Imorgon kommer bli en jättefin dag. Jag, ett mjölktåg som stannar vid varenda lada i södra Sverige, en förmiddagskaffe, förbisusande höstlandskap och några böcker. Äntligen ska jag ha tid att läsa alla de där som ligger och håller på att förvandlas till kompost på mitt golv. 

Mitt bästa läsställe är definitivt tåg. Jag läser så himla bra där, som om läsningen flyter på i samma tempo som gräset och kossorna flyger förbi utanför rutan. Bara jag, ingen mobil som ringer eftersom täckningen är noll på västgötaslätten, ingen disk eller städning som snor min uppmärksamhet. Och så lyxar jag ju alltid till det med god latte att sippa på. Ett måste.

Fast det finns nackdelar med tågläsning förstås. Man kan få baklängessäte så att man nästan spyr upp kaffet i knät om man försöker läsa. Kanske får man en pratsjuk knäppskalle bredvid sig som envisas med att undra vart man ska-hur gammal man är-vad man jobbar med (jasså, expressen, ja jag läser ju inte såna där skvallertidningar, jag), nån fjortis eller gubbe som pratar i sin mobil oavbrutet och alldeles för högt. Ett ännu större problem brukar det vara med barn. Inte så att de stör och jag bara tycker de är jobbiga. Nej, jag blir så jäkla distraherad. Lullar det omkring nåt litet knyte och kastar leksaksbilar i huvudet på mig och ler kan jag inte koncentrera mig på nån trist bok. Måste leka med barnet. Måste flörta tillbaka.

Och tusen gånger värre blir det så klart om jag hamnar i djurkupén. Som jag konstigt nog gör rätt ofta. Den gången jag satt inklämd mellan en fluffig, väsande kisse och en bjäbbig jack russell, med en stor golden retrievervalp mellan fötterna var nog det märkligaste jag varit med om. inte mycket läst den resan. Men å andra sidan gick jag omkring med ett fånleende resten av dagen. Djur är nog ännu bättre än böcker ändå. Och okej då, barn med.

Fast imorgon hoppas jag att jag slipper allt det där. Måste få läsa lite nu. Om det så innebär att jag måste barrikadera mig på toaletten för att få ro.