För två år och några dagar sedan skrev jag det första inlägget på Bokbloggen.

Det här är det sista.

Trist? Ja. Väldigt. Hemskt. Lite deppigt. Det är därför jag inte har skrivit något på så länge: för att samla kraft att slita mig. Vilka år det har varit. Det har varit så kul att få respons av er, tips och idéer och kritik och inspiration. Det allra roligaste har nog varit inspirationen. Herregud, vad jag har läst! Och vad jag har skrivit! Jag gick från att vara en boknörd med ständig tidsbrist, en smått besatt periodare som desperat snodde åt mig lugna små lässtunder på tågresor och under semestrar, till en som faktiskt lever för att plöja böcker. Det har jag ju visserligen alltid gjort, men inte på det här sättet.

Sedan jag började blogga har jag alltid en bok med mig. Jag brukade faktiskt inte ha det förr, jag hade för mycket annat att tänka på. Nu får jag panik om jag hinner halvvägs till t-banan på morgonen utan nåt att läsa. Hela dagen blir förstörd. Jag läser på ställen och i situationer där Magdalena Ribbing skulle skämmas för mig. Jag drömmer om böcker. Jag formulerar blogginlägg i sömnen. Jag spyr ur mig boktips som om jag led av en litterär variant av Tourettes syndrom. Så fort jag läser nåt bra vill jag öppna fönstret för att se om det är nån där utanför som jag kan tipsa. Och på grund av den växande läslustan har jag utökat min egen bokhylla där hemma till ett fullkomligt monster, ständigt växande som en blobb från yttre litteraturrymden. Dessutom tror jag att jag själv har förändrats en smula. Jag har börjat ta läsandet på större allvar. Böckerna och jag är ju värda att tillbringa så mycket tid ihop som det bara går! Och den största lyxen som finns är att tillbringa en dag eller kväll eller helg ensam i soffan med en bra bok. För litteratur är terapi och kärlek och lycka och nåt som faktiskt kan hjälpa en när det är svårt. Pretto. Japp. Det får lov att vara idag, tycker jag. Jag hoppas i alla fall att ni som läser har fått ut något av det här också. 

Själv ska jag börja förbereda bokpackningen inför min resa till Hawaii. Det ligger en fin drös beredd, bland annat Marian Keyes nya och bok nummer nio om Sookie Stackhouse. Vilken lyxläsning - sån som gör att det känns helt okej att flyga i ett dygn.

Hoppas ni får en fin höst med mycket läsning. Och vi ses säkert igen, någon annan gång eller någon annanstans.

Så länge kan ni mejla mig: lisa.jannerling@expressen.se.

Hejdå!

Förrä året satt jag på ett flygplan till Bratislava. I år kommer jag sitta på en buss på väg till ett läkarbesök. Jag har ingen bra tajming när det gäller Nobelpriset i litteratur.

Jag tippar förresten fortfarande Assia Djebar. Eller hoppas, snarare.

Igår fick ju Hilary Mantel Bookerpriset för sin historiska roman Wolf Hall. Den borde med andra ord inhandlas och läsas snart, kanske följa med till Hawaii om en knapp månad. Just nu känns den inte så där jättelockande, men det kommer nog.

Några recensioner finns bland annat här och här.

Spekuleras det inte ovanligt spretigt inför årets Nobelpris i litteratur? Roth, Oates, Müller, Adonis, Tranströmer, Djebar ... Det verkar inte finnas någon direkt storfavorit. Jag tror, som varje år, att det blir nån jag knappt hört talas om. Men det vore kul om det blev Assia Djebar. Joyce Carol Oates, däremot, vore väl för bra för att vara sant.

Vad tror ni?

Apropå ingenting så kommer här resultatet av min semesterläsning: tre ynka böcker. Confessions of a shopaholic, som jag ju köpte på Arlanda alldeles innan planet skulle lyfta (inget vidare bra bok), Bodil Malmstens nya loggbok De från norr kommande leoparderna (fantastisk) och Haruki Murakamis Kafka på stranden som jag läste om.

Efter omläsningen måste jag bara konstatera - nej, Murakami är inte alltid bra. Det är absolut inget i den boken som fastnar hos mig. Inte nu heller.

Anledningen till att det blev så lite läst är nog att jag hade fullt upp med att mysa med S, cykla längs små grusvägar till avlägsna stränder, promenera längs vattnet, dricka gott vin och äta bläckfisk. Romantik slår läsning, lätt.

Har känt mig lite krasslig i dag, men det är ändå inte någon ursäkt för vad jag har gjort. Jag skäms lite. Eller ganska mycket. Och jag känner mig lite smutsigt på nåt vis. Men det är lika bra att erkänna.

Okej, här kommer det. I dag har jag - håll i er ordentligt nu - kollat på True Blood. Hela dagen. I tolv timmar. TOLV! Det är dessutom bara resultatet än så länge, klockan 22.07 ...

Efter att ha stört mig skitmycket på både Sookie, Bill och att hela handlingen i Charlaine Harris fantastiska böcker är så ändrad, så har jag faktiskt börjat gilla serien. Men då har jag också varit tvungen att skaffa mig en taktik - den går ut på att jag förtränger att böckerna och tv-serien har med varandra att göra. Då funkar det. Då blir True Blood till och med riktigt bra!

Nu ska jag gå hem från jobbet. Och jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot t-baneresan hem till min lilla förort. Den är lagom lång, utan byten och alldeles perfekt för det som jag mest av allt vill göra: läsa The secret history.

Kolla det fina, tummade och vällästa exet som jag la vantarna på härom dagen! Boken låg alldeles övergiven i bytesrummet i min bostadsrättsförning, så självklart fick den följa med hem när jag var där nere och dumpade ett par kassar böcker som inte fick plats i det nya läsrummet. Jag har inte läst Donna Tartts mästerverk, som självklart är en gammal favorit, på massor av år. Dessutom bara på svenska. Det känns som att läsa en helt annan bok nu! Den håller fortfarande - och är kanske till och med några gånger bättre.

Vad läser ni i helgen?

Minst en smaskig och smäktande chicklit är obligatorisk i bokpackningen när jag åker på semester. Så jag slog till på Sophie Kinsellas Confessions of a shopaholic här på Arlanda, även om jag kände mig lite fånig i kassan. Fula bok-blir-film-omslag borde bannlysas. Men jag ser fram emot att läsa den ändå ...

Bokbloggen är snart tillbaka, utvilad och pigg!

Dagens läsning:




Nattåg till Lissabon heter den, av Pascal Mercier. Och det var faktiskt bara en slump att jag började läsa den så snart efter efter Den röda soffan -  två böcker på rad där tågåkande och resor har en central betydelse!

Boken (med recensionsdag i dag) var lite svår att komma in i, men nu är jag helt fast. Tänk Vindens skugga men med mer tyngd, kreddigare, mer filosofi. Men lika spännande. Här finns en mystisk författare, en bok med en oförklig lockelse och en hel del litteratur- och språknörderi.  Kanske inte en bok jag kommer ta med på semestern dock. Den här passar bäst att läsa hopkrupen under en filt i höstmörkret.

Apropå det så börjar det hända saker i bokrummet nu. Nytt golv på plats - ikväll åker de första böckerna in i sina hyllor!

Fixar ni det här då? Läsning som passar på Hawaii - utspelar sig där eller är skriven av någon därifrån. Och Barack Obama räknas inte!

Lämna en kommentar eller mejla så blir jag glad.

lisa.jannerling@expressen.se

Ibland har man tur. En oläst tegelsten som till stor del utspelar sig i Greklands övärld ligger ju oläst där hemma i bokröran: John Fowles Illusionisten (som jag aldrig har orkat ta itu med förut.) Den hade jag inte en tanke på!

Tack Arne och Magix för tipset.

För övrigt ser det ut att lösa sig med läsningen. Jag tror jag ska läsa om Murakamis Kafka på stranden också. Det blir perfekt.

Totalt misslyckad bokshoppingrunda i dag - jag hittade inte nåt jag ville ha!

Är det förresten nån som känner till nån bok som utspelar sig på Naxos?

... kommer jag inte ha mycket mer att bry mig om än den här utsikten:




Så i dag efter jobbet måste jag jaga semesterläsning. Än så länge har jag bara Jennifer Lee Carrells Shakespeares hemlighet på lager - känns som en perfekt bok bara översättningen funkar. Någon som har läst den?

Denise Minas Det heligaste är också en het kandidat.

 ... en gammal Claes Hylinger, Kvällarna på pärlan.





Och så ser jag fram emot hans nästa bok, Utan ärende, som kommer i oktober. Pepp! Så här skriver han om den på förlagets hemsida:

Jag ber redan nu om ursäkt för den innehållslösa historia jag har attberätta. Och ändå – när jag tänker tillbaka på den ser jag hurinnehållsrik den var. Den innehöll ett innehåll som oftast går ossförbi; och det går oss förbi därför att vi inte misslyckastillräckligt… Ni kommer kanske att förstå vad jag menar.
Berättelsen rör sig mellan London och Istanbul, Paris och Casablanca – och Göteborg förstås. Utan ärende.

En riktig Hylinger med andra ord.

Jag har skrivit många gånger förut om min förkärlek för att åka tåg - och läsa på tåg. Kanske är det därför jag gillar Michèle Lesbres Den röda soffan så mycket.
Den här lilla romanen - utgiven på Sekwa (funkar som en kvalitetsgaranti för mig har jag upptäckt) - handlar just om en resa, om själva resandet eller kanske om Resan med stort R.





Anne, en medelålders fransk journalist, har lämnat sitt jobb och sin våning i Paris för att söka efter sin gamla kärlek Gyl. Det enda hon vet är att han har flyttat till en liten by vid Bajkalsjön "för att leva efter sin ungdoms ideal". Men plötsligt har breven från honom slutat komma och hon tar chansen - dels av oro, och kanske dels av ett behov att göra samma resa själv. Så Anne tar transsibiriska järnvägen för att hitta honom.Fråga är bara om hon kommer att finna honom ... eller sig själv eller någonting annat. Det är om det som boken handlar, skulle man kunna säga.

På vägen - sakta tuffande fram genom det forna Sovjet - träffar Anne den tystlåtne Igor, och tänker tillbaka på vad hon har lämnat där hemma i Paris. Berättelsen om tågresan och tillbakablickarna på relationen med Gyl varvas med tankarna på den gamla granndamen Clémence. Före avfärden hade de två en nära relation - Anne brukade läsa och berätta om de märkliga kvinnoöden som hon porträtterade i sina texter. Clémence i sin tur brukade berätta om Paul, ungdomskärleken som dödades innan han hann bli någonting mer. Djupt nedborrat mellan kuddarna i hennes röda soffa gömmer hon fortfarande porträttet av honom ...

Jag önskar att jag hade läst Den röda soffan under en tågresa (en lite längre än t-baneturerna till och från jobbet). Kanske till Paris. Jag är säker på att den hade invaggat mig i en extra skön version av den där melankoliska sinnesstämningen som jag älskar.

Läs!

Tro det eller ej, men alla böcker ligger fortfarande nedpackade huller om buller. Så i går när jag var på jakt efter en ny bok att ta itu med efter Sjön, blev det minst sagt krångligt. Började med en kasse som stod ensam i vardagsrummet - rev ut allt på golvet och nosade efter nåt oläst. Jag har en hel del sånt i reserv i min boksamling. Reafynd och sparade godbitar som väntar på att rätt ögonblick ska infinna sig. Det är så trevligt att titta igenom hyllan och hitta nåt man verkligen är sugen på. Lite som att hitta en gammal hundralapp på ett bortglöm gömställe.

Men igår gick det si sådär. Antagligen ligger de bästa böckerna i den värsta myrstacken, där de absolut inte går att komma åt. Jag hittade en gammal Jayne Anne Philips (för deppigt just nu), Anne Frank-boken jag köpte på Bergen-Belsen i juni och Anna Jörgensdotters nya.

Sen kröp jag nöjd ner under täcket - och somnade.

Nytt försök ikväll. Men så länge fortsätter jag med Sophie Dahls romandebut Leka med vuxna som jag panikhandlade på Coop härom dagen. Den växer på mig. Helt okej mellanläsning.

Dagens t-baneläsning får man garanterat ett litet leende på läpparna av. Bara det att den är så himla pyttig och snygg!

Kolla upp Harry Roos Sjön om du inte har läst den.

Jag tjatar ju ganska ofta om den (genialiska) danska författaren Helle Helle. Det är dags att fler upptäcker henne nu. Hon är ju fantastisk. Så gissa hur glad jag blev när jag slog upp DN härom dagen och hittade en hel essä om henne.

Läs den här.

Jag missade t-banan i morse (nytt badrum, nytt kök, kaos i garderoben etc - bra ursäkt, eller hur?) och fick mig en liten extra lässtund i väntan på nästa tåg: tillsammans med Nina Bouraouis Pojkflickan.

Jag läste hennes Innan männen förra året och blev väldigt förtjust i den. Pojkflickan är en självbiografisk roman - lika spännande som Innan männen och med ett lite liknande tema. Huvudpersonen, Nina, växer upp i Algeriets huvudstad Alger med en algerisk pappa och fransk mamma. Hon är bästa vän med pojken Amine, springer på stranden och leker, går i skolan och lär sig arabiska. Det är tufft - hon vill vara algerisk men hamnar liksom mitt emellan. Inte tillräckligt fransk, inte tillräckligt algerisk. Dessutom är hon kluven inför sitt kön: känner tydligt hur utsatt hennes mamma är som fransk kvinna i det främmande landet, hur hon tvingas använda sina barn som skydd och sköld mot männens blickar och beröringar. Nina, som uppfostras som en pojke av sin pappa, önskar att hon kunde bli en annan:

Mitt liv är en hemlighet. Bara jag vet om min längtan, här, i Algeriet. Jag vill vara man. Och jag vet varför. Det är min enda visshet. Det är min sanning. Att vara man i Algeriet är att bli osynlig. Jag ska överge min kropp. Jag ska överge mitt ansikte. Jag ska överge min röst. Jag ska vara i styrkan. Algeriet är en man. Algeriet är en skog av män.

Det är spännande och fascinerande - vackert formulerat - och jag gillar hur Bouraoui använder sig av och leker med föreställningen om orienten som en underlägsen kvinna och västerlandet som en aktiv, penetrerande man. Här finns mycket att fundera över och vrida och vända på.

Nu blir det läskväll med ett glas rött!

Ha - min sommarläsning får en ny chans! Inom kort åker jag till solen en vecka, så nu måste jag börja ladda upp med böcker att ta med. Har du nåt supertips på en bok som passar under ett parasoll på stranden?

Än så länge har jag bara siktat in mig på Jessica Kolterjahns nya roman Nattfjäril. Jag älskade hennes Ut ur skuggan, som jag plöjde på semester i Gambia för ett par år sen.

Ge mig fler tips, snälla läsare!