Lockas du av att köpa en äldre bostadsrätt med låg avgift i tron att du gör ett bra kap? Tänker du att en hög insats kan ”kompenseras” av den låga årsavgiften? Så tänker många köpare som väljer en bostad i äldre föreningar från 1950- och 1690- talen. Man tror att föreningen är skuldfri. Man har ju haft tid att betala av lånen… Detta är dock inte hela sanningen. Det kan förvisso vara riktigt att föreningen saknar skulder. Det kan man granska i föreningens årsredovisning. Men den låga avgiften genom åren kan också ha en hake; underhållet kan vara eftersatt och fastigheten kanske behöver renoveras. Finns det rostiga rör som kan börja läcka i bostaden? Hur ser vinden ut? Är taket utbytt sedan 1950? Är tvättstugan och källaren i bra skick? Har stammarna i fatigheten över huvud taget bytts ut? Om en av frågorna ovan föranleder en renovering finns det anledning att vara tveksam. Byte av tak i en liten bostadsrättsförening kan stå medlemmarna dyrt. Samma gäller stambyten av originalrör från 1950-talet. Gamla järnrör har i allmänhet en livslängd om ca 50 år och fastighetsbyggaren har inte nödvändigtvis tänkt långsiktigt när han lade rören. Att byta dem kan således bli ett svårt och kostsamt projekt. Ibland hittar man visserligen äldre föreningar, vars medlemmar har tagit hand om bostäder och fastighet på ett ypperligt sätt. Men som köpare måste du alltid kontrollera en del saker och inte lita blint på att andra har ”gjort jobbet” före dig. Om du har denna inställning är det nästan bättre att köpa en bostad i miljonprogrammets 1970-tals byggen. Här har åtminstone järnrören 20 år kvar att ”leva”…