“Livet är en fest . Festen är på Öjakrog och jag står i en kö ochväntar på att hänga in min jacka. Så känns det ibland för mig!”

Jag har precis vaknat och jag har tårar i ögonen. Fille tittar förundrat på mig och stryker mig över håret och jag säger:

“Jag drömde att vi fick duscha i sådana äckliga duschar!!!”

“Va?”

“Sådana skitäckliga skolduschar typ som var helt murkna och fulla med hår och skit!!! Fy fan!”

“Älskling.. Det är över nu, det var bara en dröm. Du är här nu hos mig.. Jag tar hand om dig..”

“Men älskling du vet hur äckligt jag tycker att det är!!!”

“Men jag är här med dig nu…”

En kärring kommer fram till disken (varför använder jag uttrycket kärring?) och hon lägger fram en bolero-tröja på disken och jag slår in i kassan och säger:

“Sjuttio kronor tack.”

“SJUTTIO!? Nejnej. Du lilla vän. Det är rea på denna!”

“Tyvärr. Det är rea på de plaggen som hänger på ställningen med REA-SKYLTEN på…”

“Nejnejnej…”

“Detta är min butik och jag vet vad som är rea och vad som inte är rea.”

“Hur kan du göra så?”

“Tröjan är fin. Kostar sjuttio. Vad säger du? Slå till ändå kanske?”

“Hur kan du göra så?”

“Okej… Vi säger såhär: Detta är min butik, jag vet var rean är och det är inte jag som läst fel.”

“Hur kan du göra så lilla vän?”

Kärringen lämnar lokalen.

Jag sparkar foten i disken.

Jag gnäller ljudlöst över smärtan i foten.

Jag funderar över att jag sade att det är min butik.

Det enda jag äger är mina trosor och en akustisk gitarr med sju år gamla strängar.

på http://blogg.annahertzman.se/

Pösshaj!

Herre min jävlar i helvetets eldar vad jag är trött i hela förbannade jävla kroppen!

Min chef kände lite medlidande och skickade mig till en naprapat som lade upp mig på sin brits att ryste om mig i alla dess konstiga ställningar. Den knakade både i min röv och min käke och jag fick meddelat för mig att jag vrider rumpan till vänster (känn komiken i det) och går fel med höger fot. Samt biter ihop för mycket med mina käkar, framförallt när jag sover, så jag får ont i nacken och ryggen.

Förstår ni? Min mun är sammankopplad med röven och Guds smarta uppbyggnad av den sanitära människokroppen är helt förstörd. Så just nu känner jag för att proppa i mig sömntabletter och sova tills imorgon.

Här kommer dagens kommentar:

“Anna vill 50%. Eftersom du vill 100% och hon vill 0% så blir det 50% vardera.”

“Du borde jobba inom rättsväsendet.”

Jo förresten. från det ena till det andra. Min pojkvän/sambo/livskamrat har ett spritsinne som en tolvåring och jag har en kroppshållning som en överkörd pensionär. Vad blir det? Svar: Fula barn och dålig ekonomi.

“Det pirrar fortfarande i magen ibland när jag tänker på dig. Jag blir också glad när jag tänker på dig.”

“Åh. Så söt du är älskling.”

“Du då? Pirrar det i din mage?”

“Ehrm…”

(Tveksamheten avslöjar följande lögn)

“Ja. Ibland gör det…”

Mina vänner. Vad ni än gör så bli aldrig som jag, häng inte ut hela er nakna sanning innan ni vet om den är besvarad. Jag gör alltid det och det är så jobbigt när jag inser att ingenting i livet är ömsesidigt. Allting är bara lögner och påhitt.

Idag lackade jag ur. Mentalt då.

Fredrik sade att någon gemensam kompis till oss (dvs någon från bandet) hade påpekat att jag var knagad (full som en kastrull) sist vi spelade på Bryggeriet. Sånt kan jag bli matt på när jag vet att det inte var så. Jag var full på Barábar, det kan jag erkänna. Men inte fan på spelningen. Det var den glada Anna som jag kanske inte visar alltför ofta i sådana seriösa sammanhang.

Jag minns att jag tittade på en i bandet, inga namn, och personen säger:

“Anna… Du behöver inte ge mig den sängkammarblicken, jag fungerar inte så.”

OKEJ!?

Jag är Anna som pirrar med alla i bandet och blir pittfull på spelningar. Wideopen Anna H.

Eller inte. Jävla sär.

Eller så kan jag stå stel som Jens och se ut som att jag väntar på att jorden ska bli invaderad av aliens.

Jag fick levererat mina übersöta pyjamaskläder från H&M igår men av någon anledning så ser Hello Kittys huvud ut som om hon har en ohälsosam cellklyvning som resultat av ett besök i Tjernobyl. Kanske för att märket är placerat på röven.

Jag har aldrig förstått hysterin kring Sarah Jessica Parker. Jag tycker att hon är vidrig och ful. Det är hysterin som kanske gör att jag får den känslan när jag ser henne. Sex and the city är att dra ihop de mest gräsliga människorna, trycka på dem kläder som vi vanliga människor ska avundas och sedan låta de hata varandra i verkligheten.

Det blir så mycket hysteri kring mode. Se bara hon Sofis mode. Herregud. Jag läste en bilaga från Aftonbladet där hon skrev och det var så att man ville gråta. Mode är roligt och att ha möjligheten att klä upp sig är någonting som gör en glad. Men den bilagan gjorde mig annat än glad.

Måste dessa modeprinsessor vara så fula och patetiska?

(Kan inte alla vara lika jävla perfekta som mig..? Ja, man undrar vart min poäng leder..)

Jag och Fille letade hysteriskt efter låten som kameramannen i High Chaparall skrev till sin vän utanför Ystad när han hade födelsedagskalas. Vi hittde den, den är fantastisk.  

I

Minns du första gången som jag tvekade på rösten? Minns du bänken vid kabinen där jag tog Emma på brösten. Minns du när du ringde och sade att du kände dig låg? Marcus, kommer du ihåg? 

Minns du all den polska spriten som vi drack? På väg till vårt Las Vegas där i Skurups folkets park? Marcus kommer du ihåg?

Visst var himlen lite längre borta då? Ändå kändes den alltid lite lättare att nå. Drömmarna och låtarna och filmerna vi såg. Marcus kommer du ihåg?

Minns du lilla Annas rosa rum på blentarpsslätten? Och de fyra sista låtarna på tryckarkasetten? Minns du om kärleken var lika förlamande då? Marcus kommer du ihåg?

Minns du alla tankarna på vart man skulle ta vägen? Då när drömmen om frihet inte var lika angelägen. Att fälten låg öppna föll sig så naturligt då. Marcus kommer du ihåg?

Minns du sista versen i Jhonny- sången? minns du eldarna på valborg vid jaktpaviljongen? Stämmer det att det var så länge längesen? Marcus, jag saknar dig ibland min vän.

____________________________________________________________

Vid överlämnandet av denna låt så var det inte vilket enkelt skicka-över-msn-projekt som helst. Utan Martin Brandman Andersson gick hit med usb-minnet i högsta hugg och passade på att trycka några smörmaods där han ändå var här. Hans fruntimmer var inte hemma och hungern kröp på.