I dag har varit en väldigt dålig dag för mig, jag vaknade klockan halv nio, efter en sömnlös natt, somnade först vid 4 tiden, och när jag vaknat och varit på toa, borstat tänderna osv, och öppnar dörren från toa så står en datatekniker i hallen, och skrämmer halvt ihjäl mig, jag visste att han skulle komma men han sa att han skulle ringa först, och visst tyckte jag att jag hörde en halv signal runt åtta men somnade om. I vilket fall som helst så skulle han hjälpa min man med ett problem som vi inte kunde lösa. Fast vi båda försökt i flera dagar.

När detta var löst och datateknikern åkt hem så hjälpte jag min man att installera virusprogrammet på hans laptop, vilken han bytt operativsystem på, sedan hjälpte min man mig med att skruva fast en lampa i barskåpet, så alla flaskorna syns mycket bättre och snyggare blev det med en ljuskälla i skåpet som inte syns utifrån. Så åkte vi en sväng för det var fint väder och min man ville fotografera, men jag somnade i bilen så när vi kom hem så sa min man till mig att jag skulle lägga mig en stund, då var klockan runt kvart i två, nästa sak jag vet om är att min man kommer in och frågar om jag tänker stiga upp i dag, jag ser på klockan som står på 16,30 och det första jag trodde var att jag sovit över ett dygn, men så illa var det inte som tur var. Så jag steg upp. Vi gick ut med hundarna sedan har jag suttit en stund vid symaskinen, datorn och så sett ett par program på tv,n men tack vare min sjukdom så är jag trött igen, men hoppas att jag får sova i natt, för sömnlösa nätter är fruktansvärda. Den mesta av min dag har jag ägnat till att sova. Så det finns inte så mycket att skriva om heller.

Jag får hoppas att det bli mer i morgon, utan önskar er alla en underbar lördagskväll. Kram

Skall börja med att tala om, efter att jag fick en fråga i går, då jag skrev om sprutan jag tog i förgår, att det var vaccin mot svininfluensa, i går natt hade jag fruktansvärt ont i armen där jag fick sprutan, och kände mig trött och hängig, men i dag är det mycket bättre. Som tur är, jag har inte haft ont i armen i natt och känner mig piggare.

Dessutom så har jag och min man bytt innehållet i två skåp i dag, jag hade mina mediciner i ett skåp på övre raden tidigare, men min man var rädd att jag skulle ramla var gång jag skulle ha mediciner, så nu har vi lagt alla mediciner i ett underskåp, OBS: vilket underlättar, men är ingen jag rekommenderar om man har barn i huset.

Men jag ville berätta om min mammas mormor och morfar, dessa två personer hade 4 barn tillsammans, 2 döttrar och två söner, vilken en av döttrarna blev min mormor med tiden.

Men min mamma berättade att när hon själv hade blivit mamma till min storebror och han var 5 år ungefär, så kom hennes morfar till henne och hennes man och bad dom vara vittne när mormor och morfar skulle gifta sig, då var min mamma, alltså deras barnbarn 26 år, hennes mamma var runt 50 och de som skulle gifta sig var runt 75 år. Då det var väldigt ovanligt att vara sambo under den tiden, detta var ju i slutet av –50 talet.

Min mamma som alltid trott att dom var gifta blev chockad då hon inte kände ett enda par som var sambo, hon hade liksom sin egen mamma blivit tvungen att gifta sig, då dom båda blivit gravida innan bröllop. Likdom alla hennes vänner så var de ju alla gifta, att flytta ihop innan man var gift, den tanken fanns bara inte under den tiden. Men det var konstigt för det var mindre vanligt med skilsmässor under den tiden också, trots att alla gifte sig.

Men min mammas morfar som hette Ola, hade fått tillsägelse av varenda präst som hade arbetet i församlingen där dom bodde, att dom levde i synd och att dom var tvungna att gifta sig. Men dom ansåg inte att det var så viktigt, men när dom var strax över 75 år, så hade det börjat en ny präst i församlingen, och den tidigare prästen hade sagt till honom att detta gamla paret levde i synd, och att något måste göras, men ingen hade lyckats att få dom att gå med på att gifta sig. Men denna nya prästen var lite gammaldags av sig och gick hem till det gamla paret och började prata om vad som skulle kunna hända om en av dom dog, den andre skulle ju inte kunna ärva den som dog, dessutom så skulle dom ju båda två hamna i helvetet efter sin död om dom fortsatte att leva i synd. Detta fick Ola att fatta beslutet att gifta sig, för han ville inte lämna sin älskade sambo utan arv om han dog.

Så dom gifte sig, men som sagt då hade dom till och med barnbarns barn, som var 5 år gammal. Dom levde tillsammans resten av sitt liv, och båda blev strax över 90 år. Men det är klart hade dom levt tillsammans i över 50 år innan dom gifte sig, så hade det behövts mycket för att dom skulle skilja sig efter alla dessa år som sambo, förutom detta paret, mina morföräldrar och mina egna föräldrar så vet jag ett annat par, dom träffades när hon var 14 och han 17 och gifte sig så fort dom var myndiga, och levde tillsammans hela sina liv, fast ingen av dom hade någonsin haft någon annan, så han var den första som hon kysste och dom levde tillsammans hela sina liv. Min mamma hade ju varit gift innan, och jag tror säkert att min morfar, kysst både en och två tjejer innan han träffade min mormor. Även min pappa tror jag med all säkerhet att han både kysst och gjort annat med någon tjej innan han träffade min mamma för han var faktiskt 38 år när dom träffades.

Men hur det var med min mammas morföräldrar kan jag inte svara på, jag vet att dom var unga när dom träffades, så förmodligen så var det bara de två under hela livet. Men dom var pionjärer, då dom levde som sambo under mer än 50 år långt innan någon ens tänkte tanken att man kunde leva som sambo utan att vara gifta. Tänk om dom vetat att man i dag oftare lever som sambo än gifter sig, då hade dom skrattat och sagt att dom var långt före sin tid.

Nu önskar jag er alla en fin fredag. Kram

Sprutan jag fick i går gav mig lite biverkningar, som diarré och en otrolig trötthet, men diarrén gick över efter ett par timmar, kanske tack vare potatismjöl i vatten som jag rör ihop och dricker, det smakar inget vidare men gör dunder med en mage som lever rövare.

Tröttheten finns kvar även i dag, men kommer att gå över på ett par dagar så ja jag borde vara piggare i morgon.

Därför kommer jag inte att skriva så mycket i dag, då jag inte orkar. Men jag kan skriva att jag har varit och köpt några julklappar i dag som jag dessutom slagit in, så nu har jag inte så många julklappar kvar, så ja det blir jul med julklappar i år också.

Nu önskar jag er alla en fin Torsdags kväll. kram

I dag har jag gjort något som jag hela tiden varit bergsäker på att jag aldrig skulle göra. Men så kom ett tillfälle och då tänkte jag som så, att eftersom jag har njursvikt, och dessutom riskerar ganska mycket om jag skulle bli sjuk, så är det lika bra att passa på, när jag får chansen, vad jag gjort? Jo jag har vaccinerat mig mot svininfluensa.

Om man sätter sig ner för att försöka komma ihåg sitt allra första minne, så vet jag att det finns en del som direkt kan säga att det är deras första minne, men när jag skall försöka minnas mitt första minne, så finns det ett antal minnen som dyker upp, och jag kan inte på rak arm säga vilket som är det första, kanske för att de minnen jag har från en ganska tidig ålder ligger ganska nära varandra i tiden, sedan så betyder ju känslorna tillsammans med minnena ganska mycket, jag minns tex att mina gud föräldrar som det hette förr, hade en dalmatiner som bodde i ladugården med sina valpar, det är ett tidigt minne, samtidigt så vet jag att jag när jag var runt 14 år berättade för min mamma hur det såg ut på en plats där min mamma säger att jag aldrig varit, men jag måste varit dör någon gång, annars hade jag aldrig kunnat förklarat så utförligt hur det såg ut där, för i dag ligger där en shell mack, och det finns inget kvar av de hästhagar som jag förklarade för mamma att jag sett.

Ett annat minne som jag har från tidig ålder var att jag hade blåst upp en enorm ballong, och hela dagen var jag så rädd om denna ballongen för jag skulle visa min pappa den när han kom hem från jobbet, men samtidigt som jag hörde bilen utanför så blev jag så glad och skulle springa ut till honom med ballongen, men just då gick den sönder, jag minns även att jag satt på köksgolvet och lekte med pappersark som man kunde trycka ut och bygga ett kök, ett vardagsrum osv av, men tyvärr finns inte dessa pappersark kvar i dag, jag vet att jag hade varit glad om jag hade hittat något liknande. Vissa leksaker som man hade som barn skulle man ju vilja ha kvar, men när man är liten så leker man ju med dom ist för att tänka på att man blir vuxen och då skulle vilja ha kvar leksakerna i nyskick. Men så långt tänker man inte som barn utan leker med dom, och tyvärr går de flesta sönder dessutom. Jag hade en sk trasdocka, med ett ansikte av papper mache, som jag verkligen älskade som liten, men så en dag blev jag arg för något och kastade dockan i golvet med ansiktet neråt, så det sprack, det kom ut en massa grå ludd, vilket gjorde mig chockad, min mamma lade undan dockan för att visa mig när jag var äldre för att visa att det inte var farlig, jag hade fått dockan av en grannfru, och när hon fick veta att min älskade docka var trasig så köpte hon en exakt likadan, sedan kom hon och hennes man hem till oss en kväll med denna dockan, men då hade jag somnat, så min mamma väckte mig för att ge mig dockan, jag öppnade ögonen, sa bara Å Lisa, som jag kallade dockan, och somnade om, jag hoppas att denna dockan finns på vinden hos min bror, för jag har aldrig sett en sådan docka igen, tyvärr. Den dockan som hade gått sönder försvann av någon anledning, så mamma fick aldrig visa mig att det gråa luddet var ofarligt, men jag minns ännu detta gråa ludd som kom genom hennes ansikte.

Ett annat minne som jag har handlar om pojken som jag var så kär i när jag var liten, vi var hemma hos hans familj, dom hade utedass som de flesta andra som hade bondgård när jag växte upp. Vi var ute och lekte, och han gick in på utedasset och så bad han mig att öppna dörren till utedasset, där står han med rumpan barn för att visa mig, jag var kanske 4 eller 5 år den gången, så jag smällde igen dörren, så bad han mig att öppna den igen, men jag sa att det gör jag inte om han gör om samma sak. Han svarade att det skulle han absolut inte göra, så jag var dum och öppnade dörren, då hade han vänt sig om, och stod där med nerdragna byxor, och visade mig snoppen, jag smällde igen dörren igen och sa att han skulle sluta att äckla sig, hade vi varit 10 år äldre så hade jag antagligen reagerat på ett annat sätt, men som 4-5 år så är man ganska blyg av sig och nakenhet var inget direkt naturligt just då, det kom när jag blev äldre, jag lärde mina barn senare att nakenhet ät något naturligt, men det var många år senare. Denna pojken var jag kär i under många år, när jag slutade att vara kär i honom, ja det tror jag inte att jag kan svara på, för han har alltid betytt mycket för mig, trots att vi inte haft kontakt med varandra på många år, men det roliga är att det nu är han som tagit kontakt med mig, men jag är övertygad om att han inte minns händelsen på deras utedass.

I dag fick jag en kallelse till sjukhuset för inskrivning för mitt bråck operation,

Jag skall till sjukhuset den 26 nov, då får jag även veta när operationen blir av, men förmodligen blir det inte den 27, för då skulle det ju stått på kallelsen, där står bara att jag får tid för operationen när jag skrivs in.

Nu önskar jag er alla en fin tisdag. Kram

Om ni någonsin mist någon som betytt mycket för er, så kan nu kanske förstå hur jag känner just nu, jag skulle så gärna vilja berätta om min saknad och längtad efter denna personen, men hur man än försöker att hitta ord så får man inte fram dom, det går liksom inte att förklara hur mycket man saknar någon. Det är snart 9 år sedan som jag miste mitt livs stora kärlek, men redan när han dog så ställde jag frågan, om man inte har någon att dela sina minnen med, finns dom kvar dom kvar då?

Jag menar en sak som bara vi två upplevde tillsammans, och som vi pratat om, om man en dag inte har någon att prata om just det minnet med, finns minnet kvar då? Ja det finns i mitt huvud, men det finns många saker som jag minns, men det mesta av mina minnen kan jag dela med någon, men de minnen som jag inte kan dela med någon, hur jag än försöker berätta för någon, så finns det ingen som kan förstå känslan av upplevelsen, eller ens förstå hur vi kände just då. Mina barn lärde ju att känna denna personen men jag vet inte om dom saknar honom, skulle dom göra det så skulle det inte alls vara så som jag längtar efter honom. Jag vet att de flesta som mist sin livskamrat, tappat sin livslust, iaf de jag pratat med, och även jag tappade min livslust när jag miste mitt livs kärlek. Men tack vare mina barn så lärde jag mig att uppskatta mitt liv igen, fast det gått snart 9 år och jag 90% av tiden har livslust, så händer det då och då att jag hellre velat varit på andra sidan med honom än här. Speciellt nu när jag blivit sjuk, och vet att min sjukdom kommer att orsaka min död, men inte när. Jag kan leva i många år till med behandling, ett problem är att jag har en väldig livslust och därför kommer att fortsätta med min behandling så länge jag kan, för jag vill ju egentligen inte dö. Men jag vet att den dagen som jag kommer att vara mogen att dö, så vet jag att jag kommer att få träffa mitt livs kärlek igen, mina morföräldrar och mina föräldrar, kanske kommer jag att lära känna mina farföräldrar som dog långt innan jag föddes. Men det är väl enda orsaken att jag har livslust även de dagar som jag saknar honom, det är att jag är ganska övertygad om att jag kommer att få träffa honom igen efter min död.

Men visst är livet orättvist att man skall mista den man älskat mest av alla av motsatta könet för tidigt, jag hade velat bli gammal med honom, och han sa många gånger att han ville bli gammal med mig också, även om det skulle ta slut mellan oss så skulle vi alltid vara vänner.

Ett problem är att det finns så mycket tankar ang honom som jag aldrig velat delat med mig till någon, och aldrig kommer att dela med mig till andra, utan det är tankar som jag själv alltid kommer att tänka på.

Trots att vi levde tillsammans så var vi bästa vänner och berättade allt för varandra, han visste allt om mig och jag allt om honom, det är bland annat en sak som jag saknar, att ha honom att prata med, nu när jag är sjuk så vet jag att han hade lyssnat och tröstat mig, gett mig styrka att orka med allt som väntar mig.

Visst har jag en man nu som finns, men det känns inte alltid som jag kan prata med honom om allt.

I dag fick jag dessutom fått veta att en god vän till mig skall flytta till Eskilstuna, jag kommer att sakna henne en massa, men jag vet att vi inte kommer att tappa kontakten, men det är ändå tråkigt att hon skall flytta, jag räknade ut att det är ca 27-30 mil från oss som hon skall flytta, så jag vet att jag kommer att kunna besöka henne, men jag kommer iaf att sakna henne väldigt mycket.

Jag är så trött på att de personer som jag älskar och tycker om, flyttar eller dör från mig.

Man kan tappa livslusten för mindre.

Nu önskar jag er alla en fin måndags kväll. Kram

När jag växte upp så var jag mycket hos mina morföräldrar i Oslo, och den maten som jag fick där, skiljer sig en hel del från vår svenska mat. Något som verkligen skiljer sig åt mellan länderna, är våfflor. Jag kan inte svara på varför de Norska våfflorna, både luktar och smakar godare än de Svenska, men man måste smaka på dom för att förstå vad jag menar. Sedan så finns det bullar i Norge som heter russinbullar. I Norge delar man på dessa bullar och har smör på dom till kaffet, men jag har alltid älskat dom hela med kall mjölk. Jag har aldrig tyckt om russinbullar med smör, medan man alltid skall ha smör på våfflorna i Norge. Enligt de regler om russinbullar som finns så skall en äkta russinbulle vara gyllene och blank på översidan. Ha lite tuggmotstånd, och vara saftig, utan att vara degig och ha en välbalanserad sockerinnehåll och en liten smak av kardemumma och innehålla en massa russin. Detta är en vetebulle med russin i, men tyvärr så går det inte att köpa här i Sverige, så när jag kommer till Norge så köper jag alltid russinbullar med mig hem. men problemet är att dessa russinbullar säljs överallt, och som vanligt så är smaken olika på olika ställen, går jag ner till bensinmacken och köper en påse med russinbullar så vet jag att jag blir besviken, nej jag köper dom hellre på ett bageri, eller ett köpcenter där man säljer bröd i lösvikt. De bullarna är det allra bästa. Men kommer ni till Norge så köp en påse med russinbullar, ni blir glatt överraskade, jag lovar. Men trots att jag ätit russinbullar sedan jag var liten, så klarar jag inte va dom med smör, visst är det märkligt, för så fort man få besök så serverar man antingen våfflor eller så russinbullar med smör.

Men jag vet att min mormor även bakade sk radiokaka, det är en chokladkaka som man gör i en avlång sockerkaksform och så har man mariekex i, men just den kakan har jag alltid ryckt vara för tung att äta, då jag inte tycker om mörk choklad, men jag vet att jag alltid tog en bit för att inte min mormor skulle ta illa upp. Äldre människor kan ta illa upp när dom bjuder på hembakat kaffebröd och man inte tar en bit av var, nåja, hennes radiokaka saknar jag inte, men jag saknar min mormor och min morfar, och deras lägenhet, som jag skrivit om förr, om jag skulle vinna 5 miljoner så vet jag precis vad jag skulle göra, jag skulle köpa en likadan lägenhet i Oslo, eller kanske en annan lägenhet, men den skall ligga i Oslo, de som flyttat från Sverige saknar en del mat härifrån, men det är inte så långt mellan, min bror som bor i Oslo brukar åka till Sverige ibland för att handla, han har visserligen bott i Oslo hela sitt liv, men var hos oss i Sverige på sina skollov osv, så när han handlar i Sverige så blir det en del kaffe, hönekaka, mamma scan köttbullar och en del annat som är billigare här som kyckling, fläskfilé och tobak naturligtvis. Jag och min fd var i Oslo på 17 maj ett år, och min fd skulle köpa en dosa snus, han höll på att svimma när han hörde priset, dom tog 70 kr för en dosa med snus, medan ett vanligt paket cigarretter kostar 60 kr i Norge, så det är inte konstigt att de flesta som röker i Norge rullar sina cigarretter själva, då rulltobak är billigare än vad färdiga cigarretter kostar mer.

Nu önskar jag er alla en fin söndags kväll. kram

Läste om Angelo som hade kastat sin frus vigselring och förlovnings ring, som hon lagt i en pappersmugg och ställt på bordet i vardagsrummet, på kvällen. Nästa morgon upptäckte hon att pappersmuggen med ringarna var borta, då visade det sig att hennes man kastat dom av misstag, och när dom såg ut genom fönstret såg dom precis sopbilen komma och hämta deras sopor, med ringarna. Men kvinnan ringde sopstationen i staden där dom bodde och spårade lastbilen, mannen fick hjälp av två sopgubbar att leta efter sin frus ringar bland 10 ton sopor, och som ett under så hittade dom ringarna. Hon blev ju överlycklig att ringarna kom till rätta. Aftonbladet frågade sina läsare vad det mest värdefulla man mist.

Jag kom att tänka på min fd man, han som misshandlade mig, han kastade en hel del saker som för mig var ovärderliga och dessutom aldrig går att ersätta,

Tex hade jag varit på en utställning en gång med bonsaier, alltså bonsaiträd, och där hade jag köpt en affisch från utställningen som jag hade lämnat in för att rama in, denna tavlan slog han sönder och kastade, han kastade även baby bilder på mig, och mina allra första skor som jag hade haft som baby, saker som inte går att ersätta. Han kastade även tre kor i en samling jag hade, det var fyra kor från början, alla våra svenska raser, men tre av dessa valde han att kasta ner genom sopnedkastet, när jag var 12 år hade jag fått ett sk lyckotroll av en väldigt god vän till mig, detta trollet var viktigt för mig och betydde så mycket, det var en av de saker som jag bad min pappa ta med sig till mig när jag låg på sjukhuset, även detta lyckotroll kastade han av ren elakhet.

Så det som kastas av ens man eller hustru behöver inte vara värdefullt ekonomiskt, utan mer känslomässigt, som detta troll var för mig, att jag sedan hade fått det av en god vän betydde mycket för mig, men tack vare min fd man så miste jag saker som var oersättliga, dessutom hade han inte ens vett att skämmas över vad han gjort, utan tycker att allt var mitt fel, men män som har alkoholproblem och är sjukt svartsjuka, dom fantiserar ihop saker för att hämnas, problemet är att även om man svarar sanningsenligt på hans frågor så stämmer inte svaren med det som han vill att man skall svara, och då ger det honom anledning att misshandla, och säga att man ljuger. En sak lärde jag mig under det äktenskapet och det var att aldrig låta en man slå mig igen, skulle jag möte en man som skulle slå mig, så skulle jag lämna honom direkt, för jag vet att han aldrig kommer att ändra sig, hur mycket han än ber om ursäkt.

Men min fd man bad aldrig om ursäkt för allt som han förstörde för mig, eller allt som han stal från mig. Nej i hans ögon var allt mitt fel, och han var perfekt, jag är så glad i dag att jag inte har någon kontakt med honom alls i dag. men jag lärde mig att se om en man har viljan att slå en kvinna, det ser man i ögonen på mannen. Tack vare att jag levt med en sådan man så lärde jag mig att aldrig leva med en kvinnomisshandlare igen, och har inte gjort det och kommer aldrig att göra det igen.

Nu önskar jag er alla en fin lördag kväll. Kram

Det finns en hel del idioter ute i vårt samhälle, som de två ungdomar som lånat pengar av min dotter, och som vägrar att betala tillbaka pengarna, eftersom dom påstår att dom avskyr min dotter, så anser dom att dom inte behöver betala tillbaka, att dom sedan stjäl hennes kamera som hon knappast haft råd att köpa, men när hon äntligen haft råd så är det för jäkligt att någon stjäl hennes kamera. Jag har plockat fram en gammal digitalkamera som hon kan låna under tiden, så får vi se om vi kan ordna en ny kamera senare, då självrisken är dyrare än vad den kameran som blev stulen var.

Men att denna person som vägrar att betala tillbaka pengarna till henne, slår in fönstret på hennes ytterdörr, är så fruktansvärt onödigt. För att först låna pengar, sedan vägra att betala, och dessutom så slå in rutan i dörren, jag pratade med vaktmästaren i morse, och då sa han att dom tagit skoskrapan av metall, slagit den mot dörren så det var stora hack i dörren, innan dom tydligen använt den för att slå in rutan, och sedan försvunnit därifrån.

Vaktmästaren misstänkte en annan person i området, men jag tror inte att det är den personen, utan mer den personen som lånat pengar men vägrar att betala tillbaka. Det är så sjukt att låna pengar och sedan vägra att betala tillbaka, för man bränner sitt ljus i båda ändar genom att inte betala det man lånar, hur i helkorn tror man att man skall få låna nästa gång, oavsett om det är från den personen som man inte vill betala eller någon annan, för ryktena går ju, han lånade 100 kr av mig, men vill inte betala tillbaka, och sedan lånade han 500 kr av någon annan som han inte heller vill betala tillbaka.. det värsta är ju att han anklagar min dotter för att ha stulit, medan han själv stjäl allt han kommer åt. Speciellt när det gäller hennes saker. Men naturligtvis så har en polisanmälan gjorts, och bostadsbolaget. Har även dom gjort en anmälan, dessutom så finns det en granne till min dotter som sitter löst nu, då det var en bekant till denna granne som är misstänkt för skadegörelsen. Dessutom har vi fått veta att det varit ett väldigt liv i denna lägenheten tidigare och att personen i fråga har fått flera tillsägelser. Så nu hoppas vi att det löser sig till det bästa. Att polisen kommer att förhöra de personer som är inblandade i detta.

Men fortsättning följer. Men nu önskar jag er alla en fin lördagskväll. Kram

Jag har ett par bekant som skall separera från sin man, vilket aldrig är särskilt kul, speciellt då dom varit gifta i 8 år. Under de 8 år som de varit gifta så har dom ju samlat på sig så mycket gemensamma saker, jag vet ju själv hur det var de gånger som jag har separerat, första gången, så var det lite besvärligare, då vi varit gifta och hade en del gemensamma saker, fast vi hade ett äktenskapsbevis som gjorde att jag fick behålla det jag köpt och han det han köpt, men ändå tog han med mycket av mina saker bara för att jäklas. Att han sedan kastade en del av mina saker var också av ren jäkelskap, saker som jag var otroligt rädd om. Men ja det gick aldrig att få tillbaka de sakerna, trots att jag försökte få vår hyresvärd att öppna soprummet så jag kunde få plocka upp mina saker igen, det var en del foton på mig som baby, mina första skor som jag hade som baby, men även andra saker som jag fått av folk jag lärt känna genom åren. Men allt detta är borta nu, och tyvärr så gick det ju inte att ersätta dessa saker. Andra gången jag och min sambo separerade, så gick det lätt, han tog med sina kläder och smycken, och så flyttade han, vi fortsatte att ha kontakt, så det var aldrig någon ilska eller så mellan oss. Jag hoppas att det blir likadant för mina bekanta som skall separera nu, dom har valt att inte skilja sig utan bara att bo på två olika ställen, förmodligen så kommer dom att försöka att hitta tillbaka till varandra. Min äldste son och hans flickvän flyttade isär ett tag då min son mådde som sämst, men när han började att må bättre så hittade dom tillbaka till varandra och bor tillsammans nu igen. dom bodde tidigare i en vindsvåning i Alingsås, men då hon flyttade så fick hon hyra en lägenhet i andra hand och när hon fick första hands kontrakt på den, så flyttade min son dit, så nu bor dom i Göteborg. Då det är svårt att få en bra lägenhet i Göteborg så hade hon tur som fick ett första handskontrakt där.

Men nu åter till att separera, ibland när människor skall separera så blir det ett väldans liv på vad som är mitt och vad som är ditt, men jag tror nog att mina bekanta kommer att klara detta utan att bli ovänner, det är ju det allra bästa. För även om man inte klarar av att leva tillsammans så borde man ju kunna vara vänner iaf. min första man och jag är inte vänner, vi pratar inte ens med varandra, och jag har då inget behov av att prata med honom, då han misshandlade mig under vårt äktenskap. Men det är en annan historia. Vad jag vet så har mina bekanta inga sådana bekymmer i sitt äktenskap, utan det är mest att dom har problem var för sig, som jag hoppas att dom löser genom att separera , för ibland så räcker det långt att bara separera. I vilket fall som helst så önskar jag dom lycka till.

För jag tycker att dessa två passar bra tillsammans, som tur är så har dom inga barn. Så långt har dom iaf tänkt, som tur är.

Det är alltid värre att separera om det finns barn med i familjen, då barn ofta tror att det är deras eget fel att föräldrarna separerar.

Nu till något annat.

Min smärtläkare skall ringa mig i eftermiddag, vilket jag tycker är bra, för jag behöver två olika recept från honom. Han skall enligt brevet jag fick ringa 14,30. Men sedan får vi se när han har tid att ringa. Förra gången så skrev han att han att han skulle ringa kl 08.00 han ringde mig 10,45, men jag förstår ju att han har annat att göra också, så det är bara att vänta för ringer gör han.

Nu önskar jag er alla en underbar torsdag. kram