Jag glömde stänga av kommentarerna på förra inlägget. Hade hoppats på en ny ton när jag såg att 12 stycken kommenterat. Men det är samma sinneslösa svingande, samma jävlar som tycker jag ska äta skit och dö, samma anonyma fegisar som tar sig rätten att kall mig sjuk i huvudet. Jag har lärt mig att internet är en rastplats för ilskna hundar. Ni får skälla i era kedjor hur mycket ni vill. Ni får gärna vara Cujo överallt. Men inte här. Jag vill inte ha ert salivstäntka skällande nära mig. Gå till de som uppskattar er. Gå till de som är lika anonyma och hatiska som ni. Lämna mig ifred.

Tack för påminnelsen.

Annars (och det här måste svida) drog jag rekordpublik till Gävle stadsbibliotek igår. Tack alla ni som kom och  tack särskilt till de tre killarna i fotbollstrjöjor (två Inter och en Roma) som satt längst fram. Jag har ju lovar alla med fotbollstrjöor (original) gratis böcker och en av er blev utan igår. Vill du ha en bok så maila mig så fixar jag. Ett löfte är ett löfte. Ikväll är det Södra Teatern i Stockholm som gäller. Tiden är 1930.

Irland kräver omspel. Det kommer aldrig hända. Men det är bra att man värker ilskan ur kroppen på alla tänkbara sätt. Det är bra att man gör vad man kan för att känna orättvisan rinna ur blodet.

Samtidigt känner jag idag stor sympati med domare Hansson. Han mår uppenbarligen mycket dåligt och jag hoppas att FIFA har någon form av uppföljning så han inte bara lämnas åt sitt öde och får tillrbinga det närmaste halvåret i en enslig stuga vid någon avlägsen fiskeby längs norrlandskusten.

Hansson är ingen elak, Irlandhatande apa utan en medmänniska med ett utsatt jobb som missade en hands. Jag anser fortfarande att det rent yrkesmässiga i hans misstag borde kunna beivras. För hans egen skull borde han inte döma internatioenll fotboll den närmaste tiden. Däremot är han värd all medmänsklighet och tröst just nu.

Det är två helt olika känslor. Det förstår alla. Utom Cujo som sliter i sina kedjor och skäller mot rymden för att den är svart, oändlig och svårbegriplig.

Inte ens vigvatten hjälper mot svenska domare.

Hansson, Hansson, Hansson. Vi ses på en irländsk pub en dimmig eftermiddag i duggrenet! Då hjälper inga böner.

Svenska domare hade redan tidigare dåligt rykte. 1986 missade domare Fredriksson några solklara hands i VM.

Nu är det dags igen.

Alla gör misstag. Alla är mänskliga. Jag gör tusen misstag varje dag. Men Hanssons tabbe igår är ingen tabbe. Det är ett grovt tjänstefel.

Konsekvenserna är för eviga. Irland missar VM och fuskaren Henry, (som också fuskade sig till en firspark i VM 2006 som avgjorde matchen mot Brasilien) tar hjälp av handen och skickar Domenec och hans landslag till VM.

Hanssons miss borde räknas som grovt tjäsnstefel. Han borde omedelbart stängas av från all fotboll under minst två år och dessutom böta en rejäl summa pengar till en fond som ska träna unga, framtida domare.

Det är det minsta Irland, Trappatoni och alla andra är värda.

Och en ursäkt förstås.

Det blev en vacker och värdig hyllning av Robert Enke igår.

Det är inte bara i fotbollsvärlden som ingen vågar prata om svåra saker. Hela samhället är genomsyrat av denna märkliga form av förakt för svaghet.

Det är på något sätt omanligt med svaghet. Sorg är en förlust och fotbollsspelare hatar förluster.

Men livet, vänner, är förlust. Livet är prickigt av sorg, av nederlag, av svek, av otrohet, av död, av försakelse, av motgångar, av gråt och elände. Så ser våra villkor ut. Livet är en jävla hynda ibland. Vi kan lära oss att pissa på de svaga och lura oss själva med inbillningen att vi aldrig kommer drabbas. Vi kan plastikoperera dit ett balsamerat leende och lura alla att tro att sorg är något för de svaga jävlarna i rännstenen.

En dag står vi ändå öga mot öga med draken, med odjuret, med dina mardrömmars värsta skräck. Då darrar knäna på dig. Då spelar det ingen roll vad du heter eller vem du är eller hur mycket pengar du har, eller om alla älskar dig eller om du spelar anfallare i Barcelona, Roma, Milan eller Juventus eller om du bara kapar dina arbetskamrater på träningen i korplaget.

Den dagen då du står mitt i mot monstret är du så skraj att du skiter knäck i dina sponsrade fotbollsshorts.

Vi måste börja snacka om våra rädslor. Vi måste börja sätta ord på sorgen, oron, förvirringen, skräcken. Vi måste bli en aning mindre barnsligt manliga, en hel del mindre kaxiga. Vi måste lära oss ödmjukhet. Vi får lära oss att ta av oss hatten, böja på nacken, sjunka ner i kyrkbänken och knäppa våra händer.

Det finns inga pengar eller framgång som kan köpa dig fri från sorgen. Det enda sättet att överleva sorgen, att vinna över den, är att sätta ord på den, snacka och skriva om den.

Det du sätter ord på kan aldrig döda dig.

 Allt du drar upp i ljuset och visar världen överlever du. Trollen spricker i ljuset, de vill helst huka i mörkret.

Trollen hatar när vi vågar visa oss mänskliga.

Jens Brandbergs och Sportexpressens avslöjande om turerna runt Sveriges nya förbundkapten som publiceras idag är intressant läsning på många sätt.

Förutom att det är briljant och viktig kvällsjournalistik när den är som bäst och hungrigast, är det också intressant att se hur bilden av Sverige, av svensk ordning och reda, svensk superstark organisationsförmåga, gång på gång blir svept av banan.

Turerna runt den nya förbundskaptenen är mästerligt svängiga.

Sverige är ett land och i verkligheten och ett annat på näthinnan. Båda är rätt vackra. Men det är inte samma land.

Nu väntar Italien på onsdag. Marcello Lippis lag framstår som ett stabilt under av organisation i jämförelse med Sverige...

Ikväll spelas många spännande kvalmatcher till VM. Själv är jag mycket nyfiken på vad dear old Trappatoni och Tardelli kan göra mot Frankrike. Jag tror Irland vinner och slår ut Frankrike.

Lyssnar på Verdi ombord på tåget till Stockholm.

- Det blir med tiden aldrig bättre, bara enklare.

Det är inte jag som sagt det. Ingen annan poet heller.

Det är Robert Enke, tysk landslagsmålvakt i fotboll som sade det efter att ha förlorat sin hjärtsjuka dotter 2006, när Lara var två år.

Det är inte lätt att överleva när världen förefaller omöjlig att leva i.

Han kom nog aldrig över den sorgen. Han insåg nog att livet aldrig skulle sluta bränna honom på huden, sticka sina eldiga fingrar i hans ögon.

Igår tog han sitt eget liv.

Vem definierar framgång? Vem bestämmer vem som är lyckad och varför? Varför är lyckad och lycklig sällan samma sak?

Verdi är dramatisk. Hans musik är aldrig på skämt. Det är blodigt allvar. Det är väldigt märkvärdigt. Så är livet ibland. Så är också döden.

Jag tänder ett ljus för Enkes dotter Leila och hans fru Teresa som nu tvingas överleva mitt i den iskalla, snöblinda katastrofen.

Ingen är större än laget.
Ingen!
Totti visste det när han fick benet avsparkat med mindre än fyra månader kvar till VM 2006. Han visste det när han påbörjade rehab för att kunna komma tillbaka till landslaget i tid.
Lippi visste det också. Är det något Lippi vet så är det att ingen är större än laget. Men Lippi vet också att ett lag behöver sina stjärnor. Totti kom tillbaka, men bara till ungeför 60 procent av sin förmåga.

Lippi?
Han tog ut honom.
Hur det gick?
Det vet ni.

Världen är full av stora stjärnor som lyckast med att kombinera sin stjärnstatus med lojalt och hårt arbete i landslag precis under de allra bästa. Ryan Giggs för Wales. Shevchenko för Ukraina.
Nu tvekar Zlatan om han ska forstätta i landslaget. Jag vet inte om det har med tränarbytet att göra eller om storhetsvansinnet käkat upp honom innifrån.

Jag tror tyvärr det senaste. Zlatan är större än Sverige. Han är större än de svenska fansens kärlek. Han är större än ansvaret att bli lagkapten för detta landslag. Han är större än allt. Större än sitt eget land.
Skulle han sluta i landslaget är det ett av de värsta sveken svensk fotboll blivit utsatt för.

Då spelar det ingen roll hur många mål han gör i Barcelona. I Zlatans värld finns inte rum för andra medborgarskap. I Zlatans värld ryms bara Zlatan.
Jag hoppas han tar sitt förnuft till fånga och spelar för Sverige. Vi har inte sett att han INTE spelar ännu. Han kommer nog tillbaka.

Nu är jag så jävla trött på krigsrubriker om huliganer och våldsverkare, facister, rasister och slagsmål.

Nu är jag gallfärgat kräktrött på all denna förfasan från media. Nu räcker det med metertjocka trycksvärtsvarta rubriker om fotbollens död, terror och våld.

Jag känner inte igen mig i denna snedvridna rapportering.

Fotbollen är hela världens största cirkus. Varje dag, i något land, i någon stad, i någon del av världen, spelas det matcher inför tusentals människor. Nästan aldrig händer det något värt att rapportera. Förutom resultatet i själva matchen.

Men så får en eller två stycken hjärnsläpp och skämmer ut sig och det är som om rubriksättarna och de trygga medelklassgubbarna i media får ballarna i ett järngrepp. Alla förfasar sig. En del vill förbjuda fotbollen.

 Experterna är mest upprörda. De slår knut på sig själva i sin iver att förbanna, hata och beklaga våldet.

Trött var ordet.

Expressen har en liten sammanställning av de senaste årens 6 värsta fotbollsbråk. Låt oss titta lite närmare på dem. Av dessa 6 har 5(!) en sak gemensamt.

Vilken sak? Stockholm.

Det är alltså i Stockholm som de fåtaliga bråkmakarna finns. Varför ska man då lägga ner hela Allsvenskan, som en del tunga namn tycker idag, när de överlägset flesta lag INTE kommer från Stockholm?!

6 händelser på 14 år. Hur många andra arrangemang med så mycket publik kan skrya med ett sådant briljant facit?

Det enda undantaget från Stockholm-regeln är den packade dansken som sprang in på parken i Köpenhamn 2007 och honom älskar vi ju i Sverige.

Det finns inga huliganer i Sverige. Det finns rötägg och idioter. Men det finns inga huliganer, barbarer, våldsverkare, terrorister.

Vi som är riktiga supportrar och älskar vårat lag i med och motgång. Alla vi nio av tio som sköter oss är trötta på att media sågar hela linjen med rakblad.

Jag försvarar inte våld men jag försvarar oss supportrar.

Ett gammalt tåg med riktiga vagnar. Det tjuter i kurvorna, tåget lutar ner mot en sjö som pirckas av det lätta snöfallet. Nästan tomt på tåget. Jag sitter där och läser medan kvällen sätter upp sina skärmar av mörker runt omkring mig.

Medverkade nyss i Nyhetsmorgon söndag på Tv 4. Tilde är verkligen fenomenal på att programleda. Nu smet jag upp på Kvällsöppets redaktion innan jag tar taxi till hotellet. Sändningen startar klocklan 20. Ska se om jag kan hitta nån Roma-tröja att ha på mig.

Luca Toni skulle fortsatt köra den där bilen genom alperna och hem till Italien igen. Man kan få nog av perfekt tysk organisation, raka led, och skoningslös perfektion.

Inter-Roma. Kvällsmatch på San Siro. Bara Totti saknas.

Nu i november uppträder jag i Malmö (Victoriateatern) 14, Gävle (Stadsbiblioteket) 19, Stockholm (Södra Teatern) 21 och Göteborg (Stora Teatern) 22 november.

Alla som kommer dit i oríginaltröjor med ett italienskt lag (vilket som helst) får en gratis bok vid bokbordet efter föreställningen.

Djurgården firade sin kvalplats som om de redan var klara för Allsvenskan. Assyriska firade inte alls. Assyriska förberedde sig och vann första matchen med 2-0.

Att vakna i en hotellsäng på hotell Arcadia är som att stiga upp genom vatten. Man når ytan till sist, svänger över benen och sätter fötterna på golvet. Man har sovit men vill sjunka tillbaka till den varma, rogivande sömnen. Man vill stanna där i det varma, ljuvliga mjuka täcket.

Ser ut genom fönstret och det snöar eller regnar eller haglar och den italienska fotbollen mår fint just nu.

Lyssnade på ett samtal mellan två ungdomar i morse på tunnelbanan.

- Serie A är fan inte dåligt ändå..

- Jo.

-Nej.

- Bara försvarsspel ju.

- Det är ju inte sant längre.

-Jag gillar inte italiensk fotboll.

-Varför?

- Vet inte.

Jag ska bespara er resten.

Varje gång man räknar ut italiensk fotboll slår den ut sina blad som en blomma.

Ännu en fantastisk kväll för serie A ute i Europa. Fiorentina spelar den bästa fotbollen på kontinenten just nu. Inter med en tränare med världens högsta svansföring vänder och vinner mot Dynamo Kiev. Juventus vann igår. Milan spelade en grym match mot Real. Fíorentina vinner överlägset och Inter vinner.

Barcelona?

0-0 igen.

Italiensk fotboll mår rätt fint just nu. Jag med.