå ifrån. Historien är nedan skriven, och vi hittar den i våra historiska läseböcker. Vi "vet" redan att nazisterna utrotade 6 miljoner eller 5 miljoner judar. (Den korrekta siffran är 5 miljoner, enligt en gedigen omvärdering som gjordes i början av 90-talet. Dvs., drygt 5 miljoner judar utrotades av nazisterna, kanske rentav så många som uppemot 6 miljoner. Och vi bör idag inte hävda att det rör sig om mer än 5 miljoner, för att inte ge några revisionistiska nazistfabulerare det onödiga argumentet att vi inte håller oss till fakta.)

Men åter till frågan. Hur skulle vi ha bedömt det vittnesmålet, ifall det vore det första vi någonsin fick höra om Förintelsen? Skulle vi inte då rygga förskräckt tillbaka och undra på om den person som står där och visar sin arm verkligen är riktigt klok? Är det inte bara en simpel tatuering hon har där på armen? Hur kan vi lita på hennes vittnesmål, om hon är jude och följaktligen har ett intresse av att smutskasta de judehatande nazisterna? Skulle vi utan vidare tro på hennes berättelse, om hon hävdar att tusentals, kanska hundratusentals eller miljoner judar har utrotats? Att faktiskt många av dem har gasats ihjäl på sina håll, och att traktorförare i Ukraina regelbundet skyfflar igen likhögar? Låter det inte lite väl… vad skall vi säga… otroligt?

Idag finns anläggningarna i Aushcwitz kvar att beskåda för allmänheten. Dit kan man resa och läsa inskriptionen "Arbeit Macht Frei", man kan titta på rester av gaskamrar och krematorieugnar, och man kan t.o.m. få se exempel på staplade ägodelar som plockades av judarna. Men är inte allt detta skådespel? Hur kan vi säkert veta att ingen försöker lura oss? Det går ju att bygga upp kulisser och spökstäder för att göra filmer, så hur mycket """bevisar""" egentligen ett museum över Förintelsen?

Svaret är, att bevisningen inte hänger på någon enskild detalj hit eller dit. Den är så överväldigande, och så mångfasseterad, att ingen människa har möjlighet att gå genom allt. Att bara försöka läsa dokumenten från Nürnbergrättegången är ju en pers för sig. Och där vet vi ju att t.o.m. bödlarna själva har suttit och erkänt sina illdåd, missgärningar, övergrepp, och sina beordrade massmord. Dock sade de flesta av dem att "vi lydde bara order". Och det är väl den kusligaste faktauppgiften av dem alla? Eller?

Tyskland befann sig ju i krig under åren 1942-1944 då större delen av utrotningen administrerades. Kommunistkina däremot har en växande ekonomi som göds av gynnsamma lån från USA, och från medlöpare av alla de slag från hela världen, inkl. t.ex. den svenska vapenimporten. Så, det är enklare för kommunisterna att hålla sina hemligheter intakta, att hålla kvar tyglarna i maktapparaten, och att fortsätta bedåra omvärldens alla idioter med sina mest ytliga framsteg.

Tänk också på hur det skulle vara om du för första gången i ditt liv fick se ett fotografi av en uttorkad och magrad människokropp från Auschwitz? Hur skulle du då kunna veta att inte det fotot var fejkat? Att det inte bara var någon döende gubbe från långvården som någon hade placerat på ett märkligt ställe?

Ytterligare en jämförelse: hur vet vi att jorden rör sig runt solen, att människor verkligen har landstigit på månen (där vi ju inte själva har satt vår fot), eller att Darwins evolutionistiska syntes har något för sig och är bättre än den som LaMarck framlade, eller den som Darwins farfar omhuldade?

Ingen av dessa saker är oifrågasatta, och allra minst är Dawins teorier det. Men om dem alla gäller en enkel sak. Samtliga fakta som vi känner till överensstämmer med dessa teorier, och inget faktum motsäger dem.

Så, vår väg att uppnå säker kunskap i så besvärliga ämnen som detta handlar om induktion och integration. Vi kan vara säkra på vår sak när bevisen är överväldigande, och ingenting talar emot dem.

Där befinner vi oss (ännu) inte vad gäller kommunisternas utrotning av falungongare. Vi befinner oss långt därifrån. Men… samtidigt befinner vi oss i ett läge då vi måste ställa frågor, och vi måste komma ihåg vem som är moraliskt ansvarig för att påta sig bevisbördan.

Är kommunisterna beredda att släppa in oberoende observatörer som får granska de utpekade fängelserna, sjukhusen, interneringslägren, koncentrationslägren och utrotningslägren? Får alla länders regeringar, och alla länders största tidningar och tv-kanaler lov att skicka representanter in i djupet av Kina, där de oberoende av varandra får efterforska var Li Shuqin tog vägen, och vad hennes släktingar och bekanta har att säga om det? Får journalister lov att inne i Kina samtala med alla som kan berätta något om det våld som har drabbat Zhang Zhongyu, samt besvara frågor om varför hans mor dog i förtid? Om inte, varför inte? Vad är det kommunisterna vill dölja för omvärlden?

Och den logiska slutsatsen är: att om inte kommunisterna ställer upp på att låta västerländska medier på plats inne i diktaturen få reda ut dessa saker så ligger den moraliska bevisbördan i all sin tyngd på kommunistregimens axlar. Det är då kommunisternas sak att bevisa att det som He Xiulan (se nedanför) påstår om dem, inte är sant. Det är inte hennes börda att behöva bevisa sanningshalten i det hon säger. För det är ju gangsterregimen som ansvarar för slutenheten och mörkandet. Det är kommunisterna som skall ställas till svars för det de vägrar att besvara, inte falungongarna för de faktauppgifter som de har svårt att bevisa pga. det rådande förtrycket. Det är förtryckarna som vi måste ställa till svars.

Här skall jag nu citera ett av mina egna inlägg från Liberal Debatt, så de läsare som redan är bekant med det bör fortsätta läsningen längre ner, från nästa rubrik, som är "Likheter och olikheter ".

Det finns gott om olikheter mellan de två utrotningarna. De mest uppenbara är att falungongarna inte är judar, Kina är inte Tyskland, och vår nutid är inte 1942. Falun Gong är också en ny företeelse/religion, medan judendomen är en mycket gammal religion och kultur. Kommunisterna har ingen långvarig tradition av att hetsa mot falungongare och det finns uppenbarligen ingenting i den ursprungliga marxismen som bygger specifikt på hat mot Falun Gong, medan nazismen från början till slut ideologiskt kretsade kring hatet mot judarna. Dessa olikheter är stora, och jag har hela tiden varit väl medveten om dem. Men jag står fast vid min jämförelse, därför att de två utrotningarna i sitt samhälleliga iscensättande är så lika varandra.

En av likheterna är det byråkratiska upplägget, under partiets och militärens överinseende. Och vad gäller detta så tror jag att många människor idag har glömt bort (eller helt och hållet har missat) hur det gick till med det bråkratiska upplägget i Nazityskland.

Pga. dramatiska filmatiseringar och pga. de mest traumatiska vittnesmålen är det lätt att glömma bort skrivbordsbyråkraten. Man ser inte längre honom därför att man är så fixerad vid Gestapo, SS och det stora blodiga kriget.

Hur många av er känner till byrån IV B 4 i RSHA?

Jag tänker nu återge en del text ur inledningen av Moshe Pearlmans bok Infångandet av Eichmann (Bonniers 1961), där han i sin tur citerar och refererar från Nürnbergrättegången.

"Vem var så denne man, Adolf Eichmann?

Första gången namnet kom för offentlighetens öron var i slutet av 1945 då någon nämnde det från vittnesplatsen vid internationella militärdomstolen i Nürnberg. Det blev ögonblickligen en fasans symbol. Och under rättegångens fortsättning avslöjade tilltalade, vittnen och försvarsadvokater den ena detaljen efter den andra i ett blodsdrama utan motstycken: avlivandet av sex miljoner judar. Alla förklarade att Adolf Eichmann var den som hade satt detta massmord i scen.

På de anklagades bänk satt män med världsbekanta namn, neonstjärnor på den tyska natthimlen under nazisttiden. Det var Göring och Keitel, Ribbentrop och Seys-Inquart, Kaltenbrunner och Frank, Frick och Streicher, Sauckel och Jodl och andra. I tolv år hade de härskat i Tyskland och i fem år i de tyskockuperade länderna som ministrar hos sin führer Adolf Hitler. […]

Men nu satt de på de anklagades bänk. Och där hörde de åklagarna lugnt, objektivt och sakligt framlägga bevismaterialet, dokumentariskt och i form av vittnesmål. Det var en ändlös mordkrönika. Och medan den makabra redogörelsen rullades upp började männen mer och mer förlora den konstlade snorkighet de hade lyckats anlägga. […]

I anklagelseakten omnämndes ’mord, utrotning, förslavning, deportation och andra omänskliga handlingar mot civilbefolkning före och under kriget samt förföljelse av politiska, etniska eller religiösa orsaker’.

Nürnbergdomstolen uppräknade en del av de använda medlen. ’Mord och misshandel utfördes med diverse metoder: skjutning, hängning, gasning, utsvältning, hopträngning av för många människor inom ett begränsat utrymme, systematisk undernäring, systematiskt påtvingande av arbetsuppgifter utöver vederbörandes förmåga, otillräcklig läkarvård, sparkar, slag, brutalitet och tortyr av alla möjliga slag, bland annat brännmärkning med glödande järn, utdragning av naglarna och experiment på levande människor med operationer och annat.’

Männen på de anklagades bänk lyssnade. En del hade så mycket hyfs att de såg generade ut.

Uppräkningen fortsatte obevekligt. ’De tillämpade avsiktligt och systematiskt folkmord, det vill säga utrotning av etniska och nationella grupper, särskilt judar, polacker och zigenare.’ "

Även denna utrotning av minoriteter, utöver judarna, motsvaras nu i Kommunistkina av ett ökat förtryck av uigirer, mongoler och tibetaner. Exempelvis har kommunisterna under maj månad i år torterat uigur-aktivisten Rebiya Kadeer, och hennes sju barn: mannen Ablikim Abiriyim 32 år, mannen Alkim Abdiriyim 30 år, kvinnan Rushangul Abdiriyim 36 år, kvinnan Rayila 24 år, kvinnan Razia 15 år, flickan Epar Alim 4 år, pojken Turghun 8 år och de två anhöriga mannen Kaysar 38 och pojken Sardar Kaysar 9 år.

Vidare från boken om Nürnberg:

"Och de tillämpade nya metoder. Här några exempel valda på en slump ur bevismaterialet.

’Bland utrotningsmetoderna i koncentrationslägren märkes följande: dålig behandling, pseudovetenskapliga experiment, såsom sterilisering av kvinnor (i Auschwitz och Ravensbrück), studium av utvecklingen av livmoderskräfta (i Auschwitz) och tyfus (i Buchenwald), anatomiska experiment (i Natzweiler), hjärtinjektioner (i Buchenwald), bentransplantationer och muskelexcisioner (i Ravensbrück), gaskamrar, gasvagnar och krematorieugnar… De många massgravarna vittnar om anonyma massakrer."

Jag fortsätter att citera lite till, och håll detta i minnet när du längre ner läser ett vittnesmål av en kvinnlig falungongare, så kan du själv avgöra vilka likheter som finns i dessa berättelser.

"I ett läger dödades 200 000 judar. ’De mest raffinerade metoder användes, bland annat sönderstyckning och nedfrysning i is av levande människor.’ […]

En tortyrmetod var att ’låta offren hänga ner från taket. Många blev skjutna efter tortyren’.

På en plats i östra Europa som tyskarna hade överfallit ’visade över ettusen stympade kroppar spår av tortyr… På 139 kvinnor bändes armarna med våld bakåt och knöts ihop med ståltråd. Andra fick brösten avskurna. Även öron, fingrar och tår skars bort och många kroppar hade märken av brännsår’."

Som sagt, håll dessa brutala tortyrmetoder i minnet tills ni läser vittnesmålet av He Xiulan här nedanför.

Men… vi fokuserar nu också på en annan kuslig aspekt, där det finns en stor likhet mellan de två utrotningarna, nämligen den byråkratiska sidan av saken, där partiets order uppifrån sätts i verket av de militära och polisiära instanserna, och allting sker under överinseende av en särskild byrå.

Vidare från boken:

"De anklagade överraskades av dessa avslöjanden. De trodde sig ha sopat igen spåren efter sig. Ty, påpekades det vid rättegången, ’sedan juni 1943 vidtog tyskarna åtgärder för att undanröja bevisen på sina brott. De grävde upp och brände lik, malde benen med maskiner och använde dem till gödning’.

Men offren var alltför många. Och alla kunde inte grävas upp, brännas och malas. Och nu satt dessa män inför domstolen och konfronterades med bevisen för sina brott. […]

Alla sökte nu rädda sitt eget skinn och avslöjade all den ondska och falskhet som är så typisk för deltagare i en sammansvärjning där var och en är sig själv närmast om det finns något hopp om att rädda livet. Dessa män som hade frossat i makt och myndighet stack nu svansen mellan benen och bedyrade att de inte visste någonting och hade saknat allt inflytande. ’Vi var tvungna att lyda’, sa den ena. ’Vi visste ingenting’, sa den andra. ’Vi visste, men det var en annan instans som hade ansvaret för sådana saker’, sa de flesta.

’Vilken instans?’

’Byrån IV B 4 i RSHA under chefskap av obersturmbannführer Adolf Eichmann hade hand om judearrangemangen.’ […]

Eichmann var ett välkänt namn för männen på de anklagades bänk men så gott som främmande för de övriga i salen med undantag av dem som hade arbetat med anklagelseaktens sammanställande. Nu kom det plötsligt på allas läppar, det var som då strålkastarljuset riktas mot protagonisten i ett skakande drama, i detta fall en man som utgjorde själva symbolen för de gräsliga brott som den internationella domstolen hade samlats för att avdöma. Om man kan säga att Adolf Hitlers ande svävade över Nürnberg när rättegången inleddes, så fick den nu sällskap med en annan, med Adolf Eihmanns." (Eicmann var inte död, men de flesta trodde det då.)

Vidare ur ett vittnesför med SS-officeren Dieter Wisliceny. Han svarar på frågan under vilka perioder judefrågan aktualiserades:

"Fram till 1940 talades det inom sektionen [=Eichmanns byrå] om att lösa judefrågan i Tyskland och de ockuperade länderna genom en organiserad emigration. Nästa period eller ungefär fram till början av 1942 övergick man till att samla alla judar i Polen och andra länder i öster som hade ockuperats av Tyskland, i getton. Den tredje perioden innebar den så kallade slutliga lösningen av judefrågan, det vill säga det judiska folkets systematiska utrotning; den räckte till oktober 1944 när Himmler gav befallning om att den skulle avbrytas."

Wisliceny berättade bl.,a. om hur man på våren 1942 förde "17 999 judar från Slovakien till Polen för att arbeta." Och sedan nystas det upp i rättegången hur nazisterna då vilseledda den slovakiska regeringen och hemlighöll att en utrotning ägde rum. Eichmann reste själv dit och försäkrade för ministrar att judarna blev humant behandlade. Efter detta överfördes ytterligare 35 000 judar från Slovakien till Polen. Men sedan bad premiärminister Tuka upprepade gånger att få göra besök och kontroller. Eichmann hittade på undanflykter, avböjde och teg.

Wisliceny sade till Eichmann att det fanns rykten om att judar avlivades, och att även påven var orolig för detta. Så Wisliceny tyckte att Eichmann borde tillåta en inspektion.

Samtalet utmynnade i att Eichmann visade Wisliceny en hemlig order, undertecknad i april 1942, av Himmler om att judarna skulle utrotas. Eichmann förklarade för Wisliceny att det var detta som uttrycket ’den slutliga lösningen’ betydde. Wisliceny förstod att ordern betydde miljoners människors död. Ordern var i kraft till oktober 1944, då Himmler utfärdade en kontraorder. (Men judeutrotningen fortsatte likväl in i det sista… inkl. de deporteringar som nazisterna fortfarande kunde göra.)

Mycket mer finns att läsa om detta, men detta är nog för mitt begränsade syfte, som gäller en jämförelse med en annan byrå. Den heter 610-byrån (fast den har säkert också en mer partibyråkratisk benämning än det) och ansvarar nu för utrotningen av falungongarna. Den utrotningen är av både psykisk och fysisk karaktär. Skillnaden är den att nazisterna betraktade judarna som en "ras", medan kommunisterna bara betraktar falungongarna som regimfientliga kineser. Så, kommunisterna kan till skillnad från nazisterna nöja sig med att hota och tortera falungongare tills de avsäger sig allt samröre med Falun Gong, eller alternativt utrota dem fysiskt om de inte slutar vara falungongare. Men, som vi sett från Nürnbergredogörelsen sysslade inte nazisterna enbart med att avliva judar. De torterade dem och behandlade dem på alla sätt och vis bestialiskt. Så, även här är likheterna i förföljelserna slående.

Och nu följer ett vittnesmål där den kinesiska 610-byrån omnämns.

Här bör man också komma ihåg att även judar som överlevde Förintelsen ibland kunde lämna mycket märkliga vittnesmål, och framföra otroliga påståenden, och göra religiösa tacksägelser som man kan betrakta som nonsens. Så, vi bör akta oss för att bedömningsmässigt avfärda vittnesmål om övergrepp som framförs av religiösa personer. Låt dem tacka sin Gud, eller sin ödesbestämda lycka, eller sina träningsmetoder bäst de vill, så får vi som är ateister vara beredda att spetsa våra öron när dessa saker är överstökade.

Nu skall vi läsa vad He Xiulan berättade för oss:

"Jag heter He Xiulan, jag var arbetsledare på finansiella avdelningen i jilinprovinsens kommunistiska centrala ledningsgrupp. […]

Juli 1999 bröt det kinesiska kommunistpartiet mot Kinas konstitution [även Stalinsovjet hade en liknande konstitution, som bara var luft, min anmärkning] och startade förföljelsen av Falun Gong. Sedan dess har jag, mina arbetskamrater och vänner blivit förföljda av ’610-byrån’, som är en organisation som startades den 10 juni 1999 och har upprättat avdelningar i myndigheter och företag. Dess syfte är att utrota Falun Gong på olika nivåer, med hjälp av säkerhetspoliser, poliser, samt till och med av bostadsföreningars kommittéer och på arbetsplatser. Det har inneburit stort lidande för oss vad gäller vår hälsa, psyke, arbete, ekonomi och våra familjer.

Jag är bland dem som haft mest ’tur’ bland alla Falun Gong-utövare. Jag har endast blivit bortfört av polisen två gånger, och fängslad i tre månader.

En av mina arbetskamrater, Wang Wei, 37 år gammal, blev bortförd fyra gånger, genomled brutal tortyr och skickades till arbetsläger. Varje gång när han blev bortförd fick han 1-2 års tvångsarbetsläger. Under de 7 åren av förföljelsen var han hela tiden fängslad. När han äntligen blivit frisläppt fick han sparken och blev dessutom hemlös då han blev tvungen att fly hemifrån. Hans fru fick ensam ta hand om deras lilla barn och är mycket orolig och ledsen.

Chen Jing, en annan arbetskamrat, 38 år gammal, blev bortfört av polisen fem gånger. Hon blev slagen och upphängd, med handbojor och fotbojor som skar in i köttet så benet blev synligt. Polisen gjorde husrannsakan flera gånger hemma hos henne. Hon blev olagligt anhållen, sattes i arbetsläger, och när hon blivit frisläppt skuggades hon och trakasserades ständigt av poliser och ansvariga i bostadsföreningen. Nu fick hon också sparken och var tvungen att fly från vår stad tillsammans med sin gamla mor.

I april 2004 blev jag hotad av 610-byrån med fängelse om jag inte öppet tog avstånd från Falun Gong. Jag flydde och fick hjälp från FN:s organ för mänskliga rättigheter och svenska regeringen, så att jag kunde komma till Sverige. Jag vill ta tillfället att visa min tacksamhet mot alla som hjälpt mig och till Sveriges regering och folk.

När jag blev inbjuden att hålla tal av SHRIC blev jag väldigt glad. […] "

He Xiulan delade upp sin vidare berättelse i två huvuddelar, med varsin rubrik som handlar om det kinesiska kommunistpartiet:

"1. Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) förtrycker och mördar sitt eget folk inuti landet, medan de lurar det internationella samfundet utanför.

I ett demokratiskt land har man friheten att välja sin tro. I Kina, fast det skrivs klart och tydligt i konstitutionen om trosfrihet finns i praktiken ingen rätt till tro på annat än KKP. ’Trosfriheten’ är en förklädnad man visar upp utåt. Partiet har inte en enda dag givit upp sin diktatoriska våldsbenägenhet.

Kinas förre diktator Jiang Zemin var svartsjuk på Falun Gong som hade över 100 miljoner utövare. Han använde all sin makt för att förfölja Falun Gong: militär, poliser, all medier, tidningar, tv och radio. Han skapade och spred lögner för att skada Falun Gong. Samtidigt får dess utövare inte rätt att komma till tals.

Jag har blivit av med alla mina gamla sjukdomar genom att träna på Falun Gong, både jag och hela min familj har gagnats av metoden. En så fin metod har blivit svartmålad över en natt och brutalt förföljd! [ --- Jag som här på denna blogg återger detta tror alltså inte på denna "fina metod", men He Xiulan och alla andra falungongare har all moralisk rätt i världen att få yttra sig, samt att få praktisera den fredliga metod som de ju själva uppskattar. --- ] Så jag bestämde mig för att åka till Peking för att söka upp regeringen för att förklara sanningen. Men jag blev arresterad av fyra-fem civilpoliser som drog mina armar bakåt, drog mig i kragen och stoppade mig i polisbilen och körde till en polisstation i Xuanwudistriktet i Peking.

Under tiden jag kvarhölls på polisstationen i Xuanwudistriktet var det väldigt kallt i Peking. Under den kalla natten tvingade poliser ungefär 20 Falun Gong-utövare att frysa utanför huset genom att låta oss sitta på cementgolvet. Det dröjde inte länge innan vi var genomfrusna. Sedan fick vi 18 kvinnliga utövare gå in i en cell och övervakades av riktiga brottslingar därinne. Brottslingarna hade alla täcke och kunde sova på en egen sängplats. Men vi hade ingenting. Vi låg skavfötters på en stor hård sovplats. I rummet fanns det ingen toalett. Det fanns en vattenkran och under det fanns ett cementfat där man fick tvätta sig och kissa. Det fanns en plasthink i rummet för avföringen, hinken tömdes en gång om dagen, och det luktade avföring hela dygnet, så man måste ha fönstret öppet till och med på nätterna. Kallt och illaluktande var det: det var som ett helvete! Polisen kunde när som helst plocka ut några av oss för förhör. Många fick örfilar, håret sönderdraget, blev brända av cigaretter och slagna. Många blev sexuellt trakasserade, inte ens kvinnor i 50-årsåldern lämnades ifred!

I mars 2003 blev jag bortförd av säkerhetspoliser i Changchun tillsammans med två arbetskollegor. Fyra poliser, bland annat två som hette Gao Peng och Wang Riming band fast mig på en speciell stålstol. De ville tvinga mig att berätta om jag hade lämnat vittnesmål för åtal som väcktes utanför landet mot Jiang Zemin och varifrån jag fick Falun Gong-föreläsningar. De sade åt mig att, om jag inte skulle berätta, så skulle min familj straffas.

Mina två kollegor fick örfilar och torterades. Poliser lade plastpåsar runt deras huvud och slog dem med batonger och bälten. Dessa poliser har samlat erfarenheter av tortyr: när man sätter plastpåsar på någons huvud innan man slår någon så lämnas inga yttre spår. De drog deras armar bakåt så de efter en liten stund gick ur led, och senorna blev skadade, men det syns inga spår av tortyr. Cheng Jing som utsattes för denna tortyr med armarna dragna bakåt kunde inte bära något med armarna ett halvår efter att hon blivit frisläppt.

Alla tre av oss skickades till olika interneringscentra, och samtliga sändes sedan till arbetsläger. Jag skickades till Shuangyans tredje interneringscentra, och polisen och fångarna tvingade mig att ta av alla kläderna för undersökning, varpå jag kastades in i en cell på 20 kvadratmeter. I cellen fanns 40-50 personer inspärrade. På natten fick vi sova skavfötters och man fick ligga på sidan för att få plats, och kunde inte vända sig under natten för att det inte fanns plats till det. 7-8 personer delade ett täcke som luktade illa. Man åt, sov, och gjorde sina behov i ett och samma rum, stanken var förskräcklig! Varje dag tvingades jag att sitta på det hårda underlaget och jag fick svåra sår i svanskotan. När jag kom till interneringscentret vägde jag 63 kg. När jag lämnade vägde jag 40 kg och mitt utseende hade förändrats.

Trots all denna grymma behandling var jag en av dem som var mest lyckosam. Jag slapp tvångsmatning och tortyr, medan många andra utövare i samma interneringscentra torterades och misshandlades. Många dog till och med av behandlingen.

Kort efter jag kom till stationen, kom en kvinna som hette Li Shuqin från ett annat interneringscenter, hon var drygt 50 år. När hon kom in hade hon handbojor och fotbojor, båda händerna och fötterna fastbundna och hon kunde inte stå rakt. Hon hungerstrejkade för att protestera mot tortyr, och därför tvångsmatade polisen henne. Tro inte att tvångsmatning var ett sätt att rädda liv, det är en av de värsta formerna för av tortyr! Li berättade för mig att vid varje tvångsmatning använde polisen tjocka tuber som de stoppade in i hennes kropp hänsynslöst. Poliser tvångsmatade henne med saltvatten, rå majsmjölssörja, och ibland med mald peppar och starka röda chilifrukter. En dag i maj gick några grova brottslingar med polisen för att tvångsmata henne. Hon kom aldrig tillbaka. Senare fick jag höra att hon dog under tvångsmatningen.

Jag har en kollega som hette Zhang Zhongyu, 42 år. Han var vice chefredaktör på en myndighetstidskrift. Han började med Falun Gong 1996, förbättrade sig enligt principerna Sanning, Godhet, Tålamod och var en mycket hjälpsam och omtänksam man, mycket omtyckt av sin chef och bland arbetskamraterna. Många människor började med Falun Gong efter honom.

Strax innan kinesiska nyåret 2001, fick hans arbetsledare order från 610-byrån och tvingade honom att sluta med Falun Gong. Han skulle överlämnas till poliser som skulle ta honom till ett ’omskolningsläger’ som i själva verket är en plats för hjärntvätt. Han flydde från sin arbetsplats och har sedan dess blivit föremål för förföljelse. Poliserna letade efter honom överallt, bröt sig in i hans hem mitt i natten, och hotade hans fru och dotter. Till och med hans släktingar blev trakasserade av poliser. Han blev många gånger bortförd, varje gång blev han brutalt slagen med batong eller elbatong, satt i så kallad ’tigerbänk’ (en tortyrmetod), örfilad, fick armarna dragna bakåt, tvångsmatades etc. En gång använde poliserna i Changchun fyra elektroniska batonger med fyra olika styrkor. Ingen yta på hans kropp var hel! Ansikte, hals, arm, kroppens fram- och baksida, låren och till och med könsorganen hade brännskador överallt. Vissa ställen var svartbrända. Han hade svårt att kissa eftersom könsorganet var uppsvullet, och kunde inte gå på 20 dagar. När jag såg honom en månad efter elchockerna hade han fortfarande svarta märken i ansiktet.

Zhang har genomlidit sådan omänsklig behandling under åren och det drabbade även hans familj och anhöriga. Hans mor visste att han var oskyldig och var mycket orolig. När han blev bortförd flera gånger klarade till slut hans mor inte av pressen och dog av sorg. Zhangs storasyster fick ensam bära att hennes mor lämnat världen, samt det att brodern torterades i fängelse. Hon bröt ihop, fick en hjärtinfarkt och lämnade världenb kort efter sin mor. En hel god familj har krossats av Jing Zemin och den kinesiska kommunistdiktaturen. Det här är bara ett av de fall som jag har sett med mina egna ögon.

Kinesiska ledare säger till utlandet, att det råder den bästa tiden när det gäller mänskliga rättigheter i Kina. Det är en lögn, och ingenting annat!

2. Hjärntvätt. Kinesiska kommunistpartiet (KKP) tillåter bara en röst, allt annat krossas, svartmålas eller elimineras.

Orden ’Hjärntvätt’ och ’Omskolning’ är det som KKP har flaggat för efter förföljelsen av Falun Gong startade. Fast egentligen har KKP ända sedan de kom till makten i Kina kontinuerligt hjärntvättat kineserna, rört ihop begreppen mellan gott och ont, rätt och fel, vad som är partiet, vad som är landet och vad som är kinesiska folket. De har lärt ut en kampmentalitet och har startat nya kampanjer med jämna mellanrum för att förstärka sin makt: det stora språnget, förföljelsen av ortodoxa religioner, stora kulturrevolutionen, massakern på studenterna, stämplat folk som ’spioner’, ’samhällsomstörtande element’, ’terrorister’ och ’onda sekter’. De skapar hat och utnyttjar vissa människor för att slå mot de andra.

I deras propaganda är Falun Gong-utövare helt enkelt vilsna människor, och de har bildat hjärntvättsläger på arbetsplatser, i arbetsläger, och även en fristående, speciellt anordnade hjärntvättsläger för de som vägrat ge upp Falun Gong.

På min arbetsplats fanns tre utövare. Vi ’fick’ en speciell liten grupp, bildad av arbetsledare på jobbet, för att ’hjälpa’ oss. De kallade oss till möte och ordnade även stora möten med andra partimedlemmar, så kallad ’kollektiv hjälp’, där en del talade först och satte upp måltavlan för kollektiv kritik. De tvingade alla anställda att ställa upp på den så kallade hjälpen, men syftet var bara ett: att jag skulle ge upp Falun Gong. Sex personer hade sådana samtal med mig under en dag. De hotade med att jag inte hade någon framtid om jag fortsatte med Falun Gong. Jag blev av med min gruppchefspost och chefredaktörspost på tidningen jag jobbade på.

Sådana ’hjälpmöten’ i arbetsläger var ännu värre. Min kollega Wang Wei berättade för mig att poliserna delades in i fyra arbetslag som kom till honom en efter en oavbrutet under dygnet. Poliserna kunde vila därefter, men han fick varken vila eller sova. Att en människa hoppar över sömn under något dygn är inte så farligt. Om man inte får sova under 3 dygn så kan man inte tänka klart! De tog fram en del böcker med lögner om Falun Gong och tvingade honom att läsa högt. Om man inte vill läsa så straffas man på olika sätt.

Västerlänningar kan kanske inte förstå hur en arbetsplats kan lägga sig i en anställds tro? Varför skulle en arbetsplats och arbetskamrater ansvara för att hjärntvätta folk? Varför är de kinesiska poliserna så brutala och omänskliga? De mördar och våldtar folk. Varför ställs de inte inför rätta fast de begår brott enligt lagens mening?

I Kina har KKP makt över allt annat. KKP står över landet; de är ovanför lagen. Deras ord är lag. Partiet har bestämt att starta ett system med straff och belöning i samband med förföljelse av Falun Gong, och har det absoluta kravet på sina medlemmar. Därför tar poliser och partimedlemmar förföljelsen av Falun Gong som sitt jobb. De som lyckas omskola många utövare och de poliser som var mest brutala med tortyr fick belöning och/eller högre positioner. Eftersom Partiets ordförande Jiang Zemin har bestämt en förintelsepolitik, nämligen att svartmåla Falun Gong politiskt, förstöra det ekonomiskt, och att eliminera det kroppsligen, kan polisen slå utövare utan tanke på konsekvenser. De säger själva: ’Vi är partiets verktyg, en käpp i partiets hand. Eftersom vi får betalt av partiet så slår vi de som vi blivit tillsagda att slå.’

Under mars i år har vi läst om de chockerande uppgifterna om koncentrationsläger för utövare, där deras inre organ blir stulna medan de fortfarande lever, för att höga tjänstemän på armésjukhusen skulle tjäna pengar. Det är en konsekvens av att KKP har hjärntvättat kineser under lång tid, och alla nu lever bara för att tjäna pengar.

I Kina är massmedia ett hjärntvättsverktyg för KKP. Barnen får redan i förskolan all hjärntvätt, och blir ’KKP-iserade’: Om du inte ansluter dig till KKP så får du inte bra jobb och har inte en bra framtid. Kinsernas tankar är kontrollerade av KKP. Till och med all deras logik är ’KKP-iserad’. Som till exempel när KKP säger att allt vi får är från KKP. Därför tror alla människor att lönerna och de personliga egendomarna är tilldelade av KKP. Men, man får ju lön därför att man har utfört ett arbete. Dessutom producerar KKP ju inget; KKP i sig är försörjda av det kinesiska folket; är det inte så i verkligheten?!

När jag lämnat Kina har jag tänkt över mitt liv där så många gånger, och jag såg så mycket partikultur i mitt liv. Efter att ha läst ’Nio kommentarer om kommunistpartiet’ har jag sett så mycket klarare. KKP har begått så många illdåd. Genom alla kampanjer har upp till 80 miljoner kineser dödats. Varhelst kommunistpartiet kommer till makten, så följer brutalitet och mördande, lögner och hjärntvätt. Så många kineser har läst ’Nio Kommentarer’, insett mycket, och givit upp förhoppningarna om KKP.

Kommunistiska diktaturer försvann över en natt. Så var det för Östeuropa också. Sedan ett år tillbaka har över 11 miljoner kineser öppet annonserat sina avhopp från kommunistpartiet och dess underorganisationer. Det dröjer inte länge innan KKP faller sönder, precis som i Östeuropa.

Jag skulle vilja be alla godhjärtade människor att tala ut till hjälp för kinesiska folket. Det är så viktigt för de förtryckta i Kina! Hur kommer det sig att jag kan sitta här och exponera KKP:s brott? Det är för att mitt fall blev rapporterat på Clear Wisdoms webbsajt och på andra Falun Gong-sajter ute i världen. Min arbetskollega berättade för mig, att godhjärtade människor från 6 länder hade ringt till min arbetsplats, och sade åt dem att sluta med att förfölja mig. Ledare på min arbetsplats var mycket förvånade och rädda. De sa: ’Hur kommer det sig att hennes fall är känt utanför Kina?’ Därför vill jag be Er alla: hjälp de som fortfarande lider under tortyren och kämpar mellan liv och död. Jag vill be alla att verkligen säga till KKP och förföljarna: Sluta med förföljelsen!

Tack!"

Du som nu har läst detta får själv bedöma vittnesmålet, och göra dina egna reflexioner över skillnaderna och likheterna mellan de tortyrmetoder som nazisterna använde mot judarna och de som kommunisterna använder mot falungongarna.

Men… jag kan inte låta bli att slänga in en liten halvironisk reflexion över de profithungriga kommunistledarna, och över hur svenska journalister skriver om dem. När får vi läsa om KKP-ledarna i svenska tidningar att de är högerextremister? När får vi läsa att KKP förråder arbetarna och arbetarklassen precis så som det brukar skrivas om nationalsocialisternas politik? Detta, eftersom He Xiulan menar att de ofrivilliga organdonationerna är "en konsekvens av att KKP har hjärntvättat kineser under lång tid, och alla nu lever bara för att tjäna pengar."

Kommer vi snart att få läsa att KKP har blivit högerextremistiskt? Eller passar det sig inte att beskriva den sista stora socialistdiktaturen som "höger"? Det kanske inte är politiskt korrekt? Och detta är kanske en del av förklaringen till att svenska medier fortfarande tiger om den pågående utrotningen av falungongarna? Eller?

Denna gång vill jag avrunda med några länktips.

Mvh