Det är fortfarande svårslaget elegant att se Marcus Allbäck sitta bredvid förbundskaptenen för Sveriges landslag i fotboll. Han är en garant för medmänsklig värdighet den gode Mackan.
Det är lite si och så med kickarna nu för tiden. När man var barn räckte det med en legobit eller en bit plast i en gräll färg för att man skulle spinna loss. Sedan kom sex och sprit in i bilden.
Nu för tiden är det lottning till stora mästerskap som triggar igång mig.
Det är helt säkert något fel på mig.
Sverige drog en vinstlott och hamnade utan tvekan i den enklaste gruppen. Åtminstone på förhand. Sådant där är alltid lurigt. Minns ni dödens grupp i VM 02 när Sverige dansade vidare som en ängel?
Holland blir så klart tuffast. De andra lagen har jag svårt att se hur ett revanschsuget och nytänt Sverige ska kunna förlora emot.
Grupp A och H ser svårast ut. England får det tufft. Men Capello (Don Fabio) är tuffare än alla tuffa grupper i hela världen.
Alla kvalspel som spelas direkt efter ett VM-slutspel påverkas så klart av utgången i mästerskapet.
Italien hamnade i en mittensvår grupp. Serbien passar italienarna rätt illa men de andra lagen ska man så klart (även om det alltid ser ut som det sker i sömnen när Italien spekar kval) vinna mot. Så enkelt är det.
Då blir det ett nytt Italien under en ny förbundskapten. Prandelli är min man för det jobbet!

Marcus med sonen Milo Santino Totti, pappa Adriano, bror Andreas.
Forza!

Solen ser ut och gå både och upp ner på samma sekund. Solen skenar hastigt över himlen.

Det är isigt överallt. Vintern är en grimas, ett stelnat leende. Vintern är ett förvridet ansikte, näsan begravd i stinkande vit skit.

Eller snö som eskimoerna säger...

Imorgon lottas EM-kvalet.

Räck upp handen alla ni som kan och vill berätta detaljerade anekdoter om fantastiska kvalmatcher vi minns?

Öh...

Ingen.

- Den packade tjockisen som sprang in på planen mot Sverige.

Okej. Tack för den. Alltid något.

Ett kval är på alla sätt vägen till målet. Ingen minns ett kvalspel när turnerningen sedan börjar. Det spelar ingen roll om man slår Malta med 9-0 och leker att man är världsmästare. När man står där sedan och ska möta ett riktigt lag i EM eller VM så är det som att kvalen aldrig existerat.

Sverige har ibland tagit ett väl genomfört kvalspel som en sorts garanti för att det kommer gå bra i själva turneringen.

Det är naturligtvis helt galet. Man tar sig till EM och VM och väl där nollställs alla sinnen.

Min bror ska gifta sig i Rom. Han är där nu och planerar.

Själv sitter jag på ett isfärgat tåg mot Stockholm i snöstormen och jag tänker på hur många veckor det kommer ta innan all den här snön blivit vatten och runnit ner i avloppen, på hur många dygn av plusgrader det kommer krävas innan all den här skiten är borta, och mina blodprover kommer tillbaka och jag har för höga värden kolesterol och jag blir sänkt och orolig och knyter Romahalsduken framför ansiktet som en terrorist innan jag böjer mig som en fällkniv mot den förbannade vintern.

Jag och min bror brukade hänga på krogarna ihop i början av nittiotalet. Vi överlevde med hjälp av skinnjackor, Dr Martenskängor, sprit, droger och svartklubbar. Vi överlevde ledan som hotade döda oss.

Nu sitter vi i varsitt rum i världen med våra framgångar och nederlag i sorterade högar.

Jag har börjat förlika mig med att serie A inte når ut till alla och envar. Det är helt okej. Det är som det är.

Kanal 9 har fått utstå mycket klagan sista tiden. Delvis med all rätt. Jag har själv varit en av kritikernam trots att jag jobbar där.

Nu börjar det dock ordna upp sig.

I mars blir en klockan 15-match varje söndag plus en storsändning med studio och försnack.

Från och med Påskafton 3 april och fram till sista omgången kör vi storsänding med studio och gäster varje helg!

Nu knyter vi den grönvitaröda näven och tar i mål den här säsongen så snyggt vi kan!

En av mina största hjältar, Daniele De Rossi är intervjuad i Gazzettan:

- Skulle du känna dig fri att lämna Roma om ni vinner Scuedetton?

- Det förändrar inget. Jag och staden är ett. Dessutom glömmer alla att min dotter Gaia bor i Rom. För mig kommer hon först,  sedan inget, sedan fotbollen.

De Rossi. En poet både på och utanför planen.

Min kärlek till Roma är större än universum.

Juventus är numer en klubb i mängden. Ränderna går faktiskt ur. Tyvärr.

Jag älskade den arroganta, strama, borgerliga gamla damen som satte näsan i vädret och spelade skiten ur hela Europa. Jag gillade att allt rann av. Jag gillade de kaxiga tröjorna utan klubbmärke. Jag gillade Ariston-loggan. Jag gillade att alla snackade skit om Juve och Juve bara vann. Jag älskade när man köpte Baggio utan att röra en min. Jag älskar att Juve fuskade och horade utan att ens blinka med ena ögat.

Nu?

Lite prydligare. Lite hederligare. Lite blekare.

Mycket tristare.

När man gjorde sig av med Ranieri i somras var det ren förödmjukelse. Nu leder den gode Claudio världens bästa Roma och slår Juve på deras egen hemmaplan.

Sedan sade man sig stå bakom orutinerade Ferrara i alla lägen men svek honom med och kallade in medelmåttan Zaccheroni istället.

Han var den siste mannen i stormen. Han var den enda som fanns kvar.

Det är inte mitt gamla fina Juventus längre.

Ingen nystart heller för den gamla damen. Medelmåttan Zac (som ser ut som en väldigt snäll revymakare) startar med medelmåttiga 1-1 mot medelmåttiga Lazio.

Trist, tristare, Zac.

Nästan så man saknar Moggi...

Förr älskade alla Juventus. Till och med folk i Florens som hatade Juventus, älskade att hata dem.

Nu väcker Juve inte samma känlsor längre.

Salvatore i Jursla har nästan alltid rätt. Också så idag när han hör av sig under matchen.

För det är sant att det bara är serie A som har den där magin. Italiensk fotboll är som Tingelings glitter, som ett skönt rus.

Bara i serie A kan en halvfull arena låta fullsatt. När Romasången rullar som eldröda vågor över världen är jag mycket nära patetiska tårar.

 Bara serie A har Roma.

Bara i serie A kan en norsk back på volley prickskjuta bollen i mål. Bara i serie A kan jumbolaget mäta sig med ligatrean.

Bara i serie A kan en tjugoåring med två minuter kvar iskallt klacka in segermålet.

Makalöst snyggt Okaka!

Gud, vad jag älskar Italien.

Lapp på luckan i Växjö. Folk fick vända i dörren. Fantastiskt. Jag kör min monolog men är lite ringsrostig. Hoppas folk uppskattar det ändå.

Nu sitter jag på ett försenat tåg som skär som en pil genom snöröken. Min första lugna lediga söndag hemma sedan i höstas! Den ska ägnas åt lite kontorsarbete, lek med Milo och italiensk fotboll.

Kanske inte nödvändigtvis i just den ordningen.

Unge herr Ekdal reser med Siena till Rom för att möta Roma. Kan bli en fin match.

Längtar till Italien och Rom, till den där känslan tidigt på förmiddagen hör hotelldörren klicka igen bakom ryggen och man ger sig ut i gränderna, i vimlet, köper sig en tidning och dricker en kaffe. Längtar efter att sjunka ner i en taskigt flätad korgstol i vintersolen och bara njuta över att höra blodet susa varsamt i ådorna, känna hur tillvaron varsamt faller på plats.

Fråga som annars lösts upp som en brustablett under natten:

Om Cassano och går till Fiorentina och gör succe´, kommer då till sist Lippi plocka ut honom till landslaget?

Tror inte det. Tror det är större chans att de börjar severa isglass i helvetet.

Den här dagen sjunger en nykter blues.

Det här var länge sedan. Faktiskt på den tiden då folk fortfarande skickade vanliga brev. Jag hade gjort det, skickat ett brev till Juventus och frågat efter autografer.

Jag höll egentligen i smyg på Roma redan då (min farsa håller på Juve och jag ville inte göra honom ledsen) och så en dag dök det plötsligt upp ett tjockt paket med alla spelares autografer, muggar, böcker, vykort, nyckelring, plånbok.

Jag låtsades glömma allting på en utlandsresa.

Juventus har alltid varit en anrik och värdig klubb. Mycket av det kom på skam 2006.

Fast egentligen hade det kommit på skam långt tidigare. Inte bara folk i Florens har under lång tid varit säkra på att den gamla damen inte är så pryd som hon utger sig för att vara.

Förra året gjorde man sig av med Ranieri på ett osedvaligt osnyggt sätt. Många fans reagerade på förödmjukelsen i avskedandet. Då trodde jag att Juventus åter igen skulle försöka återuppleva sin historik, återgå till någon form av absolut värdighet.

Nu följer man istället den trötta, sedvanliga dramaturgin och sparkar tränaren. Det är begripligt. Det är också extremt tröttsamt.

Juventus är en inte bara en gammal, utan ärligt talat rätt trött dam just nu.

Hoteller kryllar av människor med identiska väskor på hjul. Makalöst mycket folk.

Jag tra mig förbi så försiktigt jag kan och slinker in och äter lite frukost. Mina nerver är i otakt. Har längtat efter min familj hela veckan, blir osynlig utan deras närvaro.

Jag ville helt kort, och en aning sent, tacka alla er som röstade på mig i Guldsklölden. Förra året vann jag två kategorier, blogg och krönikör. I år kom blev jag landets nästbästa blogg och trea som krönikör.

Att den här bloggen kom tvåa i år, när det skrivs oändligt mycket mindre om serie A än det gjorde förra året, är nästan större än att vinna. Hur som helst trodde jag inte ett ögonblick att jag ens skulle vara bland de fem främsta.

 Det är stort att fler än de redan Italienfrälsta hittar hit, läser och tycker om. Stort tack för ert stöd och er tid.

Grattis till Niva som vann i år. Han har haft en fint 2009.  Jag unnar honom att också få känna hur det känns att le med de där fina diplomen i knäet.

Vad definierar galenskap?

Bland annat att man med klar blick och öppet hjärta gång på gång utsätter sig för livsfara.

När jag drack trodde jag varje gång jag nyktrade till att det var sista gången jag skämde ut mig på fyllan. Sista gången jag var otrogen, sista gången jag hamnade i meningslösa slagsmål.

Nästa gång var det samma sak.

I flera år lurade jag mig själv. Det är galenskap. Det är missbrukargenen.

 Man går med öppna ögon rakt in i mardrömmen.

Det är också svaret på den självklara frågan: varför?!

Jag fick ofta den frågan.

- Om du nu vet hur jävla pantad du blir när du dricker, varför dricker du då?

Svaret?
Nästa gång blir det bättre. Jag ska visa att jag kan skärpa mig.

Men jag föll som en fura varje gång. Jag kunde inte styra alkoholen. Den styrde mig.

En missbrukare styrs av en omvänd logik. Mutu vet att han har hela världens ögon riktade mot sig efter dopingskandalen 2004. Han vet att han inte ska ta några chanser. Ändå tar han chanser och ändå åker han dit igen för doping.

Han är sinnessjuk. Han tror på riktigt att han ska klara sig. För en missbrukare är fem år en evighet. Det är nog inte felaktigt att tro att Mutu under den här tiden dopat sig men kommit undan med det.

Nu kan han bli avstängd i fyra år och då är hans karriär i praktiken över. Allt för galenskapen och en tablett som gör att du inte blir hungrig.

Tragiskt.

Men också väldigt, väldigt mänskligt.