Solen som en darrig, spattig tjackpundare.  Hastig, snabb, virrig, fort som fan är den borta över hustaken och vinden drar ner från norr och skjuter tiotusen små osynliga knivar av köld rakt in under huden, mellan kragen och rocken, precis där halsduken (givetvis vinröd och gul) inte hinner täcka upp, där smiter kylan in och mörkret som ett vattenfall, plötsligt överallt, som blodet ur hissarna i The Shining.

Äter en god lunch med mamma på Fiskmagasinet i Norrköping.

Det är jul.

Jag tänker på Rom som en man tänker på en flicka han håller kär.

Innerst inne håller alla på Roma.

Jag tror varje medmänniska om gott. Jag tror alla vill bli så bra, vackra, goda, innerliga som möjligt. Alla vill ha nära till kultur, konst, kyrkor, nära till det mänskliga arvet.

Alla vill gå värdiga i kostym i den lätta vårsolen längs Governo Vecchio och knäppa upp skjortkragen vid Spanska trappan och höra sorlet omkring, känna strävheten, syrligheten och sötman från en flyktig kyss i vimlet.

Alla vill ha nära det som betyder något, till Gud och glömskan, till minne och kärlek.

Ingen vill stå på en vindpinad arena i ösregn och heja på ett lag som en arab handlat, eller en smutsigt och snuskigt rik ryss.

Alla är värdiga på riktigt.

Därför håller alla på Roma.

Innerst inne.