Kohandeln om hur landet ska styras kan börja.
Och om socialdemokraterna inte vill vara med har regeringsalliansen åtminstone slagit in en kil i oppositionsalternativet.
Det bäddar för fortsatta uppgörelser mellan miljöpartiet och de borgerliga, kanske även efter nästa val.

Det är innebörden av uppgörelsen mellan allianspartiernas företrädare och de grönas språkrör Peter Eriksson i grundlagsberedningen. De har tröttnat på stiltjen och bestämt sig för att utmana socialdemokraterna offentligt.
Genom att enas om slopad spärr för personval, skilda valdagar i kommun- och riksdagsval, större möjligheter att få fram kommunala folkomröstningar och utökade möjligheter till att pröva lagar i domstol hoppas alliansen och mp få igång samtalen med socialdemokraterna.
Peter Eriksson tar till provokation för att nå resultat och det är lätt att föreställa sig ilskan i s-ledningen över tilltaget. Statsminister Fredrik Reinfeldt var desto lenare i rösten när han hyllade de grönas ansvar för att nå uppgörelser över blockgränsen ”när Mona Sahlin lämnat ett ledarskapsvakuum”.
Igår kunde man rent av först få intrycket av att de borgerliga och miljöpartiet var beredda att ändra författningen utan en bred uppgörelse som inkluderade socialdemokraterna.
”Status quo är inget alternativ”, sa Henrik von Sydow, moderaternas representant i grundlagsberedningen och Peter Eriksson höll med.
Bara för att bli rättade en liten stund senare av statsminister Fredrik Reinfeldt som gav s vetorätt. Går det inte att komma överens med socialdemokraterna ”blir det inga grundlagsförändringar”, var statsministerns glasklara svar. I den här typen av frågor måste det finnas en bredare överenskommelse än en liten röstövervikt enligt Reinfeldt.
Och ska det gå att komma överens med s är det svårt att tro att spärrarna slopas helt för personvalet eller att något som kan kallas författningsdomstol införs. Skilda valdagar är heller inte någon socialdemokratisk favorit.
Å andra sidan kan knappast några av de andra partierna gå med på att minska proportionaliteten i valen. Något som s mest av allt eftersträvar eftersom det skulle gynna det största partiet.
Det lutar alltså åt små förändringar av grundlagen, om några alls, trots enigheten mellan regeringspartierna och mp.
Däremot har s-ledningen än en gång fått lära sig att den inte kan ta stödet från Peter Eriksson & co för givet. Det är en lärdom som kan vara nog så skrämmande för Mona Sahlin inför nästa val.

Tekniska bevis – som numera torpederats – om uttrycket tillåts. Men även påstådda uttalanden från sovjetiska diplomater.
Det var det som låg bakom utpekandet av Sovjetunionen som ansvarigt för kränkningen av svenska vatten.
Samt en mycket aktiv ung riksdagsman vid namn Carl Bildt.

Det förstod jag redan när jag som ganska färsk politisk reporter smet in på ett möte med riksdagens utrikespolitiska klubb. Det var i maj 1983 och ubåtsskyddskommissionens ordförande Sven Andersson (s) skulle tala.
Till min stora förvåning berättade Andersson hur en av kommissionens ledamöter träffat en sovjetisk diplomat som sagt att det inte var någon idé att Sverige försökte hålla beredskapen: ”Vi kommer att fortsätta så varför bråka?”
Sven Andersson sa också att han var övertygad om att den sovjetiske toppdiplomaten Georgij Arbatov vid ett besök i Washington sagt att ”svenskarna är naiva om de tror att deras neutralitetspolitik och deras skarpa protester kan hindra Sovjet från att fortsätta med ubåtsaktiviteter i svenska vatten.”
De sovjetiska dementierna var inget värda eftersom Andersson ansåg att det fanns så många bevis för att Arbatov uttryckt sig så. Sovjetunionen såg helt enkelt Östersjön som sitt vatten.
Uttalandena var minst sagt sensationella. Sovjetiska diplomater skulle alltså ha erkänt fler kränkningar av svenskt vatten än när U-137 gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Den grundstötningen förklarades officiellt som en felnavigering.
Nu skulle aldrig Sven Andersson ha uttryckt sig så oförblommerat om han inte trott att han talade på ett internt möte i riksdagen. Efter att mitt referat gått ut till den socialdemokratiska A-pressen gjorde han sig oanträffbar.
Carl Bildt kände däremot igen mig och såg ut som en belåten katt när han nickade mot mig när Sven Andersson lade ut texten, som om han ville säga ”där fick du väl en riktig godbit.”
I den då pågående försvarsdebatten passade uppgifterna också som hand i handske för Bildt och moderaterna. Den tidens moderater ville ge försvaret mer pengar.
I efterhand har det också framstått som tämligen klart att det var just Carl Bildt som skulle ha träffat den sovjetiske diplomaten som tyckte att u-båtskränkningarna inte var så mycket att bråka om.
Nu tycks alltså det främsta tekniska beviset för att det var u-båtar i Hårsfjärden ha fallit. Ljudet kom inte från några sovjetiska undervattensfarkoster utan från en svensk taxibåt!
Återstår de påstådda diplomatiska vittnesmålen. Carl Bildt skulle kunna hjälpa till att skingra dimmorna, inte minst kring sin egen roll.

Ökad otrygghet.
Är det något alliansen inte vill gå till val mot 2010 är det ett någorlunda välgrundat påstående att de borgerliga gjort Sverige otryggare.
Därför är goda råd dyra när den obligatoriska a-kassan av allt att döma slängs i papperskorgen i höst.

”Trygghet i förändring” upprepade Fredrik Reinfeldt som ett mantra inför valsegern 2006.
Nu väntar sämre tider. Priserna stiger, mest på grund av att det inte är så billigt att importera längre. Det gör det svårt att sänka räntan trots att ekonomin viker neråt och arbetslösheten väntas öka de närmaste åren.
Om regeringen försöker hålla uppe sysselsättningen genom att stimulera hushåll och kommuner kan det leda till ännu högre priser, fortsatt högt ränteläge och ännu högre arbetslöshet.
Tecknen på att de senaste årens goda spiral med låg inflation, låga räntor och ökad sysselsättning kommer att förbytas i sin motsats blir allt fler. Och det tycks inte finnas så mycket som regeringen kan göra åt det.
Att gå in i en lågkonjunktur med allt fler oförsäkrade mot arbetslöshet är en fasa. Därför är det inte konstigt att de borgerliga framhärdat i sina försök att införa en obligatorisk a-kassa.
Men kritiken blir av allt att döma för hård för att gå vidare. Att tvinga in alla som gått ur är inte möjligt, särskilt inte alla småföretagare som skulle få mycket svårt att någonsin få ut någon ersättning.
Att införa en obligatorisk avgift som skickar folk till fackens lägre a-kasseavgifter kan tyckas ännu absurdare för en moderatledd regering.
Vad ska regeringen då göra när förslaget slängts i papperskorgen i höst, med motiveringen att alla remissinstanser sa nej?
Svaret kan finnas i det finanspolitiska rådet kritik igår. Rådet, som regeringen själv tillsatt för att granska den ekonomiska politiken, anser att det var rätt att sänka a-kassersättningen, men fel att höja avgiften.
I takt med att arbetslösheten sjunkit har avgiften redan gått ner i flera a-kassor. Med det stora överskott som finns kan staten sänka den ytterligare genom att åter ta på sig en större del av kostnaden. Då kommer allt fler att åter gå med, särskilt om tiderna blir sämre och arbetslösheten börjar öka.
En annan mer långsiktig lösning är att tillsätta den stora utredningen för att införa rakare rör mellan avgifter och förmåner i trygghetssystemen. Den har utlovats i flera år utan att något hänt.
Då kommer inget avgörande före valet. Som stillsam begravning av en omöjlig obligatorisk a-kassa kan det fungera.

Medborgarnas rikspolischef fanns i polishuset.
Det kunde nog ingen ana efter statsminister Fredrik Reinfeldts julevangelium.
Än en gång visar det sig svårare att regera än att opponera.

Fredrik Reinfeldt jultalar numera traditionsenligt inför moderaternas anställda och riksdagsmän. Förra året var den mediala godbiten att regeringen skulle annonsera efter en ”medborgarnas rikspolischef”.
Statsministern var djupt oroad över att polisen inte gjorde sitt jobb. Den starkes rätt hotade att ta över när rättstaten svek i de berättelser Reinfeldt fått höra från Sveriges skuggsidor.
För att råda bot måste den nya rikspolischefen enligt statsministern vara en person som ”aldrig glömmer medborgarperspektivet” och ”som får söka tjänsten i öppenhet och konkurrens med andra”.
Justitieminister Beatrice Ask kompletterade med att ”kretsen är vidare än vad man kanske i första hand tänker sig.”
Regeringen byggde alltså själv upp höga förväntningar på en öppen process som skulle kunna leda till en oväntad rikspolischef.
Sedan slutar det med att Bengt Svensson, redan tillförordnad på posten, får jobbet. Utan ansökan och utan att komma från någon vidare krets än polisens.
Tablå!
Inget ont om Bengt Svenson. Det kan mycket väl vara ett gott val.
Men utnämningen visar hur svårt det är att leva upp till att offentliga toppjobb ska tillsättas efter öppna ansökningar, som Fredrik Reinfeldt lovade.
När inte ens den tillförordnade rikspolischefen vill söka jobbet, vilken seriös kandidat ska då göra det? Eftersom ansökningarna är offentliga är det väldigt känsligt för den som redan har ett chefsjobb att söka. Det ger ju intrycket av att man vill göra något annat, vilket kan sprida oro i organisationen.
Därför kommer väldigt få kvalificerade att svara hur mycket regeringen än annonserar. Så länge inte sekretessreglerna ändras måste de borgerliga i praktiken handplocka kandidater, precis som socialdemokraterna gjorde.
Hittills har det resulterat i att den här regeringen i likhet med den förra utsett fler män än kvinnor. Nu ställdes Stockholms länspolismästare Carin Götblad mot Bengt Svenson och regeringen valde den medelålders mannen. Rikskriminalens chef Therese Mattson, som också tillhörde förhandsfavoriterna, tycks aldrig ha kommit till intervju.
Att kritisera i opposition är som sagt en sak, att regera en helt annan.

Den svåraste uppgiften återstår för Mona Sahlin i utformningen av de nya socialdemokraterna.
Det står klart efter gårdagens så kallade jobbtoppmöte.

Visserligen gick lanseringen av (s)måföretagarpartiet socialdemokraterna som på räls. Vem kunde tro att det för några år sedan?
Men utformningen av den nya arbetslinjen: hur trygghetssystemen ska utformas, vilka krav som ska ställas, hur de som fastnar i långtidsarbetslöshet ska få på jobb och hur högre a-kassa och allt annat som ska betalas återstår också att tala om. Senast på kongressen nästa år bör socialdemokraterna ge besked om åtminstone inriktningen av sin nya jobbpolitik.
Idag vittnar Mona Sahlin gärna om alla ilskna reaktioner hon fick när hon för 12-13 år sedan talade om företagarna som ”vår tids hjältar”. Bara för att i nästa andetag understryka hur nöjda nästan alla nu tycks vara när socialdemokraterna hyllar entreprenörer och företagare.
Gårdagens ”jobbtoppmöte” utmynnade i en hyllning av entreprenörer och företagare. Man blir företagare för att ”förverkliga en dröm och att slippa underordna sig”. Formuleringar som påminner om tidigare beskrivningar av socialistiska idealsamhällen, medan inget längre hörs om kapitalistisk utsugning av andras arbete.
De som vill starta eget ska få hjälp med finansieringen. De ska våga ta steget genom att få mer av samma trygghet som den anställde vid sjukdom eller arbetslöshet.
Modern jobbpolitik á la s är alltså bättre villkor för företagande, men också att satsa mer på tjänster och på forskning, utveckling och utbildning.
Slagordsmässigt är det svårt att höra skillnaden mot de borgerliga och alliansregeringen. Men visst finns det skillnader, när regeringen satsar på en sänkning av arbetsgivaravgifterna för alla ungdomar vill s rikta stödet enbart till dem som varit utan jobb länge.
S vill bygga ut den kvalificerade arbetsmarknadsutbildningen, en åtgärd som regeringen dömt ut som ineffektiv. Mona Sahlins enda tydliga löfte hittills är också att a-kassan ska höjas igen.
Hur stora skillnaderna till slut blir inför valet är omöjligt att säga idag. Socialdemokraterna är som sagt långt ifrån klara med hur de ska återerövra arbetslinjen som gick förlorad till framförallt moderaterna i det senaste valet. I höst börjar del två i det rådslag som ska utforma den nya jobbpolitiken.
Det är inga lätta avgöranden som måste göras:
Kan partiet gå till på höjd inkomstskatt för vanligt folk?
Och hur ska trygghetsförsäkringarna utformas för att tvätta bort stämpeln från 2006 om att s bryr sig mer om bidrag än om jobb? Svaren ska helst komma till partikongressen nästa år.
På ”jobbtoppmötet” var det talande hur det duckades när behovet av lågkvalificerade jobb kom upp.
Var ska de som inte får jobb hur mycket utbildning de än får göra?
Den frågan blev hängande i luften.

Socialdemokratisk jobbpolitik är lika med bättre villkor för småföretagare.
Den bilden vill Mona Sahlin och partiledningen etablera med ett ”jobbtoppmöte” idag.

Under dagen ska Sahlin tala, det ska hållas workshop och panelsamtal. I eftermiddag blir det för första gången ett offentligt partistyrelsemöte.
Medierna och partimedlemmarna ska få följa diskussionerna som ska utmynna i ett uttalande om en ny socialdemokratisk företagspolitik. Man kan förmoda att diskussionerna inte blir lika öppenhjärtiga som vid ett vanligt partistyrelsemöte.
Den rapport med 124 förslag som ligger till grund för diskussionerna har fått kritik för att vara för allmän. Andemeningen är att de som vågar satsa på att starta eget ska ha samma skyddsnät som anställda. Men mer precist hur det ska gå till återstår att se.
Från vänster kritiseras partitoppen för att sätta allt för stor tilltro till småföretagande. I Dala-Demokraten skriver Göran Greider att rapportförfattarna Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg ”helt gått på den entreprenörsretorik som länge nu sköljt över den politiska debatten”.
Enligt Greider finns det inget egenvärde i att maximera antalet småföretagare. Entreprenörsretoriken riskerar att tränga undan all diskussion om den offentliga sektorns roll, om vikten av fasta anställningar och ett tryggare samhälle.
Om partivänsterns kritik är utbredd bör det visa sig i dagens diskussioner.
Grundtipset är dock att partiledningen får som den vill. Det betyder att socialdemokraternas jobbpolitik inför nästa val kan sammanfattas i:
Bättre villkor för företagare, bättre arbetsmarknadsutbildning, riktat stöd till långtidsarbetslösa framförallt ungdomar och höjd a-kassa.
Partiets stora problem är hur alla löften ska betalas. Kan socialdemokraterna gå till val på höjd inkomstskatt för vanligt folk?
Det svaret kommer dock inte idag.

All publicitet är bra publicitet.
Åtminstone för sverigedemokraterna som för första gången når över fyra procent i Demoskop.
Mätningen gjordes precis när partiet granskades i samband med sitt årsmöte för en vecka sedan.

Medierna rapporterade om sd som vilket annat parti som helst. Mest ambitiös var Expressens genomgång som visade att partiet till stor del saknar inflytande i de kommunfullmäktige de kom in i efter förra valet.
Partiets representanter har satt få spår, många har hoppat av och massor av stolar står tomma. Partiledaren Jimmie Åkesson var irriterad när andra medier hakade på våra artiklar och ställde frågor.
Nu kan han vara gladare, uppmärksamheten kring årsmötet gav uppenbarligen utdelning i högre opinionssiffror.
Samtidigt tappar moderaterna kraftigt, vilket tyder på att Expressens mätning som visade att det är bland moderata väljare som sverigedemokraterna har mest att hämta stämmer.
Med sd över fyraprocentsspärren kommer spekulationerna om vad som händer om partiet kommer in i riksdagen att ta fart.
Visserligen skulle det inte bli så stor dramatik om dagens opinionsläge skulle bli valresultat. Då skulle det ändå finnas stor majoritet för en vänsterregering, särskilt som vänsterpartiet distanserar sig från fyraprocentspärren medan kristdemokraterna ligger kvar under för trettonde månaden i rad.
Men sannolikheten för att det ska bli jämnare mellan blocken när valet närmar sig får ändå anses stor. Och vad händer då om sverigedemokraterna står som vågmästare på valnatten?
Kan något borgerligt parti göra upp med socialdemokraterna? Kan miljöpartiet bilda regering med de borgerliga?
Det första svaret är av allt att döma nej. Alliansen kommer att gå till val på ett gemensamt program och enligt samstämmiga borgerliga partisekreterare får man då rikta in sig på minoritetsstyre.
Det block som får flest röster får regera och förhandla i riksdagen med oppositionen för att få igenom sina förslag. Dock inte med sverigedemokraterna som ska isoleras.
Svaret på den andra frågan är kanske. Det är inte alldeles osannolikt att miljöpartiet byter sida och tar plats i regeringen med allianspartierna.
Moderaterna har tidigare varit de grönas stora spöke. Men med de nya moderaterna har mp redan visat att de kan göra upp om exempelvis arbetskraftsinvandring.

Jag visste precis vad som krävdes av mig. Ändå gjorde jag fel.
Det är mitt fel inte Fredrik Reinfeldts.
Det är slutsatsen av Ulrica Schenströms skriftliga svar till KU. Indirekt tar Schenström på sig hela ansvaret för att hon satt på krogen och drack stora mängder vin när hon hade ansvar för regeringens krisberedskap.

Spelar det då någon roll att Ulrica Schenström vägrar komma till riksdagen och KU:s utfrågning i morgon?
Det är ju statsminister Fredrik Reinfeldt som ska granskas, inte hans tidigare statssekreterare.
Svaret är ändå ja. Schenströms frånvaro riskerar att sätta ett mönster för framtiden och försvårar konstitutionsutskottets arbete.
Den så kallade Schenströmaffären gav oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ett givet tillfälle att ge igen.
De borgerliga använde den förra s-regeringens schabbel med krisberedskapen vid tsunamikatastrofen maximalt. Särskilt Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson fick löpa gatlopp när han skulle förklara vad han haft för sig den ödesdigra annandagen 2004.
Därför är det klart att det vattnades i munnen på socialdemokraterna när det avslöjades att Fredrik Reinfeldts närmaste kvinna Ulrica Schenström suttit på krogen och druckit en ansenlig mängd vin när hon hade beredskapsjour.
Oppositionen gjorde inte sitt jobb om den avstod från att granska vad det säger om statsministerns organisation när den ytterst ansvarige för krisberedskapen beter sig så. Hur är det egentligen ställt med ordningen i Fredrik Reinfeldts kansli när sådant kan inträffa?
Det ska naturligtvis statsministern själv svara på. Ulrica Schenström vägrar alltså att komma till KU och ingen kan tvinga henne dit. Istället har hon svarat skriftligt. Därmed missar KU:s ledamöter möjligheten att ställa följdfrågor öga mot öga med henne.
Det innebär rimligen att granskningen blir sämre. Dessutom kan Schenströms nej till att infinna sig bereda väg för fler att göra likadant. Hittills har det varit ytterst ovanligt att inte komma när KU kallar.
Visst kan man på det rent mänskliga planet förstå att Ulrica Schenström inte har någon lust att bli utfrågad. Hon har tagit konsekvenserna av sitt misstag och avgått.
Fredrik Reinfeldt har också visat stöd för att hon inte vill delta i det ”spektakel” som KU-förhöret skulle kunna bli. Men i politik ingår just sådana ”spektakel”.
Föreställ er hur det hade låtit från de borgerliga om Lars Danielsson uteblivit från KU-utfrågningarna. Visserligen var tsunamin givetvis en mycket allvarligare sak och Danielsson var fortfarande anställd i regeringskansliet.
Men principiellt handlar det i båda fallen om en granskning av statsministrarnas ansvar för krisberedskapen och vad deras närmaste medarbetare haft för sig.
Därför är det anmärkningsvärt att statsministern ger sitt stöd för att Ulrica Schenström inte kommer till riksdagens granskningsorgan.
Dessutom betalar regeringskansliet fortfarande en ganska rundhänt ersättning för Ulrica Schenströms uppehälle.

För lite hjärta och diskriminering av pensionärer.
Den förre kd-ledaren Alf Svensson fortsätter att kritisera alliansen och ge oppositionen vatten på sin kvarn.

I slutet av förra året kritiserade Alf Svensson regeringens jobbpolitik. Den hade spår av hjärtlöshet när arbetslösa skulle tvingas flytta hundratals mil för att ta ett jobb.
Idag uppmanar han regeringen i en intervju i SvD:
”Akta er för föraktet för svaghet. Man måste ha hjärtat med.”
Underförstått, alliansens politik har ett drag av förakt för dem som är svagast. Precis det som s, v och mp brukar spinna på.
Alf Svensson, som numera är riksdagsman, blir med sina förmaningar till de yngre borgerliga partiledarna en tillgång för oppositionen. Samtidigt är hans uttalanden ett uttryck för den frustration som finns på regeringssidan.
Regeringen gör massor med bra saker, sysselsättningen ökar och sjukfrånvaron går ner, skolan reformeras, skatterna sänks, men opinionssiffrorna går ändå inte upp.
Nervositeten har märkts i kraven från kd, fp och c. I varierande ordalag har de annonserat att även pensionärerna måste få förbättringar. Och då inte bara de ”sämst ställda”, som regeringen har flaggat för i vårbudgeten.
Alf Svensson tar steget fullt ut och underkänner konstruktionen med jobbavdrag som ger sänkt skatt till dem som arbetar, men inte till pensionärerna. Regeringens arbetslinje var på den här punkten inte ”psykologiskt rätt tänkt”.
Den förre kd-ledaren ger pensionärerna rätt när de hävdar att pensionen är uppskjuten lön. Därför borde skatten ha sänkts lika mycket på pensioner som på arbetsinkomster.
Med sådana stödtrupper ökar trycket på regeringen. Problemet är att kritiken träffar själva kärnan i alliansens arbetslinje.
Men Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är säkert glada. Vid nästa partiledardebatt är det bara att läsa högt och citera Alf Svensson när regeringen ska kritiseras för hjärtlöshet och orättvisa.

Regeringen spelar dubbelt. ”Arbetarepartiet moderaterna” är i själva verket ute efter att försvaga för vanligt folk.
Det var socialdemokraternas huvudbudskap på första maj.
Hur det går ihop med att de själva vill höja skatten för låg- och medelinkomsttagare kan bli svårt att förklara inför nästa val.

Vad vill socialdemokraterna? På den klassiska frågan gavs inget klart svar i årets första majtal. Hur mycket det blir av förnyelse får vi vänta på till kongressen nästa år.
Beskeden om vad det stora oppositionspartiet inte vill var klarare. I Göteborg angrepp partiledaren Mona Sahlin regeringens skattesänkningar och undrade retoriskt vad man får för ytterligare 200 kronor mer i plånboken som regeringens tredje steg i jobbskatteavdraget kan ge.
Det kan ingen köpa bra skolbibliotek, fler lärare eller en första hyresrätt till ungarna för slog Sahlin fast. Då är det bättre att behålla pengarna hos staten, var budskapet.
Därmed flaggar Sahlin för att socialdemokraterna kommer att säga nej till de borgerligas fortsatta skattesänkningar och i praktiken gå till val på höjd inkomstskatt för socialdemokraternas kärnväljare.
Ett genomgående tema var också att regeringen i själva verket är ute efter att försvaga facket och bana väg för lägre löner. Moderaterna försöker skapa en låglönemarknad sa finansministerkandidaten Thomas Östros i Stockholm.
Det handlar framförallt om den privata tjänstesektorn och i Falun varnade LO-förbundet Handels ordförande Lars Anders Häggström för det systemskifte som är på gång.
Han såg en trestegsstrategi från regeringen. Först försvagas fackföreningarna genom att folk går ur när höjd a-kasseavgift gör det dyrare att vara med. Sedan sänks ersättningsnivåerna till sjuka och arbetslösa så att medelklassen letar privata lösningar och inte vill betala skatt. Och för det tredje säljs det som ägs gemensamt ut. Istället ges skattesubventioner till dem som har råd att köpa städning och andra tjänster till hemmet.
När a-kassan holkas ur tvingas folk ta jobb till allt lägre löner. ”Man kommer att behöva 2-3 jobb för att försörja sig som i USA”, sa Lars Anders Häggström.
I sammanfattning så ökade klyftorna och Sverige blev orättvisare när oppositionen demonstrerade. Men så var också huvudparollen ”Frihet kräver rättvisa”.
Något som lika gärna moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skulle ha kunnat hitta på.
Och där ligger socialdemokraternas stora dilemma: Hur förklara att friheten ökar av att det blir mindre pengar över för helt vanliga löntagare när skatten ska höjas igen.