Jovisst, Anne Brontës roman Agnes Grey har visserligen ett antal år på nacken (först publicerad 1847), och det är väl nån slags ursäkt, men jag stör mig ändå nåt alldeles kolossalt på den. Berättaren är så himla underdånig, tilltalar läsaren som en överlägsen man och ber hela tiden om ursäkt för sig själv, sina handlingar och sin berättelse. Här finns en osäkerhet och dessutom ett moraliserande som jag inte är van vid från de andra Brontë-systrarna, eller från genrekollegan Jane Austen. Det här mindes jag inte från förra läsningen för många år sedan. Kommer inte ihåg om hennes andra roman, Främlingen på Wildfell Hall, var likadan. Vad säger ni?

Men men. Trots allt detta mossiga låg jag vaken och läste alldeles för sent igår. Agnes Grey innehåller ändå en hel del romantik, och som den romance-sucker jag är var jag bara tvungen att veta hur det skulle sluta. Och det blev jag inte besviken på.