Nu har det varit så himla mycket problem med Expressens blogg de senaste månaderna, att jag flyttar permanent till min andra blogg.

Asfaltmammans Nya Plejs

Idag bakade Lilltjejen from scratch helt solokvist för första gången. Allting gick som smort, och jag höll mig på soffan framför tv:n; hon fick röja bäst hon ville.

Glad i hågen hojtade hon efter en stund från köket "Mammaaaaa, kom och titta på smeten om den är färdig".

Så jag travade in i köket och såg att smeten såg alldeles ypperlig ut. Kanske lite freakishly porös, men fint chokladig och jämn. Självklart smakade jag på smeten, för att, ja...det är föräldraskatt på sådana saker, precis som med lördagsgodis och sånt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva vad som skedde därnäst för att bäst förklara vad jag gick ígenom, men jag kan berätta så pass mycket att istället för 1/2 tsk bakpulver, så hade Lilltjejen sett fel på måttet på raden ovanför, och haft i 1 1/2dl bakpulver.

1 1/2dl bakpulver i en halv sats muffinssmet smakar inte gott.

Det bränner på tungan.

Det känns konstigt bubbligt i halsen.

Ögonen vill hoppar ur sina hålor.

Ungefär som när man tar en brustablett mot huvudvärken och svingar i sig skiten innan tabletten har upplösts ordentligt och den halvsmälta brustabletten fastnar i halsen.

Not nice at all.

I mean really, not nice a t  a l l .

Har inte bloggat alls mycket på senaste tiden, och ni må tro att jag har funderat på varför det inte lossnar. Jag får inte ut någonting och idéerna verkar vara slut. Det här är inte alls likt Asfalten.

Jag blev riktigt oroad här ett tag, inte bara på grund av idétorkan, utan även för att jag knappt har gjort bort mig på flera månader. Moi, la elephant in the porslinsaffär, som i mitt normala habitat gör bort mig minst en gång om dagen. Minst.

Är dock inte helt botad från porslinsaffärssyndromet verkar det som.

Stod på tunnelbanan imorse och lyssnade på min mp3 i vanlig ordning, och till tonerna av Kanye Wests "Gold digger", så råkade jag (för att tunnelbanan krängde till  och jag drack ett glas mjölk imorse) släppa en fis. Inte en sådan smygpysare á la Gröna Döden, utan en ljudlig sådan. Jag skulle nog bäst beskriva det som när en flaska korkas upp, "plopp" sa det bara och jag kände skammen sprida sig i kroppen. Tack och lov höll tåget på att sakta in på stationen och snar avklivning var i omedelbart antågande, men det tog på krafterna att hålla masken tills jag kom av tunnelbanan och kunde speeda iväg till bussen.

Så jo, nog lever och frodas Asfalten, men det är fattigt med skrivandet just nu. Ibland önskar jag att det var med bloggning, som det var med uppsatsskrivning i högstadiet; att man fick ämnen att skriva om. Och då låter det ju genast som att det är motvilligt det här med skrivandet, men det vet alla som känner till något om mig, att så inte är fallet.

Anyways, hoppas att alla mår bra därute!

Idag har jag lärt mig ett nytt ord:

Kamelfot
När en kvinna har mycket tajta byxor på sig och de dessutom är uppdragna så högt att de skär in mellan benen, så att murfen blir tudelad. Hence the liknelse med kamelfot.

Med tanke på det relativt milda väder vi har haft, i alla fall i Stockholm:

Är det värt risken att gå igenom den lövtunna isen och drunkna för att rita en kuk av mastodontmått ute på sjön, så att det syns upp på bron där bussar och bilar går, och där tanterna med all säkerhet fnyser förnärmat om "dagens ungdom"?

Asfalten undrar.

På Aftonbladet pågår en alternativ schlagerfestival som heter Schlagertoppen. Det är mycket skit med, men det finns en som är så himla duktig...

Bidraget heter "Alla flickor med Tessa"...ungen är helt fantastisk

Vi steg av bussen och Lilltjejen sade med sin oskyldiga röst:

"Har du sett mamma, titta vad många fåglar det sitter på elstolpens linor precis vid busstationen."

Vi närmade oss det Asfaltiska hemmet och Lilltjejen sade med undran i rösten:

"Har du sett mamma, de flyger så nära huset och de är så många."

Vi satt i vardagsrummet och såg på ett program på TV, när en stor skugga drog förbi utanför fönstret och Lilltjejen sade med förvåning i rösten:

"Mamma, nu är det något konstigt i görningen. Vad håller de på med?"

Vi gick ut med hunden lite senare och Asfalten tänkte med en touch av skräck:

"I knew it. They're coming for me. This is it, this is what has been waiting to happen since...well...since you know what."

Fåglar.

Stora svarta fåglar med hemska näbbar.

Big birds with a huge grudge on their shoulders.

Jag säger bara Kamikaze-Myggan och Den Siste Mohikanen a k a Rambo-Getingen.

My days are numbered.

Farewell, m'dears. Ever so regretfully, farewell.

Se, så hände det sig igen

 att vinden viskade en hemlighet

Fattade först inte vad det var

 bara en massa filosofiska tankar som flög

Sakta men säkert redde det sig

 och jag kom på den evinnerliga vagnen igen

Det är ju någon som fyller år

 ett alldeles speciellt filosofiskt hjärta

Ni vet, hon som pluggar så hårt

 men ändå finner tid till ett vänligt ord

Allt som oftast och närsomhelst

 finns hon där och lyssnar så bra

Hon har sagt både ett och annat klokt ord

 om än det ena, än det andra

Förvånat mig med insikter av vikt

 retat skrattnerven med roliga ord

Så därför vill jag ägna en stund

 åt att gratulera en människa så fin

Berätta för henne att hon är bra

 precis som hon är och annars också

Njut av denna dag och ta lyckan när den far förbi

 släpp inte taget och håll den fast

Vet med dig i din filosofi

 att dina vänner står dig bi

Även fast tiden ibland rinnr undan

 och inte riktigt vill räcka till

Så finns asfalten fortfarande kvar

 och säger i detta nu YOU ARE A STAR!

Kramisar från betongen!

Har skitdåligt samvete för att jag har varit så dålig på att skriva på senaste tiden. Har inte haft något att skriva om, inspirationen sjönk ner till -43 för ett par veckor sedan. Så jag tänkte att om jag tar en paus rakt av och inte skriver något alls på en stund, så kanske skrivlusten återvänder. Jag vet inte om den har återvänt ännu, men jag lyckades inte hålla mig ifrån längre än såhär.

I asfalten har det inte hänt något särskilt på jättelänge. Har den där känslan av att något kommer hända, men jag vet bara inte när eller vad det är som skall hända. Har haft den känslan förut och då har det alltid hänt något som satt lite spinn på tillvaron. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar ännu lite till. För jag är UTTRÅKAD. Som fan.

Ledan har lett till att jag bestämde mig för att bjuda in några kompisar till tjejkväll. Av tio personer har två tackat ja och två har sagt att de inte vet ännu, och resten har sagt att de inte kan alls. Hur kul är det på en skala? Om vi blir bara tre personer, hur underbara de kompisarna än är, så blir det inte mycket till fest. Så jag får fundera på något alternativ; kanske bjuda in några killkompisar också. Jag får se, än finns det tid till att fundera.

Nä, nu ska jag ta en runda och läsa lite bloggar, vilket jag inte har gjort på HUNDRA ÅR känns det som.

Bamsekramisar från betongen!

När någonting hemskt händer, så är det i stundens hetta svårt att hålla känslorna i styr och tänka rationellt. Ofta säger man saker, som man nödvändigtvis inte menar helt och hållet, men ändå känns det som att om man inte får ut orden, så sprängs bröstet. När sedan ilskan har lagt sig, så är det lättare att se klart. Och har man dessutom fått bra och insiktsfulla kommentarer till sitt känsloutbrott, så är det ännu lite lättare att faktiskt se andra sidor av saken.

Egentligen vet jag inte om jag är för eller emot dödsstraff. I vissa fall känns det solklart att jag är för det och i andra fall är jag precis lika solklart emot det. Och jag antar att man inte kan vara mittemellan i en sådan sak. Eller kan man? Kanske.

I normala fall är jag som vilken rationellt tänkande människa som helst, vilket i detta fall främst innebär att:

1) jag vet att psykiskt sjuka inte väljer att bli sjuka

2) jag tror inte på något sätt att alla psykiskt sjuka är farliga

Med det skrivna ordet är det inte alltid lätt att förmedla det man vill ha sagt; det finns alltid en risk för missförstånd och feltolkning. Det enda man kan göra då är att försöka förklara ännu en gång, eller om man inte känner för det, så skiter man i det. Jag är av den första sorten, vilket är varför jag försöker förklara ovanstående.

Som jag har skrivit tidigare, det finns människor som är rakt igenom nattsvarta i själen. De är elaka, onda och iskalla, utan att för den skull vara psykiskt sjuka. Jag tror ändock att merparten av förövarna är psykiskt sjuka på något sätt eftersom jag inte vill tro att människor är så rakt igenom onda.

Jag upprepar mitt påstående från förra inlägget: Felprioriterat Samhälle.

Felprioriterat samhälle.

FELprioriterat samhälle.

Vem har ansvar för att saker och ting skall vara rättprioriterade i samhället? Varför har inte de ansvariga gjort sitt jobb och sett till att till exempel psykvården fungerar bättre (gudarna ska veta att det finns utrymme för förbättringar på många fler områden därutöver)? Varför ignoreras de anhörigas larm om försämrat tillstånd hos den sjuke jämt och ständigt? Hur försvarar de ansvariga sitt agerande?

Tystnad verkar vara svaret. Kom så leker vi tysta leken. Let's give them the silent treatment. Sopa under mattan, så syns det åtminstone inte. I alla fall inte förrän någons nubblar på mattkanten och river fram smutshögen. Fast då skickar man fram supersnabba städare, som ser till att skiten åker tillbaka under mattkanten och så tejpar man för säkerhets skull med billig silvertejp, så att man slipper se det ännu en liten stund.

Även limmet på silvertejp torkar förr eller senare, och då släpper den taget om mattkanten och skiten kommer fram likförbannat. Vad säger de ansvariga då? "Vid den tidpunkten, så var vi under the impression att vi hade den bästa tänkbara silvertejpen för det tillfället, så vi trodde att problemet var löst. Nu vet vi att det inte var så, och vi skall utreda saken och lovar att komma fram med en bättre lösning snart".

Grejen är den, att vi inte behöver någon silvertejp. Varken billig eller dyr. Det vi behöver är ett system som fungerar som det ska. Utan tillfälliga lösningar. Med permanenta och kontinuerliga tillvägagångssätt. Sådant kostar pengar, jag vet.

Så hosta fram pengarna någonstans ifrån. I don't know...pull a magic trick or something. Gör vad fan som helst, men sluta dra in pengar på saker som rör våra mest utsatta. Inte bara inom psykvården, utan en hel massa andra saker också; för -och grundskolorna, vuxenutbildningarna, vanliga sjukvården, you name it.

Jag skulle gladeligen betala 10% mer i skatt om jag fick en garanti på att pengarna verkligen går dit de behövs.

Men jag antar att det inte finns en enda ansvarig som vågar gå i god för att det faktiskt skulle bli så.