Min kropp har varit ute i krig, legat i skyttegravar, fått granitsplitter i benen, bajonetter i ryggen, knivar överallt.

Jag har legat i sängen och försökt bli frisk.

Nu är kroppen tillbaka från kriget och långsamt är också jag på väg tillbaka till någon form av verklighet. Det går trögt.

Gruset ligger kvar när snön och isen smälter. Det knastrar under mina skor. Jag drömmer mig bort. Längtar till Rom.

Rydström skriver fint i dagens Expressen om allsvenskan. Håller med om att den får oförtjänt mycket skit.

Örebros Alvbåde är en sympatisk bekantskap. Han kan skriva. Som en sorts lillebror till Rydström.

Jag älskar lirarna som sticker ut, Hyse´n, Rydström, Bojan i AIK.

Bäst i allsvenskan är Anders Svensson.

När jag har riktigt ont brukar jag dagdrömma att jag är Totti som blivit skadad.

Under ändlösa, trista eftermiddagari  soffan med benet på en kudde intervjuar jag mig själv om VM som stundar. Jag går igenom laguppställningar, kommenterar i skallen nyss spelade matcher, och innan jag somnar har jag ett panelsamtal om matcherna som spelats under dagen. Flera röster samsas under en kvart innan jag somnar.

Antingen är jag sjuk i huvudet.

Eller också är jag friskast av allihop.

Några som inte har det: Gardell och maktfullkomliga sossar.

Några som har det: Lill-Babs, Marcus Allbäck.

Ödmjukhet var ordet jag sökte.

Inter är på väg att göra det klassiska misstaget att ha blicken riktad över första hindret som stavs CSKA och riskerar därmed att snubbla på denna bokstavskombinaiton och bita i det sura, ryska stenhårda gräset.

Får Inter hyrbris nu, och hyrbris är ständigt en fara för Mourinho, så är ju den fina skalpen Chelsea ingenting värd.

Redan nu braskar italienska tidningar (särskilt de från Milano) på med det tunga snacket om enkel seger och alla står på tå och sneglar över mot semifinalerna.

Det är ett klassiskt misstag,

Ner på jorden, Inter.

Annars blir ju Arsenal-Barcelona en fin match. Två väldigt älskade lag här i Sverige. Arsenals chans är att chocka Barca med offensivt, snabbt, tufft och kaxigt spel också på bortaplan.

Bayern får åka till Manchester och är jokern i den här vackra kortleken. Tyskarna spelade bort Juve på bortaplan men fick hjälp av nordiska domare för att gå vidare mot Fiorentina. Och den där vinsten över Juve är ju rätt kraftigt devalverad nu, efter Fulhams storseger igår.

Som liten fransk löksoppa på hela anrättningen möts två franska lag i en av kvartsfinalerna.

Blir kul detta.

Min vansinnigt virdriga värk håller på att långsamt ge med sig.

Som när ett lågtryck långsamt drar förbi med regn som upphör. Som ett blåmärke som bleknar.

Juventus är ett lag i söndefall, en övergiven älskling som skämmer ut sig, kväll efter kväll. Bjuder ut sin förnedring för alla att se.

 Efter 3-1 i första matchen och ett tidigt ledningsmål i Lonon faller man ihop fullständigt.

Det är dessutom ingen engångsskam. I helgen tappade man 3-0 hemma mot bottenlaget Siena. Det blev 3-3.

Juventus har senaste året frångått allt det som varit grundläggande vackert med klubben.

Det skamlösa sätt man gjorde sig av med Ranieri på förfärar fortfarande oss som växte upp med Juventus som Europas värdigaste klubb. Sedan sparkar man Ferrara och ger tränarjobbet till en av världens allra mest erkända medelmåttor, Zaccheroni.

När man börjar tulla på kärnan, hjärtat, grundbulten i en förening ruttnar allting innifrån och ut.

Starkt gjort av Fulham. Eller också inte. Cannavari utvisad (han hänger inte med längre).

Dagens Juventus är en skam för klubbmärket.

Drömmarnas Inter genomför den perfekta fotbollsmatchen.

Regissör?

Gissa.

Det här är Mourinhos stora, stora kväll. Hans ultimata avbetalning till Inter. Den här kvällen är kvittot på Morattis satsade stålar.

Vem avgör?

Mannen som "blev över" när hela världens Zlatan gick till Barcelona.

Nu skjuter den ständiga tvåan Eto vidare Inter i Champions League mot Chelsea.

Det var en fin kväll för italiensk fotboll.

Det är fin kväll för Inter som spelar med ett självförtroende som jag till hundra procent vet är Mourinhos förtjänst.

Det är som kommentatorn skrek när Materazzi nickade in 1-1 i VM-finalen 2006:

-Siamo ancora vivi!

Vi lever fortfarande.

Serie A ger resten av Europa långfingret.

Och jag älskar varenda sekund av det.

Emir på fyran messar:

- Njuter du?

Jag svarar:

- Varje sekund.

Rydström och Sandro och Andreas messar.

Många värnar om den italienska fotbollen.

Välkommen in i finrummet igen, Inter.

Vi lever fortfarande!

Snart avspark i London. Balotelli har gjort sig ovän med Mourinho.

Eller om det är tvärtom.

Den gode Mario börjar allt mer förvandlas till sitt dåliga rykte.

Han är tusen gånger bättre än så.

Han måste börja bevisa det.

Pappa Adriano är här. Eller farfar Birro kanske man ska skriva numer.

Milo kör slut på den gamle medan jag får vila min värkande kropp och skrika förhållningsorder från sovrummet.

Jag har börjat hänga upp mina italienska landslagstöjor. Ikväll är Internazionale hela Italiens lag.

Sandro messar en bild på en vacker Tutti Pazzi Per Materazzi-tröja och själv har jag dragit på mig landslagströjan emd nummer 23 och den geniale galningens efternamn stolt på ryggen.

Senare kommer Salvatore hit för att se matchen och ni kanske tror att det är självklart att vi alla håller på Inter.

Men pappa håller inte på något lag (säger han, innerst inne håller han på Inter ikväll han också) och Salvatore vacklar alltid lite när det är Inter som spelar.

Det är inte heller helt enkelt att lista ut vilket lag som är mest italienskt. Chelsea har en fin nutidshistoria med Zola som den allra mest azurblå glittrande stjärnan. Ju mer man följer Chelsea, ju mer man läser om dem, ju mer man ser dem spela, ju svårare är det att tycka annat än bra om föreningen.

Med Ancelotti vid rodret fogas bitarna till ett vackert pussel ihop.

Men för italiensk fotbolls heder och ära är det mycket viktigt att Inter tar sig vidare ikväll.

Men chansen är mikroskopisk

Mourinho tror att fansen kommer hylla honom och det tror jag också.

Under alla omständigheter blir det en fin kväll.

Läser att VM är kört för Beckham. Jag lider med honom. Stort ändå att Capello öppnar för möjligheten honom att spela EM 2012.

Men om England vinner VM utan honom i sommar är det nog en rätt klen tröst.

Med bara några få månader kvar till VM 2006 bröt Totti foten.

Ingen trodde att han skulle hinna bli frisk nog i tid. Lippi höll ett vakande (och genialt) äga mot hans rehab och lovade honom en plats i laget om han lyckades komma tillbaka.

Mot alla odds satt han där på gruppbilden strax före resan över Alperna.

Han är kortklippt. Ett klassiskt sätt att markera en ny tidsordning, detta att klippa eller raka av sig håret.

Totti var i absolut världsklass när han skadade sig våren 2006. Han var tillbaka till kanske 50 procent när VM startade. Max.

Men Lippi mörkade exakt i vilken fysisk status han var i. Det psykologiska spelet ska aldrig underskattas. Han spelade från start i Italien första match mot Ghana. Under turnerningen spelade han dock aldrig hela matcher utan kom ofta in eller byttes ut.

Ändå spelade han helt avgörande roller. Han spelade fram Grosso när han fälldes i den absolut sista övertidsminuten i åttondelen mot Australien och det var Totti som satte straffen.

Den straffen och den matchen är en nyckel till Italiens VM-guld. Med en man utvisad gick man på knäna. Förlängningen hotade att bli ännu en italiensk mardröm.

Tänk vilken bragd att komma tillbaka såpass efter ett benbrott. Dessutom vinner Italien VM. Ni kan säkert föreställa er sorgen om Totti inte lagt ner allt terrorjobb och inte följt med till Tyskland.

Nu är det Beckham som är i samma läge. Skillnaden den här gången är att David Beckham inte är lika bra i år som Totti var 2006. Men han har en god fysisk och jag tror att hans längtan efter att spela VM är minst lika stor som Tottis var 2006.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Beckham lyckas bli tillräckligt frisk och att Capello tar med honom då.

Campioni!

Vilken final. Vilken gastkramande makalös och obeskrivligt jämn final det blev. Inte ens god författare eller dramatiker hade kunnat skapa större spänning. Vi vann! Det krävdes stor dramatik och utslagningsfrågor för att kora vinnarna. Mot slutet, när luften är helt slut i vagnen, ser jag Fabio Grosso framför mig. Finalen 2006.

Hur han kliver fram och sätter sin straff. Bara den där bilden hela tiden, om och om igen.Halvvägs in i finalen kan jag se hur Peter och Helene segerdansar lite lätt.

Jag säger till Johanna:

-          Okej, vi förlorar detta, men vi går i mål snyggt. Vi avslutar så värdigt vi kan.

Vi var uträknade. Vi var chanslösa. Vi var goda tvåor.

Men vi vänder. Vi kommer tillbaka. Vi kvitterar och vi vinner. My God, som vi vinner! Vad det måste svida i själarna hos alla dem som ägnar sin fritid åt att förtala och förlöjliga det jag gör. Segerns sötma är ljuv. Vilken saga att sista resan vi gör, sista resan vi gör när det vänder, går till Göteborg. Staden jag älskar men har ett, ska vi säga komplicerat förhållande till. När sista resan startar minns jag plötsligt den där statyn på Gustav Adolfs Torg från när jag tonåring (jag bodde nere vid hamnen då, Sankt Eriksgatan) och ”visst stod det 1621 på den statyenen” hinner jag tänka innan jag inser att vi inte har utrymme för något annat än att tokchansa.

Så jag drar. Sedan vänder det. Vi fattar inte riktigt att det vänder förrän efteråt. Hela sista delen är mest till för att putsa siffrorna, inte förlora för stort. När frågan om Nobelpriset kommer är jag inte längre säker på vad jag är säker på. Det är för varmt. Det är för stressigt. Det är för mycket bara. Jag säger 1974.

Det är rätt.

Jag och Johanna Koljonen är segrare i På Spåret 2010 och vi är det efter att ha gått igenom hela programmet utan en enda förlust. Vi har kompletterat varandra fantastiskt bra. Vi har varit prestigelösa och låtit den andra briljera med sina kunskaper. Vi insåg att vi var tvungna att bli ett lag för att alls ha en chans.

Efter att säsongen 08-09 åkt ut efter två raka förlustmatcher tog det en hel del mod att våga ställa upp igen. Det är att sätta sitt arsle på spel. Det är en chansning. Man kan ju lika gärna bli avslöjad som rätt okunnig för halva svenska folket.

Men jag antog utmaningen. Jag tog chansen och jag gjorde rätt i det. Jag är lycklig över att Johanna är en sådan vacker nörd, att hon är briljant och manisk. Jag är glad att hennes maniska sida kom till sin rätt. Jag är glad att vi gjorde den där långa resan ihop och jag hoppas hon känner samma sak för mig.

Jag vill också tacka Jonna som stöttade mig genomallt det här, alla resor till Göteborg, alla mina dallrande tävlingsnerver. Tack till alla som jobbade med produktionen i Göteborg. Ett varmare och mer sympatiskt gäng är svårt att hitta. Tack till fantastiska Augustifamiljen. Campioni! Jag känner mig lite som Materazzi när han efter finalen 06 kom ut i den mixade zonen (där media och spelare möts) och reportrarna är över honom med frågor om vad han egentligen sade till Zidane men det enda han gör, är att hiva upp en bergsprängare över axeln och gå rakryggad rakt förbi med Un Estate Italiana på max volym.

Precis så.

Jag är naivt och fånigt lycklig.

Vi tar det igen: Campioni!

Kolla här. DN: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/birro-och-koljonen-segrare-i-pa-sparet-1.1060415

Finaler är terror. Ren och skär tortyr.

Man lagrar upp så mycket energier att det till sist läcker ut mörk stress, små svarta soldater av skräck, i blodomloppet.

1982 var jag tio år. Italien skulle möta Västtyskland i final.

 Hela radhuset i Angered vibrerade av förväntan. Farsan rökte oavbrutet ute på balkongen hela dagen. Fimpade en cigg och tände nästa. i sju timmar. Han åt ingenting, gjorde inget annat, bara stod där.

Italien vann med 3-1 och i gryningen dagen efter packade vi vår gula golf och rullade ut ur Göteborg med en italiensk flagga vajandes genom bilrutan.

Vi åkte bil till Italien. Ju närmare vi kom italienska gränsen (Österrike passerades på en kvart) desto mindre angelägen blev pappa att stanna bilen.

Jag och brorsan fick pissa i pappmuggar svajandes i baksätet.

Nästa stora final var VM 1994. Italien tog sig till den där finalen genom att spela trist i alla matcher och halvlekar utom en. Den första halvleken i semifinalen mot Bulgarien var stor fotbollsunderhållning. Finalen spelades på en söndag och jag hade rikskupongerna som en skatt i plånboken. Man skulle äta för de där kupongerna. Men jag hade kommit på att man kunde köpa en grönsallad för tjugofem spänn och sedan dricka upp resten.

Jag och brorsan satt på Louice nära Första Långgatan och drack. Sedan tog vi spårvagnen till italienska föreningen i Gamlestan. Där drack vi grappa och rödvin. Jag minns ingenting förutom synen som aldrig lämnar mig. Robert Baggio som sätter händerna i sidan och sänker sitt huvud, nästan lättad över att pressen är borta nu, nästan samlad och lugn över att ha missat.

Baresi missade också. Brasilien vann.

Jag travar gråtande över kyrkogården vid Redbergsplatsen och somnar i ett dike utanför min brorsas lägenhet invirad i min flagga.

EM 2000. Ny fylla. Äldre lever. Tröttare njurar. Del vecchio ger Italien ledningen, Del Piero kommer fri med bara minuter kvar men missar.

Anders Frisk (från Mölndal, redan där ringer klockorna) lägger till en evighet och Frankrike kvitterar. På övertid är det en formsak. Frankrike vinner.

VM 2006. 9 juli Mitt första nyktra mästerskap.

Jag och familjen strosar runt vid Röda Sten (vid Älvsborgsbrons fäste) och det är en försmak av hösten; blåsigt, lätt regn, kallt, halvpackade småstadsbor med jeansen vid knäna som vrålar åt varandra utan anledning.

Vi äter lunch. Jag är så nervös att jag inte känner smaken av mat. Det känns som att gå på sin egen avrättning. Sedan 1990 har min kärlek till Italien besvarades med ångets, lidande och terror.

Jag är förälskad. Alltså en idiot.Alltså hoppas jag.

När Grosso ska slå den där straffen måste jag fråga flera gånger:

- Vinner vi om han sätter den, vinner vi om han sätter den?

Min brosa tvekar, räknar, svettas.

- Ja.

Pappa sätter sig tungt ner i soffan, andas knappt längre. Jag står upp, har korsat armarna över bröstet, står och svajar, vaggar fram och tillbaka.

Sedan.

Grosso går fram...

Ikväll spelar jag tillsammans med Johanna Kiljonen final i På Spåret, SVT klockan 20.

Kan också bli spännande.