Låt oss säga så här: Charlotte Roches debutroman Wetlands (Feuchtgebiete på originalspråket tyska) är ingen bok att läsa 1. när du äter eller 2. när du sitter på toaletten. Tro mig, jag testade. Det var 1. äckligt och 2. plågsamt.

När jag skrev senast hade jag inte hunnit läsa klart men var redan ganska begeistrad. Vilken bok! Jag förstår att folk har svimmat på löpande band under uppläsningar, men samtidigt finns det en hel del intressant och tänkvärt här. Feminism, inte minst, och hård kritik mot vår tids prydhet och hygienhysteri. Charlotte Roche gottar sig nämligen alldeles hämningslöst i det som är skamligt, förbjudet, obscent, köttigt och äckligt. Handlingen: Helen, 18, ligger på sjukhus efter en imtimrakningsincident som i kombination med hennes hemorrojder har fått oanade konsekvenser. Men medan hon ligger där med nyopererad bakdel passar hon bland annat på att försöka förföra sjuksköterskan Robin, övertalar honom att fotografera såret så hon kan se vad läkarna har gjort, kryper ner på golvet under sängen för att onanera och roar sig med olika experiment för att bevisa att det inte är så himla viktigt att hålla sig ren. Det är provokativt: sex (fast inte den tillrättalagda, rosafluffiga varianten), taskig intimhygien, onani, mensblod, var och kroppsöppningar - men mitt i allt detta är det här faktiskt framför allt en väldigt intressant bok.

Charlotte Roche balanserar inte på gränsen för vad man får tala om - hon har tagit en jättekliv långt, långt förbi den. Först och främst är det både kul och lite kittlande. Men det gör också att läsningen blir som ett stort experiment där jag kan iaktta mig sjäv och mina reaktioner på det jag läser. Varför tycker jag att boken är nästan lika läskig som blodiga filmer som Saw och Hostel - när det bara handlar om helt naturliga saker som rör den egna kroppen? Varför är det så chockerande när en tjej pratar kroppsvätskor och erkänner att hon faktiskt gillar sina egna och har en nära relation till dem? Herregud, vi borde faktiskt sluta mesa oss och prata så tyst om alla kroppsliga grejer. Eller åtminstone börja fundera över varför vi beter oss som vi gör.

Men det jag undrar allra mest är nog hur Roche är funtad. Hon är född 1978 i Storbritannien men har vuxit upp och bor i Tyskland, där hon redan var känd som programledare i tv när den här boken gavs ut. Hur mycket handlar det om att göra en samhällskritisk poäng och hur mycket vill hon bara provocera? Visst, provokation är ett skäl så gott som något att skriva en bok. Men jag kan också tänka mig att hon har lite makaber humor (som jag) och ville skriva något kul och udda. Och dessutom - även om man inte tror det - så har berättelsen faktiskt en viss värme och ett visst djup.

En sista tanke - jag MÅSTE läsa den här på tyska också.