Kom och träffa mig på MC-mässan i Göteborg. 24-27 jan 2008. BMWs monter i C-hallen.

Stockholm 30 november
På väg ut på nästa äventyr. Just nu, samtidigt som jag packar min väska för att gå ut på jobb planerar och drömmer jag om nästa äventyr. Kanske kanske ska jag köra jorden runt med bil nästa år.
Förra veckan pratade jag med Skoda och BMW, vi får se vilken bil det blir.

Ikväll är det 30 november och nynazisterna ska ut på stan. Jag ska ut och försöka fånga deras ildåd på bild.

Dag 101, Stockholm, Sverige   
Tack alla som har läst. Hoppas att ni har tyckt om det.

Dag 100, Kristinehamn, Värmland, Sverige
En espresino är en espresso med lite extra mjölk men utan skum. Min startknapp varje morgon och min målgång när jag kommer till Stockholm i morgon. Kl 11.00 ska jag parkera utanför Mellqvist kaffebar på Rörstrandsgatan, kliva in och ropa över huvudet på de gäster som väntat längre, ”en kaffe tack”.

Och efter mitt svepta glas ska jag krama om ALLA.

Dag 100, Kristinehamn, Värmland, Sverige



Mina kusiner fattade nog inte vad som hände idag när jag var hemma i Kristinehamn för att träffa mamma, pappa och släkten.
Vi möttes på torget efter att jag besökt min älskade betongstod av Picasso och när kräftor och tårta var uppätet skjutsade jag runt mina kusinbarn på motorcykeln.

När jag liten fick jag åka med Göran, min mosters kille på hand HD och ända sedan dess har jag drömt om motorcyklar och utan denna tur hade jag nog stannat hemma i sommar.
Om femton, tjugo år står jag på torget med ballonger och champagne och väntar på något kusinbarn. Och när Jenny eller Gustav svänger in med en lortig och smutsig motorcykel kommer jag se min kusins arga blickar mot mig förvandlas till min mammas varma leende.

Förlåt Ulrika och Markus och tack Göran.

Picasso skulpturen är Kristinehamns mest kända punkt, Kristinehamns enda kända punk.

Dag 83, Greensboro, North Carolina, USA



Jag skulle tycka att det vore kul att träffa er som läst. Fredagen den 10 augusti kommer jag att vara hos Touratech i Lidköping och berätta om min resa.
Ta med er korv så fixar vi grillen. Jag kommer att visa lite bilder från resa och berätta om mina upplevelser.

Fredagen den 10 augusti mellan 17-20
Touratech
Brantabäcksgatan 4
531 33 Lidköping, Sweden
GPS: N58 29.890 E13 10.982

Dag 98, 10 mil söder om Göteborg, Halland, Sverige



Jag vaknade på en kulle strax söder om Göteborg och med Skagerack som utsikt kokade jag upp vatten för att laga min nya favoriträtt. Laga och laga, man fyller en påse med kokande vatten och låter den vila i en minut.
Frukostblandning från Dry Tech med havregryn, russin och nötter.

Dag 97, Ängelholm, Skåne, Sverige



Min största skräck inför, under och efter min resa är att berätta om den. Stå framför publik och börja svamla, stamma eller tvångsmässigt säga konstiga saker.

Idag har jag gjort det hos Gertz i Ängelholm och på fredag ska jag göra det hos Touratech i Lidköping.

Jag blev dock otroligt glad när jag kände igen ett blont yrväder i publiken, Sara Bridfelt. En god vän från Stockholm som rest från sommarstället i Halmstad bara för att bjuda mig på tårta och kaffe.

Tack Sara och Tack alla som kom lyssnade. Det var kul att berätta.

Dag 97, Malmö, Skåne, Sverige



Roland på Euromaster i Malmö fixar mina däck. Lat som jag är vägrar jag att kränga däck för hand om det finns en maskin som kan göra det åt en.

Dag 96, Malmö, Skåne



När jag svänger in i centrala Malmö var staden dränkt i piketbilar och blinkande polisbussar. Längs trottoarerna stod poliser med hjälmar och stenansikten och mellan dem gick blåvitrandiga ungdomar slalom, svensk fotbollssommar.

Jag satte mig ned för att dricka en kaffe på en uteservering när ett polisbefäl i kommandoton skrek, ”nu åker vi” och bussarna for iväg med rivstarter och smällande skjutdörrar.

Nyhetsjävulen vaknade i mig och jag lämnade mitt odruckna kaffe plåta bus, det jag älskar mest med mitt fotografi. Runt hörnet, hundra meter bort, stålbatonger, skällande polishundar och glasflaskor som haglar ned över poliser och mammor med barnvagnar som bara råkade förbi. Ett hundra Malmö FF supportrar hade stängts in på pubben Harrys.

Dag 89, New York, New York, USA



Onsdagen den 8e mellan kl 16-18 kommer jag att vara hos Gerts cykel & motor AB i Ängelholm och visa bilderna och berätta om äventyren från min resa. Kom dit!

Gerts Cykel & Motor AB
Skansgatan 2
Ängelholm

Dag 96, Malmö, Skåne, Sverige



Tillbaks i Malmö för att besöka Förenade bil och lämna tillbaks reservdunken med bensin som de skickat till Kastrup så att jag kunde starta min motorcykel. BMW butiken hade också fixat fram nya däck till min motorcykel och agerat lite som centrallager för alla prylar som behövde fixas när jag kom tillbaks till Sverige. Otroligt skönt att få hjälp av deras vänliga personal.

Dag 95, Helsingborg
Det roligt att man ska åka jorden runt för att inse att några av världens finaste mc-vägarna ligger nästan hemma. Trakterna runt Helsingborg är otroligt vackra och nästa år blir det en mc-tur till Skåne.

Dag 93, Köpenhamn, Danmark
I USA är SAS känt för sina fina uniformer, utmärkta service och proffsiga attityd. Ett riktigt lyxigt, säkert och stilfullt bolag. ”Åh, man blir så stolt över att vara svensk”. Den näpna stewarden tittar mot mig och ler och frågar vänligt, ”ursäkta kan ni dra ned rullgardinen.

DETTA VAR LJUG!

Han sa inte ursäkta, han log inte, han sträckte bara sin feta fula håriga arm rakt över mitt ansikte
, rakt över min mat och slog ned rullgardinen med en bang.

Barnslig som jag är drog jag upp rullgardinen igen bara för att åter få den pustande stewardens kroppshår tryckt i mitt ansikte och också denna gång helt utan tillstymmelse av vänlighet eller kontaktsökande. Jag var bara en gristurist som satt i vägen för hans fortsatta konversation med kollegorna.

Kabinpersonalen har ett trick. Dra ned gardinerna snabbt och släck ljuset tidigt, då somnar idioterna i ekonomiklass.
 Jag har inget emot att sova med ans jag flyger, jag till och med hoppas att jag ska somna fort. Men denna gång började jag undra om jag inte checkat in på Aeroflot.

Men jag förlåter honom, det kan inte vara lätt att vara en av de stackars tre som ska serva flera hundra och samtidigt upprätthålla lögnen inför svenskarna om SAS som ett lite finare bolag. Ett bolag det är värt att betala lite extra för.

Trots de designade uniformerna ses SAS utanför Sverige som ett lågprisalternativ och man köper inte biljetterna för den nordiska tillförlitligheten eller servicenivån. SAS är helt enkelt billigast och då står man ut med kass service, sura stewarder och trötta flygvärdinnor. Detta gäller dock bara om man handlar biljetten utanför Sverige, min biljett på SAS amerikanska hemsida var flera tusen kronor billigare än om jag hade köpt den i Sverige.

Efter två svettiga armar, otrevliga ord, dålig service och en timmas försening landade jag på Kastrup bara för att få reda på att SAS inte transporterat min motorcykel då de skulle. Den kommer först ikväll så nu måste jag roa mig på Kastrup.

 - Det ska bli kul, detta var också ljug.

Dag 92, New York New York
Nu väntar jag bara på att min taxi ska komma till hotellet och hämta mig. Om några timmar lyfter mitt SAS-plan från Newark och jag är på väg hem. Det ska bli otroligt skönt.

Dag 90, New York, New York, 0mil



New York på avstånd från mitt hotellfönster medans jag väntar på att min telefon ska ringa.

När man ska lämna ett land för ett annat tycks all tid försvinna. Dagar reduceras till timmar och de långa härliga eftermiddagarna då inget skulle göras förvandlas till skvättar här och där.

Timmar av väntande i telefon bara för att få ett snabbt svar eller ytterligare en ny fråga.  Jag kommer ihåg hur jag svor den Kazakiska tullen. Där en femtio meter lång resa mellan två staket förvandlades till en sju timmars roadtrip i mut- och korruptionsland. Mitt problem den gången var att jag var en korkad svensk som inte hade vett att hala upp några dollar och istället väntade på min tur.

Men de sju timmarna känns så här i efterhand bättre en vecka av krångel där man kan tycka att allt borde gå enkelt.

Dag 88, New York, New York, USA



Stålmormor med HD-trike



The Mongolien Cow ”goat” Boy som väckte mig en av de första nätterna i Mongoliet



Kazaken som tittade på när jag mekade och som visste precis hur allt funkade och funkar.



Den ryska polisen som lät mig slippa böter och skrattande kallade mig idiot när jag sa att jag skulle köra till Vladivostok



Junko Tanaka på DHL som slet som ett djur för att fixa ut min motorcykel från Japan

Dag 87, New York , New York, USA

Jag kommer att landa i Köpenhamn den 4 augusti. Den 5 augusti mellan kl 13-15 kommer jag att vara hos Förenade Bil i Malmö och berätta om min resa. Kom dit!

Dag 86, New York, USA


I mina drömmar hoppas jag att det här skulle ha vara en vanlig dag. En vanlig dag på väg till jobbet, en vanlig dag där jag susar mellan bilarna på Manhattan för att senare parkera framför en skön diner och träffa mina vänner i sann sainfeldt-anda.

Precis som kanske många andra har mitt kompisgäng ett stående samtalsämne som vi kan ta till när inspirationen tryter. Vi försöker reda ut vem som är Kramer i Seinfeldt och vem som är The Soup Nazi. Mattias är Jerry, Helena är Eleine, Kramer är alltid lite oklart men de flesta är eniga, jag är George.

Men det är nog tyvärr så att utanför drömmen skulle jag vara George om jag bodde i New York och då är det nog bättre att vara Fredrik hemma i bekväma Sverige.

Dag 85, Manhattan, New York



Ända sedan jag för första gången var i New York har det varit lite av en dröm att köra motorcykel på Manhattans gator. Jag vet inte varför, kanske därför att jag i verkligheten är en caféracer, kan också bero på att man sett det på film så ofta eller så är Manhattan bara Manhattan. Det enda jag vet är att redan från starten av planeringen inför min resa sett mig köra på äpplets långa raka höga gator.

När jag stod vid vattnet på New Jerseysidan av Hudson river och tittade ut över New Yorks skyline kände jag mig lycklig. Glad över att jag faktiskt har klarat att köra jorden runt och glad över att jag snart ska uppfylla en barnslig dröm, parkera min motorcykel utanför ett gatucafe och beställa en stor Hamburgare.

Dag 84, New Jersey, USA



Framme på andra sidan av en kontinent. Framme vid Atlanten och bara jordens krökning skymmer sikten till Sverige. Nu skulle jag teoretiskt kunna simma hem. Känns ganska skönt.

Dag 83, Virginia Beach, Virginia, USA, 38 mil



Varje 10 mil åtföljs av kontroll av framhjulet. Bakdäcket bytte jag för en vecka sedan och jag chansade på att framhjulet skulle klara sig till New York och därmed Danmark där nya däck väntar. Men nu verkar det dystert. Min tunga last, de höga farterna och den extrema värmen har gått hårt åt däcket.
Det känns som en millimeter mönster försvinner varje dag. Nu har jag bara en millimeter kvar och två dagar kvar att köra.

Vad händer när man är nere och kör under mönstret? Hur tjockt är själva gummit? Jag vill verkligen inte behöva köpa och kanske vänta på ett nytt framhjul. Nästa däck finns ju bara 60 mil bort i Danmark.

Framhjulet byttes i Barnaul Ryssland och att det har klarat sig så här länge är egentligen helt sjukt. Det är ju trots allt ett däck gjort för lera, sand och låga farter, inte asfalt och snitthastigheter över hundra.

Jag kör på Metzeler Karoo 2 (T), min ursprungliga plan var att byta till Tourance i LA men eftersom jag hade så bra mönster kvar struntade jag i det men räknade inte med temperaturer över 40 grader i skuggan där asfalten förvandlas till stekpanna.

Dag 83, North Carolina



Jag använder min telefon till så mycket mer än att prata. Prata är faktiskt det minsta jag gör med den. Jag använder den som kamera, i städer när jag promenerar funkar den som GPS. Men allra mest använder jag min Nokia N95 för att lystna på ljudböcker.
Och de senaste dagarna har jag lyssnat på Thomas Hansson som läst Himlen över Everest av David Lagercrantz.

Tidigare idag stannade jag till vid en liten diner längs vägen och efter att ha ätit en oljuvlig middag bestående av pulvermos, pulversås och någon form av bankad kyckling, troligen höna kom två fnittrande servitriser ut med en bananpudding, ”it’s one the house”.
Och plötsligt befann jag mig på Everest sydsluttning. Bara anblicken av rätten fick mig att förstå vad bergsklättrarna i basläger fyra kände natten innan toppturen, ”hur ska jag klara det här utan syrgas”, två kilo marsansås, tre hackade bananer, grädde och säkert tio medelstora kakor, allt blandat i en liter-stor skål.



Och som den målmedveten bergsklättrare jag fantiserade att jag var besegrade jag glaciären sked i taget. Det hela avslutades med bilder och mailadresser jag aldrig kommer att skriva till.

Och precis som jag skulle gå kommer det fram en redneck amerikan i 70 års ålder och viskade högt så att servitriserna skulle höra.

- Jag har gått här i 18 år och med mig har de aldrig velat ha med på bild.

Dag 83, Greensboro, North Carolina, USA



”Oh gosh are you a skier?” Först förstår jag inte frågan. En gyllenblond liten kille tittar upp med glass i handen och jag frågar, ”vad sa  du”.

-    Are you a skier och hans oskyldiga ögon grankar mitt mc-ställ.

När man åker motorcykel i New Mexico använder men inte skydd, inte hjälm och absolut inte dyra säkerhetsställ. Så frågan om jag åkte skidor trots 42 gradig värme kanske var befogad och mer verklig än att jag åkte runt med hjälm och ”skinnställ” i New Mexicos öken.  

Vi befann oss inne på en Dairy Queen en snabbmatskedja som specialiserat sig på mjukglas, bananasplits och hamburgare. Jag svarar att jag åker motorcykel, att jag reser jorden runt och han stönar, ”jag vill resa, jag har aldrig rest”, ”jo en gång till Arizona, det var kul”.

-    Där hade de vattenrutschbana, har de sån där du bor, var bor du?
-    Sverige, svarar jag och han tittar oförstående på mig och undrar om det ligger nära östkusten.

När jag förklarar att det ligger nästan vid Ryssland, i Europa, spänns hans ögon upp och jag hör ett ”Oh Gosh”, dit vill jag resa.

-    När jag blir stor vill jag resa som du, bli läkare eller rik. Men jag vill inte bli elak, Min mamma säger att rika är elaka mot fattiga, jag skulle aldrig vara elak mot fattiga. Vi är fattiga. Men vi bor i ett fint hus.

 Och jag minns alla ruckel jag sett längs vägen hit genom USA:s fattigaste delstat. Dagen innan mötte jag en grupp unga amerikaner som var här för att jobba som hjälparbetare. Och känslan längs vägarna prydda av skrotbilar och fallfärdiga hus på hjul knyter mer an till Sibirien och Ryssland än New York och skyskrapor.

-    Vad jobbar du med, frågar han.
-    Jag är fotograf svarar jag.
-    Oh, när jag blir stor vill jag bli fotograf som du, resa jorden runt, bli läkare eller rik.

Jag svarar att han måste arbeta hårt i skolan, och frågar hur det går i skolan.

-    Det går bra men jag är inte så bra på matte, och många är elaka mot mig, jag är ganska liten.

Under hela vårt lilla samtal har alla kunders blickar riktats mot oss inte bara för att jag är en konstig utlänning utan också för att rummet är osar av atmosfären, ”den här pojken pratar men inte med”. Och när jag ser hans tandlösa mamma förstår jag varför. Detta är byns knarkarfamilj.

Jag tyckte så mycket om den här pojken, hans drömmar var så stora. Stora på det där sättet som drömmar kan vara innan samhällets förutbestämda blickar berättat vart man hör hemma. Hans berättelser om semestrar som inte funnits, elaka kamrater i skolan. Om en pappa som är borta och en ny som inte finns fyllde mig med sorg och insikten att han inte kommer att bli rik, fotograf eller läkare. Samhället vill helt enkelt inte detta.

Minuterna senare tar vi adjö och han startar min motorcykel. Jag ger honom ett 50 Yens mynt,  från Japan, tre kronor och han skriker ut, ”mamma mamma kolla vad jag fick.”

Detta är ett av mina bästa möten i USA och det hände för en vecka sedan i Shamrock New Mexico.

Dag 82, Greensboro, North Carolina, USA, ca 35 mil
Fan vad det gör ont att få en humla i ögat. Trött som jag var hade jag höjt mitt visir för att få hjälp med min trötthet av den friska luften. Under en mikrosekund ser jag något stort komma emot mig och utan att jag ens hinner reagera sluts mitt vänstra öga av smärta och mitt högra dränks av tårar. Jag ser ingenting och för sekunder som känns som minuter kör jag blind. Osuddigt genom tårar ser jag hur mittmarkeringen passeras och klumpigt viker jag motorcykeln åt rätt håll. Jag har svårt att titta. Mina ögon vill bara slutas och jag får slita med all min kraft för att se. Klarar bara av lyfta de gram tunga ögonlocken en sekund åt gången, det gör så jäkla ont och tankarna på att förbli blind far genom mitt huvud.

Som tur var såg jag en uppfart en bit bort styrde rakt mot den utan att vara medveten vad som fanns runt mig. 450 kg motorcykel med en blind förare for rakt över vägbanan och tvärnitade.

Jag tror att jag stod säkert och gnuggade mina ögon i tio minuter, kanske en kvart men efter en stund kom synen tillbaks. Jag hade inte skadat ögat det var bara smärtan som tvingade igen mina ögonlock och dränkte synen i tårar. Strax vart jag helt bra och färden kunde gå vidare.

Nu är jag framme i någonstans öster om Greensboro och jag har checkat in på ett motell. Det ska bli skönt att sova.

Greensboro, North Carolina, USA, ca 35 mil



Jag är trött idag, inte seg på det där sättet att jag vill sova. Min kropp lider. Min kropp är slut och varje rörelse återföljs av ett stön. Jag vet inte varför men kanske beror det på dagens ihållande regn eller att jag börjar närma mig hemma, kanske båda.

Dag 81, Cherokee, North Carolina, USA, 48 mil



Varför har vi så töntiga namn i Sverige? I USA heter idrottslagen Rovdjuren eller Jättarna, The Predetors eller The Giants. I Sverige, Brommapojkarna och vår mest spännande väg kallas trollstigen. I USA heter den The Tail of the Dragon

The Tail of the Dragon är en smal slingrande väg som förvandlar midwestern time till eastern time. En spänningsrush som tar föraren från Tennesee till North Carolina, en väg som tar många motorcyklisters liv. Men också ett helt underbart böljande stycke asfalt som lockar motorcyklister från hela USA. Vägen är 11 mile lång och hyser mer än 300 kurvor av alla vinklar och varianter. 318 kurvor fördelat på 17 km.
I slutet av vägen finns ”The Tree of Shame”, ett träd helt dränkt i resterna från de som krashat. Backspeglar, krossade kåpor och t.o.m. en svart BH, men den kanske har hamnat där på grund av en annan sorts skam.



Vad skulle trädet heta i Sverige, ”jag gjorde bort mig lite busken” eller kanske, ”hoppsanblomman”?

Dag 81, Nashville, Tennessee, USA, 0 mil



Min nästa motorcykel kommer att vara en 150 kubiks Bigsha med kurvtagning som en Mercedes A-klass. HUYAA

Dag 80, Nashville, Tennessee, USA, 36 mil



Varför lärde aldrig jag mig bygga ett potatisgevär när jag var liten? Den hade varit farligt roligt. Jag och min bästis Håkan hitta på alla möjliga sattyg, tillverkade våra egna handgranater av magnum-smällare och gamla äpplen. Klättrade upp i mina föräldrars lärkträd och slängde vattenbomber på de som råkade gå under.

Vårt näst mest korkade bus var att skjuta med ärtrör på bilarna som kom och körde på vägarna runt Kristinehamn.
Mitt mest korkade var dock när jag utvecklade ärtbösstekniken och tömde ett helt paket med gröna ärtor över Volvo 240 från en bro över E18.
Bilen tvärnitade mitt på motortrafikleden, jag kissade på mig, han skrek och ylade, vi hukade. Men när vovlomannen började jaga, sprang vi, kutade för allt vad våra 8-åriga liv var värda, ”han är galen, den här mannen tänker mörda oss”.
Jag vet inte om Håkan och jag pratade om Volvon någon gång efteråt, vi avlossade dock aldrig några mer ärtor mot bilar. Tror att vi båda fattade att vi gjort något galet fel eller så var vi bara rädda för män i Volvos som kunde mörda oss om jävlades med deras bilar.

Nashville är en fin liten stor stad, i mitten ett tjugotal skyskrapor med gamla banknamn och blinkande hotellskyltar. Till höger Peter Forsberg och Raptors hemmahall, rakt fram Vince Young och The Titans hemmaplan. The Titans är Nashville stolthet, The Football Team.
Under de höga husen ligger restaurangkvarteren med Broadway som huvudnummer. En gata fylld till bredden turister i cowboyhattar och rika knösar som går de få meterna från finkrogens port till den valet-parkerade bilen.

Här som i de flesta amerikanska städer måste man lämna centrum för att hitta de roliga kvarteren. Av HD-killen vars nya motorcykel hade dött på grund av något mystiskt elfel på motorvägen strax väster om Nashville fick jag höra att East Nashville på andra sidan floden var bäst och det var dit jag sökte mig. Och längst in på en parkeringsplast hittade jag krogen Alley Cat och bandet The Nashville Potato Guns. Som avslutade sin bejublade söndagskvällsspelning med att fyra av två potatisar ut i den svarta natten.

En potato gun består av ett plaströr, ett styck potatis, någon form av stubin och massor av hårsprej.  

Dag 79, Memphis, Tennessee, USA, 0 mil
Jag är ett elitistiskt svin och idag har jag vallats till slakt. Stått i solen och förvandlats till bacon och mina äcklande drömmar om jordnötsmacka med banan försvann till förmån för en önskan av kalla svala rätter. Igår skrev jag att jag skulle fira mitt besök på Graceland med Elvis favoritmacka och idag gjorde jag ett nytt försök att få en inblick i Elvis historia och hans hem.

Som det elitistiska svin jag är kom jag till Graceland med en hemlig förväntan om att få skratta åt amerikanskt överdåd och konstiga typer med polisonger som berättar om en längtan efter att få leva på 50-talet. Istället fållandes jag in i raka led bland andra turister som var precis som mig, lika småmulliga som mig, lika okunniga som mig och lika förväntansfulla som mig.

Graceland var tvärtemot min mytbild ett ganska pittoreskt hus, måhända stort med svenska mått mätt men långt från gigantiskt. Och den smaklöshet ala Dallas jag hade förväntat mig fanns inte. Vardagsrum i vitt och kök i naturfärgat trä. De enda rum stack var djungelrummet, klätt från topp till tå i grön heltäckningsmatta och med handsnidda afrikainspirerade möbler och sällskapsrummet i källaren med speglar överallt och tre tv, apparater. På 60-talet fick Elvis reda på att den amerikanska presidenten tittade på alla nyhetssändningar samtidigt och han ville göra det samma. Jag vill göra precis som Elvis, bo på Graceland och titta på SVT, BBC och FOX-NEWS samtidigt.

Min bild av Elvis var den av en tjock sjungande Stenbeekstyp, i museet fick man reda på att Elvis hade två svarta bälten i Karate.

Min Bild av Elvis var att han gled runt i rosa Cadillacs, på bilmuseet fick man se hans röda MG och svarta Ferrari Dino.

Om ni kan stå ut med att gå runt på i raka kopplade led i död mans hus och vet lika lite om Elvis som mig måste jag rekommendera ett besöka till Graceland.

Namnet kommer förövrigt från den tidigare ägaren som fick huset i bröllopsgåva av fastern Grace. Elvis gillade namnet och behöll det.

Förutom mitt besök hos Elvis har jag inte gjort skit idag och nu äter jag kalla rätter på restaurangen Dish i Midtown Memphis, adressen är 948 South Cooper. Här borde ni äta om ni kan leva med ett visst regnbågsfärgat inslag, beställ Flank Steak med Ingefärs och mango marinad.

Dag 78, Memphis, Tennessee, USA, 22 mil



”Var är bassisten” frågar den gamla bluesmannen utanför svartklubben Wild Bill’s i ett Memphis sämre kvarter.

-    Bara inte polisen har tagit honom, ropar någon i skenet av det blåljus som dränker den nattsvarta parkeringsplatsen där jag precis parkerat min motorcykel.

En timma tidigare satt jag på ett nattöppet café och filade lite på mina bilder. När jag frågade personalen vad man skulle hitta på ikväll svarade kvinnan vid bordet bredvid, ”Wild Bill´s”.

-    Det är dit alla bluesmusiker går efter att ha lirat inne bland neonet på Bill Street.

Du kommer att vara en minoritet flikte servitrisen in och jag bestämde mig, ”dit ska jag.”
När jag en timma senare sakta rullar på gatan framför klubben kommer tvivlen. Polisbilar, svarta ungdomar i mörkret framför spritbutiken i lokalen bredvid och okända granskande blickar på mig och min motorcykel. Jag vågade inte åka till East LA men nu är jag där. Tidigare idag fick jag reda på att Memphis leder USA:s brottstatistik och att om jag kom ned med motorcykeln till servitrisens område skulle det vara happy hour för mig inne på barerna och HAPPY HOUR för ungdomarna på gatan.
 Saktar in, gör en u-sväng och för en stund tänker jag, ”kör”, men min kamera parkerar motorcykeln och de tusen blickarna från de tio vid gathörnet fylls med förväntan. För en stund gömmer jag mig i min hjälm, jag har fortfarande chansen att åka men kameran tar av mig hjälmen, ”det här vill jag ha på bild”.

När man öppnar dörren till Wild Bill´s befinner man sig på scenen. Samtidigt som man halar upp en tiodollarssedel för att betala vakten stryker man sig mot gitarristen och sekunden senare blir man medveten om allas blickar. Till vänster bandet som nickar, till höger publiken som granskar. Tio meter senare är man framme vid baren i den lilla röda handmålade lokalen med gamla kalenderflicksaffischer och julgelanger som prydnad . Man vänder sig om med alla blickar riktade mot en bara för att inse, de skiter i mig, de är där för musiken och man stirrar ut i ett 30-tal nackar.



På Wild Bill´s kan man handla Coca Cola och is av bartendern i cowboyhatt och snickarbyxor. Tittar men över hans axel ser man frun i köket som kokar hemlagad kyckling och brer smörgåsar i det lysrörsupplysta rummet. Spriten köper man i affären bredvid och på borden står whiskeyflaskorna gömda i bruna pappers påsar.



När jag gjort mig hemma i lokalen hör jag musiken, hör hur fantastiskt bra det är. Ser hur underbart roligt alla har. Ser hur den gamla mannen som knappt kan gå bjuder upp den unga flickan och med ans hon till en vild blues skakar varje del av sin kropp står han och dansar på det sätt hans reumatiska gamla kropp tillåter, svänger fram och tillbaka, gungar med huvudet och knäpper fingrarna i takt till musiken.
Snart är dansgolvet fullt och alla ler, alla dansar, jag ler, känner mig lycklig och rabblar för mig själv att till Wild Bill’s måste man gå om man kommer till Memphis.

På scenen står Tony Chapman och Memphis Soul Survivor

Dag 78, Memphis, Tennessee, USA, 22 mil





Det blev ingen jordnötssmörs och bananmacka. Graceland var stängt och Elvis spöke var inte hemma. Med Elvis spöke menar jag de som idag lever på hans namn, de personer som äger Elvis namn och har copyrightskyddat allt som har varit hans.

När jag höjde min kamera för att ta en bild på Graceland fick jag snart veta att ”Elvisstiftelsen” kommer att stämma den tidning som publicerar bilden och


Det enda jag viste om Memphis var att Elvis åt ihjäl sig där på favoritmackan jordnötssmör och banan. I hans ära åkte jag ut till Graceland som tvärs emot mina fantasier ligger i ett ganska chabbigt område.
Om du tar en bild och publicerar den kommer du att bli stämd, sade den mycket trevliga men bestämda vakten i vit uniform och pickadoll.

Jag vet faktiskt inte om han var beväpnad men här i södra USA kändes det som han var det. Jag tog ingen bild. Och utan bild blev det inget firande med Elvis-sandwich. Istället gled jag ned på Mainstreet i Downtown Memphis och käkade ljuvlig tropisk havsabborre med sparris och hemlagat potatismos.


USA är verkligen ett dubbelt land. Där ytterligheterna pendlar mellan Jordnötssmör och fisk. Sparris och sirap. Farliga vakter hos Elvis och Djungeljim som guide på Mainstreet.

Dag 78, Memphis, Tennessee, USA, 22 mil

Dag 77, Little Rock Arkansas, USA, 53 mil
I Arkansas har man ett vin som smakar som om det skulle komma från Califonien, bara inte så ”Fruity”. Igår var det kyrka och sexism idag var det budord och homofobiska reklamskyltar. Tyvärr han jag inte sakta ned för att fånga en bild. Med mina nya däck körde jag för fullt för att hinna fram till Little Rock och hoppas på att få se Bill Clinton inte ha samlag med den där kvinnan.

Att jag kommit till Little Rock innebär att jag avvikit från min rutt och istället för att åka upp till Chicago åker jag rakt österut mot Nashville för att slutligen nå Atlanten och North Carolina. Där kommer jag köra upp längs kusten för att slutligen ta Brooklyn Bridge till Manhattan.

Dag 76, Oklahoma City, Oklahoma, 0 mil



Man kan fråga sig vad jag har gjort idag, inte mycket. Handlat ett par nya Metzler däck och flytt värmen in i en mörk biosalong. Underbart skönt. Jag såg Transformers, en barnfilm för vuxna där robotar förklädda till bilar och lastbilar räddar världen från de elaka robotarna, förklädda till tanks och stridsflygplan som försöker ödelägga vår fina planet.

Mina Metzeler Karoo 2 satte jag på i Ulaanbaatar. Jag hade tänkt byta till Tourance men hade fortfarande mycket mönster kvar på framdäcket så istället satte jag bara på ett nytt bakdäck, Karoo 2T.

Dag 74, Oklahoma City, Oklahoma, 48 mil



Skylten löd, "3 mile, västvärldens största kors" och jag började fundera på vilka vägar som kunde mötas här på en avlägsen Texasprärie.  Men med tanke på att jag skrattat till talkshowen, Mother Angelica och somnat till jaktprogrammet ”Hunt World” som presenterades av The Christian Bowhunters of America borde jag ha fattat vilket kors det handlade om, västvärldens största kristna kors.

Igår hade jag en helt underbar TV-kväll. Det började med katolska kanalen och Dr Phil i nunneversion där programledaren Mother Angelica löste alla världens problem med bön och avhållsamhet. Kvällen fortsatte med ett frireligiöst jaktprogram där man fick se en kamouflageklädd pingstpastor i jaktkeps springa runt med pilbåge, prisa gud och dra oneliners om intelligent design samtidigt som pastorn skadesköt hjortar och sålde "The Hunters Bible". En bibel speciellt framtagen för jägare, dekorerad med jaktillustrationer komouflagefärgat omslag och inplastade blad för att kunna följa med ut i skogen.



Nu är jag framme i Oklahoma City och "gud" har förföljt mig under hela min resa genom södra USA. I minsta lilla by fanns det minst två kyrkor. När man stannade för att tanka blev man välsignad och längs vägarna satt gudsfrodigt "klotter".
Strax före Amarillo presenterades de tio budorden med en skylt var trehundrade fot.

Och i behov av synd efter denna gudtjänstsresa har jag nu satt mig på baren Hooters, slang för stora bröst. Man ska dock inte ta detta för en strippklubb. Det är en "normal" sportbar i detta dubbelmoralens land där sexuell avhållsamhet fram till äktenskapet är det politiskt korrekta. En sportbar med vanliga amerikanska ungdomar trots att servitriserna går runt i patetiskt tajta, korta shorts och pumpade bröst.

 

Jag tror det skulle vara bra om de amerikanska ungdomarna knullade lite mer och trodde lite mindre på gud, då kanske de kunde låta bli att förvandla vanliga servitriser till strippor med dricksen nedstucken i bh:n.

Det 30 meter höga korset finns i Groom, Texas.

Dag 74, Amarillo, Texas, USA



Världens snyggaste klotterplank finns i Amarillo, Texas, tio Cadillacs till hälften nedstuckna i sand. Tyvärr är inte New Yorks grafittiscen så väl representerad här på gärdet i Texas utan klottret består mest av medelålders hälsningar till eftervärlden, ”Patric was here” eller ”Pat” och ”Gregs” initialer omslutna av hjärtan.

Jag skrev, Billig Buick till salu ring, +46 550 4____5, numret till en gammal ovän från skoltiden.

 Och ett S i ett hjärta.

En söt liten biblotikariekvinna vankar av och an runt min motorcykel och till slut fattar hon mod och frågar, ”har du åkt långt”.

-    Från Sverige, svarar jag, eller rättare sagt, genom Ryssland och Sibirien, nu ska jag till östkusten och hem till mamma.

-    Är du kvar den sjunde augusti, då är det Sturgis Bike Rally i South Dakota. USA:s största bikermöte

Jag frågar om kör och hon svarar, en trike med VW akter och HD front.

Kan ni tänka er denna kvinna i svart läder? Inte jag och jag hoppas att hon kör sin eldsflammiga trike i sin blommiga sommartopp.

Dag 74, Amarillo, Texas, USA, 48 mil
En mile är 1609 meter. Jag vet att det är fel men omedvetet tolkar jag en mile som en kilometer och hela dagen idag har jag känt mig stressad över hur lite väg jag lagt under mina hjul.
När jag parkerade för kvällen och tänkte efter på riktigt fattade jag att jag faktiskt kört 48 mil. Inte 29 som jag upplevt det som.

Dag 73, Albuquerque, New Mexico, USA, 20 mil
Svänger höger och min motor dör, inte kraft att räta upp hojen och plötsligt ligger den på asfalten. Vält inför turistande amerikaner med stora glassar.
En man rusar fram och min motorcykel står igen, trycker på startknappen men endast startmotors tuggande röst hörs.

-Vad fan är detta, tänker jag och gör ett nytt försök utan resultat.

Platsen var mitt i korsningen till Albuquerques Old Towns mest trafikerade gata. Ville bara gå, skita i allt, käka en dubbel bananasplit med extra grädde, bli fet som en amerikan och försvinna i mängden. Istället startade jag min felsökning och insåg snart att jag fått bensinstopp.

Jag har klarat mig genom Mongoliets öknar och Rysslands 300 mil långa vägar utan soppatorsk men jag klarar inte av att hålla tanken fylld i världens bensinmacks tätaste land.

 ”Fan vad korkad.”

I min utrustningslista ingår en bit plastslang och med tanke på alla människor, borde hjälp vara nära. Men i ett land med mer skjutvapen än hundar hjälper man inte varandra. Tre bilar som var parkerade och precis skulle åka svarade med fönsterhissen och att snabbt gasa iväg. Först efter en halvtimma stannade en chopper, skruvade upp tanklocket och lät mig fylla en petflaska med bensin.

Dag 73, Albuquerque, New Mexico, USA, 20 mil



Jag är USA:s töntigaste mc-kille. Jag har en importerad hoj, jag kör med hjälm, skyddsjacka, crosstövlar och nackskydd trots värmen. De HD:s jag möter saknar allt detta, de enda skydd man använder är glasögon och kanske en bandana, ”because it’s the law”.

Dag 72, Gallup, New Mexico, USA, 34 mil




Det börjar mörkna när jag kör in i Gallup, järnväg till vänster och en oändlig radda med motell till höger. Den gamla route 66 går rakt genom staden som både lever av och ligger längs vägen.
Motellens stora neonskyltar eller hemsnickrade ljusboxar lockar med 113 kanaler, HBO, gratis Internet, inomhuspool och med låga priser som skvallrar om loppor.
Jag fastnar för det billigaste loppmotellet med dess felstavade skylt om ”Dancing all nig t” och priset 20 dollar. Det var dock inte det låga priset som lockade utan det långa ledet av cowboyhattar som ledde in till dansen, ”ikväll ska det dansas”.

Tyvärr är jag inte modig nog för att ta på mig hatt och svänga mina ben till countrymusik. För mig är det mer ett tillfälle att fånga amerikanskt småstadsnöje på bild.

Möts av vakter i ”polisuniformer” som granskar mig in i minsta detalj och med en uppsyn som säger, ”vad ska idioten göra här”.

- Du kan inte ta in kameran, säger muskelbyggarvakt ett.
- Jag gör ett reportage om the US.
- Du kan inte ta in kameran, sade polyestervakt två.
- Jag arbetar för den största svenska tidningen, kan jag få prata med chefen.
- Hon sitter där, säger army hair cut-vakt tre.

Chefen är kvinnan som småskällande släpper in cowboyhattarna till priset av tre dollar.

- Vad ska du ta bilder av SIR? frågar hon argt.
- Jag bla bla bla genom Amerika, och jag jobbar för bla bla. Försöker fånga den lilla amerikanska staden, bla bla bla, svarade jag.
- Vi tillåter inte kameror. Det blir bråk då.
- Ok… Kan jag lämna den någonstans?, frågar jag och tänker att jag åtminstone vill se hur det ser ut där inne.
- Tala med min man, han kan kanske ha den innanför baren, men du måste fortfarande betala.

Tre minuter senare ligger min kamera säkert under bardisken som jag är säker på också hyser ett basebollträ och kanske till och med ett hagelgevär.

Att jobba som nyhetsfotograf handlar inte så mycket om slutartal eller bländare. Det handlar oftast om just detta, någon vill inte att du ska ta en bild och du ska fixa den. Jag tänker att efter några öl och lite snack med gäster och personalen borde jag kunna fixa en bild.

Lokalen som utifrån snarare ser ut som ett luggslitet garage i ett industriområde än som ett hotell och danspalats är faktisk ganska charmig. I taket nakna bjälkar, en bar i röd belysning packad till bredden och i mitten ett dansgolv överöst med cowboyhattar, jeans, rutiga skjortor och västernboots. På en spartanskt upplyst scen står ett band och lirar alla spår från ”Ljuva Countrylegender Vol 2” i hörnet står jag i t-shirt och praktiska skor.
Har aldrig känt mig så uttittad i hela mitt liv och jag började förstå att det inte är någon bra idé att hala upp en kamera. Majoriteten av gästerna kommer från Navajostammen och någonstans i mitt bakhuvud ringer det en klocka om att amerikanska urinvånare och kameror inte går så bra ihop.

Känslan av att vara utstirrad och udda raderar snart smaken på den redan från början smaklösa Budweisern och jag bestämmer mig för att det är dags att sova. Hämtar ut min kamera och svär för mig själv, ”Jag måste ha en bild”.

Med sänkt och diskret kamera glider jag utmed de dansande. ”Jag börjar med bandet”, och framme vid scenen sätter jag min bild. Tyvärr vågar jag inte vända kameran mot dansgolvet och fånga hattarna, belöningen i bilden är inte lika stor som det riskerade priset.

Dag 72, Gallup, New Mexico, 34 mil



Okunnighet kan verkligen få en att framstå som en fånig idiot. Jag hade precis mött en obildad amerikan på en bensinmack.

-Ni vet sådana som man skrattar åt lite i smyg och tänker att det är inte så konstigt att de röstar på Bush.

Och han hade tipsat mig om att Petrified Forest var vacker och att man kunde köra in i nationalparken från södra sidan och komma ut längre på Interstate 40. Vilken bra ide tänkte jag, ”då kan jag tälta inatt”.

Med en nedkladdad vägbeskrivning snirklade jag mig runt på den amerikanska landsbygden och letade efter nationalparkens södra infart. Samtidigt som jag körde under stekande solen och dess 40 gradiga ökenvärme undrade jag lite hur det kunde komma sig att det fanns en skog här ute.

Jag såg inga träd i horisonten och undrade om jag kört fel eller vad det var som inte stämde när jag såg nationalparksinfarten.

-Vad är det här, tänkte jag och körde in i parken där ökenlandskapet bara fortsatte.



En parkeringsplats och en informationsskylt senare och jag gapskrattade åt mig själv och min dumhet. Petrified Wood är fossil, Petrified Wood är sten. Och jag prisade att jag inte frågat efter tips om bra tältplatser.
Det jag trott vara ett exotiskt trädslag var lämningar av träd där det organiska materialet ersatts av mineraler som bevarat trädets ursprungliga form i de 225 miljonerna år det har legat och väntat på att jag ska komma och göra bort mig.



Trots avsaknaden av tältplaster är Petrified Forest National Park en spännande skrämmande och vacker plats som förflyttar en till min ”okunniga” bild av Mars. Jag ska sluta skratta åt de som röster på Bush, ibland kan de mer än mig.

Petrified Forest National Park ligger några mil öster om Holbrook.

Dag 72, Gallup, New Mexico, USA



Resterna av Route 66 går igenom ingenstans, byter namn och upphör med texten, ”Road Closed”. Att leta sig genom USA på denna väg är nästan lika svårt som att hitta i Mongoliet.
De flesta som kör Route 66 åker egentligen på Interstate 40, en två- och tre-filigmotorväg som skär genom landet och vid lagom många småstäder ledsagas turisterna bort från motorvägen med hjälp av Historic Route 66 skyltar. Lite grann som turistvägen i Sverige, där trafikanterna för en kortare stund guidas ned till polkagrisförsäljare och tursitcaféer i Gränna. Här guidas man istället till onyxförsäljande indianer och McDonald’s.

Dag 71, Flagstaff, Arizona, USA



Jag vaknade av att kråkorna åt resterna av gårdagens middag. Jag hade glömt att kasta soppåsen med maten från igår. Och nu var hela min lilla yta på Grand Canyons campingplats tänkt med plastrester, det såg förjävligt ut. Ungefär som när jag kom, jag hatar campingplatser. Anledningen att man tältar är väl att vara nära naturen inte vara nära stora husbilar, drickande festgäng och högar av plastleksaker.

USA har ingen allemansrätt, jag har t.o.m. blivit varnad för att bli skjuten om jag tältar i det fri på någons mark här i Arizona.
I nationalparkerna råder det dock ”allemansrätt” och man kan slå upp tältet vart man vill. Undantaget är Grand Canyon, här råder ett strikt campingförbud och det är inte så konstigt med tanke på att nationalparken besöks av tusentals turister varje dag, över miljoner varje år.

Och av samma anledning blir inte naturupplevelsen så stor som man skulle kunna önska. Hade jag haft mer tid skulle man kunnat söka ett tillstånd för att få vandra i parken och med hjälp av någon av de många vandringslederna ta sig bort från turisterna.





Tyvärr hade jag inte den tiden. Men när jag precis hade lämnat parken strax bortom dess östra hörn, Dessert View hittade jag en liten grusväg som ledde ut över vidden och bort mot stupet. Efter tio minuter på en väg som påminde mer om Mongoliet än New York fick jag njuta av mitt termos tappade morgonkaffe till en fantastisk vy över Grand Canyon helt befriad från tyskar, amerikaner, fransman, danskar, varningsskyltar, glassförsäljare och skyddsräcken.

Åk cirka fem kilometer bort från parken i östligriktning på väg 64 och sväng ned på någon av de många grusvägarna som leder bort mot ravinen. Senare fick jag också reda på att man får tälta på denna plats då du är utanför parken men fortfarande på statlig mark.

Dag 70, Grand Canyon, Arizona, USA, 47 mil



Min bild av USA kommer från timmar framför TV-apparaten och ett eller annat missvisande besök i New York. På film är allt så snyggt och på Manhattan är alla så fördomsfria. Tyvärr är det inte samma sak i verkligheten. När jag promenerade på Piren i Santa Monica såg jag inga filmiskt kyssande par, bara turister som mig. Las Vegas hade inga gansters eller kvinnor i flotta klänningar, bara turister som mig.

Men Grand Canyon var precis så ”grand” som jag hade förväntat mig. Dock inte filmiskt, den naturupplevelsen skymdes av västerländskt säkerhets tänkande, stora husbilar, varningsskyltar och turister.

Lyckades dock hitta en klippa där såg ut som att jag var ensam men bakom min rygg satt ett par hundra turister från alla världens hörn.

Dag 70, Kingman, Arizona, USA
Kände en regndroppe mot mitt ansikte och tittade i förväntan upp mot himlen, 42 grader i skuggan. Himlen var blå, inte ett moln. Fyra regndroppar senare och jag kände smaken av salt mot mina läppar.
Det droppade svett från min hjälm och turbulensen tog dem på en liten lufttur för att snart falla ned som ”regn” på mina kinder.

Dag 70, Kingman, Arizona, USA
Idag har jag sett stora pickup trucks, cowboyhatt och pistol i hölster. Man hade kunnat att hoppats att den beväpnade mannen skulle vara den samma som mannen i Cowboyhatt och pickuptruck. Tyvärr var det inte så. Det var en liten skallig satt man som vandrade ut från en ”jack in the box”, med en liter-stor milkshake, kulmage och med pistolen fastsatt i ett hölster. Såg sjukt roligt ut.

Mannen med Cowboyhatt parkerade sin ”truck” borstade av sig ökendammet, nickade mot mig och gick in på en diner för att äta lunch. Det känns lite som att jag mött den riktiga Robert Redford och en beväpnad George Costanza

Dag 69, Las Vegas, 0 mil



Konceptet med Vegas är det samma som med Silja, Viking och Birka. Det ska inte vara dyrt att åka, ”vi snor dina pengar senare”.
Mitt hotellrum kostar 99 dollar och då bor jag på ett av de bättre hotellen. Skulle jag ha varit amerikan och bott någonstans i mid west skulle jag antagligen ha fått hem kuponger och erbjudanden, tredje natten gratis, kraftiga rabatter eller kanske t.o.m. ”kom hit och bo gratis”.

Allt är mycket noga uträknat. Sitter du vid en enarmad bandit kommer servitriserna fram till dig och ger dig gratis öl eller en Pinacolada på huset. Inte för att de är snälla, du kommer garanterat göra av med mer mynt i maskinen på den tid det tar att hämta drinken än vad den faktiskt kostar casinot.
Golven. Golven är täckta i illfärgade heltäckningsmattor med svårbeskådade mönster. Mönstren är inte fula för att amerikaner generellt har dålig smak. Tanken är att det ska ha svårt att titta ned, och att du istället ska lyfta blicken mot alla blinkande inbjudande spel.

Att äta och dricka är svindyrt. Kan det bero på att de inte vill ha dig i baren mån tro?

Idag medan Las Vegas har svalt turisternas endollar-mynt har jag fixat med min Garmin Zumo GPS. Laddat den med amerikakartor för imorgon bär det av ut på gamla Route 66 med ans plasthotellen i öknen tar emot ytterligare ett lass med turister redo att spendera sina vunna hotellrabatter.

Dag 69, Las Vegas, 0 mil



Konceptet med Vegas är det samma som med Silja, Viking och Birka. Det ska inte vara dyrt att åka, ”vi snor dina pengar senare”.
Mitt hotellrum kostar 99 dollar och då bor jag på ett av de bättre hotellen. Skulle jag ha varit amerikan och bott någonstans i mid west skulle jag antagligen ha fått hem kuponger och erbjudanden, tredje natten gratis, kraftiga rabatter eller kanske t.o.m. ”kom hit och bo gratis”.

Allt är mycket noga uträknat. Sitter du vid en enarmad bandit kommer servitriserna fram till dig och ger dig gratis öl eller en Pinacolada på huset. Inte för att de är snälla, du kommer garanterat göra av med mer mynt i maskinen på den tid det tar att hämta drinken än vad den faktiskt kostar casinot.
Golven. Golven är täckta i illfärgade heltäckningsmattor med svårbeskådade mönster. Mönstren är inte fula för att amerikaner generellt har dålig smak. Tanken är att det ska ha svårt att titta ned, och att du istället ska lyfta blicken mot alla blinkande inbjudande spel.

Att äta och dricka är svindyrt. Kan det bero på att de inte vill ha dig i baren mån tro?

Idag medan Las Vegas har svalt turisternas endollar-mynt har jag fixat med min Garmin Zumo GPS. Laddat den med amerikakartor för imorgon bär det av ut på gamla Route 66 med ans plasthotellen i öknen tar emot ytterligare ett lass med turister redo att spendera sina vunna hotellrabatter.

Dag 68, Las Vegas, 44 mil



I ögonvrån ser jag en röd kortkort silkig klänning och en stor gammal hand som smeker genom obefintligt tyg. Jag är i Vegas och tar en promenad genom Hotel Bellagios Casino.

Vegas är en “intressant” stad. Hotellen är lyxiga och billiga. Rolexklockor och folkliga. En stad där alla är jämlika men ändå separerade på samma plats. I samma hotell finns det både ”H/M och Scandic”, ”Grand och Valentino” ”Hillbillies och Mr Trump”.

På de bästa hotellen säljer man Ferarribilar i skala 1:1 till de nyvunna eller rika men på samma hotell säljs också bilar i skala 1:24 till de förlorande och fattiga.



På mitt hotell finns det ingen Ferrari-butik men väl Eifeltorn, Triumfbåge och operahus Hotellet är byggt som en ”amerikansk-exakt” 25-vånigskopia av Louvren, Paris berömda konstmuseum.

Längre ned på gatan ligger hotellet New York New York som hyser både Empire State Building, frihetsgudinnan, kloaker och ånga ur gatbrunnar i golvet.

En genial affärsidé. Ett besök i Vegas och amerikanerna kan få uppleva ett folkligt och vänligt Manhattan eller promenera i luftkonditionerat Montmartre. Se alla de viktiga Paris-attraktionerna. Käka creps från ett gathörn med europa-himmel eller köpa t-shirts med trycket I love Paris.

Natten i Vegas fortsätter men jag ska gå och lägga mig. Besöker hellre Paris och New York på riktigt. Dan gamla handen kommer att fortsätta att smeka den röda klänningen så länge han vinner eller har pengar på amexkortet registrerat hos eskortfirman.  

Dag 68, Interstate 15, 30 mil och räknar
Öppnade dörren på väg ut från den lilla dinern längs Interstate 15 där jag precis hade ätit lökringar och blodig biff. Och en vägg av värme slog emot mig. Ungefär som om man skulle ha öppnat en två meters ugnslucka för att vattenbestryka en kyckling. Den enda skillnaden, jag var kycklingen och hade precis lämnat kylskåpsvärmen inne på restaurangen för att grillas på en motorcykel snarare än på ett roterande spett.

Jag är inte en person som längtar till sommaren. Jag väntar på hösten. Väntar på den tid då man kan ta på sig tjocka tröjor och dricka varm choklad utan svettas. Men nu befinner jag mig i en av världens varmaste öknar. Idag har temperaturen pendlat runt 40 med toppar upp emot 42 grader.

Trots detta har hela min dag varit fylld med ett leende stort som Vättern. I samma stund som jag lämnade LA insåg jag det som ni kanske redan genom mina senaste dagars sura texter insett. Jag har saknat att köra, saknat att färdas på riktigt.
Det har varit underbart och filmiskt att cruisa med min BMW i neonljuset på Sunset Bulevard men jag har omedvetet längtat efter att få vara på väg, att parkera min motorcykel på en annan plats än där jag vaknade. Det har faktiskt nästan gått två veckor sedan trippmätaren passerade 10 mil/dag.






Kör jag vidare på Interstate 15 är jag framme i Las Vegas om en timma, väljer jag denna väg som jag tror leder till Vegas vet jag inte när jag är framme. Vi får se vilken jag väljer.

Dag 67, Los Angeles



Mitt första amerikanska möte var med en man från Venezuela. Och det kan inte bli mer amerikanskt. LA är till bredden fylld med folk från alla världens hörn, danska klädbutiker, svenska Volvohandlare, ryska arkitekter och grekiska studenter.

Jag stod nere i lobbyn på mitt hotell och försökte få hjälp med att hitta en mc-handlare som kunde vara öppen en söndagskväll. ”What are you looking for?” hörde jag över axeln och vänder mig om bara för att se en fotomodell snygg kille och hans knivskarpa lady friend.

-    En mc-butik, svarade jag.
-    Låt mig göra några samtal, sa mannen

Och tio minuter senare var jag på väg till en HD-butik som var öppen kl 8 en söndagskväll. Ok det var ingen mc-butik som sålde motorcyklar. Mer en affär som sålde allt man kan önska om man är 50 år och kör en tvåcylindrig vibrerande ungdomsdröm. Det vill säga läder av alla olika sorter med HD loggan inpräglat överallt. Butiksbiträdet var från Iran.

Detta var igår. Idag möttes Leszek Garwacki och jag upp på en bar i Hollywood för att dela våra drömmar. Min dröm som delvis är genomförd, hans och min gemensamma dröm om att köra The Pan-American Highway eller Alaska – Cap Horn och hans alldeles egna nästan genomförda dröm, lanseringen av en ny vodka.

Laszek har kommit till LA för att lansera vodkan tillsammans med hans knivskarpa kompanjon och som han uttryckte. Alla i LA hatar Paris Hilton men dricker hon vår vodka dricker alla den snart.

Vodkan heter Abstract och kan bäst beskrivas som en Redbull med vodka-styrka och vodka-smak. Kanske det nästa ”lilla svarta” på Melrose Place och Sunset Bulevard. Jag hoppas på det för Laszeks skull.

Dag 66, Los Angeles
Jag hade så mycket jag skulle hinna göra idag. Fixa nya kartor till mina Garmin Zumo GPS, glida ut längs kustvägen upp mot Malibu. Sitta på ett fik. Köpa ett par tunnare BMW handskar. Och massa där till.  Men det blev typ noll. Jetlegen från igår slog till idag igen och min kropp vägrade vakna. Jag tror klockan hade hunnit bli tre innan jag över huvudtaget funderade på att kliva upp.

Förfärligt som min mamma skulle ha sagt.

Jag har väldigt svårt för att bara sitta still och en dag som denna känns som en förlorad dag. Och desperat försöker jag ta igen dagen genom att vara upp sent. Vilket bara kommer att leda till ytterligare en sovmorgon.

Dag 65, Los Angeles
Vaknade, somnade, vaknade, gick ut, kom hem, somnade. Jet-leg brukar inte påverka mig men nu har den rammat min kropp med samma resultat som en långtradare i sidan på en Nissan Micra skulle orsaka.

Dag 63, Los Angeles, 2 mil
En svart bil som återbördar namnet pizzaracer till Mercedes stannar vid BMW of Hollywood och Fabio kliver ut. Några år äldre, några kilo tyngre men med lika långt hår. Det kändes lite som att ha åkt tidsmaskin och det var ju  precis vad jag hade gjort. Lyfte med JL62 17.25 på fredagen och landade 11.55 samma fredag.

Proceduren i den amerikanska tullen gick bra och därmed hade min sömnlöshet på planet existerat i onödan, tullen tittade knappt på mina papper. Och det var tur för mig. Mina dokument var inte kompletta, jag saknade försäkring och ägarbevis, två dokument som krävs vid sidan av körkort och registreringspapper för att få föra in en motorcykel i USA.
Jag hade trott att det räckte med att skaffa försäkringen efter tullen men i Japan fick jag reda på att mar var tvungen att fixa den innan.
Jag hade också fått reda på att man kunde köpa försäkringen på flygplatsen, det kunde man inte.

Så för att min motorcykel inte skulle behöva spendera en natt på ett flygplats-lager bestämde jag mig för att chansa och lämna in mina svenska försäkringspapper istället för de i lag krävda amerikanska.
Jag hade tur. Nylonmannen i tull-luckan granskade inte mina dokument så noga. Utan noterade bara att det stod något om ”insurance” och slog ned en stor stämpel med bokstäverna O och K.

Tre timmer senare var min motorcykel uppackad ur DHL-lådan som transporterat den över havet. Jag hade fyllt på olja och bensin. Satt dit ett nytt batteri och var på väg med min oförsäkrade motorcykel till BMW of Hollywood där Fabio strax skulle kolla in en 1200 Lt.

Dag 63, Los Angels
Framme i USA och helt slut. Trångt flygplanssäte och inget annat att luta sig emot än en snarkande man.  Tre filmer, äcklig mat och inte en blund på den 9 timmar långa flygningen. Nu har jag varit vaken i 28 timmar och i stället för att skriva tänker jag sova.

Dag 62, Narita
När jag för en sista gång träffade Junko Tanaka på DHL för att ta emot mina handlingar berättade jag om batteriet.

-    Vi kollade med flygbolaget och det räckte med att koppla bort spänningen, svarade Junko. Och jag ringde till BMW verkstaden och bad dem lämna det kvar, de gjorde inget fel.

Lite generad över min tidigare ilska tog jag emot mina papper och tackade för all hjälp.

Nu ska jag gå och ta ett kvällsdopp i polen här på Radison hotell strax söder om Narita Airport. Och jag hoppas att BMW verkstaden i Ichikawa kan läsa svenska bättre än vad jag kan förstå japanska så att de förstår min ursäkt.

Imorgon flyger jag med Japan Airlines flight JL 62 till Los Angeles och min motorcykel åker med American Airlines. Vi får se vem som kommer fram först.

Dag 61, Tokyo



Jag kan bara två ord på japanska, arigato som betyder tack och hi som betyder ja. Och argigato har jag använt alldeles för lite till fröken Junko Tanaka, den DHL anställda som haft oturen att få handlägga min flygning till USA.

Jag var helt bedrövligt trött när jag bland springande morgonpendlare satte mig på Narita Express för en snabb sextimmars tur fram och tillbaka till flygplasten och möte fröken Tanaka, jag skulle ut till DHL Global Forwarding för att signera några dokument.
När jag senare satt där med pennan i hand och skulle fästa mitt namn på de sista vita blanka pappren med röda rubriken ” Declaration of Dangerous Goods” slog det mig

-    Kanske borde jag titta till motorcykeln en sista gång och kolla så att allt är ok, att bensinen, oljan och batteriet verkligen är borta. Det är ju det jag intygar nu när jag skriver under detta papper.

En timma senare står jag framför min motorcykel och håller i batteriet i ena handen. Bensinen
Hade det tömt, oljan var borta men batteriet hade de prydligt och nyladdat låtit sitta kvar. De hade dock monterat bort kablarna.



Tur att jag litade på min mag känsla som ofta är orolig helt i onödan. Men det den här gången kunde det ha gått illa. Undrar vad böterna är för detta brott mot IATA:s regler?

BMW verkstaden hade tydligen glömt bort att ta bort batteriet, Och de hade inte heller försökt minska storleken på min motorcykel.



-    Jävla idioter, tänkte jag för mig själv och tog fram mina verktyg för att montera bort  
Vindrutan och sänka stötdämpningen som stod i högsta läget.

Det svåra i Japan är språket. BMW verkstaden hade säkert inte varit lata eller nonchalanta de hade bara inte förstått min engelska och tolkat, ”ta bort batteriet”, ”jag får inte flyga med det”, ”jag köper ett nytt i USA,”, som ”ladda batteriet och koppla från spänningen”.

Men det ju också vara så att reglerna i japan är annorlunda och att motorcykeln skulle ha fått flyga med batteriet i. Och att jag inte förstått det de försökt säga till mig.

Dag 61, Tokyo


En sådan här cappucino vill jag ha när jag kommer hem Erik… Det är bara att börja öva! Den 12 augusti kl. 11 ska den vara klar.

En av mina favoritfilmer är ELF, en töntig historia om en tomtenisse eller rättare sagt en människa som växte upp med en Disneyskäggig jultomte och tomtenissar vid Nordpolen. Som bebis råkade han krypa ned i tomtens säck och adopterades senare av barnlös nisse.
Men vid inträdet av puberteten inser han att han inte är någon tomtenisse, något som borde ha avslöjats av hans längd och oförmåga att tillverka julklappar i samma takt som de riktiga nissarna.
Och med avslöjandet av hans livslögn och insikten om att han är mänslighet hoppar han upp på närmaste isflak, i denna film i formen av ett frigolitblock och glider sakta till New York.

I en passage av filmen promenerar han på lower Manhattan och går förbi ett sunkigt muggigt café med skylten, ”världens bästa kaffe”. Och som den godhjärtade tomtenisse han är uppfostrad till att vara rusar han in bland lodisarna och deras tretimmars puttrande kaffeskvättar för vrålandes i sann och hjärtlig välvilja gratulera till utmärkelsen, "världens bästa kaffe".

Idag gjorde jag samma sak!

Jag vrålade dock inte, och cafét hade ingen skylt som sa, ”världens bästa kaffe”. Men jäklar vad det var gott. En perfekt espresso och har jag inte druckit sedan jag sa adjö till mina vänner på Mellqvist kaffebar i Stockholm den 5 maj för 61 dagar sedan.

Efter några påtårer och långa samtal fick jag reda på att baristan precis hade vunnit japanska barista "SM” och att han om några månader skulle tävla i VM.

Kaffebaren ligger i Ginza på Namik Street och heter Bar del Sole, Baristan heter Chihiro Yokoyama.

Dag 61, Tokyo
När jag ringde den amerikanska tullen för 84e gången inatt var känslan under mina ögonlock den av sandstrand mellan tårna.  Och jag föredrar att bada från klippor.

-Hello this is Rene, hur kan jag hjälpa dig, svarade den så alltid artiga amerikanska telefonrösten.
-Jag heter Fredrik Persson och jag åker jorden runt på motorcykel. Och jag kanske har ett problem.

Jag förklarade att jag inte viste om jag hade alla papper som krävs för att komma in i USA och att Motormännen i Sverige, ”car fed…, hm … I’m sorry, automobil federation of Sweden” hade sagt att jag bara behövde ta med mig registreringsbeviset och försäkringsbrevet.  Men att DHL i Japan sagt att jag behövde en ATA cernét för att ta mig in i USA.

-    I think you have a problem, sa hon.  Du behöver nog en carnét. Men låt mig dubbelkolla med min supervisor.

Efter tre minuters tystnad i luren knäpper det till och Rene är tillbaks. Hon förklarade att hon inte fått tag i ” the suporvisor, Mr Ford” och hon bad mig istället att ringa till honom direkt.

Vid det 183e påringningen till ljudet ”vi är ledsna men inget kan ta ditt samtal” hade solen börjat gå upp i Tokyo och gruset mellan mina ”tår” hade börjat förvandlas till klister under ögonlocken.

Vid det 184e svarar Mr Ford och förklarade att jag inte behövde någon carnét, att Motormännen hade rätt och att det räcker med de papper jag har.

Tre sekunder senare sover jag som ett barn i baksätet i farfars bil och för stunden lyckades jag glömma att min klocka var ställd på 08.00. Den tid då jag var tvungen att vakna eftersom jag skulle ta ett morgontåg ut till Narita Airport och ett möte med DHL.

Dag 61, Tokyo
Mina bilder toppar Naturkompaniets hemsida, www. naturkompaniet.se. Fasiken vad kul. 

Dag 60, Tokyo



När jag stod på startlinjen i Barkarby den femte maj trodde jag att det svåraste under min resa skulle vara de kassa vägarna eller kanske rent av faran i skenande kameler. Nu vet jag att det svåraste är ensamheten. Inte ensamheten i tältet en mörk natt eller att sitta själv mil efter mil på motorcykeln, det är faktiskt ganska skönt. Utan det svåra är att vara ensam i besluten, ”åt vilket håll ska jag åka?”, ”kan jag tälta här? eller som nu ”Har jag rätt dokument för ta mig in i USA?”

Jag har ett utmärkt stöd i DHL men de kan bara göra så mycket 1500 mil bort och sju timmar senare. Och alla frågor som kräver snabba svar faller hela tiden på mig.

Jag hade tänkte att ha en skön dag på stan, handla, sitta på uteserveringar, kanske ett besök hos en engelsk bokhandel och med spännande litteratur sippa på kaffe eller vin.
Men nu har jag istället återigen hamnat i tulltrubbel som vid varje landsgräns som ska passeras och mina tänkta drinkar har förbytts till suktande blickar ut genom hotellrummets fönstret där jag kedjats med telefon i hand, dagens telefonräkning hamnar nog i trakterna av tusentals kronor.

Dagens tulltrubbel handlar om handlingar, och närmare bestämt vilka papper behövs för att föra in min motorcykel i USA. Och i jakten på svar har det jobbigaste vid sidan av japanska språkkunskaper varit tidsskillnaden och dess negativa effekt: Att när det är morgon Tokyo vaknar Sverige senare medan man i USA knappt har lagt sig.
Detta innebär att jag måste ringa till alla i fel ordning. Samtal och frågor från tull och DHL i Japan som jag först timmar senare efter prat med DHL och Motormännen kan förstå.
Och fakta jag behöver från tullen i USA kommer inte förens det är natt i Japan.

Normalt sett när DHL skeppar prylar till USA använder de sig av ATA-Carnéter men någon sådan har jag inte. Och den ska inte behövas enligt Motormännen och de amerikanska reglerna, förutsatt att man kör ett privat ägt fordon in i landet.
Problemet är dock att jag ska flyga och då kanske det finns delstatliga eller finstilta regler som säger annat än det jag och motormännen har ”förstått”. Därför måste jag vara vaken till sent sent inatt och ringa till US Customs i Los Angels.

Jag vill ju inte promenera genom USA medan min motorcykel utvisas eller sitter fängslad i stålbur hos tullen på LAX.

Det är dock otroligt skönt att ha DHL och Motormännen samt alla andra som hjälper mig. I Mongoliet, Ryssland och Kazakstan var jag helt ensam och utelämnad i besluten. Förstår inte varför jag inte ringde dem då, de hade säkert kunnat hjälpa mig och det hade varit skönt.

Dag 59, Tokyo



I 59 dagar har jag varit snyggast klädd, haft den coolaste motorcykeln och doftat godast. Det senare kanske var en överdrift, jag har nog luktat lite illa.

Nu är det annorlunda.

På gatorna rullar bilar i sjumiljonersklassen, skyltfönstren glittrar med flotta namn och männen jag möter är klädda i tjugotusenkronorskostymer. Kvinnorna, klädde i Marni och Dior snarare än i H/M , Kappahl eller Zara.  
Och jag luktar inte längre, jag stinker och kan känna folks blickar. Har inte tvättat mina kläder på tre veckor och då gjorde jag det i en balja under snöfall på bakgården till det hotell där jag bodde.

Hemma kallar mina vänner mig ”snobb”, jag bryr mig om vad jag har för kläder, vill vara snygg och det känns lite konstigt att gå runt i denna ultra chicka stad och vara beklädd i praktiska kläder och en odör som lämnar spår. ”Något måste göras åt detta”. Tvätta, besöka Aoyama för att skaffa en snygg tröja från något okänt smalt och snyggt japansk märke och varför inte ett par handsydda japanska jeans.

När man i USA la ned sin jeanstillverkning eller bytte upp sig till nya digitala vävstolar köpte japanska företag maskinerna och idag tillverkas de bästa jeansen i Japan.

Min motorcykel är dock fortfarande coolast! Och fortfarande rustat med Metzelers offrod däck ser den riktigt jävla tuff ut. Här precis som på den kazakiska steppen vänder sig folk om för att spana och det är skönt att det inte bara är min stank som får männen att vrida på huvudet.

Dag 58, Ichikawa, 1 mil



Redan igår rekade jag vägen till Keiyo Motorrad i Ichikawa så det var inga problem att hitta dit. Och nu står min älskade långt borta från mig inne i ett BMW-garage. Jag kan inte hjälpa det, men en viss oro existerar. Vi kommer inte att återförenas förens i Los Angels. Nu är det bara att lita till att japanska mekanikerna har förstått mig och kommer att göra allt rätt, att de tömmer den på bensin, tar ut batteriet och tappar ut motoroljan.

Anledningen till att den ska tömmas är för att den överhuvudtaget ska få flygas, men trots att allt detta har gjorts klassas en motorcykel som farligt gods, i huvudsak på grund av bensin- och olje-resterna i motorn. Och när man ska transportera farligt gods i luftrummet är det upp till varje kapten att avgöra om motorcykeln får följa med eller inte. Lite beroende på vad som i övrigt finns ombord på planet.

Nu kan jag bara hoppas att min motorcykel finns att hämta i USA om några dagar. Och som ett sista inverterat tecken på att allt kommer gå bra såg jag hur den ena mekanikern började ladda batteriet trots att det ska kastas.

Ett bortglömt batteri skulle med all säkerhet få motorcykeln att stå kvar på marken och se flyget lyfta med mig ombord.

Ps jag är med på en japansk BMW-blogg Ds

http://bluemans.no-blog.jp/bluemansbmw/

Dag 58, Ichikawa, 1 mil



Idag har jag fått två frågor om min motorcykels bromsbelägg, Den ena av serviceteknikern på BMW verkstaden i Ichikawa som frågade om de behövdes bytas. Jag sa att de inte behövde. Men om han ändå tänkte göra det så hade jag egna med mig., fastsatta bakom nummerplåten. Ett tips från David på Touratech i Lidköping. Teknikern skrattade och jag tror att han menade att det var en smart plats.

Den andra frågan kom bland dagens kommentarer. ”Om de slits mycket?”
Jag använder mig av sintrade belägg, därför att de slits mycket mindre. Och jag är förvånad över hur lite bromsbeläggen har nötts. Jag har bytt två gånger, i Kazakstan och Mongoliet. Detta har jag dock bara gjort därför att jag haft ny belägg på plats som jag skickat med DHL och som jag annars på grund av utrymmes själ bara fått kasta.

Jag tror att jag hade klarat sträckan Stockholm – Tokyo utan att byta, cirka 1500 mil. Skulle jag göra denna resa igen. Skulle jag ha med mig ett par i reserv på motorcykeln men strunta i att skicka nya i förväg.

Att mina bromsar har slitits så lite beror nog på att jag kör ganska försiktigt, på en så här lång resa är det viktigaste att få motorcykeln att hålla.

Dag 57, Ichikawa, 3 mil öster om Tokyo, 15 mil



Nu är jag äntligen framme i Tokyo eller rättare sagt jag har tagit mig igenom Tokyos galna trafik och kommit ut på andra sidan. En färd bland höga skyskrapor, galna bilar, snabba vespor, stora lastbilar och vägar i flera våningar. Kanske var detta det största äventyret men nu är jag framme i Ichikawa där min motorcykel ska monteras ned i en DHL-box och jag ska strejka på mitt hotell samtidigt som jag skickar tacksamma tankar till sibas suportkillar. De tipsade mig om att man kan tanka ned tv-program på SVT.se. Kanske blir det ett avsnitt av Uppdrag Granskning eller en Rapportsändning.

Dag 57, Ichikawa, 3 mil öster om Tokyo, 15 mil
Innan min resa har jag alltid tackat nej när tv eller radio velat intervjua mig, avfärdat det som löjligt, oviktigt och att jag inte är mediakåt. Men den sanna anledningen stavas, rädsla. jag är väldigt väldigt rädd för att stå i centrum, ängslig för att göra bort mig eller bara verka fånig.
Idag har jag varit med i TV för tredje gången på två månader.
TV4 ringde 09.41 svensk tid, och exakt fyra minuter senare var jag med i direktsändning. Slet och kämpade för att inte staka mig eller verka korkad. Och nu efteråt har jag ingen aning om hur det gick eller vad jag sagt.

- Jag måste öva mer på det här.

På onsdag är det dags igen, då ska jag medverka i P4s morgonprogram, God Morgon Stockholm.
De ringer mig varje vecka och jag berättar vad som hänt under de senaste milen

Varför är jag med om jag ogillar det? Det spelar ingen roll hur spännande, exotisk eller krävande ditt äventyr är, du kan cykla baklänges till Nepal eller trampa vatten över Atlanten, utan medial bevakning får man inga sponsorer. Och därför kommer jag fortsätta att prata i radio eller ängslas i tv trots att jag bara vill springa. Men i hemlighet har jag också börjat gilla det, tycker rent av att det är lite roligt när Radio Stockholm ringer.

Hur får man då medias intresse?

Det är viktigt att man gör något spännande, inte nödvändigtvis unikt, men kanske något ovanligt. Men framför allt gäller det att man kan leverera. Att bilder och texter kommer när de ska och att de håller måttet. Jag hoppas att jag lyckas med det. En annan viktig faktor är tiden. Det projekt man genom måste vara publiceringsbart, Kan inte pågå i oändlighet, ingen orkar läsa om t.ex. mig hur länge som helst och jag tror att mina tre månader är att pressa gränsen.

Dag 56, Fuji



I min jakt på spänning försökte jag ta mig upp på Mount Fuji med motorcykel. Jag kom till nivån 2006 meter på det 3776 meter höga berget. En bom blockerade vägen. Och lite stukad sitter jag nu på ett hotell i dalen och funderar på om det finns tid till ett nytt försök imorgon.

Dag 55, Gifu



Nöjet med att få gasa på en motorväg har nu åter övergått till tristess och en längtan till grus potthål och lera. ”Mina Metzeler Karoo däck är ju för sjutton de bästa däcken man kan ha när vägen är usel”.  
I jakten på motstånd hittade jag route 157 mellan Oono och Gifu. Jag skulle återvända till Gifu för att titta på Cormorant fiske, eller rättare sagt på fiske med fågel. Man binder ett snöre runt halsen på en storskarv och låter den dyka efter fisk, men innan fågeln hunnit svälja rycker man upp den i båten och snor fisken. Linan man bundit runt halsen gör så att skarven inte kan svälja.

Route 157 var härlig, Tyvärr asfalt istället för grus men med oändliga mängder kurvor uppför branta berg.
Efter några mil blockerades dock vägen av en bock och en skylt jag inte kunde läsa men som tydligt signalerade, ”åk inte vidare”, ”avstängd”, ”vägbygge”.

-Va fan, jag har kört på 300 mil långa vägbyggen förut. Jag åker, tänkte jag och flyttade undan bocken.

En timma senare var det slut på väg, endast en liten cykelbansbred sträng av asfalt ledde vidare snett bort från den abrupt avslutade vägen. ”äh jag kör”.

Cykelbanan blev smalare och smalare. Inte därför att bredden på asfalten krympte utan på grund av att naturen börjat ta tillbaks vägen. Ormbunkarna hade sakta börjat slinga sig ut på vägbanan och döljde nu effektivt gränsen mellan människa och natur. Små skott hade trängt igenom asfalten och vattenfallen hade tagit andra sträckningar och vattengöt nu vägen.

Jag är höjdrädd, men min äventyrsväg brydde sig inte om det. Klättrade istället högre och högre upp på berget. Steg bara vidare utan skydd av räcken eller stolpar.  Inte ens broarna hade räcken utan var bara spruckna betongplattor utkastade i naturen. Det enda som visade på vägen var den perforerade asfalten och buskarna som dolde stupen.

Jag var helt ensam, och under min tre timmar långa färd upp och ned längs berget mötte jag inte en enda person och det enda jag tänkte var , ”det är synd att jag måste åka till Gifu, här hade jag velat slå upp mitt Hillebergstält och lagat lite frysttorkad mat från Drytech”.

Det var underbart att få känna sig lite pirrande rädd igen och jag såg två vilda apor. Tydligen hade jag åkt rakt igenom Fukui Wild Life Park. Detta har varit en underbar dag.

Dag 54, Fukui
Att ta omvägen över Fukui var ett misstag. Jag trodde att jag skulle se oändliga sandstränder med palmer, flärdfulla hotell, badande japaner och en och annan charmig fiskeby. Jag fick se en och annan fiskeby men otaliga mängder kärnkraftsverk.

”Kul”

Dag 54, Fuiki
Satt och lästa alla roliga kommentarer häromdagen. Såg frågan om jag trodde att jag skulle hinna på 101 dagar. Ja det tror jag, det ska hända mycket om det ska spricka nu och tempot under de närmaste veckorna kommer att vara mycket lugnare.  

Jag ska äta kräftor på gågatan i Kristinehamn den 11 augusti och komma fram till Stockholm den 12 augusti.

Jag fick frågan vad jag planerade att göra när jag kom hem. Om jag skulle skriva en bok eller göra en fotoutställning. Jag tror inte att det blir någon utställning, men kanske en bok.

Vad skulle ni vilja läsa i den sådana fall?

All tid på min motorcykel har gett mig flera nya galna idéer. Upptåg som kanske kommer att förgylla min nästa eller näst nästa sommar.

Idé 1. Köp en gammal träbåt och segla till Medelhavet.
Idé 2. Köp en gammal träbåt och segla ned längs Volga till Svarta havet.
Idé 3. Segla runt Europa i en träbåt.
Idé 4. Pan-American Highway på min R 1200 GS Adventure.
Idé 5. Nordkap-Sydkap på min Adventure
Idé 6. Bara glida runt i sommarsverige, kanske ta omvägen förbi Normandie.

Men nu ska jag åka vidare till Gifu och titta på comrant fishing. Och jag har inte den blekaste om vad det är. Bara att det är traditionellt japanskt. Det ska bli kul.

Dag 53, Kyoto



Kyoto, Japans gamla huvudstad är till bredden fylld av shogun-villor, slott, tempel och helgedomar. En stad man på grund av någon oskriven lag inte får besöka utan förvandlas till ”japan” med stor kamera på magen, på samma sätt som man inte får besöka Paris utan besöka Louvren eller promenera på Manhattan utan trängas i hundravåningarshissar. Och i överensstämmelse med denna lag rustade också jag mig med objektiv, en Lonely Planet och en gratiskarta med alla sevärdheter utpekade från nummer ett till 66.

Men redan vid första museet fylldes jag med tanken, ”65 stycken kvar” och hoppades i hemlighet att nästa tempel skulle vara stängt.

Dagens facit blev tre, Nijo Castle, Kyoto Imperial Palace park och Shokokuji Temple. Och nu på samma sätt som när jag är i Paris eller New York sitter jag ned på en skön uteservering med en öl på bordet, promenaderna och sightseeingen är färdig för idag.

Jag har varit på Louvren en gång men har aldrig bestigit Eifeltornet eller Empire State Building.

Dag 53, Kyoto, 0 mil
Mitt ex brukade skratta åt mig för jag aldrig klarade av att gå på ett övergångställ. Jag skulle alltid gå en meter bakom eller framför zebramönstret. Min syster brukade skrika åt mig för att jag alltid körde någon kilometer för fort och min mamma oroas av att jag aldrig klarade av att ligga efter en lastbil. Och själv tycker jag att kör exemplariskt, ”skrattar”, vi får se vad min flickvän Sofias pappa säger, trafikpolisen som jag aldrig har träffat.

Faktum är att jag blivit bättre. Med stigande ålder och farthållare har jag lärt mig att köra lagligt. Numera kör jag ganska ofta i 110, 90, 70 , 50 eller 30. Och det är inte alls lika vanligt som förr att bilstereon överröstas av ett pipande och varnande bilbältesljud.

Bland kommentarerna häromdagen lästa jag att någon efterlyste japanska trafiksyndare. Jag tror mig ha sett en och annan Merca eller Toyota som gasat lite för mycket. Men i övrigt är de sjukt lagliga.
Det är till exempel ingen som går mot röd gubbe, ingen förutom den stora tjocka svensken som vid varannatt övergångställ otåligt står och hoppar i takt till den blinkande röda gubben och bara vill skrika, ”gå för i helvete” när inga bilar passerar.

Det är ingen som gör olagliga u-svängar, det är ingen som tutar, det är ingen som kör mot rött och bussfilerna är tomma på bilar trots överfulla gator. Detta är verkligen är trafiklydigt land.

Dag 52, Kyoto, 14 Mil
Det första jag gjorde efter att ha klivit iland i Japan var att besöka McDonalds. Jag längtade efter en miljö där jag vet hur saker och ting fungerar, en BigMac är trots allt en BigMac oavsett var i världen man befinner sig.



Desto mer jag promenerar eller kör i Japan, ju mer saker känner jag igen, Shell, Hilton,
7-eleven, Starbucks och varuhus med sminket och handväskorna på bottenplan, herrkläder på tredje eller fjärde våningen, precis som på NK, Lafayette eller Bloomingdales.

-Varför är det så? Varför säljs alltid sminket längst ned?

Ju mer saker jag känner igen ju mindre vet jag dock hur företeelser och saker fungerar. Bensinmackarna ser ut som Europa, men bensinen heter inte samma sak. I Mongoliet precis som hemma hette det 95-, 92- eller 72-oktan, här heter det pure, regular eller super. Dock skrivet med tecken istället för bokstäver och oktantalen särskiljda med olika färgkoder jag ännu inte knäckt.

Diesel har jag ingen aning om vad det heter. Jag kan bara hoppas att bensinmackspersonalen fattar att min mc inte är dieseldriven.

I Kazakstan precis som hemma, checkade man på ett hotell genom att lämna passet och pengarna till en receptionist. Här drar man kortet i en automat.

I Ryssland precis som hemma, smakade mjukglassen vanilj. Här smakar det grönt te.

Turistkrogar känns igen här på samma sätt som i Spanien, inkastarna och erbjudanden om ”första drinken gratis”
Och på samma sätt som i Sverige måste jag bege sig bort från turiststråken för att hitta barer där jag känner mig hemma. Här som i Europa eller USA betyder det att man måste bege sig till de skumma kvarteren, områdena med prostitution, knark, tjuvar och banditer. I japan har det hittills varit synonymt med porrkvarter och där har jag ingen aning om vad som är på- eller avklätt. Barerna ligger dörr i dörr, ofta i flera våningar och endast japanska tecken avgör vad som är vad. Den ena porten med skön musik och goda drinkar, den andra med usel musik och naken hud. Flera gångar har jag varit på väg in genom fel dörr bara för att få vända med en generad min och med kostym klädda gubbars ögon som inte varit riktade mot mig.

Dag 52, Kyoto, 14 mil



Det är varmt, härligt men fuktigt. Jag var inte medveten om att man hade regnperiod i Japan och naturligtvis har jag prickat den precis. Jag vet inte hur mycket det har regnat idag, inte lika mycket som igår. Men när jag parkerade ikväll simmade mina kläder. Jag kunde hälla vatten ur mina stövlar och alla mina papper, pengar och pass vart blöta. Kameran i min vattentäta väska som befann sig i min vattentäta box var blöt. Jag var blöt och mina kläder var blöta. Allt var blött.

Dag 52, Kyoto, 14 mil



Jag är en rastlös person. Har svårt att sitta still, att bara vara. Och därför har jag nu kört mer en halva sträckan trots att halva tiden återstår. När jag tittar tillbaks på min resa kan jag tycka att det är lite synd att Mongoliet fick gå så fort och att jag tog så få bilder i Kazakstan. Men jag kände mig stressad av att inte veta hur lång tid resten av sträckan skulle ta. Nu är jag dock framme i väst och vet 100 km tar cirka en timma och femton minuter. Jag vet att jag kan vara i Tokyo om några timmar och just därför har ro att åka 30 mil åt fel håll, imorgon åker jag till Hiroshima eller så kanske jag bara stannar en extra dag i Kyoto.

Dag 51, Gifu, 25 mil
Efter 51 dagar på väg saknar jag att vara att bara vara ”hemma” men ikväll blev jag inbjuden till en underbar liten familj och fick verkligen känna mig som just ”hemma”. Fick äta god hemlagat mat, fick se småbarnen, skratta, retas och bara vara barn.  Hade eget rum och fick mina kläder tvättade.

Det var verkligen skönt att möta en vanlig familj som var snälla därför att de ville och inte på grund av att de hade en skinande namnbricka från lyxigt hotell fäst på bröstet.

Dag 50, 10 mil nordost om Takayama
Japan är vackert men kostsamt. 70 spänn för att åka fyra mil på en Japansk motorväg eller rättare sagt 950 jen för att åka 42 kilometer på Hokuriku Exopressway. Är inte det ganska dyrt? Men det var otroligt skönt att köra motorväg, jag har inte kunnat gasa utan att tänka på nästan 50 dagar och att sitta där se milen fara iväg samtidigt som min Nokia N95 spelade upp en ljudbok var underbart. Jag måste köra mer motorväg imorgon



Efter massa väckor med bara det här kanske ni förstår

Dag 49, Midsommar, Toyama, 0 mil



Känner på mig att jag skriver för blinda ögon idag. Antar att ni sitter vid havet, i stugan eller på middag hos några goda vänner och har bättre saker för er än att läsa vad jag författar. Och det är jag glad för. Därför att jag ska berätta att här i Japan måste jag nog framstå som korkad.

Jag är flytande på engelska men kan inte ett ord japanska och i en japansk stad kan man inte gå runt utan att prata. Varje gång jag går in i en butik ropar personalen, ”moshi moshi” och reflexmässigt svarar jag, ”Hi” eller rättare sagt JA på japanska.

Jag firade min midsommar med rå fisk, öl och sake och det var underbart. Jag tycker inte om sill och nubbe.

I princip alla bilder som publiceras här är tagna med min Nokia N95. Varje vecka kommer jag att göra en speciel bild för att visa hur kameran på mobilen funkar. Denna vecka är temat: Veckans förändring.

Dag 49, Toyama, 0 mil



Jag förvånas över hur bra mina Karoo 2 däck från Metzeler håller och hur väl de funkar på asfalt. Jag hade tänkt byta däck här i Toyama men däcken är inte slut och funkar fint även på fast underlag.

Bilden är tagen i den helvetiska sanden i Mongoliet nära Ulaanbaatar.

Dag 48, Toyama, 3 mil



Att åka på motorcykel utan olja i bakdämparen är som att rida en ungtjur på rodeoarena, dock utan cowboyhatt eller halm att falla av i.
Men efter ett besök på Horita Auto Park var ”tjuren” tämjd och låg som slickad längs marken. Det var underbart att köra på riktigt igen, att gasa utan baken viker sig eller att kunna bromsa utan att dyka framåt
Horita Auto Park är den BMW-verkstad dit DHL hade skickat min nya stötdämpare och den plast där en tystlåten, nästan blyg man under dagen lagat min motorcykel.
Det kändes som om jag hade väntat länge på att få köra igen, nästan lika länge som reservdelen väntat i Japan på mig.
Samma dag som den gamla gick sönder hämtade ett DHL-bud en nya på BMWs lager i Malmö medan någon på DHLs kontor fyllde i tullpappren och fixade flygtransporten. Nästa dag var den i Tokyo och ytterligare en dag senare låg den i sin kartong på hyllan i Japans västligaste BMW-verkstad och inväntade mig som fortfarande kuskade runt i en lastbil i Sibirien.

Jag är otroligt glad över att ha BMW och DHL Global Forwarding som samarbetspartners. Det är få andra motorcykelmärken som har så mycket verkstäder kors och tvärs över världen och det är ännu färre transportföretag fixar fram grejer till andra sidan jorden på några dagar.

Resten dagen spenderade jag med shoppa. Att vara tillbaks i västvärlden innebär att jag kan lätta min packning och fylla på med lite extra ombyten kläder. Idag köpte jag ett par jeans och jag letar fortfarande efter en t-shirt och kanske en skjorta.

Kan du inte göra det igen... Dina mail har försvunnit och jag kan inte svara dig.

Fredrik

Tack vara BMW och DHL är min motorcykel hel igen
Dag 48, Toyama, 3 mil



Att åka på motorcykel utan olja i bakdämparen är som att rida en ungtjur på rodeoarena, dock utan cowboyhatt eller halm att falla av i.
Men efter ett besök på Horita Auto Park var ”tjuren” tämjd och låg som slickad längs marken. Det var underbart att köra på riktigt igen, att gasa utan baken viker sig eller att kunna bromsa utan att dyka framåt
Horita Auto Park är den BMW-verkstad dit DHL hade skickat min nya stötdämpare och den plast där en tystlåten, nästan blyg man under dagen lagat min motorcykel.
Det kändes som om jag hade väntat länge på att få köra igen, nästan lika länge som reservdelen väntat i Japan på mig.
Samma dag som den gamla gick sönder hämtade ett DHL-bud en nya på BMWs lager i Malmö medan någon på DHLs kontor fyllde i tullpappren och fixade flygtransporten. Nästa dag var den i Tokyo och ytterligare en dag senare låg den i sin kartong på hyllan i Japans västligaste BMW-verkstad och inväntade mig som fortfarande kuskade runt i en lastbil i Sibirien.

Jag är otroligt glad över att ha BMW och DHL Global Forwarding som samarbetspartners. Det är få andra motorcykelmärken som har så mycket verkstäder kors och tvärs över världen och det är ännu färre transportföretag fixar fram grejer till andra sidan jorden på några dagar.

Resten dagen spenderade jag med shoppa. Att vara tillbaks i västvärlden innebär att jag kan lätta min packning och fylla på med lite extra ombyten kläder. Idag köpte jag ett par jeans och jag letar fortfarande efter en t-shirt och kanske en skjorta.

Dag 47, Toyama, 6 mil
Nu är jag i Japan, men att få återkomma till väst var svårare än vad jag trodde. Kazakstan spöade den japanska tullen med två timmar och 32 minuter. Då tog det sju timmar, nu tog det nio timmar och 32 minuter. Anledningen, jag saknade ett papper. På motormännen i Stockholm hade man glömt berätta att deras motsvarighet i Japan, JAF, Japan  Automobile Federation måste verifiera den internationella Carnét som Motormännen utfärdat.

Carnét är en sorts handling man använder för att slippa betala tull för fordonet man för in i landet. Och förenklat handlar det om att man betalar en deposition i hemma och på sätt behöver t.ex. inte Japan vara orolig för att jag ska sälja bilen eller motorcykeln när man besöker dem, för då ryker depositionen. I mitt fall ca 40.000 kr.

Men som sagt, min carnét gällde inte. Och för att få ta av motorcykeln från färjan var tvungen att åka sex mil in till Toyama och JAFs kontor. Denna lilla utflykt gjorde att tullproceduren tog nio timmar och trettiotvå minuter och kostade 200 USD. Det höga priset kom sig av att jag bestämde mig för att anlita den tullagent som ansvarade för båten och på så sätt minimera eventuellt strul och ytterligare missade papper. Jag tror säkert att jag hade kunnat fixa det själv men taxiresan hade säkert minst kostat 100 dollar. 


De efterlängtade pappren från JAF jag borde beställt i Sverige

Det man skulle ha gjort hade varit att skicka carnéthandlingarna från Sverige och haft med sig de japanska kompletteringarna när man anlänt till Fushikis hamn. Då hade jag lämnat båten efter tio minuter.

Men att komma till Japan var värt lite drygt nio timmar och 200 dollar, det är helt fantastiskt och jag har precis avslutat den fösta goda måltiden på en månad. Tigerräkor med tartarsås och en härligt syrlig sallad. Helt underbart!

Ps Den syrliga odören i min hytt kom inte från min kabingranne utan från mig, se dag 45. En påse med frystorkad torskgryta hade spruckit och sakta legat och jäst i min tätförslutna duffelväska i plast. Ds

Ps Räknas Japan till västvärlden? Ds

Dag 46, M/V Rus, Japanska sjön, 0 mil



Igår vid middagen försökte jag sätta mig vid ett fönster men stoppades effektivt av serveringspersonalen ombord på M/V Rus. Tydligen var jag tvungen att sitta vid ett specifikt bord och när jag sökte ytterplatsen blev åter igen effektivt stoppad. Jag var absolut tvungen att sitta exakt bredvid de två andra som redan satt vid samma stora tomma bord i den helt öde restaurangen.
Det var dock tur för mötte Sara och Marie, två danskor som åkte tåg till Vladivostok och som nu skulle till Japan för att flyga hem i tid till Roskildefestivalen. Det har varit underbart att kunna prata svenska och vi skrattar åt samma bizzara företeelser här i Ryssland.

Ikväll har jag suttit och jobbat i ett hörn av baren medan de klätt sig helt i leopard och på ryskt maner svängt sina höfter på det tomma dansgolvet till glädje och skratt för mig men till stor förundran för de andra få på dansgolvet, också klädda helt i leopard. Vi är verkligen tre udda fåglar på denna skuta. Jag, lortig med långt skägg och rufsigt hår. De med traditionell konstskoleutstyrsel, trasiga Converse, halsdukar och svarta slitna tröjor.

Dag 45, M/V Rus, Japanska sjön, 28 mil



Jag njöt på M/V Rus rostbeklädda soldäck, distans mellan båten och kajen ökade då vi sakta i gled vi ut i blåtimman och de tre ”sovjetiska” örlogsfartygen försvann allt mer i avstånd och mörker.
 Tre däck ned stod min motorcykel säkert parkerad och jag hade lastat av alla mina prylar i hytten. En bit mat och jag var redo att krypa ned i sängen tillsammans med min dator och ett avsnitt av Six Feet Under men dörren var olåst. En orolig känsla spred sig i min kropp, ”vad är det här”. Och när jag kommer in ser jag en resväska, ”jag är inte ensam i hytten”.

På britsen bredvid min låg det en man och sov. En man i för stora boxers och bar bringa. Han snarkade och en konstig syrlig odör slog emot mig, han hade lagat mat i min hytt och det luktade illa.

Försiktigt kröp jag ned i sängen, ville inte väcka honom. Efter flera dagar med påtvungna samtal till en jobbig lastbilschaufför ville jag verkligen inte prata med någon. Så istället för att somna till eftertexterna på en avkopplande videostund slöt jag mina ögon med tanken, ”borde en biljett 3000 spänn ge dig en egen hytt”.

Ps Jag kan nog stå ut med matlukten han måste ju leva med odören från mina kläder. Ds

Dag 45, Vladivostok, 28 mil



Jag vet inte om jag hatar eller äskar Ryssland. En dag på landsbygden utan kontakt med hotell, poliser eller myndigheter och jag skiner. En mikrosekund framför en hotellreception gör mig rasande, ”vad är det med detta jävla land?”. Man får ingen hjälp och ryska hotellreceptioner ser ut som bankkontor från 70-talet. En inglasad monter där man måste tala genom en springa, försöka göra sig förstådd till ett blonderat monster som tittar på dubbade avsnitt av Falcon Crest och absolut inte vill förstå. Hon bara höjer rösten, skriker priset och kräver att få passet som hon på gammalsovjetiskt maner registrerar, synar och granskar. Jag har aldrig riktigt förstått varför ett ryskt hotell ska notera mina visum från Kazakstan och Mongoliet.

Dag 45, M/V Rus, Japanska sjön, 24 mil



På tredje våningen i Moskoi Vaksal ligger Bisnuis in Tourism kontor. En resebyrå som också äger en färja, M/V Rus som trafikerar Japan.
Klockan var tolv, båten skulle gå vid arton, då jag kliver in för att köpa en biljett. Borde inte vara några problem, tänker jag.
 
- Du saknar ett papper från tullen, säger den unga, trötta, rätt snygga ryska kvinnan i snäv kjol
   och västerländskt höga klackar.
-  Vilket papper då, frågar jag?
-   Papper för motorcykel, ett speciellt papper för motorcykeln. Hon gäspar och himlar med 
    ögonen.
- Ok, men vilket papper då?
- Det kan inte jag veta! Det måste du fråga tullen om, det är ju det papperet du saknar.
- Ok, skrattar jag, tack för all hjälp och brer på ett överdrivet leende som inte kan misstolkas.
-  Jag jobbar inte på tullen, du måste prata med dem, skäller hon tillbaka.
-  Ok, var ligger tullen?
 
Utan ett ord ger hon mig en papperslapp med en text jag inte kan läsa.
 
-Kan jag fixa papperet idag? Hinner jag med båten ikväll? Fortsätter jag.
- Det tror jag inte, svarar hon avmätt.
 
Nu har min goda tid förvandlats till, ”jag har bråttom” och jag känner hur nervositeten sprids i min kropp men försöker slå bort känslan med mantrat ”båten går om sex timmar”, ”den är absolut inte full”, ”det måste gå”. Så jag springer nedför trapporna och ut på gatan.

En timma senare har jag hittat Ctrjelnikova 3, den adress där tullen ska ligga. Två mil lång kö och jag förstår varför biljettförsäljerskan inte trodde att jag skulle hinna ordna dokumentet under dagen.
Med insikten att något kreativt måste göras, letar jag reda på ett sidokontor med skrivbord istället för luckor och stövlar fram till mannen med flest stjärnor på axeln.

Säga vad man vill om den ryska tullen, nitisk och jävligt jobbig, men om man hittar rätt person kan det gå fort. Min strategi var att gå fel, hälsa artigt och sedan vara helt oförstående för ryska och hjälplös på engelska.
Resultatet blev det önskade, officeren tröttnar på att försöka förklara att jag gått fel, att jag ska in i nästa dörr. Istället leder han mig till rätt lucka och ryter till den underlydande tullkvinnan att hjälpa mig. Och nu befinner jag mig framför den två mil långa kön av ryssar, som står redo att inregistrera sina nyimporterade Toyotas, bara för att höra: ”Du saknar ett papper från färjebolaget”.
 
- De sa att jag var tvungen att skaffa ett papper från er innan jag kunde köpa en biljett, svarar
   jag.
-       
Med bekymrad min säger hon åt mig att vänta och jag får lugnt stå på min tjuvade plats. Låter tiden gå och känner 2000 sura blickar i nacken.
När tullkvinnan kommer tillbaka har hon med sig en civilklädd man. Av någon anledning får jag för mig att han är tullare men jag är inte säker och hon säger till mig att följa med honom, ”vi tar min bil”. Och jag lämnar kvar min motorcykel med all packning utanför tullkontoret och åker iväg, men åt andra hållet än vad jag trott, bort från tullens område och när vi är framme i ett bostadsområde vet jag att han inte är tullare. “Men vem är han?”

Jag frågar honom om han vet vad det är för papper jag saknar, ”niet”. Jag frågar om jag skulle hinna med båten. Och han tittar på mig med en förvånad min, ”ska du åka idag”? ”Big problem, but maybe I fix”.
Tittar ned på min klocka, tre timmar och trettiotvå minuter kvar och inga tullpapper, inte tillräckligt med rubel för att köpa min biljett och verkligen inga dollar för att betala frakten av motorcykeln. Tydligen är man tvungen att betala 150 USD i cash och jag har ingen aning om hur jag fixar fram dollar i Ryssland. Men tänker att i värsta fall får jag betala med rubel trots att de sagt att det krävs dollar.
 
-    De kan väl inte vara så korkade att de tackar nej till dubbelt så mycket pengar i rubel, säger jag för mig själv.
 
Mannens kontor var inhyst i ett hyreshus med enbart lekande barn som grannar och det är solklart att han inte är tullare, men när han tar fram ett dokument inser jag vad det är för papper jag saknar. Ett ”landing document”, samma papper som DHL fixar åt mig för flygen mellan Japan, USA och Danmark.
 
-    Jag ska inte åka färja utan fraktbåt, tänker jag och skrattar för mig själv.

 
Efter en lång stund lyckas jag förklara att det inte bara är motorcykeln, utan också att jag som ska med båten och därför själv skulle ta emot godset i Japan. Tittar ned på min klocka, två timmar och trettiotvå minuter.
Tillbaka till tullen och stjärnbanérsmannen igen och det verkar vara ett nytt problem, färjan ligger förtöjd utanför ”frihamnen”, alltså fortfarande i Ryssland och därför kan de inte stämpla det tillfälliga importteringstillstånd jag har för motorcykeln.

När man åker in i Ryssland med ett fordon fyller man i ett tillfälligt importtillstånd som ger en rätt att köra ett utländskt fordon i landet och dokument stämplas när man lämnar landet. Jag är tvungen att köra ombord motorcykeln innan tullen kan stämpla, men kan inte köra ombord motorcykeln innan jag köpt biljetten och jag kan inte köpa biljetten innan jag fått stämpeln. Klassiskt moment 22.
 
Men stjärnbanéret tror att han kommit på en lösning. Han säger åt en civilklädd underlydande att åka med mig till fartyget och se till att motorcykeln kommer ombord och får kaptenens stämpel på att detta är gjort. Sedan tillbaka till tullen för att stämpla mitt papper.
 
Tillbaka vid färjan får jag återigen veta att de inte kan lasta ombord förrän jag köpt biljetten. Och att jag inte kan köpa biljett innan jag fått stämpeln från tullen. Lösningen blir att betala andrestyrmannen 150 dollar, ”för frakten”, och han stämplar att motorcykeln är ombord.
 
Nu är det mindre än en timma tills båten ska gå och jag har fortfarande ingen biljett. Tullkillen som hjälpt mig lovar att åka tillbaka till tullkontoret och fixa resten medan jag fixar fram pengarna och skaffar biljetten för hytten. Jag rusar ut på stan för att hitta ett växlingskontor eller ett hotell. Fyra bankomater, en bank, två hotell och trettio minuter senare är jag tillbaka på resebyrån och köper en personbiljett. De frågar om jag ska lämna kvar motorcykeln i Ryssland, jag svarar, ”bla bla bla” och springer iväg.
 
När jag kommer ned på kajen ser jag den unga tullaren men inte min motorcykel. Vilken skräck, en rysning går genom min kropp, ”Var fan är den och alla mina prylar?”. För att hinna kuta runt på stan och fixa allt hade jag tagit en kalkylerad risk, ”lämna grejerna och vara snabb”. Men nu är allt borta.
 
- Är min motorcykel ombord, frågar jag.
- Da,  ombord, svarar tullkillen och leder mig till passkontrollen
- Ok, tänker jag. Kliv ombord, leta upp motorcykeln och bli lugn.
 
Men passkontrollen har inte öppnat än och skulle inte öppna förrän om två timmar. Jag förklarar för passpoliserna att jag är tvungen att få veta att motorcykeln var ombord och att alla mina väskor finns där, dator, kameror, allt.
De svarar med att visa ett papper på att motorcykeln har lastats, samma dokument som jag för mindre än en timma sedan hade mutat mig till då motorcykeln bevisligen befann sig på land.
 
-Fan fan fan, tänker jag. Vad gör jag om den inte är där? Kliver av? Kan jag göra det? Jag har 
  ju inget visum till Ryssland.
 
Den perfekta kuppen: göm hans motorcykel i ett förråd, dokumenten säger att den finns ombord och ägaren kan inte kliva av, därför han har inget visum och kan inte återvända till landet.
 
Under tiden jag väntar på att få komma ombord övergår min oroliga känsla i magen till smärtor. Men så småningom kapitulerar jag. Jag kan ju ändå inte göra något. Och sakta börjar tankar på alternativa planer snurra i mitt huvud.
 
Ok, är den inte ombord får jag tvinga mig av och vägra kliva på igen. Försöka få tag i motorcykeln och lyckas inte det måste resan fortsätta. Jag skippar Japan och flyger direkt till USA och hyr en motorcykel. Kamera och dator kan jag skaffa i LA. Resan måste fortsätta.
 
Tre timmar senare kliver jag ombord på M/V Rus, guidas till min hytt men springer raskt ned till bildäck. Där står den. Skinande lortig med alla dammiga väskor intakta. Det var länge sedan jag kände mig så glad.

Dag 45, 6 mil norr om Vladivostok
När vi dealade om priset sex dagar tidigare och kom vi övers om att han skulle köra mig till färjan för 3000 kronor. Men igår antydde han att han tänkte släppa mig utanför Vladivostok. Ett antydande som gjorde mig orolig, jag kan inte motorcyklar så bra och hade ingen aning om man ens kunde köra utan bakdämpare. Funderade jag på olika lösningar, fixa en annan lastbil, inte betala allt, betala extra men efter ett samtal med Bike i Trollhättan blev jag övertygad om att jag kunde köra några mil trots den trasiga dämparen.

Och nu stod jag där, med mina farhågor besannade och motorcykeln lastades av längs vägkanten någonstans norr om Vladivostok. Jag kände mig förbannad, lite vilsen och jag kunde bara hoppas att jag skulle kunna köra.
När motorcykeln var av lastbilen började jag i jakt på vikt att slänga alla grejer jag inte längre behövde. Innerslangar, ett bakdäck, mat, plus min ryska atlas och jag såg hur han kastade lystna blickar efter alla prylar.
 Han frågade om jag ska slänga allt, ”ja”. ”Kan jag ta”, sa han i samma stund som han böjde sig ned efter min atlas och jag röt, ”niet”. Och på engelska försökte jag förklara att han skulle ha fått allt om han hållit sin del av avtalet men nu var det inte en chans i helvete att han skulle ha något, han hade fått sina pengar.

Det sista jag sa till mannen som jag nästan hade spenderat sex dagar tillsammans med på två kvadratmeter var, ”åk”, ”skynda”.

Trots oron över motorcykeln kändes det väldigt skönt att se honom fara iväg och att äntligen få vara ensam.

Dag 44, 24 mil norr om Vladivostok, 60 mil
Jag satt och kollade på klockan och jag började inse att vi inte skulle hinna till Vladivostok idag som planerat., ”jag missar min båt”, ”en vecka till i Ryssland, fan”. Jag ville bara komma vidare, kände mig färdig med Ryssland och längtade till Japan.

-    Han borde hinna tio mil till då, då är klockan två och sedan kan jag köra de sista 14 milen på min motorcykel. Då är jag framme vid fyra, sätter mig och äter och åker till tullen vid sju. Men i samma stund som jag tänkte att det borde gå stannar bilen och han tecknar att vi ska sova.

Försökte protestera och insisterade på att vi borde köra några mil till men det var lönlöst, han ville inte förstå mitt dilemma med en missad båt

Och köra 24 mil i mörkret på ryska vägar med en trasig motorcykel var inget alternativ. Jag är fast i mitt lastbilsfängelse.

Dag 44



Jag får känslan att han bakom ratten driver med mig, skämtar om mig på ryska. Men det som stör mig mest är att varje gång han säger något och jag inte förstår försöker han inte byta ord eller på annat sätt underlätta för mig utan höjer bara rösten och säger samma sak igen. Jag svarar, ”No panemaij”, ”jag förstår inte på ryska” och han säger något annat på ryska och skrattar. Detta gör mig förbannad och allt efter att tiden har gått har vi slutat prata med varandra. Jag svarar bara på hans frågor, men oftast på engelska och oftast bara med rappakalja och jag tänker, ”jag betalar honom tre tusen kronor för att köra mig till Vladivostok och behöver inte prata med idioten”.

Dag 43, ca 30 mil



Vi hade stannat för att käka och mannen bredvid mig hade stor tatuering på höger axel. En urblekt dödskalle omgärdad av fallskärm och texten Afghanistan 157:e.

- Spetnaz, frågade jag?
- Da, svarade mannen och sken upp på ett sätt som är sällsynt i   
  Ryssland.

 Antagligen i tron att jag kände igen tatueringen. Men jag hade bara gissat på för att få ingång ett samtal. Han frågar lite om mig och jag frågar lite om honom. Han var i Afghanistan under 85 och 86 och förlorade många vänner till ”terrorister” som han uttryckte det.

Plötsligt pekade han på en ung man, kanske 25 år, som stod nonchalant lutat mot ett räcke och viskade, ”problem”. Ja pekade på hans spetnaztatuering och sa ”No problem” och han sprack ut i ett ljudligt skratt, ”No problem”. Sedan tog han med mig till sin skåpbil, han arbetade med att åka kors och tvärs längs vägarna för att laga trasiga lastbilar och ur bilen tog fram en Kalasjnikov. Snubben hade en Ak47a gömd bredvid förarsätet, ”vill du prova?”. Och där på en parkeringsplats i södra Sibirien fick jag äntligen avlossa en Kalasjnikov.
 
När jag satt hemma i Sverige och planerade min resa läste jag hela tiden om motorcyklister som fått provskjuta. Kunde inte hjälpa det, vet inte varför, men jag ville också. Men alla hade gjort det i Kazakstan och jag hade gett upp hoppet. Men nu de sista dagarna i Ryssland uppfylldes en barnslig pojkdröm när jag smekte av tre skott mot ett träd 30 meter bort.
 

Dag 42, ca 30 mil



Jag har tråkigt, allt ser likadant ut. Jag har så jävla tråkigt och det är något fel med mannen som kör.
Jag hör hur han pratar om mig på telefon och jag gillar det inte. Att höra honom snacka om mig utan att förstå sammanhanget här ute laglöst land med vetskapen att jag inte skulle kunna göra ett skit om han bestämde sig för att sno min motorcykel gjorde mig nervös, den var ju redan lastad på flaket.

Det enda jag kom på som kunde skydda mig var att överdrivet tydligt skriva ned lastbilens regnummer och sms:a det till några vänner, min mamma och min kontakt på Expressen.
Tog också upp min lur och ringde ett låtsas samtal på engelska där jag läste upp hans regnummer högt och tydligt, la på och sa, ”Maja Gazetta”, min tidning på ryska

Jag må vara godtrogen men jag är också ganska misstänksam och efter hans telefonsamtal om mig ser jag alltid till att ha sattelittelefonen, passet och plånboken i fickan.

Dag 41, 83 mil öster om Chita, 28 mil
I Ulaanbaatar träffade jag två isländska gubbar som också var på väg jorden runt med motorcykel. De lämnade Mongoliet två dagar innan mig men nu kom de och körde om vår skumpande lastbil som strävsamt for framåt i 20 km/h. Det kändes lite som om jag var med i fabeln om sköldpaddan och haren, de som hade en kapplöpningstävling, ett race som sköldpaddan vann därför att han inte stannade och vilade utan sakta men säkert stävade mot målet medan haren sov bort vinsten.
Mina dagar i lastbilen består att vi vaknar vid sex, kör och kör tills klockan blir midnatt. Sover i några timmar och kör igen.


Vägen mellan Chita och Vladivostok är ett 300 mil långt vägbygge

Jag hade planerat att min resa till Vladivostok skulle ta två veckor. Plus att jag hade budgeterat med en extra vecka för att vara säker på att inte missa båten till Japan. Nu inser jag att jag kommer att vara där tre veckor för tidigt och jag ångrar lite att jag inte utnyttjade DHL och skickade stötdämparen till Chita, hade ju haft tid att vänta.  Men å andra sidan skadar det inte med extra veckor i Japan och USA. Och denna väg är inte speciellt spännande, bara ett tråkigt 300 mil långt vägarbete.
Sköldpaddefärden går vidare och jag kommer att spöa gubbarna som just körde om oss med en vecka, därför att vi inte vilar.

Dag 40, 55 mil öster om Chita, 30 mil



Min pappa körde lastbil när jag var liten och som jag minns det träffade jag honom inte under veckorna. Istället kompenserade han de förlorade kvällarna med heliga båtturer varje helg och långa långa semestrar i vår lilla båt jag som jag var så stolt över därför att den var så stor. Men ibland, kanske en måndag eller en onsdag kunde han ringa till skolfröken Inger Andersson och fråga om jag kunde få ledigt en dag eller två och jag fick följa med honom till exotiska platser så som Laxå, Hultsfred eller kanske Danmark. Det var de lyckligaste dagarna i barndom och minnet av dem återkommer nu när jag i vuxen ålder åter igen sitter i en lastbilshytt på väg till en exotisk plats.
Jag valde att satsa på lastbilen och Vladivostok. Vi ska vara där på söndag och då har jag tid att fixa min färjebiljett och kanske få en promenad genom staden.

Dag 45, Vladivostok, 28 mil:
Jag vet inte om jag hatar eller älskar Ryssland. En dag på landsbygden utan kontakt med vare sig hotell, poliser eller myndigheter och jag skiner. Men en mikrosekund framför en hotellreception gör mig rasande, "Vad är det med detta jävla land?" Man får ingen hjälp och ryska hotellreceptioner ser ut som bankkontor från 70-talet. En inglasad monter där man måste tala genom en springa, försöka göra sig förstådd till ett blonderat monster som tittar på dubbade avsnitt av Falcon Crest och absolut inte vill förstå. Hon höjer bara rösten, skriker priset på ryska, och kräver att få passet på ryska. på gammalsovjetiskt manér registrerar, synar och granskar hon likt en konspiratorisk tullofficer. Jag har aldrig riktigt förstått varför ett ryskt hotell ska notera mina visum till Kazakstan och Mongoliet.

Nu sitter jag på båten till Japan och det är skönt. På torsdag kommer jag att berätta om den jobbiga resan från Chita till Vladivostok och hur jag kom ombord.

Dag 41:
Jag saknar Mongoliet, det var så vänligt där. Människorna  
trevligare, leendena varmare och tempot lugnare på ett bra sätt,  
här är tempot bara sakta. Trots att Mongoliet var otroligt jobbigt  
fysiskt belönades man alltid av en vacker vy, känslan att man  
klarade det eller av två gubbar som kom fram och ville bjuda på vodka.

Dag 40, Sibirien:
Det har inte blivit så många tältnätter som jag hade räknat med. 
Delvis därför att hotellen även om de är dåliga är väldigt 
billiga, runt en hundring på landsbygden och det vara värt hundra 
kronor att inte behöva blöta ned tältet.
Men varje gång jag tältar inser jag att jag saknat det. Det är 
något speciellt med att vakna, krypa ut och på primus köket koka 
lite vatten för att fixa sig en kopp kaffe. Och sitta där på en 
sidoväska och titta ut över ödemarken alldeles själv.