När barnen var små brukade vi skämta om att vi snart skulle kunna använda dem till enklare göromål som att laga mat, diska, ta ut sopor och klippa gräs.

Betydligt snabbare än vi anade blev de tillräckligt stora, och nu är det egentligen inte kapaciteten som saknas utan mer deras lust till dessa göromål, varför ett överdrivet tjatande är nödvändigt. Oftast.

Förra veckan ändrades vissa saker, i och med att sonen hade en "hemkunskapsvecka" på en av stans bästa restauranger, där eleverna blev introducerade för matlagning i annan miljö. Skolkök i all ära, men detta tände intresset till nya nivåer, och varje kväll har han mer än gärna erbjudit sig att hjälpa till med matlagningen helt självmant.

Igår när jag kom från Tokyo satte jag mig vid dukat bord, och blev presenterad för en helt suverän middag. Förrätt: smörstekt toast med Skagenost och knaperstekt bacon. Huvudrätt: Ryggfile med råstekt potatis och ugnsrostade rotsaker och en fantastisk sallad.

Rödvin och levande ljus gjorde kvällen fulländad, och det kändes otroligt lyxigt. Dessutom smakade maten bättre än om jag själv skulle tillagat den (det säger inte så mycket, matlagning är inte min grej, jag har ingen naturlig fallenhet alls...).

Ikväll är det således min tur att laga kvällsmaten, och jag har verkligen inga idéuppslag. Skriv gärna ner tips i klassen "billigt, enkelt och gott" i kommentarsrutan. Med tyngdpunkt på "enkelt".

Söndagmorgon.

Helt tyst i huset, och hade det inte varit för att jag varit i Tokyo och vaknar tidigt automatiskt hade jag inte suttit här och skrivit utan sovit ut och gått upp vid halv 10.

Nu kände jag att jag lika gärna kunde gå upp och svara på mejl och sånt och inte ta familjetid till det senare. Man kanske skulle ta en promenad förresten? Det var längesen jag kunde göra det. Och det är en liten tå´s fel.

Det var också första långlinjen jag flög sen jag bröt tån, och det märktes i slutet av dagarna, Tokyo är en lång flygning och därmed lång tid som fötterna ska vara nerklämda. Men det gick bra. Sporttejp var knepet.

Den här stolen står i ett hotellrum i Amsterdam. Jag tycker den är ganska karakteristisk för Amsterdam, är den inte?

Jag antar att hade jag varit mer affärskvinna hade jag säkert kunna få betalt för att skriva det här. Men jag vet inte hur man gör riktigt. Jag ska lära mig nån gång tänkte jag, men än så länge skriver jag det här ändå:

Det är en kampanj på flygbiljetter för närvarande hos min arbetsgivare. Den varar bara ett par dagar till, jag tror till den 22:e. Man kan flyga lika billigt som en taxi hem från stan kostar.

Jag tänker inte länka, är du intresserad så hittar du adressen. Den är dessutom riktigt lätt och slutar på punktse.

"Dansk fackförening".Det är nästan ett skällsord för svenskar.

Svensk media rapporterar utifrån svenska glasögon medan media i Danmark rapporterar om svenska motsvarigheter utifrån danskt sätt att se på saken. Och eftersom grunderna i sättet att se på samhället och medborgarna skiljer sig gör såklart rapporteringen det också.

Dansk fackförening kämpar till exempel med avtalsfrågor på ett annat sätt än svensk fackförening, därför att i Sverige är många av de frågor danskarna kämpar om, lagstadgade.

LAS till exempel, och sist in först ut (SIFU) är ingen lagstadgad rätt i Danmark. Inte heller lagen om att få arbeta deltid när barnen är små. Det är en punkt man förhandlar om när man skriver avtal.

I Danmark i alla branscher har dessutom alltid strejk varit ett vanligare vapen än hos svenska, men det ser ut som det vapnet börjar bli förlegat, och det tycker jag är bra. Strejk ser jag som en absolut sista utväg, när alla andra vägar är uttömda. Det är inget man ska skrämmas med tycker jag, och ingen tjänar på det. Det MÅSTE gå på annat sätt att visa varandra respekt och hitta en lösning där både arbetsgivare och arbetstagare känner att de kompromissat.

När man diskuterar så har man bara en verklighet att förhålla sig till, sin egen. Från den ser världen ut på ett sätt, från den andra sidan ser det annorlunda ut. Det är inte lätt, men när man ska försöka förstå varandras argument är det lättast om man försöker flytta sig till samma sida som motståndaren står på en liten stund, bara för att se om det finns fler vinklingar. Helst med öppet sinne.

Hur svårt som helst.

Det är därför det är krig i världen.

http://www.expressen.se/sex/1.1921734/skickade-heta-sms-domdes-till-fangelse

Vem har läst sms´en och sladdrat? :)

Tony ska doktorera. Han blir teknisk doktor när det är klart. (Nu när man blir äldre kanske man hade haft större nytta av en medicine doktor, men absolut, en teknisk doktor kan jag säkert skryta om i något sammanhang där det passar;)  )

Tony har alltid varit smart, med högsta betyg i allt i skolan, och honom kan man fråga om allt man inte riktigt har styr på. Hur kan man lagra el och hur hamnar elen i kontakten, vad är det för skillnad på ampere och volt?

Typ.

Snygg och smart. Full pott.

http://nyhederne.tv2.dk/article/id/29280269/

Jag får möjligen en käftsmäll igen, liksom förra veckan när jag inte förstod den ekonomiska balansen med Linjeflygpiloternas miljardstämning mot bolaget, men jag fattar fortfarande inte. Förra veckan skrev folk "OMG" och ifrågasatte min mentala kapacitet, men det är bara att erkänna, den är inte större än såhär.

Den 10 februari tror jag det var, skrev jag om miljarder, miljoner och procent. Jag fick några bittra kommentarer och då liksom senare i dessa kommentarer välts ansvaret över på min yrkesgrupp, eftersom det tydligen är uppenbart för dessa skribenter att om bara vi kabinanställda slutar eller flyger med minimal ersättning kommer bolaget att gå med vinst.

Jag är ingen stjärna i matte, men jag kan ändå räkna ut att om våra löner står för endast 2% av omsättningen kan inte detta vara avgörande i balansräkningens slutrader. Miljardböter i kartellsaken, miljardbelopp i stämningsansökan och miljonböter i spionage kan jag mer förstå.

Ändå har jag kvar frågan om hur jag kan påverka det ena eller andra i min yrkesroll. Jag kom fram till att jag inte spionerat, jag har inte varit med i kartellbildning och jag är inte pilot. Jag kom också fram till att jag hela tiden gjort det arbete som tilldelats mig på bästa sätt, och alltås inte kunnat påverka den ekonomiska situationen alls mer än jag gjort. Jag framhåller alltid mitt bolag i alla sammanhang jag kan, för det kanske kan ge ytterligare nån kund vid nästa flygresa denna person ska köpa. 

Men om jag går ner i lön så innebär det att det blir en nyemission, om jag inte vill gå ner i lön eftersom jag gjort ett MVG-jobb, så blir det inga nya pengar och då förlorar vi allt? Ingen chansning,: jag går ner i lön. Några tusen i månaden.

Andra grupper fick 10% i löneökning de senaste två åren, men det är väl inte värt att nämna. Då står det "Surt sa räven" i kommentarsrutan. De är säkert värda det, men det tycker jag att jag också är. Att gå ner i lön känns som ett hån. Men det är en annan sak. Jag ska lämna det nu och gilla läget...

Men pengarna då? Finns dom eller finns dom inte? Finns det 2,5 mrd till böter? Varför behövs en nyemission då? Det är frågor från min lilla värld. Om det finns 2,5 mrd, är det inte lite kasst att behöva lägga dem på böter när det finns så mycket annat som borde vara bättre att "investera" pengarna i? Kanske förstår alla utom jag, men det är ju bra. Kan nån förklara då? (Dock undanber jag mig mästrande svar och tyckande om annat, som utseendet på mina kollegor. Många män hamnar alltid där av nån anledning)

...är det cellprovskontroll.

Å, vad jag inte gillar att befinna mig i den situationen. Och det talade jag väl om för barnmorskan och lättade hjärtat flera gånger, om varför jag inte gillar det och exakt hur pinsamt och spänt det känns.

Hon nickade och förstod och sa att nästan alla som kom till henne kände likadant, själv hoppade hon heller inte glatt upp i stolen.

Då kom jag på att hon hörde samma sak som jag sagt av alla kvinnor 20 gånger om dan. Det är 100 gånger i veckan. Varje vecka. Hur kan man svara så vänligt, när det kanske annars hade legat nära till hands att säga "JAG VET! Hoppa upp i stolen nu är du snäll så jag kan göra mitt jobb!"

Jag var inte den enda. Liksom folk som på 90-talet alltid skulle härma Lasse Åberg i Sällskapsresan och sätta glaset under lampan för att få juice. Jag skrattade åt skämtet varje gång. 20 gånger om dan.

Det var faktiskt riktigt kul! Vi åkte dit hela familjen och sminkades och fotograferades, och har du själv lust att vara med kan du gå in på www.15minutes.se

Det började i sminket:

Även dottern blev sminkad, men såg plötsligt ut som en 21-åring istället för de 12 hon faktiskt är...

Sen var det dags att möta fotograferna. Tre olika tog massor av bilder i massor av poser vid olika bakgrunder.

Det kom ombord en passagerare idag som tittade på mig och sa:

-Jag känner igen dig!

-Jag känner igen dig också, svarade jag, men kunde inte för mitt liv komma på från vilket sammanhang.

När jag gick förbi i gången tittade vi på varandra igen och då sa hon:

-Du är från Helsingborg!

-Jaaa.....Och där känner alla varandra!

-Jag har förlöst dig, sa hon.

Jamen visst är det så! Det var barnmorskan som Tony kallar "busschauffören" och som var vidunderlig att ha som hjälp i den speciella situation det var att föda barn.

Mia var också behjälplig timmarna efter jag fött bebis nr 2, eftersom det blev vaktskifte just som hon kommit ut. En sån riktigt karismatisk men bestämd kvinna som tog över ens egna vilja och berättade hur allt skulle gå till utan att vilja bli ifrågasatt. Perfekt. När man föder barn är det ändå inte läge för att utveckla kontrollbehovet, det kommer först när barnet är ute och andas och allt det där.

Nå. Mia jobbade numera i Norge, och tänk att hon kände igen mig. Jag fick dessutom en bamsekram när hon gick av, och jag gav henne en tillbaka.

Den var hon värd många gånger om. Sist vi sågs var jag lite blodig och kladdig, så det var bättre nu:)

Jag började bli så trött på alla siffror som slängdes omkring, så jag har gjort en egen benchmarking.

Tänker inte redovisa exakt alla uträkningar här eftersom jag inte kan avslöja kronor och ören, men har gjort ett BigMac-index på nettolöner i Sverige, Danmark och Norge.

Jag har använt jämförbara parametrar, har pratat med  bla skattemyndigheterna i alla tre länderna och mäklare för att kolla tex bostadspriser.

Att få en helt jämförbar siffra är dock svårt, eftersom man räknar kvadratmeter på olika sätt i de olika länderna( trapphus och väggar), medelanställningstiden är högre och chefstillägg olika. Socialförsäkringslagarna är olika, i Sverige har man tex rätt att jobba deltid när man har barn under 8, det har man inte i Danmark. I Danmark har man ingen karensdag, det har man i Sverige. Grundavdrag är olika. Räntesatserna är olika på bolån, där Sverige utmärker sig att ligga under 2% medan Norge och Danmark ligger mellan 3-4,5.

Men, för att göra det så jämförbart som möjligt har jag räknat på nettoslutlön i BicMac, och då visar det sig att i Svetige kan man köpa 6624 st, i Danmark 6299 och i Norge 5696. Norge har alltså sämst köpkraft för sin lön, Sverige bäst. (Norrmännen tjänar i kronor bäst, men har alltså sämst köpkraft.)

Om man tittar på vad en anställd kostar företaget är det omvänt, en norsk kostar i särklass mest, svensk minst och dansken i mitten. En norsk kostar ungefär 10000 Euro mer per år än en svensk för arbetsgivaren.

Jämför man med konkurrenten som vi brukar jämföras med visar det sig att en dansk tjänar 1 % mer (nu efter lönesänkningen tjänar kabinanställda hos konkurrenten 6% mer.)

Jag har såklart källor till alla mina siffror, dock gäller de innan danskarna gick ner 7% i lön, motsvarande siffra vet jag inte för Sverige och Norge, men jag antar att det är samma?

Slutsats:

Det stämde alltså inte som media och vissa iglar bland kommentarsskibenterna sa, vi tjänar inte och kostar inte 3 gånger mer än andra. Inte hur man än räknar.

Igår hade jag och familjen en förmiddag på www.15minutes.se

Sminkade och fotograferade av proffs fick vi sen kolla bilderna och köpa om vi ville.

Dotterns bilder var jättefina, hon var hur snygg som helst.

Sonen som var där under protest blev också jättefin på bilderna och Tony likaså. Fotografen sa till honom att han var fotogenisk, han hade raka linjer. Själv kunde jag såklart inte riktigt acceptera att jag inte fick höra samma sak, så lite missunnsam mumlade jag "han menar säkert att det går en rak linje från axlarna och ner...";)

Sen var det min tur att titta på mina foto. Från skratten i rummet blev det lite tyst och tryckt stämning. Jag var rätt glad i början men sen föll hakan eftersom jag tyckte jag såg ut som en skrämd 60-åring på varenda bild, med strikt påklistrat leende. Tony försökte trösta mig med att jag inte ser ut sådär i verkligheten, och Fredrik som presenterade bilderna försökte även han komma med förslaget att vi kanske skulle ta ner sminket en aning och ta några bilder till?

Bort med lite mörk ögonskugga och nya poser framför den tålmodige fotografen. "Det är inte du, det är jag" sa jag likt sättet man gjorde slut på vid tonårsromansen, för att han inte skulle tro att jag inte var nöjd med hans jobb. Hur lätt kan det vara när råmaterialet är rostigt, tänkte jag inom mig.

You´re trying too hard, försökte han. Ja, vad tusan, jag ville ju verkligen härma hans sätt att stå och hålla armar, näsa och dubbelhakor i schack, men det hade varit mycket lättare -89, tiden innan tyngdlagen var så stark.

Jag valde ut några bilder, och du ska få se dem. Bilderna är fina, motivet är vad det är. Att det ska vara så svårt att acceptera att man inte ser ut som man gjorde för bara några år sen...

Arbetsbeskrivningar i korthet:

VD i aktiebolag - se till att aktieägarna får avkastning på sitt kapital

Styrelsen - primära uppgiften är att utse VD och följa ekonomiska förehavanden i bolaget

Anställda - utföra tilldelade arbetsuppgifter

Fackförening - värna arbetsplatserna och arbetsmiljön

Arbetsgivarförening - företräder arbetsgivaren i förhandlingar

Strateger - utveckla verksamheten så man optimerar vinst och produktion

En blogg är en personlig rapportering från min värld och min verklighet. Ja, det kanske inte ens man behöver skriva, och speciellt inte till dig som normalt läser blogg. Men senaste dagarna har nytillkomna läsare av enstaka inlägg gjort sig sin bild av mig, och det är ingen vacker sådan vill jag lova. Det handlar dessutom om kollegor, vilket är ungefär som att få stryk av sin brorsa.

Jag har ganska mycket skinn på näsan, men är såklart ingen robot eller har ett hjärta av is. Jag är däremot inte rädd för att ge mig in i diskussioner som jag vet att jag behärskar, dock diskuterar jag sällan kärnfysik, elbolagsavtal eller hästkrafter i nya Audi, det är ju dumdristigt.

Denna insikt har dock inte alla mina medmänniskor, utan även de som normalt är förståndiga hederliga medarbetare och vänner har plötsligt tagit patent på någon form av sanning. Det har blivit en splittring mellan personalgrupper och intressen, och den visar sig på olika sätt.

Jag var tvungen att gå med i en nyskapad grupp på Facebook för att se vad som skrevs om mig, för inte minst min blogg blev måltavla och kommentarerna löd: "OMG" ,"Hon har inte förstått någonting", "Nu ska du vara tyst lilla Anette" osv. Och detta av kollegor !

Jag skrattade först och skrev "Tack för uppmärksamheten  ni är väl för gulliga" men tyckte sen att det var otroligt tragiskt alltihop. Vi jobbar ihop, vi är vana att skratta ihop, gråta ihop, ge järnet ihop, ta hand om ihop, och så startar en pilot en Facebookgrupp som raserar allt detta genom några klick. Va? Är vi inte kollegor längre? Vad hände med respekten?

Om man ska uttala sig om sakfrågor, och ha en åsikt, så måste man ha varit delaktig i processen. Om man suttit i förhandlingar, om man hört vad alla sagt och hört argumenten och vad som förhandlas och vad som inte förhandlas, så kan man uttala sig. Men å andra sidan BÖR man inte uttala sig då, för då sitter man på känslig information. Det man annars uttalar sig om är delar av en sanning, ser dom inte det?

Vet man inte utan tror, har man inte fakta, har man inte hela pusslet och har vänt på steken och myntet för att se båda sidor tycker jag personligen man ska vara mer försiktig i sina uttalanden. Än mindre utge sig för att sitta på sanningen, starta grupper med detta enda gemensamt- hatet - och slå underifrån.

Jag skrev ett långt inlägg för att bemöta påståenden och ifrågasätta syftet med gruppen, och det är väl som att slänga sig i en myrstack. I gruppen tyckte alla lika och alla klappade varandras axlar i ett gemensamt "hat" mot "fienden", och som i alla grupper med bara ja-sägare behövs inget ifrågasättande. Om någon ifrågasätter vad som skrivs kan man ju bara säga OMG en gång till och titta nickande på varandra och göra "pucko-blicken" till varandra, eller hur? Inte bör man väl lyssna på någon annans argument eller dess sätt att se på saken?

Jag skriver aldrig saker som "Igår flög jag med Lisa Jönsson, hon är en lat skitstövel", jag tycker inte det gör världen till en bättre plats med den typen av skrivningar. Men det var den typen av saker som skrevs på Facegruppsidan, och som gjorde mig medveten om att det är illa ställt.

Jag hoppas och ber att det ska bli arbetsro nu. Det vi hade var unikt, det har jag tom skrivit om på Newsmill, googla om du är intresserad "SAS-andan gör mitt bolag unikt" tror jag det heter. Om andan försvinner, så försvinner själen i bolaget.

Det hade varit mycket synd.

När man varit uppe 04 är man kanske inte det mest intressanta soff-sällskap man kan ha. Men fredagsmyset är å andra sidan en rätt lugn tillställning, och det krävs varken smink eller nystrukna kläder eller att man tar med ett glatt humör för att få deltaga.

Med EN stycken TV apparat i huset får man ha omröstning, hos oss vann "Let´s dance". Jag förstår när jag läser Nöjessidan att fler tittade på det, för det var väldigt vad folk rasar idag.

Svenska folket gör fel och juryn hade taktik och Willy är ledsen och var det rätt och...

Har ingen aning. Har inte följt programmet. Allmänt kan man kanske tycka att om TV-bolaget ber ett visst antal kända ansikten ställa upp i tävlingen, så gör de detta på lika villkor. Då kan inte TV-bolaget sen säga att de som röstar , röstar fel eller att juryn taktiskt ska få ut någon. Har man allmän rösträtt, så har man.

Är man politiskt intresserad kan man bli förtvivlad över okunniga uttalanden av folk som inte ens vet skillnad mellan mellan en vänsterpartiets politik och moderatrenas. Och samtidigt veta att deras röst väger lika tungt som den som är insatt och har underbyggda argument.

Lika frustrerande är det säkert för juryn som ser sig överkörda av svenska okunniga folket, och ändå räknas deras röst lika tungt, eller tyngre.

Ja, det var dagens ämne. Är i-världen orättvis eller vad?

Vi har haft lönefrysning i två år (de flesta andra har ca 2-3 % avtalsenlig ökning per år).

Idag skrevs på att vi förutom detta ska gå ner 7% i lön + drygt  minus 12% på traktamenten. Några tusen i månaden. Vi får också bara ta ut tre veckors semester på sommaren (maj-september) och har man otur ligger dessa tre veckor just i maj eller september.

Utan att gå in på villkor och vad som skiljer/är lika med andra brancher kan jag bara lugnt konstatera att det hade blivit ramaskri om det hänt på ett svenskt sjukhus, på Swedbank eller det drabbat din lön. Det som händer när det drabbar min grupp är att möta skadeglädje och ett "där fick du".

Jag försöker tänka på att många av de skadeglada i verkligheten inte velat byta med mig när de förstod vad arbetet innebar och att mytbilden inte stämmer överens med hur det ser ut från insidan.

Jag har alltid gillat mitt jobb, från första dan, med för-och nackdelarna.

Idag känner jag mig ganska tom.

Vad hade jag kunnat göra bättre under de här åren för att vi inte skulle kunna stå i den här situationen? Och jag kan inte komma på nånting. Jag har varit så lojal och glad och tagit hand om mina passagerare så mycket jag kunnat. Det har varit mitt jobb.

Till att driva och fokusera och göra satsningar finns det andra anställda, och eftersom de inte riktigt lyckats göra sitt jobb optimalt vill de att lilla jag ska betala för det genom att gå ner i lön.

Så kan man också se på saken. Att Swedbank gick ut till sina anställda och sa "Vi har gjort en felsatsning i Baltikum och förlorat pengar, så nu sänker vi personalen på Järnvägsgatan´s lön".

Såhär upplever jag det. Utifrån kan man säga "alla måste vara med och bidra till att bolaget går med vinst", men för den enkla anställda som jag känns det mer som att föräldrarna tar barnets månadspeng för att betala en spelskuld.

Vi måste ta nya tag, stod det i nåt brev.

Ok. Visst. Det gör vi.

Läste kommentarerna på Di till den artikel jag länkade till igår.

Jag brukar inte göra det eftersom jag då alltid funderar på att om det är ett medelsnitt av svenska mäns intelligens -  (det är så gott som alltid män som kommenterar, det märks på språket)- så är jag MOT allmän rösträtt. Då är det på väg utför med Sverige på allvar, brukar jag tänka.

Di graderar inläggen efter de betyg som sätts tex, och jag råkade klicka på "Bästa kommentar" och läste:

"Lägg ner skiten och säg upp hela bunten".

Det var den bästa kommentaren.

Jag behövde i och med det inte läsa resten.

Idag tappade jag en penna i Mikael Nyqvists huvud.

Fast det var inte meningen.

Sen när han tittade upp såg jag att det inte var Mikael Nyqvist utan en look-alike.

Så idag kan man säga att det egentligen inte har hänt något ovanligt alls på jobbet.

En helt vanlig dag.

Så vi är två i familjen, kan man säga.

http://di.se/Artiklar/2010/3/11/201964/Piloter-hotar-miljardstamma-SAS/

Stämning på miljardbelopp? Finns det pengar till det? Ska dansk kabinpersonal sänka löner för att betala svenska piloter? Jag förstår verkligen ingenting.

Metafor:

Du har en pistol riktad mot din tinning. "Ät upp din baby, annars dödar vi dig och lämnar babyn här i skogen".

Eller:

"Skänk din arbetsplats till en kines, polack eller annan som gör det billigare än du. Annars lägger vi ner din avdelning och du blir arbetslös"

Är det detta man kallar Moment 22?

Igår var jag på seminarium, och jag tror min arbetsgivare nämndes en 5-6 gånger av de olika föreläsarna, som exempel.

Det är lite frustrerande att sitta på en föreläsning som behhandlar det ämne jag råkar veta mest om och konstatera att en del av det som sägs antingen 1) inte stämmer eller 2) är en halv sanning eller 3) är en mytbild om min arbetsplats.

En av föreläsarna igår pratade om vad som händer bakom skynket till exempel.

-Har ni funderat på vad flygvärdinnorna gör där bakom, sa han. De drar för skynket och så kan de vara där bakom i en halvtimme. Vet ni vad de gör? Man har forskat på det! Man har tittat in bakom gardinen, och det är där de snackar om passagerarerna "har du sett idioten på 10A".

Ursäkta? tänkte jag.

Sen skulle vi prata lite två och två om vad det nu var, och när ordet blev fritt nämnde jag att jag jobbade som flygvärdinna sen lång tid tillbaka och att jag absolut kunde avslöja den verkliga sanningen vad som hände bakom skynket om han ville, och publiken fnissade.

Hans medföreläsare höll handen för ögonen i en "pinsam" gest, och kommenterade saken att "Oj, ja det sitter alltid nån i publiken som..." men avslutade inte meningen.

Jo, det sitter alltid någon i publiken som.

Det är anledningen att OM man generaliserar, så bör man just generalisera. OM man pekar ut en speciell grupp som exempel, så bör man också veta vad man pratar om och ha skor på fötterna. Och har man det behöver man inte tycka det varken är pinsamt eller be om ursäkt, då vet man ju vad man pratar om.

Vad vi gör bakom gardinen?

Inte sjutton snackar vi om passagerarna. Då ska det vara väldigt exceptionellt fall. Eller somen information: 10A har berättat att han är flygrädd, 15 C vill inte bli väckt utan skippar middagen. Då kan man ta hänsyn till det.

Det är också vår personalmatsal, dessa två kvadratmeter. Ett par tuggor mellan första å andra gången kaffe, ett par mellan kaffet och insamlingen, typ.

Det är också stället vi är på mellan servicen, dvs våra passagerare hade inte uppskattat att vi stod bredvid dem i flera timmar och undrade "Vill du ha nåt? Är du säker? En cola kanske? Säg bara till! Ska jag hämta en filt till dig?"

Att vara bra på service är att kunna känna av vad passageraren har för behov, och under mina 25 år i branschen har jag träffat passagerare med större och mindre behov av uppmärksamhet, men aldrig någon som har behovet av att jag sitter i vederbörandes knä en hel flygning.

Vi har också vanligt personalsnack, det som ni andra har i fikarummet, där bakom gardinen. Ibland samtalar vi om privata grejor som ingen annan bör höra, och det har hänt att passagerare klagat via brev senare att det hörts ut i kabinen och det är INTE bra. Men jag tycker det har blivit mycket bättre, för några år sen var attityden just till dessa samtal annorlunda, nu är alla mer OBS på att vissa ämnen inte lämpar sig att snacka om så att det kan spridas.

Gardinen är också ett skydd för att inte passagerarna ska se om piloterna lämnar cockpit för att gå på toa till exempel. Av säkerhetsskäl ärju dörren annars alltid stängd, men måste dom så måste dom.

Det är vad vi gör bakom gardinen. Han föreläsaren hade ju bara kunnat fråga? Bedriva forskning på ämnet? Ha!

Om du vill se hur du ser ut efter en operation kan du göra som kollegan på bilden. Det bästa är att när man tar ner händerna är det som vanligt igen!:)

Sitter och bläddrar bland mina favoritbloggar och läser mer eller mindre intresserat om dagens ämnen.

Följden av detta kan lätt bli att jag ger en personlig repris av det som redan skrivits i tretton andra bloggar, men man blir ju inspirerad av vad andra tycker och då snor man helt enkelt ett ämne om man inte kommit på att skriva om det själv först. Och blir den som någon annan snor diskussionsämnet av...

Senaste tiden har jag medvetet hållt mig borta från RUT (utom på Facebook där jag debatterat lite på en vänsterpartist´s sida) men kvällstidningarna har annars skrivit det mesta redan. Kanske. Såvida jag inte kommer på ett inlägg innehållande argument som jag inte känner har kommit fram tillräckligt bra, eller en jämförelse som inte blivit gjord.

Idag läste jag Fotbollsfruns krönika om botoxanvändande tonåringar. Inget att tillägga om det föutom min ständiga undran:

Om låt säga 10 år när piercingar, stora bröst, ankläppar, tatueringar och botoxsprut är så 2000 tal, och det är andra attribut som kommer vara coolt och inne, (mer 2020 liksom,) kommer folk ta bort och operera om?

80-talets axelvaddar kunde man ju bara sprätta bort från fodret med lite god vilja, och igelkottsfrisyren växte tack och lov ut. Men ankläpparna, hur blev det alls ett mode och finns det verkligen någon som blivit snyggare av den lilla operationen? När alla som är förblindade av detta fenomen så småningom upptäcker att det egentligen inte ser klokt ut, vad gör de då? Om läpparna inte får sin  inspruting regelbundet och så småningom sjunker ihop, blir det jämnt eller ojämnt?

Jag var på 80-talet övertygad om att det var det snyggaste modet någonsin. Då. Det ser man i blicken. Eller?

Förr skrev jag insändare så tangentbordet glödde, men sen övergick det i blogg, krönikor och bokskrivande istället.

Förra veckan kände jag mig dock manad att göra ett litet inlägg i en lokal debatt om ett bygge, (den publicerades idag) men insändaren kortades ner rejält (javisstja, det hade jag glömt att de gjorde...) och en del av innehållet gick förlorat.

Här får du dock originalet, om du som läst dagens HD undrar var meningen "Att vara efterklok är ingen konst" egentligen ska höra hemma.

Politikernas prioriteringar

Det är några år sen nu jag var förtroendevald politiker och satt i fullmäktige och nämnder, men jag känner igen tongångarna på insändarsidan. Man kunde sitta på långa sammanträden och få redogörelser och ta del av utredningar som skulle ligga till grund för beslut, man diskuterade fram och baklänges och vände och vred på den springande frågan ”Hur förvaltar vi skattepengarna bäst och hur blir det bäst för flest”. Alla politiker från alla partier hade nämligen det som mål, att sätta helikopterperspektiv på besluten så att det gynnade så många som möjligt, med de ideologiska skillnaderna som utgångspunkt.

Ibland kunde man ha lagt 50-60 timmar på att läsa på, besöka, ta del av utredningar och lyssna på intressegruppers argument, och så satt man på en middag och bordsgrannen sa: …jamen det är ju bara att…” eller ”politiker fattar ju inte ett dugg”.

Tänk vad enkelt! Vad vederbörande sa var, att de som sökt sig till politiken alltså var ett gäng får som inte hade annat att göra, och svaren på alla bygglov, skolfrågor och personaltäthet inom omsorgen inte alls behövde diskuteras, det var ju bara att: inte bygga/inte bry sig om elevantal i relation till antal elever/ anställa fler inom omsorgen!! Såklart, att vi inte tänkte på det!! (obs sarkasm)

När jag läser insändarna om Saltkristallen känner jag igen argumenten. Några har varit med i processen och de som inte fått gehör för sitt förslag ”känner sig överkörda”. De som fått gehör skriver inte insändare, inte heller de som tycker förslaget är bra, ”hälsan tiger still” som man brukar säga. Av de hundratals protesterande är en del nyvakna och har inte alls ens hört talas om diskussionen innan det färdiga förslaget presenterades, och en del av dem har inte alls heller intressen som tar hänsyn till arbetsplatser, kostnader och budget. ”Bygg en park” är ett sådant argument.

Jag har inga egentliga synpunkter förutom de mer neutrala att jag gillar The Tivoli och byggnaden som sådan, men jag respekterar att om 55 av 65 i fullmäktige är överens, så säger det mig att då är det nog bra för Helsingborg och helsingborgarna. Om det skapar arbetsplatser, bostäder och fler turister som kan spendera sina pengar här, så ger det i förlängningen mig bättre omsorg, kultur, vägar etc. Fanns det ett ännu bättre förslag? Kanske det. Det handlar om åsikt, tycke och smak. Och i den demokratiska processen har medborgarna fått tycka till, och flest tyckte uppenbart att detta förslag hade fler fördelar än de andra. Om man först ha en demokratisk process, och sedan folkomrösta om det färdiga förslaget kan vi ju nästa gång hoppa över mellanledet och bara ha folkomröstningar om färdiga förslag istället för byggmöten och medborgardialoger?

Knutpunkten hade på sin tid också fler alternativ, och i backspegeln kanske något av de andra varit mer fördelaktigt? Det vet vi inte, vi vet bara hur det blev. Likaså med Dunkers. De beslut man tar är utifrån nuet, för om framtiden vet vi inget. Att vara efterklok är ingen konst.

Den som söker sig till ett politiskt engagemang är just engagerad, så att framställa alla som röstar ja till förslaget för inkompetent maktelit som jag läste nånstans blir lika dumt som att säga ”det är ju bara att” på en middagsbjudning.

Alla kan engagera sig politiskt, och ha en påverkansmöjlighet den vägen, men alla som nu tar sig tid att protestera har inte lust att lägga tid på allt det andra som medföljer demokratin med sammanträdena och diskussionerna och delaktigheten. De vill bara ha möjligheten att kritisera det färdiga förslaget och så får andra göra jobbet att ta fram förslagen.

Gott nog, det är detta åsiktsfriheten står för. Men en åsikt kan vara mer eller mindre underbyggd och ha mer eller mindre privat intresse. Och det är här jag har förtroende för att politikerna är både förnuftiga och inlyssnande, men framför allt: ser till helheten.

Anette Jernström

Med mina ögon mätt vill säga.

Övriga familjens toleransnivå ligger snäppet över min gräns, som jag ändå anser vara något högre än medel.

Ett föredragsmöte idag, en seminarieförmiddag imorgon, och ett lunchmöte på torsdag. ser ut som jag ska hinna släpa fram dammsugaren i eftermiddag.

Håhå, vad jag gläder mig och längtar. (ehhh...not)

Har knappt sett mina barn på en vecka.

Jobbade förra helgen fre-sön, var ledig må-tis men hade sammanträde i Stockholm hela tisdagen, och flög ons-sön maxat. Och lite till. Disponeringen ringde och berättade att jag flög 23 minuter över tillåten gräns, men undrade om det var ok, de hade verkligen brist på folk den här helgen.

Absolut. Man ska försöka hjälpa varandra när det krisar.

Sammanträde idag igen, men bara halvdag, och är sen ledig några dagar.

Jag saknar deras kramar.