Ett svart iskallt cyniskt giftregn...

Människor med förkrympta små hjärtan som anonymt tar chansen att få kasta sina egna döda drömmar på oss som faktiskt vågar stå för vad vi skriver och tycker med vårt ansikte och namn.

Hatmaskineriet drivs ofta av människor som stampar i sitt eget piss, på tröstlösa balkonger, i flagnade sovrum, på trista arbetsplatser.

De nynnar alla lite i smyg på, och utan att veta om det, på Morrisseys "We hate it when our friends become successful..."

Deras otillräcklighet löper som anonyma hundar från helvetet. Deras elakhet är egentligen bara för mycket fritid och avundsjuka.

Det här är min värld. Det här är mitt kalas. De får gärna stå och stampa i sin egen förtvivlan och trädgård. Men jag vill inte ha dem här. De får gärna hata sina hjärtan tillbaka till stenåldern. Men inte här. Det finns hur många människor som helst som kommer älska dem. Det finns hela världar på Internet med skojiga människor som gjort en karriär på att vara elak mot andra.

Vilken skalbagge som helst kan hata anonymt. Vilket pucko som helst kan ta den enkla vägen att gömma sig bakom en av internetrymdens många plank och kasta skit på oss som står på andra sidan. Det är inte modigt eller coolt. Bara idiotiskt, självdegraderande och värdelöst.

Jag klarar mig. Jag vet att de som läser och gillar det jag gör är fler än de som hatar det.

Ser ni inte att ni står bakom stängsel? När ni tror att ni pissar ner min trädgård är det bara ni själva som blir böta?

Tycker ni inte att ni är en smula patetiska i all er förtvivlan?

Jag tar skrivandet på allvar. Det här är min värld. Jag älskar den här världen. Jag älskar bloggen som ett redskap för oss som måste skriva för att överleva.

Jag vill inte ha deras förtvivlan som nedpissade efterblivna apor här inne.

Därför stänger jag ner de anonyma kommentarerna på en här bloggen.